Nätet till folket!
Propaganda är vår kategori för notiser om påverkanskampanjer från såväl staten som andra aktörer.
Kommenterade nätnyheter från 5 juli-stiftelsen.
• Utredning vill förbjuda anonyma SIM-kort
• EU-kommissionen vill se mer auktoritativt innehåll online
• MP-ministrar vill begränsa yttrandefriheten
• Behövs EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online?
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
Ingen kan väl ha missat att Aron Flams bok »Det här är en svensk tiger« blivit anmäld för upphovsrättsbrott. Men frågan har ytterligare ett lager – då bokens innehåll utmanar den officiella svenska historieskrivningen från andra världskriget.
Själva upphovsrättsfrågan är intressant i sig. Att den svenska tigern från andra världskriget i detta fall är satir torde vara uppenbart för alla – då tigern både heilar och har en armbindel med en svastika. Tyvärr finns inget formellt undantag från upphovsrätten för satir, parodi eller »fair use« i svensk lagstiftning – även om lagens förarbeten argumenterar för ett sådant undantag. Inte heller EU:s nya upphovsrättsdirektiv föreskriver något sådant undantag.
Möjligen kan man hoppas att detta fall leder till att frågan uppmärksammas och att ett nationellt undantag skrivs in i svensk lag, när det nya upphovsrättsdirektivet skall införlivas i vår lagstiftning. Läs mer om upphovsrättsfrågan hos Piratpartiet.
Men det finns en aspekt till, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar:
Aron Flams bok är en kritisk granskning av Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Det finns skäl att tro att denna – föga smickrande – bild inte faller Beredskapsmuseet (som äger upphovsrätten till tigern) i smaken. Därför måste man ställa sig frågan om huruvida upphovsrättstvisten i detta fall inte bara handlar om bilden av tigern – utan även används för att tysta en oönskad granskning.
I vart fall är detta den praktiska konsekvensen – då den senaste upplagan av boken nu beslagtagits av åklagare. Besvärande information om Sveriges förhållande till Hitlers Tyskland har därmed hindrats från spridning – av svenska staten.
/ HAX
En av orsakerna till att jag bor i Berlin är stadens historia. Man går runt ett hörn, och plötsligt får man en nyttig örfil som påminner om nazismens eller kommunismens förbrytelser mot mänskligheten.
När jag går ner till affären passerar jag en plakett bland gatstenarna som påminner om att i detta hus bodde en namngiven människa som fördes bort och dödades i något av förintelselägren. Tar jag en promenad längs kanalen bakom riksdagsbyggnaden ser jag minnesmärken för de människor som dog eller mördades när de på denna plats försökte simma från förtrycket i öst till friheten.
Detta är viktiga påminnelser om att saker och ting kan gå över styr, att allt – bortom vad vi kan föreställa oss – faktiskt kan ske och om vad som i sammanhanget är viktigt. Vilket stärker mig i min uppfattning om människans naturliga rättigheter (liv, säkerhet och egendom). Det ger mig energi för att fortsätta slåss för våra grundläggande fri- och rättigheter. Och det gör mig uppmärksam på att hotet mot vår frihet och fred kan komma i vilken skepnad som helst.
Därför blir jag bekymrad över den cancel culture som nu vill utrota allt som människor kan associera med något upprörande, ondskefullt eller stötande. Den gör oss historielösa, den gör oss naiva och den minskar förståelsen för att vår frihet och demokrati (trots dess brister) alltid måste försvaras.
Vill vi förstå vår värld och vårt samhälle – då behöver vi mer information, inte mindre – och fler referenspunkter, inte färre. Då behöver vi påminnas även om sådant som kan vara problematiskt, fel eller ondskefullt. Hur skall vi – och kommande generationer – annars kunna lära oss något?
När bannlysningen sedan drabbar verk som »Borta med vinden«, »Fawlty towers« och »Little Britain« blir det rent löjligt. Att minska mängden tillgänglig information, tolkningar, vinklingar, speglingar, berättelser och humoristiska betraktelser av sakernas tillstånd gör oss dummare och mer enkelspåriga – vilket i sin tur gör oss sämre skickade att möta dagens och morgondagens hot mot fred och frihet.
Det är dessutom att idiotförklara folket, vilket i sig är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.
En fråga man måste ställa sig är om censur, inskränkningar i yttrandefriheten och begränsningar av tillgången till information inte på sätt och vis är lika allvarlig om det är resultatet av en hastigt uppblossad moralpanik – som när sådant organiseras av stat och politik. Konsekvenserna blir i vart fall, till viss del desamma. Människors referenspunkter och därmed förståelse för den verklighet vi har att leva i begränsas. Vilket i slutändan gör folket lättare att dupera eller lura in på nya vägar till förtryck och elände.
I sammanhanget kan det vara värt att påminna om George Orwells ord »Den som kontrollerar det förflutna kontrollerar framtiden. Den som kontrollerar nutiden, kontrollerar det förflutna.«
I detta perspektiv måste det vara direkt kontraproduktivt att revidera historien och kulturen så att allt som kan påminna om och varna oss för begångna misstag städas bort. Vår historia är inte alltid vacker – vilket vi har att leva med. Det förändras inte av att man städar bort sådant som kan påminna oss om detta faktum. Tvärt om gör det oss sämre rustade att försvara det öppna och fria samhället.
Den fria informationen är redan under angrepp från staten, EU och nätjättarna. Är det något vi inte behöver på topp av detta, då är det historierevisionism.
/ HAX
Den enträgne ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE) ställer en viktig fråga till EU-kommissionen.
Faksimil:
Jag fylls av olust över veckans utredning om att inrätta en speciell myndighet för psykologiskt försvar – med rätt att bedriva signalspaning. Att den betraktar internet som ett problem sägs rakt ut.
Visst. Organiserad utländsk påverkan kan vara ett problem. Men den kan påfallande ofta vara förvillande lik oorganiserade röster ur folkdjupet. Det är att göra det lätt för sig att avfärda känslig kritik som desinformation från ryska trollfabriker.
Här uppstår med nödvändighet något slags gråzon. För att ge sig in i det stora informationskriget måste den nya myndigheten först bli klar över vad som skrivs och vem som skriver vad. Om man letar efter något, då måste man betrakta helheten. Då är alla vanliga gaphalsar, aktivister, debattörer, medborgarjournalister, nätfyllon, åsikts- och alternativa nyhetssiter den höstack i vilken staten kommer att leta efter en nål. Med hjälp av signalspaning.
Innan vi vet ordet av kommer mandatet att utökas med hat och hot på nätet. Vilket är ett gummibegrepp som kan betyda och omfatta nästan vad som helst. I Tyskland och Frankrike har man infört mycket problematiska lagar på området.
En annan aspekt är att det redan idag är en massa tjafs om huruvida staten påverkar åsiktsbildningen. Och mer tjafs lär det bli om vi får en myndighet med uppdrag att säkra den sanna och rätta sverigebilden.
Lägg till detta att vi just nu håller på att få uppladdningsfilter på internet. Inte bara vad gäller upphovsrättsskyddat material, utan även åsikter, information och yttranden som ytterst definieras av politiken. Vilket leder till att allt som alla laddar upp kommer att granskas av algoritmer som i sin tur avgör vad som får publiceras. Vilket är förhandscensur.
Det är inte helt uppenbart att hotet mot demokratin och den fria åsiktsbildningen idag bara skulle komma från Putins trollfabriker. Vårt eget politiska system och vår egen lagstiftning är också på väg att bli ett allt mer påtagligt och lömskt problem.
Rätt konstruerad och inriktad skulle en myndighet för psykologiskt försvar möjligen vara en rimlig idé. Men sjösatt av samma människor som gav oss FRA-lagen, datalagringen, statstrojaner och som ständigt vill inskränka våra fri- och rättigheter av det ena eller andra skälet – så förbehåller jag mig rätten att vara skeptiskt avvaktande.
/ HAX
Uppdatering – fler skriver idag om utredningen:
• Håkan Boström: Gå inte i den ryska fällan »
• En ny myndighet för dig utgiven »
Idag har regeringen hållit en pressträff med anledning av att en utredning om Sveriges psykologiska försvar har överlämnats till inrikesminister Damberg.
Man menar att Sverige har ett behov av en ny myndighet, då det arbete som sker på området idag saknar styrning, samordning och ansvarsfördelning. Och påverkanskampanjer för att destabilisera vårt samhälle kan naturligtvis vara ett påtagligt problem.
Samtidigt som utredaren talar om vårt behov av att försvara demokratin och den fria åsiktsbildningen – så måste man vara medveten om att här finns en tydlig gråzon. Vad som är otillbörlig påverkan och vad som är en avvikande åsikt, opposition eller berättigade protester kan vara svårt att avgöra.
Detta ser vi till exempel i de länder som nu har protester mot lockdown i corona-krisens spår. Det finns starka misstankar om att delar av informationen kring detta kommer från trollfabriker i andra länder. Men samtidigt finns en fullt legitim kritik – då det ju faktiskt handlar om att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Sådan kritik måste naturligtvis få förekomma. Samtidigt uppfattas den av många i ansvarig ställning som ett hot mot ett för tillfället samhällscentralt beslut, som inte bör undermineras.
Dessutom finns alltid en risk för att verktyg och rutiner för psykologiskt försvar kan missbrukas av en regering – av oförstånd, inkompetens eller i direkta propagandasyften.
En intressant detalj är att den nya myndigheten föreslås få tillgång till signalspaning, på samma sätt som till exempel Säpo.
Det är inte kristallklart varför. Men så här skriver man:
»Utredningen kan konstatera att informationspåverkan i många fall bedrivs så att den är svår att upptäcka, t.ex. med dold eller falsk avsändare eller inbäddad i andra aktiviteter. För att effektivt kunna hantera och möta påverkansaktiviteter behöver myndigheten ha en god förmåga att identifiera, analysera och bedöma information uti-från syftet att klarlägga eller avfärda samband mellan olika påverkans-aktiviteter.«
Ett par av utredningens ledamöter motsätter sig att ge den nya myndigheten tillgång till signalspaning.
Vad man än tycker om detta kan man konstatera att ändamålsglidningen vad gäller FRA-lagen fortsätter och att statens rätt till övervakning utökas med ännu ett steg.
Detta är några snabba puckar som reaktion på vad som presenterats. Nu är det dags för en mer noggrann genomläsning av den 244-sidiga utredningen.
Länkar:
• Regeringens presskonferens »
• Utredningen (PDF) »
De politiska beslut som fattas rörande corona-krisen får konsekvenser för hela vårt samhälle, ofta långvariga. Därför måste de naturligtvis kunna debatteras och ifrågasättas.
Samtidigt breder censuren ut sig i sociala media. Dels har plattformarna sina annonsörer att tänka på. Och de vill helst inte synas i samband med olika teorier om smittan, eller i samband med smittan över huvud taget. Sedan har vi nationella myndigheter som ofta menar att sociala media inte kan tillåtas undergräva deras smittskyddsarbete. Och så har vi WHO med sina rekommendationer – som ibland ändras och som inte alltid är i linje med skiftande nationella förhållningssätt. Vilket komplicerar saken för de sociala plattformarna, som ju till sin natur är globala.
Lägg till detta att alla nuförtiden tycks vara självutnämnda smittskyddsexperter – vilket säkerligen ökar benägenheten att anmäla inlägg som man ogillar, även om de inte nödvändigtvis bryter mot några regler.
På senare tid har vi sett hur Facebook stängt ner grupper som protesterar mot lockdowns. Youtube plockar ner videos som man menar saknar vetenskapligt stöd eller som strider mot WHO:s linje – ibland för gott, ibland bara för att släppa fram dem igen ett par dagar senare. Och i andra delar av Google-sfären ställs de som skapar innehåll ibland inför valet mellan att uttrycka vilken åsikt de vill, eller att mista sina annonsinkomster.
Allt detta håller på att bli en soppa, där det i förväg är svårt att veta om innehåll kommer att publiceras eller censureras. Vilket i sin tur leder till att många användare undviker ämnet helt och hållet. Även om de skulle kunna ge intressant, vettig och konstruktiv input.
Vore det då inte enklare och bättre att helt enkelt låta folk säga vad de vill – inom lagens råmärken?
Men de sociala plattformarna vet att politiken (framförallt i EU) gärna vill flytta ansvaret för vad som skrivs och sägs från den som författar och/eller lägger upp ett inlägg – till plattformarna. Och politikerna driver på denna utveckling. De vet att om de kan pressa plattformarna till att skärpa sina användarvillkor – då är det ett mycket enklare sätt att stoppa oönskad information än att behöva krångla med yttrandefrihetslagstiftning och rättslig prövning. Detta är problematiskt, ur ett demokratiskt perspektiv.
Än mer problematiskt blir det i takt med att de sociala plattformarna allt oftare börjar ikläda sig rollen som den politiska maktens förlängda arm. Vilket är att svika användarna.
Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.
Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.
Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?
Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.
Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.
Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »
Ryssland har nu testat sitt system för att köra all internettrafik mot utlandet genom statligt kontrollerade noder. Detta gör det även möjligt att vid behov stänga av förbindelsen med omvärlden och förvandla internet i Ryssland till ett gigantiskt nationellt intranet.
Detta handlar naturligtvis om kontroll över informationen. Och om att gynna ryska företag framför utländska.
En oroväckande detalj gäller VPN i Ryssland. BBC rapporterar…
»One of the benefits of effectively turning all internet access into a government-controlled walled garden, is that virtual private networks (VPNs), often used to circumvent blocks, would not work.«
Vilket – om det stämmer – kan göra t.ex. utländska affärsmän på besök i Ryssland känsliga för industrispionage och andra angrepp.
En öppen fråga är vad som kommer att hända när ett antal nät- och rymdföretag i väst nu planerar eller är i färd med att ordna global nätuppkoppling via satellit.
Ryssland planerar även att skapa en egen motsvarighet till Wikipedia. Där verkligheten är tillrättalagd i enlighet med ryska statens intressen, kan man anta. Frågan är dock om något som ens liknar Wikipedia kan kommenderas fram och styras upp uppifrån.
Från alla håll – inklusive inifrån företaget – kommer krav på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Vilket Mark Zuckerberg är tveksam till.
Diskussionen väcker frågor. Vad är egentligen sanning? Vem skall bedöma det?
Till synes motstridiga påståenden kan ibland båda vara korrekta. Och inte sällan är det långt från glasklart vad som är korrekt och vad som är fel – om inte annat för att data är ofullständiga eller för att man kan använda olika modeller för att bedöma samma sak. Att sätta sig till doms över vad som är sant och falskt i politisk marknadsföring är helt enkelt en övermänsklig, förmodligen omöjlig uppgift.
Twitter har å sin sida just meddelat att man från och med 22 november säger nej till politisk annonsering.
Det kan naturligtvis vara ett sätt att komma runt tolkningsproblemen ovan. Men det reser genast helt nya frågor.
Vad är en politisk annons? Om den kommer från ett politiskt parti eller en politisk kandidat är svaret rätt uppenbart. Men hur bedömer man frågan om till exempel Greenpeace eller ett företag annonserar om något som i grunden är en politisk fråga – och som kan komma att påverka hur människor röstar?
Och vad är politik? Hur skall man till exempel bedöma en annons från Amnesty som kritiserar bristen på mänskliga rättigheter i Kina?
Slutligen kan man förutse en del oklarheter som kommer att uppstå om politiska annonser blir förbjudna, men inte politiska postningar. Det lär resultera i högkonjunktur i trollfabriken.
Man kan förstå att både Facebook och Twitter sitter i en rävsax. Så det skall bli intressant att se hur detta utvecklar sig. Men vad gäller att kontrollera fakta, så verkar man ha glömt bort att det finns en aktör till – nämligen användarna. Om en politiker ljuger på nätet (oavsett om det är i en annons eller en vanlig postning) så kommer det omedelbart att uppmärksammas och påpekas av användare som är av en annan uppfattning. Därför kommer lögner alltid att slå tillbaka.
Och i ett vidare perspektiv är naturligtvis alla inskränkningar av det fria ordet beklagliga – även om både Facebook och Twitter är privata företag som får göra som de vill inom ramen för sina avtal med användarna.