Demokrati
Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.
Valet, politikerna och de mänskliga rättigheterna online
Den som vill rösta för ett fritt internet, för yttrandefrihet off- såväl som online och för rätten till privatliv och privat korrespondens har ett svårt val.
Bryr man sig bara om dessa frågor finns Piratpartiet och kanske Vänsterpartiet. Piratpartiet har ingen chans att komma in i riksdagen. Och Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti som de flesta har andra skäl att ogilla.
Vänsterpartiet skall dock ha en eloge för att ha hållit ut längst. De är idag det enda riksdagsparti som motsätter sig övervakningsstaten – efter att Miljöpartiet sålde ut sina principer i utbyte mot makt. Vad gäller yttrandefrihet befinner de sig dock på ett sluttande plan.
I övrigt är mörker. EU:s nya statligt godkända nätgranskare accepteras utan vidare debatt. EU-lagstiftning som leder till att vi får uppladdningsfilter, som skall förhandsgranska allt alla lägger upp på sociala media och andra plattformar är inte något kontroversiellt bland våra politiker.
De driver på vad gäller lagring av data om allas alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera – utan misstanke om brott. Trots att EU-domstolen förbjudit verksamheten, med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.
Svenska politiker ser inget problem med att EU-kommissionen föreslår att all e-post och allas alla meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och att dess innehåll skall granskas. Av maskiner.
Alla dessa frågor faller tillbaka på de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten att fritt uttrycka sig samt rätten till privatliv och privat korrespondens.
Sverige var för övrigt med och drev fram FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. Så vi borde leva upp till vårt ord.
De mänskliga rättigheterna finns för att skydda individen mot staten. Därför är det alarmerande att se hur dessa rättigheter ständigt gröps ur och inskränks av just de politiker som nämnda rättigheter är tänkta att skydda oss emot.
Statligt godkända nätgranskare är en dålig idé. Fast Orban blir nog glad. Uppladdningsfilter är det verktyg som, när det väl finns på plats enkelt kan få utökat syfte. Sådana här lagar drabbas i princip alltid av ändamålsglidning.
Datalagring är en kränkning av rätten till privatliv som EU-domstolen sagt nej till gång på gång. Inte för att medlemsländerna bryr sig. Och förslaget om »#ChatControl« är att avskaffa den digitala brevhemligheten. Det vill säga att avskaffa rätten till privat korrespondens.
Vad är detta, annat än inskränkningar av våra mänskliga rättigheter?
Allt detta sker i stort sett utan offentlig debatt, utan insyn och i stor politisk enighet. (Ingen annan bryr sig heller.)
Så hur röstar man, om man tycker att dessa frågor är viktiga? På riktigt, viktiga.
Datalagring: EU-kommissionen blundar för sina egna synder
När EU-kommissionen går igenom tillståndet för rättsstaten i unionen väljer den att bortse från sina egna övertramp. Till exempel vad gäller datalagring.
EU-kommissionen har publicerat sin årliga Rule of Law Report. I den tar man upp tillståndet för rättsstaten i EU och dess medlemsstater.
Det är även intressant att se vad den inte tar upp. Som datalagring.
Som bekant upphävde EU-domstolen redan 2014 direktivet om datalagring. Domstolen säger alltså nej till urskillningslös lagring av data om allas alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera utan misstanke om brott.
Domstolen har sedan dess upprepat sin dom, gång på gång, när medlemsstater struntat i den. Danmark och Belgien är exempel på länder som på olika vägar försöker kringgå domen.
Även Sverige har en reviderad lag om datalagring, som också bryter mot den grundprincip som EU-domstolen slagit fast: Ingen urskiljningslös datalagring utan misstanke om brott.
Enda skälet till att Sverige inte fått förnyad kritik av domstolen är att vårt fall inte har prövats. Ännu.
Men det är inte bara medlemsstaterna som konstrar. EU-kommissionen själv har struntat i Europaparlamentets begäran om att se till att medlemsstaterna följer EU-domstolens utslag.
Istället har kommissionen samarbetat med ministerrådet för att hitta sätt att fortsätta datalagra ändå.
Detta nämns över huvud taget inte i kommissionens Rule of Law Report – trots att det handlar om att man struntar i EU-domstolens utslag.
Man ignorerar även konventionen och stadgan om de mänskliga rättigheterna, som slår fast medborgarnas rätt till privatliv och privat kommunikation. Detta är dokument som utgör delar av EU:s fördrag – vars väktare, i teorin, skall vara EU-kommissionen…
Länkar:
• EU Rule of Law Report: Data Retention is a blind spot »
• EU-kommissionen: 2022 Rule of law report »
Relaterade tidigare poster:
• EU-domstolen upprepar: Det är förbjudet att använda allmän datalagring »
• Den ständiga striden om datalagring »
EU:s ministerråd vill upphäva rätten till privat elektronisk kommunikation
Att rätten till privatliv och privat kommunikation är en grundläggande mänsklig rättighet bryr sig EU:s ministerråd inte om. Istället ger det sitt stöd till kommissionens förslag om granskning av innehållet i din e-post och dina övriga elektroniska kommunikationer.
Enligt EU-kommissionär Ylva Johansson gav gårdagens EU:s informella möte för justitie- och inrikesministrar i Prag sitt stöd för kommissionens förslag till Chat Control / meddelandekontroll.
Förslaget innebär att din e-post, dina elektroniska meddelanden, dina chattar, dina IP-samtal med mera skall öppnas och att innehållet skall granskas av maskiner. Syftet är att kontrollera att du inte ägnar dig åt sexuella övergrepp mot barn.
Detta syfte kan sedan enkelt utökas. Bland annat skall justitieminister Morgan Johansson ha gjort sådana framstötar vid ett tidigare ministerrådsmöte.
Chat Control innebär att man upphäver den digitala brevhemligheten – som idag är en del av vår rätt till privatliv och privat kommunikation (artikel 12 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och artikel 8 i Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna).
Än så länge har inget läckt ut om samtalen. Men det är värt att notera att Tyskland kan komma att göra motstånd mot Chat Control.
Visserligen har Tyskland »välkomnat« kommissionens förslag som sådant. Men landets justitieminister, inrikesminister och digitaliseringsminister har sagt nej till granskning av allas privata meddelanden och kommunikationer.
Den tyska regeringens koalitionsfördrag säger dessutom nej till generell övervakning, speciellt av privat kommunikation.
Blandade signaler från Tyskland, således. Istället borde landet sätta ner foten tydligt, för att bygga ett motstånd mot Chat Control. Nu riskerar vi en situation där man bara gör en läpparnas bekännelse till rätten till privatliv – för att sedan låta sig köras över i ministerrådet.
Samtidigt byggs det ett motstånd mot Chat Control i Europaparlamentet. Vilket möjligen kan fungera. Parlamentet har tidigare lyckats stoppa förslag just med motiveringen att de strider mot medborgarnas grundläggande rättigheter.
Fortsättning följer.
EU:s nya verktyg begränsar rätten att fritt uttrycka sig online
Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är exempel på hur EU inför verktyg som kan användas för att begränsa rätten att fritt uttrycka sig online, som den slås fast i FN:s 5 juli-resolution.
Som vi uppmärksammat fyller FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet tio år. Den första artikeln lyder:
»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«
I denna bloggpost tittar vi närmare på hur EU förhåller sig till saken.
Till att börja med har EU (upphovsrättsdirektivet och förordningen om terror-relaterat innehåll online) ställt upp krav som med nödvändighet leder till att sociala media och andra aktörer kommer att behöva använda uppladdningsfilter – för att hindra spridning av olagligt innehåll.
Uppladdningsfilter är problematiska i sig. Maskiner som inte förstår kontext, humor eller nyanser skall avgöra vad som får laddas upp och spridas. Detta är rätt väl kritiserat och debatterat.
Vad som inte är lika väl ventilerat är frågan om hur uppladdningsfilter kan komma att användas i andra syften. För när de väl finns på plats, då kan syftet enkelt utökas.
Uppladdningsfilter är i sig en inskränkning i rätten att fritt uttrycka sig. Det finns inga garantier mot att de kan komma att missbrukas – med ont uppsåt, av inkompetens eller av missriktad välvilja.
En öppen fråga är om enskilda medlemsstater kommer att kunna kräva att syftet för uppladdningsfilter utökas, när systemet ändå finns på plats. I respektive länders nationella lagstiftning finns gott om exempel på sådant som är olagligt i ett (eller ett fåtal) EU-länder men inte i de andra.
En annan aktuell fråga är de så kallade Trusted Flaggers (sv: betrodda anmälare) som kommer med EU:s Digital Services Act. De är tänkta att vara statligt godkända nätgranskare, med en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.
En trusted flagger kan vara en myndighet. Vilket i så fall innebär att myndigheter – utan rättslig prövning – får rätt att i praktiken censurera sociala media och andra nätplattformar.
Detta är ett avsteg från principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag och att överträdelser av denna lag skall bedömas av en oberoende domstol.
Istället blir nu myndigheters och enskilda tjänstemäns agenda, preferenser och åsikter vägledande.
Om risken för missbruk är stor när det gäller uppladdningsfilter, så är denna risk ännu mycket större vad gäller trusted flaggers.
Länder som Ungern kritiseras redan för censur och bristande frihet för media. Det är inte svårt att föreställa sig hur statligt godkända nätcensorer kommer att användas där.
En trusted flagger kan också vara en organisation som företräder »kollektiva intressen«. Vilket låter som särintressen. Det kan vara en organisation med en politisk eller semi-politisk agenda. Eller branschorganisationer. Som ges rätt att begränsa nätanvändarnas yttrandefrihet.
Både trusted flaggers och uppladdningsfilter är exempel på lagstiftning eller konsekvenser av lagstiftning som strider mot människors rätt att fritt uttrycka sig – med betydande potential för missbruk.
EU:s Digital Services Act innehåller även gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att en myndighet i Polen, Frankrike eller Rumänien kan beordra att innehåll tas bort från plattformar och servrar i Sverige – även om innehållet i fråga inte är olagligt här.
Vilket rimligen strider mot 5 juli-deklarationens skrivning om rätten att fritt uttrycka sig utan hänsyn till nationsgränser.
Det är också värt att notera att våra politiker ofta ägnar sig åt påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot sociala media. Syftet är att inskränka yttrandefriheten – inte genom lagstiftning utan genom respektive plattforms användarvillkor.
Till detta kommer sociala medias egna censurivranden och en med polariseringen växande cancel-kultur.
Skall man sammanfatta, så har EU nu infört de verktyg som krävs för att begränsa medborgarnas rätt att fritt uttrycka sig online. Vilket leder oss in i en ny fas, nämligen hur dessa kommer att användas.
5 juli-deklarationen är därför mer aktuell idag än någonsin tidigare. Det är hög tid att se till att i vart fall de europeiska demokratierna lever upp till den.
Kortvideo: Mänskliga rättigheter online – FN:s 5 juli-deklaration
Tio år sedan FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet
Den 5 juli 2012 antog FN:s människorättsråd (HRC) en resolution som stadgar att mänskliga rättigheter skall gälla även på internet. Men hur har det gått i verkligheten sedan dess?
På sin 31:a session den 5 juli 2012 antog FN:s Människorättsråd (Human Rights Council) resolution A/HRC/RES/20/8, som stadgar att mänskliga rättigheter även skall gälla på internet, särskilt vad gäller yttrandefrihet.
Länder som Kina och Kuba hade invändningar, men godtog den ändå utan votering. En vecka senare antogs resolutionen av FN:s Generalförsamling. Drivande krafter bakom initiativet var USA och Sverige.
1. Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;
2. Recognizes the global and open nature of the Internet as a driving force in accelerating progress towards development in its various forms;
Det är nyckelformuleringarna.
Människors rättigheter måste respekteras, även online. Inte minst yttrandefriheten.
Man understryker även vikten av internets öppna natur.
Den artikel i FN:s Människorättsstadga (PDF) som artikel ett ovan hänvisar till (19) lyder:
»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«
Det är för att upprätthålla dessa värden som 5 juli-stiftelsen finns. På användarnas sida. Mot inskränkningar av det fria ordet online.
Och för mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens även online. För ett fritt och öppet internet.
Hur har det då gått sedan resolutionen antogs? Det korta svaret är: Inte strålande.
Det finns uppenbara bovar i dramat, som Kina och Ryssland. Ibland blir det spektakulärt som när Belarus dirigerade ner ett passerande trafikflygplan – för att gripa en oppositionell bloggare. Skurkstater över hela världen vet att information är makt och handlar därefter.
Men problemen kryper närmare. Dels har vi de redan så utskällda sociala medierna. Klämda mellan motstridiga intressen tvingas de dra gränser för vad som får uttryckas.
Med tiden har de utsatts för allt mer tryck från politiken – som gärna ser att sociala media begränsar yttrandefriheten genom sina användarvillkor. Så att nämnda politiker inte behöver ta den striden genom lagstiftning, med tillhörande demokratisk process och debatt.
Det är – rätt eller fel – en allmänt utbredd uppfattning att människor censureras i sociala media av politiska skäl. Och vad som får sägas varierar uppenbarligen över tid.
Det finns tydliga drag av ängslighet över modereringsfrågan – när techföretagen tvingas förhålla sig till olika för tillfället trendande politiska drev och krav från särintressen.
En annan aktör är EU. På senare år har man presenterat en aldrig sinande ström av förslag som stryper internets frihet och öppenhet. Och som samtidigt ökar politikens makt över nätet.
Allt vi laddar upp skall inspekteras och godkännas av maskiner. Man har beslutat att alla medlemsstater skall ha statligt godkända nätgranskare. Och nu vill EU-kommissionen att all e-post och alla elektroniska meddelanden skall öppnas och dess innehåll granskas, av maskiner.
Potentialen för missbruk är enorm. Yttrandefriheten, liksom rätten till privatliv, naggas ständigt i kanten.
Sedan har vi den tilltagande polariseringen i samhällsdebatten. Enligt Uppsala Universitet anser 20% av svenska folket att grupper de ogillar inte fritt skall få uttrycka sina åsikter. Mer än 50% anser sig i dagens politiska klimat inte öppet kunna uttrycka sina åsikter.
Speciellt allvarligt blir det om åsiktsintoleransen letar sig in i offentlig verksamhet.
5 juli-resolutionen och de mänskliga rättigheterna handlar visserligen främst om individens fri- och rättigheter i förhållande till staten. Men under de tio år som gått kan man konstatera att hoten mot rätten att »utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer« hotas från allt fler håll.
5 juli-deklarationen är därför än viktigare idag än när den antogs.
Kampen går vidare!
Så skapas EU:s nät- och övervakningslagar
EU:s grumliga beslutsprocess leder till att det stiftas dåliga och farliga lagar utan att någon hinner reagera. Detta gäller inte minst frågor som rör internets frihet och övervakning.
Lagar som tvingar fram uppladdningsfilter. Statligt godkända nätgranskare. Av-kryptering och granskning av innehållet i alla medborgares e-post, meddelanden, chattar och övriga elektroniska kommunikationer. Det är tre saker som är aktuella i EU just nu.
Massor av saker vi varnat för är nu lag. Och mer är på väg. Om jag får kika i kristallkulan kan frågan om desinformation komma att bli het. Den har stor potential för ogenomtänkta lagförslag.
Ett skäl till strömmen av dåliga och farliga lagar är den vägg av byråkrati, snårigheter, brutna länkar, fikonspråk, arrogans och direkt hemlighetsmakeri som omger EU:s beslutsprocess. Jag vet, jag har jobbat i Europaparlamentet.
Till och med som aktivt intresserad är det svårt att få fram relevant information. Det är enklare att googla något än att försöka hitta det via EU-institutionernas hemsidor.
Sedan måste man sålla. Det kan läggas tusentals ändringsförslag på vägen – i vilka djävulen sitter i detaljerna. Det hela blir oöverskådligt.
Till EU:s nya AI Act har det lagts 3.312 ändringsförslag i Europaparlamentet. Dessa kommer utskottsledamöterna sedan att rösta om, under forcerade former som ibland inte ger tid för varesig eftertanke eller analys. Sedan kan det komma fler ändringar i plenum.
Och när parlamentet och ministerrådet sedan sagt sitt om EU-kommissionens förslag – då låser man in sig bakom stängda dörrar i en så kallad trilog. Det är där allt görs upp, utan insyn. Sedan brukar det mest vara en formsak att få de folkvalda och medlemsstaterna att godkänna den slutliga kompromissen.
I en sådan miljö kan nästan vad som helst glida igenom utan att media och allmänhet hinner reagera. I den mån de alls är medvetna om vad som pågår.
Det är ett demokratiskt problem.
Den ständigt växande övervakningsstaten
Hur mycket övervakning kan vi införa innan den blir ett demokratiskt problem? Bryr sig någon?
Förra veckan gav Europaparlamentet polismyndigheten Europol rätt att registrera människor som inte är misstänkta för brott. Europol fick även direkt tillgång till data hos privata aktörer som Facebook, Google och Microsoft.
För två veckor sedan beslutade riksdagen om »modernare regler för användningen av tvångsmedel«. Polisen får rätt att genomsöka externa servrar och molntjänster. Enskilda kan tvingas att låsa upp sin mobiltelefon om polisen vill titta i den. Med mera.
ChatControl2 innebär att alla elektroniska meddelanden och all e-post skall avkrypteras och att dess innehåll skall granskas. Den senaste informationen är att detta förslag kommer att läggas fram denna vecka, efter upprepade förseningar.
ChatControl2 / meddelandekontroll bryter – enligt intern kritik i EU-kommissionen – mot förbudet mot generell övervakning, förslaget är tekniskt oklart och det respekterar inte individens rätt till privatliv. Ändå ser det ut att nu läggas fram.
Samtidigt pågår utfrågningar i Europaparlamentet på grund av att medlemsstater som Polen och Spanien använt övervakningsverktygt Pegasus för att spionera på oppositionella. Till och med ledamöter av parlamentet har avlyssnats och deras mobiler genomsökts.
Trots EU-domstolens upprepade protester tänker EU-kommissionen även lägga fram ett nytt förslag till datalagring. Det vill säga lagring av data om alla medborgares alla telefonsamtal, meddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner.
Ett antal EU-länder – däribland Sverige – struntar för övrigt i att EU-domstolen redan för åtta år sedan sa nej till datalagring. Den svenska lagen på området lär vara olaglig, om den skulle prövas rättsligt. Regeringens envishet är på gränsen till domstolstrots.
Detta är bara några exempel på vad som är aktuellt, nyligen klubbats eller är på gång.
Lägg till detta all övervakning som redan beslutats inom ramen för till exempel hemlig dataavläsning, FRA-spaning åt allehanda myndigheter och årtionden av samlad, ständigt expanderande lagstiftning på området.
Övervakning läggs till övervakning. Förr eller senare blir den ett demokratiskt problem. Men ingen tycks bry sig.
Frågan är om någon ens har en total överblick över alla former av övervakning som införts på nationell respektive EU-nivå.
Varför lämnar Socialdemokraterna Twitter?
I en tweet meddelar Socialdemokraterna att de slutar twittra. Frågan är varför.
Expressen rapporterar:
»Partiet har 118 000 följare på plattformen och att de skulle välja att inaktivera kontot under brinnande valår är otippat.
Johannes Svensson, presstalesperson för Socialdemokraterna bekräftar att det är en officiell tweet och att kontot inte är hackat.
– Det som jag kort kan säga är att vi fokuserar på att vara ute på gator och torg i valrörelsen och träffa folk, och att vi kommer ha andra kanaler. Och i just den här kanalen så är det samtalsklimatet som vi inte tycker är produktivt, säger han.«
Det är onekligen originellt att överge en kommunikationskanal med hundratusentals följare och med möjlighet att nå betydligt fler väljare än så. Speciellt i upptakten till en valrörelse.
Man tycker alltså att samtalsklimatet på Twitter inte är produktivt. Det skulle vara intressant att se analysen bakom denna slutsats. Vad är det i samtalsklimatet som är problematiskt? Att folk kan säga emot, ifrågasätta och ställa det statsbärande partiet till svars?
Borde inte medborgare som engagerar sig i samtalet med de politiska partierna vara något som välkomnas i en demokrati?
Det finns en allmän tendens att stämpla kritik och motargument på nätet som hat och hot. Speciellt när sådan kritik har en poäng eller fakta på sin sida. Är det något sådant som spökar i detta fall?
Eller handlar det möjligen om en markering mot att Elon Musk vill köpa Twitter? Men är då dagens ägare – BlackRock, Morgan Stanley och saudiska kungahuset – bättre?
Man kan notera att Socialdemokraterna historiskt sett har haft ett ansträngt förhållande till fri information. Förslag om förbud mot parabolantenner och motståndet mot fria etermedia kan nämnas.
Motviljan mot fri information är förvisso inte unik för Socialdemokraterna. Så gott som alla partier vill införa statligt godkända nätcensorer, uppladdningsfilter, gränsöverskridande nätcensur och granskning av medborgarnas elektroniska kommunikationer.
Förmodligen längtar politikerna tillbaka till den tid då deras information var enkelriktad, utan möjlighet för mottagaren att kommentera. Allt var så mycket enklare för partistrategerna när deras påståenden inte genast kunde analyseras, faktagranskas och kritiseras offentligt.
Den som har makten över informationen har makten över folket.
Nu återstår att se om Socialdemokraterna verkligen klarar av att bojkotta Twitter. Och hur kommer profilerade s-twittrare som Morgan Johansson och Annika Strandhäll att göra?