Trusted Flaggers

Vilka blir EU:s nya nätcensorer?

25 oktober 2021 av Henrik Alexandersson 6 kommentarer

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.

• Vilka kan bli trusted flaggers?

I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.

Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.

Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.

Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.

Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.

Vad kan möjligen gå fel?

• Hur skall trusted flaggers utses?

Ur artikel 19 i DSA:

»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«

Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.

Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.

I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.

Vad kan möjligen gå fel?

• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer

I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.

I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.

I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.

Vad kan möjligen gå fel?

• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid

Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.

Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.

Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.

Tankarna går till George Orwells 1984.

Vad kan möjligen gå fel?

EU och statligt godkända nätcensorer

18 oktober 2021 av Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Skall yttrandefrihetens gränser sättas av lag – eller skall olika särintressen tillåtas censurera sociala media? Den frågan är plötsligt högaktuell vad gäller EU:s Digital Services Act.

Vi har tidigare rapporterat om behandlingen av EU:s Digital Services Act – Förordningen om digitala tjänster – i Europaparlamentet. Ju mer man gräver i materialet, ju mer anmärkningsvärt blir det. I sin genomgång hittar Piratpartiet ytterligare en anmärkningsvärd detalj från parlamentets rättsliga utskott, JURI.

Det handlar om så kallade Trusted Flaggers – som skall vara statligt utsedda nätgranskare som företräder ”kollektiva intressen” och som skall ha en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar.

»JURI vill i sin tur ta detta redan problematiska koncept ännu längre, och föreslår att det material som rapporteras av ”trusted flaggers” ska tas bort automatiskt, utan granskning. Det vore – utan minsta överdrift – att inrätta statligt godkända censorer av internet.«

I sammanhanget kan det vara värt att fundera lite över begreppet ”kollektiva intressen” ovan. Vad är det? Vilka är det?

Rimligen lär det handla om intresseorganisationer – som även kan betraktas som särintressen. En intresseorganisation har som regel en agenda. Och nu vill man alltså ge dem makt att censurera sociala media, utan vidare granskning.

Frågan är om det är så lämpligt att låta särintressen censurera nätet. Om vi alls skall ha nätcensorer på nationell nivå – då bör de givetvis vara oberoende, opartiska och höjda över all misstanke om att driva en egen agenda.

Hela frågan om trusted flaggers känns som ett typexempel på missriktad välvilja som kan få oväntade och oönskade konsekvenser.

I en demokratisk rättsstat skall gränserna för yttrandefriheten sättas av lag och i förekommande fall genomgå en opartisk bedömning i domstol. Inte bestämmas av olika intresseorganisationer.

Statligt godkända nätcensorer kvar i EU:s förslag till Digital Services Act

3 september 2021 av Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Höstsäsongen i EU håller på att komma igång. Så det kan vara läge för en uppdatering vad gäller läget för den föreslagna Digital Services Act. En del förändringar till det bättre har föreslagits – men till exempel de nya nätcensorerna – Trusted Flaggers – finns fortfarande kvar i lagförslaget.

Läget vad gäller the Digital Services Act är att ministerrådet har diskuterat frågan och att vissa medlemsstater vill att även icke olagligt hat och hot på nätet skall avlägsnas från nätet.

Europaparlamentet håller å sin sida på att utarbeta en opinion, en slags åsiktsförklaring och grund för den fortsatta behandlingen. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) har under försommaren enats om en sådan – som under höstan kan komma att bli parlamentets (preliminära) position. Det är ömsom vin, ömsom vatten.

Bra saker i utskottets dokument:

Det skall vara tillåtet att använda nättjänster och att göra betalningar anonymt, där så är rimligt möjligt.
Kontextdriven snarare än persondata-driven annonsering såvida inte användaren aktivt ger sitt samtycke till det senare.
Användare skall ha rätt till krypterad kommunikation och trafik.
Olagligt material skall avlägsnas från nätet – inte blockeras.
Om material är lagligt eller ej skall avgöras av en oberoende rättslig instans – inte av administrativa instanser eller företag, efter politiska påtryckningar.
Uppladdningsfilter skall endast få användas undantagsvis.
Myndigheter i ett land skall inte kunna beordra nedtagning av innehåll på servrar / plattformar i en annan medlemsstat.
Plattformar skall inte tvingas att stänga av användare som postat olagligt innehåll.
Användarna bör få större kontroll över vilket innehåll som rekommenderas i deras flöden.

Så långt är det i stort sett bra. Men sedan har vi elefanten i rummet – Trusted Flaggers. Detta är tänkt att vara organisationer som företräder ”kollektiva intressen” – som skall fungera som statligt godkända nätgranskare, med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Ingen – inte ens de annars så alerta piratpartisterna – tycks ifrågasätta detta. Det enda utskottet säger är att Trusted Flaggers bör besitta sakkunskap inom det område de sätts att granska. Vilket knappast minskar risken för att olika särintressen, lobbygrupper och agenda-drivna grupper ges makt som nätcensorer.

Kan man över huvud taget vänta sig att nätcensorer som företräder kollektiva intressen kommer att vara objektiva och neutrala? Eller kommer de att sätta sina kollektiva intressen i främsta rummet? Vanligtvis kan man utgå från att kollektiva intressegrupper har en agenda som påverkar dess arbete.

Man kan tycka att detta borde vara en stor fråga. Men den förbigås i stort sett i tysthet.

Nästa steg blir för Europaparlamentet att jämka ihop utskotten till ett förslag som läggs fram i plenum, förmodligen under hösten. Dessutom skall ministerrådet, parallellt med parlamentets arbete, bestämma sin position. Därefter skall man försöka jämka samman dessa till ett slutligt förslag eller en kompromiss som alla EU-institutioner anser sig kunna leva med.

Läs mer:
• MEP Patrick Breyer (PP, DE) »
• LIBEs opinion (PDF) »

Uppladdningsfilter, datalagring, statligt godkända nätgranskare, av-kryptering och granskning av meddelanden och e-post på höstens politiska dagordning

18 augusti 2021 av Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Sommarlovet är över och det är dags att se över vilka nät-, yttrandefrihets- och övervakningsfrågor som finns på den politiska dagordningen i höst.

Sverige

Redan i somras skulle EU:s nya upphovsrättsdirektiv ha varit svensk lag. Någon remiss eller proposition har dock inte synts till. Delvis kan det bero på att EU-kommissionen dragit benen efter sig i den kontroversiella frågan om uppladdningsfilter. En annan sak att hålla ögonen på är hur direktivets absurda länkskatt är tänkt att implementeras i svensk lag.
Efter att EU-domstolen meddelat att den svenska lagen om datalagring måste skrivas om har regeringen tillsatt en utredning. Visserligen skall utredningen presenteras först våren 2023, men det är viktigt att hålla frågan levande – och då inte minst det faktum att den svenska datalagringen fortfarande kolliderar med domstolens nej till svepande lagring av data om alla medborgares alla tele- och datakommunikationer utan misstanke om brott.

EU:s nya Digital Services Act (DSA) föreslår så kallade Trusted Flaggers – som är tänkta att vara organisationer som är statligt godkända nätgranskare, med direktlinje till sociala medias abuse-avdelningar.
Det finns krafter i både Europaparlamentet och ministerrådet som vill att DSA också skall innehålla allmänna uppladdningsfilter.
EU:s ministerråd vill i ett inspel kopplat till DSA att inte bara olagligt material skall plockas bort på nätet. Man vill även att icke olagligt hat och hot skall bort, vilket i så fall innebär att yttrandefrihetens gränser inte längre sätts av lag.
Under hösten väntas dom i EU-domstolen, där Polen överklagat artikel 17 i det nya upphovsrättsdirektivet, som kommer att leda till automatiska uppladdningsfilter. Domstolens generaladvokat ger (med vissa förbehåll) grönt ljus till artikel 17, men det händer emellanåt att domstolen går på en annan linje än dennes rekommendationer.
ChatControl 2.0 är uppföljningen till beslutet att ge meddelande- och e-post-tjänster möjlighet att av-kryptera och granska användarnas kommunikationer i jakt på sexuellt utnyttjande av barn. Under vintern kommer nästa steg, som förvänts göra detta obligatoriskt.
Kopplat till detta har EU presenterat ett diskussionspapper där man överväger att använda den metod som Apple valt (i vart fall i USA) för att komma åt bilder och sexuella övergrepp på barn. Det vill säga att kringgå kryptering genom att med något slags spionprogram granska bilder och meddelanden redan på användarens telefon. Vilket är ett av flera olika förslag man skissar på.
EU-kommissionen och ministerrådet överväger hur de skall kunna komma runt EU-domstolens nej till urskiljningslös datalagring utan misstanke om brott.
EU-kommissionen har föreslagit European Digital Identity Wallets, som är tänkta att användas för ID, pass, licenser, körkort, kollektivtrafikkort, sjukvårdsinformation, recept, inloggning på nätplttformar, betalningmedel med mera. Vilket kan öppna för ett omfattande övervakningssamhälle i vilket vi får blippa oss fram.
Europaparlamentets utskott för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) har sagt nej till till AI och biometrisk analys för massövervakning. Delar av minsterrådet och då speciellt Frankrike vill gå åt andra hållet och använda dessa verktyg.
I EU-kommissionens Code of Practice on Disinformation vill man att nätplattformarna i högre utsträckning skall av-monetarisera oönskat innehåll.
EU-kommissionen vill förbjuda anonyma betalningar med kryptovalutor och kontantbetalningar på över 10.000 euro.
Det pågår en diskussion (framförallt i ministerrådet) om att utöka registreringen av våra flygresor (PNR) till att även gälla tågresor, båtresor, bilhyra och hotellövernattningar.

Detta är bara ett urval av sådant som är på gång i svensk och europeisk politik under hösten. Det händer också att nya frågor dyker upp väldigt plötsligt.

Vi bevakar dessa och fler frågor. Du följer utvecklingen här på bloggen.

EU-rapport vill blockera ful-streamad sport på nätet, snabbt och utan föregående rättslig prövning

9 april 2021 av Henrik Alexandersson 2 kommentarer

Europaparlamentet håller på att behandla en rapport om ful-streamning av sport.

Bland annat vill man att icke-auktoriserade liveströmmar skall blockeras av internetoperatörerna inom 30 minuter (vilket är hälften så lång tid som föreslagits vad gäller terror-relaterat innehåll). Vilket dels är praktiskt svårt för små ISP:ar som inte har dygnet-runt-bemanning med beslutsfattare som kan göra ett informerat ställningstagande om att stänga ner trafik. Dels är blockering ett trubbigt verktyg, som lätt kan kringgås.

Det hela blir särskilt märkligt då EU:s föreslagna Digital Services Act (DSA) redan föreskriver att olagligt innehåll skall avlägsnas skyndsamt, men att det krävs någon form av formell motivering. Samtidigt vill rapporten att de statligt godkända ”ordningsmän” på nätet – trusted flaggers – som föreslås i DSA skall kunna beordra blockering även om det är oklart om materialet är lagligt eller ej.

Det känns som om denna rapport är det direkta resultatet av lobbying från sportkanalernas sida, då den bryter loss en enskild företeelse ur DSA och stressar fram en separat rapport.

Den piratpartistiske, tyske ledamoten av Eutopaparlamentet Patrick Breyer kommenterar:

“This text appears to have been dictated by industry lobbyists, it threatens fundamental digital rights”, comments MEP Patrick Breyer (Pirate Party). “It is completely at odds with the European Parliament’s position on the Digital Services Act which is sufficient to deal with illegal content. A 30 minute delay would be even shorter than what will be required for taking down terrorist content, and much too short outside business hours. Allowing private ‘flaggers’ with vested interests to have content removed without an assessment by an independent judicial authority would result in the over-blocking of legal content.“

Breyer elaborates: „And requiring ISPs to block access is easy to circumvent by changing DNS servers. Blocking access to an entire IP address results in massive collateral damage on valuable legal content. All in all, the profit-driven quest for ever more draconian measures ignores the obvious: the best way of reducing illegal streaming is to ensure that there is universal and affordable legal access to sport event broadcasts, both subscription-based and pay-per-view.”

Man kan även notera att rapporten är ytterligare ett steg i utvecklingen mot nätcensur utförd av privata aktörer. utan föregående rättslig prövning. Vilket är problematiskt.

Man kommer att rösta om rapporten i Europaparlamentets rättsliga utskott (JURI) vid sitt möte nu på måndag.

Länk: Doubts about European Parliaments ideas to crack down on illegal livestreams of sports events »

Sociala media, användarnas rättigheter och nya statligt godkända censorer

17 mars 2021 av Henrik Alexandersson Lämna en kommentar

Sociala medias ofta till synes slumpartade censur av inlägg och avstängning av användare är en ständig källa till irritation. Speciellt som det inte går att kontakta de olika plattformarna – och då den som censureras inte får reda på varför. Vilket blir extra problematiskt med tanke på nätjättarnas dominerande ställning i debatten.

Men det kan bli ändring på den saken. I EU:s föreslagna Digital Services Act (DSA) vill man att den som blir censurerad skall få veta varför – och även få en reell möjlighet att överklaga beslutet.

Även om detta är detaljreglering av hur privata företag skall bedriva in verksamhet – så kommer många användare säkert att välkomna att de nu kommer att få något som ger viss ”rättsäkerhet”. (Även om begreppet rättssäkerhet snarare handlar om förhållandet mellan individen och staten / rättsväsendet.)

Problemet med DSA är att förordningen vill införa ett nytt censurinstrument – så kallade ”trusted flaggers” som enligt förslaget skall representera ”kollektiva intressen” och som skall få en egen gräddfil till respektive sociala medieplattforms abuse-avdelning.

Det skall förvisso vara offentligt vilka dessa ”trusted flaggers” är. Och om de missköter si skall de kunna mista sitt uppdrag. Men det ligger fortfarande något obehagligt över att införa statligt godkända nätgranskare. Speciellt om dessa skall företräda ”kollektiva intressen” – vilket förmodligen kommer att öppna dörren för olika särintressen och identitetspolitiska överväganden. Vilket kan bli en soppa.

Generellt sett bör gränserna för det fria ordet sättas av lagstiftaren och sedan upprätthållas av ett oväldigt rättsväsende. Att sätta icke-statliga aktörer som officiellt godkända censorer kommer garanterat att skapa helt nya konflikter.

Nu gäller det att se till att DSA behåller ”rättssäkerheten” för sociala medias användare – samtidigt som ”trusted flaggers” inte ytterligare bidrar till polariseringen av samhällsdebatten.

Relaterat:
• At a glance: Does the EU Digital Services Act protect freedom of expression? »
• Nätjättarnas makt är ett frihetligt dilemma »

Vill vi ha statliga ordningsmän på internet?

21 december 2020 av Henrik Alexandersson 3 kommentarer

Ett av de förslag som förs fram i EU:s nya Digital Services Act (DSA / förordningen om digitala tjänster) är så kallade »trusted flaggers«. Enkelt uttryckt handlar det om statligt godkända ordningsmän på nätet.

Detta har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet, i princip ingen alls. Låt oss kika närmare på förslaget.

Trusted flaggers skall vara underordnade nationella Digital Services Coordinators.
De skall besitta särskild kompetens för att identifiera och flagga olagligt innehåll på nätet.
Ett kriterium är, enligt DSA att »it represents collective interests and is independent from any online platform«.
Deras flaggningar skall prioriteras för behandling av nätplattformarna.
Det skall vara offentligt vilka dessa trusted flaggers är.
De skall kunna bli av med sitt uppdrag om de missköter sig.

På sidan 28, motivering 46 (förklarande memorandum, ej lagtext) finner vi en mer utförlig beskrivning:

»Action against illegal content can be taken more quickly and reliably where online platforms take the necessary measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the notice and action mechanisms required by this Regulation are treated with priority, without prejudice to the requirement to process and decide upon all notices submitted under those mechanisms in a timely, diligent and objective manner. Such trusted flagger status should only be awarded to entities, and not individuals, that have demonstrated, among other things, that they have particular expertise and competence in tackling illegal content, that they represent collective interests and that they work in a diligent and objective manner. Such entities can be public in nature, such as, for terrorist content, internet referral units of national law enforcement authorities or of the European Union Agency for Law Enforcement Cooperation (‘Europol’) or they can be non-governmental organisations and semi- public bodies, such as the organisations part of the INHOPE network of hotlines for reporting child sexual abuse material and organisations committed to notifying illegal racist and xenophobic expressions online. For intellectual property rights, organisations of industry and of right-holders could be awarded trusted flagger status, where they have demonstrated that they meet the applicable conditions. The rules of this Regulation on trusted flaggers should not be understood to prevent online platforms from giving similar treatment to notices submitted by entities or individuals that have not been awarded trusted flagger status under this Regulation, from otherwise cooperating with other entities, in accordance with the applicable law, including this Regulation and Regulation (EU) 2016/794 of the European Parliament and of the Council.«

Dessa nätgranskare kan alltså vara statliga organ, representanter för vissa särintressen och organisationer.

Detta väcker massor av frågor. Hur tänker man till exempel förhålla sig till nätgranskare utsedda att flagga olagligt material i länder som inte respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna och som har lagar som går på tvärs med övriga EU (t.ex. hädelselagar och abortförbud)? Hur genomtänkt är det egentligen att ge olika särintressen rollen som censorer – då de ju till sin natur är partiska? Hur har man tänkt förhålla sig till nätgranskare som kan misstänkas ha en politisk agenda?

Detta kan bli en soppa.

Rent spontant känns det som att prioriterad begäran om censur bara borde få begäras av en myndighet, till exempel den nya Digital Service Coordinator som medlemsstaterna förväntas inrätta. Och egentligen borde det inte få ske med mindre än föregående rättslig prövning.

Men att ha allehanda särintressen som nätcensorer utan någon föregående prövning av deras framställningar till nätplattformarna – det känns som upplagt för missbruk och konflikter. Om man alls skall ha trusted flaggers, då borde de snarare rikta sina anmälningar till sin nationella Digital Services Coordinator för prövning.

Det verkar som att EU – åter igen – dumpar frågan om vad som får publiceras på nätet på andra aktörer istället för att reglera det fria ordet genom lag och rättsväsende.

EU:s Digital Services Act sammanfattad

15 december 2020 av Henrik Alexandersson 2 kommentarer

På tisdag eftermiddag presenterade EU-kommissionen sitt förslag till en Digital Services Act (och en Digital Markets Act). Det är ett omfattande dokument, men vi skall här göra ett första försök att vaska fram några av de mest intressanta punkterna.

Låt oss börja med vad EU-kommissionen själv har att säga om DSA – eller Rättsakten om digitala tjänster, som den kommer att heta på svenska. Citat:

Regler för avlägsnandet av olagliga varor och tjänster och olagligt innehåll på nätet.
Skyddsmekanismer för användare vars innehåll felaktigt raderats av plattformar.
Nya skyldigheter som innebär att mycket stora plattformar ska vidta riskbaserade åtgärder för att förhindra att deras system missbrukas.
Omfattande åtgärder för att säkra öppenhet, bland annat när det gäller onlinereklam och algoritmer som används för att rekommendera innehåll till användare.
Nya befogenheter att granska hur plattformarna fungerar, däribland genom att underlätta för forskare att få tillgång till viktiga data från plattformarna.
Nya bestämmelser om spårbarhet för företagsanvändare på onlinemarknadsplatser, så att det blir möjligt att spåra säljare av olagliga varor eller tjänster.
En innovativ samarbetsprocess mellan myndigheter för att säkerställa ett effektivt genomförande på hela den inre marknaden.

Så långt Kommissionen. Nu över till själva dokumentet (PDF), som vi än så länge bara fått tag i på engelska. Det är på 110+ sidor, så vi hoppar direkt till de skarpa förslagen. Detta med reservation för att det är första gången jag ser texten – och säkert inte förstår allt och kanske missuppfattat en del.

Artikel 3:1 Mere Conduit

Where an information society service is provided that consists of the transmission in a communication network of information provided by a recipient of the service, or the provision of access to a communication network, the service provider shall not be liable for the information transmitted, on condition that the provider:
(a) does not initiate the transmission;
(b) does not select the receiver of the transmission; and
(c) does not select or modify the information contained in the transmission.

Här har vi budbärarimmunitet, i vart fall för internetoperatörer. Vilket är en bra sak.

Artikel 4.1 – Caching – ger en motsvarande budbärarimmunitet till mail-operatörer, meddelandetjänster och förmodligen även chatt-operatörer med reservation för att material som flaggas av myndigheterna måste tas bort.

Artikel 5.1 – Hosting – känns lite knepigare att tolka utan bakgrundsmaterialet. Den lär helt klart täcka molntjänster. Och förmodligen sociala nätplattformar.

Where an information society service is provided that consists of the storage of information provided by a recipient of the service the service provider shall not be liable for the information stored at the request of a recipient of the service on condition that the provider:
(a) does not have actual knowledge of illegal activity or illegal content and, as regards claims for damages, is not aware of facts or circumstances from which the illegal activity or illegal content is apparent; or
(b) upon obtaining such knowledge or awareness, acts expeditiously to remove or to disable access to the illegal content.

5.2: Paragraph 1 shall not apply where the recipient of the service is acting under the authority or the control of the provider.

5.2 är en smula kryptisk. Vi får undersöka saken i en senare post.

Artikel 7 – No general monitoring or active fact-finding obligations

No general obligation to monitor the information which providers of intermediary services transmit or store, nor actively to seek facts or circumstances indicating illegal activity shall be imposed on those providers.

Detta betyder rimligen att det inte får förekomma något allmänt krav på att operatörer och plattformar skall övervaka all trafik i jakt på olagligheter. Vilket i stort sett känns som att man överför eHandels-direktivets förbud mot generell övervakning. (Hur det är tänkt att gå ihop med förordningen om terror-relaterat innehåll online är oklart.)

Dock håller man i artikel 9 öppet för att granska enskilda användare (som då rimligen är misstänkta för brott):

Providers of intermediary services shall, upon receipt of an order to provide a specific item of information about one or more specific individual recipients of the service, issued by the relevant national judicial or administrative authorities on the basis of the applicable Union or national law, in conformity with Union law, inform without undue delay the authority of issuing the order of its receipt and the effect given to the order.

Artikel 8 – Orders to act against illegal content

1. Providers of intermediary services shall, upon the receipt of an order to act against a specific item of illegal content, issued by the relevant national judicial or administrative authorities, on the basis of the applicable Union or national law, in conformity with Union law, inform the authority issuing the order of the effect given to the orders, without undue delay, specifying the action taken and the moment when the action was taken.

2. Member States shall ensure that the orders referred to in paragraph 1 meet the following conditions:
(a) the orders contains the following elements:
– a statement of reasons explaining why the information is illegal content, by reference to the specific provision of Union or national law infringed;
– one or more exact uniform resource locators and, where necessary, additional information enabling the identification of the illegal content concerned;
– information about redress available to the provider of the service and to the recipient of the service who provided the content;
(b) the territorial scope of the order, on the basis of the applicable rules of Union and national law, including the Charter, and, where relevant, general principles of international law, does not exceed what is strictly necessary to achieve its objective;
(c) the order is drafted in the language declared by the provider and is sent to the point of contact, appointed by the provider, in accordance with Article 10.

Myndigheterna skall alltså kunna beordra nedtagning av olagligt material. Men inte utan en hänvisning till lagrum och information om hur man överklagar.

»Due diligence obligations for a transparent and safe online environment«

I denna del av DSA föreskrivs bland annat:

Service providers, nätplattformar m.fl. (providers of intermediary services) skall ha en kontaktpunkt för myndigheterna. (10:1)
De som inte har sin verksamhet i EU måste i vart fall ha juridisk representation här. (11:1)
Tydliga terms & conditions – som även förklarar företagens policy och metoder för moderation. (12)
Transparensrapporter som omfattar så väl information om material som tagits ner på order av myndigheterna som om den egna moderationen (13)
Lättillgängliga funktioner för att anmäla olagligt innehåll till hosting services providers. (14)
Huvudregeln är att den som anmäler innehåll måste förklara varför, vem hon är och dessutom gå i god för att anmälan är korrekt och motiverad. (14:2)
Den som får material nedtaget / bortmodererat skall snarast informeras om saken, om metoden, om skälet och om möjligheten att överklaga. (14:5 & 15)
Sociala plattformar skall ha lättillgängliga och begripliga rutiner för att hantera klagomål. (17)
Något slags entitet skall etableras för att lösa konflikter mellan service providers och användare utanför det vanliga rättsväsendet. (18)

Artikel 19 – Trusted flaggers

Nu blir det nog en smula kontroversiellt. Lite elakt uttryckt skulle man kunna säga att det skall anställas ordningsmän eller renhållningsarbetare på nätet.

1. Online platforms shall take the necessary technical and organisational measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the mechanisms referred to in Article 14, are processed and decided upon with priority and without delay.
2. The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established, where the applicant has demonstrated to meet all of the following conditions:
(a) it has particular expertise and competence for the purposes of detecting, identifying and notifying illegal content;
(b) it represents collective interests and is independent from any online platform;
(c) it carries out its activities for the purposes of submitting notices in a timely, diligent and objective manner

Det skall vara offentligt vilka som utses till trusted flaggers (19:3 & 4) och de skall kunna få sparken om de missköter sig (19:5 & 6).

Kvalitetsmärkta nätriddare som städar upp på nätet – eller EU-godkända nätgranskare som är en del av propagandamaskineriet? Detta är något det kommer att bli debatt om.

Man kan för övrigt undra om 19:2b avser allmänintresset eller kollektiva intressen och i så fall vilka.

Vi går vidare…

I artikel 20 regleras hur det skall gå till när användare stängs av från onlineplattformar.
Nätplattformarna måste anmäla misstänkt kriminalitet som de upptäcker till myndigheterna. (21)
Den som vill sälja något på nätet måste vara tydligt identifierad. (22)
I sina transparens-rapporter (13) skall online-plattformar även ange bl.a. omfattning av konfliktlösning (18), omfattningen av avstängningar samt vilka automatiska verktyg man använder för att moderera innehåll och hur dessa fungerar. (23)
Vid online-annonsering skall det tydligt framgå att annonser är annonser, vem som är avsändaren samt vilka parametrar som använts för att komma fram till att annonsen visas för just dig. (24)

Speciallagstiftning för nätjättar

I artikel 25 slår man fast att man kan införa specialregler för plattformar med minst 45 miljoner användare.
Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt systemkritiska risker koppade till dominerande aktörer. (26)
Man ägnar mycket EU-lingo åt arbete för att minimera sådana risker. (27)
Nätjättarna skall utsättas för en omfattande, oberoende och årlig revision. (28)
Användarna skall kunna påverka enligt vilka kriterier de rekommenderas annonser och skall kunna välja minst ett alternativ som inte bygger på profilering. (29)
De stora plattformarna måste behålla all upptänklig data om annonser och deras exponering i minst ett år. (30)
De skall förse en Digital Services Coordinator / Kommissionen med all tänkbar data om sig själva. (31)
De skall även ha compliance officers. (32)

I nästa avsnitt skall det upprättas allehanda standards, uppförandekoder och krisprotokoll. Mest byråkrati.

Digital Service Coordinators (DSC)

Artikel 38 till 41 lanserar nationella Digital Services Coordinators:

Member States shall designate one of the competent authorities as their Digital Services Coordinator. The Digital Services Coordinator shall be responsible for all matters relating to application and enforcement of this Regulation in that Member State, unless the Member State concerned has assigned certain specific tasks or sectors to other competent authorities. The Digital Services Coordinator shall in any event be responsible for ensuring coordination at national level in respect of those matters and for contributing to the effective and consistent application and enforcement of this Regulation throughout the Union.

Artikel 41 ger dessa – låt oss förkorta dem till DSC – lite halvt polisiära befogenheter. Artikel 42 föreskriver böter på upp till sex procent av vinst eller omsättning för företag som bryter mot denna nya förordning. Artikel 43 ger även användare rätt att vända sig till sin DSC. I artikel 44 föreskrivs att DSC skall avge årliga aktivitetsrapporter. DSC:s i olika länder skall enligt artikel 45 kunna samverka över gränserna och göra gemensamma utredningar (45 & 46).

European Board for Digital Services

European Board for Digital Services (47 – 49) är tydligen tänkt som något slags organ för samverkan för nationella DSC:s. Det spontana intryck man får är att detta kommer att bli något slags ny EU-myndighet.

Sektion tre hoppar vi över idag, då det mest verkar handla om olika sanktionsformer och befogenheter för den nya europeiska nät-byråkratin. I artikel 67 meddelas att:

The Commission shall establish and maintain a reliable and secure information sharing system supporting communications between Digital Services Coordinators, the Commission and the Board.

Artikel 68 vädrar tanken på att etablera något slags nationella konsument-råd för användare av nätplattformar, som förmodligen är tänkt som referensgrupp.

Artikel 70 ger oss en Digital Services Committee. Dess uppgift skall vara att biträda EU-kommissionen.

Förordningen skall utvärderas vart femte år (73). Någon implementation i nationell lagstiftning behövs inte (74):

This Regulation shall be binding in its entirety and directly applicable in all Member States.

Så långt the Digital Services Act. Men det är även intressant att se vad som inte finns i lagförslaget.

Man sätter till exempel de tekniska ramarna för att kunna avlägsna material – men ger inga närmare besked om vad som kan komma att avlägsnas. Det lär komma nästa år i EU:s Code of Conduct on countering illegal hate speech online.

Med reservation för att allt ovan är anteckningar från min första genomläsning av själva lagtexten – så känns det som om man är på väg att bygga upp en väldig byråkrati för internet i EU. Och hållningen till de stora sociala plattformarna känns stundtals direkt fientlig (även om det kanske ibland är välförtjänt).

Nu skall jag försöka förstå mer om the Digital Services Act – och återkomma med en mer genomarbetad kommentar. Samt kasta ett öga på the Digital Markets Act.