Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

EU vill förbjuda nätpublicister att sprida sitt material utan att ta betalt

av

EU:s nya upphovsrättsdirektiv (som just nu slutförhandlas) är fyllt av frågetecken.

Ett av dem rör Creative Commons – som är en frivillig, öppen licensform där den som skapar ett verk ger andra rätt att dela och i vissa fall fritt återanvända verket i fråga. Denna licensform kolliderar med direktivets artikel 11, den så kallade länkskatten.

Från Creative Commons web-plats…

”Not only is a link tax bad for business, it would undermine the intention of authors who wish to share without additional strings attached, such as creators who want to share works under open licenses. This could be especially harmful to Creative Commons licensors if it means that remuneration must be granted notwithstanding the terms of the CC license.”

Vad det handlar om är att EU är på väg att förbjuda nätpublicister att gratis tillgängliggöra sitt material för andra att sprida och använda.

Detta gäller inte bara Creative Commons – utan alla nätpublicister. Vilket kommer att innebära att små och alternativa nyhetsplattformar går miste om mycket av den inlänkning som är helt nödvändig för att de skall kunna nå ut och, ytterst, överleva.

Sett ur EU:s perspektiv finns en förklaring. Eftersom systemet med länkskatt inte fungerat som tänkt där det prövats (Spanien och Tyskland) vill man nu göra det obligatoriskt för alla, överallt inom EU. Resonemanget tycks vara att om alla tvingas vara med – då kommer det att fungera bättre. Vilket känns som en högst tveksam tanke.

Albert Einstein brukar tillskrivas yttrandet att definitionen av vansinne är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig ett annat resultat.

Man kan även se på frågan med utgångspunkt från äganderätten. Skall det verkligen vara förbjudet för en publicist att skänka bort sitt material till andra? Och hur förhåller sig detta till yttrandefriheten? Skall det bara gå att sprida länkar till sina ord om de stora nätplattformarna och andra är beredda att betala för det?

Creative Commons: EU’s proposed link tax would [still] harm Creative Commons licensors »

Rapport: Internets frihet minskar världen över

av

”Digital authoritarianism is on the rise, according to a new report from a group that monitors internet freedoms. Freedom House, a pro-democracy think tank, said today that governments are seeking more control over users’ data while also using laws nominally intended to address “fake news” to suppress dissent. It marked the eighth consecutive year that Freedom House found a decline in online freedoms around the world.”

The Verge: Internet freedom continues to decline around the world, a new report says »

Blandade signaler från Google om yttrandefrihet på nätet

av

Breitbart (som i och för sig ofta har hårt vinklade artiklar) har fått fatt på ett memo från Google – som sänder oroväckande signaler om yttrandefriheten på nätet.

”An internal company briefing produced by Google and leaked exclusively to Breitbart News argues that due to a variety of factors, including the election of President Trump, the “American tradition” of free speech on the internet is no longer viable.”

Länk: The Good Censor »

Henrik Alexandersson, HAX, för Femtejuli.se

HAX: Upp till kamp för det fria digitala ordet!

av

Finns det ett offentligt digitalt rum och vem skall i så fall få yttra sig i det? Frågan blir allt mer aktuell i takt med att olika nätplattformar stänger av användare som uttrycker kontroversiella eller oönskade åsikter.

Den stora nyheten för stunden är att den amerikanske konspirationsteoretikern och gaphalsen Alex Jones blivit avstängd från Apples, Youtubes och Facebooks plattformar. Man kan tycka vad man vill om Jones, men han har miljoner följare och man får i vart fall ge honom att han ifrågasätter överhetens och medias narrativ.

I den svenska ankdammen kan man nämna (den tidvis SD-anstrukne) nätprofilen Jan Sjunnesson som är inne på sitt tredje eller fjärde Facebook-konto på bara ett par veckor. Även om det bara är en spekulation, så finns det skäl att tro att avstängningen av honom beror på organiserade massanmälningar från vänstergrupperingar som vill försöka tysta honom genom punktmarkering.

Just bristen på transparens är ett problem. Detta handlar om privata bolag och deras tolkning av sina användarvillkor. Vi får helt enkelt inte veta varför de stänger ner olika nätprofiler. Och som privata bolag är de naturligtvis i sin fulla rätt att göra som de vill på sina egna plattformar – utifrån sina tolkningar av de användarvillkor som de själva satt upp.

Ändå finns här ett problem. Apple iTunes, Youtube och Facebook är tillsammans med Twitter totalt dominerande som nätplattformar. Finns man inte där, då finns man inte alls.

Saken blir knappast bättre av att bland andra amerikanska politiker, EU, tyska regeringen och Sveriges justitieminister håller möten bakom stängda dörrar med ledningen för dessa sociala media – eftersom de vill se en upprensning av vad som publiceras. Vilket implicerar att det i grunden kan finnas politiska grunder för att tysta vissa röster i det digitala rummet.

Hela detta frågekomplex är viktigt. Det handlar om yttrandefrihet, demokrati och överhetens ambitioner att kontrollera vilken information som sprids i vårt samhälle.

Samtidigt kommer man bara att ge de censurerade än mer uppmärksamhet och att skapa digitala martyrer.

Det vore naturligtvis bra om det startades alternativ till de stora sociala nätverken. Sådana försök har gjorts, men de kan trots allt inte konkurrera med de etablerade – vars demografiska penetration är överväldigande. Alternativen har inte på långa vägar lyckats nå den kritiska massa av användare som krävs för att bli realistiska alternativ.

Ett annat hinder är integrationen de etablerade sociala nätverken sinsemellan och mot tredje part som media och övriga nättjänster. Man skulle närmast kunna tala om ett slags kartelliknande struktur som håller uppstickare borta.

Och även om några nya aktörer skulle lyckas, så är det bara en tidsfråga innan de har amerikanska och europeiska myndigheter flåsande i nacken – med krav, påtryckningar och lagstiftning. Och fika med Morgan Johansson.

Någonstans lär svaret ändå finnas i distribuerade och decentraliserade sociala nätverk som saknar fysisk hemvist, ägare och ansvarig ledning. Ett slags digitala allmänningar.

Diaspora är ett försök. Men trots dess en miljon användare – och trots att den tar sina användares privatliv på stort allvar – är denna plattform långt ifrån konkurrenskraftig mot nätjättarna.

Vad som kommer att ske är en öppen fråga. Men en sak blir allt mer uppenbar: Yttrandefriheten och våra flöden av fri information är hotade av dagens nätjättar, politikerna och etablerade media. Drömmen om internet som ett fritt, öppet digitalt landskap där alla kan göra sina röster hörda utan kontroll och godkännande känns allt mer avlägsen.

/ HAX

Några relaterade artiklar:

https://thefreethoughtproject.com/alex-jones-banned-big-tech/

HAX: Detta är vad som är viktigt i Assange-affären

av

Det kommer signaler som tyder på att Ecuador är på väg att kasta ut Julian Assange från ambassaden i London, där han sökt sin tillflykt i asyl sedan 2012. Det kan ske när som helst nu och har kanske redan hänt när du läser denna text.

Bollen är alltså i spel igen. Då gäller det att fokusera på vad som är viktigt, mitt i allt det buller som kommer att uppstå.

Det enda Julian Assange är formellt misstänkt för i dagsläget är att ha avvikit under borgen i Storbritannien. Vilket är ett mindre brott, som kan ge några månaders fängelse. Som isolerad företeelse är det kanske inte så farligt. Men sett i ett större perspektiv är det mycket problematiskt om britterna fängslar honom.

Problemet är att amerikanska myndigheter sedan länge vill komma åt Assange och enligt uppgift har de redan förberett ett åtalsförfarande. Om han sätts i brittiskt fängelse är det högst troligt att en utlämningsprocess kommer att inledas.

Här närmar vi oss den centrala frågan: Varför vill USA komma åt Julian Assange (och Wikileaks)?

Svaret är enkelt: För att han avslöjat sanningen.

Det rör sig om allt från sådant som skett i krig, som USA vill hålla hemligt för folket – till e-post från Demokraterna som visar att man riggade primärvalen till Clintons fördel och Sanders nackdel.

Sanningen är förvisso ofta obekväm och motbjudande. Men inte desto mindre, just sanningen. Verkligheten. Sådant som skett, som i ett demokratiskt samhälle bör – måste – komma till allmänhetens kännedom.

För om medborgarna inte får reda på vad som sker, hur skall de då kunna hålla berörda politiker ansvariga? Utan korrekt information om verkligheten, hur skall folket alls kunna utföra en informerad valhandling? Information – speciellt om sådant som makthavarna vill dölja – är nödvändig för att demokratin över huvud taget skall ha någon mening.

Dessutom kan man konstatera att Assange & Wikileaks bara gjort något som etablerad media regelmässigt gör. Det vill säga publicerat läckt information. Ger de amerikanska myndigheterna sig på Assange, då är hela den amerikanska pressens frihet hotad.

Därför är det som händer i Assange-affären viktigt.

Jag vet att Julian Assange väcker starka känslor, så väl av sympati som antipati. Sådant kan lätt komma att skymma de viktiga, centrala frågorna. Därför är det bra att ha bilden klar för sig, innan cirkusen drar igång med buller och bång igen.

/ HAX

HAX: EU-kommissionen kräver mer nätcensur

av

Knappt hade Europaparlamentet tillfälligt stoppat förslaget om nätcensur i det nya direktivet om upphovsrätt – förrän det kommer signaler från EU-kommissionen om mer nätcensur.

Vad det handlar om är att kommissionen upprepade gånger krävt att det behöver göras mer för att stoppa olagligt innehåll på nätet.

Det började med att man talade om terroristpropaganda, vilket sedan utökades till ”hat” och snabbt var upphovsrättsindustrin framme och fick med sina käpphästar. Den censur man vill ha kan alltså handla om lite av varje.

Under resans gång (det har varit många medieutspel i frågan) har syftet breddats samtidigt som de medborgerliga rättigheterna har tonats ner. Till exempel tog man i en av revisionerna av de underliggande dokumenten helt sonika bort referensen till EUs egna guidelines för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet.

Detta samtidigt som just denna typ av censur fått hård kritik där den tillämpats, till exempel i Tyskland. Jurister, människorättsorganisationer och aktivister pekar på hur man där de facto inskränker yttrandefriheten på ett sätt som är mycket problematiskt i en demokrati.

I september planerar kommissionen att lägga fram ett direktiv i ämnet.

Vilket kan tyckas lite tondövt, eftersom det sammanfaller i tid med andra läsningen i Europaparlamentet av det hårt kritiserade direktivet om upphovsrätt. Alltså det som nyligen tillfälligt stoppades, bland annat för att det innehöll förslag om nätcensur.

Men EU-kommissionen tänker uppenbarligen inte ge sig.

Upplägget är extra giftigt eftersom det lägger större delen av ansvaret för censuren på på nätplattformarna. Det vill säga att censuren inte kommer att styras av lagen, utan av respektive plattformars (ofta överdrivet ängsliga) användarvillkor. Vilket i allt väsentligt kommer att göra dem som drabbas av censuren rättslösa.

Vad vi ser är en del i EUs strategi (som vi diskuterat tidigare) att göra det möjligt att censurera innehåll på nätet utan besväret att behöva gå via rättslig prövning. Sedan kan politikerna gömma sig bakom de privata nätplattformarna, om kritiken skulle bli allt för besvärande.

Detta är inget annat än ett hot mot internets frihet, mot yttrandefriheten och mot rättsstaten.

/ HAX

Läs mer hos Edri

Internet Bill of Rights

HAX: Dags för en ”Internet Bill of Rights”?

av

Det ligger uppenbarligen något i påståendet att friheten ständigt måste försvaras.

I veckan vann vi en delseger i kampen mot länkskatt och nätcensur i EU. Där ligger huvuddrabbningen fortfarande framför oss. Men låt mig blicka lite bakåt.

Under de år jag har sysslat med nätfrågor i EU är det några saker som sticker ut. Vi lyckades stoppa en idiotisk utskottsrapport som ville se en reglering av bloggandet. Vi lyckades sänka förslaget om att fildelare skulle kunna stängas av från internet utan föregående rättslig prövning. Vi stoppade ACTA-avtalet, som ville göra internetoperatörerna till nätpoliser. Och nu är vi alltså mitt inne i en ny batalj.

Det tar liksom aldrig slut. Det är alltid något nytt på gång. Internets fiender ger aldrig upp. Varje gång har de allt att vinna och vi allt att förlora. Det är lite utmattande i längden. Men att ge upp är helt enkelt inte ett alternativ.

Och oavsett hur de svenska ledamöterna i Europaparlamentet till slut har röstat, så har vi alltid haft den svenska regeringen mot oss i ministerrådet. Detta oavsett om det varit en borgerlig regering eller en rödgrön. Där får jag nog säga att vi kan och bör bli mer aktiva på hemmafronten.

På något sätt skulle det behövas en »Internet Bill of Rights«. En deklaration som slår fast de grundläggande principerna för ett fritt och öppet internet. Men då gäller det att se upp, så att vi får vad vi vill ha och inte något korporativistiskt hopkok utformat av motståndarsidans lobbyister.

Därför måste en sådan växa fram underifrån. Vilket inte heller är riskfritt. För att vara stark måste en rättighetskatalog vara tydlig, minimalistisk och vila på grundläggande medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheter. Den måste hållas fri från allehanda sociala frågor och trams. Den måste dessutom vara öppen mot en framtid som vi inte vet något om. Och att få individualistiska nätaktivister att dra åt samma håll är ofta som att försöka valla katter.

Men ändå. Det har redan skrivits en del förslag till sådana dokument. Inte minst den FN-deklaration från vilken 5 juli-stiftelsen har tagit sitt namn. Och internetsamfundet saknar knappast visionärer.

Kanske att man skulle börja med att sammanställa allt sådant, för att se var man landar. För att sedan eventuellt – om det blir bra – driva att den upphöjs till en bindande konvention i EU eller Europarådet.

Det är i vart fall värt ett försök. Om inte annat kan det bli ett utmärkt principdokument.

/HAX

Åsa Linderborg står upp för yttrandefriheten

av

”Youtube visar Hitlers judehatande tal, trummade Expressen i onsdags. Ja, det kan tyckas stötande, men världshistorien är till stora delar ohyggligt stötande. Det unika med 1900-talet är att det har dokumenterats även med rörligt material. Det är en fantastisk informationsrikedom, som alla måste vara betrodda att ta del av.”

Åsa Linderborg kritiserar Expressens kampanj mot Google (se tidigare inlägg) – och påpekar att Hitlers bok Mein Kampf går att köpa på Adlibris, som har samma ägare som – just det – Expressen.

Expressen angriper yttrandefriheten

av

Expressen har den senaste veckan uppmärksammat att det förekommer listor på internet där kända personers religionstillhörighet listas, närmare bestämt att de är judar.

Det kan man ju tycka vad man vill om. Man kan bli upprörd över konspirationsteorier om att judarna styr världen. Eller man kan bli imponerad över den höga andelen judar som fått Nobelpriset. Men oavsett hur man reagerar så är listorna som sådana knappast olagliga. Förmodligen är det därför som Expressen inte skriver upprörda artiklar över de sajter som publicerar listorna (till exempel Wikipedia ovan) eller polisanmäler dem.

Vad gör då Expressen? Jo, de skriver en mastodontlång artikel om ett annonsföretag vars sökresultat innehåller länkar till listorna i fråga: Google. Kanske är artikeln så lång för att maskera hur tunn kritiken egentligen är: Expressen kritiserar Google för att inte ta bort sökresultat ”som präglas av hat, antisemitism eller som till och med kan innehålla brottslighet”. Läs den formuleringen igen. Endast som en sista punkt kommer brottsligheten in, ihopbuntad med ”hat” och ”antisemitism”, som förvisso inte är särskilt trevligt, men som skyddas av något som Expressen kanske har hört talas om: Yttrandefrihet.

Artikeln är del av en kampanj mot Google (”En vecka av kritik mot Google”), där Expressen också uppmärksammar att Google länkar till upphovsrättsskyddat material. Men inte på det sätt man förväntar sig. Nätverket Granskning Sverige är ett medborgarinitiativ där glada amatörer granskar proffsjournalisters artiklar utifrån en invandringskritisk grundinställning, om jag förstått det hela rätt. En del av den granskningen är att publicera originalartikeln, göra understrykningar och visa var journalistiken innehöll faktafel. Denna publicering kan rent tekniskt utgöra ett brott mot upphovsrättslagen. Expressen utnyttjar detta juridiska kryphål till att tysta alternativa röster – i slutändan konkurrenter till tidningens egna journalister. Det är fanimej skamligt, oavsett Granskning Sveriges eventuellt osmakliga (men knappast olagliga) agenda.

Aron Flam intervjuar Johan Westerholm om regeringens föreslagna grundlagsändring

av

I senaste avsnittet av Aron Flams podcast Dekonstruktiv kritik redogör Johan Westerholm för problemen med de föreslagna ändringarna av Sveriges mediegrundlagar, utifrån sitt intressanta perspektiv som före detta underrättelseofficer.

Johan Westerholm driver sedan 2014 Ledarsidorna.se och är en av initiativtagarna till kampanjsajten Stoppa grundlagsändringen.