Den piratpartistiske ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (DE) har ställt några frågor till Europol – som nu har skickat ett svar. Här skall vi titta närmare på en av dessa frågor.
Tydligen har Europol skrivit en rapport i vilken man ger sig själva mandatet att tackla desinformation.
Nu kan man ju tycka att det finns det redan andra som gör. Regeringen umgås rent av med tanken att skapa en myndighet för saken.
Jag tycker dessutom att nätet är rätt bra på att påpeka fel och att ge en bredare bild. Den som har fel får som regel veta det och att debunka andras påståenden i sociala media är närmast en sport. Kritiskt tänkande och fri debatt är helt uppenbart ett mycket bättre skydd mot dumhet än att begränsa det fria ordet.
Åter till Europol. De är numera en EU-myndighet för polissamarbete. Den skall medverka till att lösa brott. Men är den mycket svepande termen desinformation verkligen något som ligger under dess mandat?
Om det till exempel handlar om att stoppa bedrägerier, så javisst. Men det faller väl redan under andra lagar?
Om det däremot skulle handla om att inskränka det fria ordet och att agera något slags tankepolis – då är det läge att dra i nödbromsen.
Europol förklarar i sitt brev att med tanke på brottsläget under corona-pandemin har spridandet av desinformation inklusive fake news blivit en nyckelfaktor i det nuvarande landskapet av hybridhot. Såpass.
Sedan följer en utläggning om hur felaktig information kan få samhället som vi känner det att störta samman.
Därefter meddelas att man är på väg att adressera de återstående utmaningarna för »effective policing«, med hänsyn tagen till EU-medborgarnas gemensamma säkerhetsintressen.
Och med det anser man att det är klarlagt att Europol skall ägna sig åt att bekämpa desinformation.
Om man inte var misstänksam innan, så kanske man bör vara det nu. Att göra bekämpande av desinformation till en polisiär fråga är ett rätt djärvt skutt i ett demokratiskt samhälle. Skall polisens uppgift vara att inte bara upprätthålla ordningen, utan även sanningen?
Dessutom har vi frågan vem som i så fall skall bestämma vad som är sant – och på vilka grunder.
Detta känns definitivt som ett potentiellt hot mot yttrandefriheten och informationens frihet. Det saknas inte dystopiska referenser.
Samtidigt har man skapat en aldrig tidigare skådad övervakningsstat, som kan användas för omfattande kontroll av att folk inte viker av från den rätta vägen. Det handlar om hemliga tvångsmedel, som är verktyg för just den polis som nu vill lägga bekämpandet av oönskad information till sina uppgifter. Det känns närmast Orwellskt.
