Här är vår senaste video-plugg för sociala media:
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna: Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
Dela gärna! Youtube »
Censur
I denna kategori publicerar vi nyheter som rör inskränkningar av yttrandefriheten såväl online som i den fysiska världen. Vi ägnar speciell uppmärksamhet åt förslag om förhandscensur på nätet. Principen bör vara att den som publicerar något olagligt på nätet också bör vara ansvarig för det - och att detta ansvar kan utkrävas först när publicering har skett.
Yttrandefriheten under attack
De senaste dagarna har yttrandefriheten varit i medias blickfång. Ett par nyheter i flödet fångar vår uppmärksamhet.
• Akademiledamoten och professorn i teoretisk filosofi Åsa Wikforss skriver i DN: Ska vi begränsa yttrandefriheten för att rädda demokratin? »
Hennes tes är att yttrandefriheten på nätet måste modereras för att rädda demokratin. Vilket hon själv medger är en paradox.
Naturligtvis finns det folk som ljuger, förvirrar och vilseleder på nätet. Men som vanligt faller allt tillbaka på frågan: Vem skall avgöra vad som är rätt och fel, sant och falskt?
Det är alltid enklare att kräva censur än att själv ta debatten. Speciellt i ett samhälle som förträngt den västerländska demokratiska rättsstatens grundvärden till förmån för snäva ideologiska, politiska mål och makt.
Det är inte helt uppenbart att dagens makthavare alltid står upp för grundläggande mänskliga rättigheter. Speciellt inte online.
Det fria ordets väktare har blivit lata, bekväma, konflikträdda, principlösa och tysta.
Samtidigt som Wikforss vädrar idén om att begränsa yttrandefriheten skriver hon att »det är högst osannolikt att demokratin kan skyddas på detta sätt«.
Därför vill hon stärka kunskapen hos folket. Vilket naturligtvis är en bra sak. Men det kräver rimligen mer information, inte mindre.
Det närmaste vi kommit detta är »community notes« på X – där användare kan flagga upp felaktiga påståenden och tillföra relevant information. Men Wigforss tycks mena att den uppgiften främst bör ligga hos staten (och EU).
• Hos Sveriges Radio läser vi: Svenskar allt mer toleranta mot censur »
»Femtioåtta procent av de tillfrågade tycker att det vore ok om myndigheter ingrep mot inlägg från enskilda individer, och 83 procent om myndigheter korrigerade svenska medieföretag som anses komma med skadlig eller felaktig information.«
Detta verkar dock inte vara någon aktuell studie. På Totalförsvarets Forskningsinstituts (FOI) hemsida finns i vart fall inget på aktualitetssidorna och enligt radioinslaget är siffrorna från FOI flera år gamla.
Vi har sänt en fråga till FOI och återkommer om vi får något svar i substans. Möjligen är detta ett uppkok av gammalt material som lyfts igen. Att kritisera yttrandefriheten online är ju populärt för tillfället.
• I Smålandsposten skriver Emma Jaenson: Med kvinnor, mot yttrandefrihet? »
Denna text är mer positiv till yttrandefriheten och skriver med hänvisning till SR-inslaget ovan:
»Att en majoritet av alla svenskar tar så lätt på en så fundamental rättighet som att få tala och uttrycka sig fritt, är skrämmande. Vad är det som säger att de som vill förbjuda vissa ord inte själva kommer att stå i skottgluggen nästa gång?«
En av författarens poänger är att samtidigt som det påstås att hotet mot demokratin kommer från män till höger – så är det det främst är kvinnor tll vänster som vill inskränka yttrandefriheten.
»Men man bör också tänka på att demokratier sällan nedmonteras av enskilda onda aktörer som roffar åt sig makten, utan snarare av en majoritet som anser att det är rimligt att tumma på grundläggande principer för den goda sakens skull – kanske för att just deras sakfråga är så viktig.«
CC0
Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG
Vi tar en titt på yttrandefriheten runt om i EU. Här är en granskning av den kritiserade tyska nätcensuren.
Tyskland har en av EU:s hårdaste lagar mot hat och hot på nätet – Netzwerkdurchsetzungsgesetz, allmänt kallad NetzDG.
En del av lagen handlar om att sociala media måste ta bort olagligt innehåll på nätet inom ett dygn. Även »potentiellt olagligt innehåll« måste granskas och, om det bedöms vara olagligt, tas bort inom sju dagar. Om så inte sker kan böter utdömas på upp till 50 miljoner euro.
Kritiker menar att lagen leder till överblockering, där plattformar hellre tar bort inlägg än riskerar böter. Detta kan begränsa yttrandefriheten och skapa ett slags privat censur där företag som saknar relevant juridisk expertis snarare än domstolar avgör vad som är tillåtet.
Det finns således ingen rättslig granskning innan innehållet tas bort, vilket gör att vissa inlägg raderas felaktigt. En studie har visat att en stor andel av det borttagna innehållet på plattformar som Facebook och YouTube i Tyskland var lagligt.
Men lagen riktar sig även mot användare som lägger upp sådant som anses hotfullt – eller »bara« förolämpande enligt en rätt vid tolkning. Detta gäller även den som åter-postar ett sådant inlägg. Det kan ge böter eller fängelse.
Att även förolämpningar betraktas som så allvarliga hänger ihop med landets historia. Man vill inte se något som kan hetsa till att grupper eller individer förföljs.
Samtidigt påminner lagstiftningen i delar om de inskränkningar av det fria ordet som gjordes i Tyskland under just de mörka åren. (Se bilden ovan.) Vilket är något av en paradox.
Det finns exempel på när satir censurerats. Även postningar från politiker i så vitt skilda partier som AfD och Die Grüne har drabbats. Det har till och med hänt att tweets plockats bort som citerat en dom från en tysk domstol.
Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media som kritiserar dess politik. Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) har offentligt sagt att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.
Det finns ingen samlad statistik för hur många fall det handlar om. Men av ett inslag i CBS 60 Minutes framgår att i Niedersachsen hanterar åklagare ungefär 3.500 fall om året. Och Niedersachsen är en av 16 delstater, med knappt en tiondel av landets befolkning. Det handlar alltså om flera tiotal tusen inlägg som blir föremål för myndigheternas utredning varje år.
Stegvis ersätts NetzDG nu med EU:s Digital Services Act (DSA), som säger att olagligt innehåll skall plockas bort. Vad som anses vara olagligt avgörs dock fortfarande av nationell lagstiftning. Så tyska åklagare kan fortsätta inom i princip samma ramar som idag.
DSA föreskriver även att ett slags statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Dessa skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.
I Tyskland är än så länge bara en Trusted Flagger utsedd. Det är en organisation som arbetar mot hat på nätet – och som startsats, finansierats och drivs av delstaten Baden-Württemberg. Även delstaten Bayern och tyska förbundsstaten bidrar med finansiering. Vilket föranlett att dess oberoende ifrågasatts.
Nedan kan du se två inslag om den tyska nätcensuren. Dels det ovan nämnda inslaget på CBS, dels en uppföljning från DW.
Policing the internet in Germany, where hate speech, insults are a crime | 60 Minutes.
After Trump administration attacks: Are German hate speech laws too restrictive? | DW News
CC=0
Regeringen vill förbjuda Onlyfans
I sommar skall det bli olagligt att betala för eller tillhandahålla camshows online där sexuella handlingar utförs på kundens initiativ. Om regeringen får som den vill.
Regeringen har presenterat en lagrådsremiss med rubriken »Skärpt syn på sexuella kränkningar, bedrägerier mot äldre och brott med kön som hatbrottsmotiv« som kommer att få en del konsekvenser i den digitala världen.
Att betala för att se när någon utför sexuella handlingar på nätet kommer att bli olagligt i de fall köparen påverkar innehållet – och betraktsas som sexköp. Detta gäller även försök eller medhjälp till sådana handlingar.
»Den som, i annat fall än som avses förut i detta kapitel, förmår en person att mot ersättning företa eller tåla en sexuell handling i huvudsakligt syfte att delta i eller förevisas handlingen, döms för köp av sexuell handling till fängelse i högst ett år. (…) Vad som sägs i första stycket gäller även om ersättningen har utlovats eller getts av någon annan.« (Brottsbalken 6 kap. 11 §.)
Detta utvecklas i Lagrådsremissens 6 kapitel:
»Regeringens förslag: Brottet köp av sexuell tjänst ska i stället benämnas köp av sexuell handling och liksom brottet koppleri utvidgas till att även omfatta sexuella handlingar som utförs på distans, dvs. utan fysisk kontakt.«
Detta skall gälla oavsett om handlingen sker live eller spelas upp i efterhand.
Förbudet skall tydligen även gälla inom förhållanden, i syfte att motverka så kallad sugardating.
Dessutom kommer man att förbjuda siter som tillhandahåller sexuella handlingar enligt ovan i realtid (som Onlyfans) eller på beställning, då man anser att det handlar om koppleri.
»Den som främjar eller på ett otillbörligt sätt ekonomiskt utnyttjar att en person förmås att mot ersättning företa eller tåla sexuella handlingar, på det sätt som avses i 9 eller 11 §, döms för koppleri till fängelse i högst fyra år. (…) Är brott som avses i första eller andra stycket att anse som grovt, döms för grovt koppleri till fängelse i lägst två och högst tio år.« (Brottsbalken 6 kap. 12 §)
»Förslaget att utvidga det straffbara området för köp av sexuell handling och koppleri innebär att den som t.ex. tillhandahåller eller administrerar en webbplats där personer kan komma i kontakt med någon som på beställning utför en sexuell handling mot ersättning kan göra sig skyldig till koppleri, även i de fall där den sexuella handlingen utförs på distans.«
Däremot kommer (kan) man inte förbjuda pornografi, även om man medger att det kommer att uppstå gränsdragningsproblem. Onlyfans-sidor (m.fl.) med innehåll som inte styrs av konsumenten lär därför inte bli olagliga.
Remissens 6 kapitel:
»Straffansvaret för koppleri på distans kan t.ex. träffa den som tillhandahåller eller administrerar en webbplats som underlättar för personer att komma i kontakt med någon som på beställning utför sexuella handlingar mot ersättning i form av direktströmmade s.k. camshows. Det kan också handla om att någon mera direkt anlitar en annan person för att digitalt utföra föreställningar – som inkluderar sexuella handlingar – på beställning av en tredje part.«
Samtidigt medger regeringen att det kan bli problematiskt att fälla camshow-siter i utlandet för koppleri. (Kunden anses fortfarande begå ett sexköps-brott. Dock kan det bli problem med att säkra bevis om siten ligger i ett land där sexköp är lagligt. Att annonsera om sådana tjänster i sådana länder skall dock bli straffbart.)
Detta lagförslag är en snårskog av tolkningssvårigheter, micro management och kontroll. Det öppnar även för oönskade konsekvenser (som utpressning).
Även om det inte har med denna lagrådsremiss att göra kan i sammanhanget nämnas att Jämställdhets- och arbetslivsminister Paulina Brandberg (L) kräver BankID för att få titta på porr online och porrfilter i alla mobiltelefoner.
Har US VP Vance rätt om yttrandefriheten i Europa?
Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.
Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.
Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.
Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.
Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.
Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…
Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.
I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:
»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«
Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.
Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.
Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.
Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.
I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.
Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)
Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.
Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.
Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.
En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.
Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.
Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.
På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.
Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.
Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.
I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.
I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.
Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.
Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.
Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.
EU:s planer för internet – hela (?) listan
Trots kritiken mot att man överreglerar kommer EU att rulla ut ett flertal nya lagstiftningsförslag som berör internet, yttrandefrihet och övervakning under den nya mandatperioden.
Den nya EU-kommissionen har nu presenterat sitt arbetsprogram. Totalt planeras 51 större nya politiska initiativ och det finns 123 sådana under beredning sedan tidigare. Låt oss titta igenom dokumenten och se vad som rör internet, övervakning och relaterade frågor.
I ett faktablad kan vi läsa att det kommer ett lagstiftande digitalt paket under fjärde kvartalet i år. Då kommer även en Digital Networks Act, en AI Continent Action Plan och en Quantum Strategy of EU. (Oklart om detta är delar i det digitala lagpaketet eller om de ligger utanför.)
Under tredje kvartalet i år tänker man komma till skott med EU:s Demokratisköld, där vi redan skrivit om kommissionens briefing paper. Intrycket är att det mest är en byråkratisk ordsallad. Vi kan även förvänta oss fördjupad lagstiftning mot diskriminering och rasism, vilket alltid väcker frågor om rättigheter och yttrandefrihet.
Det kommer också en ny intern säkerhetsstrategi för EU i närtid. Vi vet ännu inte vad den innehåller, men några heta frågor i ämnet kan vara ny datalagring, kriget mot totalsträckskryptering, och ökad massövervakning, som ju ständigt är aktuella i unionen.
Gräver man ner sig i bilagorna kan vi även se att man planerar en översyn av EU:s Geo-blocking Regulation.
Plus sådant som redan är under beredning:
- digital Euro [COM(2023)369 final 2023/0212 (COD)],
- ett direktiv om »payment services and electronic money services« [(COM(2023)366 final 2023/0209 (COD)],
- reglering av ramverk för Financial Data Access [COM(2023)360 final 2023/0205(COD)],
- Chat Control 2 [COM(2022)209 final 2022/0155 (COD)],
- »A more inclusive and protective Europe« – utökning av listan av EU-brott till att även gälla hat och hot [COM(2021)777 final] (se vår tidigare bloggpost).
Man kan även notera att att EU-kommissionen i sista stund dragit tillbaka ett planerat AI Liability Directive [COM(2022)496 final 2022/0303 (COD)] Vilket kanske kan ses i ljuset av kritiken mot att EU överreglerar AI.
Ett annat förslag som dragits tillbaka är en reglering »concerning the respect for private life and the protection of personal data in electronic communication« [COM(2017)10 final 2017/0003 (COD)].
Något vi vid första påseende inte kan hitta i dokumenten är planen på gemensamma digitala medicinska journaler i EU, digitalt EU-ID och en EU-gemensam digital plånbok. Men det är möjligt att dessa frågor betraktas som färdigbehandlade.
Allt det ovanstående med reservation för att EU-dokumenten är snåriga, att viktiga saker ibland göms bakom missvisande rubriker och att vi kan ha missat eller missuppfattat något. Lägg till det att nya frågor ständigt dyker upp, ofta snabbt och under radarn.
• EU-kommissionen: A bolder, simpler, faster Union: the 2025 Commission work programme »
Relaterat:
• Nya EU-kommissionen och internet »
EU:s nya censur-byråkrati
EU:s politiker ser sin Digital Services Act som ett verktyg för att stoppa oönskad information online. Men resultatet verkar än så länge mest bli mer byråkrati.
Vi har tidigare skrivit en hel del om Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«) i EU:s Digital Services Act (DSA). Det är ett slags statligt godkända nätcensorer som skall få en direktlina till sociala media, för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.
Formellt sett kan de bara begära att olagligt innehåll skall tas bort. Men de förväntas även hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga även hålla efter innehåll som oftast inte är olagligt.
Vilket blir lite knepigt om en statligt utsedd aktör skall börja gå efter icke-olagligt innehåll. Eller för den delen olagligt innehåll – utan föregående rättslig prövning. Rollfördelningen känns inte helt genomtänkt här.
Nu kommer ytterligare en aktör inom ramen för DSA in i bilden: Monitoring Reporters.
Detta skall vara organisationer från civilsamhället, myndigheter med flera som är tänkta att hålla efter sociala media och kontrollera att de lever upp till vad DSA föreskriver och att de följer EU:s uppdaterade Code of conduct on countering illegal hate speech online +.
Denna code of conduct är en »frivillig« överenskommelse som de stora sociala medierna har skrivit under. Det övergripande syftet är att få dessa att underordna sig DSA:s långtgående krav på redovisning av hur man uppfyllt dess krav.
Sedan har vi EU:s Code of Practice on Disinformation. Även denna är »frivillig« och föreskriver bland annat användandet av faktagranskare. Vilket är något bland andra Meta och X nu är på väg att avveckla.
Men kan i sammanhanget fråga sig om det är meningsfullt att sociala media håller sig med externa faktagranskare om man istället kan använda sig av community notes för att rätta felaktigheter och tillföra kontext – samt DSA:s lagstadgade Trusted Flaggers för att identifiera och avlägsna olagligt innehåll.
Hela processen är underställd EU:s European Board for Digital Services. Den består av medlemsstaternas digitala service-koordinatorer. Dessa har som uppgift att upprätthålla DSA på nationell nivå och är ansvariga för nationella Trusted Flaggers. I Sverige ligger uppgiften hos Post- & Telestyrelsen, PTS.
Till detta skall läggas att de största sociala plattformarna och sökmotorerna (VLOP och VLOSE) förväntas identifiera och vidta åtgärder mot »systemrisker« – vilket kan betyda lite vad som helst.
Det är under denna punkt diskussionen nu förs om förmodat olämpligt och skadligt innehåll som ej är olagligt. En diskussion där det är svårt att få juridiskt hållbara, konkreta exempel på exakt vad det är man vill censurera.
Det skall därför bli intressant att se vad som kommer ut ur EU-kommissionens pågående granskning av X.
Att staten (EU) vill tysta yttranden som inte är olagliga kan – trots allt – visa sig vara lättare sagt än gjort. Även om EU-politiker i olika institutioner nu anser sig ha fått ett verktyg för att censurera sådant som de ogillar.
Vad man säkert kan säga är att EU skapat en helt ny byråkratisk apparat.
Resurser:
• Commission welcomes the integration of the revised Code of conduct on countering illegal hate speech online into the Digital Services Act »
• The EU Code of conduct on countering illegal hate speech online (2016/18) »
• The Code of conduct on countering illegal hate speech online + (2025) »
• Codes of conduct under the Digital Services Act »
• The 2022 Code of Practice on Disinformation »
• DSA: Very large online platforms and search engines »
• The enforcement framework under the Digital Services Act »
• European Board for Digital Services »
• DSA Observatory – More than an advisory group: why The European Board for Digital Services has key roles in DSA enforcement »
Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »
(S) vill förbjuda anonyma konton på sociala media. Igen.
Från Riksdagens frågestund torsdag 23 januari 2025.
Riksdagsledamoten Markus Selin (S) och Civilminister Erik Slottner (KD).
EU:s digitala järnridå
EU:s digitala isolationism hotar vår utveckling, vårt välstånd och vår yttrandefrihet.
Ett slags digital järnridå – byggd av byråkrati – håller på att sänka sig runt EU.
Till exempel finns AI-tjänster som är blockerade i EU, på grund av EU:s nya AI Act. Om Chat Control 2 blir verklighet kommer meddelandetjänster som Signal att lämna EU. Och EU:s Digital Services Act (DSA) skapar en massiv byråkrati som driver IT-entreprenörer till andra delar av världen. För att inte nämna konsekvenserna av dataskyddsförordningen GDPR.
EU har en AI Act, men inga egna AI-företag i frontlinjen.
EU reglerar sociala media, men har inga egna stora sociala medieplattformar.
EU har ett mycket långtgående persondataskydd – samtidigt som politiken rullar ut en allt mer allomfattande massövervakning av folket.
Det är ingen naturlag att det skall vara så här. Allt är konsekvenser av medvetet fattade politiska beslut.
Samtidigt byggs en konflikt upp om censur och innehållsgranskning mellan de stora sociala medieplattformarna och EU. Resultatet kan bli att dessa måste skapa någon form av »walled gardens« för användare i EU, där informationen begränsas. Eller ytterst att vissa av företagen lämnar EU och blockerar oss användare här. (Youtube har flera gånger flaggat för att det kan ske.)
Om nu inte EU försöker stoppa dem först… Vilket landar i den debatt om yttrandefrihet och DSA vi nu ser.
På samma sätt har EU:s dataskyddsförordning (GDPR) fått många utländska medier och siter att hellre blockera användare i EU än underkasta sig förordningens massiva, byråkratiska krav. (Det är tur att det finns VPN.)
En beräkning uppskattar den totala kostnaden för GDPR i EU till drygt 200 miljarder euro. Och ytterligare 100 miljarder euro för företag utanför EU.
Kostnaderna för DSA är ännu i stort sett okända.
Center for Data Innovation uppskattar att EU:s AI Act kommer att kosta den europeiska ekonomin 31 miljarder euro under de närmaste fem åren och förväntas minska AI-investeringarna med nästan 20 procent.
EU har blivit en del av världen där det är onödigt krångligt och dyrt att driva IT-företag.
Dessutom håller vi på att skärma av oss från ett fritt och öppet flöde av in formation från övriga världen. (Det är lite som när man diskuterade att förbjuda parabolantenner i Sverige.)
På så sätt hamnar EU på efterkälken – på många områden.
Om vi till exempel inte får tillgång till samma AI-verktyg som i andra länder, då kommer det att bromsa utvecklingen på många andra områden.
Om vi inte får fri tillgång till information, då försämras vår förmåga att fatta genomtänkta beslut.
Vilket i slutändan drabbar vår tillväxt, vår utveckling och vårt välstånd. Det behöver man inte vara raketforskare för att inse.
Alla regelverk ovan är skrivna med goda intentioner och går som sådana att argumentera för. Men det betyder inte att de är bra, nödvändiga eller lämpliga. I stort sett vad som helst kan motiveras på ett eller annat sätt.
Men man kan inte bara se till ett förslags intentioner utan bör även göra en realistisk bedömning av dess konsekvenser. Vilket politiker i allmänhet och EU-politiker i synnerhet är dåliga på.
För att citera Metas Mark Zuckerberg:
»Europe has an ever-increasing number of laws, institutionalizing censorship, and making it difficult to build anything innovative there.«
EU ägnar sig enkelt uttryckt åt digital isolationism. Den tveksamma ambitionen var att bli världsledande på IT-reglering. Resultatet blev att EU nu hamnat på efterkälken både vad gäller digitala plattformar och AI. Samt att yttrandefriheten hotas.
Kusligt nog sker detta i relativt stor politisk enighet. Kampen för ett fritt och öppet internet är därför viktigare nu än någonsin tidigare.
Kan EU bestämma över X och Meta?
EU-politiker vill använda EU:s nya Digital Services Act för att hejda X:s och Metas mer liberala tolkning av yttrandefriheten. Men det är oklart om någon sådan formell möjlighet finns. Däremot öppnas för informella påtryckningar och sanktioner.
Den senaste tiden har politiker hotat med EU:s nya Digital Services Act (DSA) till exempel när Elon Musk samtalat med Donald Trump och tyska AfD:s Alice Weidel på X.
Man har också mullrat mot Meta, efter att Mark Zuckerberg meddelat att man lättar på censuren och ersätter sina externa faktagranskare med community notes.
Trots allt buller kan DSA – formellt sett – endast användas för att avlägsna olagligt innehåll.
Men det finns problem om man ser till vad som de facto är olagligt. Till exempel kan nämnas att hädelse och information om eller främjande av abort är olaglig i vissa EU-länder. Det är inte som att det saknas orimliga lagar i EU:s medlemsstater.
EU är dessutom på väg att göra »hat« till ett EU-brott (som till exempel terrorism och vapensmuggling). Det vi ser nu är en del i en större helhet.
DSA är långt ifrån en kristallklar lagstiftning. Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer förväntas identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från tjänsten. Vilket kan betyda lite vad som helst.
Utifrån detta skall man sedan införa rimliga, proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder.
Ett sätt för EU att mygla med detta – som tillämpats under lång tid, redan innan DSA – är att politiken utsätter sociala media för påtryckningar, som syftar till att använda plattformarnas användarvillkor för att begränsa yttranden som vore allt för känsliga att förbjuda genom lag.
Strikt formellt sett kan det dock vara svårt för EU att använda DSA för att hindra Meta från att göra sig av med sina externa faktagranskare. Å andra sidan kan det bli en rättslig fråga huruvida community notes kan anses utgöra rimliga, proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder.
Ser man till EU:s reaktioner på Musks samtal med Trump och Weidel (AfD) på X är det ett gungfly. Formellt sett har inget olagligt skett. Men det saknas inte röster som ser dem som systemhotande. Samtalet med Weidel granskades enligt uppgift av 150 EU-tjänstemän i jakt på något som stider mot DSA. Och i Tyskland finns vill tunga aktörer helt förbjuda AfD.
Här skall även nämnas att EU givit sig självt rätt att utfärda gigantiska böter för den som anses bryta mot DSA. (6% av den globala årsomsättningen.)
Vad finns det då för spärrar mot att använda DSA som verktyg för censur?
Artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och artikel 11 i EU:s människorättsstadga (som är en del av EU:s fördrag) säger:
»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.«
Notera särskilt avsnittet »utan offentlig myndighets inblandning«. Men denna rätt är inte absolut. I Europakonventionen 10:2 kommer undantagen:
»Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.«
Vilket är en rätt omfattande brasklapp. Det är lätt att se hur EU kan komma att försöka klämma in rätt mycket under dessa undantag.
Därmed kan både fallen med X och Meta bli rena tolkningsfrågor. Dock har EU-domstolen (om frågan går dit) en tendens att sätta huvudregeln före undantagen. (Se domen som upphävde EU:s datralagringsdirektiv.) Men man kan aldrig säkert veta.
Möjligen kan även den amerikanska uppfattningen att DSA (m.m.) utgör handelshinder ha en avhållande effekt vad gäller att driva frågan till sin spets.
Sammanfattningsvis: DSA ger EU rätt att censurera olagligt innehåll. Det är inte alls uppenbart att varesig de frågor som nu rör X eller Meta bryter mot förordningen. Däremot ger DSA utrymme för både EU och medlemsstater att indirekt lägga sig i vad som publiceras – speciellt inom ramen för specialreglerna för stora aktörer. Och att utfärda gigantiska böter.