Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

155 miljoner kr till hemlig dataavläsning i regeringens budget

av

Regeringen satsar 155 miljoner kronor i budgeten på övervakning som ännu ej godkänts av riksdagen. (120 miljoner till polisen och 35 miljoner till Säpo.)

Ur Justitiedepartementets pressmeddelande:

Utöver tidigare beslutade anslagsökningar avseende 2020 föreslår regeringen att Polismyndigheten tillförs 120 miljoner kronor för att bland annat säkerställa satsningen på hemlig dataavläsning. (…)

Regeringen föreslår att Säkerhetspolisen tillförs 35 miljoner kronor från och med 2020 för att säkerställa satsningen på hemlig dataavläsning.

Även om denna nya form av övervakning förmodligen kommer att godkännas av riksdagen är det noterbart att man anslår pengar för att finansiera kontroversiella beslut som ännu ej är fattade.

Samtidigt är detta en signal om att propositionen (som redan dragits i långbänk i 4-5 år) kommer att läggas fram i närtid. Och att den nya lagen kommer att träda i kraft snabbt efter att den klubbats.

I sak är idén om hemlig dataavläsning lika tveksam som tidigare. Statstrojaner och statliga spionprogram på folks datorer, telefoner och plattor kommer att göra hela vår IT-infrastruktur mindre säker. I sammanhanget skall man komma ihåg att sådana verktyg förr eller senare alltid tycks hamna i orätta händer.

Nu återstår att se hur propositionen kommer att vara utformad. Till exempel skall det bli intressant att få veta hur regeringen tänkt sig att garantera att statliga hacknings-verktyg inte kommer att kunna användas för att plantera falska bevis.

När staten vill kompromissa bort medborgarnas skydd mot staten

av

Det talas ständigt om att skapa en »balans« mellan övervakning och grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. Nu senast dyker tanken upp i EU:s arbetsdokument för den nya mandatperioden.

Ministerrådet:

”The introduction and increased use of new technologies unquestionably poses a threat to the legitimate needs of the law enforcement sector. (…)

Therefore, it is important to identify the relevant threats, challenges and opportunities that come with the new technological measures, as well as to find a balance between efficient criminal investigations on the one hand and the protection of fundamental rights and data protection on the other.”

Detta är bara ett av en lång rad exempel.

Men hur gör man det? Hur »balanserar« eller avväger man övervakning mot grundläggande rättigheter?

Varje sådan »balansering« innebär med nödvändighet att de grundläggande rättigheterna inskränks. Till slut blir påsen tom.

Tanken med »grundläggande« fri- och rättigheter är att de inte skall gå att kringgå. Det är hela idén med att kalla dem grundläggande och att skriva in dem i bindande internationella konventioner.

Dessa grundläggande rättigheter är individens yttersta garanti mot att bli utsatt för övergrepp från överheten. Inskränker man dem – till exempel genom resonemang om att »balansera« dem mot ditt och datt – då inskränker man också medborgarnas skydd mot staten. (Och vi kan ju aldrig veta vem som styr staten i morgon. Eller om dagens makthavare är så goda demokrater som de vill göra gällande.)

Speciellt anmärkningsvärt är detta när de skäl som anges är så gemena som att öka statens övervakning och kontroll av medborgarna. Detta borde snarare vara ett skäl som aldrig får användas för att begränsa folkets rättigheter. Det skäl som anges är ju i själva verket själva anledningen till att dessa rättigheter finns och måste vara orubbliga.

Urgröpningen och devalveringen av de medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna för att »balansera« dem mot det ena eller andra har pågått i årtionden. Och då blir det till slut inget kvar. Då har medborgarna inte längre något skydd mot staten.

Det vore mycket märkligt om det inte skulle gå att bedriva till exempel effektivt polisarbete utan att avveckla de mänskliga rättigheterna.

Statewatch: Here we go again! EU seeks to ”balance” privacy and rights against the demands of law enforcement agencies »

EU:s ministerråd krävs på svar om datalagringen

av

Europaparlamentets nyvalda tyska piratpartist – Patrick Breyer – har just ställt en officiell fråga om datalagringen till ministerrådets president.

Främst handlar det om huruvida datalagring av uppgifter om elektronisk kommunikation är i enlighet med EU-domstolens beslut – i de fall den data som lagras omfattar personer som inte är misstänkta för något brott.

Breyer vill också veta om det finns några tydliga belägg för att fler brott klaras upp i länder som använder datalagring, jämfört med länder som inte datalagrar.

Denna fråga är dels relevant eftersom vissa medlemsstater (som Sverige) struntar i att EU-domstolen har upphävt datalagringsdirektivet och i flera fall (bl.a. Sverige) fått bakläxa vad gäller nationell lagstiftning om datalagring.

Dels är den viktig eftersom ministerrådet flaggat för att man vill se ett nytt datalagringsdirektiv i EU. Denna fråga har den avgående EU-kommissionen duckat. Men den tillträdande kommissionen kommer förmodligen att tvingas ta ställning till saken. (Det är bara EU-kommissionen som får lägga fram lagförslag i EU.)

Vill vi verkligen offra våra fri- och rättigheter på säkerhetens altare?

av

De flesta människor tycks ha problem med att hålla mer än en tanke åt gången i huvudet.

Gängbrottslighet, skjutningar, explosioner och terrorhot har lett till att en majoritet av svenska folket tycks vara för mer övervakning.

Nyansen att för mycket och automatiserad övervakning kan göra det svårare att identifiera verkliga hot (genom det överväldigande antalet falska positiva) tycks ha gått de flesta förbi. Man kan även notera att av alla terrorister som varit verksamma i Europa på senare år, så har de flesta redan varit flaggade av myndigheterna. Men man har inte haft resurser för att övervaka dessa redan kända potentiella säkerhetshot. Däremot har man satsat stort på att övervaka alla andra – som inte är misstänkta för något brottsligt eller farligt.

Om ovan nämnda praktiska aspekter av övervakningen hamnat i diskussionens skugga – så råder fullständigt mörker när det gäller de principiella frågorna.

I grunden handlar det om våra grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Dessa är ytterst en garanti för att överheten inte skall kunna förtrycka enskilda eller grupper av individer. I dessa ingår även rätten till privatliv. Utan rätt till en privat sfär finns ingen verklig frihet.

Tanken som de flesta inte tycks tänka är om det verkligen är värt att offra de principer som garanterar individens rätt i en demokratisk rättsstat. Är det lämpligt att försöka lösa ett problem genom att offra grundläggande rättigheter – vilket kan ge oss andra, betydligt värre problem på lite sikt? Vill vi verkligen montera ner principer till skydd för individen som det tagit århundraden att bygga upp?

Problemet är att frågan knappt ens diskuteras. Istället rusar vi vidare in i en Storebrors- och övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning. Och vi drivs av rädsla – vilket är en ovanligt snäv och olämplig drivkraft om man vill fatta rationella beslut.

Rimligen måste det finnas sätt att skydda oss mot brott, våld och terrorism utan att offra våra grundläggande fri- och rättigheter. Om inte, då är vi riktigt illa ute. Då var vårt öppna, fria, demokratiska samhälle bara en parentes.

Åklagare kräver avlyssning även vid mindre brott

av

Att åklagare vill ha mer avlyssning är knappast märkligt. Det är deras jobb och det ligger i deras intresse.

Samtidigt finns en viktig princip som säger att det integritetsintrång som följer med tvångsmedel (avlyssning, telefonavlyssning och snart även hemlig dataavläsning) skall stå i proportion till brottets allvar. Därför skall sådana tvångsmedel inte förekomma när det gäller mindre allvarlig brottslighet och bagatellartade brott. Gränsen går idag vid brott som kan ge minst två års fängelse.

Detta försöker man nu resonera sig runt. SR Ekot rapporterar:

»Trots att polisen kunnat se att ett stort antal äldre ringts upp från samma telefonnummer så kan åklagaren inte begära hemlig telefonavlyssning eftersom varje enskilt brott inte skulle ge två års fängelse.

– Eftersom varje bedrägeri inte har ett straffvärde av två år så går det inte att avlyssna. Men däremot är det ganska uppenbart att hela brottsligheten kanske har ett straffvärde som överstiger två år med råge, säger Christer Sammens.«

Till att börja med är resonemanget en smula märkligt. Om ett flertal bedrägerier sker över telefon, från ett och samma telefonnummer – då borde det vara uppenbart att det handlar om en gärningsman eller en grupp av gärningsmän. Och då borde det redan från början vara att betrakta som ett övergripande brott med ett straffvärde på minst två års fängelse. Vilket i ett rimligt system borde innebära att man kan använda tvångsmedel – utan att tumma på proportionalitetsprincipen.

Ofta finner man att det finns två skäl till att folk säger eller gör saker och ting. Ett skäl som låter bra – och ett verkligt skäl. Ett sådant verkligt skäl skulle kunna vara att landets åklagare regelmässigt vill kunna använda avlyssning och andra tvångsmedel, även vid utredning av mindre allvarliga brott. Vilket i så fall landar i att tvångsmedel kommer att kunna användas närhelst åklagare så önskar – även när det integritetsintrång som följer inte står i proportion till det eventuella brottets straffvärde.

Det är i så fall något som inte är i linje med den demokratiska rättsstatens principer.

SR Ekot: Åklagare vill underlätta telefonavlyssning »

Den nya EU-kommissionen: Nätfrågor, demokrati och övervakning

av

EU-kommissionens nya ordförande Ursula von der Leyen har nu presenterat sitt team av kommissionärer. Här är några av dem, med nyckelpositioner vad gäller nätfrågor, demokrati, medborgerliga fri- & rättigheter och övervakning:

Margrethe Vestager (Danmark) får ansvar för den digitala agendan. Det lär bli hon som får större delen av ansvaret för EU:s nya Digital Services Act – som bland annat rymmer frågor som automatiserad nätcensur och enhetliga EU-regler mot hat och hot på nätet. Hon får även ansvar för konkurrensfrågorna.

Věra Jourová (Tjeckien) får portföljen »värderingar och öppenhet«, vilken kan komma att rymma såväl relaterade nätfrågor som rättighets- och demokratifrågor.

Margaritis Schinas (Grekland) får ansvar för frågor som rör »skydd av den europeiska livsstilen«. Vad nu det kan tänkas vara. Man kan anta att detta bland annat innefattar något slags försvar för öppenhet och frihet, vilket är områden där EU-kommissionen inte alltid landat på rätt sida.

Dubravka Šuica (Kroatien) får portföljen demokrati och demografi – vilket kan vara en spännande kombination. Även om demokratifrågorna är utspridda bland kommissionärerna kan man anta att det är här huvudansvaret för dessa kommer att hamna.

Didier Reynders (Belgien) får ansvar för rättsliga frågor och »rättsstatsprincipen«. Detta är en central portfölj vad gäller fri- och rättighetsfrågor. Och det blir förmodligen hos honom som huvudansvaret för de upphovsrättsliga frågorna (som ju ofta kolliderar med nätets frihet) kommer att hamna.

Mariya Gabriel (Bulgarien) får ansvar för »innovation och ungdom«. Vilket också är en portfölj som kan antas ligga nära nät- och IT-frågorna.

Sylvie Goulard (Frankrike) får ansvar för den inre marknaden inklusive den digitala inre marknaden. Även hon kan komma att få del av ansvaret för EU:s nya Digital Services Act.

Ylva Johansson (Sverige) får den blytunga portföljen migration och inre säkerhet. Den täcker allt från polis och rättsväsende till migration och övervakning. Förmodligen blir det hon som kommer att få ta sig an ministerrådets beställning av ett nytt datalagringsdirektiv.

Som synes finns det många överlappande ansvarsområden, vilket ökar risken såväl för överarbetade förslag och revirstrider som att viktiga frågor hamnar mellan stolarna. Samtliga de ovanstående föreslagna kommissionärerna – plus von der Leyen själv – kommer i varierande grad att ha nät-, demokrati- och rättighetsfrågorna på sitt bord.

EU-kommissionens pressmeddelande: Von der Leyen-kommissionen: ett EU som vill mer »

Se även: Commissioners-designate »

Privacy International: How bulk interception works

Storbritannien och Sydafrika medger bulk-avlyssning av internetkablar. Men Sverige..?

av

Privacy International rapporterar:

»Six years after NSA contractor Edward Snowden leaked documents providing details about how states’ mass surveillance programmes function, two states – the UK and South Africa – publicly admit using bulk interception capabilities.

Both governments have been conducting bulk interception of internet traffic by tapping undersea fibre optic cables landing in the UK and South Africa respectively in secret for years.«

Detta handlar om ett samarbete för global övervakning där vi – genom Edward Snowdens avslöjanden och efter utfrågningar i Europaparlamentet – vet att Sverige spelar en viktig roll.

Det rör dels den tele- och datatrafik som passerar Sveriges gränser som sådan. FRA-lagen möjliggör övervakning, skanning och analys av all sådan trafik. (Vilket omfattar det mesta vi gör på nätet.) Dels vilka Sverige delar denna information med och vad vi i så fall får i utbyte.

Under Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen 2013-14 framkom att den svenska signalspaningen i kabel i princip gjort oss till det »sjätte ögat« i det så kallade »Five Eyes«-samarbetet i vilket USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland samlar in så mycket trafikdata och innehåll som de kommer åt.

Att Sverige är en viktig aktör i detta samarbete kan illustreras med att svenska FRA (enligt bl.a. Snowden-läckan) har tillgång till den amerikanska spiondatabasen XKeyscore, ofta kallad spionernas Google. Den innehåller sådant som uppsnappats genom massövervakningen och som man tror kan vara bra att ha. Databasen innehåller med säkerhet uppgifter om svenskar och svenska förhållanden. Vilket i stora delar är information som FRA aldrig skulle få laglig rätt att samla in på egen hand – men alltså ändå har tillgång till via XKeyscore.

Men om detta finns idag ingen offentlig diskussion i Sverige.

Privacy International: Two states admit bulk interception practices: why does it matter? »

Håller åtalet mot Ola Bini på att rinna ut i sanden?

av

I Ecuador står den svenske datateknikern Ola Bini åtalad för… ja, för vad egentligen? Handlar det kanske bara om att han samarbetat med Julian Assange och Wikileaks – vilket inte nödvändigtvis är ett brott?

EFF rapporterar:

Today marks the last day that the Ecuadorean prosecution has to investigate its case against Ola Bini, the Swedish free software programmer who was arrested there in April and detained for over two months without trial and without clear charges. On Thursday, the judge accepted a plea by the prosecutors to change the nature of the charges, switching from one part of Ecuador’s broad cybercrime statute to another. It seems likely that the prosecution will rely on evidence uncovered a few weeks ago that depicted Bini accessing an open, publicly available telnet service: an act that is, in itself, entirely legal under any reasonable interpretation of the law.

Länk: As Ola Bini Prosecutors Wrap Up Investigation, Amnesty Calls Out Human Rights Violations in His Case »

Några ord om yttrandefriheten

av

Yttrandefriheten är hotad, både på och utanför nätet.

Yttrandefriheten är en medborgerlig frihet som på många sätt är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter. Utan möjlighet för människor att påpeka och kritisera vad som är fel i samhället kommer dessa fel att bestå. Och utan verklig yttrandefrihet kan överheten göra lite som den vill – speciellt när det gäller sådant som gynnar makthavarna men inte allmänintresset.

”The right to freedom of speech is central because it’s the right by which you defend all the other rights.”
– Jordan B. Peterson

Yttrandefriheten fyller sin främsta funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra. Utan kritiska röster kommer samhällsdebatten att stagnera. Utan människor som utmanar rådande förhållanden och föreställningar blir det omöjligt att förändra samhället till det bättre.

“The moment you say that any idea system is sacred, whether it’s a religious belief system or a secular ideology, the moment you declare a set of ideas to be immune from criticism, satire, derision, or contempt, freedom of thought becomes impossible.”
― Salman Rushdie

Yttrandefriheten har förvisso sina gränser. De går där ett yttrande utgör ett direkt hot mot någon annans säkerhet eller egendom. Men ingen har rätt att tysta någon annan bara för att man ogillar vad personen säger eller finner det stötande. Även idioter har rätt att uttrycka sina åsikter – och de får då även finna sig i att få dem skärskådade av andra.

“I may not agree with you, but I will defend to the death your right to make an ass of yourself.”
― Oscar Wilde

När politiker, EU, nätjättarna eller någon annan vill inskränka vår yttrandefrihet måste vi påpeka att varje sådant beslut är ett ingrepp mot våra grundläggande fri- och rättigheter. De senare skyddar den enskilde medborgaren mot övergrepp från överheten. Det gäller idag och det skall gälla i morgon, oavsett vem som då har makten i vårt land. Därför bör våra grundläggande fri- och rättigheter helt enkelt inte gå att inskränka.

Allt som inte är olagligt bör vara tillåtet på nätet

av

Våra demokratiska, mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter är individens skydd mot övergrepp från överheten. Och kanske mest central av dem alla är yttrandefriheten – som är en förutsättning för att kunna försvara dessa fri- och rättigheter.

Yttrandefriheten har sina gränser, som går där andras säkerhet och egendom hotas. Men idag står kampen om det fria ordet inte där. Istället riskerar samhällskritik, åsikter och nyheter i medieskugga att tystas. Inte för att de går över gränsen, utan på grund av att de är obekväma, att vissa människor ogillar dem och för att de utmanar makten. Detta gäller speciellt på internet – där i princip vem som helst kan publicera sig.

Det kan vara detta – att alla människor och då även de som ifrågasätter och utmanar tingens ordning kan göra sin röst hörd – som provocerar de gamla makthavarna och samhällsdebattörerna.

Allt som skrivs på internet är inte vackert, välformulerat eller genomtänkt. Men det representerar ändå författarens tankar, åsikter, oro, förhoppningar och idéer. Och i en demokrati är detta en jämn spelplan. Oavsett om man gillar det eller ej så har en bloggare eller Youtuber lika mycket rätt att uttrycka sin åsikt som landets statsminister. En privatperson har lika stor rätt att publicera sig på Facebook som Jan Guillou i Aftonbladet. Yttrandefriheten gäller – och måste gälla – lika för alla.

Därför är det olyckligt att våra politiker, EU, de sociala plattformarna, de överdrivet lättkränkta och politiska aktivister ständigt försöker inskränka yttrandefriheten på nätet. Detta håller på att bli ett träsk där ingen kan vara riktigt säker på vad som får uttryckas och vad som är förbjudet. Vilket i sin tur skapar en osäkerhet – som i sig begränsar det fria ordet.

Det är förmodligen sant att till exempel sociala media skapar oreda i politiken och i samhällsdebatten. Vilket många uppfattar som besvärande. Men i grund och botten handlar det om att fler röster blir hörda och att fler åsikter läggs fram. Vilket trots allt är en bra sak – och något vi får och måste lära oss leva med.

Samma regler måste gälla såväl online som i den fysiska världen. Och då finns det bara en rimlig begränsning av vad som får publiceras. Nämligen vad som är lagligt respektive olagligt. Lagar kan i och för sig också vara olämpliga, ogenomtänkta eller farliga. Men de är ett enhetligt regelsystem som går att kritisera och i förekommande fall att ändra – istället för en djungel av olika regler som inte går att påverka. Och de gäller lika för alla.