Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Hade EU:s nya nätcensur tystat Joe Rogan?

av

Bråket kring Joe Rogans podcast på Spotify har diskuterats i media och olika forum. Främst har det gällt rätten att även låta obekväma och avvikande röster att komma till tals. Men diskussionen handlar också om teknikbolagens roll och ansvar som plattformar respektive publicister. Däremot har det varit tyst vad gäller oliktänkande och lagstiftningen.

Som vi påpekat otaliga gånger är EU på väg att införa statligt godkända nätcensorer i sin nya Digital Services Act, DSA. Dessa Trusted Flaggers (”betrodda anmälare” på svenska) är tänkta att få en gräddfil till sociala media för att rekommendera vad som skall tas bort.

Sådana nätcensorer kan till exempel vara myndigheter, intresseorganisationer eller andra ”kollektiva intressen” som antas besitta en viss sakkunskap.

Frågan är hur fallet Joe Rogan hade hanterats om detta system hade varit verklighet redan idag. Hade då till exempel Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller kanske Svenska Läkaresällskapet gått in och rekommenderat censur av det omstridda avsnittet av Rogans podcast? Systemet med Trusted Flaggers kommer helt klart att göra det möjligt.

I Sverige gäller principen att yttrandefrihetens gränser sätts av lag som stiftats under demokratiska former. Dessa tillämpas sedan av ett oberoende rättsväsende i en fri och rättvis process.

Dessa lagar förbjuder inte någon att ha fel i sak, utan handlar om större frågor som förtal, rikets säkerhet m.m. Vilket nog är klokt, om man inte vill börja förbjuda åsikter. Speciellt då det inte alltid är helt oomstritt vad som kan anses vara rätt respektive fel. Dessutom händer det att den saken ändras över tid.

Men med DSA går man bortom detta. Det handlar om att anmäla sådant som dess Trusted Flaggers anser är fel – för rekommenderad borttagning. Utan föregående rättslig prövning.

Då det inte saknas röster som helst vill tysta Joe Rogan är det möjligt (eller rent av troligt) att någon Trusted Flagger i någon myndighet eller intresseorganisation hade flaggat den kritiserade podcasten.

Då anmälningar från Trusted Flaggers skall ges prioritet och extra tyngd är det troligt att Spotify hade böjt sig för kravet och censurerat Rogan. Vilket i så fall hade varit till skada när det gäller yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet. (Oavsett vad man tycker om den aktuella podcasten och dess innehåll i sak.)

Visst, detta är en spekulation vad gäller det enskilda fallet. Men det pekar ändå tydligt på riskerna med EU:s nya statligt godkända nätcensorer. Det är denna dörr EU nu är på väg att öppna – utan att det förekommer några protester eller någon egentlig debatt om saken.

Glöm i sammanhanget inte att länder som Frankrike vill göra det olagligt att ha fel på internet. Eller att länder som till exempel Ungern och Polen skulle kunna hitta på oförutsedda och oönskade sätt att använda systemet med Trusted Flaggers. Vilket i och för sig gäller politiker i alla EU-länder.

Kontrollstaten är ett hot mot civilsamhället

av

Övervakningsstaten är också en kontrollstat – som kommer att leda till samhällelig stagnation.

Övervakningslagar drabbas alltid av ändamålsglidning. Steg för steg utökas de till att omfatta fler och andra syften än vad som angavs när de stiftades.

Datalagringen – som bara skulle användas för att skydda oss mot terrorister och allvarlig brottslighet – kom att bli ett verktyg för att jaga fildelare och har använts flitigt av Skatteverket för att snoka i medborgarnas privatliv.

FRA-lagen som bara skulle användas för att identifiera yttre hot mot landet kommer nu även att omfatta innehållet i kommunikationer mellan svenskar i Sverige. Och med tiden har allt fler myndigheter fått tillfång till denna spaning.

Hemlig övervakning utökas ständigt till nya användningsområden, samtidigt som tröskeln för att använda den sänks. Dessutom lanseras med tiden helt nya former av övervakning, både från den svenska politiken och från EU.

Om denna utveckling fortsätter kommer så gott som alla våra kommunikationer och det mesta vi gör att övervakas av staten. Och det kommer att drabba helt vanliga, hederliga medborgare.

Man kan förvisso argumentera för att en allomfattande kontrollstat, där varje detaljerad regel kan upprätthållas och varje handling granskas inte lämnar något utrymme för olagliga eller olämpliga aktiviteter. Men priset för detta är i så fall mycket högt.

Det är därför det finns regler som säger att övervakning måste vara nödvändig och stå i proportion till de handlingar den är tänkt att förhindra. Vilket är en gräns som gång på gång överträds. För att man kan.

Intrång i individens privatliv är – enligt till exempel Europakonventionen – ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Dels handlar det om att individen har rätt till en privat sfär. Dels om att en sådan även omfattar rätten till privat korrespondens.

Våra grundläggande fri- och rättigheter finns där för att skydda oss mot demokratins brister, för att skydda individen mot överheten och för att skydda minoriteter mot majoriteten. Därför är det farligt när de nedmonteras av de politiker de är tänkta att skydda oss mot.

Ett samhälle där staten kontrollerar allt vi gör och allt vi kommunicerar med andra kommer även att drabbas av stagnation. Människor som ständigt måste tänka på att överheten kan kika över deras axel kommer att ändra sitt beteende. De kommer att bli mindre spontana och därmed också mindre kreativa. Vilket kommer att göra hela vårt samhälle fattigare, tråkigare och stelare.

Det är dags att stanna upp och tänka efter hur vi vill ha det. Fortsätter vi som nu riskerar vi att mista både vår frihet och vårt välstånd.

Stoppa den nya nätcensuren!

av

Utan att någon tycks ta någon direkt notis om saken är vi på väg att införa förhandscensur på internet. Inom kort kan maskiner och algoritmer bestämma vad du tillåts säga och uttrycka.

I Sverige är förhandscensur av pressen uttryckligen förbjuden i grundlagen. Vilket är en bra princip. Man skall inte behöva få ett godkännande av staten innan man publicerar information och åsikter. Skulle något olagligt publiceras, då blir det en rättslig fråga i efterhand.

Samma princip bör gälla för alla som publicerar sig online. Så kommer dock inte att vara fallet nu när EU:s nya upphovsrättsdirektiv blir svensk lag. De krav den nya lagstiftningen ställer kommer att leda till uppladdningsfilter. Alltså automatiska filter som granskar och godkänner eller stoppar innehåll innan publicering skett. Det vill säga förhandscensur.

Förhandscensur handlar alltså om att information stoppas innan den nått andra. Vilket är en påtaglig inskränkning av yttrandefriheten.

Upphovsrättsdirektivet är bara början. Förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) ställer också krav som endast kan mötas med automatiska uppladdningsfilter. Och i EU:s nya Digital Services Act vill många se uppladdningsfilter som något slags allmänt verktyg för att hålla oönskat material borta från nätet.

Till att börja med bör alla som använder sociala media och andra nätplattformar vara medvetna om att allt vi laddar upp kommer att granskas av censurmaskinerna. Skall man kunna stoppa vissa former av innehåll, ja då måste man ju skanna allt.

Sedan har vi frågan om vad som skall censureras av algoritmerna. Den gränsen kommer inte nödvändigtvis att dras vid vad som är lagligt respektive olagligt. I ministerrådet finns krafter (t.ex. Frankrike) som även vill censurera icke olagliga uttryck som kan anses hatiska eller hotfulla. Det vill säga censur utan lagligt stöd. Vilket är oacceptabelt. Plus att det inte är självklart eller oomstritt vad som kan betraktas som hatiskt.

Slutligen det uppenbara: Om man ger staten rätt att införa förhandscensur och att bestämma dess former – då kan detta komma att missbrukas av ondsinta eller inkompetenta politiker och deras funktionärer.

Nu är frågan om svenska folket kommer att protestera när det införs förhandscensur – eller om vi skall vänta tills det är för sent.

Internet och dess tre fiender

av

Det började så bra. Internet var fria flöden av information, medborgarjournalistik, bloggbävningar, aktivism och synergieffekter som uppstod när människor som är geografiskt utspridda kopplades samman globalt. Porrindustrin gick i täten för att visa på nätets oerhörda kommersiella potential. Allt var fritt och kreativiteten flödade.

Först ut bland internets fiender var upphovsrättsindustrin. Den vägrade anpassa sig till en ny marknad. Musik skulle säljas på CD och film på DVD. Men verkligheten brydde sig inte. Om inte Big Entertainment vill tillhandahålla det folk vill ha online, då hamnar det där ändå.

En lång rad förslag lades fram på EU-nivå. Det började med att man ville att internetleverantörerna, ISP:arna skulle bli nätpoliser. Och att fildelare skulle stängas av från internet. De förslagen föll, men följdes av en rad nya.

Senast ut var upphovsrättsdirektivet med sina ansvarskrav som kommer att leda till uppladdningsfilter. Den matchen vann nöjesindustrin, efter att Europaparlamentet med hårfin marginal (och ett par ledamöter som röstade fel) biföll direktivet i sin nuvarande form.

Efter Big Entertainment kom Big Media. Inte nog med att internet lett till att vem som helst nu kan bli publicist. Med en mer decentraliserad samhällsdebatt kan media inte längre dominera agendan på samma sätt som tidigare. Vilket kan vara extra irriterande om man bedriver agenda-driven journalistik. Gammelmedia förlorade helt enkelt mycket av sin makt.

Big Medias andra problem är hur de skall lyckas ta betalt när allt ändå finns gratis på internet. Oviljan mot den nya verkligheten har varit lika stor inom pressen som nöjesindustrin. Därför har media länge ägnat sig åt krypskytte mot internet.

Även Big Media fick vad de hoppats på i upphovsrättsdirektivet – länkavgift, a.k.a. länkskatt. Tanken är att om man länkar till media, då skall media ha betalt. Vilket ju är helt bakvänt.

Detta kommer delvis att lösas med licensavtal mellan de sociala mediejättarna och de stora drakarna och insamlingssällskap. Vilket kommer att leda till att sociala media kan släppa fram SVT, DN och Aftonbladet utan risk, men inte lika självklart små medieaktörer som inte omfattas av avtalen med jättarna.

Internets tredje fiende är Big Government. Makthavare gillar helt enkelt inte när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vilket är precis vad internet gjort möjligt. Därför är det inte förvånande att politikerna med liv och lust ger sig i kast med att reglera internet.

Den som läser denna blogg kan se hur överheten lägger fram förslag efter förslag som kringskär internts frihet, inskränker yttrandefriheten och ökar övervakningen.

Även politiken fick något när upphovsrättsdirektivet klubbades, nämligen ovan nämnda uppladdningsfilter. När dessa väl finns på plats – då ligger makten över vad som skall släppas fram respektive censureras ytterst hos politikerna. Vars omdöme inte alltid är på topp. Och som ser nätet som ett hot mot sin egen makt.

Det är nu staten tar kontroll över sociala media

av

Visst, sociala media har många fel och brister. Men blir det verkligen bättre för att vi ger politiken ökad makt över dem? Två fel gör inte nödvändigtvis ett rätt.

På båda sidor Atlanten pågår just nu politisk debatt och lagstiftning om sociala media. Frågan är vad man skall få säga på internet, eller i vart fall på dess plattformar.

Även om EU-kommissionen inte föreslagit det, så håller frågan om uppladdningsfilter på att smyga sig in i the Digital Services Act, DSA. Ministerrådet och Europaparlamentet är de skyldiga.

Uppladdningsfilter granskar allt som alla skriver, delar eller lägger upp. Sedan kommer algoritmer i ett datoriserat beslutssystem att bestämma om du skall få framföra din åsikt eller dela din information. Det mesta kommer att passera. Men inte allt.

Vad som skall stoppas respektive släppas igenom avgörs i slutändan av politiska beslut. Vilka snabbt kan ändras. Inte alltid av ädla skäl.

Förvisso kan sådana beslut fattas i god demokratisk ordning. Men bara för att man kan samla ihop en majoritet behöver det inte betyda att det man gör är rätt.

De grundläggande rättigheterna är till för att en majoritet inte skall kunna förtrycka en minoritet.

Det är därför till exempel yttrandefriheten är så viktig. Utan den kan man inte göra sin röst hörd och då inte heller hävda sina övriga rättigheter.

Denna yttrandefrihet begränsas de facto av nämnda uppladdningsfilter.

Bara tanken – att filtrera den information medborgarna delar sinsemellan, så att inget otillåtet eller olämpligt slinker med…

Hur kan ett sådant system inte komma att missbrukas i allehanda syften?

Låt inte Assanges personlighet överskugga sakfrågan

av

Man kan ha mycket åsikter om Julian Assange. Men i princip allt som Wikileaks publicerat har visat sig vara korrekt.

Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange väcker starka känslor. Och visst, han är en knepig personlighet med en del narcissistiska drag. Men om man vill bedöma Wikileaks gärning måste man skilja på sak och person.

Jag kan inte komma på något som publicerats av Wikileaks som varit fel i sak. Man har återgivit verkligheten som den är – även när det varit besvärande, motbjudande eller jobbigt för makthavarna.

Skall man ta ett svenskt exempel, så publicerade Wikileaks lagtexten för den svenska datalagringen, som låg klar på Justitiedepartementet långt innan den kom till allmänhetens kännedom via reguljära kanaler. Vilket gjorde det svårt för den då sittande regeringen att tiga ihjäl saken.

Vad gäller de afghanska och irakiska krigsdagböckerna gav Wikileaks det amerikanska folket information om vad som skedde i dess namn – och de amerikanska skattebetalarna information om vad administrationen gjorde för deras pengar. Det kan knappast vara fel. För utan information om vad som verkligen sker – hur skall man kunna hålla beslutsfattare ansvariga och hur skall man då kunna göra ett informerat demokratiskt val?

De amerikanska ambassadtelegrammen visade för amerikanska folket – och världen – hur den amerikanska administrationen haft dubbla agendor, dolt dina verkliga avsikter för folket och spelat under täcket med olika skurkstater. Vilket var så jobbigt för dåvarande utrikesminister Hillary Clinton att hon till och med luftade tanken på en drönar-attack mot Assange. Men informationen, den var korrekt.

När det kommer till läckorna från det demokratiska partiets mailservrar inför presidentvalet 2016, så är det fullt möjligt att själva hacket utfördes av ryska aktörer. Men det ändrar inte det faktum att det som Wikileaks publicerade var autentiskt och korrekt. Att sedan såväl ryska troll som allehanda haverister utvecklade märkliga teorier utifrån denna information kan inte Wikileaks lastas för.

Så oavsett vad man tycker om Julian Assange – och även om man ogillar att viss information nått allmänheten – så har Wikileaks inte gjort något annat än att återge verkligheten som den faktiskt är. Och det kan knappast vara ett brott.

Skulle Assange utlämnas till USA, där han riskerar upp till 175 år i fängelse för spioneri på grund av sin publicistiska verksamhet – då är det ett hot mot den fria press som återgivit samma information och som också själv förlitar sig på läckt information som kan vara besvärande för överheten.

Man kan tycka vad man vill om Julian Assange. Men att information som makthavarna försöker dölja för folket kommer fram i dagens ljus är i princip en bra sak.

Den 27 oktober fortsätter de rättsliga förhandlingarna om utlämning av Assange från Storbritannien till USA. Nytt i fallet är att den amerikanska administrationens nyckelvittne visat sig vara en mytoman som handlat på amerikanska myndigheters uppmaning. Denne har nu tagit tillbaka sina uppgifter. Så målet mot Assange verkar falla samman. Om det kommer att påverka processens utfall eller ej är dock oklart…

Nya FRA-lagen: Sveriges dubbla lojaliteter

av

Den nya FRA-lagen öppnar dörrarna för utökat samarbete vad gäller underrättelseverksamhet och signalspaning med USA och dess närmaste allierade. Samtidigt kan den leda till intressekonflikter gentemot EU:s haltande underrättelsesamarbete.

När regeringen nu vill ge utländska underrättelsetjänster direkt tillgång till Försvarets Radioanstalts (FRA) signalspaning är det uppenbart amerikanska NSA och Five Eyes-länderna (USA, Kanada, UK, Australien och Nya Zeeland) det handlar om.

Detta är i och för sig ingen nyhet. Sverige har till och med status som särskild samarbetspartner (kodnamn SARDINE) i Five Eyes och tillgång till NSA:s ”spion-google” XKeyscore. Och i april 2007 (året innan FRA-lagen antogs) skrev regeringen Reinfeldt ett avtal med USA om fördjupat underrättelsesamarbete.

Som FRA själva uttrycker saken, så lagregleras nu saker som tidigare befunnit sig i en gråzon. Det vill säga att sådant man gjort hela tiden nu blir lagligt.

Att Sverige tillhör den västliga, USA-ledda militära sfären är välkänt och samarbete i underrättelsefrågor har pågått ända sedan 1950-talet. En faktor som komplicerar det hela är att Sverige nu även är med i EU och att de flesta EU-länder inte har samma nära, speciella samarbete med USA / Five Eyes som Sverige.

Däremot har EU ett eget underrättelsesamarbete. Det handlar framförallt som informationsutbyte. Men det fungerar sådär, eftersom medlemsstaterna uppenbarligen är ovilliga att dela information till andra medlemsstater, som alla är potentiella läckor eller kan ha andra intressen. Dessutom är nationell säkerhet utanför EU:s formella kompetens – och är upp till respektive EU-land.

Man kan ana att ett ännu närmare samarbete mellan Sverige och USA / Five Eyes kommer att väcka viss irritation i EU. I sammanhanget kan nämnas att Europaparlamentet uttalat att Sverige bör se över sitt samarbete med NSA. Och Europadomstolen vill att Sverige skriver om FRA-lagen bland annat på grund av bristande dataskydd vid utbyte av information med andra länder.

Sverige har å sin sida vägrat låta FRA medverka vid Europaparlamentets utfrågningar om massövervakningen. Sverige har även varit med och blockerat en bredare utredning av massövervakningen i EU. Och 2015 stoppade riksdagen med överväldigande majoritet en utredning av samarbetet mellan FRA och NSA.

I slutet av förra året kom nyheten att Danmark hjälpt NSA att spionera på svensk försvarsindustri och möjligen också på svenska politiker och andra svenska mål. Detta var något som försvarsministern lovade att gå till botten med. Men det tycks ha runnit ut i sanden… I det perspektivet är det en smula uppseendeväckande att nu ge NSA direkttillgång till svensk signalspaning, dess information och persondata.

Förmodligen är USA/Nato/Five Eyes bättre att hålla i handen än EU om det bränner till i säkerhetspolitiken. Men det ändrar inte det faktum att Sverige sitter på två stolar vad gäller underrättelsesamarbete. Vilket kan bli komplicerat, till exempel nu när relationerna mellan Frankrike och USA/UK plötsligt blivit iskalla. Intressekonflikter kommer att bli möjliga, rent av troliga.

Detta kan bli intressant. Och möjligen lite snärjigt för regeringen, oavsett dess färg.

Håller rörelsen för ett fritt och öppet internet på att tappa fokus?

av

De olika internationella aktiviströrelserna för ett fritt och öppet internet, mot massövervakning och för medborgerliga rättigheter skulle ha mycket att vinna på att fokusera på sina kärnfrågor – istället för att späda ut motståndet mot Storebrorsstaten med en massa annat.

När jag började arbeta åt Piratpartiet i Europaparlamentet år 2009 kastades vi rakt in i kampen om EU:s telekompaket. Frankrike ville att fildelare skulle kunna stängas av från internet. Det då sittande svenska EU-ordförandeskapet höll i stort sett med Frankrike.

Vi insåg snabbt att vi måste fokusera på kärnprinciper om vi skulle kunna vinna striden. Så vi satsade allt på att ingen skall kunna stängas av från nätet utan föregående rättslig prövning. Sedan drev vi denna viktiga, grundläggande princip för en rättsstat ända in i kaklet.

Det fungerade. Varken fransmännen eller någon annan kunde gå runt en så principiellt central invändning utan att förlora ansiktet. Så vi vann en seger som av många idag betraktas som historiskt viktig.

Idag ser jag allehanda internationella organisationer som arbetar för ett fritt och öppet internet i mitt flöde som späder ut sitt engagemang med en massa annat. Det kan till exempel handla om politiskt trendiga frågor, icke-relaterad inrikespolitik eller ideologiskt laddade ämnen som inte har med deras kärnuppdrag att göra.

Folk får naturligtvis tycka vad de vill. Men jag blir lite orolig när jag ser organisationer som startats för att driva frågan om ett fritt och öppet internet späda ut sitt budskap med en massa annat.

Dels tar det fokus från sakfrågorna. Dels stöter det bort många människor som annars skulle ha tagit till sig deras budskap. Dels gör det en dialog med många av de politiker som faktiskt beslutar i våra frågor svårare.

Om man å andra sidan fokuserar stenhårt på nätets frihet och kampen mot övervakningsstaten – utan en massa andra påhäng – då kan man få med sig fler och därmed också få större genomslag för sitt budskap.

Själv kan jag vara väldigt politisk, i andra forum och sammanhang. Men här försöker jag hålla huvudet kallt och fokusera på sakfrågorna, för att nå och påverka så många som möjligt oavsett deras politiska eller ideologiska hemvist. Var sak på sin plats, typ.

Enkelt uttryckt: Att blanda in en massa andra frågor i kampen för internets frihet och mot massövervakning gynnar inte kärnfrågorna. Tvärtom försvagar det vårt arbete.