Femte juli Nätet till folket!

Nätet till folket!

Sökresultat för: trusted flaggers

Vill vi ha statliga ordningsmän på internet?

av 3 kommentarer

Ett av de förslag som förs fram i EU:s nya Digital Services Act (DSA / förordningen om digitala tjänster) är så kallade »trusted flaggers«. Enkelt uttryckt handlar det om statligt godkända ordningsmän på nätet.

Detta har väckt förvånansvärt lite uppmärksamhet, i princip ingen alls. Låt oss kika närmare på förslaget.

  • Trusted flaggers skall vara underordnade nationella Digital Services Coordinators.
  • De skall besitta särskild kompetens för att identifiera och flagga olagligt innehåll på nätet.
  • Ett kriterium är, enligt DSA att »it represents collective interests and is independent from any online platform«.
  • Deras flaggningar skall prioriteras för behandling av nätplattformarna.
  • Det skall vara offentligt vilka dessa trusted flaggers är.
  • De skall kunna bli av med sitt uppdrag om de missköter sig.

På sidan 28, motivering 46 (förklarande memorandum, ej lagtext) finner vi en mer utförlig beskrivning:

»Action against illegal content can be taken more quickly and reliably where online platforms take the necessary measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the notice and action mechanisms required by this Regulation are treated with priority, without prejudice to the requirement to process and decide upon all notices submitted under those mechanisms in a timely, diligent and objective manner. Such trusted flagger status should only be awarded to entities, and not individuals, that have demonstrated, among other things, that they have particular expertise and competence in tackling illegal content, that they represent collective interests and that they work in a diligent and objective manner. Such entities can be public in nature, such as, for terrorist content, internet referral units of national law enforcement authorities or of the European Union Agency for Law Enforcement Cooperation (‘Europol’) or they can be non-governmental organisations and semi- public bodies, such as the organisations part of the INHOPE network of hotlines for reporting child sexual abuse material and organisations committed to notifying illegal racist and xenophobic expressions online. For intellectual property rights, organisations of industry and of right-holders could be awarded trusted flagger status, where they have demonstrated that they meet the applicable conditions. The rules of this Regulation on trusted flaggers should not be understood to prevent online platforms from giving similar treatment to notices submitted by entities or individuals that have not been awarded trusted flagger status under this Regulation, from otherwise cooperating with other entities, in accordance with the applicable law, including this Regulation and Regulation (EU) 2016/794 of the European Parliament and of the Council.«

Dessa nätgranskare kan alltså vara statliga organ, representanter för vissa särintressen och organisationer.

Detta väcker massor av frågor. Hur tänker man  till exempel förhålla sig till nätgranskare utsedda att flagga olagligt material i länder som inte respekterar de medborgerliga fri- och rättigheterna och som har lagar som går på tvärs med övriga EU (t.ex. hädelselagar och abortförbud)? Hur genomtänkt är det egentligen att ge olika särintressen rollen som censorer – då de ju till sin natur är partiska? Hur har man tänkt förhålla sig till nätgranskare som kan misstänkas ha en politisk agenda?

Detta kan bli en soppa.

Rent spontant känns det som att prioriterad begäran om censur bara borde få begäras av en myndighet, till exempel den nya Digital Service Coordinator som medlemsstaterna förväntas inrätta. Och egentligen borde det inte få ske med mindre än föregående rättslig prövning.

Men att ha allehanda särintressen som nätcensorer utan någon föregående prövning av deras framställningar till nätplattformarna – det känns som upplagt för missbruk och konflikter. Om man alls skall ha trusted flaggers, då borde de snarare rikta sina anmälningar till sin nationella Digital Services Coordinator för prövning.

Det verkar som att EU – åter igen – dumpar frågan om vad som får publiceras på nätet på andra aktörer istället för att reglera det fria ordet genom lag och rättsväsende.

EU:s Digital Services Act sammanfattad

av 2 kommentarer

På tisdag eftermiddag presenterade EU-kommissionen sitt förslag till en Digital Services Act (och en Digital Markets Act). Det är ett omfattande dokument, men vi skall här göra ett första försök att vaska fram några av de mest intressanta punkterna.

Låt oss börja med vad EU-kommissionen själv har att säga om DSA – eller Rättsakten om digitala tjänster, som den kommer att heta på svenska. Citat:

  • Regler för avlägsnandet av olagliga varor och tjänster och olagligt innehåll på nätet.
  • Skyddsmekanismer för användare vars innehåll felaktigt raderats av plattformar.
  • Nya skyldigheter som innebär att mycket stora plattformar ska vidta riskbaserade åtgärder för att förhindra att deras system missbrukas.
  • Omfattande åtgärder för att säkra öppenhet, bland annat när det gäller onlinereklam och algoritmer som används för att rekommendera innehåll till användare.
  • Nya befogenheter att granska hur plattformarna fungerar, däribland genom att underlätta för forskare att få tillgång till viktiga data från plattformarna.
  • Nya bestämmelser om spårbarhet för företagsanvändare på onlinemarknadsplatser, så att det blir möjligt att spåra säljare av olagliga varor eller tjänster.
  • En innovativ samarbetsprocess mellan myndigheter för att säkerställa ett effektivt genomförande på hela den inre marknaden.

Så långt Kommissionen. Nu över till själva dokumentet (PDF), som vi än så länge bara fått tag i på engelska. Det är på 110+ sidor, så vi hoppar direkt till de skarpa förslagen. Detta med reservation för att det är första gången jag ser texten – och säkert inte förstår allt och kanske missuppfattat en del.

Artikel 3:1 Mere Conduit

Where an information society service is provided that consists of the transmission in a communication network of information provided by a recipient of the service, or the provision of access to a communication network, the service provider shall not be liable for the information transmitted, on condition that the provider:
(a) does not initiate the transmission;
(b) does not select the receiver of the transmission; and
(c) does not select or modify the information contained in the transmission.

Här har vi budbärarimmunitet, i vart fall för internetoperatörer. Vilket är en bra sak.

Artikel 4.1 – Caching – ger en motsvarande budbärarimmunitet till mail-operatörer, meddelandetjänster och förmodligen även chatt-operatörer med reservation för att material som flaggas av myndigheterna måste tas bort.

Artikel 5.1 – Hosting – känns lite knepigare att tolka utan bakgrundsmaterialet. Den lär helt klart täcka molntjänster. Och förmodligen sociala nätplattformar.

Where an information society service is provided that consists of the storage of information provided by a recipient of the service the service provider shall not be liable for the information stored at the request of a recipient of the service on condition that the provider:
(a) does not have actual knowledge of illegal activity or illegal content and, as regards claims for damages, is not aware of facts or circumstances from which the illegal activity or illegal content is apparent; or
(b) upon obtaining such knowledge or awareness, acts expeditiously to remove or to disable access to the illegal content.

5.2: Paragraph 1 shall not apply where the recipient of the service is acting under the authority or the control of the provider.

5.2 är en smula kryptisk. Vi får undersöka saken i en senare post.

Artikel 7 – No general monitoring or active fact-finding obligations

No general obligation to monitor the information which providers of intermediary services transmit or store, nor actively to seek facts or circumstances indicating illegal activity shall be imposed on those providers.

Detta betyder rimligen att det inte får förekomma något allmänt krav på att operatörer och plattformar skall övervaka all trafik i jakt på olagligheter. Vilket i stort sett känns som att man överför eHandels-direktivets förbud mot generell övervakning. (Hur det är tänkt att gå ihop med förordningen om terror-relaterat innehåll online är oklart.)

Dock håller man i artikel 9 öppet för att granska enskilda användare (som då rimligen är misstänkta för brott):

Providers of intermediary services shall, upon receipt of an order to provide a specific item of information about one or more specific individual recipients of the service, issued by the relevant national judicial or administrative authorities on the basis of the applicable Union or national law, in conformity with Union law, inform without undue delay the authority of issuing the order of its receipt and the effect given to the order.

Artikel 8 – Orders to act against illegal content

1. Providers of intermediary services shall, upon the receipt of an order to act against a specific item of illegal content, issued by the relevant national judicial or administrative authorities, on the basis of the applicable Union or national law, in conformity with Union law, inform the authority issuing the order of the effect given to the orders, without undue delay, specifying the action taken and the moment when the action was taken.

2. Member States shall ensure that the orders referred to in paragraph 1 meet the following conditions:
(a) the orders contains the following elements:
– a statement of reasons explaining why the information is illegal content, by reference to the specific provision of Union or national law infringed;
– one or more exact uniform resource locators and, where necessary, additional information enabling the identification of the illegal content concerned;
– information about redress available to the provider of the service and to the recipient of the service who provided the content;
(b) the territorial scope of the order, on the basis of the applicable rules of Union and national law, including the Charter, and, where relevant, general principles of international law, does not exceed what is strictly necessary to achieve its objective;
(c) the order is drafted in the language declared by the provider and is sent to the point of contact, appointed by the provider, in accordance with Article 10.

Myndigheterna skall alltså kunna beordra nedtagning av olagligt material. Men inte utan en hänvisning till lagrum och information om hur man överklagar.

»Due diligence obligations for a transparent and safe online environment«

I denna del av DSA föreskrivs bland annat:

  • Service providers, nätplattformar m.fl. (providers of intermediary services) skall ha en kontaktpunkt för myndigheterna. (10:1)
  • De som inte har sin verksamhet i EU måste i vart fall ha juridisk representation här. (11:1)
  • Tydliga terms & conditions – som även förklarar företagens policy och metoder för moderation. (12)
  • Transparensrapporter som omfattar så väl information om material som tagits ner på order av myndigheterna som om den egna moderationen (13)
  • Lättillgängliga funktioner för att anmäla olagligt innehåll till hosting services providers. (14)
  • Huvudregeln är att den som anmäler innehåll måste förklara varför, vem hon är och dessutom gå i god för att anmälan är korrekt och motiverad. (14:2)
  • Den som får material nedtaget / bortmodererat skall snarast informeras om saken, om metoden, om skälet och om möjligheten att överklaga. (14:5 & 15)
  • Sociala plattformar skall ha lättillgängliga och begripliga rutiner för att hantera klagomål. (17)
  • Något slags entitet skall etableras för att lösa konflikter mellan service providers och användare utanför det vanliga rättsväsendet. (18)

Artikel 19 – Trusted flaggers

Nu blir det nog en smula kontroversiellt. Lite elakt uttryckt skulle man kunna säga att det skall anställas ordningsmän eller renhållningsarbetare på nätet.

1. Online platforms shall take the necessary technical and organisational measures to ensure that notices submitted by trusted flaggers through the mechanisms referred to in Article 14, are processed and decided upon with priority and without delay.
2. The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established, where the applicant has demonstrated to meet all of the following conditions:
(a) it has particular expertise and competence for the purposes of detecting, identifying and notifying illegal content;
(b) it represents collective interests and is independent from any online platform;
(c) it carries out its activities for the purposes of submitting notices in a timely, diligent and objective manner

Det skall vara offentligt vilka som utses till trusted flaggers (19:3 & 4) och de skall kunna få sparken om de missköter sig (19:5 & 6).

Kvalitetsmärkta nätriddare som städar upp på nätet – eller EU-godkända nätgranskare som är en del av propagandamaskineriet? Detta är något det kommer att bli debatt om.

Man kan för övrigt undra om 19:2b avser allmänintresset eller kollektiva intressen och i så fall vilka.

Vi går vidare…

  • I artikel 20 regleras hur det skall gå till när användare stängs av från onlineplattformar.
  • Nätplattformarna måste anmäla misstänkt kriminalitet som de upptäcker till myndigheterna. (21)
  • Den som vill sälja något på nätet måste vara tydligt identifierad. (22)
  • I sina transparens-rapporter (13) skall online-plattformar även ange bl.a. omfattning av konfliktlösning (18), omfattningen av avstängningar samt vilka automatiska verktyg man använder för att moderera innehåll och hur dessa fungerar. (23)
  • Vid online-annonsering skall det tydligt framgå att annonser är annonser, vem som är avsändaren samt vilka parametrar som använts för att komma fram till att annonsen visas för just dig. (24)

Speciallagstiftning för nätjättar

  • I artikel 25 slår man fast att man kan införa specialregler för plattformar med minst 45 miljoner användare.
  • Särskild uppmärksamhet skall ägnas åt systemkritiska risker koppade till dominerande aktörer. (26)
  • Man ägnar mycket EU-lingo åt arbete för att minimera sådana risker. (27)
  • Nätjättarna skall utsättas för en omfattande, oberoende och årlig revision. (28)
  • Användarna skall kunna påverka enligt vilka kriterier de rekommenderas annonser och skall kunna välja minst ett alternativ som inte bygger på profilering. (29)
  • De stora plattformarna måste behålla all upptänklig data om annonser och deras exponering i minst ett år. (30)
  • De skall förse en Digital Services Coordinator / Kommissionen med all tänkbar data om sig själva. (31)
  • De skall även ha compliance officers. (32)

I nästa avsnitt skall det upprättas allehanda standards, uppförandekoder och  krisprotokoll. Mest byråkrati.

Digital Service Coordinators (DSC)

Artikel 38 till 41 lanserar nationella Digital Services Coordinators:

Member States shall designate one of the competent authorities as their Digital Services Coordinator. The Digital Services Coordinator shall be responsible for all matters relating to application and enforcement of this Regulation in that Member State, unless the Member State concerned has assigned certain specific tasks or sectors to other competent authorities. The Digital Services Coordinator shall in any event be responsible for ensuring coordination at national level in respect of those matters and for contributing to the effective and consistent application and enforcement of this Regulation throughout the Union.

Artikel 41 ger dessa – låt oss förkorta dem till DSC – lite halvt polisiära befogenheter. Artikel 42 föreskriver böter på upp till sex procent av vinst eller omsättning för företag som bryter mot denna nya förordning. Artikel 43 ger även användare rätt att vända sig till sin DSC. I artikel 44 föreskrivs att DSC skall avge årliga aktivitetsrapporter. DSC:s i olika länder skall enligt artikel 45 kunna samverka över gränserna och göra gemensamma utredningar (45 & 46).

European Board for Digital Services

European Board for Digital Services (47 – 49) är tydligen tänkt som något slags organ för samverkan för nationella DSC:s.  Det spontana intryck man får är att detta kommer att bli något slags ny EU-myndighet.

Sektion tre hoppar vi över idag, då det mest verkar handla om olika sanktionsformer och befogenheter för den nya europeiska nät-byråkratin. I artikel 67 meddelas att:

The Commission shall establish and maintain a reliable and secure information sharing system supporting communications between Digital Services Coordinators, the Commission and the Board.

Artikel 68 vädrar tanken på att etablera något slags nationella konsument-råd för användare av nätplattformar, som förmodligen är tänkt som referensgrupp.

Artikel 70 ger oss en Digital Services Committee. Dess uppgift skall vara att biträda EU-kommissionen.

Förordningen skall utvärderas vart femte år (73). Någon implementation i nationell lagstiftning behövs inte (74):

This Regulation shall be binding in its entirety and directly applicable in all Member States.

Så långt the Digital Services Act. Men det är även intressant att se vad som inte finns i lagförslaget.

Man sätter till exempel de tekniska ramarna för att kunna avlägsna material – men ger inga närmare besked om vad som kan komma att avlägsnas. Det lär komma nästa år i EU:s Code of Conduct on countering illegal hate speech online.

Med reservation för att allt ovan är anteckningar från min första genomläsning av själva lagtexten – så känns det som om man är på väg att bygga upp en väldig byråkrati för internet i EU. Och hållningen till de stora sociala plattformarna känns stundtals direkt fientlig (även om det kanske ibland är välförtjänt).

Nu skall jag försöka förstå mer om the Digital Services Act – och återkomma med en mer genomarbetad kommentar. Samt kasta ett öga på the Digital Markets Act.

När EU fruktar folket inskränks yttrandefriheten

av 7 kommentarer

EU vill upphöja näthat till ett federalt EU-brott, i klass med terrorism. Men man tänker inte berätta vad det är för yttranden man vill förbjuda. Inte före EU-valet. Samtidigt pumpas skattepengar in i organisationer som försöker tysta röster på internet som har avvikande åsikter.

Jag kan inte släppa det här med att EU-kommissionen – påhejad av Europaparlamentet – vill göra hat och hot till EU-brott av samma dignitet som terrorism och vapensmuggling.

Hat är en känsla. Hot är en handling.

Vad gäller olaga hot har vi redan den lagstiftning som krävs. Så vi släpper den bollen just nu och fokuserar på hat.

Existerande EU-lagstiftning kräver redan kriminalisering av hatpropaganda och hatbrott på grund av ras, hudfärg, religion, härkomst, nationellt eller etniskt ursprung.

Hatpropaganda på grund av ovanstående skäl är sedan tidigare kriminaliserad i alla medlemsstater. I de flesta länder gäller detta även missaktning baserad på kön och sexuell läggning.

Även här finns alltså redan den lagstiftning som krävs. Så vad är det man är ute efter?

Europaparlamentets senaste resolution i ämnet är vag. Parlamentet säger att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat ”must not be limited only to certain grounds or motivations”. Man efterlyser även en ”holistisk respons” och en ”multidimensionell approach”.

Ett mycket brett mandat med andra ord. Det är lätt att misstänka att man vill kriminalisera oönskade och konträra yttranden. Sådant ser man ju allt oftare nu för tiden.

I veckan friade den tyska konstitutionsdomstolen i Karlsruhe en högprofilerad Youtuber som anmälts för en tweet, i vilken han kritiserade att den tyska regeringen sänder hundratals miljoner av skattebetalarnas pengar till talibanerna i Afghanistan.

Anmälare var den tyska regeringens minister för ekonomiskt samarbete och utveckling. Den regering vars inrikesminister nyligen deklarerade att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Chefen för den tyska inrikes säkerhetstjänsten säger att medborgarnas tal- och tankemönster börjar bli problematiska. Vilket av historiska skäl väckt en del reaktioner. Det var så det lät i Östtyskland under det kommunistiska förtrycket.

I Skottland har en långtgående åsiktslagstiftning väckt uppmärksamhet den senaste tiden. Den har lett till en anstormning av anmälningar av yttranden som folk stör sig på, i en sådan volym att polisen flaggat för att det kommer att gå ut över dess övriga verksamhet.

Australiens regering vill att inlägg på sociala media som den ogillar skall censureras i hela världen. Om alla länder som vill censurera internet kan tillämpa global censur kommer det inte att bli mer än kattvideos kvar.

I alla EU-länder finns gott om politiker och byråkrater som ogillar när folk ifrågasätter, lägger sig i och käftar emot.

Debattörer som fått slut på logiska argument stämplar gärna fullt relevant kritik som näthat och kräver censur.

Ett ständigt samtalsämne bland politiska makthavare i Bryssel är hur man skall kunna begränsa oönskade men icke olagliga yttranden på nätet. Detta sker delvis genom påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot de stora nätplattformarna.

EU sänder även skattepengar till organisationer som The European Digital Media Observatory som skall samordna faktakontrollen på nätet. Så att folk skriver rätt.

EU är också med och finansierar the Global Disinformation Index – vars affärsidé är att svartlista webplatser som tycker fel, så att annonsörer kan undvika dem. Dess definition av desinformation är »adversarial narratives«, vilket väl närmast kan översättas med konträra narrativ. Det vill säga avvikande åsikter.

Med the Digital Services Act gav EU sig självt den lagliga rätten att censurera internet. Plus statligt godkända nätcensorer. Och en möjlighet att i princip stänga av internet om det skulle knipa.

Och nu vill man alltså upphöja hat till ett EU-brott – utan att berätta exakt vad det är man vill förbjuda. I vart fall inte före EU-valet.

Det finns skäl att fundera över om vi verkligen vill att länder som Frankrike, Tyskland och Ungern skall ges makt över den svenska yttrande- och tryckfriheten – som i flera avseenden är världsunik.

Vad kan möjligen gå fel?

• Läs även: EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »

Valet, politikerna och de mänskliga rättigheterna online

av 2 kommentarer

Den som vill rösta för ett fritt internet, för yttrandefrihet off- såväl som online och för rätten till privatliv och privat korrespondens har ett svårt val.

Bryr man sig bara om dessa frågor finns Piratpartiet och kanske Vänsterpartiet. Piratpartiet har ingen chans att komma in i riksdagen. Och Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti som de flesta har andra skäl att ogilla.

Vänsterpartiet skall dock ha en eloge för att ha hållit ut längst. De är idag det enda riksdagsparti som motsätter sig övervakningsstaten – efter att Miljöpartiet sålde ut sina principer i utbyte mot makt. Vad gäller yttrandefrihet befinner de sig dock på ett sluttande plan.

I övrigt är mörker. EU:s nya statligt godkända nätgranskare accepteras utan vidare debatt. EU-lagstiftning som leder till att vi får uppladdningsfilter, som skall förhandsgranska allt alla lägger upp på sociala media och andra plattformar är inte något kontroversiellt bland våra politiker.

De driver på vad gäller lagring av data om allas alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera – utan misstanke om brott. Trots att EU-domstolen förbjudit verksamheten, med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Svenska politiker ser inget problem med att EU-kommissionen föreslår att all e-post och allas alla meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och att dess innehåll skall granskas. Av maskiner.

Alla dessa frågor faller tillbaka på de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten att fritt uttrycka sig samt rätten till privatliv och privat korrespondens.

Sverige var för övrigt med och drev fram FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. Så vi borde leva upp till vårt ord.

De mänskliga rättigheterna finns för att skydda individen mot staten. Därför är det alarmerande att se hur dessa rättigheter ständigt gröps ur och inskränks av just de politiker som nämnda rättigheter är tänkta att skydda oss emot.

Statligt godkända nätgranskare är en dålig idé. Fast Orban blir nog glad. Uppladdningsfilter är det verktyg som, när det väl finns på plats enkelt kan få utökat syfte. Sådana här lagar drabbas i princip alltid av ändamålsglidning.

Datalagring är en kränkning av rätten till privatliv som EU-domstolen sagt nej till gång på gång. Inte för att medlemsländerna bryr sig. Och förslaget om »#ChatControl« är att avskaffa den digitala brevhemligheten. Det vill säga att avskaffa rätten till privat korrespondens.

Vad är detta, annat än inskränkningar av våra mänskliga rättigheter?

Allt detta sker i stort sett utan offentlig debatt, utan insyn och i stor politisk enighet. (Ingen annan bryr sig heller.)

Så hur röstar man, om man tycker att dessa frågor är viktiga? På riktigt, viktiga.