Femte juli Nätet till folket!

Nätet till folket!

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

Statligt godkända nätcensorer – nu röstar Europaparlamentet

av 1 kommentar

Statligt godkända nätcensorer är en del av EU:s nya Digital Services Act (DSA) – vilken man kommer att rösta om i Europaparlamentet nästa vecka.

Europaparlamentet håller på att fastställa sin position vad gäller unionens nya Digital Services Act (DSA / Förordningen om digitala tjänster). En viktig del är statligt godkända nätcensorer – så kallade Trusted Flaggers. Något egentligt motstånd mot sådana existerar inte. Däremot finns ändringsförslag som kan göra den nya nätcensuren ännu värre.

Tanken är att varje medlemsstat skall utse Trusted Flaggers – vilket till exempel kan vara myndigheter eller organisationer som företräder ”kollektiva intressen”. Dessa skall sedan få en gräddfil till sociala media, för att rekommendera vad som skall tas bort.

Det finns även ändringsförslag som går ut på att detta inte bara skall vara en rekommendation, utan en direkt order om censur.

Bland ändringsförslagen finns en lång rad exempel på vad en Trusted Flagger kan vara. Till exempel representanter för upphovsrättsindustrin, organisationer som är experter på terrorism, övergrepp mot barn, främlingsfientlighet, konsumentorganisationer, kvinnorättsorgansiationer med flera.

Alla organisationer eller entiteter som säger sig besitta sakkunskap inom ett område och som företräder ”kollektiva intressen” skall kunna ansöka om att bli Trusted Flaggers. Vilket kommer att öppna dörren för allehanda intresseorganisationer, särintressen och andra grupperingar som vill kunna kontrollera narrativet inom sitt område.

Det är kontroversiellt nog att låta myndigheter censurera internet. Att även ge särintressen denna rätt gör saken ännu värre.

Nu kommer det förvisso att finnas regler för hur denna nätcensur skall bedrivas samt en möjlighet till överprövning. Trusted Flaggers som missköter sig kommer att kunna stängas av från sitt uppdrag. Inte desto mindre är det lätt att se hur detta system kan komma att missbrukas – medvetet eller som konsekvens av vissa särintressens snäva referensramar.

En kontroversiell fråga i sammanhanget är om den nya nätcensuren även skall omfatta innehåll som publiceras på sociala media av traditionella medieföretag. De senare menar att de redan gjort en kvalitetskontroll och vill inte att andra skall ifrågasätta deras redaktionella integritet. Andra menar att media nu för tiden även kan representera icke acceptbla ståndpunkter och att de därför bör omfattas av förslaget.

Rapporten är med sina ändringsförslag på 992 sidor – så mycket kan hända under nästa veckas omröstning i Europaparlamentet. En sak står dock klar – något egentligt motstånd mot Trusted Flagges som sådana existerar inte i parlamentet. Eller för den delen i den allmänna debatten.

Europaparlamentet: Report on the proposal for a regulation of the European Parliament and of the Council on a Single Market For Digital Services (Digital Services Act) and amending Directive 2000/31/EC (COM(2020)0825 – C9-0418/2020 – 2020/0361(COD)) »

Folket till EU: Vi kräver rätten till anonymitet online

av Lämna en kommentar

64 procent av européerna vill ha rätt att använda digitala tjänster anonymt. Och nu skall Europaparlamentet rösta om saken.

Nästa vecka kommer Europaparlamentet att rösta om EU:s nya Digital Services Act, för att fastställa sin position inför förhandlingar med ministerrådet och EU-kommissionen. Ett tilläggsförslag – från utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter, LIBE – går ut på att introducera en rätt att använda digitala tjänster anonymt.

Inför denna votering kommer en opinionsundersökning från Yougov som visar att 64 procent av medborgarna i nio EU-länder (varav Sverige är ett) är för rätten att använda digitala tjänster anonymt. 21 procent är emot och 14 procent vet inte.

I undersökningen sticker Sverige ut som det land som är minst positivt inställt till anonymitet online, även om en majoritet är för här också. (53/27/20)

Undersökningen är beställd av ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE), som säger:

»The European Parliament must respond to the constant data scandals and data crime online to better protect our citizens. Only uncollected data is secure data! This was recently demonstrated by the leak of unnecessarily collected mobile phone numbers of 500 million Facebook users. A right to anonymity also protects vulnerable groups from discrimination online. Next week, the European Parliament needs to seize the opportunity to meet citizens’ demand for protecting their digital privacy better.«

Läs mer: Survey on the Digital Services Act: EU citizens want the right to use digital services anonymously »

EU-kommissionen vill ge hat och hot på nätet samma tyngd som terrorbrott

av Lämna en kommentar

EU-kommissionen vill ändra EU:s fördrag – för att kunna använda den typ av lagstiftning som idag gäller för till exempel terrorism, människohandel och korruption – för att bekämpa hat och hot på nätet.

EU vill se ökade insatser mot hat och hot – speciellt mot kvinnor och HBTQ+-personer – såväl online som offline.

Politico har sett de dokument som EU-kommissionen planerar att lägga fram inom kort. Tydligen vill man ändra i EU:s fördrag, så att hat och hot kan omfattas av samma typ av lagar som terrorism, narkotikasmuggling, trafficking och korruption.

Vilket i så fall innebär att man anser att ord är lika farliga som självmordsbombare eller människohandel.

»The Commission is particularly preoccupied with addressing online violence. The internet ”makes it easier for hate groups to widen their audiences to countries facing similar political or social situations,” it said, pointing to examples like the far-right group called the Soldiers of Odin, which started in Finland and spread to European countries and the U.S. afterward.«

Hur detta är tänkt att gå till är oklart. Dock kan man notera att EU:s nya Digital Services Act föreskriver att plattformar skall bli skyldiga att plocka bort olagligt material. Den centrala frågan blir då vad som skall vara att betrakta som olagligt.

Det finns ett par uppenbara problem med att utöka lagstiftningen mot hat och hot.

Till att börja med handlar det om att man skiljer på folk och folk. Kvinnor, HBTQ+-personer, handikappade och äldre nämns som särskilt skyddsvärda. Man listar även ”race, ethnicity, language, religion, nationality, age, sex, sexual orientation, gender identity, gender expression, sex characteristics or any other fundamental characteristic, or a combination of such characteristics” som kriterier på särskild utsatthet.

Problemet med denna typ av kataloger är att en och samma handling kan komma att bedömas olika beroende på vem den drabbar. Lagstiftning bör som princip vara generell och behandla alla lika. Enkelt uttryckt skall alla vara lika inför lagen. Vilket inte är fallet om man särbehandlar vissa grupper.

Om en viss typ av kränkning skall vara att anse som olagligt – då bör den vara olaglig oavsett vem den drabbar.

Sedan har vi frågan om hur utökad lagstiftning är tänkt att se ut i praktiken, online. Speciellt som det finns en gråzon mellan verkliga kränkningar och åsikter som en mottagare inte delar eller klarar av att bemöta. Detta är redan ett problem. Och om ”hat och hot på nätet” skall få samma status som lagstiftning mot terrorism är det inte svårt att se hur det kan uppstå oönskade konsekvenser.

För att inte tala om vad möjligheten att censurera kan ställa till med i händerna på auktoritära regimer.

Vi återkommer när den slutliga texten presenteras.

Facebook: Whistleblower eller megafon?

av Lämna en kommentar

Facebooks whistleblower, Frances Haugen, har naturligtvis exponerat en hel del saker som är besvärande för företaget.

Men hur man än vänder och vrider på frågan, så efterlyser hon samma sak som Zuckerberg – nämligen lagstiftning.

Lagstiftning kan skydda användare. Men den kan även skydda Facebook, som då kan ta sig ur principiellt viktiga frågeställningar om yttrandefrihet och grundläggande fri- och rättigheter – med hänvisning till att man bara följer lagen.

Vilket leder oss till frågan om vi kan lita på lagen, eller snarare lagstiftarna. Det är oklart om de har allmänhetens eller sitt eget bästa för ögonen.

Mer övervakning och begränsad yttrandefrihet tycks vara politikens ständiga approach.

UK: Två års fängelse för fake news eller känslomässigt lidande online

av Lämna en kommentar

Det är inte bara EU som håller på att stifta nya nätlagar. I Storbritannien förbereds lagstiftning som kan ge upp till två års fängelse för den som spider falsk information eller orsakar känslomässig skada online.

I Storbritannien arbetar parlamentet just nu med en Online Safety Bill. Att medvetet sprida falsk information blir olagligt. Det blir också olagligt att orsaka känslomässig, psykologisk eller fysisk skada för andra online.

Det senare – fysisk skada – är en no-brainer, eftersom man inte i något sammanhang (annat än självförsvar) får utöva eller uppvigla till våld mot andra. Men i övrigt är förslaget märkligt.

Vad gäller känslomässig eller psykologisk skada måste man rimligen utgå från den drabbades personliga, subjektiva upplevelse. Hur det är tänkt att omsättas i något slags objektiv och allmängiltig lagstiftning skall bli intressant att se.

Straffet för den som bryter mot den nya lagen (som läggs fram för parlamentet den 10 december) kan bli upp till två års fängelse.

Som ett eko av vad som pågår i EU:s ministerråd vill man även sätta stopp för icke olagligt skadligt innehåll.

Frågan blir densamma i såväl UK som EU: Hur har man tänkt sig förbjuda icke olagligt innehåll? Antingen är information tillåten eller förbjuden. Om den är laglig kan den knappast samtidigt vara olaglig.

För att komma runt detta kan politikerna möjligen utöva påtryckningar mot sociala media att skärpa sina användarvillkor och att plocka bort visst material inom ramen för dessa. På så sätt kan politikerna de facto hindra viss information från att spridas – utan att behöva trötta sig själva med stökiga saker som en demokratisk beslutsprocess, debatt, kritik och lagstiftning. Vilket är direkt olämpligt ur en demokratisk synvinkel.

• The Guardian: TechScape: what to expect from the online safety bill »
• Wikipedia: Online Safety Bill »

DSA: Skall den nya nätcensuren även omfatta media?

av Lämna en kommentar

Här är en intressant och problematisk frågeställning kopplad till EU:s Digital Services Act (DSA): Skall den nya nätcensuren även omfatta media?

Bakgrunden är ett ändringsförslag från Europaparlamentets rättsliga utskott, JURI – som säger att innehåll som kommer från media inte skall omfattas av den moderering som föreskrivs i DSA. Skälet är att värna pressens frihet och oberoende.

Detta har väckt reaktioner från grupperingar som menar att det i så fall öppnar dörren för fake news och desinformation från källor som förvisso är att betrakta som media, även om de driver en viss agenda och finansieras av politiska intressen.

I ett brev till det huvudansvariga utskottet vädjar ett antal institutioner och organisationer om att man skall avslå detta undantag för media.

Värt att notera är att ett antal av de organisationer som skrivit under själva är potentiella trusted flaggers – det vill säga sådana statligt godkända nätcensorer som föreslås i DSA.

Det finns naturligtvis exempel på hur medveten desinformation sprids förklädd till vanlig media. En del av den kan misstänkas syfta till att destabilisera samhället.

Inte desto mindre är det problematiskt om myndigheter, institutioner, intresseorganisationer och självutnämnda faktagranskare får rätt att censurera media på olika nätplattformar. Det är i grunden en fråga om tryckfrihet.

Till att börja med måste man fråga sig om de nya nätcensorerna själva har en agenda.

Man kan även notera att en del stora, etablerade och respekterade mediehus enligt egen uppgift ägnar sig åt agenda-driven journalistik. Kommer man i så fall även att granska dem – eller handlar detta bara om att ge sig på alternativmedia? Kommer vad som objektivt sett kan anses korrekt respektive felaktigt att överskuggas av vem avsändaren är och vilka åsikter denne antas ha?

Detta väcker frågor om vad som är sant och falskt, vem som förväntas avgöra det, på vilka grunder – och hur det rent praktiskt skall gå till. Vilket kompliceras av att information som avfärdats som fake news och desinformation emellanåt, med tiden visat sig vara korrekt.

Någonstans i allt detta finns även en tanke om att vanligt folk inte vet sitt eget bästa – och att den information som når allmänheten därför måste filtreras. Vilket känns tveksamt, på flera sätt.

Vi håller ögonen på vad som sker i frågan. Till dess: Kom ihåg att all information har en avsändare och att i princip alla avsändare har ett syfte med sin information.

Notis: Svag koppling mellan anonymitet och näthat

av Lämna en kommentar

Sensommarens rapport från Twitter om hur man hanterade hatiskt innehåll i samband med fotbolls-EM innehåller en intressant detalj.

»Of the permanently suspended accounts from the Tournament, 99% of account owners were identifiable.«

Detta motsäger den allmänna uppfattningen om att anonymitet skulle vara kopplat till näthat.

Vilket kan vara bra att hålla i minnet när politiker ger sig efter rätten att vara anonym online.

• Combatting online racist abuse: an update following the Euros »

Internet och dess tre fiender

av Lämna en kommentar

Det började så bra. Internet var fria flöden av information, medborgarjournalistik, bloggbävningar, aktivism och synergieffekter som uppstod när människor som är geografiskt utspridda kopplades samman globalt. Porrindustrin gick i täten för att visa på nätets oerhörda kommersiella potential. Allt var fritt och kreativiteten flödade.

Först ut bland internets fiender var upphovsrättsindustrin. Den vägrade anpassa sig till en ny marknad. Musik skulle säljas på CD och film på DVD. Men verkligheten brydde sig inte. Om inte Big Entertainment vill tillhandahålla det folk vill ha online, då hamnar det där ändå.

En lång rad förslag lades fram på EU-nivå. Det började med att man ville att internetleverantörerna, ISP:arna skulle bli nätpoliser. Och att fildelare skulle stängas av från internet. De förslagen föll, men följdes av en rad nya.

Senast ut var upphovsrättsdirektivet med sina ansvarskrav som kommer att leda till uppladdningsfilter. Den matchen vann nöjesindustrin, efter att Europaparlamentet med hårfin marginal (och ett par ledamöter som röstade fel) biföll direktivet i sin nuvarande form.

Efter Big Entertainment kom Big Media. Inte nog med att internet lett till att vem som helst nu kan bli publicist. Med en mer decentraliserad samhällsdebatt kan media inte längre dominera agendan på samma sätt som tidigare. Vilket kan vara extra irriterande om man bedriver agenda-driven journalistik. Gammelmedia förlorade helt enkelt mycket av sin makt.

Big Medias andra problem är hur de skall lyckas ta betalt när allt ändå finns gratis på internet. Oviljan mot den nya verkligheten har varit lika stor inom pressen som nöjesindustrin. Därför har media länge ägnat sig åt krypskytte mot internet.

Även Big Media fick vad de hoppats på i upphovsrättsdirektivet – länkavgift, a.k.a. länkskatt. Tanken är att om man länkar till media, då skall media ha betalt. Vilket ju är helt bakvänt.

Detta kommer delvis att lösas med licensavtal mellan de sociala mediejättarna och de stora drakarna och insamlingssällskap. Vilket kommer att leda till att sociala media kan släppa fram SVT, DN och Aftonbladet utan risk, men inte lika självklart små medieaktörer som inte omfattas av avtalen med jättarna.

Internets tredje fiende är Big Government. Makthavare gillar helt enkelt inte när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vilket är precis vad internet gjort möjligt. Därför är det inte förvånande att politikerna med liv och lust ger sig i kast med att reglera internet.

Den som läser denna blogg kan se hur överheten lägger fram förslag efter förslag som kringskär internts frihet, inskränker yttrandefriheten och ökar övervakningen.

Även politiken fick något när upphovsrättsdirektivet klubbades, nämligen ovan nämnda uppladdningsfilter. När dessa väl finns på plats – då ligger makten över vad som skall släppas fram respektive censureras ytterst hos politikerna. Vars omdöme inte alltid är på topp. Och som ser nätet som ett hot mot sin egen makt.

EU vill förbjuda anonyma web-sidor

av Lämna en kommentar

I sin nya lagstiftning om cybersäkerhet – NIS 2 – vill EU se ett stopp för anonyma web-sidor. Vilket är ett hot mot till exempel oppositionella i skurkstater, människorättsaktivister, personer med sexuella preferenser som ogillas av deras regimer, visselblåsare, aktivister och vanliga människor som vill ge uttryck för en åsikt utan att för den sakens skull behöva bli en offentlig person.

Förslaget kommer att innebära slutet för de tjänster som erbjuder ”whois-privacy”.

Att kriminella och krafter som medvetet försöker underminera samhällets stabilitet kan gömma sig bakom anonymitet är förvisso ett problem. Men det innebär inte att man kan bortse från att anonymitet ofta är ett helt berättigat önskemål, i vissa situationer rent av livsviktigt.

Den tyske piratpartistiske ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer säger:

»This indiscriminate identification policy for domain holders is a big step towards abolishing anonymous publications and leaks on the Internet.

This policy endangers website owners, because only anonymity effectively protects against data theft and loss, stalking and identity theft, doxxing and ‘death lists’. The right to anonymity online is particularly indispensable for women, children, minorities and vulnerable persons, victims of abuse and stalking, for example. Whistleblowers and press informants, political activists and people in need of counselling, fall silent without the protection of anonymity. Only anonymity prevents the persecution and discrimination of courageous people in need of help and ensures the free exchange of sometimes vital information. If Wikileaks activists, for example, had had to register the platform’s website in their name, they would have been immediately prosecuted in the United States.

I welcome the aim of increasing network security. But indiscriminate identification has nothing to do with network security. That is why my group and I are calling for the deletion of the identification requirement from the draft Directive.«

Är det till exempel lämpligt att den som driver en anti-rasistisk site skall få namn, hemadress och telefonnummer exponerat för alla nynazister som är intresserade? Eller att den som har en site som problematiserar invandringens konsekvenser skall få sina privata uppgifter uthängda inför våldsvänstern?

Anonymitet är inget brott.

• Läs mer hos MEP Patrick Breyer (PP, DE) »

Uppladdningsfilter och länkskatt i Sverige – här är regeringens förslag

av 3 kommentarer

På fredagen presenterade regeringen en 400-sidig remiss – Upphovsrätten på den digitala inre marknaden – som innehåller förslag till hur EU:s nya upphovsrättsdirektiv skall bli svensk lag. I denna första av en serie bloggposter kommer vi att fokusera på själva lagtexten i några centrala punkter och vad den innebär.

• Uppladdningfilter

På samma sätt som i EU-direktivet så kräver man inte uttryckligen uppladdningsfilter – men sätter samtidigt upp regler som kommer att göra dem nödvändiga i praktiken.

52 l §
En tjänsteleverantör ska inte ansvara för en olovlig överföring enligt 52 j § om leverantören, efter att ha fått en tillräckligt välgrundad underrättelse från rättsinnehavaren, skyndsamt hindrar tillgång till innehållet. För att ansvarsfrihet ska föreligga krävs även att leverantören har gjort det som skäligen kan krävas för att
1. få nödvändiga tillstånd till de överföringar till allmänheten som leverantören gör på tjänsten, och
2. säkerställa att innehåll som medför intrång i upphovsrätten till verk som rättsinnehavarna har försett leverantören med relevant och nödvändig information om, inte görs tillgängligt på tjänsten.

För att lyckas med detta måste man inspektera allt som alla laddar upp. Det enda praktiska sättet att göra detta är med automatiska uppladdningsfilter – som ju inte förstår kontext. Vilket i sin tur kommer att leda till att innehåll som bör få laddas upp stoppas genom överblockering.

Sedan kan man också fundera över de praktiska problemen med att nätplattformar skall behöva skaffa tillstånd / licenser för allt möjligt som folk vill ladda upp. Men mer om det i en senare bloggpost.

• Länkskatt

Reglerna för ersättning till media för material som återges i sociala media och på andra nätplattformar återkommer på flera olika ställen i den föreslagna lagtexten. Nyckelpargrafen är denna:

48 b §
En utgivare av en presspublikation har, med de inskränkningar som föreskrivs i denna lag, en uteslutande rätt att genom en informationssamhällets tjänst och för användning på internet förfoga över sin presspublikation genom att
1. framställa exemplar av presspublikationen, och
2. göra presspublikationen till- gänglig för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till den från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.
Rätten enligt första stycket omfattar inte
1. enskilda användares förfoganden som inte sker i förvärvssyfte,
2. hyperlänkningsåtgärder, eller
3. användning av mycket korta utdrag ur en presspublikation.
Rätten enligt första stycket gäller till utgången av det andra året efter det år då presspublikationen offentliggjordes.

Detta innebär att allt som inte är en ren länk eller ett mycket kort utdrag kan leda till att plattformen måste ge ekonomisk ersättning till det media man citerar. Hur detta skall ske är en smula komplicerat, så vi återkommer även med en separat bloggpost om detta under veckan.

Fortfarande måste man fråga sig var logiken ligger i att en nätplattform som driver trafik till en mediesite skall tvingas betala för att göra detta.

• Fair use

Det finns även positiva nyheter. Till exempel detta undantag:

52 p §
En användare får, trots 2 §, tillgängliggöra verk för citat, kritik och recensioner och i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte på en tjänst som avses i 52 i §. Bestämmelserna i 11 § andra stycket ska tillämpas i sådana fall.
Användaren har vidare rätt att, utan hinder av åtgärder som vidtas enligt 52 l §, använda verk enligt första stycket och även i övrigt tillgängliggöra innehåll som inte medför intrång i upphovsrätt på tjänsten.
Tjänsteleverantören ska i sina användarvillkor informera användarna om deras rätt enligt denna paragraf.

Vilket innebär att svensk lagstiftnings citaträtt utökas.

• Användares rättigheter vid felaktig filtrering

Här regleras vad som skall ske om man anser att man fått lagligt innehåll (avseende upphovsrätt) censurerat.

Klagomål
52 q §
En tjänsteleverantör ska ha rutiner för att kunna hantera klagomål från användare av tjänsten när tillgången till innehåll som de laddat upp har hindrats till följd av en åtgärd som vidtagits med stöd av 52 l §.
Den berörda rättsinnehavaren ska få tillfälle att yttra sig över klagomålet och vederbörligen motivera sin begäran om att tillgången till innehållet ska hindras.
Klagomål ska avgöras skyndsamt och senast inom sju dagar. Om rättsinnehavarens begäran inte är vederbörligen motiverad, ska innehållet återställas. Ett beslut om att inte återställa tillgången till innehållet ska föregås av en fysisk granskning.

Skadestånd
52 r §
Om en tjänsteleverantör uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosätter sina skyldigheter enligt 52o§ och en användare lider skada av åsidosättandet, ska tjänsteleverantören ersätta skadan.

Föreläggande att vidta rättelse
52 s §
Om en tjänsteleverantör åsidosätter sina skyldigheter enligt 52 o § eller 52 q § första eller tredje stycket får en domstol vid vite förelägga leverantören att vidta rättelse.
En talan om föreläggande enligt första stycket får väckas av en användare eller av en organisation som företräder ett flertal användare.

Detta är bara något av vad som föreslås i regeringens remiss. Vi kommer att gräva ner oss i materialet och återkomma med fler bloggposter i ämnet.

Notera att detta är en remiss, inte nödvändigtvis ett slutligt lagförslag. Detta är samtidigt en chans för alla som har åsikter att komma in med remissvar.

Fortsättning följer.

• Regeringen: Justitiedepartementet remitterar förslag om hur EU-direktivet om upphovsrätten på den digitala inre marknaden ska genomföras i Sverige »
• Remissen (PDF) »