Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

EU: 649 miljoner euro mot hat och desinformation

av

De senaste tio åren har EU satsat 649 miljoner euro på projekt mot hat och desinformation. Beloppet är fördelat på 349 projekt hos olika NGO:er och universitet.

Siffrorna i rapporten »Manufacturing misinformation« visar på en omfattande satsning från EU mot sådan information som man anser är hatisk, fel eller strider mot EU:s värderingar.

Sannolikt är beloppet högre, då rapporten inte täcker besläktade ämnen som till exempel »inkludering« vilka ibland också hanterar desinformation.

Rapporten är framtagen av den konservativa tankesmedjan MCC i Bryssel och får ses som en debattinlaga. Samtidigt verkar dess siffror trovärdiga, då de bygger på EU:s egna databaser.

Detta blir relevant om man sätter satsningen i relation till EU:s Digital Services Act (DSA). Även om den formellt sett bara kräver att olagligt innehåll (vilket kan skilja sig från land till land) skall tas bort från internet, så öppnar den även för mer subjektiv censur.

Enligt DSA skall stora nätplattformar och sökmotorer motverka »skadligt« innehåll även om detta inte är olagligt. Samt hantera »systemrisker«, inklusive desinformation, hatpropaganda och psykisk ohälsa. DSA lämnar dock frågor som »vad« och »hur« öppna.

Det är här som EU:s finansiering av projekt hos NGO:er och universitet kommer in. Det kan vara svårt och kontroversiellt för EU att slå ner på vissa yttranden och visst innehåll.

Då är det enklare att outsourca åsiktskontrollen till NGO:er och akademiker – som får rollen att identifiera, kategorisera och motverka oönskade uttryck (ibland baserat på partsintresse eller ideologisk övertygelse snarare än juridik).

Detta blir ett självspelande piano. EU finansierar aktörer som i sin tur påverkar EU:s egen politik genom lobbyism, rapporter och agendasättande. En hel industri av åsiktsövervakning har vuxit fram, finansierad av skattebetalarna.

Vilket i sin tur väcker en intressant fråga om demokrati och fri åsiktsbildning i EU: Ska medborgare tvingas finansiera initiativ som syftar till att forma deras egen världsbild och tysta vissa uttryck i det offentliga rummet?

• Manufacturing misinformation – The EU-funded propaganda war against free speech »

CC0

Mänskliga rättigheter online

av

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning. Genom majoritetsbeslut.

Det behöver inte ske i form av något stort teatraliskt maktskifte. Istället begränsas våra fri- och rättigheter steg för steg. Inte minst online.

Det behöver inte vara av ondska. Missriktad välvilja är orsaken till mycket mänskligt lidande.

Hannah Arendt påpekade att övergrepp mot människans rättigheter alltid sker i namn av vad som anses vara kollektivets bästa.

Rätten till privatliv och yttrandefriheten är grundläggande mänskliga rättigheter. De är till för att en majoritet / staten inte skall kunna förtrycka en minoritet / individen.

Med massövervakning av våra elektroniska kommunikationer och ett allt mindre fönster för vad folk får säga är saker på väg åt fel håll.

Med risk för att tjata, här är vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv – och privat korrespondens.

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

På detta område har vi EU:s Chat Control 2 som vill granska innehållet i folks elektroniska meddelanden. Och den svenska regeringens idé om bakdörrar till totalsträckskrypterad kommunikation.

Och så yttrandefriheten…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vilket gör sådant som EU:s Digital Services Act problematiskt. Man vill lägga sig i vad folk får säga. Men man får egentligen inte.

De grundläggande mänskliga fri- och rättigheterna är under ständigt angrepp och måste därför ständigt försvaras. Såväl offline som online. Alternativet är dystopiskt.

CC0

Svenska folket säger ja till »censur« av media och enskilda

av

82% av svenska folket anser att myndigheterna i fredstid skall kunna »korrigera« uppgifter i svensk media. 58% anser att myndigheterna även skall kunna göra det mot enskilda svenska användare på en blogg eller i sociala medier.

Detta enligt en undersökning från Försvarets Forskningsinstitut (FOI).

Siffrorna är inte helt färska, men har inte funnits sammanställda förrän nu. Mätningarna genomfördes 2020 respektive 2022. Det finns en tydlig ökning av stödet för statlig korrigering av information under perioden.

Huruvida detta handlar om censur eller ej är en definitionsfråga. Censur handlar traditionellt om förhandsgranskning och förbud mot att publicera något. I detta fall handlar det snarare om att korrigera felaktiga uppgifter i efterhand, det vill säga tillföra information. FOI använder dock själva ordet censur.

Men resultatet är problematiskt nog, beroende på var man drar gränsen. Att svenska myndigheter bemöter direkta påverkansförsök från främmande makt må vara en sak. Men allt är inte så uppenbart, vilket vi bland annat fick se prov på under pandemin.

I slutändan blir det ett politiskt beslut. Skall till exempel ett »klimatnödläge« öppna för att myndigheterna tillrättavisar enskilda som ifrågasätter politiska beslut och insatser?

Som vanligt kokar frågan ner till att det måste finnas någon som bestämmer vad som är rätt och fel, sant och falskt. Vilket öppnar dörren för politisk styrning, myndighetsaktivism och åsiktsdrev. I grunden finns den större frågan om fri åsiktsbildning.

Dessutom bör siffrorna betraktas mot bakgrund av EU:s ambitioner att censurera information online. Se länkar längst ner i denna bloggpost.

Undersökningens fråga:

»Tycker du att myndigheter i fredstid bör arbeta med att korrigera [”bemöta” i 2022 års undersökning] ”falska” nyheter och desinformation publicerade av …
…svenska medieföretag?
…utländska medieföretag?
…enskilda svenska användare på blogg eller sociala medier?
…enskilda utländska användare på blogg eller sociala medier?«

Resultatet är intressant oavsett om det handlar om att »korrigera« eller »bemöta«:

Länkar:
• FOI: Accepterar befolkningen censur? »
• FOI: Teknisk beskrivning av enkätundersökning om krisberedskap och totalförsvar genomförd år 2022 »

Relaterat:
• EU:s nya censur-byråkrati »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

CC0

Regeringen bygger ut kontrollstaten

av

Regeringen river nu sekretessen mellan olika myndigheter – och ingen tycks bry sig om riskerna.

Jag är tillräckligt gammal för att komma ihåg debatten om samkörning av dataregister. Man oroades över att staten skulle få veta allt för mycket om den enskilde medborgaren och dennes privata förhållanden.

1975 sa dåvarande moderatledaren Gösta Bohman följande i ett av sina långa, ideologiskt präglade tal:

»|L]äggs kontroll till kontroll, registrering till registrering, blir vi själva så småningom slavar under kontrollsystem, fångar i ett genomreglerat samhälle, där den enskildes möjligheter att hävda sig gentemot den allt starkare överheten blir allt mindre.«

Det var då. I sak är argumentet fortfarande lika giltigt.

Men förra veckan såg vi landets nuvarande moderat-ledda regering riva sekretesshindren mellan olika myndigheter. Ur regeringens pressmeddelande:

»För att motverka olika former av fusk, överträdelser och brottslig verksamhet är det avgörande att myndigheter kan dela information med varandra på ett effektivt och enkelt sätt. Regeringen har därför beslutat om en lagrådsremiss med förslag som innebär förenklade möjligheter för alla myndigheter att samverka och dela information med varandra.«

Det skäl man anger är alltså den förändrade brottsligheten i landet, som förvisso är ett högst påtagligt problem. Och väljarna är förmodligen med på detta.

Det kusliga är att det sker utan debatt, utan kritisk granskning – och till synes utan en konsekvensanalys av hur detta kan komma att missbrukas på sikt.

Notera att när detta verktyg finns på plats är det inte bara gängkriminella som kan komma att granskas i sömmarna. Det kommer även att användas för att hålla koll på vanligt folk.

Det är som när datalagringen (lagring av metadata om folks telefonsamtal, SMS, e-post, uppkopplingar m.m.) infördes. Politikerna lovade att den bara skulle användas för att bekämpa verkligt allvarlig brottslighet. Men det visade sig snabbt att det huvudsakliga användningsområdet blev att jaga fildelare och för Skatteverket för att snoka i folks privatliv.

(EU:s datalagringsdirektiv upphävdes senare av EU-domstolen, då det strider mot vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.)

Länkar:
• Rivna sekretesshinder för effektivare informationsutbyte mellan myndigheter »
• Presentationsbilder från presskonferensen »
• Lagrådsremiss »

CC0

Youtube i det fria ordets tjänst

av

20-årsjubilerande Youtube har demokratiserat ett medielandskap som tidigare var hårt kontrollerat.

Youtube har just fyllt 20 år. Själv publicerade jag min första video där för 18 år sedan.

Youtube är ett ovärderligt arkiv över samtidshistorien. Här finns viktiga seminarier, dramatiska politiska skeenden och årtionden av internationella nyhetssändningar dokumenterade.

Förmodligen är min kanal den enda platsen där man idag kan finna Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen efter Edward Snowdens avslöjanden 2013. Vissa av dem med tiotusentals visningar genom åren. Det som slår en är att många av de frågor som då väcktes fortfarande är högst aktuella. [ Exempel 1 | Exempel 2 | Exempel 3 ]

Youtube är ett exempel på demokratiseringen av media. Förr krävdes stora tekniska resurser och samarbete med en tv-kanal (det fanns bara två, båda statliga) för att nå ut med till exempel ett diskussionsprogram. Det var i princip omöjligt. Nu är kostnaden nästan noll, tekniken finns i var mans hand och man behöver inte fråga någon om lov. Idag kan (även svenska) Youtubers nå hundratusentals tittare – med samhällsprogram!

Men även för etablerad media är Youtube ett enkelt sätt att nå en global publik on demand. Jag ser dagligen nyheter, samtalsprogram och podcasts från mediehus i Europa och resten av världen. Vilket ständigt ger nya insikter och perspektiv.

Kontrasten mot Sverige förr i tiden är enorm. Då diskuterades att förbjuda parabolantenner för att hindra svenska folket från att se på utländsk tv. Videobandspelaren beskrevs som ett hot mot hela vårt samhälle. Biofilmer censurerades. Staten gjorde allt för att stoppa piratradiostationer som spelade populärmusik.

Många politiker ogillar fortfarande att internet och Youtube är informationsflöden som de inte kan kontrollera. Speciellt i EU ser vi hur politiken ständigt försöker ta makten över nätet.

För oss som arbetar med opinionsbildning är Youtube ett fantastiskt verktyg. Ibland räcker det med att visa upp vad makthavarna verkligen säger, som i nedanstående klassiska klipp.

Vi säger grattis till Youtube och ser fram emot nästa 20 år i yttrandefrihetens och underhållningens tjänst.

CC0

Nya tyska regeringen och yttrandefriheten online

av

Den nya tyska regeringen vill förbjuda falsk information online – vilket väcker frågan vem som skall bestämma vad som är sant och falskt.

Den nya tyska regeringen (CDU/CSU & SPD) har en del intressanta saker om yttrandefriheten online i sitt kolationsfördrag:

  • Yttrandefriheten ska bevaras, men har gränser vid desinformation, hot och hets.
  • Medveten spridning av falsk information är inte skyddad av yttrandefriheten.
  • Plattformar får ökade krav på att ta bort olagligt innehåll och samarbeta med myndigheter.
  • Det kan också bli ökade ansvarskrav för plattformarna vad gäller innehåll.
  • Plattformar måste ha snabba, automatiserade gränssnitt till polisen för att överföra relevant data.
  • Staten vill ge oberoende medietillsyn laglig grund att agera mot manipulation, hat och hets – men inom ramen för yttrandefriheten. (!)
  • Desinformation, hat och hets ska aktivt bekämpas genom lagar och teknik.
  • En »Digitales Gewaltschutzgesetz« (digital våldsskyddslag) ska införas, speciellt inriktad på utsatta grupper.
  • Anonyma konton med brottsligt innehåll ska kunna blockeras snabbare.
  • Man vill vill förbjuda systematisk användning av bots och falska konton som används för att sprida desinformation och manipulation.
  • Man vill utveckla och strikt tillämpa EU:s Digital Services Act (DSA).

Detta med reservation för eventuella missuppfattningar och översättningsfel. Fördraget är rykande färskt.

Det fria ordet är redan hårt hållet i Tyskland. Förolämpningar (Beleidigung) är tydligt olagliga genom indirekt stöd i grundlagen. Det juridiska skyddet för personlig ära och värdighet är starkare än i till exempel Sverige (där förolämpning också är olaglig men nästan aldrig lagförs).

Det kan räcka med att säga att någon är en idiot. Eller att återposta ett sådant yttrande. Den som fälls kan dömas til böter eller fängelse. Att förolämpa någon online betraktas som värre än att göra det i den fysiska världen.

Årligen går tiotusentals fall till åklagare i Tyskland. Även hot om våld (Bedrohung) och hets (Volksverhetzung), speciellt mot folkgrupper, är också förbjudna yttranden. (En viss oklarhet om beteckningarna »hat« och »hets« tycks råda.)

Men åter till den nya regeringens koalitionsfördrag.

»Meinungsfreiheit ist ein hohes Gut – sie endet dort, wo Hass, Hetze und Desinformation unsere offene Gesellschaft zerstören.«

»Freedom of expression is a valuable asset – but it ends where hate, incitement and disinformation begin to destroy our open society.«

Se där en formulering som är värt ett helt seminarium. Hur man än vänder och vrider på saken öppnas för ett betydande mått av subjektiv bedömning. Hur skall detta gå till? På vilka grunder? Och vem skall bestämma vad som får sägas?

»Die bewusste Verbreitung falscher Tatsachenbehauptungen ist durch die Meinungsfreiheit nicht gedeckt.«

»The deliberate spread of false factual claims is not protected by freedom of expression.«

Även i detta fall är utrymmet för subjektiva bedömningar och maktmissbruk stort.

I Svensk Tidskrift skriver den tyske historikern och författaren Rainer Zitelmann:

»Tesen att falska faktapåståenden inte skyddas av yttrandefriheten är problematisk eftersom det under senare år har funnits en ökande tendens att förringa avvikande åsikter som ”hatpropaganda” och att presentera vissa åsikter som obestridliga sanningar, även när de inte är det.

Tricket: Avvikande åsikter stämplas som ”hatpropaganda” för att sedan kunna hävda att ”hat inte är en åsikt”. Dessutom framställs falska påståenden som sanningar och fakta likställs med spridandet av hatpropaganda, precis som i Orwells 1984 eller under auktoritära regimer som DDR.«

Detta väcker naturligtvis starka reaktioner med tanke på Tysklands efterkrigshistoria, där statsfientlig och annan agitation som stred mot det offentliga narrativet var förbjuden i förtryckets Östtyskland (DDR).

Under rubriken associationer till DDR är det även värt att notera hur inrikesminister Nancy Faeser (SPD) i den utgående regeringen har uttryckt sig:

»Diejenigen, die den Staat verhöhnen, müssen es mit einem starken Staat zu tun bekommen.«

»De som hånar staten kommer att få med en stark stat att göra.«

Formuleringen har väckt oro bland kritiker, som ser paralleller till §106 i den östtyska strafflagen, som förbjöd »Staatsfiendliche hetze«, det vill säga statsfientlig agitation.

Låt oss nu gå tillbaka till redan gällande tysk lag. I ett intressant fall blev en nätprofil anmäld efter att ha kritiserat den tyska regeringens bistånd till Afghanistan i en tweet. Han menade att vi lever i »ett dårhus«. Vilket regeringen inte uppskattade – och därför anmälde honom.

Kammergericht Berlin fastställde ett föreläggande som förbjöd honom att göra sådana uttalanden. Vilket senare upphävdes av den tyska författningsdomstolen, som menade att staten inte har något grundlagsskyddat anspråk på skydd av sin ära och att den måste tåla även skarp och polemisk kritik.

Här kan man ana olika förhållningssätt mellan den verkställande och den högsta dömande makten. Vilket möjligen kan båda gott när den tillträdande tyska regeringen nu vill begränsa yttrandefriheten ytterligare.

Detta skall bli intressant att följa.

• Koalitionsfördrag CDU/CSU & SPD (PDF) «

Relaterade länkar:
• Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG »
• Rainer Zitelmann: I Tyskland vill regeringen kunna avgöra vad som är sant »

CC0

Politikerna begriper inte vad de sysslar med

av

Våra politiker fattar beslut om saker som de inte begriper, som får orimliga konsekvenser och som är direkt farliga. Och de vägrar ta debatten.

Politikerna begriper inte vad de sysslar med. De lägger ständigt förslag som är tokiga i sak och som får oönskade, orimliga konsekvenser. Inte minst vad gäller internet.

Detta är frustrerande, skrämmande och farligt. Speciellt när nämnda politiker vägrar ta diskussionen i sak, då verklighet och fakta inte går ihop med deras politiska mål och idéer.

Vi har sett det vad gäller EU:s Chat Control 2. Förra EU-kommissionären Ylva Johansson var övertygad om att man kan inspektera innehållet i totalsträckskrypterade meddelanden utan att bryta krypteringen.

»Som en knarkhund« menade hon att det fungerar. I just det fallet lurades hon faktiskt in i en diskussion med någon som begriper frågan. Det gick inte så bra för henne i denna nu klassiska debatt. Se videon nedan.

Ett annat exempel är den svenska regeringens förslag om bakdörrar till meddelandetjänster som Signal. Där verkar politikerna ha lärt sig att hålla sig till sina inövade talepunkter och undvika all form av debatt.

Hur skall de annars kunna stå emot den massiva kritik som framförts mot förslaget från tungviktare som till exempel Försvarsmakten, Netnod och Internetstiftelsen?

Man vill ha igenom sitt förslag om bakdörrar till varje pris. Även om det priset är urholkad säkerhet för användare över hela världen.

Även om det drabbar allt från privatpersoner och företag till myndigheter, media, militären, människorättsaktivister, akademia, finansföretag, rättsväsende och många andra.

Även om det ger skurkstater möjlighet att förtrycka sina folk och förfölja oppositionella. Våra politiker väljer att medvetet blunda för de problem de själva är på väg att skapa.

Idealet vore en sokratisk dialog där man uttömmer alla aspekter innan man går vidare. Men så kommer det knappast att bli. Det har vi inte tid med, som en före detta svensk justitieminister uttryckte saken.

Istället rusar vi in i en övervaknings- och kontrollstat som begränsar internets frihet – utan debatt och konsekvensanalys. Detta är ett påtagligt och allvarligt problem. Men få tycks bry sig.

CC0

Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG

av

Vi tar en titt på yttrandefriheten runt om i EU. Här är en granskning av den kritiserade tyska nätcensuren.

Tyskland har en av EU:s hårdaste lagar mot hat och hot på nätet – Netzwerkdurchsetzungsgesetz, allmänt kallad NetzDG.

En del av lagen handlar om att sociala media måste ta bort olagligt innehåll på nätet inom ett dygn. Även »potentiellt olagligt innehåll« måste granskas och, om det bedöms vara olagligt, tas bort inom sju dagar. Om så inte sker kan böter utdömas på upp till 50 miljoner euro.

Kritiker menar att lagen leder till överblockering, där plattformar hellre tar bort inlägg än riskerar böter. Detta kan begränsa yttrandefriheten och skapa ett slags privat censur där företag som saknar relevant juridisk expertis snarare än domstolar avgör vad som är tillåtet.

Det finns således ingen rättslig granskning innan innehållet tas bort, vilket gör att vissa inlägg raderas felaktigt. En studie har visat att en stor andel av det borttagna innehållet på plattformar som Facebook och YouTube i Tyskland var lagligt.

Men lagen riktar sig även mot användare som lägger upp sådant som anses hotfullt – eller »bara« förolämpande enligt en rätt vid tolkning. Detta gäller även den som åter-postar ett sådant inlägg. Det kan ge böter eller fängelse.

Att även förolämpningar betraktas som så allvarliga hänger ihop med landets historia. Man vill inte se något som kan hetsa till att grupper eller individer förföljs.

Samtidigt påminner lagstiftningen i delar om de inskränkningar av det fria ordet som gjordes i Tyskland under just de mörka åren. (Se bilden ovan.) Vilket är något av en paradox.

Det finns exempel på när satir censurerats. Även postningar från politiker i så vitt skilda partier som AfD och Die Grüne har drabbats. Det har till och med hänt att tweets plockats bort som citerat en dom från en tysk domstol.

Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media som kritiserar dess politik. Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) har offentligt sagt att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Det finns ingen samlad statistik för hur många fall det handlar om. Men av ett inslag i CBS 60 Minutes framgår att i Niedersachsen hanterar åklagare ungefär 3.500 fall om året. Och Niedersachsen är en av 16 delstater, med knappt en tiondel av landets befolkning. Det handlar alltså om flera tiotal tusen inlägg som blir föremål för myndigheternas utredning varje år.

Stegvis ersätts NetzDG nu med EU:s Digital Services Act (DSA), som säger att olagligt innehåll skall plockas bort. Vad som anses vara olagligt avgörs dock fortfarande av nationell lagstiftning. Så tyska åklagare kan fortsätta inom i princip samma ramar som idag.

DSA föreskriver även att ett slags statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Dessa skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

I Tyskland är än så länge bara en Trusted Flagger utsedd. Det är en organisation som arbetar mot hat på nätet – och som startsats, finansierats och drivs av delstaten Baden-Württemberg. Även delstaten Bayern och tyska förbundsstaten bidrar med finansiering. Vilket föranlett att dess oberoende ifrågasatts.

Nedan kan du se två inslag om den tyska nätcensuren. Dels det ovan nämnda inslaget på CBS, dels en uppföljning från DW.

Policing the internet in Germany, where hate speech, insults are a crime | 60 Minutes.

After Trump administration attacks: Are German hate speech laws too restrictive? | DW News

CC=0

Har US VP Vance rätt om yttrandefriheten i Europa?

av

Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.

Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.

Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.

Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.

Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.

Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…

Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.

I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:

»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«

Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.

Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.

Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.

Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.

I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.

Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)

Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.

Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.

En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.

Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.

Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.

På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.

Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.

Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.

I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.

I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.

Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.

Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.