Sökresultat för: trusted flaggers

Problemen med Trusted Flaggers (DSA)

17 juni 2026 av Henrik Alexandersson

EU-kommissionen utformar nu riktlinjer för sina nya statligt godkända nätcensorer, Trusted Flaggers.

Fram till den 26 juni håller EU-kommissionen en konsultation där man vill ha in synpunkter på hur systemet med Trusted Flaggers skall fungera.

Trusted Flaggers är en funktion under EU:s Digital Services Act (DSA), där organisationer, särintressen och till och med myndigheter kan få en direktlinje till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som bör tas bort.

Plattformarna är inte skyldiga att följa en Trusted Flaggers rekommendationer, men deras anmälningar skall behandlas med prioritet och utan onödigt dröjsmål.

Detta skall enligt DSA egentligen bara gälla olagligt innehåll, men en ändamålsglidning tycks vara på väg. Eller rent av inbyggd i ett system som ständigt ger dem nya uppgifter.

Ett grundläggande problem är att det inte sker någon föregående juridisk prövning av om innehållet i fråga verkligen är olagligt.

Eftersom Trusted Flaggers är statligt godkända aktörer blir det märkligt att de kan rekommendera censur utan någon sådan juridisk prövning. (Speciellt om en myndighet är Trusted Flagger.)

För att staten eller dess ombud skall kunna censurera något måste man ju först slå fast huruvida innehållet verkligen är olagligt. Det borde vara grundläggande i en rättsstat.

I Brussels Signal riktar debattören och advokaten Jerzy Kwaśniewski kritik mot systemet som sådant och menar att konsultationen bara är kosmetisk.

Han skriver att de verkliga problemen med Trusted Flaggers inte tas upp. Mycket av det han kritiserar är sådant som vi tidigare har uppmärksammat här på bloggen.

Till exempel är DSA:s skrivningar om att sociala medier måste bekämpa »systemiska risker« så svävande att plattformarna tvingas övermoderera för att inte riskera extremt höga böter.

Plattformarna måste alltså gissa sig fram till vad de förväntas censurera – medan EU-kommissionen fungerar som tillsynsmyndighet, utredare och sanktionsorgan i ett.

DSA i kombination med EU:s Code of Conduct on Disinformation (frivillig, men de sociala medier som ansluter sig måste följa den) skapar en situation där plattformarna även förväntas använda extern faktakontroll.

Många av de faktagranskande organisationer som anlitas är helt eller delvis finansierade av EU, medlemsstater eller andra offentliga organ. Det väcker frågor om hur oberoende de egentligen är.

Kwaśniewski menar också att den kommande European Democracy Shield – i kombination med allt det ovanstående – visar att EU vill styra informationsmiljön och gynna »officiella narrativ«.

Fram till den 26 juni kan du lämna synpunkter till EU-kommissionen. Om du anser att Trusted Flaggers riskerar att hota yttrandefriheten är detta ett tillfälle att göra din röst hörd.

• EU: Targeted consultation: draft guidelines on trusted flaggers under the Digital Services Act (DSA) »

• EU: Draft Commission guidelines on trusted flaggers »

• Brussels Signal: Brussels is finishing its censorship machine: Europe has until June 26 to say No »

CC0

Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad

29 april 2022 av Henrik Alexandersson

Här är ett försök att enkelt förklara några av problemen med de nya statligt godkända nätcensorerna i EU:s Digital Services Act.

EU:s nya Digital Services Act (DSA, förordningen om digitala tjänster) är tänkt att anpassa unionens lagstiftning till dagens tekniska verklighet. Den innehåller både bra och dåliga saker. Till exempel skall olagligt material tas bort, vilket ger samma regler på nätet som i den fysiska världen. Vilket känns rimligt.

I en rättsstat skall yttrandefrihetens gränser sättas av lag som stiftats i god demokratisk ordning. Sedan är det upp till rättsväsendet att avgöra om ett visst yttrande överträtt denna gräns eller ej – i en fristående rättslig prövning, där den tilltalade har rätt att försvara sig.

Med DSA blir det annorlunda. Nu blir det inte någon rättslig prövning. Istället skall statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / »betrodda anmälare« – få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll de tycker bör avlägsnas.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en intresseorganisation, ett särintresse, en branschorganisation eller annan företrädare för vad förordningen kallar »kollektiva intressen«.

Här flyttar man alltså makten över yttrandefriheten från lag och rättsväsende till intressenter som är part i målet. Vilket känns direkt olämpligt.

I grunden är det tänkt att Trusted Flaggers skall identifiera vad de anser vara olagligt innehåll och anmäla detta till respektive sociala media för åtgärd. Men som i så många andra EU-förslag har allt fått ett eget liv i processen.

Redan i direktivets inledning kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet.

Här skall man komma ihåg att EU:s politiska beslutsapparat under många år använt sig av påtryckningar mot sociala media för att få dem att ändra sina användarvillkor på olika sätt. På så vis har man kunnat begränsa det fria ordet utan en massa krångel som lagstiftning, demokratisk process och offentlig debatt.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Här har alltså makten över det fria ordet flyttats från lagstiftning och rättsväsende till användarvillkor och särintressen. Samt att de nya nätcensorerna kommer att få en massa extra uppgifter. Och det blir värre.

Till exempel är det värt att notera att vad som är lagligt respektive olagligt skiljer sig mellan olika länder – samtidigt som internet inte känner några nationsgränser.

I förordningen vill man att en myndighet i ett EU-land skall kunna beordra borttagning av innehåll på servrar i andra medlemsstater. Detta även om innehållet i fråga inte är olagligt i det land där servern står.

Vilket innebär att franska, polska och bulgariska inskränkningar i det fria ordet även kan komma att drabba Sverige – utan stöd i svensk lag, i sak.

Detta är verkligen inte bra. Man kan undra om politikerna förstår vad de sysslar med.

DSA är nu färdigbehandlad i Europaparlamentets utskott och i ministerrådet. Trilogförhandlingarna mellan kommissionen, rådet och parlamentet är avslutade. Allt är klappat och klart för beslut.

Under resans gång – i utskott och förhandlingar – har mycket lagts till utöver vad som anges ovan. Vi vet redan att mer som kan vara problematiskt och en hel del ny micro management tillkommit.

Enligt Europaparlamentets ansvariga tjänstemän kommer den slutliga texten dock inte att kunna offentliggöras förrän om ungefär två veckor.

Sedan är det klart för ministerrådet och parlamentet att snabbt klubba DSA. Och eftersom det är en förordning kommer den att gälla rakt av, exakt som den är skriven, i hela EU. (Till skillnad från direktiv, som inarbetas i varje medlemslands existerande lagstiftning)

Trusted Flaggers – EU:s nya hot mot yttrandefriheten

1 november 2021 av Henrik Alexandersson

Läs min krönika om nätcensur, trusted flaggers och uppladdningsfilter i Bulletin, innan den hamnar bakom betalvägg:

EU:s nya hot mot yttrandefriheten »

”EU vill göra företrädare för ”kollektiva intressen” till statligt godkända nätcensorer och införa uppladdningsfilter för sociala media. Trots dessa uppenbara inskränkningar i yttrandefriheten förekommer ingen debatt i frågan.”

Möt de nya statligt godkända nätcensorerna

12 november 2024 av Henrik Alexandersson

Trusted Flaggers – nätcensorer med en agenda eller allmänhetens tjänare? Nu är de här.

EU:s Digital Services Act (DSA) föreskriver att medlemsstaterna skaffar sig nätcensorer – Trusted Flaggers eller betrodda anmälare som de kallas på svenska.

Dessa skall ha en direktlina till sociala media. De kan föreslå men inte kräva att olagligt innehåll tas bort.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt (men strider mot plattformens användarvillkor) skall avlägsnas från internet. Har man verkligen tänkt igenom rollfördelningen här?

Men även om det endast skulle handla om att flagga uppenbart olagligt innehåll uppstår ett problem.

En statligt godkänd aktör – en Trusted Flagger – ges rätt att uppmana sociala media att censurera innehåll utan föregående rättslig prövning. Det är inte bra. Innan någon alls censurerar något på statens eller dess funktionärers order, måste man ju först fastställa om det som är tänkt att censureras är lagligt eller ej.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Så mandatet kan bli väldigt brett.

I Tyskland är det hallå efter att landets första Trusted Flagger har utsetts. Det visar sig vara en offentligfinansierad verksamhet som ägnar sig åt att anmäla hat på nätet. Och som anklagas för att ha politisk slagsida.

Sverige har jämfört med detta någorlunda rimliga Trusted Flaggers på gång. ECPAT – Visst, flagga övergreppsmaterial. Nordic Content Protection och Rättighetsalliansen – Upphovsrättsorganisationer, ingen är förvånad. Stöldskyddsföreningen – Rimligt. Läkemedelsverket – OK. Om vi nu skall ha några betrodda anmälare alls…

Däremot är risken för politisering uppenbar när det börjar gå upp för diverse särintressen att de kan ansöka om att bli nätcensorer. Här är det upp till den ansvariga myndigheten – Post- & Telestyrelsen (PTS) – att hålla emot när aktivister med en agenda ställer sig i kö. För det kommer de att göra.

Det skall även bli intresant att se hur detta kommer att genomföras i EU:s olika medlemsstater. Utrymmet för inskränkningar av yttrandefriheten är inte obetydligt.

• Bakgrund: Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

Hade EU:s nya nätcensur tystat Joe Rogan?

4 februari 2022 av Henrik Alexandersson

Bråket kring Joe Rogans podcast på Spotify har diskuterats i media och olika forum. Främst har det gällt rätten att även låta obekväma och avvikande röster att komma till tals. Men diskussionen handlar också om teknikbolagens roll och ansvar som plattformar respektive publicister. Däremot har det varit tyst vad gäller oliktänkande och lagstiftningen.

Som vi påpekat otaliga gånger är EU på väg att införa statligt godkända nätcensorer i sin nya Digital Services Act, DSA. Dessa Trusted Flaggers (”betrodda anmälare” på svenska) är tänkta att få en gräddfil till sociala media för att rekommendera vad som skall tas bort.

Sådana nätcensorer kan till exempel vara myndigheter, intresseorganisationer eller andra ”kollektiva intressen” som antas besitta en viss sakkunskap.

Frågan är hur fallet Joe Rogan hade hanterats om detta system hade varit verklighet redan idag. Hade då till exempel Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller kanske Svenska Läkaresällskapet gått in och rekommenderat censur av det omstridda avsnittet av Rogans podcast? Systemet med Trusted Flaggers kommer helt klart att göra det möjligt.

I Sverige gäller principen att yttrandefrihetens gränser sätts av lag som stiftats under demokratiska former. Dessa tillämpas sedan av ett oberoende rättsväsende i en fri och rättvis process.

Dessa lagar förbjuder inte någon att ha fel i sak, utan handlar om större frågor som förtal, rikets säkerhet m.m. Vilket nog är klokt, om man inte vill börja förbjuda åsikter. Speciellt då det inte alltid är helt oomstritt vad som kan anses vara rätt respektive fel. Dessutom händer det att den saken ändras över tid.

Men med DSA går man bortom detta. Det handlar om att anmäla sådant som dess Trusted Flaggers anser är fel – för rekommenderad borttagning. Utan föregående rättslig prövning.

Då det inte saknas röster som helst vill tysta Joe Rogan är det möjligt (eller rent av troligt) att någon Trusted Flagger i någon myndighet eller intresseorganisation hade flaggat den kritiserade podcasten.

Då anmälningar från Trusted Flaggers skall ges prioritet och extra tyngd är det troligt att Spotify hade böjt sig för kravet och censurerat Rogan. Vilket i så fall hade varit till skada när det gäller yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet. (Oavsett vad man tycker om den aktuella podcasten och dess innehåll i sak.)

Visst, detta är en spekulation vad gäller det enskilda fallet. Men det pekar ändå tydligt på riskerna med EU:s nya statligt godkända nätcensorer. Det är denna dörr EU nu är på väg att öppna – utan att det förekommer några protester eller någon egentlig debatt om saken.

Glöm i sammanhanget inte att länder som Frankrike vill göra det olagligt att ha fel på internet. Eller att länder som till exempel Ungern och Polen skulle kunna hitta på oförutsedda och oönskade sätt att använda systemet med Trusted Flaggers. Vilket i och för sig gäller politiker i alla EU-länder.

Vilka blir EU:s nya nätcensorer?

25 oktober 2021 av Henrik Alexandersson

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.

• Vilka kan bli trusted flaggers?

I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.

Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.

Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.

Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.

Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.

Vad kan möjligen gå fel?

• Hur skall trusted flaggers utses?

Ur artikel 19 i DSA:

»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«

Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.

Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.

I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.

Vad kan möjligen gå fel?

• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer

I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.

I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.

I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.

Vad kan möjligen gå fel?

• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid

Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.

Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.

Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.

Tankarna går till George Orwells 1984.

Vad kan möjligen gå fel?

Statligt godkända nätcensorer kvar i EU:s förslag till Digital Services Act

3 september 2021 av Henrik Alexandersson

Höstsäsongen i EU håller på att komma igång. Så det kan vara läge för en uppdatering vad gäller läget för den föreslagna Digital Services Act. En del förändringar till det bättre har föreslagits – men till exempel de nya nätcensorerna – Trusted Flaggers – finns fortfarande kvar i lagförslaget.

Läget vad gäller the Digital Services Act är att ministerrådet har diskuterat frågan och att vissa medlemsstater vill att även icke olagligt hat och hot på nätet skall avlägsnas från nätet.

Europaparlamentet håller å sin sida på att utarbeta en opinion, en slags åsiktsförklaring och grund för den fortsatta behandlingen. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) har under försommaren enats om en sådan – som under höstan kan komma att bli parlamentets (preliminära) position. Det är ömsom vin, ömsom vatten.

Bra saker i utskottets dokument:

Det skall vara tillåtet att använda nättjänster och att göra betalningar anonymt, där så är rimligt möjligt.
Kontextdriven snarare än persondata-driven annonsering såvida inte användaren aktivt ger sitt samtycke till det senare.
Användare skall ha rätt till krypterad kommunikation och trafik.
Olagligt material skall avlägsnas från nätet – inte blockeras.
Om material är lagligt eller ej skall avgöras av en oberoende rättslig instans – inte av administrativa instanser eller företag, efter politiska påtryckningar.
Uppladdningsfilter skall endast få användas undantagsvis.
Myndigheter i ett land skall inte kunna beordra nedtagning av innehåll på servrar / plattformar i en annan medlemsstat.
Plattformar skall inte tvingas att stänga av användare som postat olagligt innehåll.
Användarna bör få större kontroll över vilket innehåll som rekommenderas i deras flöden.

Så långt är det i stort sett bra. Men sedan har vi elefanten i rummet – Trusted Flaggers. Detta är tänkt att vara organisationer som företräder ”kollektiva intressen” – som skall fungera som statligt godkända nätgranskare, med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Ingen – inte ens de annars så alerta piratpartisterna – tycks ifrågasätta detta. Det enda utskottet säger är att Trusted Flaggers bör besitta sakkunskap inom det område de sätts att granska. Vilket knappast minskar risken för att olika särintressen, lobbygrupper och agenda-drivna grupper ges makt som nätcensorer.

Kan man över huvud taget vänta sig att nätcensorer som företräder kollektiva intressen kommer att vara objektiva och neutrala? Eller kommer de att sätta sina kollektiva intressen i främsta rummet? Vanligtvis kan man utgå från att kollektiva intressegrupper har en agenda som påverkar dess arbete.

Man kan tycka att detta borde vara en stor fråga. Men den förbigås i stort sett i tysthet.

Nästa steg blir för Europaparlamentet att jämka ihop utskotten till ett förslag som läggs fram i plenum, förmodligen under hösten. Dessutom skall ministerrådet, parallellt med parlamentets arbete, bestämma sin position. Därefter skall man försöka jämka samman dessa till ett slutligt förslag eller en kompromiss som alla EU-institutioner anser sig kunna leva med.

Läs mer:
• MEP Patrick Breyer (PP, DE) »
• LIBEs opinion (PDF) »

De många små stegens samlade förtryck

20 juli 2026 av Henrik Alexandersson

När EU reglerar uppstår oväntade och oönskade konsekvenser när olika regler förstärker varandra.

Det finns gott om politiska förslag i EU och Sverige om yttrandefrihet, övervakning, internets frihet med mera, som är oroväckande i sig. Men en än större fara ligger i hur dessa förslag kan komma att förstärka varandra. Några exempel…

Förra veckan skrev vi om en ny utredning som skall titta på att begränsa människors fri- och rättigheter utan att de dömts för brott – och i vissa fall även vad gäller brott de inte ens känner till. I namn av att bekämpa brottslighet.

Om du är släkt med eller direkt eller indirekt bekant med någon som misstänks för att ingå i en kriminell sammanslutning kan du rödflaggas och få kontakt- och rörelsebegränsningar, begränsningar av dina möjligheter att bedriva företag, förbud mot att inneha vissa typer av anställningar och förtroendeuppdrag samt att genomföra finansiella transaktioner.

Vilket är anmärkningsvärt nog i sig. Kombinera sedan detta med EU:s nya digitala plånbok / e-legitimation som börjar rullas ut i slutet av året. Om den digitala plånboken med tiden blir den normala nyckeln till offentliga och privata tjänster skapas också en teknisk infrastruktur genom vilken olika begränsningar kan verkställas omedelbart i stora delar av samhället.

Detta sker samtidigt som antalet övervakningskameror ökar, tillståndskravet för myndigheters kamerabevakning har avskaffats och polisen får använda automatisk ansiktsigenkänning i realtid i vissa situationer. Lägg därtill växande register och en allt mer omfattande samkörning av data mellan myndigheter.

Ta ett steg tillbaka och betrakta helheten. Det är inte ett kinesiskt socialt kreditsystem. Ännu. Men några centrala beståndsdelar börjar kunna urskiljas: omfattande datainsamling, myndighetsgemensam riskklassificering, skuld genom association och automatiserad verkställighet.

Eller ta EU:s förslag om Chat Control. Har man väl börjat granska innehållet i människors elektroniska meddelanden i jakt på vissa saker kan syftet lätt utökas.

Erfarenheten visar att övervakningssystem som införts för ett snävt och behjärtansvärt ändamål ofta drabbas av politiska krav på utvidgning. När tekniken väl finns blir tröskeln lägre för att använda den även mot andra brott.

Kombinera det med att EU är på väg att göra »hat« till ett EU-brott med gemensam definition och gemensamma minimiregler om påföljder. Hur lång tid kommer det att ta innan sådant kommer att omfattas av vad Chat Control förväntas söka efter i våra personliga meddelanden?

När infrastrukturen för automatisk granskning av privata meddelanden väl finns på plats blir det tekniskt enklare – och sannolikt politiskt mer lockande – att genom senare lagstiftning utvidga vilka brott och vilket innehåll den skall söka efter.

Resultatet kan bli att yttranden som i dag endast kan bestraffas när de sprids offentligt även upptäcks, registreras och blir föremål för myndighetsåtgärder när de förekommer i privata konversationer.

Ett annat exempel är åldersgränser för sociala medier. Alla kommer då – i något led – att bli tvingade att identifiera sig.

Några långsiktiga garantier för att detta inte kommer att kopplas till vem som uttrycker vissa åsikter eller gör vissa yttranden finns inte. När systemet väl finns på plats kan reglerna ändras i en handvändning.

Tillsammans med konton, IP-adresser, enhetsidentifierare och loggar kan ålderskontroller ytterligare försvaga möjligheten att uppträda anonymt eller under pseudonym.

Hur långt detta kan gå ser vi i Tyskland och Storbritannien – där människor har fått polisen bultande på dörren i gryningen, gripits eller åtalats för yttranden på nätet. Ibland för uttalanden som möjligen varit grova eller osmakliga, men utan att något konkret hot eller någon uppmaning till våld uttalats.

EU:s Trusted Flaggers (organisationer som certifierats av nationella myndigheter och vars anmälningar om påstått olagligt innehåll skall behandlas med förtur av plattformarna) och EU:s finansiering och institutionalisering av olika nätverk för faktagranskning hamnar i ett delvis nytt ljus – om man betänker EU:s planer på att innehåll från public service skall lyftas fram på bekostnad av annat innehåll på plattformar som Youtube.

Sammantaget blir det ett avsteg från yttrandefrihetens pricnip om att alla skall ha rätt att dela och ta emot tankar, åsikter och information utan offentlig myndighets inblandning.

Varje system har sitt eget behjärtansvärda syfte och sina formella skyddsräcken. Men när systemen kopplas samman kan resultatet bli ett samhälle där staten vet vem du är, vad du säger, var du befinner dig, vilka du träffar – och med ett knapptryck kan begränsa vad du får göra. Helheten blir då mer problematisk och hotfull än summan av delarna.

CC0

EU ökar polariseringen

28 juni 2026 av Henrik Alexandersson

EU:s ansats att tysta kritiska röster istället för att bemöta dem riskerar att öka polariseringen i vårt samhälle.

Den sokratiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att först etablera en gemensam bild av vad någon vill åstadkomma som denne kan acceptera. Att argumentera mot vad man tror eller hoppas att någon tycker är meningslöst, om man vill uppnå någon form av resultat.

När man sedan är överens om vad motparten faktiskt vill uppnå kan man börja ställa frågor. Ofta är de till synes enklaste frågorna de knepigaste. Som: Hur? Med följdfrågor.

Målet är inte att krossa motståndaren i en debatt – utan snarare att tvinga den andre att börja tänka genom en dialog. Inte sällan slutar det med att den andre på egen hand drar slutsatsen att det han eller hon tror sig tycka, veta eller kämpa för inte är helt genomtänkt.

På så sätt kan samtalet föras framåt istället för att stå och stampa.

Detta står i skarp kontrast till hur EU behandlar det offentliga samtalet, speciellt online.

Med Digital Services Act, Trusted Flaggers, EU-stödda faktakontrollanter och EU:s nya »demokratisköld« känns ansatsen mer som att slå den som inte tycker rätt i huvudet med byråkrati och censur.

Det tros och tycks förvisso en massa märkliga saker där ute. Och det saknas inte krafter som på riktigt försöker destabilisera vårt öppna demokratiska samhälle.

Men om man bara avfärdar eller censurerar påståenden och narrativ med att de är fel, dumma eller farliga kommer man aldrig att oskadliggöra dem. Man måste ta diskussionen.

Inte bara för att bemöta avsändaren, utan även för att desarmera själva argumentet för en bredare publik som annars kan komma att ta det till sig.

Effektiv propaganda innehåller nästan alltid ett korn av sanning. Därför är det tacksamt för till exempel främmande makt att spinna narrativ utifrån verkliga förhållanden.

Att då censurera, stänga av och moderera bort kritik riskerar att göra allt värre. Istället måste man analysera och dekonstruera argumenten, skilja agnarna från vetet och acceptera om det finns ett verkligt problem som behöver hanteras i botten.

Vilket politiker har svårt att göra eftersom deras projekt, ideologier, utopier och bindning till olika kollektiv gör dem kognitivt blockerade. Skulle de erkänna att de har fel rycker de undan grunden för hela sitt mandat och politiska existensberättigande.

Så de väljer istället ett mer auktoritärt förhållningssätt. Vilket är oroväckande.

Historien visar att dåliga och farliga idéer sällan besegras genom att förbjudas. De besegras när de granskas öppet, ifrågasätts och visar sig vara ogenomtänkta.

Om EU i stället försöker administrera bort oönskade åsikter riskerar resultatet att bli det motsatta: ökad misstro, djupare polarisering och ett svagare offentligt samtal.

CC0

Därför föll Chat Control 1

2 april 2026 av Henrik Alexandersson

Nu upphör Chat Control 1 att gälla – vilket lär väcka högljudda protester från flera håll. Här är vad du behöver veta.

Efter den senaste tidens stökiga behandling av Chat Control 1 (meddelandeoperatörernas frivilliga skanning av användarnas meddelanden i jakt på olagligt innehåll) upphör denna tidsbegränsade lag (ett undantag från EU:s ePrivacy-direktiv) att gälla efter fredag den 3 april.

Detta kommer att väcka hård kritik från såväl delar av Big Tech som barnrättsorganisationer och nätgranskare. Till exempel säger IWF (Internet Watch Foundation) följande i ett uttalande:

»As a result of this vote, there is now uncertainty about whether systems protecting children from online sexual abuse on interpersonal communication services will be legal to operate across the EU. From this Friday (3 April), technology companies operating in the European Union will lose the clear legal basis to detect this content and prevent it from spreading.«

Detta kommer att utmynna i ett blame game, där det är viktigt att ha händelseförloppet klart för sig.

• Första voteringen

I början av mars röstade Europaparlamentet om en förlängning av CC1 (i väntan på CC2, som just nu förhandlas fram). Parlamentet röstade för en förlängning, men med förbehåll: Skanningen skall inriktas mot personer och grupper som misstänks för detta brott samt redan känt övergreppsmaterial och sådant som anmälts av användare, Trusted Flaggers eller organisationer.

• Ministerrådet säger nej

Detta ville EU:s ministerråd inte gå med på. Ministerrådet prioriterade alltså massövervakning utan misstanke om brott före en förlängning av CC1.

Därmed befann man sig i en situation där CC1 upphör efter den 3 april.

• Andra voteringen

Detta fick Europaparlamentet att backa och utlysa en ny omröstning. Denna gång beslutade parlamentet i plenum att begränsa skanning av innehåll till redan känt olagligt material. Vilket är det enda dagens teknik klarar på ett tillfredsställande sätt. Parlamentet beslutade även att meddelandeskanningen inte får omfatta totalsträckskrypterade meddelanden. Vilket inte är möjligt utan att kringgå krypteringen och därmed göra alla våra elektroniska kommunikationer sårbara.

Detta ville borgerliga EPP inte gå med på. Så de röstade avslag på hela förslaget. Vilket tillsammans med splittrade röster i vissa grupper och de som är emot CC1 som sådan räckte för att fälla hela förslaget. (Så här röstade svenskarna.)

Därmed blir det inte någon förlängning av CC1. Vilket genast väckte EPP:s ilska, trots att de själva alltså röstade nej till en sådan.

• I väntan på Chat Control 2

Nu har vi alltså en situation där CC1 inte förlängs och CC2 befinner sig i trilogförhandlingar mellan EU-kommissionen, EU:s ministerråd och Europaparlamentet.

Det finns skäl att anta att dessa förhandlingar kommer att påskyndas för att täcka tidsluckan som uppstått när CC1 föll. Om ministerrådet och parlamentet kan komma överens, vill säga.

Nedsidan med att parlamentet har röstat principiellt rätt, är att dessa förhandlingar nu kommer att ske under starkt yttre tryck från alla de krafter som vill att Chat Control 2 skall bli obligatorisk, allomfattande och ske utan misstanke om brott. Detta med en intensitet som är större än om CC1 hade förlängts.

Det är läget. Det är de kort som finns på bordet. Nu gäller det för oss som är kritiska till Chat Control 2 att se till att Europaparlamentet står fast vid den position som det fastställde redan i oktober 2023:

• Ingen skanning av innehållet i totalsträckskrypterad (E2EE) kommunikation.
• Övervakning skall inriktas mot personer och grupper där det finns misstanke om att det förekommer olagligt innehåll – inte vara generell.
• Beslut om övervakning skall fattas av en domstol eller motsvarande rättslig instans.
• Ingen generell AI-granskning av innehållet i meddelanden (text/ljud).

Vilket kan ske genom att vi envist påminner Europaparlamentet om denna ursprungliga position.

Resurser:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »

CC0