Femte juli

Nätet till folket!

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

Skall folk få tycka vad de vill?

av

Idag har tidskriften Kvartal en artikel om att S-ledaren Magdalena Andersson vill se något slags bojkott mot X för att hon ogillar dess ägare och många av de åsikter som framförs där. Artikeln är låst men ingressen ger oss ungefär vad vi behöver veta…

»Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson vill se ett gemensamt ”handslag” mellan politiker och medier om att lämna X, som ägs av Elon Musk. Samtidigt satsar hennes parti tungt på andra globala plattformar – inklusive Kinaägda Tiktok samt Meta, vars bolag nyligen polisanmälts av svenska mediehus.«

Och det är naturligtvis jobbigt när det finns forum där folk tycker fel. Speciellt om man anser sig själv stå för en högre sanning eller något slags överlägsen utopi.

Nu blev jag visst raljant. F’låt. En mer intellektuell approach hade filosofen Karl Popper som i sitt verk »Det öppna samhället och dess fiender« (1945) argumenterade för att ett samhälle som är obegränsat tolerant i slutändan kommer att förgöras av de intoleranta.

Skillnaden mellan Andersson och Popper är att den senare inte menade att vi skall förbjuda alla intoleranta åsikter. Han ansåg att de i första hand bör bemötas med rationella argument. Rätten att inte tolerera de intoleranta bör ses som en sista utväg om de vägrar föra en saklig debatt och istället börjar använda våld eller hot för att genomdriva sin vilja.

Vilket sätter ljuset på att många som idag kräver inskränkningar av det fria ordet på det ena eller andra sättet inte själva är beredda att ta en rationell debatt.

Vilket är farligt. Att bara tysta folk som tycker fel gör polariseringen större och samhällsklimatet sämre. Sådant som stör och oroar människor försvinner inte bara för att man förbjuder folk att tala om det.

Jag har en gnagande misstanke om att många av de politiker i Sverige och EU som vill begränsa yttrandefriheten saknar den djupare filosofiska och demokratiska klangbotten som krävs för att ta – och vinna – debatten mot det öppna samhällets fiender.

Det kan också handla om feghet, oförmåga eller lättja. Eller kognitiv dissonans. Speciellt om deras egna politiska visioner inte är direkt frihetliga.

Intressant nog är det allt mer i nya och sociala media som de långa samtalen där folk får tala till punkt och utforska varandras preferenser förs. Medan traditionell media blir allt mer snuttifierad och konfliktdriven – som till exempel i SVT:s förfärliga partiledardebatter.

Brittiska regeringen överväger att blockera X

av

Storbritanniens Technology Secretary Liz Kendall säger enligt BBC att landets digitala tillsynsmyndighet Ofcom har regeringens fulla stöd om den bestämmer sig för att blockera X (Twitter).

Detta kommer efter att AI-plattformen Grok (som kan nås via X) genererat deepfakes där människor ovetande / mot sin vilja försatts i mer eller mindre avklädda sammanhang. Vilket i förvisso är ett problem. Men kanske även en förevändning…

Nu tycks det svårt att få fram några exempel för att kunna bedöma hur allvarligt detta är. Allt jag sett är ett par bilder på premiärminister Keir Stramer i bikini. (I Sverige har tydligen även vice statsminister Busch fått sitt huvud inklippt på en kvinnokropp iförd bikini.)

Innan vi går vidare skall påpekas att X har nolltolerans mot innehåll med barn i sexuella situationer och att kränkande deepfakes är olagliga i de flesta länder. Och olagligt innehåll skall plockas bort.

Frågan är dock varför man går efter just X/Grok då samma sak går att göra även med andra AI-verktyg, med Photoshop eller med sax och klister.

Svaret kan vara att politikerna ogillar X på grund av ägaren Elon Musks politiska åsikter och band till president Trump. Och att X har högre till tak vad gäller politiska åsikter än de flesta andra sociala media. Vilket irriterar makthavare som driver ett annat narrativ.

Här är det kanske säkrast att skjuta in att jag i mångt och mycket inte alls håller med Musk. Jag tror även att han skulle vinna på att göra lite bättre research inför sina egna postningar – om inte annat för att slarv, generaliseringar och faktafel gör att hans inlägg ibland kan avskrivas direkt. Som världens rikaste man borde han ha råd att hålla sig med researchers – om han vill publicera vattentäta poster som ger verklig impact.

Nåväl. Hela detta drev kan alltså vara på väg att landa i att Storbritannien (och kanske Australien) blockerar X. Vilket vore ett misstag som kan få dramatiska konsekvenser.

Vid sidolinjen står EU:s politiker och funderar på om de kanske skall göra samma sak. De bråkar också med Musk och X – vilket i vart fall delvis lär bero på att de ogillar vad som publiceras på plattformen. Politiker ogillar alltid när folk ifrågasätter, käftar emot och lägger sig i.

Att blockera X är inte bara att blockera sådant man ogillar. X är idag en av världens ledande nyhetskanaler. När det till exempel gäller Ukraina och Iran kan nyhetsrapporteringen på X vinna med flera dygn innan samma sak rapporteras av traditionella media. Om alls.

X är dessutom en utmärkt kanal för att hålla sig ajour med vad som sägs och skrivs i traditionell utländsk media.

Det är också en fråga om urval. På X kan man läsa om stort och smått, medan vanlig media gör ett urval som utestänger viktiga nyheter, förslag och politiska händelser. Inte minst vad gäller nätfrågorna och löpande EU-politik i allmänhet.

X är också ett viktigt verktyg för demokratisk delaktighet och aktivism. Till exempel är det tveksamt om kampanjen mot Chat Control 2 i Sverige och resten av EU hade lyckats utan X som kanal för att samla och sprida information och för att samordna kampanjen över nationsgränserna. Till våra politiska makthavares förtret.

För oss är X den kommunikationskanal där vissa av våra texter får ordentlig spridning och ibland kan nå tiotusentals läsare utanför vår blogg. Vilket är information som annars inte skulle nå många av de nätanvändare som berörs av de frågor vi rapporterar om.

Avslutningsvis kan man fundera över om det verkligen är en bra idé att kriga mot X i den rådande politiska röran med Trump, handelstullar och annat som – rätt eller fel – kommit att kopplas samman med yttrandefriheten i EU. Speciellt som relationen mellan EU och USA just nu kan få gepolitiska konsekvenser, till exempel vad gäller Ukraina och Grönland.

Länkar:
• BBC: Musk says X outcry is ’excuse for censorship’ »
• Euractiv: UK Prime Minister Starmer seeks support for international X ban »
• Telegraph: If Starmer bans X, we are joining the ranks of tyranny »
• RtN: Starmer’s Looking for an Excuse to Ban X

CC0

Nätcensur: Bryr sig EU om användarnas rättigheter?

av

EU tycks vara mer intresserat av att censurera innehåll online än att försvara användarnas yttrandefrihet enligt samma regelverk.

EU-kommissionen jagar som bekant sociala medier för att de påstås ha bristande transparens och förvirrande märkning av verifierade användare, i strid med unionens Digital Services Act (DSA). Med Trusted Flaggers inför man ett slags statligt godkända nätcensorer. Och man vill se åtgärder mot »skadligt men lagligt« innehåll.

Men kommissionen uppvisar mindre eller inget engagemang vad gäller att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA stadgar i artikel 17-21 bland annat följande i de fall ett inlägg som inte är olagligt tagits bort, skuggbannas eller om en användare stängts av:

Steg 1: När en plattform agerar mot innehåll eller konto måste den lämna ett »statement of reasons« till användaren. Det skall bland annat innehålla uppgifter om:
• vilken åtgärd som vidtagits (borttagning, begränsning, nedprioritering, avstängning)
• om beslutet grundas på lag eller på plattformens egna regler
• vilken regel man menar har brutits
• om automatiserade system använts

Så långt gör de flesta plattformar vad de skall, om än med automatiserade meddelanden. Men sedan blir efterlevnaden sämre.

Steg 2: Plattformar måste ha ett internt klagomålssystem som är:
• lättillgängligt
• gratis
• skäligt snabbt
• bemannat av människor
Användaren har alltså rätt att få beslutet omprövat på ett meningsfullt sätt.

Vilket är något som i praktiken inte är tillgängligt i Sverige. Istället görs nya automatiserade bedömningar (om alls) som sedan meddelas av samma automatiserade system. Detta är problematiskt då maskiner kan ha svårt att förstå till exempel kontext, humor och satir. Och frustrerande för användare som upplever att ingen tar deras argument på allvar.

Steg 3: Om man inte är nöjd efter en intern överklagan skall man kunna vända sig till ett certifierat, oberoende tvistelösningsorgan. Något sådant finns inte i Sverige.

Det är i sammanhanget upp till varje medlemsstat att sätta upp sådana tvistelösningsorgan som är opartiska och sakkunniga i digital rätt. I Sverige är Post- och telestyrelsen (PTS) som Digital Services Coordinator ansvarig för att så sker.

Men man har, som i de flesta andra medlemsstater, inte prioriterat detta. Länder som idag har eller är på väg att sätta upp sådana funktioner är (vad vi lyckats hitta) Tyskland, Irland, Frankrike och Nederländerna.

Steg 4: DSA slår uttryckligen fast att användare alltid har rätt till rättslig prövning (domstol) av sitt fall. Detta gäller även om innehållet rör »hat«, »desinformation« eller andra politiskt känsliga frågor och även om plattformen hänvisar till sina egna villkor. Detta har så vitt vi vet aldrig skett i Sverige.

Tar man ett steg tillbaka och betraktar helheten tycks det alltså som att EU-kommissionen är mindre intresserad av att upprätthålla användarnas rättigheter – än av att se till att plattformarna uppfyller övriga byråkratiska krav och begränsar yttranden som anses »skadliga« även om de är lagliga.

Det börjar bli läge för någon pigg ledamot i Europaparlamentet att fråga kommissionen varför.

Om inget görs för att etablera tvistlösningsmekanismer enligt ovan i Sverige kan det vara läge att gå till EU-domstolen. (Det skulle i praktiken behöva gå via svenska förvaltningsdomstolar, som kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen.) Detta kan i så fall användare som anser sig felaktigt behandlade och förnekade sina rättigheter ovan göra.

Om EU skall reglera sociala medier – då borde användarnas rättigheter stå i främsta rummet.

CC0

2025 – Nätpolitik och övervakning året som gick

av

2025 var ett intensivt år för internet- och övervakningsfrågorna. Här är vår sammanställning över några av de viktigaste händelserna, i ungefärlig kronologisk ordning.

2025 års första stora snackis blev den amerikanske vicepresidenten JD Vances kritik mot den bristande yttrandefriheten i EU. I stora delar är kritiken relevant. Men den framfördes på ett sätt som fick politiker på såväl EU- som nationell nivå att gå i försvarsställning. Sedan dess har frågan eskalerat och nu även blivit en del av förhandlingarna om handelstullar.

I början av året meddelade även Meta att man skall sluta med externa faktagranskare i USA. Istället vill man gå över till »community notes« där användarna står för faktakollen, som på X.

Under året som gick sände regeringen även ut en skiss till en lagrådsremiss om datalagring på allmän remiss. Förslaget är att även meddelandetjänster skall tvingas lagra data som sina användares kommunikationer – samt att innehåll i dessa meddelanden skall kunna överlämnas till myndigheterna i läsbar (icke-krypterad) form.

Tunga remissinstanser, inklusive Försvarsmakten sågade förslaget och meddelande-appen Signal hotade att lämna den svenska marknaden. Kritiken tycks ha fått fäste, då det verkar som att det inte blir något skarpt förslag från regeringen innan valet.

Under våren började EU-kommissionen rulla tillbaka delar av dataskyddsförordningen GDPR och EU:s nya AI Act. Skälet är att man kom fram till att man reglerat för mycket och för hårt. Här finns möjligen också en insikt om att företag i den digitala ekonomin väljer andra delar av världen att etablera sig i, där regleringen är mindre omfattande.

Inom ramen för projektet »Protect EU« krattar EU-kommissionen manegen för ny datalagring. Målet är att kringgå EU-domstolens förbud mot svepande, generell övervakning utan brottsmisstanke. EU:s ministerråd vill datalagra allt, till och med dina Fodora-beställningar.

Under året har riksdagen givit regeringen rätt att ge sig själv makt att utfärda förordningar vid allvarliga fredstida kriser. Vilket kringgår hela principen om maktdelning.

I Storbritannien har den nya Online Safety Act lett till åldersgränser och ID-krav på all slags web-platser i hela världen som kan tänkas innehålla något som är olämpligt för brittiska barn och unga.

Vilket lett till oförutsedda och oönskade konsekvenser, protester och ålderskontroller utförda av tredje part som samlar in och potentiellt kan missbruka aktuell persondata.

VPN-användningen har skjutit i höjden sedan lagen infördes, vilket fått brittiska politiker att överväga VPN-förbud eller åldersgränser för VPN.

Även i EU diskuteras åldersgränser för sociala media. EU har redan tagit fram en app för ålderskontroll, i väntan på EU:s digitala plånbok. Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Även EU:s ministerråd driver frågan. Det irländska EU-ordförandeskapet (andra halvåret 2026) har sagt sig vilja göra åldersgränser till en prioriterad fråga.

I Sverige är det främst Socialdemokraterna som kräver åldersgränser och ID-krav på sociala media. De vill även se särskilda »nätpoliser«. Samt ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer (Trusted Flaggers).

Under hösten har det flammat upp en debatt i Storbritannien om ett statligt digital ID-kort. Motståndet är omfattande och högljutt.

I Sverige finns nu ett skarpt förslag om att svensk polis skall få använda kamerabevakning med AI-stödd automatisk ansiktsigenkänning i realtid. Vilket är att pressa undantagen från förbudet mot sådan övervakning i EU:s AI Act till sitt yttersta.

Slutligen – en viktig delseger: Chat Control 2 har i allt väsentligt fallit. EU:s ministerråd säger nu nej till obligatorisk skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. Detta efter att Tyskland efter viss vånda landade i ett nej.

Istället fortsätter den frivilliga skanning i jakt på övergrepp mot minderåriga som bedrivs redan idag (Chat Control 1). Men även detta är problematisk massövervakning utan misstanke om brott.

Med detta skrotas även ministerrådets förslag på client-side-scanning – det vill säga spionprogram på applikations- eller systemnivå i alla telefoner och datorer som granskar innehållet i alla meddelanden innan de krypteras och sänds.

Nu börjar trilogförhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Däremellan kommer det att hållas en mängd tekniska möten. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

Man kan även notera att två av tre svenska regeringspartier (KD+L) nu har stämmobeslut på att säga nej till Chat Control 2. Det tredje (M) drev ett nej i EU-valrörelsen. Trots detta har regeringen konsekvent sagt ja till Chat Control 2 i EU:s ministerråd.

Detta var ett axplock av vad som hänt under 2025. Vi återkommer inom kort med en bloggpost om vad som är på gång 2026.

Skarpt förslag om ID-krav och åldersgränser för sociala medier på gång i EU

av

ID-krav och åldersgränser för sociala medier är på väg upp på EU:s dagordning. Det är en prioriterad fråga för Irland under landets EU-ordförandeskap.

Irland vill använda sitt EU-ordförandeskap under andra halvåret 2026 till att lägga fram »väldigt spännande förslag« om ID-krav och åldersgränser för sociala medier. Detta är extra intressant då många av dessa plattformar har sina Europakontor i Irland.

Man kan utgå från att förslaget kommer att få stöd från bland andra Frankrike, Spanien, Belgien, Grekland och Danmark. Som förebild pekar man på Australien.

Grundproblemet är att detta kommer att göra det omöjligt att vara anonym på sociala medier. Vilket kommer att drabba visselblåsare, människor med skyddad identitet, folk som vill slippa bli trakasserade för sina åsikter – och många andra som har fullt giltiga skäl för att vilja vara anonyma.

Inte minst gäller detta den som använder sin yttrandefrihet för att kritisera eller utmana staten – då den kan bereda sig tillgång till de lagrade personuppgifterna.

I sammanhanget är det värt att notera att Europaparlamentet i samband med sin behandling av Chat Control 2 tydligt försvarar rätten att vara anonym online. Men det återstår att se hur länge den linjen håller, nu när det gått politiskt mode i att kräva åldersgränser online.

Intressant nog sammanfaller det irländska EU-ordförandeskapet med den svenska valrörelsen. Och i Sverige driver Socialdemokraterna ID-krav och åldersgränser som en profilfråga. Även Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna kan antas gå på samma linje, även om det återstår att se.

Så möjligen kan detta bli en fråga i riksdagsvalet 2026. Det är med andra ord dags att börja formera motståndet såväl på svensk nivå som i EU.

Här är det värt att påminna om vad svensk grundlag har att säga.

Tryckfrihetsförordningen säger att man skall kunna yttra sig anonymt, att källor ej får efterforskas och att skyddet gäller även om man använder tekniska mellanhänder.

Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen förbjuder förhandscensur, vilket kan vara relevant om man tvingas identifiera sig och godkännas innan man får yttra sig.

Regeringsformen förbjuder registrering av politiska åsikter, ideologisk tillhörighet och religiös övertygelse – något som i praktiken möjliggörs om yttranden på sociala medier kopplas till verifierad identitet.

• Ireland eyes EU social media age checks laws for 2026 Council presidency »
• Simon Harris says Ireland to lead EU drive for ID-verified social media »

CC0

EU: Pre bunking – källkritik eller förhandscensur?

av

EU vill »vaccinera« befolkningen mot skadlig information redan innan den sprids.

De senaste dagarna har ett klipp (se nedan) med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen fått stor spridning. Det tycks härröra från Copenhagen Democratic Summit 2024 och handlar om hur EU tänker möta påverkansförsök och desinformation med »pre bunking« istället för »debunking«.

Det vill säga att förekomma felaktig information snarare än att bemöta den. Eller att »vaccinera« befolkningen mot sådan, som hon uttrycker saken. Vilket väcker massor av frågor.

Vill man göra en välvillig tolkning handlar det om att öva upp medborgarnas och samhällets förmåga till källkritik. Vilket naturligtvis är en bra sak. All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Men som vanligt blir bilden betydligt mindre klar när man frågar sig: Hur?

Här rör man sig farligt nära en funktionell motsvarighet till förhandsgranskning. Man måste även fråga sig vad det är för yttranden som skall motverkas och vem som skall bestämma det.

Hur har man till exempel tänkt skilja mellan otillbörliga påverkansförsök från främmande makt och fullt legitim intern kritik? Hur ser gränsen ut och var skall den gå?

Diskussionen om pre bunking är en del av EU:s nya »demokratisköld«. Vi har tidigare noterat att den mest tycks gå ut på att försvara demokratin med byråkrati. (Se länkar nedan.)

European Democracy Shield har förärats med ett specialutskott i Europaparlamentet vars slutsatser skall upp till behandling inom den närmaste tiden. Ansvarig rapportör är den svenske moderaten Tomas Tobé.

Så vad är det då Ursula von der Leyen sagt? Här är en transkribering av videoklippet nedan:

»And finally, it takes resilience. As technology evolves, we need to build up societal immunity around information manipulation. Because research has shown that pre-bunking is much more successful than debunking. Pre-bunking is basically the opposite of debunking. In short, prevention is preferable to cure. Perhaps if you think of information manipulation as a virus, instead of treating an infection once it has taken hold, that is debunking, it is much better to vaccinate so that the body is inoculated. Pre-bunking is the same approach. Because this information relies on people passing it on to others. It is essential that people know what malign information’s influence is and what the techniques are that are behind it. And as the knowledge goes up, our chances of being influenced goes down. And that builds up the society resilience that we will need.«

Det tycks handla om att förutspå hur desinformation kan spridas och att ge människor verktyg att känna igen och avfärda manipulation innan den tar fäste i debatten.

Vilket vid första påseende kan låta klokt och vackert, tills man som sagt börjar försöka utreda exakt hur detta är tänkt att gå till.

Kommer det att leda till förhandsgranskning? Man avser ju att motverka yttranden innan de uppstår. I så fall kan det stå i strid med den svenska grundlagen som uttryckligen förbjuder förhandscensur.

Enligt den svenska tryckfrihetsförordningen och yttrandefrihetsgrundlagen får det allmänna inte ingripa mot yttranden innan de offentliggörs. Staten får varken godkänna, stoppa eller villkora yttranden i förväg. Ansvar kan endast utkrävas i efterhand, och då genom lag och i domstol.

Detta bör rimligen gälla även när det rör sig om mönster, aktörer, tidpunkter och teman.

Hur lämpligt är det med ett system där politiker och tjänstemän – som har en egen agenda – styr informationsmiljön innan yttranden ens uttrycks? Vilka rättsmedel kommer att finnas för dem vars yttranden motverkas?

Och även om man inte censurerar utan »bara« begränsar spridningen av vissa yttranden kommer det att leda till att vissa perspektiv aldrig kan nå en bredare publik, även om de skulle vara relevanta. Vad som drabbas är beroende av EU-apparatens politiska dagsform.

Det är lite av Orwells Sanningsministerium över det hela.

Speciellt bör man vara skeptisk när det handlar om den EU-kommission som själv blivit påkommen med att ägna sig åt desinformation.

Till exempel när EU presenterade en riggad undersökning från sitt eget opinionsnstitut Eurobarometern som visade att 73% av svenska folket är för Chat Control 2 – samtidigt som en svensk Novus-mätning visade det rakt motsatta, att 72% är emot Chat Control 2.

EU-kommissionen genomförde alltså en riggad opinionsmätning som sedan användes i en betald EU-kampanj på X vars målgrupp bestämdes genom politisk micro targeting – vilket är förbjudet enligt EU:s egna nya nätlagar.

Det känns som att man håller på att skapa ett regelverk som är diffust och som kan användas lite hur som helst. Som med Digital Services Acts krav på att motverka och begränsa spridningen av innehåll på stora plattformar och sökmotorer som kan anses vara »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket har visat sig vara ett gungfly.

Naturligtvis skall felaktigheter bemötas och påverkansförsök som syftar till att destabilisera vårt samhälle bekämpas. Kritiken mot pre bunking handlar därför inte om att ursäkta desinformation – utan om att försvara den öppna debatten som metod.

Dock får jag en känsla av att »pre bunking« istället för »debunking« handlar om att EU:s ledare hellre vill censurera än att ta debatten i sak. Vilket riskerar att bli kontraproduktivt.

Tidigare texter om EU:s demokratisköld:
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium (november 2025) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »

Videon ovan är kopierad från X. Den är vad vi kan bedöma autentisk och tycks vara inspelad på Copenhagen Democracy Summit 2024.

CC0

UK Online Safety Act: Politikerna kräver mer reglering

av

En halv miljon britter kräver att den nya Online Safety Act rivs upp och tvingade parlamentet att diskutera saken. Resultatet blev krav på mer reglering.

550.137 britter skrev under en petition om att riva upp den nya och hårt kritiserade Online Safety Act (OSA). Vilket tvingade fram en debatt i parlamentets underhus.

Detta visade sig dock bli en parad av ledamöter som kräver hårdare ålderskontroll, mer censur, bakdörrar till krypterade meddelandetjänster, åldersgränser och loggar för VPN, hårdare reglering av AI-tjänster och mer kontroll över folks liv online.

Om man skall lyfta fram en sak är angreppen mot VPN-tjänster särskilt oroväckande. Först införde man åldersgränser för alla siter i hela världen som kan tänkas innehålla något som kanske kan anses vara olämpligt för brittiska barn.

Till att börja med drabbar denna åldersverifiering alla, om man skall kolla folks ålder. Den har dessutom i flera fall kommit att läggas ut på tredjepartsleverantörer som visat sig ha såväl säkerhetsbrister som andra (ibland skumma) syften med den persondata de samlar in.

Vilket lett till en kraftigt ökad användning av VPN-tjänster i alla åldersgrupper, för att komma runt ålderskontrollen. Den politiska reaktionen på detta är att kräva åldersgränser även för VPN.

Vilket i sin tur kommer att driva framförallt minderåriga (som inte har egna betalningsmedel) i armarna på »gratis« kinesiska och ryska VPN-tjänster som sätter annat än användarnas bästa och säkerhet i främsta rummet.

Det är helt uppenbart att de brittiska politikerna inte begriper vad de sysslar med; att de är på väg att slå sönder resterna av ett fritt och öppet internet; att de är på väg att utsätta alla användare för risker från ondsinta aktörer. Och så vidare.

Det är också uppenbart att detta inte tycks avskräcka de brittiska politikerna. Snarare har den kritik som framförts fått dem att vilja reglera internet ännu hårdare.

Vilket i sin tur inte kan accepteras av folk som begriper hur sådant här fungerar. Att utsätta privatpersoner, minderåriga, företag, organisationer, media och alla andra för dessa risker är helt enkelt inte aktuellt.

Det känns lite som att en ostoppbar kraft är på väg att träffa ett orörligt objekt.

• RtN: UK Parliament Rejects Petition to Repeal Online Censorship Law, Calls for Expanded Censorship »

• Du hittar vad vi skrivit om Online Safety Act här »

Och nedan ett par korta, intressanta videos på samma ämne:

CC0

EU:s upphovsrättsdirektiv gav oss politisk censur

av

EU:s hårt kritiserade upphovsrättsdirektiv från 2019 har lett till blockering av politiskt innehåll – trots att EU-domstolen slagit fast att så inte får ske.

2019 antogs med minimal marginal EU:s upphovsrättsdirektiv av Europaparlamentet. Det blev en del gnissel när det skulle införas i medlemsstaterna, men sedan blev det tyst. Så vad hände?

Den huvudsakliga kritiken riktades mot artikel 17 (tidigare 13) som gör nätplattformar ansvariga för vad deras användare laddar upp. Vilket i praktiken kraftigt urholkar deras tidigare budbärarimmunitet.

Här infördes ett ex ante-ansvar, det vill säga att man måste förhindra ett visst lagbrott (kränkning av upphovsrätten) i förväg. Vilket praktiskt sett bara kan ske med hjälp av uppladdningsfilter. Vilket i sin tur lett till överblockering.

I efterhand har EU-domstolen (mål C-401/19) gått in för att försöka skapa klarhet. Den kom fram till att artikel 17 endast är förenlig med yttrandefriheten om lagligt innehåll inte blockeras.

Domen säger att politisk satir, kritik och citat är särskilt skyddsvärda. Ändå sker blockering. Inte ett ord har ändrats i direktivet. Domen gör inte mycket mer än säger hur direktivet borde fungera. Vilket medlemsstaterna tycks strunta i.

Så hur ser det då ut på marken? Vilka konsekvenser har upphovsrättsdirektivet fått? Här är några högprofilerade fall…

I Tyskland har innehåll som citerar politiska partiers material i kritiskt syfte censurerats – trots att detta uppenbart faller inom undantagen för citat, kritik, parodi och pastisch enligt EU-rätten.

I Frankrike har samma öde drabbat klipp som kritiskt analyserat president Macrons tal.

I Spanien har innehåll om katalanska protester som använde korta nyhetsklipp (inom citaträtten) censurerats.

I Nederländerna har på samma sätt politiska videor om klimat- och migrationspolitik tagits ner eller begränsats automatiskt på grund av upphovsrätt till arkivklipp.

Detta trots att citat som används för kritik, recensioner, parodier, pastischer med mera alltså skall vara undantagna inom ramen för citaträtten. Och trots att EU-domstolen som sagt slagit fast att politisk satir, kritik och citat i sammanhanget är särskilt skyddsvärda uttryck.

EU:s upphovsrättsdirektiv har blivit ett verktyg för politisk censur. Vilket är extra oroande i dessa tider när det fria ordet online blir allt mer ifrågasatt.

Vad var det vi sa?

Bild: Demonstration mot upphovsrättsdirektivet, Berlin 2019.

CC0

Storbritannien inför nakenfilter på alla mobiler

av

Britterna vill ha client-side-scanning på alla telefoner – som identifierar nakenbilder och sedan bara visar dem för dig om du kan identifiera dig och har åldern inne.

Den brittiska regeringen »uppmuntrar« nu Apple och Google att blockera visning av nakenbilder på mobiltelefoner och plattor – om inte användaren identifierar sig och bevisar att denne är vuxen.

Alltså client-side-scanning av innehåll. Plus ålders/ID-kontroll. Frågan är hur detta är tänkt att gå till.

Om man antar att bilder kan förekomma till exempel i användares fotoalbum, meddelande-appar, word-dokument, filbibliotek, e-post, molntjänster eller rent av dyka upp i en web-läsare…

Blir det då inte en fråga om att allt innehåll, alla filer, allt som kommuniceras, filmas, fotograferas, visas eller lagras måste inspekteras och bedömas?

Hur har man tänkt sig hantera kryptrad information?

Gäller detta bara för den som äger telefonen/plattan (med tillhörande konto) eller även andra som kan tänkas använda den?

Hur gör man om X visar en nakenbild för Y?

Räknas ASCII-bilder? Så många frågor…

Har man verkligen tänkt igenom det här?

Om inte Apple och Google gör detta frivilligt hotar man med lagstiftning. Och det flaggas redan för att denna skanning även skall gälla stationära datorer.

När man ändå håller på flaggas för strikt åldersverifiering för VPN-tjänster. Så att ungarna inte kan gå runt Online Safety Acts åldersgränser för alla web-platser som kan misstänkas innehålla något som på något sätt kan vara olämpligt för brittiska barn.

Regeringen mot alla i nedre tonåren. Lycka till. Men det kan kanske vara nyttigt att ingjuta en viss skepsis mot överheten i ungdomen.

Läs mer:
• UK to “encourage” Apple and Google to put nudity-blocking systems on phones »
• UK Lawmakers Propose Mandatory On-Device Surveillance and VPN Age Verification »

CC0

Åldersgränser online: Staten vs. tonåringarna

av

Åldersgränser för sociala media är en verklighetsfrånvänd och kontraproduktiv idé som dessutom strider mot grundäggande fri- och rättigheter.

Tänka sig, åldersgränser för sociala medier (m.m) i Storbritannien och Australien tycks få oväntade och oönskade konsekvenser, givet att syftet är att skydda barnen.

Att över huvud taget tro att man kan hålla tonåringar borta från sociala media är verklighetsfrånvänt. I den dragkampen är staten chanslös.

Allt man uppnår är att en hel ungdomsgeneration nu kommer att se staten som sin fiende i någon mening. Igen. Som under striden om piratkopieringen.

På den tekniska sidan används allt från VPN och fejkade/lånade ID-handlingar till att man använder andras konton. »Age-verification hacks« trendar online och sprids i skolorna.

Samtidigt verkar det som att sociala medieappar/tjänster från länder som Kina – som inte tillämpar ålderskontroll – försöker etablera sig bland yngre tonåringar i de aktuella länderna. Vilket är en säkerhetsrisk, inte bara för tonåringarna.

Sådana plattformar ger dessutom sämre skydd mot grooming, utpressning, övergrepp och bedrägerier. Och obefintlig insyn för tillsynsmyndigheterna.

Det ligger även i farans riktning att barn och unga inte kommer att anmäla om de utsätts för brott och övergrepp på dessa plattformar – då användningen skett i strid med gällande regler.

Därtill kommer yttrandefriheten, som är en grundläggande mänsklig rättighet. FN:s människorättsstadga säger i artikel 19:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripanden hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Här är artikel 13 i den i alla andra sammanhang åberopade barnkonventionen:

»Barnet har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att oberoende av territoriella gränser söka, ta emot och sprida information och tankar av alla slag, muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Enligt konventionerna är det alltså uppenbart att också unga har rätt att sprida och ta emot information. Både Storbritannien och Australien har skrivit under och ratificerat så väl FN:s människorättsstadga som barnkonventionen. Vilket man nu inte tycks ta någon hänsyn till.

Åldersgränser för sociala media är en verklighetsfrånvänd och kontraproduktiv idé som dessutom strider mot grundäggande fri- och rättigheter.

Läs även:
• Australiens 16-årsgräns för sociala media överklagas »

CC0