Femte juli

Nätet till folket!

Digital Services Act

EU:s nya Digital Services Act (DSA) kommer att innehålla regler för plattformar online och sociala media. Den innehåller en del bra saker, som rätten till information och möjlighet att överklaga om en användare får ett inlägg censurerat eller vid avstängning. Andra saker är mer tveksamma, som till exempel Trusted Flaggers, som blir ett slags statligt godkända ordningsmän på nätet med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Nu står striden om det fria ordet i EU

av

Konspirationsteori, slump eller något annat? Olika lagar från EU som klubbats eller är på gång utgör sammantaget ett tydligt hot mot yttrandefriheten på nätet.

Ibland är helheten större än delarna. Så är till exempel fallet med EU:s lagstiftning vad gäller internets frihet, övervakning och yttrandefrihet. Så här:

Med EU:s nya Digital Services Act (DSA) etablerar man en laglig grund och verktygen för att avlägsna innehåll på nätet.

DSA:s så kallade Trusted Flaggers (betrodda anmälare) blir statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Myndigheter i ett EU-land kan beordra borttagning av innehåll på servrar i en annan medlemsstat, även om innehållet i fråga inte är olagligt i den senare.

Med Chat Control 2 (CC2) vill EU-kommissionen och EU:s ministerråd låta AI granska innehållet i alla våra elektroniska meddelanden, konversationer på nätet och de bilder och filer vi sänder till varandra.

Vilket nästan alla andra anser står i strid med vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.

Till och med kommissionens och rådets respektive egna rättstjänst säger nej till förslaget. Kommissionen själv medger att CC2 kränker rätten till privat korrespondens. Samt yttrandefriheten, persondataskyddet och informationsfriheten. Men att den inte bryr sig.

Lägg till detta att EU nu vill göra hat och hot till ett EU-brott, i klass med terrorism och vapensmuggling. Detta utan att berätta vilka yttranden det är man vill göra olagliga. I vart fall får vi inte veta innan sommarens EU-val.

Således har vi här en laglig grund för att censurera internet (DSA), verktyget för att upptäcka otillåtna konversationer (CC2) – samt en kommande, ospecificerad inskränkning av yttrandefriheten.

Konspiration, slump eller något annat – dessa tre pusselbitar passar oroväckande bra ihop.

Även om CC2 skulle falla ger DSA och den nya lagstiftningen om hat och hot EU mycket långtgående möjligheter att censurera oönskade yttranden och innehåll på nätet.

Striden om det fria ordet i EU – på och utanför nätet – avgörs under den kommande mandatperioden, efter sommarens EU-val.

EU:s ministerråd vill reglera influencers, youtubers, podcasters och bloggare

av

EU:s ministerråd vill att de som skapar självständigt innehåll på nätet skall regleras och kontrolleras.

I EU:s allt mer omfattande reglering av allt som har med internet att göra har turen nu kommit till »influencers«. Den här gången är det EU:s ministerråd som vill se uppstramade regler.

Hur definierar man då en influencer?

»[O]nline content creators who post content on social media or video sharing platforms through which they impact society, public opinion or personal views of their audience, often showcased through their authenticity-based relationship with their audience.«

Vilket låter som i princip alla som skapar självständigt innehåll på nätet – bloggare, youtubers, podcasters, medborgarjournalister… Möjligen kan alla som använder sociala media omfattas.

Vad är det ministerrådet vill göra? Till att börja med:

»[Influencers] should have a sense of responsibility towards their audience and understand the potential impact that commercial practices, sharing mis- and disinformation, online hate speech, cyberbullying and other harmful content may have on their audience and its well-being.«

Vilket låter lite vagt. Men om man skrapar på ytan vill ministerrådet se en koordinerad approach för att få kreatörer av innehåll att följa EU:s Audiovisual Media Service Directive, Digital Services Act, Unfair Commercial Practices Directive, unionens konkurrenslagstiftning, dess konsumenträtts-direktiv samt European Media Freedom Act.

Nu kan man visserligen mena att kreatörer på nätet skall omfattas av samma regler som alla andra. Men problemet är att mycket av de ovanstående regelverken är skrivna med stora aktörer och plattformar i åtanke – som har egna jurister och resurser för att hantera byråkrati. Vilket mindre och enskilda kreatörer som regel saknar.

Risken är att fria kreatörer kommer att få ägna en stor del av sin tid åt pappersarbete istället för att skapa.

Frankrike har en liknande lagstiftning, där den som inte följer reglerna kan dömas till böter på 300.000 euro eller två år i fängelse.

Man bör för övrigt se detta i ett lite större perspektiv. EU är på gång med nya förslag i syfte att inskränka yttrandefriheten på nätet. Ambitionen tycks vara att allt skall regleras och kontrolleras.

Länk:
• Council strengthens call to make influencers accountable for their actions »

Relaterat:
• Hård kritik mot förslag om nätcensur inför EU-valet »
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

Hård kritik mot förslag om nätcensur inför EU-valet

av

EU-kommissionen vill kontrollera innehållet i sociala media och sökmotorer inför sommarens EU-val. Experterna sågar förslagen.

EU-kommissionen har sänt upp en del testballonger om hur man kan motverka desinformation och otillbörlig påverkan i EU-valet: Guidelines for Providers of Very Large Online Platforms and Very Large Online Search Engines on the Mitigation of Systemic Risks for Electoral Processes.

Detta blir extra intressant då det är första gången EU:s nya Digital Services Act (DSA) prövas i skarpt läge.

Electronic Frontier Foundation (EFF) skriver bland annat att kommissionen fokuserar för hårt på användargenererat innehåll – och för lite på plattformarnas egna processer och grundläggande mänskliga rättigheter, speciellt yttrandefriheten.

EFF konstaterar även att det saknas definitioner av till exempel »hat« och »desinformation«, vilket är ett problem om man vill bekämpa sådant. Innehåll bör inte kunna stoppas bara för att det anses vara »problematiskt«.

Man varnar även för allt för nära samarbete mellan plattformar / sökmotorer och myndigheter. Det gäller speciellt om sådant samarbete inte är öppet och transparent. Vidare:

»[W]e recommend that the Guidelines acknowledge the potential of abuse of the trusted flagger provision in the DSA. As pointed out in previous comments and publications, the DSA lacks general safeguards for users, opening the door to potential notice, action, and human rights misuse. Any guidance should therefore stress that trusted flaggers must have the collective interests of the public and the protection of fundamental rights in mind. This is particularly true for authorities that have been awarded the status of a trusted flagger.«

Detta handlar alltså om de trusted flaggers (sv: betrodda anmälare) som skall godkännas av staten och få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort. Detta är speciellt problematiskt då sådana förutsätts vara organisationer som kan antas ha en egen agenda. Läs mer här »

Denna kritik är dock inget mot den bredsida som professor Alexander Peukert vid Goethe-Universität Frankfurt am Main avfyrar. Som en av de ledande experterna på EU:s nya Digital Services Act (DSA) vänder han denna nya lagstiftning mot EU-kommissionen.

Enkelt uttryckt menar han att stora delar av ovan nämnda guidelines inte är förenliga med DSA.

Till att börja med noterar han att det saknas definitioner och bedömning om vad som kan anses vara proportionerligt. Han kritiserar också den bristande transparens (och bristande regelverk) kring alla de aktörer som kommissionen vill skall vara med och moderera innehåll.

Vidare noteras att många av de fact checkers som kan komma att användas är baserade i länder utanför EU, främst i USA. Peukert menar att man i vart fall bör ställa samma krav på dem som på trusted flaggers, till exempel att de skall vara baserade i EU.

Det föreslagna samarbetet mellan plattformar / sökmotorer och myndigheterna för att moderera innehåll sågar han helt. Sådant saknar lagligt stöd i DSA. Detta gäller även kommissionens idéer om att märka AI-genererat innehåll.

Detta för att bara ta några exempel.

Nu återstår att se vilka skarpa förslag EU-kommissionen kommer att lägga fram.

Risken är att den kommer att bortse från kritiken och gå bortom sitt mandat.

Länkar:
• Disinformation and Elections: EFF and ARTICLE 19 Submit Key Recommendations to EU Commission »
• Verfassungsblog: Risky Recommendations »
• Guidelines for Providers of Very Large Online Platforms and Very Large Online Search Engines on the Mitigation of Systemic Risks for Electoral Processes »

Relaterat:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

Skall man protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten – eller vänta tills det är för sent?

av

»Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna startat kan det redan vara för sent.«

I ett sällsynt olyckligt uttalande säger den tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Vilket är snubblande nära den gamla östtyska lagstiftning som förbjöd anti-statlig agitation.

För att ge ett sammanhang är den tyska regeringen just nu hårt pressad samtidigt som högerradikala Alternative für Deutschland (AfD) går starkt i opinionen.

Det senare i kombination med en del provokativt beteende från medlemmar i AfD har utlöst en massiv protestvåg mot högerextremism i Tyskland. Vilket väckt krav på såväl partiförbud som begränsningar av yttrandefriheten.

Detta kan beskriva det mer allmänna fenomenet när till synes stabila demokratier stresstestas. Plötsligt är inte yttrandefriheten längre självklar, alla vackra ord om den till trots.

För att citera Nietzsche bör den som bekämpar monster akta sig så att inte även han själv blir ett monster.

Även om situationen i Tyskland är speciell och landets historia kastar mörka skuggor är hotet mot det fria ordet där inte unikt.

Efter EU-valet börjar unionens arbete med att utöka lagstiftningen mot hat och hot. Som vi tidigare rapporterat kommer oroväckande signaler i de förberedande dokumenten.

Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot.

Även med den mest välvilliga tolkning känns detta väldigt svepande. Vilket hakar in i den diskussion som förs i EU och andra politiska kretsar om vad man skall göra åt yttranden som man finner olämpliga men som inte är olagliga.

Antingen är yttranden lagliga eller olagliga. Att staten skall inskränka lagliga (icke olagliga) yttranden är orimligt.

I denna gråzon kan man även notera att politiker inte alltid uppskattar att bli granskade och kritiserade. Det är jobbigt när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vad som kan anses utgöra näthat inbegriper således ett stort mått av subjektivitet.

Här måste man fokusera på kärnfrågan. 5 juli-stiftelsens core mission är att försvara de mänskliga rättigheterna online, med särskild vikt vid yttrandefriheten.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Redan EU:s nya Digital Services Act (DSA) utmanar denna grundläggande rättighet. Den tillhandahåller de verktyg som krävs för att begränsa det fria ordet.

Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna kommit igång kan det redan vara för sent. Det vet vi från många andra kontroversiella EU-beslut, där vi plötsligt ställts inför fullbordat faktum.

Frågan är helt enkelt om vi tänker protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten eller om vi kommer att vänta tills det är för sent. Så ursäkta om vi tjatar.

Relaterade länkar:
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

EU:s framväxande Sanningsministerium

av

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

EU tänker inskränka yttrandefriheten

av

EU är på väg att utöka sin lagstiftning mot hat och hot. Men vi får ännu inte veta vad som blir olagligt att säga. Det bestäms efter sommarens EU-val.

EU:s institutioner håller just nu på att grunda för nästa mandatperiods reglering av yttrandefriheten – i en kontext av diskriminering, hat och hot. I ett antal ordrika dokument öppnar man för nya inskränkningar av det fria ordet, offline så väl som online.

Yttrandefriheten är som du vet en grundläggande rättighet. Utan den blir demokratin meningslös.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men, till dokumenten. Follow the white rabbit…

Det första dokumentet är en nyligen antagen resolution från Europaparlamentet »on extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«. I den uppmanar man Europeiska Rådet (medlemsstaterna) att få tummen ur och godkänna EU-kommissionens kommunikation »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«.

Europaparlamentet börjar med att lista allehanda utsatta grupper. Med brasklappen att vad som anses vara hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket antyder att det är politikerna och inte objektiva kriterier som skall avgöra vad som är hat.

Sedan fortsätter man, i skälen:

»[W]hereas all forms and manifestations of hatred and intolerance, including hate speech and hate crimes, are incompatible with the Union values of human dignity, freedom, democracy, equality, the rule of law and respect for human rights, including the rights of persons belonging to minorities, as enshrined in Article 2 TEU; whereas the promotion and protection of those Union founding values depends on the EU institutions, Member States and any other relevant actor countering bias, prejudice and intolerance, as well as on the elimination of hatred;«

Vi måste tala lite om »hat« i en yttrandefrihets-kontext. Vad är hat, egentligen? Exakt vad menas med »alla former och manifestationer av hat«? Tolkningsutrymmet är gigantiskt. Har man verkligen tänkt igenom det här? Eller säger man något bara för att det låter bra?

Det måste till en tydlig definition. I dagens samhällsdebatt tycks allt från människor som ifrågasätter rådande politik till folkmords-propaganda buntas ihop under rubriken »hat«.

Om det skall lagstiftas om vad folk får säga, då måste det vara kristallklart var gränsen går. Och varför. Vilket är något som parlamentet inte tycks reflektera närmare över.

Parlamentet efterlyser däremot en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot. Vad kan möjligen gå fel?

Sedan skriver man att även hat som inte är olagligt är ett… problem. Det kan i någon mening vara så. Men antingen är saker lagliga eller olagliga, tillåtna eller förbjudna.

Om staten vill hindra ett visst uttryck, då måste det vara olagligt på förhand. Man kan inte springa omkring och tysta eller straffa människor för saker som inte är olagliga bara för att man ogillar vad som sägs.

Här anas en viss intellektuell slapphet från de folkvaldas sida. Speciellt när det handlar om något så viktigt som en av våra grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefriheten.

Sedan skriver man att den politiska diskursen och valrörelser (läs: demokratiska val) är en grogrund för hat. Därefter påstår man att det är ett problem att hatlagstiftningen inte ser likadan ut i alla EU-länder. Varför det senare skulle vara ett problem är mer oklart.

Plus den vanliga slängen om att internet är förfärligt.

Summan av kardemumman är att man masserar fram en gemensam minimilagstiftning mot diskriminering, hat och hot i EU. Däremot sägs inte ett ljud om vad som skall vara förbjudet att säga, varför eller hur detta skall upprätthållas.

Vi fortsätter ner i kaninhålet. Det dokument – COM(2021) 777 »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime« – från EU-kommissionen som parlamentet nu uppmanar rådet att godkänna har också sina problem.

Kommissionens papper är om möjligt ännu pladdrigare, vagt och fyll med vackra men till intet förpliktigande ord än parlamentets resolution. Men kärnan är:

»The Commission aims to bring forward an extension of the list of areas of EU crimes, to include hate speech and hate crime.«

Här kommer man att knyta ihop säcken med de förberedelser som gjorts i bland annat EU:s nya Digital Services Act – som sträcker sig så långt som till gränsöverskridande nedtagningsorder av innehåll på nätet från servrar i en annan medlemsstat där nämnda innehåll inte nödvändigtvis är olagligt.

I sammanhanget noteras att »hate speech is criminalised in all the Member States on grounds of race, colour, religion, descent, national or ethnic origin«. Men det räcker tydligen inte. Det känns som att ambitionen är att ingen någonsin skall behöva uppleva något obehagligt.

Men fortfarande inte ett ord om vilka yttranden som skall vara olagliga eller hur något av detta skall gå till i verkligheten.

Det blir en fråga för den nya EU-kommissionen och det nyvalda EU-parlamentet, efter sommarens EU-val. Då gäller det att slå vakt om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Musk, X, EU, DSA och yttrandefriheten

av

Konflikten mellan Elon Musk och EU handlar ytterst om yttrandefrihet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Som ett första test av EU:s nya Digital Services Act (DSA) ger sig EU-kommissionen nu efter X, Elon Musks sociala medieplattform tidigare känd som Twitter.

DSA är politikens försök att ta makten över det offentliga samtalet på internet.

För stora sociala media kräver DSA en armé av compliance officers och jurister för all den byråkrati som föreskrivs.

DSA införs stegvis och omfattar även statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / betrodda anmälare – som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Detta är en funktion som den svenska regeringen planerar att lägga under Post- & Telestyrelsen, PTS.

Man kan diskutera detaljerna i EU-kommissionens X-files. Vad är bäst – censur eller community notes? Skall videos från Hamas vidriga massaker den 7 oktober få visas? Var det klokt att ändra den blå dekalen från att betyda verifierad användare till betalande dito?

För att ta ett exempel kan jag tycka att community notes är bättre än censur.

Community notes ger bakgrund, sammanhang och exponerar lögner, desinformation och missförstånd – vilket har ett värde i sig. De ger en kontext till märkliga påståenden istället för att bara ta bort dem. De är självsanering genom crowdsourcing.

Men i grunden känns EU-kommissionens utredning som ett angrepp mot Elon Musk.

För att han säger saker som vissa ogillar; för att han i det närmaste är yttrandefrihets-fundamentalist; för att han hamnat på kant med det amerikanska politiska etablissemanget och för att X är en plattform där vanliga människor kan lägga sig i, ifrågasätta och utmana makten.

Samt för att EU vill markera vem som bestämmer. (Vilket tydligt framgår av den franske EU-kommissionären Thierry Bretons offensiva tweets. Hans nästa måltavla tycks vara Pornhub.)

Naturligtvis kan visst innehåll vara problematiskt. Ibland har Musk fel. (Hans uttalanden om Ukraina irriterar mig svårt.) Och det finns gott om skitskallar på nätet som inte kan uttrycka sig eller bete sig som folk, precis som i verkligheten i övrigt.

I konflikten mellan Musk och EU möts två olika kulturer. Dels den amerikanska där vem som helst får säga nästan vad som helst. Dels den europeiska – i vilken politik och förvaltning ängsligt vill sätta gränser för vad som får uttryckas.

Problemet med det senare är att alla politiker och tjänstemän – uttalat eller undermedvetet – har en agenda och personliga referensramar. Något opartiskt och ofelbart orakel existerar inte. Den som vill inskränka det fria ordet har som regel sina – inte nödvändigtvis ädla – skäl.

Det är inte alltid uppenbart vad som är rätt eller fel. Vissa saker som absolut inte fick sägas på sociala media i går är tillåtet och allmänt godtaget idag.

Att censurera sociala media strider delvis mot principen att yttranden inte får hindras i förväg. (Även om ett inlägg initialt publicerats hindrar censuren spridning.)

Istället bör eventuellt olagliga yttranden prövas rättsligt i efterhand. (Och i samband med detta kan eventuell radering av innehåll ske efter beslut i domstol.)

Detta gäller när staten lägger sig i, vilket den nu uppenbarligen gör. (Användarvillkor är däremot ett avtal mellan två parter, vilket är en annan sak.)

I den svenska yttrandefrihetsgrundlagen (1 kap, §11) finns just ett sådant förbud mot förhandscensur.

Här står grundläggande rättigheter på spel. Artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast följande huvudprincip:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

EU-stadgan om de mänskliga rättigheterna säger exakt samma sak och är en del av EU:s fördrag. I sammanhanget är det värt att notera att EU-kommissionen förutsätts vara »fördragens väktare«.

Här kan det även vara på sin plats att påminna om FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. (A/HRC/RES/20/8 som tillkom på initiativ av Sverige och USA.)

När DSA utarbetades varnade både tjänstemän och civilsamhälle för att delar av förordningen står i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Detta avvisades av den dåvarande svenska, socialdemokratiska regeringen – och ignorerades av de svenska ledamöter av Europaparlamentet som var centrala i beslutsprocessen.

Nu börjar vi se konsekvenserna.

Naturligtvis ogillar politikerna sociala media. De är en möjlighet för medborgarna att käfta emot, ifrågasätta och lägga sig i. Detta stör och tvingar makthavarna att försvara sin ståndpunkt. Det minskar deras makt.

Man kan undra vad EU tänker göra om Musk inte lyder och kanske inte heller betalar de böter Bryssel då kommer att ålägga X (6% av företagets omsättning)? Blockera X? En europeisk digital järnridå, som The Great Firewall of China?

Har man verkligen tänkt igenom det här?

Mer troligt är att X lämnar den europeiska marknaden.

Vilket i så fall innebär att den enda breda arena för samhällsdebatt där alla kan medverka på lika villkor stängs. På grund av politiskt tryck. Bad optics. (Och ändå möjligt att kringgå med VPN.)

Det är lite av ett Gutenberg moment över det hela. Tumultet när allmänheten fick tillgång till information som tidigare var förbehållen ett fåtal. Revolutionen i att kunna göra sin röst hörd och dela information med många.

Sedan får vi nog leva med att alla inte tycker likadant.

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

• EU-kommissionen: Commission opens formal proceedings against X under the Digital Services Act »
• Commission investigating X for alleged violations of EU content moderation rules »
• EU targets Musk’s X in first illegal content probe »
• X vs. EU: Elon Musk hit with probe over spread of toxic content »
• EU Bureaucrats Formally Investigate X Over Lack of “Disinformation” Censorship »

PTS skall utse våra nya nätcensorer

av

Vilka blir våra nya statligt godkända nätcensorer? Det blir en fråga för Post- och Telestyrelsen, PTS.

Nu är remisstiden ute och det skall göras svensk lag av EU:s Digital Services ACT (DSA).

Bland annat föreskriver DSA att det skall utses så kallade »betrodda anmälare« eller »Trusted Flaggers« på engelska. Enkelt uttryckt är dessa ett slags nätcensorer som skall få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

De beskrivs så här i DSA:

»Leverantörerna ska genomföra nödvändiga tekniska och organisatoriska åtgärder för att prioritera anmälningar från så kallade betrodda anmälare. Sådana utses av samordnaren för digitala tjänster i respektive medlemsstat. Samordnaren kan även besluta att dra tillbaka statusen. Betrodda anmälare ska ha särskild sakkunskap och kompetens gällande att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll och ska agera aktsamt, korrekt och objektivt.«

»Som ytterligare exempel nämns i skälen icke-statliga organisationer och privata eller halvoffentliga organ. (…) Organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online anges också som exempel i detta sammanhang. Branschorganisationer som företräder sina medlemmars intressen uppmanas att ansöka om status som betrodda anmälare (…)«

Man kan ana att ett antal intresseorganisationer och särintressen kommer att vara angelägna om att få vara med och censurera internet. Företrädare för »kollektiva intressen« som det stod i första varianten av DSA.

Även om de betrodda anmälarna är tänkta att anmäla olagligt innehåll håller detta på att bli en gråzon i den pågående debatten om hat och hot på nätet. Just nu läggs mycket energi i EU på att räkna ut hur man skall kunna stoppa »olämpligt men inte olagligt« innehåll. Räkna med att det blir en stridsfråga i EU-legislaturen 2024-29.

Dessa betrodda anmälare skall utses av en nationell samordnare. Vem det är tänkt att vara i Sverige avslöjas i utredningen, SOU 2023:39:

»Post- och telestyrelsen utses till samordnare för digitala tjänster.«

PTS hanterar idag mest frågor som rör telemarknad och relaterad teknik. Nu skall mandatet alltså utökas till att även gälla censur av innehåll.

I enlighet med DSA skall PTS alltså utse ett slags statligt godkända nätcensorer.

Raskt innfinner sig frågan: Vilka blir dessa betrodda anmälare?

Görs detta fel kan det lätt användas för att tysta obekväma aktörer i samhällsdebatten. (Victor Orban i Ungern lär jubla.)

Vi har tidigare varnat för Trusted Flaggers här på bloggen. Nu visar det sig att vi inte var ensamma om vår oro. Tjänstemän i regeringskansliet flaggade också för att detta kan bli ett demokratiskt problem, i samband med att DSA behandlades i EU:s ministerråd. Men dessa farhågor viftades bort av ansvarigt statsråd, dåvarande digitaliseringsminister Anders Ygeman (S).

Ansvarigt statsråd idag är civilminister Erik Slottner (KD).

• SOU 2023:39 En inre marknad för digitala tjänster – kompletteringar och ändringar i svensk rätt »