Femte juli

Nätet till folket!

EU

Denna kategori använder vi för att samla nyheter och poster som har med EU att göra. Idag kommer de flesta initiativ som gäller internetfrågorna därifrån - för att sedan bli lag i medlemsstaterna.

2026: EU stärker greppet om internet

av

Chat Control 2, datalagring, bakdörrar till kryptering, åldersgränser för sociala medier, ny lagstiftning om hat och hot och en byråkratisk »demokratisköld« är några av frågorna EU driver 2026.

Här följer några frågor som rör internet som är på gång i EU under 2026. Första halvåret är Cypern ordförandeland i ministerrådet och andra halvåret Irland.

• Chat Control 2

EU:s ministerråd tvingades dra tillbaka idén om obligatorisk client-side-scanning med spionprogram i alla telefoner och datorer. Istället vill man i huvudsak fortsätta den frivilliga skanning efter olagligt innehåll som många meddelandetjänster ägnar sig åt redan idag (Chat Conrol 1).

Detta är inte heller oproblematiskt – då det rör sig om urskiljningslös övervakning av alla användares meddelanden (om än med samtycke i användarvillkoren) utan misstanke om brott.

Ministerrådet vill även ha en åldersgräns för meddelande-appar.

Nu vidtar trilogförhandlingar mellan EU:s ministerråd, Europaparlamentet (som säger nej till Chat Control 2 i dess centrala delar) och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

• Datalagring

Datalagring kan bli en av årets stora frågor. 2014 upphävdes EU:s dåvarande datalagringsdirektiv av EU-domstolen som – enkelt uttryckt – slog fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Nu gör man ett försök att lansera ett nytt direktiv. Kommissionen har redan flaggat för att ett förslag är på gång. Och medlemsstaterna i ministerrådet är pådrivande.

Enligt rådets arbetsdokument vill man utöka datalagringen från att »bara« gälla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner till bland annat följande:

Alla meddelanden på alla meddelandetjänster och i alla meddelande-appar. IP-telefoni, molntjänster och VPN-uppkopplingar. Dina aktiviteter på sociala media, Spotify, Youtube och Netflix. Dina beställningar i tjänsteappar som Fodora och Uber. Med mera.

Man vill helt enkelt hålla koll på dig.

• Krypterade meddelanden

Närbesläktat med datalagringen är EU:s ständiga kamp mot totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation, inom ramen för projekten Going Dark och Protect EU. Ur EU-kommissionens färdplan:

»Under 2026 kommer kommissionen att lägga fram en teknisk färdplan för kryptering för att identifiera och utvärdera lösningar som möjliggör laglig åtkomst till krypterade data för brottsbekämpande myndigheter, samtidigt som cybersäkerheten och de grundläggande rättigheterna skyddas. Kommissionen kommer också att stödja utvecklingen av ny dekrypteringsteknik för att förse Europol med nästa generations dekrypteringskapacitet (från och med 2030).«

Detta innebär i praktiken ett politiskt krav på bakdörrar – även om ordet aldrig används.

(Den svenska regeringen har valt att avvakta med egen lagstiftning i ämnet – som föreslagits av en utredning – i väntan på EU-kommissionens förslag.)

• Åldersgränser för sociala medier

Irland har låtit meddela att man ser åldersgränser för sociala medier som en prioriterad fråga för sitt ordförandeskap i EU:s ministerråd under andra halvåret 2026. Även Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Detta kan bli en stor och omstridd fråga, då det tycks ha gått politiskt mode i den.

Och åldersgränser kräver åldersverifiering, av alla.

Därför rullas en »mini-plånbok« (app) för åldersverifiering ut i EU i väntan på unionens riktiga digitala ID/wallet. Vilken alla kan komma att behöva ladda ner och använda för att bekräfta sin ålder på sociala medier. (Den tycks dock inte vara kompatibel med alla operativsystem.)

• Hat & hot blir EU-brott

Långsamt mals frågan om att göra hat och hot till ett »EU-brott« med gemensam definition och gemensamt lägsta straff genom EU:s beslutsapparat. Vilket är knepigt, då hat är en subjektiv känsla medan hot är en reell handling.

Vi har tidigare rapporterat:

»Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations”. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en ”holistisk respons” och en ”multidimensionell approach”. Samt att kommissionen rekommenderas ha en ”open ended approach” till vad som skall listas som hat och hot.«

Vilket känns som att man öppnar dörren för nya inskränkningar av yttrandefriheten.

EU-brott kräver normalt hög grad av precision enligt legalitetsprincipen. Vilket än så länge saknas.

Förslaget lär stå i strid med vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU:s människorättsstadga har att säga om yttrandefriheten:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Med tanke på hur många politiker, samhällsdebattörer och surkart som vill hindra olika former av yttranden är EU:s planer oroväckande.

• EU:s Demokratisköld

Om EU:s Digital Services Act öppnade för utomrättslig censur online genom diffusa formuleringar slår EU:s nya »demokratisköld« upp porten på vid gavel.

Vi har tidigare beskrivit denna som ett försök att försvara demokratin med byråkrati.

Man kommer att skapa en helt ny administrativ apparat för att kontrollera det fria ordet i EU – European Centre for Democratic Resilience.

Den skall samarbeta med civilsamhällets organisationer, researchers, akademien, fact checkers och media – för att »säkerställa integriteten i informationsmiljön«.

Men det är långt ifrån allt. Utifrån förarbetena har vi tidigare noterat…

»För koordination vill man förstärka EU:s »Rapid Alert System (RAS)«. Man efterlyser även en ny oberoende EU-struktur för detta syfte. Denna skall bygga på det arbete som utförs av EU:s utrikestjänst, European External Action Service (EEAS) och Europaparlamentet.

En minimistandard för att bekämpa otillbörlig påverkan skall fastslås. Detta i samarbete med EU:s Intelligence and Situation Centre (EU INTCEN).

Ett verktyg i sammanhanget är EU:s Digital Services Act (DSA) och unionens Regulation on the Transparency and Targeting of Political Advertising. Man aviserar även en kommande Digital Fairness Act och ett nytt större digitalt lagstiftningspaket.

Rapporten pekar även på EU:s European Media Freedom Act (EMFA) och dess Audiovisual Media Services Directive (AVMSD).

Man vill lyfta fram civilsamhällets olika organisationer för faktagranskning som European Fact-Checking Standards Network (EFCSN) och EU:s eget European Digital Media Observatory (EDMO). Rapporten vill ge dessa större resurser.

Man aviserar även ett nytt European Network of Fact-Checkers samt en European Civil Society Strategy. Rapporten lyfter fram unionens European Internal Security Strategy och European Union Agency for Cybersecurity (ENISA).«

Men det räcker inte…

»Man välkomnar EU:s »ambitious binding ICT supply chain security legislation« och »stronger regulatory framework to the FDI Screening Regulation« kopplad till dess Cyber Resilience Act och Foreign Direct Investment (FDI) screening regulation.

Det reviderade NIS2-direktivet ställer bindande krav på cybersäkerhet för samhällsviktig och digital infrastruktur. Man uppmanar medlemsstaterna att följa det bättre, liksom EU:s Cyber Resilience Act och Cyber Solidarity Act inom ramen för dess ProtectEU Strategy.

Europol ges en viktig roll och man vill utöka dess mandat (igen). Även European Union Agency for Criminal Justice Cooperation (Eurojust) ses som en viktig aktör. European Border and Coast Guard Agency (Frontex) och European Union Agency for Asylum (EUAA) likaså.

Även G7, NATO, FN, Europarådet och OECD nämns som viktiga aktörer. Man anser att EU:s ständigt utvidgade regler mot penningtvätt kan komma till nytta i sammanhanget.«

Detta känns mer som en arbetsmarknadspolitisk stimulansåtgärd för byråkrater.

Allt detta kommer garanterat att göra debatten om yttrandefrihet i EU – både i och utanför EU – än mer intensiv, då syftet med allt det ovanstående är att begränsa det fria ordet.

Detta är några exempel på frågor som rör internets frihet, yttrandefriheten och rätten till privatliv som är på gång under 2026. Du följer utvecklingen här.

CC0

2025 – Nätpolitik och övervakning året som gick

av

2025 var ett intensivt år för internet- och övervakningsfrågorna. Här är vår sammanställning över några av de viktigaste händelserna, i ungefärlig kronologisk ordning.

2025 års första stora snackis blev den amerikanske vicepresidenten JD Vances kritik mot den bristande yttrandefriheten i EU. I stora delar är kritiken relevant. Men den framfördes på ett sätt som fick politiker på såväl EU- som nationell nivå att gå i försvarsställning. Sedan dess har frågan eskalerat och nu även blivit en del av förhandlingarna om handelstullar.

I början av året meddelade även Meta att man skall sluta med externa faktagranskare i USA. Istället vill man gå över till »community notes« där användarna står för faktakollen, som på X.

Under året som gick sände regeringen även ut en skiss till en lagrådsremiss om datalagring på allmän remiss. Förslaget är att även meddelandetjänster skall tvingas lagra data som sina användares kommunikationer – samt att innehåll i dessa meddelanden skall kunna överlämnas till myndigheterna i läsbar (icke-krypterad) form.

Tunga remissinstanser, inklusive Försvarsmakten sågade förslaget och meddelande-appen Signal hotade att lämna den svenska marknaden. Kritiken tycks ha fått fäste, då det verkar som att det inte blir något skarpt förslag från regeringen innan valet.

Under våren började EU-kommissionen rulla tillbaka delar av dataskyddsförordningen GDPR och EU:s nya AI Act. Skälet är att man kom fram till att man reglerat för mycket och för hårt. Här finns möjligen också en insikt om att företag i den digitala ekonomin väljer andra delar av världen att etablera sig i, där regleringen är mindre omfattande.

Inom ramen för projektet »Protect EU« krattar EU-kommissionen manegen för ny datalagring. Målet är att kringgå EU-domstolens förbud mot svepande, generell övervakning utan brottsmisstanke. EU:s ministerråd vill datalagra allt, till och med dina Fodora-beställningar.

Under året har riksdagen givit regeringen rätt att ge sig själv makt att utfärda förordningar vid allvarliga fredstida kriser. Vilket kringgår hela principen om maktdelning.

I Storbritannien har den nya Online Safety Act lett till åldersgränser och ID-krav på all slags web-platser i hela världen som kan tänkas innehålla något som är olämpligt för brittiska barn och unga.

Vilket lett till oförutsedda och oönskade konsekvenser, protester och ålderskontroller utförda av tredje part som samlar in och potentiellt kan missbruka aktuell persondata.

VPN-användningen har skjutit i höjden sedan lagen infördes, vilket fått brittiska politiker att överväga VPN-förbud eller åldersgränser för VPN.

Även i EU diskuteras åldersgränser för sociala media. EU har redan tagit fram en app för ålderskontroll, i väntan på EU:s digitala plånbok. Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Även EU:s ministerråd driver frågan. Det irländska EU-ordförandeskapet (andra halvåret 2026) har sagt sig vilja göra åldersgränser till en prioriterad fråga.

I Sverige är det främst Socialdemokraterna som kräver åldersgränser och ID-krav på sociala media. De vill även se särskilda »nätpoliser«. Samt ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer (Trusted Flaggers).

Under hösten har det flammat upp en debatt i Storbritannien om ett statligt digital ID-kort. Motståndet är omfattande och högljutt.

I Sverige finns nu ett skarpt förslag om att svensk polis skall få använda kamerabevakning med AI-stödd automatisk ansiktsigenkänning i realtid. Vilket är att pressa undantagen från förbudet mot sådan övervakning i EU:s AI Act till sitt yttersta.

Slutligen – en viktig delseger: Chat Control 2 har i allt väsentligt fallit. EU:s ministerråd säger nu nej till obligatorisk skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. Detta efter att Tyskland efter viss vånda landade i ett nej.

Istället fortsätter den frivilliga skanning i jakt på övergrepp mot minderåriga som bedrivs redan idag (Chat Control 1). Men även detta är problematisk massövervakning utan misstanke om brott.

Med detta skrotas även ministerrådets förslag på client-side-scanning – det vill säga spionprogram på applikations- eller systemnivå i alla telefoner och datorer som granskar innehållet i alla meddelanden innan de krypteras och sänds.

Nu börjar trilogförhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Däremellan kommer det att hållas en mängd tekniska möten. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

Man kan även notera att två av tre svenska regeringspartier (KD+L) nu har stämmobeslut på att säga nej till Chat Control 2. Det tredje (M) drev ett nej i EU-valrörelsen. Trots detta har regeringen konsekvent sagt ja till Chat Control 2 i EU:s ministerråd.

Detta var ett axplock av vad som hänt under 2025. Vi återkommer inom kort med en bloggpost om vad som är på gång 2026.

DSA ger EU:s makthavare nya problem

av

Med Digital Services Act (DSA) har EU lagstiftat först och tänkt sedan. Nu börjar konsekvenserna bli synliga.

I en tidigare bloggpost pekade vi på att det är medlemsstaterna – inte EU – som kan besluta om att innehåll på nätet skall plockas bort, om det strider mot nationell lag eller EU-lagstiftning.

Vad DSA gör är att »harmonisera« processen så att den fungerar ungefär likadant i hela unionen. Till stöd för detta bygger man upp en ny struktur och en ny byråkrati. Vilket bidrar till att cementera dålig och problematisk lagstiftning ute i medlemsstaterna.

Till exempel kan Tyskland fortsätta att straffa användare som förolämpat andra – eftersom det bygger på lokal lag oavsett vad EU tycker.

Låt säga att USA belägger EU med strafftullar som en reaktion på att Europa inskränker det fria ordet på amerikanska nätplattformar. I det läget kan EU inte upphäva nationella inskränkningar av yttrandefriheten. Det kan bara respektive medlemsstat göra. Men alla drabbas av strafftullarna.

På så sätt får även Sverige lida för att Tyskland genomför gryningsraider mot folk som uttryckt sin frustration online.

Dessutom ställer EU krav på stora sociala medier att motverka »systemrisker« och »skadligt men lagligt« innehåll. Vilket kan tolkas lite hur som helst.

Till att börja med skall staten inte kunna kräva censur av innehåll som är lagligt. Antingen är något tillåtet (defaultläget) eller så är det förbjudet – utifrån lagar som formats i en öppen demokratisk process.

Makten skall utövas under lagarna och domstolarna skall upprätthålla lagen. Inte agera utifrån hur man känner och tycker att det borde vara – oavsett hur goda intentioner man har.

Vagheten är det stora problemet. DSA kräver att de stora sociala medierna skall censurera utan att närmare specificera vad det är som skall vara förbjudet att yttra.

Tänk vilket liv det hade blivit om man hade börjat kräva att dagstidningarna skall censurera laglig information som EU-kommissionen ogillar.

EU har dessutom givit sig själv makt att straffa sociala medier som bryter mot DSA:s krav på synnerligen omfattande compliance och administration med astronomiska böter.

Inte nog med att EU börjar bete sig som Kina och Ryssland. Då internet är gränslöst drabbas även användare i resten av världen av EU:s pekpinnar om vad som anses vara acceptabelt eller ej.

Håller vi på att förvandlas till de skurkstater vi annars kritiserar för bristande fri- och rättigheter?

När detta även drabbar amerikanska användare och därmed åsidosätter deras faktiska yttrandefrihet är det inte konstigt att reaktionerna från Washington blir kraftiga.

Det är som vanligt i EU. Man rusar in i saker utan att tänka. Ingen lyssnar på de varnande röster som hörs på vägen. Först lagstiftar man. Sedan uppstår debatt. Därefter tar man reda på fakta. Och sedan står man där med eftertankens kranka blekhet.

I sammanhanget verkar det som att vissa av EU:s makthavare har en övertro på DSA. Vilket kan utläsas i tämligen arroganta uttalanden om att nu är det vi som bestämmer vad som får sägas på internet. Skulle saken prövas rättsligt är det troligt att de inte skulle ha något annat formellt mandat än att verka för att uppenbart olagligt innehåll plockas bort.

DSA är ett onödigt, byråkratiskt, klåfingrigt extra lager av reglering – ovanpå medlemsstaternas lagstiftning. Att olagligt innehåll skall plockas bort kräver ingen ny lagstiftning. I övrigt skall samma regler gälla på som utanför internet.

Därför bör EU:s Digital Services Act skrotas. Internet skulle fungera ändå.

CC0

Skarpt förslag om ID-krav och åldersgränser för sociala medier på gång i EU

av

ID-krav och åldersgränser för sociala medier är på väg upp på EU:s dagordning. Det är en prioriterad fråga för Irland under landets EU-ordförandeskap.

Irland vill använda sitt EU-ordförandeskap under andra halvåret 2026 till att lägga fram »väldigt spännande förslag« om ID-krav och åldersgränser för sociala medier. Detta är extra intressant då många av dessa plattformar har sina Europakontor i Irland.

Man kan utgå från att förslaget kommer att få stöd från bland andra Frankrike, Spanien, Belgien, Grekland och Danmark. Som förebild pekar man på Australien.

Grundproblemet är att detta kommer att göra det omöjligt att vara anonym på sociala medier. Vilket kommer att drabba visselblåsare, människor med skyddad identitet, folk som vill slippa bli trakasserade för sina åsikter – och många andra som har fullt giltiga skäl för att vilja vara anonyma.

Inte minst gäller detta den som använder sin yttrandefrihet för att kritisera eller utmana staten – då den kan bereda sig tillgång till de lagrade personuppgifterna.

I sammanhanget är det värt att notera att Europaparlamentet i samband med sin behandling av Chat Control 2 tydligt försvarar rätten att vara anonym online. Men det återstår att se hur länge den linjen håller, nu när det gått politiskt mode i att kräva åldersgränser online.

Intressant nog sammanfaller det irländska EU-ordförandeskapet med den svenska valrörelsen. Och i Sverige driver Socialdemokraterna ID-krav och åldersgränser som en profilfråga. Även Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna kan antas gå på samma linje, även om det återstår att se.

Så möjligen kan detta bli en fråga i riksdagsvalet 2026. Det är med andra ord dags att börja formera motståndet såväl på svensk nivå som i EU.

Här är det värt att påminna om vad svensk grundlag har att säga.

Tryckfrihetsförordningen säger att man skall kunna yttra sig anonymt, att källor ej får efterforskas och att skyddet gäller även om man använder tekniska mellanhänder.

Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen förbjuder förhandscensur, vilket kan vara relevant om man tvingas identifiera sig och godkännas innan man får yttra sig.

Regeringsformen förbjuder registrering av politiska åsikter, ideologisk tillhörighet och religiös övertygelse – något som i praktiken möjliggörs om yttranden på sociala medier kopplas till verifierad identitet.

• Ireland eyes EU social media age checks laws for 2026 Council presidency »
• Simon Harris says Ireland to lead EU drive for ID-verified social media »

CC0

DSA: Vilken makt att censurera har EU?

av

EU kan censurera information och blockera sociala medier – via medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och så finns de informella sätten…

Det börjar hetta till i debatten om yttrandefriheten online i EU. Detta leder oss till frågan vilken makt EU-kommissionen egentligen har enligt unionens Digital Services Act (DSA).

I grunden säger DSA att olagligt innehåll på nätet skall avlägsnas. Vilket man knappast behöver en lagstiftning på hundratals sidor för att göra – eller egentligen någon ny lagstiftning alls.

Sedan blir det mer komplicerat. EU-kommissionen har inte någon direkt befogenhet att censurera enskilda inlägg eller begränsa lagligt innehåll. Men…

Begreppet »olagligt innehåll« definieras som information som inte är förenlig med unionsrätten eller gällande nationell rätt.

Bland nationella brott i EU kan nämnas information om abort och homosexualitet, hädelse, majestätsbrott, »hat« och förolämpningar (se till exempel Tyskland). Vilka på sätt och vis blir brott i hela EU (eller rent av hela världen) när DSA applicerar nationella lagar på plattformar som inte har nationsgränser.

Det är alltså nationella rättsliga eller administrativa myndigheter som har befogenhet att utfärda förelägganden om att en plattform skall agera mot olagligt innehåll.

(Men man tycks räkna med att olagligt innehåll tas bort ändå – utan föregående rättslig prövning – om plattformarna uppmärksammas på det av till exempel Trusted Flaggers.)

En åklagare eller annan rättsligt behörig myndighet i ett EU-land kan i sammanhanget utfärda gränsöverskridande nedtagningsorder för innehåll som finns på plattformar och servrar i en annan medlemsstat – även om innehållet ifråga inte är olagligt i den senare.

Här skall också nämnas att EU är inne i en process för att göra hat och hot till »EU-brott« med en gemensam definition och minsta straffsats i hela EU. Dock har man svårt att komma fram till någon hanterbar definition av »hat«.

Vad gäller mycket stora onlineplattformar (VLOPs) skall EU-kommissionen granska om dessa gör tillräckligt för att begränsa »systemrisker« – till exempel spridning av olagligt innehåll eller genom vad man lite svävande kallar negativa effekter på demokratiska processer.

Det är inom denna ram som de stora aktörerna även förväntas motverka innehåll som anses »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket då antas ske »frivilligt« – med stöd i de användarvillkor politikerna alltid vill att plattformarna skall skärpa.

Vid extraordinära omständigheter (till exempel krig eller pandemier) som utgör ett allvarligt hot mot allmän säkerhet, kan kommissionen kräva att plattformar bedömer hur deras tjänster bidrar till hotet och att de sedan vidtar »frivilliga« åtgärder för att begränsa spridningen av viss information.

Trots att de tvingas vara vaksamma på alla dessa risker får plattformarna inte åläggas en allmän skyldighet att övervaka allt innehåll. Detta är tänkt som ett skydd mot omfattande automatiserad censur. (Men de kan göra det ändå, mer eller mindre frivilligt.)

EU kan också begränsa tillgången till en plattform. Alltså blockera den. Detta om man redan försökt stoppa en överträdelse genom andra medel som böter eller vite utan att lyckas.

Detta gäller vidare om överträdelsen fortsätter och orsakar vad man kallar allvarlig skada som inte kan undvikas på något annat sätt. Samt om VLOPer underlåtit att följa beslut eller handlingsplaner för att hantera systemrisker.

Vid en viss punkt kan man alltså begränsa tillgången till X om den nuvarande konflikten eskalerar.

Det sker i så fall genom att relevant nationell digital samordnare (i X fall Irland) under DSA vänder sig till en behörig rättslig myndighet (åklagare/domstol) för att begära ett beslut om tillfällig begränsning av tillgången till tjänsten eller onlinegränssnittet.

Innan en sådan begäran görs skall kommissionen ge berörda parter minst 14 arbetsdagar på sig att lämna skriftliga synpunkter. En begränsning av tillgången skall i princip gälla i fyra veckor. Den kan förlängas, men varje förlängning kräver en ny bedömning och beslut av den rättsliga myndigheten.

Åtgärden får inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt. Den skall vidare utformas så att den inte medför någon orimlig begränsning av tillgången till laglig information för användarna. Vilket är fina ord som dock har högst oklar betydelse om det kommer till skarpt läge.

Man kan även använda formella rättsliga processer (eller informella påtryckningar) för att tillfälligt utestänga en plattforms app från respektive app-store.

Så… ja. DSA ger utrymme för censur av visst innehåll och möjliggör även tillfällig blockering av hela plattformar / sociala medier. Men genom medlemsstaterna – och med föregående rättslig prövning.

Politikernas trick är dock, som sagt, att förmå plattformarna att plocka ner information som man tycker är olämplig (»skadlig men laglig«) ändå – genom användarvillkor och moderering.

På så sätt lyckas makten begränsa oönskade yttranden – utan att behöva genomgå den stökiga demokratiska process som lagstiftning i yttrandefrihetsfrågor kan vara.

• EU:s Digital Services Act »

Tidigare, relaterade texter:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• EU, nätcensur och hatlagstiftning (om Trusted Flaggers) »

CC0

EU: Pre bunking – källkritik eller förhandscensur?

av

EU vill »vaccinera« befolkningen mot skadlig information redan innan den sprids.

De senaste dagarna har ett klipp (se nedan) med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fått stor spridning. Det tycks härröra från Copenhagen Democratic Summit 2024 och handlar om hur EU tänker möta påverkansförsök och desinformation med »pre bunking« istället för »debunking«.

Det vill säga att förekomma felaktig information snarare än att bemöta den. Eller att »vaccinera« befolkningen mot sådan, som hon uttrycker saken. Vilket väcker massor av frågor.

Vill man göra en välvillig tolkning handlar det om att öva upp medborgarnas och samhällets förmåga till källkritik. Vilket naturligtvis är en bra sak. All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Men som vanligt blir bilden betydligt mindre klar när man frågar sig: Hur?

Här rör man sig farligt nära en funktionell motsvarighet till förhandsgranskning. Man måste även fråga sig vad det är för yttranden som skall motverkas och vem som skall bestämma det.

Hur har man till exempel tänkt skilja mellan otillbörliga påverkansförsök från främmande makt och fullt legitim intern kritik? Hur ser gränsen ut och var skall den gå?

Diskussionen om pre bunking är en del av EU:s nya »demokratisköld«. Vi har tidigare noterat att den mest tycks gå ut på att försvara demokratin med byråkrati. (Se länkar nedan.)

European Democracy Shield har förärats med ett specialutskott i Europaparlamentet vars slutsatser skall upp till behandling inom den närmaste tiden. Ansvarig rapportör är den svenske moderaten Tomas Tobé.

Så vad är det då Ursula von der Leyen sagt? Här är en transkribering av videoklippet nedan:

»And finally, it takes resilience. As technology evolves, we need to build up societal immunity around information manipulation. Because research has shown that pre-bunking is much more successful than debunking. Pre-bunking is basically the opposite of debunking. In short, prevention is preferable to cure. Perhaps if you think of information manipulation as a virus, instead of treating an infection once it has taken hold, that is debunking, it is much better to vaccinate so that the body is inoculated. Pre-bunking is the same approach. Because this information relies on people passing it on to others. It is essential that people know what malign information’s influence is and what the techniques are that are behind it. And as the knowledge goes up, our chances of being influenced goes down. And that builds up the society resilience that we will need.«

Det tycks handla om att förutspå hur desinformation kan spridas och att ge människor verktyg att känna igen och avfärda manipulation innan den tar fäste i debatten.

Vilket vid första påseende kan låta klokt och vackert, tills man som sagt börjar försöka utreda exakt hur detta är tänkt att gå till.

Kommer det att leda till förhandsgranskning? Man avser ju att motverka yttranden innan de uppstår. I så fall kan det stå i strid med den svenska grundlagen som uttryckligen förbjuder förhandscensur.

Enligt den svenska tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen får det allmänna inte ingripa mot yttranden innan de offentliggörs. Staten får varken godkänna, stoppa eller villkora yttranden i förväg. Ansvar kan endast utkrävas i efterhand, och då genom lag och i domstol.

Detta bör rimligen gälla även när det rör sig om mönster, aktörer, tidpunkter och teman.

Hur lämpligt är det med ett system där politiker och tjänstemän – som har en egen agenda – styr informationsmiljön innan yttranden ens uttrycks? Vilka rättsmedel kommer att finnas för dem vars yttranden motverkas?

Och även om man inte censurerar utan »bara« begränsar spridningen av vissa yttranden kommer det att leda till att vissa perspektiv aldrig kan nå en bredare publik, även om de skulle vara relevanta. Vad som drabbas är beroende av EU-apparatens politiska dagsform.

Det är lite av Orwells Sanningsministerium över det hela.

Speciellt bör man vara skeptisk när det handlar om den EU-kommission som själv blivit påkommen med att ägna sig åt desinformation.

Till exempel när EU presenterade en riggad undersökning från sitt eget opinionsnstitut Eurobarometern som visade att 73% av svenska folket är för Chat Control 2 – samtidigt som en svensk Novus-mätning visade det rakt motsatta, att 72% är emot Chat Control 2.

EU-kommissionen genomförde alltså en riggad opinionsmätning som sedan användes i en betald EU-kampanj på X vars målgrupp bestämdes genom politisk micro targeting – vilket är förbjudet enligt EU:s egna nya nätlagar.

Det känns som att man håller på att skapa ett regelverk som är diffust och som kan användas lite hur som helst. Som med Digital Services Acts krav på att motverka och begränsa spridningen av innehåll på stora plattformar och sökmotorer som kan anses vara »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket har visat sig vara ett gungfly.

Naturligtvis skall felaktigheter bemötas och påverkansförsök som syftar till att destabilisera vårt samhälle bekämpas. Kritiken mot pre bunking handlar därför inte om att ursäkta desinformation – utan om att försvara den öppna debatten som metod.

Dock får jag en känsla av att »pre bunking« istället för »debunking« handlar om att EU:s ledare hellre vill censurera än att ta debatten i sak. Vilket riskerar att bli kontraproduktivt.

Tidigare texter om EU:s demokratisköld:
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium (november 2025) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »

Videon ovan är kopierad från X. Den är vad vi kan bedöma autentisk och tycks vara inspelad på Copenhagen Democracy Summit 2024.

CC0

EU:s upphovsrättsdirektiv gav oss politisk censur

av

EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv från 2019 har lett till blockering av politiskt innehåll – trots att EU-domstolen slagit fast att så inte får ske.

2019 antogs med minimal marginal EU:s upphovsrättsdirektiv av Europaparlamentet. Det blev en del gnissel när det skulle införas i medlemsstaterna, men sedan blev det tyst. Så vad hände?

Den huvudsakliga kritiken riktades mot artikel 17 (tidigare 13) som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp. Vilket i praktiken kraftigt urholkar deras tidigare budbärarimmunitet.

Här infördes ett ex ante-ansvar, det vill säga att man måste förhindra ett visst lagbrott (kränkning av upphovsrätten) i förväg. Vilket praktiskt sett bara kan ske med hjälp av uppladdningsfilter. Vilket i sin tur lett till överblockering.

I efterhand har EU-domstolen (mål C-401/19) gått in för att försöka skapa klarhet. Den kom fram till att artikel 17 endast är förenlig med yttrandefriheten om lagligt innehåll inte blockeras.

Domen säger att politisk satir, kritik och citat är särskilt skyddsvärda. Ändå sker blockering. Inte ett ord har ändrats i direktivet. Domen gör inte mycket mer än säger hur direktivet borde fungera. Vilket medlemsstaterna tycks strunta i.

Så hur ser det då ut på marken? Vilka konsekvenser har upphovsrättsdirektivet fått? Här är några högprofilerade fall…

I Tyskland har innehåll som citerar politiska partiers material i kritiskt syfte censurerats – trots att detta uppenbart faller inom undantagen för citat, kritik, parodi och pastisch enligt EU-rätten.

I Frankrike har samma öde drabbat klipp som kritiskt analyserat president Macrons tal.

I Spanien har innehåll om katalanska protester som använde korta nyhetsklipp (inom citaträtten) censurerats.

I Nederländerna har på samma sätt politiska videor om klimat- och migrationspolitik tagits ner eller begränsats automatiskt på grund av upphovsrätt till arkivklipp.

Detta trots att citat som används för kritik, recensioner, parodier, pastischer med mera alltså skall vara undantagna inom ramen för citaträtten. Och trots att EU-domstolen som sagt slagit fast att politisk satir, kritik och citat i sammanhanget är särskilt skyddsvärda uttryck.

EU:s upphovsrättsdirektiv har blivit ett verktyg för politisk censur. Vilket är extra oroande i dessa tider när det fria ordet online blir allt mer ifrågasatt.

Vad var det vi sa?

Bild: Demonstration mot upphovsrättsdirektivet, Berlin 2019.

CC0

Chat Control 2: Vad vi vet om förhandlingarna

av

Chat Control 1 förlängs än en gång och förhandlingarna om Chat Control 2 börjar på riktigt i februari.

EU:s ministerråd har givit upp om client-side-scanning (spionprogram på telefoner, plattor och datorer) – och kommit fram till att man istället vill fortsätta dagens frivilliga skanning av folks elektroniska meddelanden (Chat Control 1). Så vad händer nu?

• Dagens frivilliga skanning av innehållet i användares meddelanden (CC1) är en tillfällig lag som går ut i april – men den skall nu förlängas tills man har en ny lag att ersätta den med. EU-kommissionen kommer att lägga fram ett förslag om en sådan förlängning, möjligen redan denna vecka.

• Trilogförhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Däremellan kommer det att hållas tekniska möten.

Vilket innebär att det danska EU-ordörandeskapet i paktiken lämnar över frågan till det cypriotiska dito som tillträder vid årsskiftet.

European Digital Rights, EDRi manar till vaksamhet på följande punkter:

• Ministerrådets förslag om åldersgränser för meddelandetjänster och meddelande-appar i respektive app-stores.

• Europaparlamentets förslag om åldersgränser för porr-siter (som är en skönhetsfläck på ett annars bra ställningstagande).

• Även operatörernas idag frivilliga skanning av innehåll i användarnas meddelanden (CC1) är problematisk då den innebär massövervakning utan misstanke om brott.

• Skrivningar i ministerrådets sluttext kan leda till att operatörer känner känner sig pressade att ägna sig åt mer övervakning av sina användare än lagen kräver.

• Det är viktigt att hålla koll på att det inte görs några nya försök att underminiera rätten till totalsträckskryptering (E2EE) eller de operatörer som tillhandahåller sådan.

Nu gäller det att uppmuntra Europaparlamentet att stå fast vid sitt unikt breda, gruppöverskridande ställningstagande, som enkelt kan sammanfattas så här:

  • Ingen skanning av innehållet i totalsträckskrypterad / E2EE kommunikation.
  • Övervakning skall inriktas mot personer och grupper där det misstänks förekomma olagligt innehåll – inte vara generell.
  • Beslut om övervakning skall fattas av en domstol.
  • Ingen skanning efter olagliga konversationer i text- och röstmeddelanden / samtal.
  • Ingen obligatorisk åldersverifiering för meddelande-appar.
  • Anonyma konton på meddelande-appar skall vara tillåtna.

Detta är långt från såväl EU-kommissionens ursprungliga förslag som ministerrådets slutliga skrivning. Vilket känns rimligt då parlamentets uppgift är att företräda det folk som i slutändan drabbas av det beslut som fattas.

De svenska ledamöterna i Europaparlamentet hittar du här.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

Tidigare bloggposter:
• Chat Control 2: Nu börjar förhandlingarna (december 2025) »
• Chat Control 2: Nu är det match igen! (december 2025) »
• Fungerar Chat Control över huvud taget? (december 2025) »
• Chat Control 2 vs. verkligheten (december 2025) »
• Chat Control – mer att göra (november 2025) »
• Chat Control 2: Vi vann den här ronden (november 2025) »
• Chat Control: Vad är det som händer i EU:s ministerråd? (november 2025) »
• Två av tre regeringspartier säger nu nej till Chat Control 2 (november 2025) »

CC0

EU:s ministerråd: Datalagra allt!

av

Datalagra all elektronisk kommunikation, molntjänster, VPN och till och med Fodora-beställningar. Det föreslår nu EU:s ministerråd.

EU:s medlemsstater diskuterar just nu hur man kan återinföra datalagring av elektronisk kommunikation. Den här gången gäller det uppgifter om vem som kommunicerar med vem, när, varifrån och hur ofta – inte om innehållet i meddelanden eller samtal.

Enligt ett så kallat »presidency outcome paper« från EU:s ministerråd vill en majoritet av medlemsstaterna införa obligatorisk lagring av kommunikationsdata i upp till ett år.

Det skulle omfatta i princip alla digitala kommunikationstjänster: telefoni, internetåtkomst, e-post, meddelandeappar, sociala medier, VPN-användning, molntjänster, strömningstjänster – till och med Über- eller Fodora-beställningar.

Detta sägs behövas för att bekämpa grov brottslighet och stärka den nationella säkerheten. Dock betonar man att det rör sig om metadata, inte innehåll och att åtgärderna ska vara proportionerliga. För vad det nu är värt.

Kritiken:

Problemet är att EU-domstolen redan flera gånger slagit fast att generell och urskillningslös datalagring strider mot EU-rätten. Att lagra allas kommunikationsdata utan misstanke är inte tillåtet.

Våra trogna läsare bör kunna EU-domstolens princip: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Dessutom räcker metadata långt för att kartlägga människors liv, relationer, rörelsemönster och politiska engagemang. Masslagring av sådan information innebär därför ett allvarligt intrång i rätten till privatliv och persondataskydd – även om innehållet lämnas i fred.

Det aktuella dokumentet är ännu inget lagförslag. Men det är ett tydligt tecken på att medlemsstaterna försöker sätta agendan. Syftet är att få EU-kommissionen att komma med ett skarpt förslag – som kan överleva EU-domstolens rättsliga prövning.

Vi återkommer med en grundligare analys efter att ha studerat dokumenten närmare, senare i veckan.

• EU:s Ministerråd: Presidency Outcome Paper – Future rules on data retention
in the European Union (PDF) »
• RtN: EU Revives Plan for Year-Long Data Retention Across Digital Services, Including Encrypted Apps »
• Netzpolitik: EU-Staaten fordern ein Jahr Vorratsdatenspeicherung für Internet-Dienste wie Messenger »

Vi bad även AI slänga ihop en enkel inforgraphic. Den ser ut att vara tillräckligt rätt:

CC0

Politiken har alltid ogillat fri information

av

Dagens debatt om åldersgränser för sociala media och begränsningar av det fria ordet online är egentligen inget nytt. Den politiska makten har alltid ogillat fri information.

För inte så länge sedan hade Sverige ett etermediemonopol. Bara statens bolag fick sända radio och tv. Utbudet var sorgligt. Syftet var att skydda medborgarna från oönskade och olämpliga influenser.

På kvällarna försökte unga svenskar ratta in Radio Luxemburg för att höra den senaste musiken. I tv-serien »Fönster mot TV-världen« gavs storögda svenska tittare snuttifierade inblickar i hur tv såg ut i andra länder.

På internationellt vatten låg fartyg och sände piratradiostationerna Radio Nord och Radio Syd. Svenska företag och privatpersoner förbjöds att samarbeta tekniskt eller redaktionellt med dem, med fängelse i straffskalan. De utsattes för de-banking. Artister, tekniker, medverkande och leverantörer tvingades dra sig ur.

Kampen mot utländsk information gick så långt att socialdemokratiska företrädare krävde ett förbud mot parabolantenner – för att hindra svenska folket från att ta in satellitsändningar från andra länder.

När videobandspelare blev tillgängliga för vanligt folk kom nästa moralpanik, med krav på förbud och profetior om samhällets undergång. Samma moralpanik som kom att drabba hårdrock och dataspel.

Fram till 2011 hade Sverige förhandsgranskning och censur av film för vuxna. Innehåll i filmer klipptes bort. Vissa filmer förbjöds helt.

Så inget är nytt under solen. Våra politiska makthavare har en lång tradition av att försöka »skydda« folket från olämpliga influenser, inte minst från utlandet. Eftersom de anser att de vet bäst.

Sett mot denna bakgrund är det inte märkligt att vissa politiska partier idag driver en närmast internetfientlig politik. Det är en naturlig fortsättning på den linje de alltid drivit.

Eller att EU vill censurera även icke-olagligt innehåll på nätet. Under unionens paraply samlas politiker från 27 länder som i många fall har haft ett historiskt problematiskt förhållande till fri information.

Detta är en till synes evig strid. Politiker har alltid velat förbjuda information de ogillar – samtidigt som de varit ovilliga att ta debatten mot nämnda information i sak. Förbud har varit den enkla vägen ut.

Ljuspunkten är, som Jan Stenbeck uttryckte saken, att »Teknik slår politik.«

CC0