Femte juli

Nätet till folket!

Sökresultat för: trusted flaggers

Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad

av

Här är ett försök att enkelt förklara några av problemen med de nya statligt godkända nätcensorerna i EU:s Digital Services Act.

EU:s nya Digital Services Act (DSA, förordningen om digitala tjänster) är tänkt att anpassa unionens lagstiftning till dagens tekniska verklighet. Den innehåller både bra och dåliga saker. Till exempel skall olagligt material tas bort, vilket ger samma regler på nätet som i den fysiska världen. Vilket känns rimligt.

I en rättsstat skall yttrandefrihetens gränser sättas av lag som stiftats i god demokratisk ordning. Sedan är det upp till rättsväsendet att avgöra om ett visst yttrande överträtt denna gräns eller ej – i en fristående rättslig prövning, där den tilltalade har rätt att försvara sig.

Med DSA blir det annorlunda. Nu blir det inte någon rättslig prövning. Istället skall statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / »betrodda anmälare« – få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll de tycker bör avlägsnas.

En Trusted Flagger kan vara en myndighet, en intresseorganisation, ett särintresse, en branschorganisation eller annan företrädare för vad förordningen kallar »kollektiva intressen«.

Här flyttar man alltså makten över yttrandefriheten från lag och rättsväsende till intressenter som är part i målet. Vilket känns direkt olämpligt.

I grunden är det tänkt att Trusted Flaggers skall identifiera vad de anser vara olagligt innehåll och anmäla detta till respektive sociala media för åtgärd. Men som i så många andra EU-förslag har allt fått ett eget liv i processen.

Redan i direktivets inledning kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet.

Här skall man komma ihåg att EU:s politiska beslutsapparat under många år använt sig av påtryckningar mot sociala media för att få dem att ändra sina användarvillkor på olika sätt. På så vis har man kunnat begränsa det fria ordet utan en massa krångel som lagstiftning, demokratisk process och offentlig debatt.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Här har alltså makten över det fria ordet flyttats från lagstiftning och rättsväsende till användarvillkor och särintressen. Samt att de nya nätcensorerna kommer att få en massa extra uppgifter. Och det blir värre.

Till exempel är det värt att notera att vad som är lagligt respektive olagligt skiljer sig mellan olika länder – samtidigt som internet inte känner några nationsgränser.

I förordningen vill man att en myndighet i ett EU-land skall kunna beordra borttagning av innehåll på servrar i andra medlemsstater. Detta även om innehållet i fråga inte är olagligt i det land där servern står.

Vilket innebär att franska, polska och bulgariska inskränkningar i det fria ordet även kan komma att drabba Sverige – utan stöd i svensk lag, i sak.

Detta är verkligen inte bra. Man kan undra om politikerna förstår vad de sysslar med.

DSA är nu färdigbehandlad i Europaparlamentets utskott och i ministerrådet. Trilogförhandlingarna mellan kommissionen, rådet och parlamentet är avslutade. Allt är klappat och klart för beslut.

Under resans gång – i utskott och förhandlingar – har mycket lagts till utöver vad som anges ovan. Vi vet redan att mer som kan vara problematiskt och en hel del ny micro management tillkommit.

Enligt Europaparlamentets ansvariga tjänstemän kommer den slutliga texten dock inte att kunna offentliggöras förrän om ungefär två veckor.

Sedan är det klart för ministerrådet och parlamentet att snabbt klubba DSA. Och eftersom det är en förordning kommer den att gälla rakt av, exakt som den är skriven, i hela EU. (Till skillnad från direktiv, som inarbetas i varje medlemslands existerande lagstiftning)

Trusted Flaggers – EU:s nya hot mot yttrandefriheten

av

Läs min krönika om nätcensur, trusted flaggers och uppladdningsfilter i Bulletin, innan den hamnar bakom betalvägg:

EU:s nya hot mot yttrandefriheten »

”EU vill göra företrädare för ”kollektiva intressen” till statligt godkända nätcensorer och införa uppladdningsfilter för sociala media. Trots dessa uppenbara inskränkningar i yttrandefriheten förekommer ingen debatt i frågan.”

Möt de nya statligt godkända nätcensorerna

av

Trusted Flaggers – nätcensorer med en agenda eller allmänhetens tjänare? Nu är de här.

EU:s Digital Services Act (DSA) föreskriver att medlemsstaterna skaffar sig nätcensorer – Trusted Flaggers eller betrodda anmälare som de kallas på svenska.

Dessa skall ha en direktlina till sociala media. De kan föreslå men inte kräva att olagligt innehåll tas bort.

Redan i direktivets inledning kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga även hålla efter innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt (men strider mot plattformens användarvillkor) skall avlägsnas från internet. Har man verkligen tänkt igenom rollfördelningen här?

Men även om det endast skulle handla om att flagga uppenbart olagligt innehåll uppstår ett problem.

En statligt godkänd aktör – en Trusted Flagger – ges rätt att uppmana sociala media att censurera innehåll utan föregående rättslig prövning. Det är inte bra. Innan någon alls censurerar något på statens eller dess funktionärers order, måste man ju först fastställa om det som är tänkt att censureras är lagligt eller ej.

Längre in i texten (recital 58 & artikel 27) kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall medverka vid analys av systemrisker; att de skall ha ett utökat samarbete med sociala media; att de skall medverka vid utbildning för sociala plattformar samt att de skall bidra till utformning av uppförandekoder.

Så mandatet kan bli väldigt brett.

I Tyskland är det hallå efter att landets första Trusted Flagger har utsetts. Det visar sig vara en offentligfinansierad verksamhet som ägnar sig åt att anmäla hat på nätet. Och som anklagas för att ha politisk slagsida.

Sverige har jämfört med detta någorlunda rimliga Trusted Flaggers på gång. ECPAT – Visst, flagga övergreppsmaterial. Nordic Content Protection och Rättighetsalliansen – Upphovsrättsorganisationer, ingen är förvånad. Stöldskyddsföreningen – Rimligt. Läkemedelsverket – OK. Om vi nu skall ha några betrodda anmälare alls…

Däremot är risken för politisering uppenbar när det börjar gå upp för diverse särintressen att de kan ansöka om att bli nätcensorer. Här är det upp till den ansvariga myndigheten – Post- & Telestyrelsen (PTS) – att hålla emot när aktivister med en agenda ställer sig i kö. För det kommer de att göra.

Det skall även bli intresant att se hur detta kommer att genomföras i EU:s olika medlemsstater. Utrymmet för inskränkningar av yttrandefriheten är inte obetydligt.

• Bakgrund: Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »

Hade EU:s nya nätcensur tystat Joe Rogan?

av

Bråket kring Joe Rogans podcast på Spotify har diskuterats i media och olika forum. Främst har det gällt rätten att även låta obekväma och avvikande röster att komma till tals. Men diskussionen handlar också om teknikbolagens roll och ansvar som plattformar respektive publicister. Däremot har det varit tyst vad gäller oliktänkande och lagstiftningen.

Som vi påpekat otaliga gånger är EU på väg att införa statligt godkända nätcensorer i sin nya Digital Services Act, DSA. Dessa Trusted Flaggers (”betrodda anmälare” på svenska) är tänkta att få en gräddfil till sociala media för att rekommendera vad som skall tas bort.

Sådana nätcensorer kan till exempel vara myndigheter, intresseorganisationer eller andra ”kollektiva intressen” som antas besitta en viss sakkunskap.

Frågan är hur fallet Joe Rogan hade hanterats om detta system hade varit verklighet redan idag. Hade då till exempel Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller kanske Svenska Läkaresällskapet gått in och rekommenderat censur av det omstridda avsnittet av Rogans podcast? Systemet med Trusted Flaggers kommer helt klart att göra det möjligt.

I Sverige gäller principen att yttrandefrihetens gränser sätts av lag som stiftats under demokratiska former. Dessa tillämpas sedan av ett oberoende rättsväsende i en fri och rättvis process.

Dessa lagar förbjuder inte någon att ha fel i sak, utan handlar om större frågor som förtal, rikets säkerhet m.m. Vilket nog är klokt, om man inte vill börja förbjuda åsikter. Speciellt då det inte alltid är helt oomstritt vad som kan anses vara rätt respektive fel. Dessutom händer det att den saken ändras över tid.

Men med DSA går man bortom detta. Det handlar om att anmäla sådant som dess Trusted Flaggers anser är fel – för rekommenderad borttagning. Utan föregående rättslig prövning.

Då det inte saknas röster som helst vill tysta Joe Rogan är det möjligt (eller rent av troligt) att någon Trusted Flagger i någon myndighet eller intresseorganisation hade flaggat den kritiserade podcasten.

Då anmälningar från Trusted Flaggers skall ges prioritet och extra tyngd är det troligt att Spotify hade böjt sig för kravet och censurerat Rogan. Vilket i så fall hade varit till skada när det gäller yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet. (Oavsett vad man tycker om den aktuella podcasten och dess innehåll i sak.)

Visst, detta är en spekulation vad gäller det enskilda fallet. Men det pekar ändå tydligt på riskerna med EU:s nya statligt godkända nätcensorer. Det är denna dörr EU nu är på väg att öppna – utan att det förekommer några protester eller någon egentlig debatt om saken.

Glöm i sammanhanget inte att länder som Frankrike vill göra det olagligt att ha fel på internet. Eller att länder som till exempel Ungern och Polen skulle kunna hitta på oförutsedda och oönskade sätt att använda systemet med Trusted Flaggers. Vilket i och för sig gäller politiker i alla EU-länder.

Vilka blir EU:s nya nätcensorer?

av

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.

• Vilka kan bli trusted flaggers?

I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.

Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.

Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.

Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.

Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.

Vad kan möjligen gå fel?

• Hur skall trusted flaggers utses?

Ur artikel 19 i DSA:

»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«

Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.

Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.

I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.

Vad kan möjligen gå fel?

• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer

I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.

I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.

I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.

Vad kan möjligen gå fel?

• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid

Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.

Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.

Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.

Tankarna går till George Orwells 1984.

Vad kan möjligen gå fel?

Statligt godkända nätcensorer kvar i EU:s förslag till Digital Services Act

av

Höstsäsongen i EU håller på att komma igång. Så det kan vara läge för en uppdatering vad gäller läget för den föreslagna Digital Services Act. En del förändringar till det bättre har föreslagits – men till exempel de nya nätcensorerna – Trusted Flaggers – finns fortfarande kvar i lagförslaget.

Läget vad gäller the Digital Services Act är att ministerrådet har diskuterat frågan och att vissa medlemsstater vill att även icke olagligt hat och hot på nätet skall avlägsnas från nätet.

Europaparlamentet håller å sin sida på att utarbeta en opinion, en slags åsiktsförklaring och grund för den fortsatta behandlingen. Utskottet för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor (LIBE) har under försommaren enats om en sådan – som under höstan kan komma att bli parlamentets (preliminära) position. Det är ömsom vin, ömsom vatten.

Bra saker i utskottets dokument:

  • Det skall vara tillåtet att använda nättjänster och att göra betalningar anonymt, där så är rimligt möjligt.
  • Kontextdriven snarare än persondata-driven annonsering såvida inte användaren aktivt ger sitt samtycke till det senare.
  • Användare skall ha rätt till krypterad kommunikation och trafik.
  • Olagligt material skall avlägsnas från nätet – inte blockeras.
  • Om material är lagligt eller ej skall avgöras av en oberoende rättslig instans – inte av administrativa instanser eller företag, efter politiska påtryckningar.
  • Uppladdningsfilter skall endast få användas undantagsvis.
  • Myndigheter i ett land skall inte kunna beordra nedtagning av innehåll på servrar / plattformar i en annan medlemsstat.
  • Plattformar skall inte tvingas att stänga av användare som postat olagligt innehåll.
  • Användarna bör få större kontroll över vilket innehåll som rekommenderas i deras flöden.

Så långt är det i stort sett bra. Men sedan har vi elefanten i rummet – Trusted Flaggers. Detta är tänkt att vara organisationer som företräder ”kollektiva intressen” – som skall fungera som statligt godkända nätgranskare, med direktlina till sociala medias abuse-avdelningar.

Ingen – inte ens de annars så alerta piratpartisterna – tycks ifrågasätta detta. Det enda utskottet säger är att Trusted Flaggers bör besitta sakkunskap inom det område de sätts att granska. Vilket knappast minskar risken för att olika särintressen, lobbygrupper och agenda-drivna grupper ges makt som nätcensorer.

Kan man över huvud taget vänta sig att nätcensorer som företräder kollektiva intressen kommer att vara objektiva och neutrala? Eller kommer de att sätta sina kollektiva intressen i främsta rummet? Vanligtvis kan man utgå från att kollektiva intressegrupper har en agenda som påverkar dess arbete.

Man kan tycka att detta borde vara en stor fråga. Men den förbigås i stort sett i tysthet.

Nästa steg blir för Europaparlamentet att jämka ihop utskotten till ett förslag som läggs fram i plenum, förmodligen under hösten. Dessutom skall ministerrådet, parallellt med parlamentets arbete, bestämma sin position. Därefter skall man försöka jämka samman dessa till ett slutligt förslag eller en kompromiss som alla EU-institutioner anser sig kunna leva med.

Läs mer:
• MEP Patrick Breyer (PP, DE) »
• LIBEs opinion (PDF) »

Kan internet rädda demokratin från politiken?

av

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0

Nätcensur: Bryr sig EU om användarnas rättigheter?

av

EU tycks vara mer intresserat av att censurera innehåll online än att försvara användarnas yttrandefrihet enligt samma regelverk.

EU-kommissionen jagar som bekant sociala medier för att de påstås ha bristande transparens och förvirrande märkning av verifierade användare, i strid med unionens Digital Services Act (DSA). Med Trusted Flaggers inför man ett slags statligt godkända nätcensorer. Och man vill se åtgärder mot »skadligt men lagligt« innehåll.

Men kommissionen uppvisar mindre eller inget engagemang vad gäller att upprätthålla användarnas rättigheter enligt samma regelverk.

DSA stadgar i artikel 17-21 bland annat följande i de fall ett inlägg som inte är olagligt tagits bort, skuggbannas eller om en användare stängts av:

Steg 1: När en plattform agerar mot innehåll eller konto måste den lämna ett »statement of reasons« till användaren. Det skall bland annat innehålla uppgifter om:
• vilken åtgärd som vidtagits (borttagning, begränsning, nedprioritering, avstängning)
• om beslutet grundas på lag eller på plattformens egna regler
• vilken regel man menar har brutits
• om automatiserade system använts

Så långt gör de flesta plattformar vad de skall, om än med automatiserade meddelanden. Men sedan blir efterlevnaden sämre.

Steg 2: Plattformar måste ha ett internt klagomålssystem som är:
• lättillgängligt
• gratis
• skäligt snabbt
• bemannat av människor
Användaren har alltså rätt att få beslutet omprövat på ett meningsfullt sätt.

Vilket är något som i praktiken inte är tillgängligt i Sverige. Istället görs nya automatiserade bedömningar (om alls) som sedan meddelas av samma automatiserade system. Detta är problematiskt då maskiner kan ha svårt att förstå till exempel kontext, humor och satir. Och frustrerande för användare som upplever att ingen tar deras argument på allvar.

Steg 3: Om man inte är nöjd efter en intern överklagan skall man kunna vända sig till ett certifierat, oberoende tvistelösningsorgan. Något sådant finns inte i Sverige.

Det är i sammanhanget upp till varje medlemsstat att sätta upp sådana tvistelösningsorgan som är opartiska och sakkunniga i digital rätt. I Sverige är Post- och telestyrelsen (PTS) som Digital Services Coordinator ansvarig för att så sker.

Men man har, som i de flesta andra medlemsstater, inte prioriterat detta. Länder som idag har eller är på väg att sätta upp sådana funktioner är (vad vi lyckats hitta) Tyskland, Irland, Frankrike och Nederländerna.

Steg 4: DSA slår uttryckligen fast att användare alltid har rätt till rättslig prövning (domstol) av sitt fall. Detta gäller även om innehållet rör »hat«, »desinformation« eller andra politiskt känsliga frågor och även om plattformen hänvisar till sina egna villkor. Detta har så vitt vi vet aldrig skett i Sverige.

Tar man ett steg tillbaka och betraktar helheten tycks det alltså som att EU-kommissionen är mindre intresserad av att upprätthålla användarnas rättigheter – än av att se till att plattformarna uppfyller övriga byråkratiska krav och begränsar yttranden som anses »skadliga« även om de är lagliga.

Det börjar bli läge för någon pigg ledamot i Europaparlamentet att fråga kommissionen varför.

Om inget görs för att etablera tvistlösningsmekanismer enligt ovan i Sverige kan det vara läge att gå till EU-domstolen. (Det skulle i praktiken behöva gå via svenska förvaltningsdomstolar, som kan begära förhandsavgörande från EU-domstolen.) Detta kan i så fall användare som anser sig felaktigt behandlade och förnekade sina rättigheter ovan göra.

Om EU skall reglera sociala medier – då borde användarnas rättigheter stå i främsta rummet.

CC0

Religionskritik och yttrandefrihetens gränser

av

Skall yttrandefriheten villkoras med att det som sägs måste vara sakligt och vederhäftigt?

I en gästledare i Svenska Dagbladet tar Mauricio Rojas upp rättsfallet med koranbrännaren Salwan Momika (nu mördad) och hans sidekick Salwan Najem.

De dömdes för hets mot folkgrupp i Tingsrätten, vilket bekräftades av Hovrätten och ärendet väntar nu på prövningstillstånd i Högsta Domstolen. Ur artikeln:

»Tingsrätten hävdade att Najems uttalanden ”med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik” av religion. Med andra ord: religionskritik tillåts – men endast om den är ”saklig och vederhäftig”. Detta är en ny princip i svensk rättspraxis och, om den accepteras, skulle den leda till mycket långtgående inskränkningar av yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätts dom är den avgörande frågan ”huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna”. Med denna motivering har blasfemiförbudet de facto återuppstått i Sverige.«

Om yttrandefriheten skall villkoras med att det som sägs är »sakligt och vederhäftigt« har vi ett problem. Det skulle diskvalificera stora delar av dagens samhällsdebatt.

Speciellt i dessa tider när politiken bygger upp en helt ny struktur med Trusted Flaggers, fact checkers och NGO:er för att begränsa det fria ordet online. (Läs mer om EU:s nya demokratisköld här »)

»Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka kunnat betraktas som hets mot folkgrupp – för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs film Underkastelse.«

Även idioter omfattas av yttrandefriheten. Yttrandefrihet är rätten att säga vad andra inte vill höra. Vårt idémässiga kulturarv är att försvara även våra motståndares rätt att tala.

Vad som slår mig är att det är påtagligt svårt att få reda på exakt vad som gjorts eller sagts i det aktuella fallet. Möjligen framgår det av förundersökningen. Men enligt CNN skall Momika ha sagt att religionen i fråga är en cancer som måste bort; att en gris är renare än koranen; att koranen är farligare än kärnvapen.

Här är ett utdrag ur åklagare Anna Hankkios pressmeddelande från 28 augusti 2024:

»…haft uttalanden och hanterat en koran på sätt som syftat till att uttrycka missaktning mot muslimer med anledning av deras trosbekännelse. Det är min uppfattning att männens uttalanden och agerande faller in under bestämmelsen om hets mot folkgrupp…«

Det är rätt uppenbart att Momika kränkt religionen som sådan. Vilket säkert kan uppröra en del troende. Men har han med det även kränkt dessa troende som sådana?

Att säga »Islam är en dålig idé« torde vara tillåtet. Därutöver vidtar alltså något slags subjektiv bedömning av form, tonläge, uppsåt, saklighet och vederhäftighet? Det känns inte direkt klart eller rättssäkert.

Religioner har ambitionen att bestämma hur människor skall leva sina liv och hur samhället skall fungera. Därför måste de kunna kritiseras på samma sätt som politiska ideologier.

Skall det vara tillåtet att säga att KD är en cancer? Att en gris är renare än S idéprogram? Att MP är farligare än kärnvapen? Sakligt? Nej. Vederhäftigt? Kanske inte. Men skall det få sägas? Naturligtvis.

Sedan kompliceras bilden av att lagen om hets mot folkgrup – sina goda intentioner till trots – skiljer på folk och folk när den gör vissa grupper extra skyddsvärda. Vilket strider mot den princip som verkligen kan skydda all slags minoriteter: Alla människors lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen.

Jag hoppas Högsta Domstolen beviljar prövningstillstånd. Här finns uppenbart en del oklarheter att reda ut. Och en knepig praxis om Hovrättens dom står sig.

2025 – Nätpolitik och övervakning året som gick

av

2025 var ett intensivt år för internet- och övervakningsfrågorna. Här är vår sammanställning över några av de viktigaste händelserna, i ungefärlig kronologisk ordning.

2025 års första stora snackis blev den amerikanske vicepresidenten JD Vances kritik mot den bristande yttrandefriheten i EU. I stora delar är kritiken relevant. Men den framfördes på ett sätt som fick politiker på såväl EU- som nationell nivå att gå i försvarsställning. Sedan dess har frågan eskalerat och nu även blivit en del av förhandlingarna om handelstullar.

I början av året meddelade även Meta att man skall sluta med externa faktagranskare i USA. Istället vill man gå över till »community notes« där användarna står för faktakollen, som på X.

Under året som gick sände regeringen även ut en skiss till en lagrådsremiss om datalagring på allmän remiss. Förslaget är att även meddelandetjänster skall tvingas lagra data som sina användares kommunikationer – samt att innehåll i dessa meddelanden skall kunna överlämnas till myndigheterna i läsbar (icke-krypterad) form.

Tunga remissinstanser, inklusive Försvarsmakten sågade förslaget och meddelande-appen Signal hotade att lämna den svenska marknaden. Kritiken tycks ha fått fäste, då det verkar som att det inte blir något skarpt förslag från regeringen innan valet.

Under våren började EU-kommissionen rulla tillbaka delar av dataskyddsförordningen GDPR och EU:s nya AI Act. Skälet är att man kom fram till att man reglerat för mycket och för hårt. Här finns möjligen också en insikt om att företag i den digitala ekonomin väljer andra delar av världen att etablera sig i, där regleringen är mindre omfattande.

Inom ramen för projektet »Protect EU« krattar EU-kommissionen manegen för ny datalagring. Målet är att kringgå EU-domstolens förbud mot svepande, generell övervakning utan brottsmisstanke. EU:s ministerråd vill datalagra allt, till och med dina Fodora-beställningar.

Under året har riksdagen givit regeringen rätt att ge sig själv makt att utfärda förordningar vid allvarliga fredstida kriser. Vilket kringgår hela principen om maktdelning.

I Storbritannien har den nya Online Safety Act lett till åldersgränser och ID-krav på all slags web-platser i hela världen som kan tänkas innehålla något som är olämpligt för brittiska barn och unga.

Vilket lett till oförutsedda och oönskade konsekvenser, protester och ålderskontroller utförda av tredje part som samlar in och potentiellt kan missbruka aktuell persondata.

VPN-användningen har skjutit i höjden sedan lagen infördes, vilket fått brittiska politiker att överväga VPN-förbud eller åldersgränser för VPN.

Även i EU diskuteras åldersgränser för sociala media. EU har redan tagit fram en app för ålderskontroll, i väntan på EU:s digitala plånbok. Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Även EU:s ministerråd driver frågan. Det irländska EU-ordförandeskapet (andra halvåret 2026) har sagt sig vilja göra åldersgränser till en prioriterad fråga.

I Sverige är det främst Socialdemokraterna som kräver åldersgränser och ID-krav på sociala media. De vill även se särskilda »nätpoliser«. Samt ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer (Trusted Flaggers).

Under hösten har det flammat upp en debatt i Storbritannien om ett statligt digital ID-kort. Motståndet är omfattande och högljutt.

I Sverige finns nu ett skarpt förslag om att svensk polis skall få använda kamerabevakning med AI-stödd automatisk ansiktsigenkänning i realtid. Vilket är att pressa undantagen från förbudet mot sådan övervakning i EU:s AI Act till sitt yttersta.

Slutligen – en viktig delseger: Chat Control 2 har i allt väsentligt fallit. EU:s ministerråd säger nu nej till obligatorisk skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. Detta efter att Tyskland efter viss vånda landade i ett nej.

Istället fortsätter den frivilliga skanning i jakt på övergrepp mot minderåriga som bedrivs redan idag (Chat Control 1). Men även detta är problematisk massövervakning utan misstanke om brott.

Med detta skrotas även ministerrådets förslag på client-side-scanning – det vill säga spionprogram på applikations- eller systemnivå i alla telefoner och datorer som granskar innehållet i alla meddelanden innan de krypteras och sänds.

Nu börjar trilogförhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Däremellan kommer det att hållas en mängd tekniska möten. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

Man kan även notera att två av tre svenska regeringspartier (KD+L) nu har stämmobeslut på att säga nej till Chat Control 2. Det tredje (M) drev ett nej i EU-valrörelsen. Trots detta har regeringen konsekvent sagt ja till Chat Control 2 i EU:s ministerråd.

Detta var ett axplock av vad som hänt under 2025. Vi återkommer inom kort med en bloggpost om vad som är på gång 2026.