Den skattefinansierade »Näthatsgranskaren« har anmält artisten och samhällsdebattören Alexander Bard för hets mot folkgrupp.
Att ta sig samman, studera, jobba och ta kommandot över sitt liv betraktas alltså av gruppen som hets.
Uttrycker Bard då missaktning mot färgade? Det är i sammanhanget inte Bard, utan Black Lives Matter och allehanda demonstranter som ursprungligen hävdar att svarta har en missgynnad särställning i samhället. Vad Bard gör är att påpeka det orimliga i att då odla en offerkultur istället för att uppmuntra den mänskliga potentialen för utveckling, framgång och storhet.
På sätt och vis hoppas jag nästan att saken går till åtal – då Bard är karl nog för att kunna försvara sig.
Det hela belyser även ett underliggande problem med lagen om hets mot folkgrupp. Lagen gäller inte lika för alla – utan särbehandlar vissa grupper, som därmed betraktas som extra skyddsvärda. Vilket är problematiskt i en demokratisk rättsstat.
Eller för att citera den gamle S-ledaren Per-Albin Hanssons berömda folkhemstal »Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn.«
Enkelt uttryckt: Om något skall anses vara brottsligt eller ej måste rimligen avgöras av handlingen som sådan – inte vem den riktar sig mot. Allt annat är att bryta mot principen om allas likhet inför lagen.
Slutligen kan man undra vad det är för debattklimat där människans eget ansvar och potential betraktas som något kontroversiellt.
/ HAX