Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

EU tänker inskränka yttrandefriheten

av

EU är på väg att utöka sin lagstiftning mot hat och hot. Men vi får ännu inte veta vad som blir olagligt att säga. Det bestäms efter sommarens EU-val.

EU:s institutioner håller just nu på att grunda för nästa mandatperiods reglering av yttrandefriheten – i en kontext av diskriminering, hat och hot. I ett antal ordrika dokument öppnar man för nya inskränkningar av det fria ordet, offline så väl som online.

Yttrandefriheten är som du vet en grundläggande rättighet. Utan den blir demokratin meningslös.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men, till dokumenten. Follow the white rabbit…

Det första dokumentet är en nyligen antagen resolution från Europaparlamentet »on extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«. I den uppmanar man Europeiska Rådet (medlemsstaterna) att få tummen ur och godkänna EU-kommissionens kommunikation »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«.

Europaparlamentet börjar med att lista allehanda utsatta grupper. Med brasklappen att vad som anses vara hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket antyder att det är politikerna och inte objektiva kriterier som skall avgöra vad som är hat.

Sedan fortsätter man, i skälen:

»[W]hereas all forms and manifestations of hatred and intolerance, including hate speech and hate crimes, are incompatible with the Union values of human dignity, freedom, democracy, equality, the rule of law and respect for human rights, including the rights of persons belonging to minorities, as enshrined in Article 2 TEU; whereas the promotion and protection of those Union founding values depends on the EU institutions, Member States and any other relevant actor countering bias, prejudice and intolerance, as well as on the elimination of hatred;«

Vi måste tala lite om »hat« i en yttrandefrihets-kontext. Vad är hat, egentligen? Exakt vad menas med »alla former och manifestationer av hat«? Tolkningsutrymmet är gigantiskt. Har man verkligen tänkt igenom det här? Eller säger man något bara för att det låter bra?

Det måste till en tydlig definition. I dagens samhällsdebatt tycks allt från människor som ifrågasätter rådande politik till folkmords-propaganda buntas ihop under rubriken »hat«.

Om det skall lagstiftas om vad folk får säga, då måste det vara kristallklart var gränsen går. Och varför. Vilket är något som parlamentet inte tycks reflektera närmare över.

Parlamentet efterlyser däremot en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot. Vad kan möjligen gå fel?

Sedan skriver man att även hat som inte är olagligt är ett… problem. Det kan i någon mening vara så. Men antingen är saker lagliga eller olagliga, tillåtna eller förbjudna.

Om staten vill hindra ett visst uttryck, då måste det vara olagligt på förhand. Man kan inte springa omkring och tysta eller straffa människor för saker som inte är olagliga bara för att man ogillar vad som sägs.

Här anas en viss intellektuell slapphet från de folkvaldas sida. Speciellt när det handlar om något så viktigt som en av våra grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefriheten.

Sedan skriver man att den politiska diskursen och valrörelser (läs: demokratiska val) är en grogrund för hat. Därefter påstår man att det är ett problem att hatlagstiftningen inte ser likadan ut i alla EU-länder. Varför det senare skulle vara ett problem är mer oklart.

Plus den vanliga slängen om att internet är förfärligt.

Summan av kardemumman är att man masserar fram en gemensam minimilagstiftning mot diskriminering, hat och hot i EU. Däremot sägs inte ett ljud om vad som skall vara förbjudet att säga, varför eller hur detta skall upprätthållas.

Vi fortsätter ner i kaninhålet. Det dokument – COM(2021) 777 »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime« – från EU-kommissionen som parlamentet nu uppmanar rådet att godkänna har också sina problem.

Kommissionens papper är om möjligt ännu pladdrigare, vagt och fyll med vackra men till intet förpliktigande ord än parlamentets resolution. Men kärnan är:

»The Commission aims to bring forward an extension of the list of areas of EU crimes, to include hate speech and hate crime.«

Här kommer man att knyta ihop säcken med de förberedelser som gjorts i bland annat EU:s nya Digital Services Act – som sträcker sig så långt som till gränsöverskridande nedtagningsorder av innehåll på nätet från servrar i en annan medlemsstat där nämnda innehåll inte nödvändigtvis är olagligt.

I sammanhanget noteras att »hate speech is criminalised in all the Member States on grounds of race, colour, religion, descent, national or ethnic origin«. Men det räcker tydligen inte. Det känns som att ambitionen är att ingen någonsin skall behöva uppleva något obehagligt.

Men fortfarande inte ett ord om vilka yttranden som skall vara olagliga eller hur något av detta skall gå till i verkligheten.

Det blir en fråga för den nya EU-kommissionen och det nyvalda EU-parlamentet, efter sommarens EU-val. Då gäller det att slå vakt om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Chatcontrol i ministerrådet i mars – vad säger EU-nämnden?

av

Frågan om Chat Control 2 är inte död. Den 4-5 mars kommer den upp på EU:s ministerråd igen. Fredag den 1 mars behandlas ärendet i riksdagens EU-nämnd.

Den 4-5 mars kommer frågan om Chat Control 2 upp i EU:s ministerråd. Frågan är hur – eller om – man tänker gå vidare.

Europaparlamentet har redan sagt nej till det mesta som är kontroversiellt med Chat Control 2. Och EU-kommissionen har efter det låtit meddela att den vill förlänga den nuvarande lagstiftningen, Chat Control 1, med två år.

Chat Control 1 innebär att meddelandetjänster får rätt att frivilligt undersöka sina användares elektroniska meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn. Chat Control 2 gör det obligatoriskt.

CC2 innebär också att man skall använda ännu icke existerande teknik för att identifiera tidigare okänt olagligt innehåll bland de filer och bilder du sänder. Plus att AI skall granska vad som skrivs i folks elektroniska meddelanden, för att kontrollera att de inte ägnar sig åt något i sammanhanget olagligt.

Allt är tänkt att samordnas via en ny EU-myndighet, EU Center.

Ministerrådet har under det senaste året varit splittrat och oförmöget att fatta beslut. Vissa medlemsstater säger blankt nej. Andra säger entusiastiskt ja. Och några, däribland Sverige, kan tänka sig något slags kompromiss.

Den första frågan blir därför om ministerrådet alls kan enas om något under det belgiska ordförandeskapet. Inget tyder på att medlemsstaternas positioner har förändrats.

Man kan dock inte utesluta att belgarna lägger fram en helt ny kompromiss. Därför gäller det att hålla ögonen på vad som sker i rådet och hos tjänstemännen i COREPER.

Den andra frågan är om det alls är meningsfullt att klubba ett förslag i rådet när parlamentet säger tydligt nej. Att gå in i trilog-förhandlingar (kommissionen, rådet och parlamentet) känns inte meningsfullt.

I trilogförhandlingar – som förs bakom stängda dörrar – kan vad som helst ske.

En annan lösning är att rådet sänder tillbaka CC2 till kommissionen för att omarbetas eller arkiveras för gott.

Hur som helst kommer CC2 upp på EU:s ministerrådsmöte den 4-5 mars. Inför detta möte måste Sverige ha en linje.

Än så länge driver den svenska regeringen en kompromiss som är nästan men inte riktigt lika dålig som kommissionens ursprungsförslag.

Ännu har riksdagens EU-nämnd inte tyckt något av substans. Om den vill skulle den kunna göra som finska riksdagen – som har instruerat sin regering att säga nej till CC2.

Inför ministerrådsmötet 4-5 mars håller EU-nämnden möte fredagen den 1 mars. Vilket bör uppmärksammas. Att EU-valet hålls tre månader senare kan bidra till att göra frågan het.

Om CC2 fortsätter vara i limbo i ministerrådet går den över till det ungerska ordförandeskapet, som tillträder efter halvårsskiftet i sommar.

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• Allt du behöver veta om #ChatControl »
• StopScanningMe.eu »

• Använd denna mail-robot för att protestera mot förslaget om Chatcontrol »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Ny svensk datalagring och bakdörrar till krypterad kommunikation

av

Den förra regeringen tillsatte en utredning om datalagring och krypterad kommunikation. Dess förslag bygger på missuppfattningar om hur internet och telekommunikationer fungerar, är oproportionerliga, strider mot skyddet för privatliv och privata kommunikationer samt mot EU-rätten. Nu förväntas den nya regeringen göra utredningens förslag till lag.

Den 1 november gick remisstiden ut för SOU 2023:22 om »Datalagring och åtkomst till elektronisk information«.

Datalagringen har varit en surdeg i tio år, sedan EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Domstolens position kan enkelt beskrivas så här: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hoppades att den svenska lagen om datalagring skulle klara sig. Men 2016 fann EU-domstolen att även den var oförenlig med EU-rätten.

Vilket ledde till en ny svensk lag – som i princip har samma grundläggande fel som den förra. Enda skälet till att den finns kvar är att den (ännu) inte prövats i EU-domstolen.

Medveten om detta tillsatte justitieminister Morgan Johansson (S) en utredning, som under försommaren presenterades för den nya regeringen och justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Som utredningens namn antyder handlar denna utredning inte bara om datalagring, utan även mer allmänt om myndigheternas »åtkomst till elektronisk information«.

Vilket i stycken leder till begreppsförvirring. Nu rör man ihop lagring av metadata (datalagring) med mer allmän tillgång till innehållet i elektroniska kommunikationer. Förmodligen hade det varit bättre att utreda frågorna var och en för sig.

• Datalagring

Vad gäller datalagringen föreslår utredningen att man antingen kan välja att lagra all kommunikationsdata (nationell säkerhetslagring) i händelse av ett nationellt nödläge under en begränsad tid, på inrådan av Säpo.

Eller att man ägnar sig åt riktad lagring – till exempel vid större stationer i kollektivtrafiken, i områden med hög brottslighet och där det kan tänkas bli trubbel.

Varpå utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.

I vart fall det senare skulle inte tåla en granskning i EU-domstolen.

Med ett väldigt krystat resonemang menar utredaren att det vore att bryta mot de mänskliga rättigheternas krav på rätten till privatliv att inte upphäva samma mänskliga rättigheter. Ur vårt remissvar:

»Utredaren menar där att skrivningen i artikel 8 i Europakonventionen om att det finns en skyldighet för det allmänna att tillförsäkra enskilda skydd för privat- och familjeliv innebär att (vissa) integritetsintrång bör kriminaliseras.

För att sådana brott ska kunna bekämpas krävs i sin tur att staten har tillgång till effektiva utredningsverktyg och eftersom datalagring, enligt utredaren, är ett sådant skulle frånvaro av datalagring innebära ett staten inte levde upp till de enskildas konventionsskyddade rätt till skydd av privatlivet.

Därmed kan enligt utredaren inte heller artikel 8 i Europakonventionen i användas för att begränsa datalagring. En begränsning blir i stället ett brott mot artikel 8.

Utifrån detta synsätt skulle förstås inte endast utebliven datalagring hota integriteten utan också varje uteblivet intrång i enskildas privata sfär (så länge det motiverades med brottsbekämpning).

Att inte kränka människors integritet skulle innebära att man kränkte deras integritet. Orwell hade inte kunnat uttrycka det bättre.«

I sammanhanget kan även noteras att de grundläggande mänskliga rättigheterna är till för att skydda individen mot staten – inte individer mot andra individer. För det senare finns vanlig lagstiftning.

• Krypterad kommunikation

I den del av utredningen som handlar om »åtkomst till elektronisk information« kan man läsa följande:

»Även tillhandahållare av Noik (nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster) ska alltså vara skyldiga att bedriva sin verksamhet så att beslut om hemliga tvångsmedel kan verkställas och så att verkställandet inte röjs. Det omfattar även de fall en tillhandahållare för sina kunder möjliggör totalsträckskryptering, dvs. när bara sändare och mottagare har tillgång till meddelandena i läsbar form. I dessa fall innebär anpassningsskyldigheten att tillhandahållaren ska kunna göra uppgifterna tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter i läsbar form.«

Det vill säga att man kräver bakdörrar till krypterad kommunikation.

Ur vårt remissvar:

»En bakdörr i en tjänst kan inte begränsas till dem som har laglig tillgång till den. Finns den kan den utnyttjas av alla som känner till den, det inkluderar både organiserad brottslighet som främmande makts underrättelsetjänst. Förekomst av bakdörrar skulle sannolikt också i praktiken användas av kriminella och andra illasinnade aktörer i betydlig större utsträckning än av brottsbekämpande myndigheter.

För en kriminell är alla som har den aktuella bakdörren potentiella måltavlor (exempelvis för bedrägerier) medan brottsbekämpande myndigheter normalt är inriktade på en viss misstänkt person eller en grupp misstänkta personer. (…)

Många av de tjänster som erbjuder säkra kommunikationer idag är utländska och vänder sig till globala marknader. Det är inte sannolikt att de kommer att avskaffa totalsträckskryptering eller införa bakdörrar på grund av svenska myndighetskrav. Snarare kommer de att sluta erbjuda dessa tjänster i Sverige.«

• Vad händer nu?

Remisstiden är ute och nu skall regeringen försöka göra lag av det hela.

Det utredningen skriver om datalagring är inte i enlighet med EU-domstolens beslut och EU-rätten – eller bara orimligt i största allmänhet.

Dessutom tyder det mesta på att EU:s beslutsapparat ändå kommer att göra ett omtag vad gäller datalagringen under nästa mandatperiod 2024-29

Att ge sig på totalsträckskryptering är att förklara krig mot internet. Vilket vi kunde se under förra årets strid om Chat Control 2 – som bland annat landade i att Europaparlamentet tog principiell ställning för rätten till krypterad kommunikation.

Detta känns som en utredning som mest tillsatts för att skjuta problem på framtiden. Och när framtiden nu är här finns ändå inga bra eller rimliga svar.

Ett sista citat, ur vårt remissvar:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Länkar:
• Yttrande/Remiss över SOU 2023:22 ”Datalagring och åtkomst till elektronisk information” Ju 2023/01326 (PDF) »
• Regeringen: Datalagring och åtkomst till elektronisk information »
• SOU 2023:22 Datalagring och åtkomst till elektronisk information (PDF) »
• Utredning: Data om all slags meddelanden bör lagras »
• Datalagring – olaglig övervakning fortsätter och utökas »
• Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation »

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation

av

Den svenska regeringen öppnade Pandoras ask. Nu planerar EU kriget mot kryptering och ny datalagring i en hemlig grupp bakom stängda dörrar.

För snart ett år sedan höll EU:s justitie- och inrikesministrar ett informellt möte i det då nytillträdda ordförandelandet Sverige. Efter lunch torsdagen den 26 januari var det dags att ge sig i kast med den svenska regeringens arbetsdokument »Going dark«.

Inledningen beskriver allehanda brottslig verksamhet som är kopplad till nätet och vilka problem detta medför för de rättsvårdande myndigheterna. Speciellt då krypterad kommunikation. Fast med betydande demokratiska brasklappar:

»In the view of the Presidency, it is therefore time to discuss ways and means to uphold the rule of law in the digital era, while preserving security, protecting privacy and fundamental rights, and also increasing European competitiveness. Effective law enforcement, acting in full compliance with democratic values, is a prerequisite for protecting the fundamental rights of our citizens, including the right to the protection of personal data, respect for private and family life, and freedom of expression.


In light of this, the Presidency wishes to initiate a holistic discussion, rooted in fundamental rights and also legal and technical realities, on access to data for law enforcement and judicial purposes. This discussion should seek to reconcile the protection of the right to a private life and personal data with the need for secure online environments and digital services to ensure the protection of victims of crime and keep our citizens and societies safe.«

Vilket faktiskt låter relativt balanserat. Problemet är att när man väl öppnat lådan kommer även de mindre balanserade, de dåliga och de direkt farliga förslagen. Så är det i princip alltid i EU – hur vackert man än uttrycker sig i ruta ett. The cat is out of the bag.

Dokumentet fortsätter att problematisera kring frågan med krypterad kommunikation och uppmanar till diskussion med alla inblandade intressenter. Allt är mycket allmänt hållet.

Det hela landade i att man skulle tillsätta en »High-Level Expert Group«. Därmed hamnade det hela under EU-kommissionen och inrikeskommissionär Ylva Johansson.

Gruppens syfte är att formulera en »strategisk vision för framtiden« och att föreslå hur man kan utöka och förbättra myndigheternas tillgång till data. (I sammanhanget kan nämnas att Europol nyligen fick rätt att bereda sig tillgång till data hos privata aktörer.)

Snabbt ändrades namnet från »High-Level Expert Group« till »High-Level Group«. För expertgrupper gäller nämligen högre krav på öppenhet och allsidighet, vilket man kanske tyckte var olämpligt i detta fall.

Under det svenska ordförandeskapets sista dagar, i juni 2023 höll denna grupp sitt första möte. Någon diskussion med alla inblandade intressenter var det inte längre fråga om. Men den kallar sig fortfarande en »collaborative and inclusive platform« på sin hemsida.

Enligt regelverket kan gruppen bjuda in representanter från en privata sektorn, akademien, NGOer, advokater och dataskyddsexperter vid enstaka tillfällen. Inga sådana finns dock representerade i gruppen.

Efter att detta uppmärksammats har man dock lovat att bjuda in representanter för civilsamhället till ett möte, efter årsskiftet.

Den europeiska dataskyddsmyndigheten EDPS och en representant för Europaparlamentets människorättsutkott LIBE kan – men måste inte – erbjudas observatörsstatus.

Så vilka sitter då i denna högnivågrupp? Svaret är att det får vi inte veta. Det går visserligen att begära ut en deltagarlista – men bara med alla namn maskade.

Här formas framtidens övervakning, bakom stängda dörrar. På sina möten har gruppen bland annat diskuterat client-side-scanning (på din telefon), tillgång till data hos operatörerna, tillgång till data i transit, statstrojaner och hur man skall komma runt EU-domstolens förbud mot generell datalagring.

Detta är inte riktigt den bild den svenska regeringen målade upp i sin skrivelse i januari:

»The Presidency aims to enable and promote such discussions. They should involve all relevant stakeholders, with the objective of identifying and presenting common solutions to better ensure access to data, electronic evidence and information for law enforcement and judicial purposes, while upholding the protection of fundamental rights and the security of electronic communications.«

Man upphör aldrig att förvånas över den svenska naiviteten i EU-sammanhang.

Djuplänkar i texten, huvudlänk här:

• Netzpolitik: Hinter verschlossenen Türen »

Chatcontrol: Än är segern inte vunnen

av

Även om Europaparlamentet sågat Chat Control 2 är frågan inte avgjord. Ministerrådet kan fortfarande ”rädda” EU-kommissionär Ylva Johanssons förslag om massövervakning av medborgarnas elektroniska meddelanden.

Nu har Europaparlamentet officiellt tagit ställning mot i princip allt som är dåligt i EU-kommissionens förslag till Chat Control 2.

Detta får ses som en seger för det motstånd som fokuserat på de grundläggande mänskliga rättigheterna. Sådant tvingar ibland politikerna att vakna upp och höja blicken.

Men detta får inte leda till att motståndet mot Chatcontrol avtar. Allt kan fortfarande gå galet. Nu riktas allt ljus mot EU:s ministerråd och dess möte den 4-5 december. (Samt riksdagens EU-nämnd den 1 december.)

EU-kommissionär Ylva Johansson tycks visserligen öppna för en förlängning av Chat Control 1 (frivillig skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden) om det inte går att driva igenom Chat Control 2 (obligatorisk skanning).

Men ministerrådet kan fortfarande hålla Chat Control 2 på banan. Skulle rådet ställa sig bakom det ursprungliga förslaget eller någon variant av detta – då går frågan till trilog-förhandlingar mellan kommissionen, rådet och parlamentet. Sådana sker bakom stängda dörrar och kan landa lite hur som helst.

I ministerrådet finns länder som är för kommissionens förslag, länder som säger nej och länder som vill ha en kompromiss. Det spanska ordförandeskapet vill helst gå längre än kommissionen, men tycks ha insett att det är att gapa över för mycket.

Det finns alltså (minst) tre olika linjer i rådet, vilket kan göra det svårt att få till ett beslut.

Bland andra Tyskland, Österrike, Nederländerna och Finland säger nej. Sveriges regering driver en egen kompromiss som är nästan, men inte riktigt lika dålig som det ursprungliga förslaget.

Ett wild card är Polen, som fram tills nu sagt nej till Chat Control 2. Dock är det oklart vad den nya polska regeringen tycker. Skulle Polen byta fot från ett nej till ett ja blir det betydligt svårare att få till en eventuell blockerande minoritet i ministerrådet.

Dessutom har Europaparlamentets nej till förslagets centrala delar ändrat spelplanen. Att få igenom Chat Control 2 i sin ursprungliga form är nu i princip omöjligt.

Att rådet skulle gå på parlamentets linje är också osannolikt, eftersom många medlemsstater välkomnar Chatcontrol som ett sätt att bygga ut övervakningsstaten.

Om frågan drar ut på tiden i rådet går den vid årsskiftet över till nästa ordförandeland, Belgien. Det innebär i så fall också att frågan kan dras in i vårens EU-valrörelse, vilket många vill undvika.

En möjlighet är att rådet väljer att sända tillbaka Chat Control 2 till kommissionen för att omarbetas. Men även då kan frågan bli het i EU-valet.

Man kan också tänka sig att kommissionen själv inser att förslaget saknar nödvändigt stöd och därför drar tillbaka det. Det vore dock en allvarlig prestigeförlust – samtidigt som det öppnar för att frågan kan komma tillbaka i en eller annan form under nästa mandatperiod.

Vad som händer nu är en öppen fråga. Därför gäller det att hålla motståndet mot Chat Control 2 vid liv.

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• Allt du behöver veta om #ChatControl »
• StopScanningMe.eu »

• Använd denna mail-robot för att protestera mot förslaget om Chatcontrol »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

QWAC – fortsatt förvirring om statliga web-certifikat

av

EU-institutionernas trilogförhandlingar om EU:s Digital Identity Framework (eIDAS) är klara. Men vad gäller att tvinga din web-läsare att godkänna statligt utfärdade certifikat (QWACs) utanför HTTPS certifikatsystem är förvirringen fortfarande stor.

Den 28 november röstar Europaparlamentets industriutskott (ITRE) om trilogförhandlingarnas kompromiss om EU:s Digital Identity Framework (eIDAS).

Problemet är att dokumenten fortfarande inte är allmänt tillgängliga samtidigt som det är högst oklart om beslutsfattarna begriper vad de sysslar med.

Detta är snårigt och tekniskt komplicerat. Själv är jag inte tekniker utan sysslar mest med den politiska sidan kring frågor som rör ett fritt och öppet internet. Så jag kan ha fel. Men å andra sidan tycks även de tekniska experterna sväva i ovisshet.

Vad det handlar om är ett förslag om att din webb-läsare kanske måste acceptera certifikat som staten säger åt den att acceptera – utanför HTTPS certifikatsystem (artikel 45). Facktermen är QWAC.

Vilket i så fall kan öppna dörren för ännu mer övervakning samtidigt som säkerheten online kan äventyras.

EFF kommenterade saken i ett tidigt skede:

»The amendment would require browsers to trust third parties designated by the government, without necessary security assurances. But trusting a third party that turns out to be insecure or careless could mean compromising user privacy, leaking personal or financial information, being targeted by malware, or having one’s web traffic snooped on.«

Nu varnar Mozilla för att EP ITRE är på väg att klubba resultet av trilogen om eIDAS utan att dokumenten är tillgängliga för granskning:

»We understand that although no changes have been made to Article 45, there were last-minute changes to the accompanying Recital 32. However, the EU has still not published the agreed legal text. There are now less than 13 days until the vote and the cyber security community, civil society and the public are still unable to read the proposed regulation, let alone scrutinize its impacts.«

Från EU-kommissionens sida menar man att allt är en missuppfattning. Cirkulera, här finns inget att se. Vilket vi dock lärt oss inte är någon garanti för att det blir rätt eller för att beslutsfattarna begriper vad de beslutar om.

IT-säkerhetsspecialisten Karl Emil Nikka säger:

»Det vansinniga här är att vi tvingas spekulera om vad QWAC i själva verket är. Den här processen, där politiker lägger fram tekniska förslag utan att ens konkretisera vad de föreslår, är vansinnig.«

Förvirringen om vad man håller på att besluta om är med andra ord stor.

Här kan du läsa Mozillas varning:
• 13 days before the first eIDAS vote, still no public text »

Lobbygruppen European Signature Dialog håller inte med:
• Mozilla website pushes serious eIDAS misinformation to political decision makers and public »
• ESD Experts Support Trilogue Compromise and Emphasize Necessity for Highest Security of the Internet »

Och här är EU-kommissionens input:
• CEF eSignature pilot on ntQWACs »
• European digital identity: Council and Parliament reach a provisional agreement on eID »

Vad som verkligen gäller går över min horisont. Men dokumenten ovan kan kanske vara till nytta för dem som har den tekniska kompetensen. Fyll gärna på med input i kommentarsfältet.

Slutligen, här är våra tidigare bloggposter i ämnet – som innehåller massor av länkade referenser:
• Nu tar EU kontrollen över din web-läsare »
• EU:s eID nu ett steg närmare – och EU-certifikat »

Kommissionens, rådets och parlamentets förhandlare efter att en kompromiss nåtts i trilogförhandlingarna om eIDAS.

I EU:s lagstiftningsprocess kan ingen höra dig skrika

av

Först fattar man beslut, sedan diskuterar man och därefter tar man reda på fakta.

EU:s lagstiftningsprocess är snårig, grumlig och ibland förvånansvärt snabb. Medborgare, media, nät- och medborgarrättsaktivister m.fl. har svårt att hänga med i svängarna.

Dessutom är beslutsunderlagen som regel mycket omfattande, snustorra, tråkiga och med ett EU-lingo som de flesta inte behärskar.

Dokument dyker ibland inte upp förrän i sista minuten, när det i princip är för sent att ändra på något eller att protestera. Om de alls går att hitta.

Ibland kan placeringen av ett kommatecken göra stor skillnad. Djävulen sitter i detaljerna.

När ett ärende går till slutbehandling i Europaparlamentets utskott finns det ofta tusentals ändringsförslag. Ibland presenteras handlingarna i sista minuten och ofta saknas översättningar.

I ministerrådet är beslutsprocessen än mer grumlig. Som regel sker den bakom stängda dörrar och är förberedd av medlemsstaternas tjänstemän i COREPER, vilket leder till att många beslut fattas helt utan debatt i rådet (s.k. A-punkter).

(Trivia: När fildelarlagen IPRED klubbades i ministerrådet smusslades den genom som en A-punkt i rådet för jordbruks- och fiskerifrågor (!). Ingen hann reagera innan det var för sent.)

När parlamentet och rådet fastställt sina positioner går man in i förhandlingar tillsammans med EU-kommissionen – så kallade triloger. De sker bakom stängda dörrar, leder som regel till dåliga kompromisser och brukar sedan accepteras av parlament och råd för att det nog blir enklast så.

Dessutom är det nästan ingen som läser dokumenten. Samtidigt är den svenska medierapporteringen om de löpande frågorna i EU i princip obefintlig.

Då blir det som det blir. Medborgarna ställs inför fullbordat faktum. Och inte bara medborgarna. Till exempel den svenska riksdagen svävar ofta i okunskap och hålls ovetande genom intetsägande eller direkt missvisande regeringspromemorior.

Halvt på skämt brukar det heta att först beslutar EU om något, sedan diskuterar man frågan och först därefter tar man reda på fakta.

Vilket är problematiskt – speciellt då i princip all ny lagstiftning som rör internet kommer från EU.