Sökresultat för: europol

EU vill lagra metadata om dina elektroniska kommunikationer. EU-domstolen säger nej. Kommer Europaparlamentet att kunna försvara vår rätt till privatliv och privat kommunikation?

Datalagring är idén om att man skall spara data om alla människors telekommunikationer. (Vilket inte skall förväxlas med Chat Control 2, som handlar om att granska innehållet i folks meddelanden.)

Datalagring kan till exempel omfatta uppgifter om vilka samtal du ringt och tagit emot, SMS, e-post, dina uppkopplingar och mobilpositioner.

Denna information skall sparas hos operatörerna för att sedan vid behov kunna begäras ut av myndigheterna. (Det finns alternativ – som inte drabbar alla alltid – t.ex. Quick Freeze vid misstanke om brott eller allvarlig fara.)

Det påstods att datalagring bara skulle användas mot mycket allvarlig brottslighet. I Sverige kom den främst att användas för att jaga fildelare och av skattemyndigheterna för att snoka i folks privatliv.

Egentligen är nationell säkerhet och ordning nationell kompetens. Den krystade förklaringen till att EU kunnat lägga sig i är att man valt att se datalagring som en inre marknadsfråga på den europeiska telemarknaden, så att det blir likadant överallt.

På så sätt kunde medlemsstaternas inrikes- och justiteministrar få igenom övervakning på europeisk nivå som de i många fall hade haft svårt att driva igenom på hemmaplan. I vart fall inte utan en massa protester.

Det verkliga skälet är övervakning, vilket man aldrig förnekat. Idén kom från den dåvarande svenske justitieministern Thomas Bodström (S) och direktivet trädde ikraft år 2006, efter en lång strid mellan EU:s ministerråd och parlament.

År 2014 upphävdes EU:s datalagringsdirektiv av EU-domstolen, som ansåg att det strider mot vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat kommunikation.

Enkelt uttryckt är domstolens linje: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Vissa medlemsstater har slutat med datalagring. Andra har skrivit om sina lagar för att försöka kringgå EU-domstolens beslut. Och några trotsar domstolen och fortsätter som tidigare.

Gång på gång på gång har EU-domstolen underkänt de listigt omskrivna nationella lagarna och tagit länder som struntar i domstolens förbud mot svepande, urskiljningslös datalagring i örat.

I riksdagen stötte den svenska implementeringen på patrull och började gälla först år 2012. Efter att EU-domstolen upphävt datalagringsdirektivet 2014 lät regeringen snabbutreda frågan och kom fram till att den svenska datalagringen ändå kunde fortsätta.

2016 underkände EU-domstolen den svenska lagstiftningen som sedan skrevs om. Även dagens svenska datalagring strider mot grundprincipen i EU-domstolens dom från 2014, men har inte prövats på nytt.

Med anledning av det tillsatte regeringen en ny utredning, som presenterades i slutet av maj förra året. I den föreslås att datalagring skall kunna ske och omfatta alla under en begränsad tid – och/eller att riktad datalagring skall kunna ske på vissa platser. (Vilket EU-domstolen lämnat visst utrymme för.)

Vi rapporterade då:

»Vilket leder till att utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.«

Utredningen föreslår även datalagring för alla meddelande-appar och liknande former av elektronisk kommunikation. (Plus att myndigheterna skall kunna kräva ut innehåll i krypterad information i läsbar form, från operatörerna. Fast det är en annan fråga.)

Du kan läsa vårt kritiska remissyttrande över utredningen här. »

TL;DR:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Frågan är nu justitieminister Strömmers (M) problem. Men den är också på väg mot ett omtag i EU.

Såväl kommissionen som ministerrådet är angelägna om att få fram ett nytt datalagringsdirektiv på EU-nivå. Vilket kan komma att bli en stor fråga under EU:s nästa mandatperiod, 2024-29.

Saken är som sagt att man försökte införa denna typ av massövervakning i hela EU bakvägen, som en inre marknadsfråga då EU saknar beslutskompetens på säkerhetsområdet. Och när EU-domstolen sedan upphävde datalagringsdirektivet innebar det att inte ens medlemsstater på egen hand får bedriva urskiljningslös datalagring. Vilket de kanske hade kommit undan med, om de inte hade gjort den till en EU-fråga i ruta ett. Vilket nog får ses som något av ett självmål.

I sammanhanget bör nämnas att EU-kommissionen konsekvent vägrat tillrättavisa de medlemsstater som inte följer EU-domstolens beslut. Så mycket för dess roll som EU-fördragens väktare.

Ny datalagring diskuteras bland annat i den hemlighetsfulla »högnivå-grupp« som EU tillsatte under det senaste svenska ordförandeskapet (vars huvudsakliga syfte är att försöka komma åt krypterad kommunikation).

Det skall också noteras att Europols nyligen utökade mandat ger EU:s polismyndighet rätt att bereda sig direkt tillgång till data hos privata operatörer. Vilket möjligen kan vara att kratta manegen för ny datalagring. (2013 försökte svenska Säpo få sådan direktåtkomst till data från datalagringen hos svenska internetoperatörer.)

Vi vet ännu inte hur ett nytt förslag till datalagringsdirektiv kan komma att se ut. Men vi vet att det är en högt prioriterad fråga för kommissionen och ministerrådet.

Detta borde bli en fråga i sommarens EU-val.

I grunden kokar allt ner till artikel 7 i EU:s människorättsstadga, som är en del av EU:s fördrag:

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 8:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Det finns alternativ till datalagring, som inte kräver svepande övervakning av alla och registrering av alla dina tele/nät-kommunikationer.

Principen är enkel: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.