Nätet till folket!
EU-kommissionen har lanserat en »public consultation« inför arbetet med the Digital Services Act, DSA.
Detta är ett utmärkt tillfälle att argumentera mot nätcensur, uppladdningsfilter och smygcensur genom de sociala nätverkens användarvillkor.
Uttryck dina åsikter, på ett rimligt sätt, med dina egna ord. En välformulerad, unik inlaga är värt mycket mer än copy-pastade identiska svar i massupplaga.
Konsultationen är öppen för alla – privatpersoner, organisationer, företag med flera.
Privatkopieringsersättningen – den så kallade kassettskatten – kan kanske vara på väg bort.
Justitieminister Morgan Johansson (S) har tillsatt en utredning och säger:
»Den nuvarande privatkopieringsersättningen har sedan flera år blivit omodern, till exempel gör gemene man inte längre en kopia av sin favorit-cd för att även kunna lyssna på den i bilen. Det är angeläget att en modernisering kommer till stånd.«
Det är verkligen på tiden. Att artisternas insamlingssällskap har rätt att uttaxera en ersättning för alla former av lagringsmedia (minneskort, hårddiskar, interna minnen, datorer, plattor, mobiler m.m.) är en orimlig idé.
Regeringens pressmeddelande: En modernare och mer effektiv ersättning till upphovsmän vid privatkopiering »
Kommenterade nätnyheter:
• Svensk polis får använda automatisk ansiktsigenkänning
• EU & Europol vill knäcka kryptering
• Europol vill ha direkt tillgång till företagsdata
• Tänker Trump benåda Snowden?
• Twitter och Youtube censurerar – igen
• EU-studie föreslår digital järnridå
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
»A European firewall/cloud/internet would foster a digital ecosystem in Europe based on data and innovation. It would drive competition and set standards, similar to what has happened in China in the past 20 years.«
Citatet kommer ur ett dokument från Europaparlamentet: New Developments in Digital Services – Short-(2021), medium-(2025) and long-term (2030) perspectives and the implications for the Digital Services Act (PDF) »
Syftet sägs vara följande. »The study lays out predictions for digital services in the next one to ten years and provides recommendations for action for the European Parliament in preparation for the Digital Services Act.« Författare är fem personer på Future Candy, som påstår sig vara en »digital innovation engine«.
Vill man vara lite elak skulle man kunna beskriva dokumentet som en samling idéer för politisk micro management av den europeiska IT-sektorn. Vilket i sig är en mycket tveksam idé.
För att främja en livskraftig IT-sektor i Europa tycks man vilja bygga upp digitala gränser och barriärer mot resten av världen.
Vilket i så fall strider mot hela internets idé om fria gränslösa informationsflöden. Författarna tycks dock mena att det främjar konkurrens och utveckling:.
»Technologically, it would require a top-level infrastructure, high-speed 5G or a 6G data network and a firewall. Setting up such a network would promote many European companies and therefore boost business and drive innovation.
Like the Chinese firewall, this European internet would block off services that condone or support unlawful conduct from third party countries.«
Digital protektionism. Har man verkligen tänkt igenom detta?
OK, detta är bara en studie, ett papper beställt av Europaparlamentet. Men det är ändå en del av beslutsunderlaget för EU:s nya Digital Services Act – och kan som sådant komma att styra mycket av hur projektet utvecklas. Plus att det naturligtvis kommer att ge många politiker och tjänstemän idéer. För om en ledande »digital innovation engine« säger att en digital järnridå är en bra sak, då är det nog så – kan beslutsfattarna tänka.
Det hela blir än mer oroande med tanke på att the Digital Services Act också är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för vad som skall vara tillåtet att publicera på internet. I kombination med en digital järnridå får det alla larmklockor att ringa.
Om vi inte vill ha en digital järnridå – då måste vi reagera högljutt och snabbt. Då kan beslutsfattarna bli nervösa och idén slängas i papperskorgen. Men om vi inte reagerar är risken att detta är något som biter sig fast i processen och så småningom förverkligas genom lagstiftning.
I EU – precis som i all annan politik – måste man reagera tidigt på dumheter. Väntar man, då blir det väldigt mycket svårare att stoppa förslagen. Sedan är det för sent att göra något åt saken.
Kina som föredöme – the irony.
Frågan om vad som får och inte får eller bör visas i sociala media blir allt märkligare. Vi har nu nått en punkt där bilden av verkligheten och den verkliga verkligheten börjar skilja sig åt.
Ett intressant exempel är att Twitter och Youtube infört ett stopp för material som har sitt ursprung i hack eller dataintrång. Bakgrunden är att sådant material kom att spela en viktig roll i presidentvalet 2016 – då e-post från det demokratiska partiet hackades (förmodligen av ryska hackare) och publicerades av Wikileaks. Detta vill man undvika i presidentvalet i november i år.
Problemet är bara att de e-postmeddelanden som läckte ut var äkta – och att de missförhållanden som de avslöjade var verkliga. (Visserligen användes läckan sedan av allehanda konspirationsteoretiker och nättroll för egna vildsinta teorier, men det ändrar inte det förhållande att den grundläggande information var äkta vara.)
Frågan man måste ställa sig är vad som kommer att hända om samma sak sker igen. Kommer Twitter och Youtube i så fall att censurera information som visar att ett av de politiska partierna fulspelar och sätter sig över de demokratiska spelreglerna? Är inte sådant information som väljarna faktiskt bör få kännedom om?
Eller, för att ta ett hypotetiskt exempel – hur har man tänkt hantera information som kommer från ett hack och som visar att någon av kandidaterna (eller deras parti/kampanjorganisationer) begått ett allvarligt brott? Skall det i så fall förtigas – inte för att informationen är felaktig, utan för att den kommer från ett dataintrång?
Det är troligt att det kommer att ske hackerattacker för att få fram ofördelaktig information om kandidaterna även i detta presidentval. Och där Twitter och Youtube nu lagt ribban kan ingen sådan information publiceras – oavsett vilken av kandidaterna det gäller.
Detta skall bli intressant att följa.
Samtidigt väcker nätjättarnas beslut en större fråga: Kan vi lita på att sociala media förmedlar en korrekt bild av verkligheten?
• Reclaim the Net: YouTube joins Twitter in banning content around “hacked” material in the run up to the election »
Polisen har fått klartecken för ett nytt verktyg som automatiskt analyserar video och bilder – bland annat med hjälp av automatiserad ansiktsigenkänning. Vilket väcker en del frågor och farhågor.
Låt oss börja med att se vad detta inte är. Det handlar inte om att automatiskt övervaka allmän plats och att få flaggningar så fort någon person av intresse dyker upp i bild. Polisen ville testa ett sådant system på Skavsta flygplats – men där sa Datainspektionen nej.
Vad det däremot handlar om är automatisk genomsökning av video och bilder i jakt på något specifikt, på en bestämd plats vid en bestämd tidpunkt. Detta omfattar även automatisk ansiktsigenkänning.
I detta fall är det alltså fråga om material som ändå skulle ha gåtts igenom, fast av fysiska poliser. På så sätt kan det rent av handla om att färre personer tittar på de övervakningsfilmer där du eller någon annan oskyldig förekommer. En automatisering och en eventuell effektivisering, med andra ord. Men det är ändå inte problemfritt.
Dels vet vi att automatiserade system ger ett stort antal »falska positiva« flaggningar, ibland i en sådan omfattning att det underliggande materialet blir svårare att hantera.
Dels är det oklart hur mycket biometrisk data som kommer att användas och från vilka källor. Om det handlar om misstänkta i det specifika fallet är det en sak. Om det handlar om bredare data, där biometrisk data för en bredare allmänhet (t.ex. från passregistret) används, då är det mer problematiskt.
Här finns också en viktig metodfråga. Om en människa, med förhoppningsvis gott omdöme och god analytisk förmåga, tittar igenom t.ex. en övervakningsfilm – då kan information som är viktig för en utredning framkomma, som inte framkommer om man bara söker på ett visst ansikte, ett visst signalement eller en viss sak. Det kan handla om en person som inte ingår i utredningen, men vars närvaro ändå är av intresse. Eller om ett visst händelseförlopp före eller efter det man söker. Risken är att automatiserad analys missar sådant som den inte uttryckligen är tillsagd att söka efter.
Slutligen kan det system som nu fått klartecken användas för att utveckla automatiserad ansiktsigenkänning på allmän plats. Även om Datainspektionen i dagsläget säger nej till sådan, så lär sista ordet inte vara sagt. Om inte svenska polisen kommer att kunna tjata sig till ett sådant verktyg, så kan det komma från EU.
Länkar från SR:
• Polisen får klartecken för ansiktsigenkänning »
• ”Rör sig om känsliga uppgifter” (ljudinslag) »
President Trump funderar högt om visselblåsaren Edward Snowden, som år 2013 avslöjade den globala massövervakning som amerikanska NSA och dess allierade ägnar sig åt. Är det dags att lägga ner eventuella åtal mot Snowden och låta honom återvända till USA som en fri man?
Man kan naturligtvis aldrig veta med Trump. Men om man ser vad han säger på en presskonferens i veckan som gick – så får man ett intryck av att detta är något han verkligen funderar över. Kanske som »kompensation« för att han nyligen benådade en av sina vänner, Roger Stone. Det är också möjligt att Trump gör sitt utspel för att flirta med mer liberala krafter inför presidentvalet i november.
En sak är samtidigt rätt säker – Demokraterna lär aldrig benåda Snowden. Det var ju trots allt Obama-administrationen som fick ta smällen när den globala massövervakningen avslöjades.
Som konfliktyta i presidentvalskampanjen skulle en benådning av Snowden därför vara ett gott taktiskt val av Trump.
Vi får väl se vad som händer.
Samtidigt är den mediala bilden av Snowden inte alltid korrekt. Reuters skriver:
»Snowden fled the United States and was given asylum in Russia after he leaked a trove of secret files in 2013 to news organizations that revealed vast domestic and international surveillance operations carried out by the NSA.«
Till och med The Guardian – som ju var den tidning som hjälpte Snowden att exponera alla oegentligheter är milt vilseledande:
»Snowden disclosed highly classified information from the National Security Agency in 2013. He revealed the news covertly to the Guardian at the time, then did interviews with this outlet after he fled to Hong Kong, before retreating to Moscow to avoid extradition to the US. He has remained in Russia ever since.«
Här är det viktigt att ha fakta klart för sig: Snowden reste till Hong Kong, där han träffade de journalister som hjälpte honom att föra ut sanningen om massövervakningen. Därefter skulle han vidare till obekräftat resmål. Men när han skulle byta plan i Moskva hade de amerikanska myndigheterna hunnit dra in hans pass. Så han kunde inte resa vidare, utan fastnade där.
Edward Snowden befinner sig alltså inte i Ryssland av egen fri vilja – utan som en konsekvens av de amerikanska myndigheternas handlande.
Vilket kan vara bra att känna till, då det ständigt antyds att Snowden skulle ha verkat i samarbete med Ryssland – dock utan att några bevis för något sådant samarbete har kunnat presenteras. Det handlar snarare om att misstänkliggöra honom – vilket alltså även media medverkar till.
Vill du veta mer? Se den Oscarsbelönade dokumentären Citizenfour – tillgänglig på SVT Play fram till den 30 september.
EU-kommissionen arbetar just nu på en ny studie om hur man kan forcera end-to-end-krypterade meddelanden.
Europols European Centre for Cybercrime (EC3) i Haag arbetar redan med att knäcka krypterat innehåll och krypterade lagringsmedia. Enligt uppgift lyckas man i 39% av fallen. Målet är att i framtiden även kunna forcera krypterade meddelanden.
Matthias Monroy skriver på sin blogg:
»In the future, the „decryption platform“ is to use supercomputers of the European Union. For this purpose, Europol has concluded an agreement with the Joint Research Centre of the EU Commission, according to which the attacks on encrypted content are to be carried out in Ispra, Italy, at Lake Maggiore. Europol says, however, that the commissioning of the facility, which was planned last year, has been delayed and is now to take place in the summer of this year. Problems have therefore arisen with the secure connection between Ispra and Europol’s control room in The Hague.«
En särskild expertgrupp har nu tillsatts för att ta sig an frågan om krypterade meddelanden. I ett dokument från EU-kommissionen flaggas även för en ny approach. Monroy:
»Internet service providers such as Google, Facebook and Microsoft are to create opportunities to read end-to-end encrypted communications. If criminal content is found, it should be reported to the relevant law enforcement authorities. To this end, the Commission has initiated an „expert process“ with the companies in the framework of the EU Internet Forum, which is to make proposals in a study.«
Detta är intressant. Man vill alltså tvinga nätjättarna att läsa krypterad kommunikation. Vilket kan bli komplicerat för de företag som valt system för kryptering som inte ens de själva kan knäcka. Om de sedan hittar något misstänkt skall det anmälas till relevanta myndigheter.
Utöver att staten bereder sig tillgång till medborgarnas privata kommunikation (och därmed kränker rätten till privatliv och privat korrespondens) innebär knäckt kryptering ett mindre säkert internet för oss alla – oavsett om det handlar om bakdörrar eller att forcera krypterad kommunikation. Sådana verktyg blir, förr eller senare, även tillgängliga för andra – som kan ha en helt annan agenda. Till exempel bör man komma ihåg att en läcka avslöjade många av de verktyg för övervakning och dataintrång som används av amerikanska myndigheter – vilka nu hamnat i händerna på kriminella element runt om i världen.
Länk: European Commission starts new attack on end-to-end encryption »
Med upphovsrättsdirektivet introducerades uppladdningsfilter och nätcensur. Med förordningen om terrorrelterat innehåll online vill ministerrådet använda uppladdningsfilter och censur även mot åsikter. Samtidigt förbereds EU:s nya Digital Services Act, som är tänkt att ge enhetliga regler i alla medlemsstater för vad som får publieras online.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
I december kommer EU att presentera sina planer för Europol. En skillnad sägs bli att Europol får mer direkta polisiära befogenheter – till skillnad från idag då man har en samordnande roll, men lämnar det statliga våldsmonopolets praktiska arbete till medlemsstaterna.
Bland annat talas om att ge Europol automatiserad tillgång till persondata, inte bara från myndigheter – utan även från privata företag. Den vanligtvis välunderrättade Matthias Monroy skriver på sin blogg:
»Europol is also to process more information from private companies. These include Internet providers, travel agencies, airlines and banks. Up to now, Europol receives such data only in exceptional cases and on request, in future this could be done in an automated procedure.«
Detta lämnar naturligtvis många frågetecken om vem som skall ge klartecken för sådan datainhämtning. Här kan nationella domstolar och rättsliga instanser komma att bli förbigångna.
Vilket för oss till nästa punkt:
»Probably the most controversial is the proposal that Europol should be able to request that investigations be initiated in a Member State. Their governments will probably see their sovereignty affected by this. The new competence could therefore be coordinated with the European Public Prosecutor’s Office (EPPO), with which Europol would in any case be supposed to cooperate more closely.«
Detta kan bli knepigt i ett EU med olika nationell lagstiftning. (Även om EU:s ambition lär vara harmoniserad lagstiftning i alla medlemsstater.) Förslaget riskerar dessutom att påverka de nationella polismyndigheternas oberoende.
Det är också värt att notera att man diskuterar att inrätta insatsstyrkor med speciella taktiska färdigheter som kan rycka ut från Europol till olika medlemsstater – eller tredje land.
Matthias Monroy: Europol Regulation: Towards a „European FBI“? »