Trusted Flaggers
Podcast om EU:s förbud mot anonyma krypotobetalningar, nätcensur och ChatControl
Jag medverkar i podcasten Bara Bitcoin – som denna gång inte bara handlar om Bitcoin.
Vi diskuterar bland annat EU:s förslag om förbud mot anonyma betalningar med kryptovaluta, nätcensur och Trusted Flaggers i EU:s nya Digital Services Act samt förslaget om av-kryptering och granskning av all e-post och alla elektroniska meddelanden (ChatControl2).
Låt inte EU införa nätcensur i tysthet
I EU:s Digital Services Act föreslås så kallade Trusted Flaggers, betrodda anmälare på svenska.
Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och andra kollektiva intressen kan få rollen som Trusted Flaggers.
En Trusted Flaggers uppgift är att identifiera sådant som denne anser vara olämpligt, på nätet.
Dessa skall få en direktlina till sociala media, för att ”rekommendera” vad som bör tas bort.
Och de sociala medieplattformarna lär i huvudsak göra som de blir tillsagda.
På vilket sätt är detta inte censur?
När blev det en bra idé att låta myndighetspersoner inskränka yttranden på nätet? Är det verkligen genomtänkt att ge organisationer makt över det fria ordet? Och med vilken rätt kommer dessa Trusted Flaggers att plocka bort icke olagligt innehåll?
Ja, icke olagligt innehåll. Olagligt material skall plockas bort ändå. Det står uttryckligen i samma förslag. Vad man tänker ta bort är icke olagligt material som man finner… olämpligt.
Så får det inte gå till i en rättsstat. Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som tydligt slår fast vad som inte får sägas. Inte av byråkrater, aktivister, organisationer och deras agendor.
Detta känns inte helt genomtänkt. Inte minst är sammansmältningen mellan staten och olika organisationer problematisk.
På annat håll i EU:s Digital Services Act slås det fast att den som blir censurerad i sociala media skall ha någon rimlig form av möjlighet att överklaga ett sådant beslut. Och det är ju en bra sak, hur man nu tänkt hantera de stora mängder fall som kan förväntas.
Vad händer då om någon överklagar att innehåll censurerats på Facebook – om denna censur skett på anmodan av Trusted Flaggers? Är det Meta eller staten man skall processa mot?
Detta för att inte tala om hur systemet med Trusted Flaggers kan missbrukas i länder som Ungern.
Kommer religiösa organisationer att tillåtas bli Trusted Flaggers? De är ju vad förslaget uttryckligen vill ha, nämligen företrädare för »kollektiva intressen«. Greenpeace? LO? Svenskt Näringsliv?
Inse vad man håller på att ställa till med.
Låt inte EU införa nätcensur i tysthet.
EU:s nya nätcensur – enkelt förklarad
De flesta inser att censur är något problematiskt och dåligt.
Censur är förtryck av vissa yttranden och åsikter. Därför bör censur förekomma så lite som möjligt i en demokratisk rättstat.
Med censur blir den demokratiska processen en meningslös gest, då olika åsikter inte längre kan brytas mot varandra.
Utan ett fritt utbyte av tankar blir opposition omöjlig. Samhället stagnerar.
Idiotiska påståenden skall bemötas i en fri, öppen debatt – inte censureras.
Skall yttrandefriheten ändå begränsas, då måste det ske genom lag som stiftas i en transparent, demokratisk process – och som tydligt anger vad det är som inte får sägas.
De flesta inser att ett fritt och öppet internet är en förutsättning för vårt moderna samhälle.
Kampen för ett fritt internet handlar inte bara om att slippa bli övervakad, censurerad och kartlagd.
Det är även en kamp för själens frihet, samarbete, kreativitet, marknad och samhällets allmänna utveckling.
Därför är inskränkningar av internets frihet inte bara en fråga för den som är intresserad av nätpolitik – utan något som berör alla.
Internet är ett verktyg för framåtskridande. Därför måste dess frihet upprätthållas.
Så långt har vi alltså noterat att censur är dåligt och att ett fritt och öppet internet är viktigt.
Då är frågan varför ingen bryr sig när EU nu inför censur av internet.
Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och ”företrädare för kollektiva intressen” kommer att tilldelas rollen som Trusted Flaggers. Betrodda anmälare, på svenska.
Dessa skall ha en direktlinje till sociala media, för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.
Notera nu att detta inte handlar om olaglig information. Sådan kommer att plockas bort ändå.
Detta handlar om lagligt innehåll som anses olämpligt.
Varpå vi överger principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas genom lag.
Då blir det istället byråkrater, lobbyorganisationer och särintressen som bestämmer vad som får sägas och skrivas – utifrån sina subjektiva premisser och referensramar.
Vad kan väl möjligen gå fel?
Trusted Flaggers är en del av EU:s nya Digital Services Act. Ingen tycks bry sig eller reagera. Inga kritiska politiska röster hörs. Inget intresse uppvisas från medias sida. Ingen debatt förs.
EU:s nya nätcensur strider mot den demokratiska rättsstatens grundprinciper
EU är på väg att införa censur av icke olaglig information, utan föregående rättslig prövning.
I en rättsstat sätts yttrandefrihetens gränser av lagarna, som stiftas i god demokratisk ordning. Allt annat öppnar för godtycke och maktmissbruk.
Skulle någon överskrida dessa gränser blir det en fråga för rättsväsendet, vars uppgift är att upprätthålla lagarna. Där kan straff utdömas och eventuellt information av-publiceras eller dras in. Men först efter rättslig prövning.
Inget straff utan dom. Och ingen rättslig prövning förrän ett brott de facto har begåtts.
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 6:
»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.«
Förslaget till EU:s nya Digital Services Act (DSA) bryter mot dessa principer.
DSA förslår »trusted flaggers« (»betrodda anmälare«), vilket är statligt godkända nätcensorer.
Tanken är att vissa myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och vad man kallar »kollektiva intressen« skall få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.
Notera nu att detta inte nödvändigtvis handlar om olagligt innehåll. (Sådant plockas normalt sett bort ändå, under plattformarnas användarvillkor.)
Vad vi har här är snarare en mekanism för att censurera icke olagligt innehåll utan föregående rättslig prövning. Och så kan vi verkligen inte ha det.
Genom att föreskriva rekommendation istället för tvång och lämna det slutliga avgörandet till de sociala nätverken kan politiken i praktiken begränsa yttrandefriheten – utan att behöva besvära sig med störande moment som offentlig debatt, lagstiftning under demokratiska former och rättslig prövning.
På så sätt kan politiken tysta oönskade röster utan att själv behöva smutsa ner händerna.
Samtidigt skapar man ett system för att inskränka yttrandefriheten som inte står under demokratisk kontroll.
Detta är inget nytt. Politiken har länge försökt begränsa yttrandefriheten på nätet genom påtryckningar mot sociala media – för att få dessa att tysta vissa röster genom ändrade användarvillkor eller ändrad praxis för moderering.
Inte nog med att detta är att undergräva rättsstaten och kringgå den demokratiska processen. Den som blir censurerad på detta sätt lämnas i princip rättslös – då sociala media till skillnad från rättsstaten idag inte erbjuder någon formell möjlighet att överklaga till en högre, opartisk instans.
Om yttrandefriheten alls skall inskränkas, då får det inte ske med mindre än demokratiskt stiftad lag i sak och föregående opartisk rättslig prövning.
Säg nej till »trusted flaggers« i EU:s Digital Services Act!
Video: Vill vi ha det som i Ryssland?
En kort film som sätter nätcensur, uppladdningsfilter och meddelandekontroll i EU i ett större sammanhang.
Nej till censur i Ryssland – men ja till censur i EU?
Samtidigt som vi kämpar för att det ryska folket skall ha tillgång till fri, oberoende information inför EU egna statligt godkända nätcensorer.
Tillgång till fri information från olika källor är viktigt för att bilda sig en korrekt uppfattning om verkligheten. Detta gäller inte minst information från sådana källor som staten ogillar.
Moskvas krig mot internet för att hålla det ryska folket i okunskap om vad som verkligen sker i Ukraina belyser detta.
Därför är det märkligt att det är nästan helt tyst om den nätcensur som EU nu är på väg att införa i sin Digital Services Act (DSA).
Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som fattats i god demokratisk ordning. Sådana lagar skall sedan upprätthållas av ett oberoende rättsväsende.
Just nu tummar EU på den principen. I DSA föreslås att myndigheter, organisationer och särintressen (företrädare för ”kollektiva intressen”) skall kunna utses till så kallade Trusted Flaggers (betrodda anmälare), godkända av staten.
Dessa Trusted Flaggers skall sedan få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.
Hur kan detta vara något annat än mjuk censur? (Det finns även de i EU som anser att Trusted Flaggers rekommendationer skall vara bindande. Det vill säga hård censur.)
Det märkliga är att nästan ingen tycks bry sig eller reagera. Sådant vi tycker är fel i andra länder glider rakt igenom EU:s beslutsapparat under största möjliga tystnad.
Hade EU:s nya nätcensur tystat Joe Rogan?
Bråket kring Joe Rogans podcast på Spotify har diskuterats i media och olika forum. Främst har det gällt rätten att även låta obekväma och avvikande röster att komma till tals. Men diskussionen handlar också om teknikbolagens roll och ansvar som plattformar respektive publicister. Däremot har det varit tyst vad gäller oliktänkande och lagstiftningen.
Som vi påpekat otaliga gånger är EU på väg att införa statligt godkända nätcensorer i sin nya Digital Services Act, DSA. Dessa Trusted Flaggers (”betrodda anmälare” på svenska) är tänkta att få en gräddfil till sociala media för att rekommendera vad som skall tas bort.
Sådana nätcensorer kan till exempel vara myndigheter, intresseorganisationer eller andra ”kollektiva intressen” som antas besitta en viss sakkunskap.
Frågan är hur fallet Joe Rogan hade hanterats om detta system hade varit verklighet redan idag. Hade då till exempel Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller kanske Svenska Läkaresällskapet gått in och rekommenderat censur av det omstridda avsnittet av Rogans podcast? Systemet med Trusted Flaggers kommer helt klart att göra det möjligt.
I Sverige gäller principen att yttrandefrihetens gränser sätts av lag som stiftats under demokratiska former. Dessa tillämpas sedan av ett oberoende rättsväsende i en fri och rättvis process.
Dessa lagar förbjuder inte någon att ha fel i sak, utan handlar om större frågor som förtal, rikets säkerhet m.m. Vilket nog är klokt, om man inte vill börja förbjuda åsikter. Speciellt då det inte alltid är helt oomstritt vad som kan anses vara rätt respektive fel. Dessutom händer det att den saken ändras över tid.
Men med DSA går man bortom detta. Det handlar om att anmäla sådant som dess Trusted Flaggers anser är fel – för rekommenderad borttagning. Utan föregående rättslig prövning.
Då det inte saknas röster som helst vill tysta Joe Rogan är det möjligt (eller rent av troligt) att någon Trusted Flagger i någon myndighet eller intresseorganisation hade flaggat den kritiserade podcasten.
Då anmälningar från Trusted Flaggers skall ges prioritet och extra tyngd är det troligt att Spotify hade böjt sig för kravet och censurerat Rogan. Vilket i så fall hade varit till skada när det gäller yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet. (Oavsett vad man tycker om den aktuella podcasten och dess innehåll i sak.)
Visst, detta är en spekulation vad gäller det enskilda fallet. Men det pekar ändå tydligt på riskerna med EU:s nya statligt godkända nätcensorer. Det är denna dörr EU nu är på väg att öppna – utan att det förekommer några protester eller någon egentlig debatt om saken.
Glöm i sammanhanget inte att länder som Frankrike vill göra det olagligt att ha fel på internet. Eller att länder som till exempel Ungern och Polen skulle kunna hitta på oförutsedda och oönskade sätt att använda systemet med Trusted Flaggers. Vilket i och för sig gäller politiker i alla EU-länder.
Vill vi verkligen ha statligt godkända nätcensorer?
Tjänstemän på myndigheter, olika intresseorganisationer och särintressen är på väg att få rollen som statligt godkända nätcensorer. Men ingen tycks bry sig.
The Digital Services Act (rättsakten om digitala tjänster) är på väg genom EU:s beslutsapparat. Parlamentet har slagit fast sin position och nu är man inne i förhandlingar med ministerrådet och EU-kommissionen. Ett slutligt dokument kan komma att klubbas redan under våren – och blir då en bindande förordning för hela EU.
Dokumentet ägnar sig åt en hel del micro management av sociala media och andra nätplattformar. En del saker är bra. Användare som får innehåll censurerat av till exempel Twitter och Facebook ges möjligheter att få beslutet överprövat. Och parlamentet vill att användare skall ha rätt att vara anonyma online. (För att i nästa ögonblick tvärt om kräva att användare som laddar upp innehåll av sexuell natur på t.ex. OnlyFans skall tvingas lämna telefonnummer.)
Elefanten i rummet är Trusted Flaggers – på svenska ”betrodda anmälare”.
Trusted Flaggers skall vara myndigheter, organisationer och andra som ”har särskild sakkunskap och kompetens” när det gäller att bekämpa olagligt, felaktigt eller oönskat innehåll. De skall företräda ”kollektiva intressen” och få en gräddfil till sociala medias avdelningar för granskning av kontroversiellt och oönskat innehåll.
Vi har tjatat om detta länge nu. Och vi tänker fortsätta. För idén om Trusted Flaggers möter inget motstånd i EU:s beslutsprocess och diskuteras i princip inte alls i media eller bland allmänheten. Vilket är anmärkningsvärt.
Vi håller alltså på att få statligt godkända nätcensorer – utan varesig föregående diskussion eller protester.
Detta är en stor sak i sig. Och det kommer säkert att bli en brännande fråga när censorerna väl är på plats och börjar anmäla innehåll som de tycker är fel. Det vill säga när vi står inför fullbordat faktum. Som vanligt, när det gäller EU.
Grundprincipen i en demokratisk rättsstat är att yttrandefrihetens gränser sätts av lagarna och upprätthålls genom en oberoende rättslig prövning. Lämpligen i domstol.
Men nu lämnar vi alltså den principen.
Istället kommer tjänstemän på myndigheter, aktivister i intresseorganisationer och olika särintressen att styra över vad som får publiceras.
Vilket i så fall är en återgång från ett fritt och öppet internet till ett informationsflöde med grindvakter.
Eftersom ingen tycks bry sig kommer det sannolikt att bli så. Därför gäller det att förbereda plan B. Det vill säga att hålla ögonen på allt dessa Trusted Flaggers gör – och ta striden ärende för ärende. Tack och lov skall deras verksamhet enligt förslaget vara transparent och de ”betrodda anmälare” som missbrukar sin position kan komma att stängas av. I vart fall i teorin.
Det kan bli livat, då vad som för tillfället anses vara rätt respektive fel ibland tycks ändras snabbt.
Bäst hade naturligtvis varit att inte ha några statligt godkända nätcensorer alls. Men det tåget verkar redan ha gått.
What stands in the way becomes the way.
Skall myndigheter få rätt att censurera internet?
EU är på väg att ge myndigheter rätt att censurera innehåll på nätet utan föregående rättslig prövning. Vilket strider mot den demokratiska rättsstatens principer.
Vi har tidigare beskrivit problemet med att låta organisationer och särintressen bli statligt godkända nätcensorer inom ramen för EU:s Digital Services Act (DSA). Ett annat problem är att förordningen även kommer att ge myndigheter en gräddfil för att rekommendera (eller beordra) sociala media att ta bort innehåll, i rollen som Trusted Flaggers.
En fråga som lämnas obesvarad i DSA är på vilka grunder en myndighet skall kunna agera nätcensorer. Om staten skall utöva makt inom ramen för sitt våldsmonopol bör det inte ske med mindre än något slags rättslig prövning.
Principen är enkel: Inget straff utan föregående rättslig prövning.
Denna princip har redan slagits fast av EU i samband med behandlingen av Telekompaketet 2009, då bland andra Frankrike och Sverige ville kunna stänga av fildelare från internet. Efter en lång och hård strid landade man i det enda rimliga – nämligen att om så alls skall ske, då får det inte ske med mindre än föregående rättslig prövning i varje enskilt fall.
Tanken att myndigheter och dess tjänstemän på eget bevåg skall kunna censurera internet hör helt enkelt inte hemma i en demokratisk rättsstat. Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lagarna och prövas av domstol.