• Hoppa till huvudnavigering
  • Hoppa till huvudinnehåll
  • Hoppa till det primära sidofältet

Femte juli

Nätet till folket!

  • Om oss
  • Remissvar

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

Politiken tar kontroll över internet

5 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

Arkiverad under: Aktivism, Censur, Datalagring, Demokrati, Digital Services Act, EU, Kryptering, Nätkultur, Övervakning, Privatliv, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet

389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online

2 mars 2026 av Henrik Alexandersson

389 forskare uppmanar politiken att inte införa ålderskontroller online. De menar att sådana medför allvarliga risker samtidigt som det inte finns några tydliga bevis för att de gör nytta.

Det har blivit politiskt mode att kräva åldersgränser för sociala medier, forum, samarbetsverktyg, AI-tjänster med mera. Flera länder har redan infört sådana och många andra står på tur. Det börjar kännas som något slags global moralpanik.

Men nu reagerar 389 forskare som arbetar med säkerhet och dataskydd. Bland undertecknarna finns Ronald Rivest, vinnare av det prestigefyllda Turingpriset och Bart Preneel, ordförande för International Association for Cryptologic Research.

De kräver ett stopp för åldersgränser tills det finns vetenskaplig konsensus om effektivitet, skador och genomförbarhet. De menar att politiska beslut om sådana riskerar att skapa oönskade konsekvenser.

De anser att det är farligt och socialt oacceptabelt att införa storskaliga kontrollmekanismer utan att förstå konsekvenserna för säkerhet, integritet, likabehandling samt individers frihet och autonomi.

Forskarna erkänner problemen med skadligt onlineinnehåll men varnar för att tekniken för ålderskontroll kan göra större skada än nytta genom bristande integritet och säkerhet.

Några förenklade exempel på problem:

• Det finns inga tydliga vetenskapliga belägg för att ålderskontroller online förbättrar barns säkerhet online.

• Det är lätt att ta sig runt ålderskontroller för den som vill. Därmed blir dessa i praktiken meningslösa. Ändå kvarstår integritetsskadan av att alla tvingas dela persondata.

• Ålderskontroller driver unga till oövervakade och mer osäkra plattformar i länder med svagare reglering. Där verkligt olämpligt innehåll är vanligare.

• Man skapar en global infrastruktur för åldersverifiering som riskerar att hamna i händerna på aktörer med svaga säkerhetsrutiner eller med intressen som inte sammanfaller med användarnas. Vissa av dem är uppenbarligen grenar av övervakningsindustrin.

• Sådana system är attraktiva mål för missbruk, dataintrång och auktoritär kontroll.

• En del metoder för åldersidentifiering är starkt integritetskränkande och är kända för att ha höga felmarginaler och missgynna vissa minoriteter.

• Kontrollen kräver massiv datainsamling vilket ökar risken för dataläckor, spårning och diskriminering. Den kan vara oförenlig med VPN-användning och hotar journalisters, visselblåsares och utsatta gruppers anonymitet.

• En svag implementation kan kringgås. En stark kräver global kryptografisk infrastruktur som är extremt svår att bygga och underhålla.

• Ålderskontroll hotar internetets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

När man börjar bestämma vem som får tillgång till vad dödar man internets frihet.

De 389 forskarna vill se ett stopp för åldersverifiering online – tills vetenskaplig konsensus har nåtts om fördelar, risker och tekniska realiteter.

Forskarna efterlyser inte passivitet – utan evidensbaserad politik. Reglering bör rikta in sig på skadliga affärsmodeller och algoritmer, inte på ID-kontroll för internet.

De understryker som sagt att det är farligt och oacceptabelt att införa storskaliga kontrollmekanismer utan att förstå konsekvenserna. Vilket i klartext betyder att politikerna inte begriper vad de sysslar med. Den här gången heller.

• Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

• ‘Dangerous and socially unacceptable:’ experts warn against rushed rollout of online age checks »

Relaterat:
• The world wants to ban children from social media, but there will be grave consequences for us all »

CC0

Arkiverad under: Dataskydd, Forskning, Länktips, Nätkultur, Övervakning, Privatliv, Rättssäkerhet, Sociala media, Storebror Taggad som: ålderskontroll

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

1 mars 2026 av Henrik Alexandersson

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

Arkiverad under: Aktivism, Censur, Dataskydd, Demokrati, Digital Services Act, EU, Nätkultur, Övervakning, Privatliv, Rättssäkerhet, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet

Tyskland närmar sig åldersgränser för sociala medier

26 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Det mesta tyder på att Tyskland kommer att införa åldersgränser för sociala medier. I så fall lär de flesta EU-länder följa efter.

Tyskland är på väg att införa åldersgränser för sociala medier. Regeringspartierna CDU (borgerliga) och SPD (socialdemokrater) är så pass eniga i frågan att ett förslag är att vänta inom en inte alltför avlägsen framtid. CDU tog beslut om saken på sin partistämma nyligen.

Men det finns hinder på vägen – inte minst då CDU:s bayerska systerparti CSU i stort sett säger nej till åldersgränser och istället vill att föräldrarna skall bestämma. CSU sitter också i regeringen och innehar posten som inrikesminister. Och CDU/CSU+SPD-regeringens majoritet i Bundestag är beroende av CSU:s mandat.

Gissningsvis kommer ett skarpt förslag inte att läggas fram / börja gälla förrän EU:s nya digitala plånbok (ID) har rullats ut. Detta då den kan bekräfta en användares ålder utan att dela annan känslig persondata med allehanda appar och webbsidor. (En EU-app för åldersverifiering prövas redan i vissa länder i väntan på den digitala plånboken, som även skall ha andra funktioner.)

Nedsidan är att det i praktiken kommer att krävas ID för att få yttra sig eller ta del av andras information i sociala medier. Med detta blir verklig anonymitet omöjlig, i vart fall inför staten.

Vilket borde mana till eftertanke i ett land som två gånger i modern tid varit under totalitärt styre med noll plats för oliktänkande och avvikande åsikter.

Dock går man inte så långt som att kräva klarnamenpflicht, det vill säga att alla konton måste vara i den verkliga användarens namn. Pseudonymer och nicknames lär därmed vara tillåtna (även om det inte skyddar användaren mot staten).

Klarnamenpflicht är visserligen något som förbundskansler Merz (CDU) och delar av SPD driver. Men det finns ingen majoritet för något sådant, i dagsläget.

Ett system med åldersgränser och ID-krav lär med stor sannolikhet prövas både i den tyska författningsdomstolen och i EU-domstolen.

I Bundestag är högerradikala AfD mot åldersgränser och ID-krav på sociala medier. De gröna är för en åldersgräns men mot ID-krav. Vänstern – Linke – är vacklande om åldersgränser men säger nej till ID-krav. (Och de hårdaste motståndarna mot statlig kontroll av internet – liberala FDP – klarade inte spärren i förra valet och har således inga mandat.)

Om Tyskland inför åldersgränser och ID-krav för sociala medier får man nog räkna med att de flesta andra EU-länder kommer att följa efter. (Även länder som Frankrike och Spanien är redan inne på samma spår, även om det är lite oklart hur de tänker gå till väga.)

CC0

Arkiverad under: EU, Nätkultur, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: eIDAS, Tyskland

Digital Networks Act – mer politisk makt över internet

19 februari 2026 av Henrik Alexandersson

EU-kommissionen vill ge dagens fungerande internetinfrastruktur en byråkratisk överrock. Vilket bland annat kan leda till nya nätavgifter.

Systemet som idag kopplar ihop internet beskrivs som en framgång. Det är en struktur med frivilliga överenskommelser om utbyte av trafik direkt mellan nätverk.

Det bygger på affärsmässiga förhandlingar, teknisk samordning och ömsesidig nytta – utan behov av någon central myndighet.

Men med sin Digital Networks Act (DNA) vill EU nu reglera verksamheten. Vilket bland annat verkar vara ett sätt att smyga på oss de nätverksavgifter som redan avvisats flera gånger.

Förutom att mottagaren betalar för sin nättrafik och avsändaren (sociala medier, streamingtjänster m.m.) betalar för sin utgående trafik – så vill de stora nätoperatörerna ha extra betalt för att distribuera trafiken i sina nät.

Vilket i slutändan måste betalas av oss konsumenter. Det väcker även frågor om nätneutralitet (likabehandling av trafik).

Frågan har drivits av den tidigare EU-kommissionären Thierry Breton, som har en bakgrund som VD för France Télécom (numera Orange).

EU-kommissionen beskriver DNA som ett nytt, moderniserat regelverk för digitala nätverk, som ska förenkla och harmonisera telekomreglerna i medlemsländerna. Centralt i förslaget är inrättandet av ett Office for Digital Networks (ODN).

Kritikerna menar att DNA är en onödig ny reglering som kommer att leda till byråkrati och ökade kostnader för nätoperatörerna. Dessutom riskerar mindre aktörer att missgynnas. Nätfrihetsorganisationen Article19 säger:

»The internet’s interconnection system works because it is flexible and decentralised. The DNA’s proposals might sound reasonable, but they misunderstand how traffic exchange actually operates, and risk replacing a proven system with bureaucratic oversight that favours incumbent players.«
Dr. Corinne Cath, Head of Digital at ARTICLE 19

Sammanfattningsvis: Internet fungerar genom ett decentraliserat system av frivilliga samtrafikavtal mellan nätoperatörer. EU-kommissionens Digital Networks Act innebär att denna struktur i ökad utsträckning kan bli föremål för regulatorisk inblandning och tvistlösning på EU-nivå. Kritiker varnar för att detta i praktiken kan öppna för nätavgifter och försvaga nätneutralitetens princip om likabehandling av trafik.

Don’t try to fix what’s not broken.

• EU-Kommissionen: The Digital Networks Act »
• EU-Kommissionen: Proposal for a Regulation for the Digital Networks Act (DNA) »
• Kommissionens faktablad om DNA (PDF) »

• Article19: Digital Networks Act: Manufactured crisis that could break Europe’s internet »
• Internet Society: “Fair Share” and the Digital Networks Act (DNA): Three Concerns »
• CCIA: Digital Networks Act: Commission Introduces Backdoor to Resurrect Network Fees »
• Epicenter: The EU Commission Is Gutting Net Neutrality »
• VBZ: Digital Networks Act: Neue Regulierung gefährdet funktionierenden Markt »

CC0

Arkiverad under: EU, Länktips, Nätkultur, Nätneutralitet, Spaning, Storebror, Webben Taggad som: Digital Networks Act

Till X försvar

17 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Problemet med X är inte att folk tycker »fel«, utan att de som tycker »rätt« hellre tystar andra än tar debatten. Vilket är kontraproduktivt.

X är fantastiskt.

Under folkupproret och den efterföljande massakern kunde jag följa vad som skedde i Iran med maximalt ett par timmars fördröjning. Med en dipp när regimen stängde ner nätet. Men nu strömmar det in rapporter igen.

Vi talar om ett av de blodigaste massmorden av civila demonstranter i modern tid. Information som i stora delar lyser med sin frånvaro i traditionella medier.

Vad gäller Ukraina är jag up to date med läget rätt mycket i detalj på ett sätt som varit omöjligt om jag inte hade haft tillgång till X. Och även sådant som vanlig media rapporterar om vet jag tidigare, ibland flera dygn tidigare, via X.

X är också en plattform där det går att få ut information snabbt till folk som är intresserade. Till exempel i striden om Chat Control. En vältimad tweet som träffar rätt kan nå tiotusentals läsare och få många hundra retweets på ett par timmar. Det gäller intressant nog även längre texter.

Systemet med Community Notes är bättre än att använda traditionell faktakoll via olika NGOer. Användarbasen är så oändligt mycket större, kunnigare och åsiktsmässigt bredare än vad någon självutnämnd expertgrupp kan vara.

En viktig poäng i sammanhanget är att X inte censurerar innehåll (utöver grundläggande moderation), utan istället flaggar att innehållet i fråga är omtvistat genom att tillföra mer information.

Nu ägs X av Elon Musk som är avskydd för att han är lierad med Trump, låter folk som tycker annorlunda komma till tals och släpper fram kritiska röster. (Själv störs jag mest av hans avoga hållning till Ukraina.)

Så kan ju folk få tycka om de vill. Men det ändrar inte det faktum att X är en plattform som kan ge vanliga människor en unik megafon i samhällsdebatten.

Det talas mycket om hat och hot. Jag har varit på Twitter/X sedan 2007. Naturligtvis får man ibland kommentarer som är grottmannamässiga. Jaha, så intressant. Om folk är idioter online eller i den fysiska världen är det deras problem och jag vägrar att göra det till mitt.

Något direkt hat ser jag inte i mitt flöde. Däremot ser jag människor som ifrågasätter, käftar emot, lägger sig i och utkräver ansvar. Inte alltid med stilistisk elegans. Vilket kanske kan kännas en smula hatiskt om man är i den mottagande ändan. Speciellt om man börjar få ont om argument.

Skulle man inte tåla andras åsikter, då kan man istället välja att bara se inlägg från dem man själv valt att följa. Så var det problemet löst.

Nu går det politiska drevet mot X. Viss kritik kan säkert vara befogad. Men min känsla är att det mer är fråga om makthavare som reagerar som makthavare brukar reagera när de blir ifrågasatta och känner sin ställning hotad.

EU kan inte förbjuda X. Enskilda länder kan visserligen försöka. Men inte utan en strid som det nog kan vara klokt för politiken att undvika.

Vi får helt enkelt lära oss att leva med att folk har olika åsikter.

CC0

Arkiverad under: Censur, Nätkultur, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: Elon Musk, X

UK: Åldersgräns för VPN

16 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Den brittiska regeringen vill införa en åldersgräns för VPN. Frågan är hur.

Jag ser att britterna tänker införa åldersgräns – det vill säga ID-krav – för VPN. Den officiella förklaringen är att man vill hindra minderåriga från att kringgå den åldersgräns för allehanda webplatser som nyss infördes under Online Safety Act.

Man kan undra hur det är tänkt att gå till.

Skall man införa en åldersgräns för VPN i Apples och Googles app-stores? Det ger noll koll på vem som använder enheten som tjänsten är installerad på. Och hur gör man med egenkonfigurerade VPN:er? Eller sideloadade appar från externa källor?

Eller skall man kräva ID när användaren registrerar sig hos VPN-leverantörer? Vilket i så fall kommer att driva användare till VPN-tjänster utanför EU – som i värsta fall kan vara hotaktörer.

Hur gör man med egenhostad eller decentraliserad VPN? Hur gör man när ett konto har flera användare, till exempel i en familj? Inte heller detta ger koll på vem som verkligen använder tjänsten.

Skall man kanske tvingas identifiera sig varje gång man ansluter till VPN? Det vore i så fall en total konceptkollaps.

Man skulle kanske kunna tänka sig någon form av IP-blockering som analyserar trafiken på paketnivå… Vilket känns allt mindre realistiskt ju mer man tänker på saken. Det skulle kräva en total övervakningsapparat.

För att verkligen stoppa icke-godkänd VPN-trafik skulle staten behöva kontrollera all trafik, all programvara och alla användares identitet vid varje givet tillfälle.

Eller skall man koppla ID-kontrollen till enheten, till varje telefon, varje dator och varje surfplatta – där alla tilldelas ett obligatoriskt digitalt ID? Vilket för övrigt inte heller ger koll på vem som verkligen använder enheten.

Det tycks det finnas två spår. Det ena är meningslös symbolpolitik som är lätt att kringgå. Det andra är en utveckling mot ett identitetsbaserat internet.

ID-krav för VPN slår mot rätten till anonymitet och privatliv. Systemet är samtidigt lätt att kringgå. En global implementation är svår att genomdriva. Risken för överblockering och teknikförbud är uppenbar. Det drabbar till exempel journalister, visselblåsare och aktivister – som kan ha fullt rimliga skäl att vara anonyma.

Möjligen kan ett ID-krav för VPN även bryta mot den grundläggande mänskliga rättigheten till privatliv och privat kommunikation.

Det kan även strida mot yttrandefrihetens rätt att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning. Europadomstolen har redan tidigare etablerat en praxis om att anonym kommunikation är en viktig del av yttrandefriheten.

Europadomstolens praxis visar att anonym kommunikation kan omfattas av skydd enligt artikel 8 och 10.

Det skall bli oerhört intressant att se hur detta är tänkt att gå till.

Mycket talar för att förslaget är ytterligare ett exempel på politiska beslutsfattare som inte begriper vad de sysslar med.

Arkiverad under: Dataskydd, Kryptering, Nätkultur, Övervakning, Privatliv, Säkerhet, Yttrandefrihet Taggad som: Online Safety Act, UK, VPN

Opinionsundersökning: 47% vill förbjuda X

13 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Enligt en opinionsmätning kan 47% av de tillfrågade tänka sig att förbjuda X i EU. Men är det ens möjligt?

Enligt en YouGov-undersökning som genomförts i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Polen anser 47% av de tillfrågade att den sociala medieplattformen X bör förbjudas i EU, om den fortsätter bryta mot EU:s regler. 70% stöder någon form av sanktioner.

Undersökningen tycks vara beställd av den agendadrivna organisationen »People vs. Big Tech« som säger sig ha som mål att slå sönder Big Techs affärsmodell och »förändra internet för alltid«. Man är tydligt för EU:s Digital Services Act och vill att den skall upprätthållas mer strikt.

Paraplyorganisationen består av 149 olika NGO:er, varav flera förespråkar en mer långtgående kontroll och begränsning av innehåll än vad nuvarande lagstiftning kräver.

Med opinionsundersökningar kan man »bevisa« vad som helst beroende på hur frågorna ställs och vilken sakkunskap de tillfrågade har. Men det intressanta är inte siffran i sig, utan att idén om att förbjuda en global kommunikationsplattform inte längre uppfattas som otänkbar.

I sitt standardverk om den totalitära statens rötter framhåller Hannah Arendt att man inte skall vänta sig att förtryck kommer att komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Omsatt till denna fråga skulle man kunna säga att inskränkningar av yttrandefriheten inte behöver komma via dekret uppifrån utan istället skulle kunna införas på allmän begäran.

Kan då EU förbjuda X? Det korta svaret är ja i teorin men i praktiken nej.

Det längre svaret är att EU kan utfärda astronomiska böter. Man kan i teorin begränsa distributionen av X app via Google Play och Apple App Store – även om X.com då fortfarande kan nås med en vanlig webläsare.

Om inte det hjälper kan EU-kommissionen be den medlemsstat där bolaget har sin hemvist inom EU – i detta fall Irland – att inleda en rättslig process.

Om ett beslut om avstängning då fattas, tvingas internetleverantörer inom EU att blockera åtkomsten till plattformen. (Vilket enkelt kan kringgås med VPN.) Som i Ryssland och Kina.

Men om det skulle bli fråga om en avstängning kan en sådan i princip bara gälla fyra veckor i taget. Ett totalförbud ses som juridiskt mycket svårt att upprätthålla under en längre tid.

Men framförallt skulle ett förbud orsaka en kraftig motreaktion – både i Europa och USA. Vilket EU-kommissionen nog vill undvika.

CC0

Arkiverad under: Censur, Digital Services Act, EU, Nätkultur, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet Taggad som: Twitter, X, YouGov

Det amerikanska hotet mot ett öppet internet

12 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Section 230 är en central princip för internet som vi känner det. Men båda de amerikanska partierna vill riva upp den.

För 30 år sedan trädde artikel 230 i USA:s Communications Decency Act i kraft. Den är grunden för internet som det fungerar idag. Men såväl Republikaner som Demokrater vill riva upp den.

»No provider or user of an interactive computer service shall be treated as the publisher or speaker of any information provided by another information content provider.«

Om någon publicerar något på sociala medier eller andra plattformar kan de senare inte hållas ansvariga för det. Ansvaret ligger hos den som publicerade yttrandet.

Det är dock möjligt för till exempel Facebook att radera spam, malware, snusk, våldsskildringar, trakasserier och uppenbart olämpligt innehåll – i enlighet med användarvillkoren.

Utan artikel 230 skulle allt som läggs ut i sociala medier behöva förhandsgranskas och godkännas innan publicering. Rubbet. Vilket är omöjligt. EFF skriver:

»When Section 230 was passed in 1996, about 40 million people used the internet worldwide; by 2025, estimates ranged from five billion to north of six billion. In 1996, there were fewer than 300,000 websites; by last year, estimates ranged up to 1.3 billion. There is no workforce and no technology that can police the enormity of everything that everyone says.«

Ett alternativ är att AI får ta hand om saken. Men ett samhälle där AI avgör vem som får yttra sig, utifrån premissen att inget får sägas som plattformen kan hållas ansvarig för – det känns en smula dystopiskt. Och i praktiken är även det omöjligt.

»The advent of artificial intelligence doesn’t change this. Perhaps there’s a tool that can detect a specific word or image, but no AI can make legal determinations or be prompted to identify all defamation or harassment. Human expression is simply too contextual for AI to vet; even if a mechanism could flag things for human review, the scale is so massive that such human review would still be overwhelmingly burdensome.«

Lagom till 30-årsjubileet vill nu såväl republikanska som demokratiska politiker i Washington riva upp Section 230. Fast av olika skäl.

Republikanerna menar att sociala medier är vänstervridna och censurerar för mycket. De vill kunna kräva politisk neutralitet som en förutsättning för immunitet mot ansvar.

Demokraterna vill tvärtom att plattformarna lättare skall kunna hållas ansvariga för skadligt innehåll och att modereringen bör skärpas.

Där står de och sågar i var sin ände av en av internets bärande balkar.

• EFF: Weakening Section 230 Would Chill Online Speech »

CC0

Arkiverad under: Censur, Demokrati, Länktips, Nätkultur, Sociala media, Spaning, Storebror, USA, Yttrandefrihet Taggad som: Artikel 230

Makten över ordet

9 februari 2026 av Henrik Alexandersson

Alla vill ha makten över ordet och agendan. I själva verket befinner vi oss i ett komplext och dynamiskt system med ett tämligen slumpartat utfall – där även folkets röst nu hörs.

Min gamle samhällskunskapslärare insisterade på att vi skulle komma ihåg detta:

All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Idén om att det skall finnas något slags enda påbjuden sanning och information drivs av oroväckande många aktörer i samhällsdebatten. Alla är saliga i sin tro.

I själva verket befinner vi oss i ett kaotiskt informationslandskap där man gör klokt i att forma sin världsbild från flera oberoende källor.

Man får även vara beredd på att en politiker, en samhällsdebattör eller ett politiskt parti kan ha rätt om en viss sak och samtidigt vara skogstokig vad gäller allt annat. Och vice versa.

Man kanske rent av får acceptera att det finns problem som saknar en bra eller ens lämplig lösning. Men som ändå måste hanteras.

Således kan till exempel USA:s vicepresident Vance ha rätt om att Europa har ett problem med yttrandefriheten – samtidigt som han beter sig som en tölp och krattar manegen för en mer auktoritär ordning.

Eller det ryska knepet: Fånga upp ett verkligt folkligt missnöje och använd det som verktyg för att polarisera och destabilisera vårt samhälle. Vilket är dåligt, farligt och behöver hanteras med bättre information.

Men det betyder inte att man kan avfärda ovan nämnda folkliga missnöje som desinformation, påverkansförsök och bot-nätverk. I grunden kan det finnas ett verkligt problem som bara blir värre om det inte hanteras. Lägger man locket på skapar man en tryckkokare.

I debatten smetas deltagare ner med nedlåtande epitet – så att man kan ducka sakdebatten – även om kättaren faktiskt skulle råka ha en poäng. Vid sådana tillfällen kan en självrättfärdig grupp hävda att jorden är platt bara för att de förhatliga motståndarna påstår att den är rund.

En klassiker i den politiska debatten är att tillskriva motståndaren åsikter man tror, vill eller hoppas att denne har. Hittepå som omöjliggör en konstruktiv debatt. Den sokratiska dialogens död. Så handlar politik också mer om makt än om optimalt utfall.

Etablerad media och inte minst public service är mer intresserade av att skapa och underblåsa konflikter än av att rapportera vad som sker. Det säljer bättre. Och ökar polariseringen. Vilket skapar nya konflikter som drar fler klick.

Dessutom är den mesta journalistiken agendadriven. Vilket får mediehus och journalister att känna sig viktiga och mäktiga. Det är ofta enklare att påverka politiken med yttre tryck än från insidan.

Det är i denna oreda man skall se politikens försök att ta kontrollen över internet. Vilket i ett större perspektiv är dömt att misslyckas. Men det hindrar inte att mycket skada kan uppstå på vägen.

I Spanien är regeringen på väg att gå fram hårt mot sociala medier. Vilket möjligen kan förklaras av att den drabbats av en rad jobbiga skandaler – som lyfts fram i offentligheten av engagerade medborgare på nätet.

EU har med sin Digital Services Act (DSA) givit medlemsstaterna ett juridiskt ramverk som öppnar för nationella inskränkningar av yttrandefriheten. Och som ger EU själv makt att kväva obekväma internetaktörer med byråkrati.

Speciellt kravet att stora sociala medier och sökmotorer skall motverka skadlig men laglig information är absurt. Vill man begränsa det fria ordet får man vara så vänlig att gå den formella, demokratiska vägen och stifta en lag om saken efter en öppen och fri debatt.

För att tillföra en Kafka-artad dimension kan EU-kommissionen enligt DSA utfärda astronomiska böter för att sociala medier inte gjort tillräckligt för att motverka skadlig information – vilket alltså är något man vägrar att definiera.

Ur ett politiskt och byråkratiskt perspektiv är människor som ifrågasätter och lägger sig i online ett problem. Speciellt om de har en poäng. Eftersom de folkvalda varken vill svika partilinjen eller de utopiska visionerna är det omöjligt för dem att erkänna om de har fel.

Just därför tror jag att mycket »näthat« egentligen är irriterande medborgare som ansvariga makthavare inte förmår bemöta. Om man avfärdar något som hat kan man ducka sakfrågan.

Därmed inte annat sagt än att tonen kan vara hård online. Det är ofta ett uttryck för att människor som inte kan eller spelar det politiska spelet vill ge uttryck för sin frustration och fruktan. Man får ta det för vad det är. Inget blir bättre av att dessa människor upplever att man försöker tysta dem.

Naturligtvis finns det även verkliga rövhattar online, precis som i livet i övrigt. Att hetsa upp sig över dem är slöseri med tid och energi. Jag brukar betrakta dem med ett visst medlidande. Om någon är en idiot är det den personens problem, inte mitt.

Låt informationen flöda. Ta debatten. Försök skapa något positivt istället för att tysta andra.

CC0

Arkiverad under: Censur, Demokrati, Digital Services Act, EU, Nätkultur, Propaganda, Sociala media, Spaning, Storebror, Yttrandefrihet

  • « Go to Föregående sida
  • Sida 1
  • Sida 2
  • Sida 3
  • Sida 4
  • Interimistiska sidor utelämnas …
  • Sida 34
  • Go to Nästa sida »

Primärt sidofält

Varning för Chat Control!


EUs nya massövervakning är nu farligt nära att bli verklighet. Vi har samlat allt du behöver veta på vår specialsida om Chat Control!

Nyhet: Merch!

Visa ditt stöd för ett fritt internet genom att bära våra kläder – här hittar du vår shop!

Prenumerera på inlägg


Loading

Senaste inlägg

  • Oklart om nedtagning av innehåll online29 april 2026
  • Nu klubbar riksdagen AI-stödd Face Control28 april 2026
  • EU vill tvinga Google att lämna ut sökhistorik27 april 2026
  • Österrike: Så kapar brottslingar folks digitala ID26 april 2026
  • Brittisk förvirring om åldersgränser online23 april 2026
  • X: Femtejuli
  • Youtube
  • RSS-flöde

CC BY 4.0 · Logga in

  • Youtube
  • Twitter
  • RSS