Sökresultat för: trusted flaggers

Chat Control 1 förlängd till augusti 2027

11 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Europaparlamentet har nu röstat för en förlängning av Chat Control 1 (frivillig skanning av meddelanden) i väntan på Chat Control 2. Men med förbehåll.

Idag har Europaparlamentet röstat för att förlänga det undantag från EU:s ePrivacy-direktiv – Chat Control 1 – som låter de meddelandetjänster som vill fortsätta skanna sina användares icke totalsträckskrypterade meddelanden i jakt på bilder och video med sexuella övergrepp mot barn. Förlängningen gäller till den 3 augusti 2027.

Vilket – trots det goda syftet – är problematiskt, då det innebär automatiserad mass-skanning av folks elektroniska meddelanden.

Dock med denna viktiga nya brasklapp: Skanningen skall inriktas mot personer och grupper som misstänks för detta brott samt redan känt övregreppsmaterial och sådant som anmälts av användare, Trusted Flaggers eller organisationer.

I slutändan verkar SD och V vara de enda svenska partier som höll fast vid utskottets linje och röstade avslag på hela förlängningen som sådan. MP lade ner sina röster. (Med reservation för att röstprotokollet i skrivande stund inte är klart.)

Men än är det inte över. Nu skall frågan gå till trilogförhandling mellan EU-kommissionen, EU:s ministerråd och Europaparlamentet. Sedan måste resultatet av denna förhandling åter bekräftas av både rådet och parlamentet, innan den nuvarande förlängningen går ut nästa månad.

Vilket innebär att vi för tillfället har två trilogförhandlingar – en om Chat Control 1 och en om Chat Control 2. Som om processen inte var tillräckligt rörig.

Rapportören, Birgit Sippel (S&D, DE) är nöjd och säger…

»This interim derogation, which I support, is a temporary, strictly limited instrument allowing providers to continue voluntary detection measures under specific conditions. At the same time, this extension must uphold end-to-end encryption. Reducing the scope of the extension to previously identified and hashed child sexual abuse material and material raised by flaggers is both necessary and justified for a proportionate framework that will withstand judicial scrutiny and provide sustainable protection for children.«

Alla är dock inte lika glada. Tidigare ledamoten i Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE) säger…

»We are being sold a Trojan horse. The alleged ‘compromise’ by S&D, EPP, and Renew legalises the failed, indiscriminate mass surveillance of our private images and even escalates it: Allowing unaccountable AI algorithms to read our chat texts based on vague ‘flags’ without judicial oversight is a nightmare.

The industry and foreign-funded lobbyists are trying to panic the Parliament with the myth of a ‘legal vacuum’. But flooding our police with false positives from mass surveillance does not save a single child—it only protects the profits of the tech companies selling the surveillance software. Real child protection requires secure apps (‘Security by Design’), mandatory takedowns, and targeted investigations against suspects with a judicial warrant.«

Nu återstår att se vad ministerrådet tycker om detta i trilogförhandlingarna.

Samtidigt pågår förhandlingar om de regler som skall gälla på sikt – Chat Control 2. Vilket är det verkligt viktiga.

Länkar:
• Europaparlamentet: Child sexual abuse online: support for extending voluntary rules until August 2027 »
• Patrick Breyer (ex MEP, PP, DE): New S&D, EPP, and Renew Deal is Worse Than Rejected Draft Report – AI Text Scanning and Mass Surveillance Set to Continue »
• Det kompromissförslag som Europaparlamentet idag röstat igenom »
• Case files »

UPPDATERING: Se även Patrick Breyers bloggpost (länk nedan) rörande ovan nämnda begränsning om att skanningen skall inriktas mot misstänkta och känt material.

Dock verkar han vara av uppfattningen att CC1 inte förlängts, vilket är att ta i. Möjligen i sin nuvarande form. Omfattningen har begränsats, men skanningen har förlängts. (Se bild nedan.)

Dock måste förlängningen / den modifierade förlängningen vara klubbad senast den 6 april då den nuvarande CC1 går ut. Vilket sätter tidspress på förhandlingarna med ministerrådet för att en slutlig läsning skall hinnas med i rådet och parlamentet innan dess. Men så hade det ju varit ändå…

• Patrick Breyer (ex MEP, PP, DE): Historic Chat Control Vote in the EU Parliament: MEPs Vote to End Untargeted Mass Scanning of Private Chats »

Ur den konsoliderade texten:

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0

Kan internet rädda demokratin från politiken?

18 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0

Nätcensur: Bryr sig EU om användarnas rättigheter?

8 januari 2026 av Henrik Alexandersson

EU tycks vara mer intresserat av att censurera innehåll online än att försvara användarnas yttrandefrihet enligt samma regelverk.

EU-kommissionen jagar som bekant sociala medier för att de påstås ha bristande transparens och förvirrande märkning av verifierade användare, i strid med unionens Digital Services Act (DSA). Med Trusted Flaggers inför man ett slags statligt godkända nätcensorer. Och man vill se åtgärder mot »skadligt men lagligt« innehåll.

Men kommissionen uppvisar mindre eller inget engagemang vad gäller att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA stadgar i artikel 17-21 bland annat följande i de fall ett inlägg som inte är olagligt tagits bort, skuggbannas eller om en användare stängts av:

Steg 1: När en plattform agerar mot innehåll eller konto måste den lämna ett »statement of reasons« till användaren. Det skall bland annat innehålla uppgifter om:
• vilken åtgärd som vidtagits (borttagning, begränsning, nedprioritering, avstängning)
• om beslutet grundas på lag eller på plattformens egna regler
• vilken regel man menar har brutits
• om automatiserade system använts

Så långt gör de flesta plattformar vad de skall, om än med automatiserade meddelanden. Men sedan blir efterlevnaden sämre.

Steg 2: Plattformar måste ha ett internt klagomålssystem som är:
• lättillgängligt
• gratis
• skäligt snabbt
• bemannat av människor
Användaren har alltså rätt att få beslutet omprövat på ett meningsfullt sätt.

Vilket är något som i praktiken inte är tillgängligt i Sverige. Istället görs nya automatiserade bedömningar (om alls) som sedan meddelas av samma automatiserade system. Detta är problematiskt då maskiner kan ha svårt att förstå till exempel kontext, humor och satir. Och frustrerande för användare som upplever att ingen tar deras argument på allvar.

Steg 3: Om man inte är nöjd efter en intern överklagan skall man kunna vända sig till ett certifierat, oberoende tvistelösningsorgan. Något sådant finns inte i Sverige.

Det är i sammanhanget upp till varje medlemsstat att sätta upp sådana tvistelösningsorgan som är opartiska och sakkunniga i digital rätt. I Sverige är Post- och telestyrelsen (PTS) som Digital Services Coordinator ansvarig för att så sker.

Men man har, som i de flesta andra medlemsstater, inte prioriterat detta. Länder som idag har eller är på väg att sätta upp sådana funktioner är (vad vi lyckats hitta) Tyskland, Irland, Frankrike och Nederländerna.

Steg 4: DSA slår uttryckligen fast att användare alltid har rätt till rättslig prövning (domstol) av sitt fall. Detta gäller även om innehållet rör »hat«, »desinformation« eller andra politiskt känsliga frågor och även om plattformen hänvisar till sina egna villkor. Detta har så vitt vi vet aldrig skett i Sverige.

Tar man ett steg tillbaka och betraktar helheten tycks det alltså som att EU-kommissionen är mindre intresserad av att upprätthålla användarnas rättigheter – än av att se till att plattformarna uppfyller övriga byråkratiska krav och begränsar yttranden som anses »skadliga« även om de är lagliga.

Det börjar bli läge för någon pigg ledamot i Europaparlamentet att fråga kommissionen varför.

Om inget görs för att etablera tvistlösningsmekanismer enligt ovan i Sverige kan det vara läge att gå till EU-domstolen. (Det skulle i praktiken behöva gå via svenska förvaltningsdomstolar, som kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen.) Detta kan i så fall användare som anser sig felaktigt behandlade och förnekade sina rättigheter ovan göra.

Om EU skall reglera sociala medier – då borde användarnas rättigheter stå i främsta rummet.

CC0

Religionskritik och yttrandefrihetens gränser

5 januari 2026 av Henrik Alexandersson

Skall yttrandefriheten villkoras med att det som sägs måste vara sakligt och vederhäftigt?

I en gästledare i Svenska Dagbladet tar Mauricio Rojas upp rättsfallet med koranbrännaren Salwan Momika (nu mördad) och hans sidekick Salwan Najem.

De dömdes för hets mot folkgrupp i Tingsrätten, vilket bekräftades av Hovrätten och ärendet väntar nu på prövningstillstånd i Högsta Domstolen. Ur artikeln:

»Tingsrätten hävdade att Najems uttalanden ”med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik” av religion. Med andra ord: religionskritik tillåts – men endast om den är ”saklig och vederhäftig”. Detta är en ny princip i svensk rättspraxis och, om den accepteras, skulle den leda till mycket långtgående inskränkningar av yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätts dom är den avgörande frågan ”huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna”. Med denna motivering har blasfemiförbudet de facto återuppstått i Sverige.«

Om yttrandefriheten skall villkoras med att det som sägs är »sakligt och vederhäftigt« har vi ett problem. Det skulle diskvalificera stora delar av dagens samhällsdebatt.

Speciellt i dessa tider när politiken bygger upp en helt ny struktur med Trusted Flaggers, fact checkers och NGO:er för att begränsa det fria ordet online. (Läs mer om EU:s nya demokratisköld här »)

»Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka kunnat betraktas som hets mot folkgrupp – för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs film Underkastelse.«

Även idioter omfattas av yttrandefriheten. Yttrandefrihet är rätten att säga vad andra inte vill höra. Vårt idémässiga kulturarv är att försvara även våra motståndares rätt att tala.

Vad som slår mig är att det är påtagligt svårt att få reda på exakt vad som gjorts eller sagts i det aktuella fallet. Möjligen framgår det av förundersökningen. Men enligt CNN skall Momika ha sagt att religionen i fråga är en cancer som måste bort; att en gris är renare än koranen; att koranen är farligare än kärnvapen.

Här är ett utdrag ur åklagare Anna Hankkios pressmeddelande från 28 augusti 2024:

»…haft uttalanden och hanterat en koran på sätt som syftat till att uttrycka missaktning mot muslimer med anledning av deras trosbekännelse. Det är min uppfattning att männens uttalanden och agerande faller in under bestämmelsen om hets mot folkgrupp…«

Det är rätt uppenbart att Momika kränkt religionen som sådan. Vilket säkert kan uppröra en del troende. Men har han med det även kränkt dessa troende som sådana?

Att säga »Islam är en dålig idé« torde vara tillåtet. Därutöver vidtar alltså något slags subjektiv bedömning av form, tonläge, uppsåt, saklighet och vederhäftighet? Det känns inte direkt klart eller rättssäkert.

Religioner har ambitionen att bestämma hur människor skall leva sina liv och hur samhället skall fungera. Därför måste de kunna kritiseras på samma sätt som politiska ideologier.

Skall det vara tillåtet att säga att KD är en cancer? Att en gris är renare än S idéprogram? Att MP är farligare än kärnvapen? Sakligt? Nej. Vederhäftigt? Kanske inte. Men skall det få sägas? Naturligtvis.

Sedan kompliceras bilden av att lagen om hets mot folkgrup – sina goda intentioner till trots – skiljer på folk och folk när den gör vissa grupper extra skyddsvärda. Vilket strider mot den princip som verkligen kan skydda all slags minoriteter: Alla människors lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen.

Jag hoppas Högsta Domstolen beviljar prövningstillstånd. Här finns uppenbart en del oklarheter att reda ut. Och en knepig praxis om Hovrättens dom står sig.

2025 – Nätpolitik och övervakning året som gick

2 januari 2026 av Henrik Alexandersson

2025 var ett intensivt år för internet- och övervakningsfrågorna. Här är vår sammanställning över några av de viktigaste händelserna, i ungefärlig kronologisk ordning.

2025 års första stora snackis blev den amerikanske vicepresidenten JD Vances kritik mot den bristande yttrandefriheten i EU. I stora delar är kritiken relevant. Men den framfördes på ett sätt som fick politiker på såväl EU- som nationell nivå att gå i försvarsställning. Sedan dess har frågan eskalerat och nu även blivit en del av förhandlingarna om handelstullar.

I början av året meddelade även Meta att man skall sluta med externa faktagranskare i USA. Istället vill man gå över till »community notes« där användarna står för faktakollen, som på X.

Under året som gick sände regeringen även ut en skiss till en lagrådsremiss om datalagring på allmän remiss. Förslaget är att även meddelandetjänster skall tvingas lagra data som sina användares kommunikationer – samt att innehåll i dessa meddelanden skall kunna överlämnas till myndigheterna i läsbar (icke-krypterad) form.

Tunga remissinstanser, inklusive Försvarsmakten sågade förslaget och meddelande-appen Signal hotade att lämna den svenska marknaden. Kritiken tycks ha fått fäste, då det verkar som att det inte blir något skarpt förslag från regeringen innan valet.

Under våren började EU-kommissionen rulla tillbaka delar av dataskyddsförordningen GDPR och EU:s nya AI Act. Skälet är att man kom fram till att man reglerat för mycket och för hårt. Här finns möjligen också en insikt om att företag i den digitala ekonomin väljer andra delar av världen att etablera sig i, där regleringen är mindre omfattande.

Inom ramen för projektet »Protect EU« krattar EU-kommissionen manegen för ny datalagring. Målet är att kringgå EU-domstolens förbud mot svepande, generell övervakning utan brottsmisstanke. EU:s ministerråd vill datalagra allt, till och med dina Fodora-beställningar.

Under året har riksdagen givit regeringen rätt att ge sig själv makt att utfärda förordningar vid allvarliga fredstida kriser. Vilket kringgår hela principen om maktdelning.

I Storbritannien har den nya Online Safety Act lett till åldersgränser och ID-krav på all slags web-platser i hela världen som kan tänkas innehålla något som är olämpligt för brittiska barn och unga.

Vilket lett till oförutsedda och oönskade konsekvenser, protester och ålderskontroller utförda av tredje part som samlar in och potentiellt kan missbruka aktuell persondata.

VPN-användningen har skjutit i höjden sedan lagen infördes, vilket fått brittiska politiker att överväga VPN-förbud eller åldersgränser för VPN.

Även i EU diskuteras åldersgränser för sociala media. EU har redan tagit fram en app för ålderskontroll, i väntan på EU:s digitala plånbok. Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Även EU:s ministerråd driver frågan. Det irländska EU-ordförandeskapet (andra halvåret 2026) har sagt sig vilja göra åldersgränser till en prioriterad fråga.

I Sverige är det främst Socialdemokraterna som kräver åldersgränser och ID-krav på sociala media. De vill även se särskilda »nätpoliser«. Samt ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer (Trusted Flaggers).

Under hösten har det flammat upp en debatt i Storbritannien om ett statligt digital ID-kort. Motståndet är omfattande och högljutt.

I Sverige finns nu ett skarpt förslag om att svensk polis skall få använda kamerabevakning med AI-stödd automatisk ansiktsigenkänning i realtid. Vilket är att pressa undantagen från förbudet mot sådan övervakning i EU:s AI Act till sitt yttersta.

Slutligen – en viktig delseger: Chat Control 2 har i allt väsentligt fallit. EU:s ministerråd säger nu nej till obligatorisk skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. Detta efter att Tyskland efter viss vånda landade i ett nej.

Istället fortsätter den frivilliga skanning i jakt på övergrepp mot minderåriga som bedrivs redan idag (Chat Control 1). Men även detta är problematisk massövervakning utan misstanke om brott.

Med detta skrotas även ministerrådets förslag på client-side-scanning – det vill säga spionprogram på applikations- eller systemnivå i alla telefoner och datorer som granskar innehållet i alla meddelanden innan de krypteras och sänds.

Nu börjar trilogförhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Däremellan kommer det att hållas en mängd tekniska möten. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

Man kan även notera att två av tre svenska regeringspartier (KD+L) nu har stämmobeslut på att säga nej till Chat Control 2. Det tredje (M) drev ett nej i EU-valrörelsen. Trots detta har regeringen konsekvent sagt ja till Chat Control 2 i EU:s ministerråd.

Detta var ett axplock av vad som hänt under 2025. Vi återkommer inom kort med en bloggpost om vad som är på gång 2026.

DSA: Vilken makt att censurera har EU?

28 december 2025 av Henrik Alexandersson

EU kan censurera information och blockera sociala medier – via medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och så finns de informella sätten…

Det börjar hetta till i debatten om yttrandefriheten online i EU. Detta leder oss till frågan vilken makt EU-kommissionen egentligen har enligt unionens Digital Services Act (DSA).

I grunden säger DSA att olagligt innehåll på nätet skall avlägsnas. Vilket man knappast behöver en lagstiftning på hundratals sidor för att göra – eller egentligen någon ny lagstiftning alls.

Sedan blir det mer komplicerat. EU-kommissionen har inte någon direkt befogenhet att censurera enskilda inlägg eller begränsa lagligt innehåll. Men…

Begreppet »olagligt innehåll« definieras som information som inte är förenlig med unionsrätten eller gällande nationell rätt.

Bland nationella brott i EU kan nämnas information om abort och homosexualitet, hädelse, majestätsbrott, »hat« och förolämpningar (se till exempel Tyskland). Vilka på sätt och vis blir brott i hela EU (eller rent av hela världen) när DSA applicerar nationella lagar på plattformar som inte har nationsgränser.

Det är alltså nationella rättsliga eller administrativa myndigheter som har befogenhet att utfärda förelägganden om att en plattform skall agera mot olagligt innehåll.

(Men man tycks räkna med att olagligt innehåll tas bort ändå – utan föregående rättslig prövning – om plattformarna uppmärksammas på det av till exempel Trusted Flaggers.)

En åklagare eller annan rättsligt behörig myndighet i ett EU-land kan i sammanhanget utfärda gränsöverskridande nedtagningsorder för innehåll som finns på plattformar och servrar i en annan medlemsstat – även om innehållet ifråga inte är olagligt i den senare.

Här skall också nämnas att EU är inne i en process för att göra hat och hot till »EU-brott« med en gemensam definition och minsta straffsats i hela EU. Dock har man svårt att komma fram till någon hanterbar definition av »hat«.

Vad gäller mycket stora onlineplattformar (VLOPs) skall EU-kommissionen granska om dessa gör tillräckligt för att begränsa »systemrisker« – till exempel spridning av olagligt innehåll eller genom vad man lite svävande kallar negativa effekter på demokratiska processer.

Det är inom denna ram som de stora aktörerna även förväntas motverka innehåll som anses »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket då antas ske »frivilligt« – med stöd i de användarvillkor politikerna alltid vill att plattformarna skall skärpa.

Vid extraordinära omständigheter (till exempel krig eller pandemier) som utgör ett allvarligt hot mot allmän säkerhet, kan kommissionen kräva att plattformar bedömer hur deras tjänster bidrar till hotet och att de sedan vidtar »frivilliga« åtgärder för att begränsa spridningen av viss information.

Trots att de tvingas vara vaksamma på alla dessa risker får plattformarna inte åläggas en allmän skyldighet att övervaka allt innehåll. Detta är tänkt som ett skydd mot omfattande automatiserad censur. (Men de kan göra det ändå, mer eller mindre frivilligt.)

EU kan också begränsa tillgången till en plattform. Alltså blockera den. Detta om man redan försökt stoppa en överträdelse genom andra medel som böter eller vite utan att lyckas.

Detta gäller vidare om överträdelsen fortsätter och orsakar vad man kallar allvarlig skada som inte kan undvikas på något annat sätt. Samt om VLOPer underlåtit att följa beslut eller handlingsplaner för att hantera systemrisker.

Vid en viss punkt kan man alltså begränsa tillgången till X om den nuvarande konflikten eskalerar.

Det sker i så fall genom att relevant nationell digital samordnare (i X fall Irland) under DSA vänder sig till en behörig rättslig myndighet (åklagare/domstol) för att begära ett beslut om tillfällig begränsning av tillgången till tjänsten eller onlinegränssnittet.

Innan en sådan begäran görs skall kommissionen ge berörda parter minst 14 arbetsdagar på sig att lämna skriftliga synpunkter. En begränsning av tillgången skall i princip gälla i fyra veckor. Den kan förlängas, men varje förlängning kräver en ny bedömning och beslut av den rättsliga myndigheten.

Åtgärden får inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt. Den skall vidare utformas så att den inte medför någon orimlig begränsning av tillgången till laglig information för användarna. Vilket är fina ord som dock har högst oklar betydelse om det kommer till skarpt läge.

Man kan även använda formella rättsliga processer (eller informella påtryckningar) för att tillfälligt utestänga en plattforms app från respektive app-store.

Så… ja. DSA ger utrymme för censur av visst innehåll och möjliggör även tillfällig blockering av hela plattformar / sociala medier. Men genom medlemsstaterna – och med föregående rättslig prövning.

Politikernas trick är dock, som sagt, att förmå plattformarna att plocka ner information som man tycker är olämplig (»skadlig men laglig«) ändå – genom användarvillkor och moderering.

På så sätt lyckas makten begränsa oönskade yttranden – utan att behöva genomgå den stökiga demokratiska process som lagstiftning i yttrandefrihetsfrågor kan vara.

• EU:s Digital Services Act »

Tidigare, relaterade texter:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• EU, nätcensur och hatlagstiftning (om Trusted Flaggers) »

CC0

EU, nätcensur och hatlagstiftning

2 december 2025 av Henrik Alexandersson

Vi håller på att få statligt godkända nätcensorer vars opartiskhet kan ifrågasättas. Samtidigt blir »hat« ett EU-brott med gemensam definition och lägsta straff.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall medlemsstaterna utse Trusted Flaggers / »betrodda anmälare«. Dessa skall ha en direkt kanal till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som snabbt bör plockas bort.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en branschorganisation, expertorganisationer, akademiska organisationer, NGO:er eller liknande. I Sverige kommer de att utses och hanteras av Post & Telestyrelsen (PTS).

Formellt sett skall de bara flagga olagligt innehåll. Men DSA öppnar även för att de skall kunna hjälpa plattformarna att hålla efter vad som föreskrivs i användarvillkoren, vilket i så fall även kan vara icke olagligt innehåll.

Det första problemet är att vi kommer att få ett slags statligt godkända nätcensorer som får rätt att rekommendera att innehåll plockas bort utan föregående rättslig prövning.

Det må vara en sak om en privatperson eller godtycklig organisation påpekar att visst innehåll på sociala media förmodligen är olagligt.

Men det är något helt annat när anmälaren är utsedd och godkänd av staten. Denne kan då i någon mening sägas handla på statens mandat eller med statens goda minne. Och staten, dess funktionärer och ombud bör inte få censurera något utan föregående rättslig prövning.

Speciellt inte icke olagligt innehåll (även om det bryter mot sociala medias användarvillkor).

Ett annat problem är att vissa Trusted Flaggers kan ha och driva en egen agenda.

Än så länge är detta inte något större problem i Sverige, då de enda två Trusted Flaggers som ännu är utsedda är barnrättsorganisationen ECPAT och Svenska Stöldskyddsföreningen. Båda bör vara kvalificerade för att avgöra om innehåll inom deras sakexpertis är lagligt eller ej.

Det blir knepigare om organisationer som utses till Trusted Flaggers har en mer politisk agenda, som kan misstänkas färga deras omdöme. I Tyskland har man utsett ett par kontroversiella organisationer som arbetar mot hat på nätet till Trusted Flaggers. Och vad som är att betrakta som hat öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

De svenska socialdemokraterna krävde nyligen att Sverige utser fler Trusted Flaggers. Till Epoch Times har Anders Ygeman (S) sagt att exempel på sådana kan vara Expo och Doku. Vilket är intressant då båda dessa är något av ett rött skynke för var sin sida av det politiska fältet.

Om de strikt ägnar sig åt att rapportera in sådant som är uppenbart olagligt är det kanske en sak. Men om de även skall börja tolka sådant som regleras i respektive plattforms användarvillkor finns en uppenbar risk för politiskt färgade beslut och kontroverser.

I DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder. Vilket är att gå långt bortom att bara påpeka vad som är direkt olagligt.

Den risk vi måste vara observanta på är om vi får Trusted Flaggers som låter en egen agenda styra sina handlingar. Och den risken är tyvärr uppenbar.

Det tredje problemet är vad som för tillfället är olagligt.

I till exempel Tyskland är förolämpningar olagliga, speciellt online – på ett sätt som begränsar yttrandefriheten, fri debatt och fri åsiktsbildning. I kombination med att man utsett Trusted Flaggers vars opartiskhet ifrågasatts kan det bli problematiskt.

I sammanhanget vill vi påminna om att EU är på väg att göra »hat och hot« till ett »EU-brott« med gemensam definition och ett gemensamt minsta straff.

Hot må vara en sak, det är en handling som kränker någon annans säkerhet. Men hat är en känsla. Vad som upplevs som hat är subjektivt. Och här svävar man på målet.

En resolution från Europaparlamentet säger att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter oroväckande. Man efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«.

Detta är gummiparagrafer som kan öppna för i stort sett vad som helst.

Om vi nu tar ett steg tillbaka och ser till helheten, då får vi följande:

Statligt godkända nätcensorer som kan rekommendera att (bland annat) olagligt innehåll plockas bort från sociala media utan föregående rättslig prövning.
Man kan ifrågasätta vissa presumtiva Trusted Flaggers opartiskhet och agenda.
Vi är på väg att få en EU-lagstiftning som gör »hat« till ett brott, utan att närmare slå fast exakt vad som menas med termen eller vad det är som skall bli olagligt att uttrycka.

Vad kan möjligen gå fel?

CC0

Nu rullas EU:s nya nätcensur ut

22 november 2025 av Henrik Alexandersson

Statligt godkända nätcensorer skall få rekommendera att innehåll plockas bort på nätet – utan föregående rättslig prövning.

Enligt EU:s Digital Services Act (DSA) skall alla medlemsstater ha utsett så kallade Trusted Flaggers till årsskiftet. Vilket dock bara skett i dygt hälften av länderna.

En Trusted Flagger (sv: betrodd anmälare) är till exempel en organiation, myndighet eller branschorganisation som får en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Egentligen skall de fokusera på olagligt innehåll. Men DSA anger också att de bland annat skall hjälpa till att identifiera innehåll som bryter mot plattformarnas användarvillkor, även om det inte är olagligt.

Vilket innebär att en statligt godkänd aktör inte bara får rätt att rekommendera censur utan föregående rättslig prövning – utan i praktiken censur även i fall där inget olagligt föreligger. Det känns som en tveksam konstruktion i en demokratisk rättsstat.

Speciellt ifall en Trusted Flagger som företräder ett visst (sär)intresse kommer att rekommendera censur av innehåll där organisationen i någon mening är part i målet.

Om man ser till EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers märker man snabbt att många av dem sysslar med att bekämpa »hat och hot« online. Just »hat« är ett område som öppnar för ett stort mått av subjektivitet.

När EU nu stressar på för att det skall utses fler Trusted Flaggers är risken uppenbar att man fyller på med organisationer som företräder särintressen som främst vill främja sin egen agenda – genom den makt som nu tilldelas dem över det fria ordet online.

Detta riskerar att bli ytterligare ett område där missriktad välvilja kommer att ställa oss inför nya, oförutsedda och oönskade problem.

Om bara någon hade varnat för detta i tid…

• DiscloseTV: The EU censorship network expands »
• TKP: EU-Zensoren-Netz weitet sich aus »
• EU-kommissionens lista över godkända Trusted Flaggers »

Äldre bloggposter i ämnet:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad (april 2022) »
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

(S): ID-krav för onlinespel med chattar – och fler nätcensorer

20 november 2025 av Henrik Alexandersson

Socialdemokraterna vill se ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer.

Socialdemokraterna krävde på en presskonferens i veckan att »samhället kliver fram och vidtar åtgärder för att spelplattformarna skall vara säkra för barn och unga«.

Detta tänker man åstadkomma genom att införa ID-krav för spelplattformar med chat-funktioner. Så att man vet vem som deltar.

Som vanligt väcker sådana här förslag massor av frågor. Hur skall det gå till? Hur har man tänkt sig att få plattformar i andra jurisdiktioner att delta? Kommer man att kombinera detta med en åldersgräns (som man vill göra med sociala media)?

Sedan kom Anders Ygeman in på ett intressant sidospår: Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«). Det vill säga statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Trusted Flaggers introducerades i EU:s Digital Services Act (DSA). Än så länge finns det bara två i Sverige. ECPAT (som rapporterar in innehåll med övergrepp mot barn) och Svenska Stöldskyddsföreningen.

Upphovsrättsorganisationer och Läkemedelsverket sägs också vara på gång. Vilket ändå får sägas vara rätt återhållsamt. I andra länder har det uppstått frågor och debatt efter att mer politiskt vinklade organisationer utsetts till Trusted Flaggers.

Om nu Socialdemokraterna vill se »betydligt fler« Trusted Flaggers är den uppenbara frågan: Vilka?

Med tanke på partiets rätt avoga inställning till det fria ordet på internet finns det skäl att vara vaksam.

Socialdemokraterna vill dessutom att Trusted Flaggers (som idag verkar inom sina respektive organisationers ramar) skall avlönas av skattebetalarna.

En fråga som uppstår är om det är lämpligt att statligt godkända (och avlönade?) nätcensorer skall kunna rekommendera att innehåll tas bort utan föregående rättslig prövning.

Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna (november 2024) »

CC0

EU:s ständigt svällande nätcensur

3 juli 2025 av Henrik Alexandersson

EU:s »Code of practice on disinformation« har nu blivit en del av unionens Digital Services Act (DSA). Vad betyder det för yttrandefriheten online?

Vid månadsskiftet blev EU:s »Code of practice on disinformation« en del av DSA:s lagstiftningspaket. Det är frivilligt för de stora sociala plattformarna och sökmotorerna att ansluta sig. Men om de gör det, då måste de följa den.

De som anslutit sig är bland andra Facebook, Instagram, Youtube, LinkedIn, TikTok, Google search och Bing. X lämnade uppföranddekoden 2023.

Bland annat föreskrivs att man skall motverka missinformation (omedveten), desinformation (medveten), påverkansoperationer och påverkan från främmande makt.

Detta kan ske till exempel genom att ta bort innehåll, av-monetarisering, flaggning, tillförande av kontext och begränsad spridning.

Till sin hjälp skall man ha faktagranskare, som förutsätts vara redaktionellt och ekonomiskt oberoende från politiska, ekonomiska eller ideologiska intressen. Vilket ibland ifrågasätts om de verkligen är.

Detta är inte samma sak som DSA:s Trusted Flaggers, som i teorin skall inrikta sig på att anmäla olagligt innehåll – och som förväntas företräda olika särintressen. (I DSA:s ursprungliga text talades om företrädare för kollektiva intressen.)

Faktagranskarnas uppgift är däremot att bedöma olika yttrandens sanningshalt, inte laglighet.

Intressant nog är detta samma system för extern faktagranskning som Facebook lämnat i USA, där man anser att det är problematiskt.

X (Twitter) har valt en egen väg med crowdsourcade community notes – där användare kan påpeka felaktigheter och tillföra kontext.

En »permanent taskforce« skall upprättas för att samordna insatser mellan plattformarna och EU-kommissionen, External Action Services Rapid Response System, European Regulators Group for Audiovisual Media Services, European Digital Media Observatory, EU:s Digital Services Board med flera.

EU-kommissionen erkänner att gränsen mellan fakta, tolkning och åsikt kan vara otydlig, särskilt i polariserade frågor som klimat, migration och geopolitik.

Det förväntas att åtgärder mot falsk eller vilseledande information skall vara proportionerliga och förenliga med yttrande- och informationsfrihet.

Vilket – i teorin – betyder att kontroversiella åsikter inte får censureras bara för att de avviker från konsensus, så länge de inte strider mot plattformens användarvillkor eller lag.

Dock har plattformarna under lång tid pressats av politiker till att använda just användarvillkoren för att begränsa det fria ordet. I Sverige har de flera gånger kallats upp till regeringen i syfte att diskutera »branschens ansvar« för vad som publiceras.

Vad som skall plockas bort, skuggbannas, av-monetariseras och så vidare är alltså inte helt kristallklart. Vilket möjligen är medvetet.

På det hela taget har man skapat ett byråkratiskt system för att kontrollera innehåll som i stora delar ligger utanför demokratisk kontroll, traditionell lagstiftning och rättslig prövning.

I ett vidare perspektiv kan detta system förr eller senare komma att missbrukas av aktörer med onda avsikter. Eller av missriktad välvilja.

Men nu är uppförandekoden alltså här och en del av DSA. Återstår att hålla ett öga på hur den tillämpas.

• EU-kommissionen: The Code of Conduct on Disinformation »

CC0