Femte juli

Nätet till folket!

Censur

I denna kategori publicerar vi nyheter som rör inskränkningar av yttrandefriheten såväl online som i den fysiska världen. Vi ägnar speciell uppmärksamhet åt förslag om förhandscensur på nätet. Principen bör vara att den som publicerar något olagligt på nätet också bör vara ansvarig för det - och att detta ansvar kan utkrävas först när publicering har skett.

Nu står striden om det fria ordet i EU

av

Konspirationsteori, slump eller något annat? Olika lagar från EU som klubbats eller är på gång utgör sammantaget ett tydligt hot mot yttrandefriheten på nätet.

Ibland är helheten större än delarna. Så är till exempel fallet med EU:s lagstiftning vad gäller internets frihet, övervakning och yttrandefrihet. Så här:

Med EU:s nya Digital Services Act (DSA) etablerar man en laglig grund och verktygen för att avlägsna innehåll på nätet.

DSA:s så kallade Trusted Flaggers (betrodda anmälare) blir statligt godkända nätcensorer, med en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Myndigheter i ett EU-land kan beordra borttagning av innehåll på servrar i en annan medlemsstat, även om innehållet i fråga inte är olagligt i den senare.

Med Chat Control 2 (CC2) vill EU-kommissionen och EU:s ministerråd låta AI granska innehållet i alla våra elektroniska meddelanden, konversationer på nätet och de bilder och filer vi sänder till varandra.

Vilket nästan alla andra anser står i strid med vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.

Till och med kommissionens och rådets respektive egna rättstjänst säger nej till förslaget. Kommissionen själv medger att CC2 kränker rätten till privat korrespondens. Samt yttrandefriheten, persondataskyddet och informationsfriheten. Men att den inte bryr sig.

Lägg till detta att EU nu vill göra hat och hot till ett EU-brott, i klass med terrorism och vapensmuggling. Detta utan att berätta vilka yttranden det är man vill göra olagliga. I vart fall får vi inte veta innan sommarens EU-val.

Således har vi här en laglig grund för att censurera internet (DSA), verktyget för att upptäcka otillåtna konversationer (CC2) – samt en kommande, ospecificerad inskränkning av yttrandefriheten.

Konspiration, slump eller något annat – dessa tre pusselbitar passar oroväckande bra ihop.

Även om CC2 skulle falla ger DSA och den nya lagstiftningen om hat och hot EU mycket långtgående möjligheter att censurera oönskade yttranden och innehåll på nätet.

Striden om det fria ordet i EU – på och utanför nätet – avgörs under den kommande mandatperioden, efter sommarens EU-val.

Hård kritik mot förslag om nätcensur inför EU-valet

av

EU-kommissionen vill kontrollera innehållet i sociala media och sökmotorer inför sommarens EU-val. Experterna sågar förslagen.

EU-kommissionen har sänt upp en del testballonger om hur man kan motverka desinformation och otillbörlig påverkan i EU-valet: Guidelines for Providers of Very Large Online Platforms and Very Large Online Search Engines on the Mitigation of Systemic Risks for Electoral Processes.

Detta blir extra intressant då det är första gången EU:s nya Digital Services Act (DSA) prövas i skarpt läge.

Electronic Frontier Foundation (EFF) skriver bland annat att kommissionen fokuserar för hårt på användargenererat innehåll – och för lite på plattformarnas egna processer och grundläggande mänskliga rättigheter, speciellt yttrandefriheten.

EFF konstaterar även att det saknas definitioner av till exempel »hat« och »desinformation«, vilket är ett problem om man vill bekämpa sådant. Innehåll bör inte kunna stoppas bara för att det anses vara »problematiskt«.

Man varnar även för allt för nära samarbete mellan plattformar / sökmotorer och myndigheter. Det gäller speciellt om sådant samarbete inte är öppet och transparent. Vidare:

»[W]e recommend that the Guidelines acknowledge the potential of abuse of the trusted flagger provision in the DSA. As pointed out in previous comments and publications, the DSA lacks general safeguards for users, opening the door to potential notice, action, and human rights misuse. Any guidance should therefore stress that trusted flaggers must have the collective interests of the public and the protection of fundamental rights in mind. This is particularly true for authorities that have been awarded the status of a trusted flagger.«

Detta handlar alltså om de trusted flaggers (sv: betrodda anmälare) som skall godkännas av staten och få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort. Detta är speciellt problematiskt då sådana förutsätts vara organisationer som kan antas ha en egen agenda. Läs mer här »

Denna kritik är dock inget mot den bredsida som professor Alexander Peukert vid Goethe-Universität Frankfurt am Main avfyrar. Som en av de ledande experterna på EU:s nya Digital Services Act (DSA) vänder han denna nya lagstiftning mot EU-kommissionen.

Enkelt uttryckt menar han att stora delar av ovan nämnda guidelines inte är förenliga med DSA.

Till att börja med noterar han att det saknas definitioner och bedömning om vad som kan anses vara proportionerligt. Han kritiserar också den bristande transparens (och bristande regelverk) kring alla de aktörer som kommissionen vill skall vara med och moderera innehåll.

Vidare noteras att många av de fact checkers som kan komma att användas är baserade i länder utanför EU, främst i USA. Peukert menar att man i vart fall bör ställa samma krav på dem som på trusted flaggers, till exempel att de skall vara baserade i EU.

Det föreslagna samarbetet mellan plattformar / sökmotorer och myndigheterna för att moderera innehåll sågar han helt. Sådant saknar lagligt stöd i DSA. Detta gäller även kommissionens idéer om att märka AI-genererat innehåll.

Detta för att bara ta några exempel.

Nu återstår att se vilka skarpa förslag EU-kommissionen kommer att lägga fram.

Risken är att den kommer att bortse från kritiken och gå bortom sitt mandat.

Länkar:
• Disinformation and Elections: EFF and ARTICLE 19 Submit Key Recommendations to EU Commission »
• Verfassungsblog: Risky Recommendations »
• Guidelines for Providers of Very Large Online Platforms and Very Large Online Search Engines on the Mitigation of Systemic Risks for Electoral Processes »

Relaterat:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

EU vill jämställa ”näthat” med terrorism

av

Efter sommarens EU-val vill EU-kommissionen och Europaparlamentet göra ”hat och hot” till gränsöverskridande brott på nivå med terrorism och vapensmuggling. Men ingen tycks vilja diskutera saken innan valet.

EU vill göra hat och hot till ett ”EU-brott”. Det vill säga att man tänker betrakta oönskade yttranden som lika allvarliga som terrorism, människohandel, vapensmuggling m.m. Vilket skall skrivas in i EU:s fördrag. Förändringen är tänkt att ske under nästa mandatperiod, efter sommarens EU-val.

Vad gäller hot har EU-länderna redan lagstiftning som gör det olagligt att på ett konkret sätt hota att skada andra människor, deras säkerhet och egendom. Det är även förbjudet att uppvigla andra till att skada individer eller grupper. Vilket är rimligt. De flesta länder har även lagar mot förtal och ärekränkning.

När det gäller hat blir det genast mer komplicerat, då vad som kan anses vara hat lämnar stort utrymme för subjektiv tolkning. Begreppet tycks kunna rymma allt från rena hatseanser till att ifrågasätta lättstötta debattörers påståenden och resonemang på nätet.

Vi har tidigare rapporterat:

»Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations”. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en ”holistisk respons” och en ”multidimensionell approach”. Samt att kommissionen rekommenderas ha en ”open ended approach” till vad som skall listas som hat och hot.«

Vilket känns som att man öppnar dörren för inskränkningar av yttrandefriheten på vid gavel.

Vi har påpekat att detta står i strid med vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU:s människorättsstadga har att säga om yttrandefriheten:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Med tanke på hur många politiker, samhällsdebattörer och surkart som vill hindra olika former av yttranden är EU:s planer oroväckande.

Samtidigt som detta är en fråga som bör lyftas i EU-valrörelsen är i princip alla partier ovilliga att diskutera saken (innan valet). Det hörs inte ett pip från varesig politik, media eller medborgarrättsaktivister.

Möjligen beror det på att de flesta inte känner till vad som är på gång. Vilket kan vara en förklaring – men inte en ursäkt.

Vill man inskränka den grundläggande mänskliga rättighet som i sig är en förutsättning för en fungerande demokrati – då måste i vart fall politikerna redovisa sina positioner innan det är för sent.

Frågan måste vara specifik. Det räcker inte att fråga om EU-kandidaterna vill försvara yttrandefriheten. (Alla kommer reflexmässigt att svara ja.) Istället krävs svar på hur man ställer sig till de aktuella dokumenten.

Framförallt måste man kräva svar på frågan om vilka yttranden partier och kandidater vill förbjuda – när man går vidare med kommissionens och parlamentets förslag.

(Alla svenska ledamöter i Europaparlamentet utom de från SD röstade för parlamentets resolution.)

Eftersom ingen tycks bry sig om saken måste vi försöka tjata in frågan i debatten. Vilket ibland kan fungera (se till exempel Chat Control). Så ursäkta om vi emellanåt upprepar oss.

Ju tidigare vi får igång en kritisk diskussion, ju bättre är förutsättningarna för att stoppa de värsta galenskaperna.

Får frågan däremot passera i tystnad kommer vi att ställas inför fullbordat faktum när det är för sent för att göra något åt saken. Vilket inte vore första gången.

Läs mer:
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• Skall man protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten – eller vänta tills det är för sent? »
• EU-kommissionen: Extending EU crimes to hate speech and hate crime »

Skall man protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten – eller vänta tills det är för sent?

av

»Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna startat kan det redan vara för sent.«

I ett sällsynt olyckligt uttalande säger den tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Vilket är snubblande nära den gamla östtyska lagstiftning som förbjöd anti-statlig agitation.

För att ge ett sammanhang är den tyska regeringen just nu hårt pressad samtidigt som högerradikala Alternative für Deutschland (AfD) går starkt i opinionen.

Det senare i kombination med en del provokativt beteende från medlemmar i AfD har utlöst en massiv protestvåg mot högerextremism i Tyskland. Vilket väckt krav på såväl partiförbud som begränsningar av yttrandefriheten.

Detta kan beskriva det mer allmänna fenomenet när till synes stabila demokratier stresstestas. Plötsligt är inte yttrandefriheten längre självklar, alla vackra ord om den till trots.

För att citera Nietzsche bör den som bekämpar monster akta sig så att inte även han själv blir ett monster.

Även om situationen i Tyskland är speciell och landets historia kastar mörka skuggor är hotet mot det fria ordet där inte unikt.

Efter EU-valet börjar unionens arbete med att utöka lagstiftningen mot hat och hot. Som vi tidigare rapporterat kommer oroväckande signaler i de förberedande dokumenten.

Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot.

Även med den mest välvilliga tolkning känns detta väldigt svepande. Vilket hakar in i den diskussion som förs i EU och andra politiska kretsar om vad man skall göra åt yttranden som man finner olämpliga men som inte är olagliga.

Antingen är yttranden lagliga eller olagliga. Att staten skall inskränka lagliga (icke olagliga) yttranden är orimligt.

I denna gråzon kan man även notera att politiker inte alltid uppskattar att bli granskade och kritiserade. Det är jobbigt när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vad som kan anses utgöra näthat inbegriper således ett stort mått av subjektivitet.

Här måste man fokusera på kärnfrågan. 5 juli-stiftelsens core mission är att försvara de mänskliga rättigheterna online, med särskild vikt vid yttrandefriheten.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Redan EU:s nya Digital Services Act (DSA) utmanar denna grundläggande rättighet. Den tillhandahåller de verktyg som krävs för att begränsa det fria ordet.

Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna kommit igång kan det redan vara för sent. Det vet vi från många andra kontroversiella EU-beslut, där vi plötsligt ställts inför fullbordat faktum.

Frågan är helt enkelt om vi tänker protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten eller om vi kommer att vänta tills det är för sent. Så ursäkta om vi tjatar.

Relaterade länkar:
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

Att begränsa yttrandefriheten är kontraproduktivt

av

Att förbjuda mörka idéer och absurda påståenden istället för att bemöta dem är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

En parlamentariskt sammansatt kommitté – där alla partier i Sveriges riksdag har varit representerade – vill utöka lagen om hets mot folkgrupp (brottsbalken) samt ändra i tryckfrihetsförordningen för att förbjuda vissa yttranden om folkmord med mera. I regeringens lagrådsremiss kan man läsa att detta gäller:

»…hets mot folkgrupp som innebär att någon uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.«

De kursiverade delarna är ny text. Andra stycket gäller även hets mot folkgrupp i brottsbalken.

Man vill alltså förbjuda förnekelse eller ursäktande av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser med mera.

Det hela har aktualiserats av att allt fler boende i Sverige (främst i vissa invandrargrupper) i ökad omfattning uttrycker hat mot judar och i många fall även förnekar Förintelsen – grundat i politiska, kulturella och/eller religiösa föreställningar.

Antisemitism är så väl en anti-intellektuell som vidrig form av rasism. Att förneka Förintelsen är absurt.

Men – det finns problem med att införa ett förbud mot vissa åsikter och föreställningar. För unga människor kan det göra idéerna i fråga mer spännande. Folk som hyser dessa åsikter kan komma att odla en bild av sig själva som martyrer. Och det blir inte ett dugg lättare att bemöta sådana åsikter om man driver dem ”under jorden”.

Dessutom signalerar lagförslaget att samhället i någon mening har kapitulerat inför dessa mörka idéer. Att vi inte vill och orkar ta debatten. Att lärare som möter förintelseförnekare i sina klassrum inte längre behöver bemöta dem i sak, utan kan nöja sig med att torrt konstatera att åsikterna i fråga är olagliga.

Det känns som vi kommit till en punkt där samhället i vidare mening inte längre ids eller törs stå upp mot dumhet och ondska.

Att tro att man kan besegra galna idéer med lagstiftning är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

EU:s framväxande Sanningsministerium

av

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

Skurkstater i FN vill ta kontroll över internet

av

Ryssland, Kina och Iran vill göra FN:s Cybercrime Treaty till ett verktyg för kontroll och förtryck. Nästa vecka kan allt avgöras.

29 januari till 9 februari genomförs slutförhandlingar om FN:s Cybercrime Treaty. Den text som ligger på bordet är problematisk.

Får länder som Ryssland, Kina, Iran och Pakistan som de vill öppnas dörren för censur och övervakning på ett sätt som står i konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter. Några exempel:

  • Man är inte ens överens om vad »cyberbrottslighet« egentligen är. Vilket skapar utrymme för godtycke.
  • Vad vi i de demokratiska rättsstaterna betraktar som helt lagliga yttranden online kan komma att kriminaliseras.
  • Verksamhet som bedrivs av cybersäkerhetsexperter, visselblåsare, aktivister och journalister kan komma att kriminaliseras.
  • Säker elektronisk kommunikation kommer att undermineras.
  • IT-tekniker kan tvingas kringgå dagens verktyg för säkerhet online.
  • Data och information kan komma att delas och hämtas över gränserna på ett sätt som går bortom vad som kan anses vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt. Detta utan rimligt dataskydd och utan hänsyn till rättsstatens grundläggande principer.

Den sista punkten innebär att internetoperatörer och nätplattformar kan tvingas lämna ut information om sina användare och deras aktiviteter till skurkstater.

I sammanhanget skall man komma ihåg att många länder anser saker vara olagliga som är helt lagliga och självklara i en demokratisk rättsstat och i ett öppet samhälle.

Enkelt uttryckt är den aktuella texten skräddarsydd för auktoritära och totalitära stater som vill övervaka folket, kontrollera oliktänkande och hindra fri information.

Texten är inte förenlig med svensk eller EU:s lagstiftning. Och om man skall vara petig, inte heller med FN:s egen stadga om de mänskliga rättigheterna.

Dessutom finns redan nödvändiga konventioner på området, som Budapest-konventionen. Dock anser bland andra Ryssland att dessa inte går långt nog.

Så väl IT-industrin som ett hundratal organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och nätets frihet protesterar högljutt. Trots detta har fördraget svällt vad gäller såväl syfte som form.

EFF:s Policy Director for Global Privacy Katitza Rodriguez säger:

»The proposed treaty needs more than just minor adjustments; it requires a more focused, narrowly defined approach to tackle cybercrime. This change is essential to prevent the treaty from becoming a global surveillance pact rather than a tool for effectively combating core cybercrimes. With its wide-reaching scope and invasive surveillance powers, the current version raises serious concerns about cross-border repression and potential police overreach. Above all, human rights must be the treaty’s cornerstone, not an afterthought. If states can’t unite on these key points, they must outright reject the treaty.«

Vad gäller FN:s medlemsstater har motståndet varit trögt i starten – men verkar nu i sista stund ta fart. Bland andra USA, EU, Kanada, Nya Zeeland och ett antal latinamerikanska länder motsätter sig förslaget som det ligger i sin senaste version.

I sammanhanget är det värt att påminna om FN:s egen 5 juli-resolution som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online.

• EFF and More Than 100+ NGOS Set Non-Negotiable Redlines Ahead of UN Cybercrime Treaty Negotiations »

• Joint Statement on the Proposed Cybercrime Treaty Ahead of the Concluding Session »

• On eve of final negotiations, US says consensus growing around ‘narrow’ UN cybercrime treaty »

• Latest UN Cybercrime Treaty draft a ‘significant step in the wrong direction,’ experts warn »

EU tänker inskränka yttrandefriheten

av

EU är på väg att utöka sin lagstiftning mot hat och hot. Men vi får ännu inte veta vad som blir olagligt att säga. Det bestäms efter sommarens EU-val.

EU:s institutioner håller just nu på att grunda för nästa mandatperiods reglering av yttrandefriheten – i en kontext av diskriminering, hat och hot. I ett antal ordrika dokument öppnar man för nya inskränkningar av det fria ordet, offline så väl som online.

Yttrandefriheten är som du vet en grundläggande rättighet. Utan den blir demokratin meningslös.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men, till dokumenten. Follow the white rabbit…

Det första dokumentet är en nyligen antagen resolution från Europaparlamentet »on extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«. I den uppmanar man Europeiska Rådet (medlemsstaterna) att få tummen ur och godkänna EU-kommissionens kommunikation »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«.

Europaparlamentet börjar med att lista allehanda utsatta grupper. Med brasklappen att vad som anses vara hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket antyder att det är politikerna och inte objektiva kriterier som skall avgöra vad som är hat.

Sedan fortsätter man, i skälen:

»[W]hereas all forms and manifestations of hatred and intolerance, including hate speech and hate crimes, are incompatible with the Union values of human dignity, freedom, democracy, equality, the rule of law and respect for human rights, including the rights of persons belonging to minorities, as enshrined in Article 2 TEU; whereas the promotion and protection of those Union founding values depends on the EU institutions, Member States and any other relevant actor countering bias, prejudice and intolerance, as well as on the elimination of hatred;«

Vi måste tala lite om »hat« i en yttrandefrihets-kontext. Vad är hat, egentligen? Exakt vad menas med »alla former och manifestationer av hat«? Tolkningsutrymmet är gigantiskt. Har man verkligen tänkt igenom det här? Eller säger man något bara för att det låter bra?

Det måste till en tydlig definition. I dagens samhällsdebatt tycks allt från människor som ifrågasätter rådande politik till folkmords-propaganda buntas ihop under rubriken »hat«.

Om det skall lagstiftas om vad folk får säga, då måste det vara kristallklart var gränsen går. Och varför. Vilket är något som parlamentet inte tycks reflektera närmare över.

Parlamentet efterlyser däremot en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot. Vad kan möjligen gå fel?

Sedan skriver man att även hat som inte är olagligt är ett… problem. Det kan i någon mening vara så. Men antingen är saker lagliga eller olagliga, tillåtna eller förbjudna.

Om staten vill hindra ett visst uttryck, då måste det vara olagligt på förhand. Man kan inte springa omkring och tysta eller straffa människor för saker som inte är olagliga bara för att man ogillar vad som sägs.

Här anas en viss intellektuell slapphet från de folkvaldas sida. Speciellt när det handlar om något så viktigt som en av våra grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefriheten.

Sedan skriver man att den politiska diskursen och valrörelser (läs: demokratiska val) är en grogrund för hat. Därefter påstår man att det är ett problem att hatlagstiftningen inte ser likadan ut i alla EU-länder. Varför det senare skulle vara ett problem är mer oklart.

Plus den vanliga slängen om att internet är förfärligt.

Summan av kardemumman är att man masserar fram en gemensam minimilagstiftning mot diskriminering, hat och hot i EU. Däremot sägs inte ett ljud om vad som skall vara förbjudet att säga, varför eller hur detta skall upprätthållas.

Vi fortsätter ner i kaninhålet. Det dokument – COM(2021) 777 »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime« – från EU-kommissionen som parlamentet nu uppmanar rådet att godkänna har också sina problem.

Kommissionens papper är om möjligt ännu pladdrigare, vagt och fyll med vackra men till intet förpliktigande ord än parlamentets resolution. Men kärnan är:

»The Commission aims to bring forward an extension of the list of areas of EU crimes, to include hate speech and hate crime.«

Här kommer man att knyta ihop säcken med de förberedelser som gjorts i bland annat EU:s nya Digital Services Act – som sträcker sig så långt som till gränsöverskridande nedtagningsorder av innehåll på nätet från servrar i en annan medlemsstat där nämnda innehåll inte nödvändigtvis är olagligt.

I sammanhanget noteras att »hate speech is criminalised in all the Member States on grounds of race, colour, religion, descent, national or ethnic origin«. Men det räcker tydligen inte. Det känns som att ambitionen är att ingen någonsin skall behöva uppleva något obehagligt.

Men fortfarande inte ett ord om vilka yttranden som skall vara olagliga eller hur något av detta skall gå till i verkligheten.

Det blir en fråga för den nya EU-kommissionen och det nyvalda EU-parlamentet, efter sommarens EU-val. Då gäller det att slå vakt om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.