Nätet till folket!
Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.
De senaste nätnyheterna från denna blogg: Automatiserad ansiktsigenkänning; UK nobbar EU:s upphovsrättsdirektiv; ECHR: Anonyma SIM-kort är ingen rättighet; EU:s uppladdningsfilter; Hemlig dataavläsning.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
EU-kommissionens samtalsrunda med så kallade stakeholders (nätjättarna och upphovsrättsindustrin) om uppladdningsfilter (artikel 17, f.d. 13 i EU:s nya upphovsrättsdirektiv) närmar sig sitt slut.
Emanuel Karlsten ger en ögonblicksbild från det näst sista mötet:
Ett återkommande försvar för ”internetfilter” har varit att tekniken ska kunna hålla isär satir och kritik från upphovsrättsskydd. Socialdemokraterna i Sverige, som blev de som tillsammans med SD tippade vågen för direktivet, menade i en intervju att ”jag förställer mig att det går till så… Att tekniken är sådan att man är oerhört noga med att vad man tittar på”.
Under det fjärde mötet hölls föredrag från både Facebook och företag som kan tänkas vilja sälja den teknik som ska filtrera ut överträdelser. Samtliga framhöll att den teknik som finns idag inte kan gå bortom att jämföra uppladdat innehåll mot en databas, och ta bort det som matchar. Ingen representant kunde erbjuda en teknik som gjorde analys av till exempel ett upphovsrättsskyddat verks kontext.
Detta är en avgörande insikt, eftersom det gör det väldigt svårt att implementera ett ”filter” och samtidigt skydda internetanvändares yttrandefrihet och rätt att publicera kritik och satir.
Ett uppladdningsfilter är med andra ord en precis lika fyrkantig idé som vi kritiker påpekat från början. Om det blir verklighet finns det idag inget som tyder på att det skulle kunna skilja på sådant upphovsrättsskyddat material som skall vara tillåtet respektive förbjudet att ladda upp.
Communia rapporterar:
In this situation, the Commission will need to show if it is willing to defend the legislative compromise reached with Article 17, or if it will sacrifice user rights in the light of powerful commercial interests that are interested in undermining the user rights safeguards that were included in the final compromise. Together with the other users’ organisations represented in the dialogue we will push for meaningful safeguards (such as human review of automated content matches before uploads can be deleted). As there are currently no further meetings of the stakeholder dialogue on the agenda, the discussion about user rights at the next meeting will likely be the final showdown. This means that it will be crucial for anyone that has an interest in safeguarding user rights (including the European Parliament, which introduced the relevant provisions into the final compromise) to pay close attention to the next meeting.
Enkelt uttryckt: Förhandlingarna närmar sig sitt slut. Någon lösning på hur filtrering av upphovsrättsskyddat material är tänkt att ske finns inte. Något skydd för »fair use« av upphovsrättsskyddat material i form av memes, kritik, satir etc. finns inte.
Allt verkar med andra ord att bli precis så illa som man kunde frukta. Och de som hävdade att det inte är några problem syns inte längre till i debatten.
Länkar:
• Emanuel Karlsten: ”TV-bolag vill ta bort videos med deras logga” och andra förslag från EU-kommissionens möte om internetfilter »
• Communia: Article 17 stakeholder dialogue (day 5): It all depends »
»But the reason these companies—Facebook in particular—talk about free speech is not simply to conceal their economic stake in the reproduction of misinformation; it’s also a polite way for them to suggest that the real culpability for what pullulates on their platforms lies with their users. Facebook has always presented itself, in contrast to legacy gatekeepers, as a neutral bit of infrastructure; people may post what they like and access what they fancy. When Zuckerberg talks about “free expression,” he is describing the sanctity of a marketplace where supply is liberated to seek the level of demand. What he is saying, by implication, is that the affliction of partisan propaganda reflects not a problem of supply but of demand—a deep and transparent expression of popular desire.«
Idag, den 16 januari, håller EU-kommissionen ännu ett »stakeholder meeting« om upphovsrättsdirektivets artikel 17 (f.d. 13) – som ställer krav på licensiering och filtrering av upphovsrättsskyddat material på nätplattformarna.
Fortfarande är motsättningarna mellan plattformar (och därmed även användare) och upphovsrättsindustrin betydande. EDRi skriver om resultatet av förra mötet:
After Youtube’s Content ID presentation during the third meeting, Facebook’s Rights Management tool presentation reiterated what civil society has been repeating during the entire duration of the copyright debates: filtering tools cannot understand context. Content recognition technologies are only capable of matching files and cannot recognise copyright exceptions such as caricature or parody.
This argument has now been clearly and repeatedly laid out to the European Commission by both civil society organisations and providers of content recognition technology. We would therefore expect that the Commission’s guidelines will take this into account and recommend that filters should not be used to automatically block or remove uploaded content.
Denna fråga har blivit högaktuell efter att Frankrike och Nederländerna lagstiftat innan alla andra – och valt att helt strunta i undantag för memes, satir, kritik och andra former av »fair use«.
Plattformarna oroas också över felaktiga upphovsrättsanspråk, som kan komma att leda till att material och poster felaktigt censureras.
Vi återkommer när mer information läckt ut om dagens möte.
EDRi » Copyright stakeholder dialogues: Filters can’t understand context »
Debatten om politisk annonsering i sociala media fortsätter. Facebook har bestämt att inte faktakolla politiska annonser. Google begränsar så kallad micro-targeting. Och Twitter har helt stoppat politiska annonser. Och just nu utsätts framförallt Facebook för hård kritik för sitt beslut.
Debatten rymmer flera principiellt intressanta frågor. Som vem som skall bestämma vad som är sanning. Och vad sanning egentligen är. Samt hur detta i så fall skall prövas. Ingen av dessa frågor har fått något rimligt svar.
Anta att två politiska partier har olika uppfattning om hur något förhåller sig – och att båda påståendena inte kan vara rätt samtidigt. Vem skall då bestämma vad som är »rätt«? Hur vet man vad som är korrekt? Och vad händer om politiska partier och kandidater inte tillåts ifrågasätta vedertagna uppfattningar?
Debatten visar också att man underskattar internets deltagandekultur. Är det någonstans som olika påståenden granskas och ifrågasätts – då är det på nätet. Finns det någonstans där politiker kritiseras och hånas för felaktiga påståenden – då är det på nätet.
Dessutom blir det väldigt konstigt om olika regler skall gälla på respektive utanför internet.
Politico: Facebook sticking with policies on politicians’ lies and voter targeting »
I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.
Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.
Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?
Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.
Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.
Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.
Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.
/ HAX
Med sin Digital Services Act tänker EU bland annat reglera yttrandefriheten på internet. Det kan bli lite hur som helst. Men det är nu – när diskussionen är ung och positionerna ännu inte är låsta – som vi kan påverka hur resultatet blir.
Det fria ordet på internet har många fiender. Politikerna ogillar att vanligt folk stör och lägger sig i. Media kämpar för att behålla makten över agendan. Och allehanda samhällsdebattörer ogillar när andra ifrågasätter och granskar deras teser.
I Tyskland finns redan en speciell intrnetlag (NetzDG) som kritiseras för att hota såväl tryckfriheten som yttrandefriheten. I Frankrike har man givit staten rätt att i vissa situationer bestämma vad som skall anses vara sant respektive falskt – och därmed tillåtet eller förbjudet – att uttrycka på internet. Och i så gott som alla EU:s medlemsstater hörs krav på inskränkningar i vad som får skrivas och sägas i sociala media.
Det är allt detta som EU nu vill samla i ett regelverk som kommer att gälla i alla EU:s medlemsstater: The Digital Services Act.
Hat och hot på nätet kan visserligen vara problem. Men i den fysiska världen, utanför nätet finns redan regler som rör olaga hot, förtal, hets mot folkgrupp med mera. Oavsett vad man tycker om just dessa regler är det viktigt att lagar och regler – som sådana – är desamma utanför som på internet. Vad som är tillåtet respektive förbjudet att uttrycka kan och får inte vara beroende av i vilket medium informationen framförs.
Problemet är att när EU sätter upp regler, då blir resultatet ofta »worst practice«. Det vill säga att de som vill förbjuda, de som vill försvara sina privilegier, de som vill kontrollera och styra är mer högljudda än de som försvarar människors – och informationens – frihet.
Så var det till exempel när det gäller EU:s nya upphovsrättsdirektiv – där Big Media och Big Entertainment lyckades driva igenom såväl den absurda »länkskatten« som regler som kommer att kräva att allt som laddas upp på nätplattformar måste förhandsgranskas, analyseras och i förekommande fall censureras av automatiska filter.
Den gången kom den breda debatten igång alldeles för sent. Det är ett misstag som inte får upprepas.
Det är nu – medan alla kort fortfarande ligger på bordet och innan de politiska grupperna låst sig fast vid olika förslag och uppgörelser – som nätsamfundet måste visa att det vill, kan och kommer att försvara det fria ordet på internet.
/ HAX
The Daily Mail rapporterar:
»The United Nations has approved a Russian-backed cybercrime treaty that has alarmed America and Western powers who fear it will censor the internet.
The General Assembly approved the resolution, sponsored by Russia and backed by China, on Friday.«
Eftersom detta är en fråga som redan hanteras av en expertgrupp – och eftersom resolutionen stöds av länder som Ryssland och Kina – kan det vara klokt att ana ugglor i mossen. Det förefaller som om man vill förekomma den nuvarande expertgruppen, av politiska skäl.
»The (US) ambassador alongside the Finnish representative speaking for the European Union both stressed that the UN’s existing intergovernmental expert group on cybercrime is already tackling the question of whether a new treaty is needed.
’It is wrong to make a political decision on a new treaty before cybercrime experts can give their advice,’ Ms Chalet said, adding that the resolution ’prejudges’ and ’will undermine’ the experts’ work.«
Ryssland har nu testat sitt system för att köra all internettrafik mot utlandet genom statligt kontrollerade noder. Detta gör det även möjligt att vid behov stänga av förbindelsen med omvärlden och förvandla internet i Ryssland till ett gigantiskt nationellt intranet.
Detta handlar naturligtvis om kontroll över informationen. Och om att gynna ryska företag framför utländska.
En oroväckande detalj gäller VPN i Ryssland. BBC rapporterar…
»One of the benefits of effectively turning all internet access into a government-controlled walled garden, is that virtual private networks (VPNs), often used to circumvent blocks, would not work.«
Vilket – om det stämmer – kan göra t.ex. utländska affärsmän på besök i Ryssland känsliga för industrispionage och andra angrepp.
En öppen fråga är vad som kommer att hända när ett antal nät- och rymdföretag i väst nu planerar eller är i färd med att ordna global nätuppkoppling via satellit.
Ryssland planerar även att skapa en egen motsvarighet till Wikipedia. Där verkligheten är tillrättalagd i enlighet med ryska statens intressen, kan man anta. Frågan är dock om något som ens liknar Wikipedia kan kommenderas fram och styras upp uppifrån.
Jag antar att det finns något slags smärttröskel, där övervakningsstaten börjar bli så påtaglig och påträngande att folk helt enkelt får nog. Men vi är tydligen inte där ännu.
Med EU:s upphovsrättsdirektiv som verktyg har franska och tyska mediejättar skapat en situation där allt som folk laddar upp på nätplattformarna måste granskas och godkännas av en maskin först. Automatiserad förhandscensur. Snart i en digital miljö nära dig.
Lagrådet köpte regeringens förslag till stats-trojan – hemlig dataavläsning. Det är förmodligen en strikt juridisk bedömning. Man ger grönt ljus om en domstol får besluta först. Men man bortser från risken för ändamålsglidning, när statennu ger sig själv nya övervakningsverktyg. Man blundar för de gigantiska digitala säkerhetsrisker detta kommer att medföra för såväl individer som företag och samhällsinstitutioner.
Bara tanken på att staten nu på riktigt skall få lov att ta sig in i folks mobiler…
Inte för att jag tror att någon skulle vara så nedrig; men som förslaget är skrivet så känns det som om man skapat ett verktyg som – i princip – i teorin – även skulle kunna användas för att plantera eller manipulera digitala bevis. Blotta misstanken om en sådan möjlighet borde få regeringen att backa.
I Europaparlamentet har den svenska EU-kommisionären Ylva Johansson – som är ansvarig för allt från upprätthållande av allmän ordning till att möta flyktingströmmen – sagt att det nu är dags för EU att anta ett nytt datalagringsdirektiv.
Vilket kan bli en skumpig resa – inte minst som EU-domstolen upphävde det förra datalagringsdirektivet för att det stred mot de mänskliga rättigheterna.
Principen man slåss över är rätt vacker: Att ingen människa skall övervakas utan ett moraliskt försvarbart skäl. Som vid utredning av ett allvarligt brott. Men inte annars. En hederlig människa som inte skadar eller stör sin omgivning skall inte behöva känna att staten kanske tittar över hennes axel. Alla skall ha rätt till en privat sfär, där de kan vara sig själva.
Det är denna princip man gör våld på när man bereder sig tillgång till data om alla medborgares alla tele- och nätkommunikationer.
Detta är vad som sker när staten inte längre har förtroende för sin befolkning, utan betraktar alla som potentiella tjuvar och terrorister.
Och så där håller det på. Hela tiden är det mer reglering; fler inskränkningar i nätets och informationens frihet; mer övervakning; fler kompromisser mellan grundläggande rättigheter och säkerhet; ständigt fler orimligheter från Big Entertainment, Big Media, Big Data och Big Government. Och tänk på barnen!
Allt rör sig, rätt snabbt, i riktning mot en avancerad kontroll- och övervakningsstat.
Vilket svenska folket kanske tvingas leva med och på något sätt måste förhålla sig till.
Är det inte hög tid att vi stannar upp ett ögonblick – och funderar igenom det här med övervakningsstaten innan vi rusar vidare? Så att medborgarnas fri- och rättigheter inte kommer bort på vägen.
/ HAX