Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Rädslan är frihetens värsta fiende

av

Vi befinner oss inte bara i en medicinsk och en ekonomisk kris – utan även i en politisk. Svåra beslut med långtgående konsekvenser måste fattas – utifrån otillräcklig och ofta motstridig information. Så man skjuter från höften.

Nya verktyg för massövervakning rullas ut. System utvecklas för att identifiera och följa såväl kollektiv som enskilda individer i samhället. Staten, Google, Apple och Facebook ser synergieffekter i att samordna data och analys sinsemellan. Fullmaktslagar klubbas igenom i riksdagen. Människors frihet inskränks.

Få protesterar – eller ser ens helhetsbilden. Vi är rädda och vill att någon skall komma till vår hjälp. Då kan statens makt utökas nästan hur mycket som helst – på bekostnad av individens frihet. Då är det skit samma vad överheten gör, så länge någon gör något. Vilket är en fullt begriplig men mycket farlig, känslomässig reaktion – i en tid då vi borde hålla huvudet kallt och vara vaksamma.

Och i detta delikata ögonblick sänder EU:s kommissionär för bland annat säkerhetsfrågor, Ylva Johansson, brev till ordföranden för utskottet för mänskliga fri- och rättigheter i Europaparlamentet. Hon vill att det i stort sett corona-stängda parlamentet tillsammans med med ministerrådet och kommissionen snarast skall förhandla klart en förordning som medför nätcensur.

Detta steg i EU:s beslutsprocess kallas trilogue och är en förhandling mellan EU:s tre institutioner, bakom stängda dörrar. Det är där man gör upp när något har kört fast. I detta fall är det ministerrådet och parlamentet som är oense om en förordning om terror-relaterat innehåll online. Ministerrådet vill ställa orimliga krav på sociala media och andra plattformar. Ministerrådet vill även tvinga fram något slags uppladdningsfilter – vilket per definition är förhandscensur.  Detta för att belysa bara några av problemen. (Läs mer här »)

Ett problem i sammanhanget är att det är staten som bestämmer vad och vilka den vill betrakta som terrorism och terrorister. Och staten styrs av politiska krafter som ibland är påfallande tondöva när det kommer till medborgarrätt och rättsstat.

Ett annat problem är att EU nu även påbörjat arbetet med sin Digital Services Act – som bland annat är tänkt att skapa enhetliga EU-regler för att bekämpa hat och hot på nätet. Vilket är en känslig och kontroversiell fråga som lämnar utrymme för subjektiva värderingar och ändamålsglidning. Då är det vanskligt att redan ha etablerat ett verktyg för förhandscensur – som då kan användas i nya syften.

Vännerna i Bryssel kan dessutom berätta att landet som innehar EU:s ordförandeskap i denna ödets stund – Kroatien – går helt i EU-kommissionens ledband. Det gör däremot inte ordförandelandet nästa halvår – Tyskland – som sägs vilja göra om delar av förordningen.

Förmodligen är det för att förekomma Tyskland som Ylva Johansson försöker driva Europaparlamentet framför sig. Men att introducera något slags nätcensur under pågående samhällskris är uppseendeväckande dåligt omdöme. Vår demokrati är stresstestad nog som det är. Och det går inte riktigt att frigöra sig från misstanken om att det kan vara något mer i görningen.

Just nu är det viktigt att allt som sker, sker öppet och transparent. Om överheten försöker dölja något eller spela under täcket riskerar den hela sin trovärdighet. Vilket gäller så väl EU som regeringen och myndigheterna.

Till exempel tror jag att det vore av stort värde om Folkhälsomyndigheten förklarar exakt vilken strategin för den svenska modellen är, vad den grundar sig på och varför man anser att den är det bästa alternativet –  på ett sätt så att alla kan förstå. Så att vi slipper spekulationer och tveksamhet. Detta även om det skulle leda till en tuff debatt i sak – vilket naturligtvis är jobbigt för beslutsfattarna, men till gagn för demokratin.

Samtidigt som behovet av information är stort, tycker jag att traditionell media vrider ur varenda klick och lösnummer ur krisen. Inte sällan går det över i sensationalism, att skapa konflikter och att skrämmas. Som jag nämnt tidigare är nyhetscykeln idag kort, tempot högt och konkurrensen mördande. Detta kan skapa mer oro än det finns grund för. Vilket i sin tur ökar trycket på politikerna att lägga fram fler förslag som begränsar våra fri- och rättigheter.

/ HAX

Så växer övervakningsstaten snabbare än lagstiftningen

av

Företaget Clearview har en enkel men obehaglig affärsidé: Man dammsuger internet och sociala media på bilder av identifierbara personer. Sedan tillhandahåller man en tjänst för automatiserad ansiktsigenkänning.

För en tid sedan drabbades Clearview av en läcka – där deras kunder exponeras i varierande omfattning.

Av denna läcka framgår det att Clearview har gjort affärer med svenska myndigheter. Datainspektionen försöker nu utreda vilka myndigheter det handlar om – och i vilken mån något olagligt förekommit. (Värt att notera är dock att Datainspektionen redan i höstas gav polisen rätt att använda automatiserad ansiktsigenkänning, i vart fall på försök.)

Medan vi väntar på vad som kommer ut ur detta, så pekar fallet på en oroväckande trend. I allt större utsträckning använder sig myndigheter runt om i världen av privata företag och tjänster – vad gäller sådant som de själva inte kan eller får syssla med, eller som befinner sig i gråzonen.

Det behöver inte vara automatiserad ansiktsigenkänning. Det kan lika gärna handla om persondata, som samlas in och sedan säljs av nätjättarna, Big Data och data brokers.

Förr talades mycket om risken med samkörning av olika register. Detta är fortfarande en risk – som ökar i takt med att allt fler nya register och datakällor kan kopplas till systemen. Det gäller så väl data och tjänster från privata aktörer som EU:s allt mer långtgående krav på informationsdelning mellan medlemsstaternas olika register.

Detta är problematiskt på många sätt. Bland annat genom att myndigheterna får tillgång till en infrastruktur för kontroll och övervakning som varken kräver demokratiskt godkännande eller demokratisk kontroll.

Efter Brexit: Storbritannien överger GDPR?

av

Det kommer signaler från Storbritannien om att landet kan komma att överge EU:s modell för persondataskydd.

Euractiv:

In a written statement to the House of Commons published yesterday [3 Feb.], the Prime Minister said that the United Kingdom will “develop separate and independent policies” in a range of fields, including data protection, adding that the government would seek to maintain high standards in so doing.

Moreover, speaking to reporters on Monday, Johnson said that the UK has no need to bind itself to an agreement with the EU. “We will restore full sovereign controls over our borders, immigration, competition, subsidy rules, procurement, data protection,” he said.

Meanwhile in Brussels, the European Commission released a recommendation for opening trade negotiations with the UK, highlighting previous commitments that both parties had made to maintain consistency in data protection standards.

Lite motstridiga uppgifter, således. Men det blir rätt intressant om man sätter in frågan i ett större perspektiv.

  1. Britterna har meddelat att de för närvarande inte tänker implementera EU:s upphovsrättsdirektiv – och inte införa det kritiserade uppladdningsfiltret.
  2. Nätjättarna diskuterar möjligheten att lämna EU och eventuellt blockera användare från EU– som följd av det nya upphovsrättsdirektivet.
  3. Många företag anser EU:s dataskyddsdirektiv – GDPR – vara allt för krångligt, omfattande och kostsamt.

Det är svårt att säga om det finns någon sådan plan – men pusselbitarna finns i vart fall på plats för att Storbritannien skulle kunna bli ett »IT-paradis« i Europa, men utanför EU.

Det är ju så det blir när EU reglerar sönder den digitala marknaden. Då flyttar företagen. Och man kan knappast lasta britterna om de griper tillfället i flykten.

Euractiv: UK to diverge from EU data protection rules, Johnson confirms »

Vem försvarar det fria ordet på internet?

av

I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.

Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.

Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?

Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.

Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.

Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.

Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.

/ HAX

Contract for the Web – Tim Berners-Lee vill rädda nätet

av

Tim Berners-Lee, mannen som skapade the World Wide Web, vill rädda ett fritt och öppet internet. Med en kärngrupp på tio personer och fem arbetsgrupper inom the Web Foundation har han låtit ta fram ett framtidskontrakt för nätet.

Kontaktet innehåller nio punkter, tre var inriktade mot regeringar företag och medborgare.

Regeringar:

  • Försäkra att alla kan ansluta till internet
  • Se till att alla delar av nätet är tillgängligt, alltid
  • Respektera och skydda människors fundamentala rätt till privatliv online och deras rätt till sin data

Företag:

  • Gör internet ekonomiskt överkomligt och tillgängligt för alla
  • Respektera och skydda människors privatliv och personliga data för att bygga förtroende online
  • Utveckla teknologier som stöder det bästa hos människor och motverkar det sämsta

Medborgare:

  • Skapa och samarbeta på nätet
  • Bygg starka communities som respekterar det civila samtalet och mänsklig värdighet
  • Kämpa för ett öppet internet

Fritt översatt. Originalet finns här: Contract for the Web »

Det är fritt fram för organisationer / företag och enskilda att ställa sig bakom detta kontrakt. För att läsa alla delpunkter, under de nio ovanstående, följ länken ovan.

TBL uttalar sig om kontraktet i The Guardian:

“I think people’s fear of bad things happening on the internet is becoming, justifiably, greater and greater,” Berners-Lee, the inventor of the web, told the Guardian. “If we leave the web as it is, there’s a very large number of things that will go wrong. We could end up with a digital dystopia if we don’t turn things around. It’s not that we need a 10-year plan for the web, we need to turn the web around now.”

The Guardian: Tim Berners-Lee unveils global plan to save the web »

Ekonomisk de-plattformering: PayPals moralpanik och sexualskräck är en del av ett större problem

av

I veckan som gick stoppade betalningsförmedlaren PayPal betalningar från web-siten PornHub till de sexarbetare och amatörmodeller som medverkar där. Vilket är ett fånigt exempel på moralpanik – men även en handling som bekräftar ett större, oroande mönster.

Vice Motherboard skriver:

»Late Wednesday night, Pornhub announced that PayPal is no longer supporting payments for Pornhub—a decision that will impact thousands of performers using the site as a source of income.

Most visitors to Pornhub likely think of it as a website that simply provides access to an endless supply of free porn, but Pornhub also allows performers to upload, sell, and otherwise monetize videos they make themselves. Performers who used PayPal to get paid for this work now have to switch to a different payment method.

”We are all devastated by PayPal’s decision to stop payouts to over a hundred thousand performers who rely on them for their livelihoods,” the company said on its blog. It then directed models to set up a new payment method, with instructions on how PayPal users can transfer pending payments.«

Detta är inte första gången PayPal fattar kontroversiella beslut om att stänga av användare. Mest uppmärksammad är kanske historien om när företaget – tillsammans med amerikanska banker och kreditkortsföretag – stängde av kanalerna för donationer till Wikileaks. Detta skedde efter påtryckningar från amerikanska politiker, som inte hade någon laglig möjlighet att stoppa betalningar till Wikileaks . Men det löste man alltså med påtryckningar (utan demokratisk insyn) istället.

Sådant leder till beslut som i princip är omöjliga att överklaga eller överpröva med rättsstatens medel.

Små tjänster åt makten, moralpanik, sexualskräck, Corporate Anxiety och politisk korrekthet tycks elda på en allt mer vanligt förekommande ekonomisk de-plattformering – från såväl PayPal som andra betalningsförmedlare. Dessa företag är förvisso fria att själva bestämma vilka de vill göra affärer med. Men för att inte hamna i en omöjlig sits borde de hålla sig till en tydlig regel: Att tillåta alla transaktioner som rör lagliga aktiviteter.

Jag är ingen vän av regleringar, som ju ofta får oväntade och oönskade konsekvenser. Men det är så att jag i vart fall tänkt tanken att man kanske skulle lagstifta om att alla betalningsförmedlare som tillhandahåller allmänna betalningskanaler inte får neka kunder på andra grunder än att dessa ägnar sig åt olaglig verksamhet. Vilket förmodligen skulle göra livet enklare för alla parter.

Vice / Motherboard: PayPal Pulls Out of Pornhub, Hurting ’Hundreds of Thousands’ of Performers »

/ HAX

Video: Kampen mot övervakningsstaten går vidare

av


FRA-lagen, datalagring, hemlig dataavläsning… Övervakningsstaten är här nu. Därför är det viktigare än någonsin att granska och kritisera den.

Se videon på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Nätdebatten är en kamp om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden

av

Den som vill diskutera nätfrågor nuförtiden måste ha flera tankar i huvudet samtidigt. Många aktörer driver dubbla agendor. Sådant som ur ett perspektiv kan ses som en rimlig åtgärd eller reglering kan ur ett annat få oväntade och oönskade konsekvenser. De krafter som påstås vara goda visar sig inte vara alltigenom goda – och de onda inte alltigenom onda.

Naturligtvis är det problematiskt när Facebook, Google eller staten samlar på sig allt för mycket information om människor. Naturligtvis är det problematiskt om det sprids falska nyheter som syftar till att påverka allmänna val eller destabilisera vår demokrati. Naturligtvis kan hat och hot på nätet vara ett problem.

Men man skall akta sig för att reagera reflexmässigt. Risken är att man bara ersätter ett problem med ett annat (eller flera), som möjligen är värre. Eller att man offrar ett större värde för att lösa ett mindre problem.

Ändå är det precis vad som sker. Debattörer och politiker kräver ständigt mer reglering. Traditionella media kräver att bli räddade från en ny marknad på vilken deras gamla affärsmodeller inte fungerar. Människor som får mothugg i nätdebatten upplever sig som kränkta och kräver censur.

Ta till exempel frågan om det nya stoppet för politisk annonsering på Twitter. Företaget hävdar att budskap förtjänar att spridas genom sin egen kraft istället för mot betalning. Vilket låter ädelt men är fullständigt naivt. Resultatet blir bara att etablerade partier och kandidater med en upparbetad skara följare kan fortsätta nå en bred publik genom sina vanliga postningar – medan nya och små utmanare hindras från att ge sina budskap större spridning. Inte undra på att Twitters tilltag applåderas av stora delar av etablissemanget.

Här skall man hålla i minnet att varje inskränkning av möjligheten att uttrycka sig innebär att mängden tillgänglig information som krävs för att till exempel göra ett informerat och väl genomtänkt val minskar.

Eller ta kravet på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Hur är det över huvud taget tänkt att gå till? Vem skall avgöra vad som är sant eller falskt? Hur skall man göra när det råder oenighet om verklighetsbilden? Och vad innebär detta för den som vill ifrågasätta »etablerade« uppfattningar, påståenden och förhållanden?

I sammanhanget bör man även ägna debattörerna en del uppmärksamhet. Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)

Så även om det som sagt finns sådant som är problematiskt med nätkulturen och dess aktörer – så bör man komma ihåg att det mycket handlar om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden. Lite som när tryckpressen skakade om sin tids maktstrukturer. Det vill säga att många av det fria ordets gamla grindvakter blir irrelevanta.

/ HAX

Tips: På måndag den 11 november kl 18:30 drabbar Publicistklubben samman i en debatt med de svenska Facebook-cheferna. Den livesänds på PK:s hemsida och på dess Facebook-sida.

Risken med att ge politiken för mycket makt över internet

av

Jesper Sandström i Svenska Dagbladet:

»Många av dem som önskar fler filter och utökad kontroll föreställer sig ett bättre internet och behagligare sociala medier, utan hat, hot och fake news. En sådan förhoppning är dock mer än lovligt naiv. Makthavare kan, likt Trump och Orbán, frestas att bunta ihop legitim kritik med sådant de anser ska bekämpas.

Dessutom uppstår ett hot mot internets fortsatta utveckling, den konkurrens och innovation som gett upphov till tekniska lösningar vi förut knappt kunde drömma om. Omfattande byråkrati kan uppmuntra oheliga allianser mellan politiker och redan etablerade teknikjättar, eftersom dyra lagkrav hindrar nya, mindre aktörer från att slå sig in på marknaden.«

Länk: Önska inte ett suveränt internet »

Svårt att göra rimlig lagstiftning av EU:s upphovsrättsdirektiv

av

Arbetet med att göra EU:s nya upphovsrättsdirektiv till lag har börjat, såväl i Sverige som i EU. Man kan ana att de tjänstemän som arbetar med frågan börjar inse direktivets vidare problem och implikationer. Detta inte minst efter att Frankrike bestämt sig för att rusa i förväg med den så kallade länkskatten – vilket har resulterat i att Google helt enkelt har slutat publicera länkar med substans till franska media.

I Sverige har Justitiedepartementet satt upp en referensgrupp för att diskutera genomförandet av direktivet inklusive de kontroversiella delarna »länkskatt« och »uppladdningsfilter«. Det hela verkar rätt avslaget, om man får tro rapporterna. Emanuel Karlsten skriver om gårdagens möte:

»Promemorian innehöll få kontroversiella förslag. Det förefaller också som att de flesta som deltog på mötet inte hade hunnit läsa igenom promemorian innan mötet och därför inte hunnit ha någon kvalificerad åsikt. Promemorian är även denna gång en tjänstemannaprodukt och alltså inte ens regeringens inofficiell åsikt.«

Politikerna försöker gömma sig bakom departementets tjänstemän, som i sin tur gömmer sig bakom tungrodda promemorior. Detta kommer förmodligen inte att leda någonstans alls. Istället kommer frågan att bli en rent politisk strid som avgörs i riksdagen.

I EU bedriver man också en dialog med inblandade parter, för att få fram något slags riktlinjer eller vägledning för hur direktivet skall implementeras i medlemsstaterna. Det verkar inte heller gå överdrivet bra.

Utifrån vad som framkommit från mötet den 15 oktober verkar man mest trampa vatten.

Detta är precis vad man kunde vänta sig. Politikerna röstar igenom en orimlig lagstiftning som är omöjlig att driva igenom utan att offra viktiga värden – vilket de tjänstemän som skall göra lag av besluten inte kan göra något åt. Här finns inbyggda problem, målkonflikter och juridiska återvändsgränder. Men direktivet är klubbat. Resultatet lär bli dålig lagstiftning.

Vilket i sin tur belyser problemet med att politiker har makt över sådant de inte begriper sig på.

Länkar:
• Emanuel Karlsten: Här är justitiedepartementets tolkning av ”länklicensen” »
• EDRi: EU copyright dialogues: The next battleground to prevent upload filters »
• Frankrike vill ha en ny EU-myndighet för att tvinga Google att betala ”länkskatt” »