Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

EU-stater registrerar användares IP-adresser

av

EU:s medlemsstater tycks samla på sig kataloger över enskilda nätanvändares IP-adresser. Vilket EU-domstolen accepterar, trots att den säger nej till generell datalagring.

Gårdagens goda nyhet var att EU-domstolen åter säger tydligt nej till urskiljningslös datalagring. Men djävulen finns i detaljerna.

Bortom huvudnyheten, i det finstilta, läser vi följande i EU-domstolens dom:

»Unionsrätten utgör däremot inte hinder för en nationell lagstiftning (…) som, för att skydda nationell säkerhet, bekämpa brottslighet och skydda allmän säkerhet, föreskriver en generell och odifferentierad lagring av uppgifter om identiteten beträffande användare av elektroniska kommunikationsmedel…«

Ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE) kommenterar:

»Unfortunately, the greatest consensus among governments currently seems to exist on mandating indiscriminate IP data retention throughout Europe, which the judges in Luxembourg green-lighted under massive pressure.

Under no circumstances should all internet users be placed under general suspicion and online anonymity be abolished!

IP addresses are our digital fingerprints on the internet. Bulk collection would endanger crime prevention in the form of anonymous counselling and pastoral care, victim support through anonymous self-help forums and also the free press, which depends on anonymous informants.

Incidentally, there is no evidence that IP data retention significantly increases the crime clearance rate. In the absence of data retention Germany today has a higher cybercrime clearance rate than with IP data retention in place.«

Det tycks alltså som om vissa av EU:s medlemsstater samlar IP-adresser för något slags egen katalog. Detta sker även i Sverige.

Här pågår en dragkamp i frågan mellan den svenska Post- och Telestyrelsen (PTS) och Bahnhof. Ur vår tidigare rapportering:

»PTS skriver i sitt pressmeddelande ”Vid misstanke om internetrelaterade brott måste Polismyndigheten kunna begära ut uppgifter om abonnemang från den bredbandsoperatör som tillhandahåller aktuell IP-adress för att kunna identifiera en person. Bahnhof har vid flera tillfällen vägrat lämna ut uppgifter när information om portnummer saknats i Polismyndighetens begäran.”

Nyckelformuleringen här är ”när information om portnummer saknas”. Det innebär att inte bara uppgifter om den misstänkte utan även en stor mängd andra kunder som använt samma IP-adress skulle komma att lämnas ut. Vilket Bahnhof inte vill gå med på.«

PTS hotar Bahnhof med vite om man inte lämnar ut dessa användaruppgifter. Vilket överklagats till Förvaltningsrätten.

Vi träffade nyligen Bahnhofs VD Jon Karlung, som kunde berätta att om PTS får som de vill – då kan det handla om att lämna ut identiteten på hundratals användare som inte är misstänkta för något brottsligt.

Skälet är att det börjar bli slut på IPv4-adresser och att många kunder därför måste dela på samma IP-adress (NATade adresser) i väntan på IPv6.

Det blir allt tydligare att myndigheterna vill ha en egen katalog över enskilda individers IP-adresser, vilket bland annat tyder på att de inte riktigt förstår hur internet fungerar.

Vi återkommer inom kort med en podcast / intervju med Jon Karlung.

En justitieminister med principer?

av

Kommer Sverige att få en ny justitieminister som försvarar eller i vart fall begriper principerna bakom rättsstat och mänskliga rättigheter?

Enligt spekulationerna är Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer en stark kandidat till posten som justitieminister i nästa regering. Vilket i så fall är intressant.

Strömmer var tidigare chef på Centrum för Rättvisa – som driver rättsprocesser som försvarar den enskilda individen mot överheten.

CfR drev bland annat den svenska FRA-lagen till Europadomstolen. Vilket ledde till att ett antal allvarliga brister i lagen påpekades.

Stämmer spekulationerna får Strömmer så att säga byta sida. Från individen till staten. Om det inte skedde redan när han gick tillbaka till politiken.

Han kommer då samtidigt att få ett antal principiellt intressanta frågor på sitt bord. Som frågan om anonyma vittnen och visitationszoner. För att inte tala om allt som har med övervakning att göra.

Frågan blir om Strömmer kommer att kunna stå fast vid sina principer, om han skulle bli justitieminister. I vart fall bör det vara ett gott tecken att han är väl bekant med resonemangen bakom rättsstaten och de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Samtidigt kommer han att utsättas för tryck från sitt eget parti och övriga högerpartier för att gå fram med hårdare tag.

Dessutom kommer Sverige att vara ordförandeland i EU nästa halvår. Vilket innebär att till exempel ChatControl och det eviga stöket kring datalagringen kommer att hamna på den svenske justitieministerns bord.

Detta skall bli mycket intressant att följa. Vi kommer att försöka tjata in en intervju med Gunnar Strömmer – eller vem som nu blir ny justitieminister.

Uppladdningsfilter – vad händer med en ny regering?

av

Kan en ny regering stoppa de uppladdningsfilter som blir konsekvensen av EU:s upphovsrättsdirektiv? De flesta partier var ju emot sådana filter i EU-valet. Snart skall riksdagen rösta.

Om valresultatet håller i sig kommer vi att få en ny regering. Detta kan vara intressant vad gäller implementeringen av EU:s upphovsrättsdirektiv i svensk lag.

Direktivet föreskriver bland annat att tjänsteleverantörer (sociala media och andra plattformar) kan hållas ansvariga för upphovsrättsintrång som orsakas av material som användarna laddar upp.

Direktivet undviker noga ordet ”uppladdningsfilter”. Ändå är sådana automatiserade filter i praktiken det enda sättet för tjänsteleverantörerna att undvika ansvar för användarnas handlingar.

När uppladdningsfilter väl etablerats som verktyg kan syftet sedan lätt utökas, vilket i viss mån redan skett (TERREG).

Sverige har, något år försenat, fått en lagrådsremiss (från den utgående regeringen) om hur detta skall omsättas till svensk lag.

Så vad händer om vi får en ny regering?

Låt oss börja med att se vad som står att läsa i lagrådsremissen (PDF). Sidan 103:

»Även om utgångspunkten är att en tjänsteleverantör är upphovsrättsligt ansvarig för det innehåll som laddas upp, kan leverantören under vissa förutsättningar ändå gå fri från det ansvaret när verk och andra prestationer laddas upp utan tillstånd. Här krävs att leverantörerna gör vad de kan (best efforts i den engelska språkversionen) för att erhålla tillstånd. Det krävs också att leverantörerna i enlighet med höga branschstandarder för god yrkessed gör vad de kan för att säkerställa att skyddat innehåll, som rättsinnehavarna lämnat särskild information om, inte görs tillgängliga på tjänsterna (artikel 17.4). Slutligen krävs att leverantörerna agerar snabbt för att hindra tillgång till olovligt material när de uppmärksammas på förekomsten av sådant av rättsinnehavaren.«

Detta kan endast ske med uppladdningsfilter. Dessutom måste dessa filter vara smarta, begripa kontext och ha humor. Vilket inte är fallet. Sidan 104:

»Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att användarna kan förlita sig på vissa inskränkningar i upphovsrätten när de använder de aktuella tjänsterna. Det handlar om användning för citat, kritik och recensioner och användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte (artikel 17.7 andra stycket)…«

Föreslagen lagtext (52 l 2, sid 390):

»En tjänsteleverantör ska inte ansvara för en olovlig överföring enligt 52 j § om leverantören, efter att ha fått en tillräckligt välgrundad underrättelse från rättsinnehavaren, skyndsamt hindrar tillgång till innehållet. För att ansvarsfrihet ska föreligga krävs även att leverantören har gjort det som skäligen kan krävas för att (…) säkerställa att innehåll som medför intrång i upphovsrätten till verk som rättsinnehavarna har försett leverantören med relevant och nödvändig information om, inte görs tillgängligt på tjänsten.«

Så vad händer nu? Enligt internetoperatören Bahnhofs föredömliga sammanställning över partiernas officiella inställning kan vi läsa att:

  • V är skeptiska men har inte tagit ställning till det slutliga förslaget.
  • S (som skrivit lagrådsremissen) är för den framlagda texten.
  • MP stödjer förslaget.
  • Centern är kritisk men kan nog ändå tänka sig att stödja propositionen.
  • Från L finns inget svar.
  • KD har inte tagit ställning.
  • M (som varit uttalat kritiska till uppladdningsfilter) granskar regeringens förslag ”mycket noggrant”.
  • SD säger nej till förslaget.

Högerblocket (som just nu ser ut att få regeringsmakten) är alltså mer kritiskt än den utgående regeringen.

Här skall påpekas att alla partier utom S sa nej till uppladdningsfilter i EU-valet.

Så, kommer en ny regering att kunna stoppa de lagar som kommer att leda till uppladdningsfilter?

Svaret är nej. Detta är ett EU-direktiv och frågan avgjordes med minsta möjliga marginal (och några fel-röster) i Europaparlamentet våren 2014. Som medlemsstat är Sverige skyldigt att implementera direktivet i sin lagstiftning.

Skulle riksdagen ändå säga nej kan det bli återremisser tills den röstar ja.

Möjligen kan en ny regering mjuka upp texten något. Men vi kommer ändå inte undan.

Tyvärr.

Länkar:
• Regeringens pressmeddelande »
• Lagrådsremiss (PDF) »
• Nu ska riksdagen rösta om upphovsrättsdirektivet »
• Bahnhofs sammanställning över partiernas åsikter i nätfrågor »

Valet, politikerna och de mänskliga rättigheterna online

av

Den som vill rösta för ett fritt internet, för yttrandefrihet off- såväl som online och för rätten till privatliv och privat korrespondens har ett svårt val.

Bryr man sig bara om dessa frågor finns Piratpartiet och kanske Vänsterpartiet. Piratpartiet har ingen chans att komma in i riksdagen. Och Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti som de flesta har andra skäl att ogilla.

Vänsterpartiet skall dock ha en eloge för att ha hållit ut längst. De är idag det enda riksdagsparti som motsätter sig övervakningsstaten – efter att Miljöpartiet sålde ut sina principer i utbyte mot makt. Vad gäller yttrandefrihet befinner de sig dock på ett sluttande plan.

I övrigt är mörker. EU:s nya statligt godkända nätgranskare accepteras utan vidare debatt. EU-lagstiftning som leder till att vi får uppladdningsfilter, som skall förhandsgranska allt alla lägger upp på sociala media och andra plattformar är inte något kontroversiellt bland våra politiker.

De driver på vad gäller lagring av data om allas alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera – utan misstanke om brott. Trots att EU-domstolen förbjudit verksamheten, med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Svenska politiker ser inget problem med att EU-kommissionen föreslår att all e-post och allas alla meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och att dess innehåll skall granskas. Av maskiner.

Alla dessa frågor faller tillbaka på de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten att fritt uttrycka sig samt rätten till privatliv och privat korrespondens.

Sverige var för övrigt med och drev fram FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. Så vi borde leva upp till vårt ord.

De mänskliga rättigheterna finns för att skydda individen mot staten. Därför är det alarmerande att se hur dessa rättigheter ständigt gröps ur och inskränks av just de politiker som nämnda rättigheter är tänkta att skydda oss emot.

Statligt godkända nätgranskare är en dålig idé. Fast Orban blir nog glad. Uppladdningsfilter är det verktyg som, när det väl finns på plats enkelt kan få utökat syfte. Sådana här lagar drabbas i princip alltid av ändamålsglidning.

Datalagring är en kränkning av rätten till privatliv som EU-domstolen sagt nej till gång på gång. Inte för att medlemsländerna bryr sig. Och förslaget om »#ChatControl« är att avskaffa den digitala brevhemligheten. Det vill säga att avskaffa rätten till privat korrespondens.

Vad är detta, annat än inskränkningar av våra mänskliga rättigheter?

Allt detta sker i stort sett utan offentlig debatt, utan insyn och i stor politisk enighet. (Ingen annan bryr sig heller.)

Så hur röstar man, om man tycker att dessa frågor är viktiga? På riktigt, viktiga.

EU:s nya verktyg begränsar rätten att fritt uttrycka sig online

av

Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är exempel på hur EU inför verktyg som kan användas för att begränsa rätten att fritt uttrycka sig online, som den slås fast i FN:s 5 juli-resolution.

Som vi uppmärksammat fyller FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet tio år. Den första artikeln lyder:

»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«

I denna bloggpost tittar vi närmare på hur EU förhåller sig till saken.

Till att börja med har EU (upphovsrättsdirektivet och förordningen om terror-relaterat innehåll online) ställt upp krav som med nödvändighet leder till att sociala media och andra aktörer kommer att behöva använda uppladdningsfilter – för att hindra spridning av olagligt innehåll.

Uppladdningsfilter är problematiska i sig. Maskiner som inte förstår kontext, humor eller nyanser skall avgöra vad som får laddas upp och spridas. Detta är rätt väl kritiserat och debatterat.

Vad som inte är lika väl ventilerat är frågan om hur uppladdningsfilter kan komma att användas i andra syften. För när de väl finns på plats, då kan syftet enkelt utökas.

Uppladdningsfilter är i sig en inskränkning i rätten att fritt uttrycka sig. Det finns inga garantier mot att de kan komma att missbrukas – med ont uppsåt, av inkompetens eller av missriktad välvilja.

En öppen fråga är om enskilda medlemsstater kommer att kunna kräva att syftet för uppladdningsfilter utökas, när systemet ändå finns på plats. I respektive länders nationella lagstiftning finns gott om exempel på sådant som är olagligt i ett (eller ett fåtal) EU-länder men inte i de andra.

En annan aktuell fråga är de så kallade Trusted Flaggers (sv: betrodda anmälare) som kommer med EU:s Digital Services Act. De är tänkta att vara statligt godkända nätgranskare, med en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

En trusted flagger kan vara en myndighet. Vilket i så fall innebär att myndigheter – utan rättslig prövning – får rätt att i praktiken censurera sociala media och andra nätplattformar.

Detta är ett avsteg från principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag och att överträdelser av denna lag skall bedömas av en oberoende domstol.

Istället blir nu myndigheters och enskilda tjänstemäns agenda, preferenser och åsikter vägledande.

Om risken för missbruk är stor när det gäller uppladdningsfilter, så är denna risk ännu mycket större vad gäller trusted flaggers.

Länder som Ungern kritiseras redan för censur och bristande frihet för media. Det är inte svårt att föreställa sig hur statligt godkända nätcensorer kommer att användas där.

En trusted flagger kan också vara en organisation som företräder »kollektiva intressen«. Vilket låter som särintressen. Det kan vara en organisation med en politisk eller semi-politisk agenda. Eller branschorganisationer. Som ges rätt att begränsa nätanvändarnas yttrandefrihet.

Både trusted flaggers och uppladdningsfilter är exempel på lagstiftning eller konsekvenser av lagstiftning som strider mot människors rätt att fritt uttrycka sig – med betydande potential för missbruk.

EU:s Digital Services Act innehåller även gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att en myndighet i Polen, Frankrike eller Rumänien kan beordra att innehåll tas bort från plattformar och servrar i Sverige – även om innehållet i fråga inte är olagligt här.

Vilket rimligen strider mot 5 juli-deklarationens skrivning om rätten att fritt uttrycka sig utan hänsyn till nationsgränser.

Det är också värt att notera att våra politiker ofta ägnar sig åt påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot sociala media. Syftet är att inskränka yttrandefriheten – inte genom lagstiftning utan genom respektive plattforms användarvillkor.

Till detta kommer sociala medias egna censurivranden och en med polariseringen växande cancel-kultur.

Skall man sammanfatta, så har EU nu infört de verktyg som krävs för att begränsa medborgarnas rätt att fritt uttrycka sig online. Vilket leder oss in i en ny fas, nämligen hur dessa kommer att användas.

5 juli-deklarationen är därför mer aktuell idag än någonsin tidigare. Det är hög tid att se till att i vart fall de europeiska demokratierna lever upp till den.

COM(2022) 209 – lagen som upphäver den digitala brevhemligheten

av

Är det nu den digitala brevhemligheten upphävs i EU? COM(2022) 209 – populärt kallad Chat Control – är ny lagstiftning som leder till granskning av innehållet i våra elektroniska kommunikationer.

Med sitt förslag vill EU-kommissionen – med kommissionär Ylva Johansson i spetsen – att innehållet i din e-post, meddelanden och chattar skall granskas. För att kontrollera att du inte ägnar dig åt sexuellt utnyttjande av barn.

För vanliga, hederliga människor är detta naturligtvis ett gigantiskt intrång i den personliga integriteten.

Innehåll som folk lagrar på molntjänster kan också komma att granskas. En 18-årsgräns införs för meddelande- och chatt-appar. App-utvecklare som vägrar acceptera Chat Control kommer att utestängas från Googles och Apples app-stores.

Oaktat syftet är den digitala brevhemligheten under attack. Rätten till privatliv och privat kommunikation är faktiskt en mänsklig rättighet, inskriven i till exempel Europakonventionen.

Och syftet, det kan enkelt utökas. Terrorism är redan på bordet. Ministerrådet diskuterar Chat Control som ett generellt verktyg för brottsbekämpning.

Systemet kan även utökas till att spana efter vissa yttranden eller åsikter som anses vara problematiska. De potentiella riskerna för missbruk är enorma.

De mänskliga rättigheterna är ytterst till för att skydda individen mot staten. Och en av dessa rättigheter är den till privatliv och privat kommunikation.

De som skrev vår rättighetskatalog såg faran i att bryta brevhemligheten.

Men nu vill man alltså runda den ändå. Med maskiner som söker igenom vad vi skriver till varandra.

Vad kan möjligen gå fel?

Vill du läsa mer och ha länkar till bakgrundsmaterial? Klicka här »

Steg för steg mot en europeisk övervakningsstat

av

EU är på väg att skapa en övervakningsstat i klass med den amerikanska. Genom många små steg har vi nått en punkt där denna övervakning blir ett demokratiskt problem.

Vår bild av övervakningsstaten är den som återfinns i populärkulturen och möjligen hos amerikanska NSA. Ständig övervakning överallt där allt samkörs i realtid med allehanda register. Collect it all. Allt är sedan tillgängligt med en knapptryckning.

Existensen av ett globalt övervakningsnätverk – som till en början kallades Echelon – förnekades och avfärdades som konspirationsteorier. Sedan kom Snowdens avslöjanden och visade att precis så är det. Och mer därtill.

Här i Europa har det inte gått riktigt lika fort. Vi överför förvisso stora mängder insamlad data till amerikanska NSA. I flera länder har detta krävt speciallagstiftning.

Många EU-länder har krav på lagring av data om allas alla samtal och elektroniska kommunikationer – trots att EU-domstolen upphävt EU:s datalagringsdirektiv. Det stred mot de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.

Dessutom har EU-staterna en massa egna påfund. Säkerhet är ju trots allt en nationell kompetens. I Sverige har vi till exempel FRA-lagen, långt nere på det sluttande planet. Plus allehanda former av övervakning som polisen samlat på sig under åren.

Till exempel hemlig dataavläsning, vilket innebär att myndigheterna får rätt att installera statliga trojaner på människors datorer, telefoner, plattor med mera. Lite som den skandalomsusade spionmjukvaran Pegasus – som använts för att spionera på den politiska oppositionen i både Polen och Spanien. Journalister är en annan drabbad grupp.

Ibland gör myndigheterna trevare. Som när Säpo bad internetoperatören Bahnhof att få koppla in sig direkt till delar av företagets tekniska infrastruktur. Det skulle liksom vara enklare så än om polisen behöver fråga varje gång… Vilket var ett samtal som Bahnhofs stridbare VD Jon Karlung hade sinnesnärvaro nog att spela in och offentliggöra.

Vilket leder oss till Europols nyligen utökade mandat. I detta ingår nämligen rätten att koppla upp sig direkt mot privata aktörer och deras data. Varesig de senare vill eller ej. Det nya mandatet ger även Europol rätt att samla information om människor som inte är misstänkta för brott. (Vilket man visserligen även gjort tidigare, men då utan lagligt stöd.)

Och nu – Chat Control. Som innebär att alla våra meddelanden, chattar, all e-post, IP-samtal och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och granskas. Av maskiner. Detta i namn av att bekämpa sexuella övergrepp mot barn. Vilket är ett syfte som enkelt kan utökas – på samma sätt som alla övervakningslagar drabbas av ändamålsglidning.

Många olika EU-finansierade projekt har de senaste tio åren utvecklat allt från biometrisk identifiering; automatiserad realtidsanalys av inkommande övervakningsbilder; automatiserad ansiktsigenkänning i realtid; AI-stödd beteendeanalys; samkörning av övervakningsverktyg och register – till lyktstolpar med högtalare och mikrofon för kameraövervakade områden. Idag börjar allt detta bli tillgängligt för myndigheterna.

Nu kopplas systemen samman. Utöver Europols register skall även polisen i olika EU-länder få direkt access till varandras databaser. Vad kan möjligen gå fel?

Utöver att vi hela tiden har samarbetat med amerikanska NSA – så börjar även EU och dess medlemsstater nu nå en så omfattande grad av övervakning att det är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

Därför finns det inga europeiska nätjättar

av

EU:s fokus på att bekämpa de amerikanska nätjättarna riskerar att hindra europeiska startups från att växa och konkurrera på lika villkor.

EU:s Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA) riskerar att hålla tillbaka utvecklingen av sociala media och andra plattformar i Europa. Problemet är att man skapar regelverk som endast redan existerande Big Data har resurser att leva upp till.

Kritiken kom redan med EU:s upphovsrättsdirektiv. Även om det inte uttryckligen kräver uppladdningsfilter ställer det sådana krav att just uppladdningsfilter ändå kommer att krävas. Detsamma gäller förordningen om terror-relaterat innehåll online.

Endast nätjättar som Facebook, Twitter och Google klarar av att bära de kostnader som krävs för att genomföra sådan filtrering.

Samma sak gäller de juridiska kostnader som ny EU-reglering medför. Den gör det svårt, närmast omöjligt för europeiska startups att konkurrera med de existerande amerikanska nätjättarna. Det blir helt enkelt för krångligt och för dyrt.

Nu sätter DSA och DMA i och för sig upp olika regler för dominanta marknadsaktörer respektive andra. Men redan de grundläggande reglerna är så omfattande att det är enklare och billigare för entreprenörer att etablera sig utanför EU.

Och vem kommer att vilja expandera sin verksamhet om det finns ett tröskelvärde, över vilket en omfattande och kostsam reglering börjar gälla?

Det känns som om EU är så totalt fixerat vid att reglera de stora amerikanska nätjättarna att man glömmer de europeiska startups som kan bli morgondagens Facebook eller Google.

Dessutom är EU:s regelverk fyllt av motsättningar. DSA och DMA kan komma att slå fast rätten till kryptering – medan ChatControl / meddelandekontroll handlar om obligatorisk av-kryptering av all e-post och alla elektroniska meddelanden, för att granska dess innehåll.

Hur skall nätentreprenörer alls kunna navigera i detta ständigt föränderliga juridiskt landskap fyllt med självmotsägelser?

Dock skall man hålla i minne att DSA, DMA och andra regleringar fokuserar på hur nätet fungerar idag, med dagens aktörer och dagens tekniska lösningar.

Samtidigt förändras och utvecklas tekniken. EU:s nätlagstiftning kommer snart att vara inaktuell och reglera gårdagens sociala media och plattformar. Till exempel står den sig slätt mot decentraliserade, distribuerade nätverk.

Teknik slår politik, som Jan Stenbeck en gång uttryckte saken.

Skall Europol få direkt tillgång till din e-post och dina meddelanden?

av

Två olika EU-förslag kan tillsammans ge Europol rätt att granska alla dina elektroniska kommunikationer, utan misstanke om brott.

EU-politik är ibland som ett pussel. Olika förslag läggs fram på olika håll – och tillsammans blir helheten mer än delarna. Det kan vara ett sammanträffande. Det kan också vara planerat. Oavsett vilket blir konsekvenserna långtgående.

EU har redan givit e-post-leverantörer och meddelandetjänster möjlighet att av-kryptera och granska innehållet i dina elektroniska kommunikationer. Nu är ett förslag – #ChatControl2 – på väg om att göra detta obligatoriskt.

Samtidigt har man enats om en ny förordning för Europol. En del i denna är att man ger myndigheten direkt åtkomst till data hos privata aktörer.

Den nya förordningen ger dessutom Europol rätt att samla in och lagra data om personer som inte är misstänkta för brott. Sådan verksamhet har redan förekommit, utan lagstöd.

Dessa två förslag är allvarliga nog vart och ett för sig.

Lägger man samman dem kan resultatet bli att Europol får direkt tillgång till din av-krypterade e-post och dina meddelanden hos de privata tjänsteleverantörerna och plattformarna. Detta utan att du är misstänkt för något brottsligt.

Vilket i så fall är ett omfattande intrång i individens rätt till privatliv och privat korrespondens, som den slås fast i till exempel Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.