Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Bryr sig politiker om mänskliga rättigheter?

av

Under de 15 år som jag sysslat med internet- och övervakningsfrågor har jag gång på gång stött på påståendet att man måste ”balansera” mänskliga rättigheter mot ditt eller datt.

Varje sådan kompromiss leder med nödvändighet till att våra fri- och rättigheter gröps ur och försvagas.

Det stämmer visserligen att de mänskliga rättigheterna inte är absoluta. Det finns undantag, till exempel för att bekämpa brott. Det vill säga när någon kränkt någon annans säkerhet eller egendom. Eller när nationell säkerhet och allmän ordning står på spel. Så det finns redan gott om undantag.

Ändå fortsätter politikens krypskytte mot de grundläggande rättigheterna som sådana och dess underliggande värden.

Ibland har politiken fått backa. Som när EU 2009 var på väg att stänga av fildelare från internet. Det stoppades med hänvisning till en av rättsstatens grundläggande principer: Inget straff utan föregående rättslig prövning.

Just nu står striden kring frågan om vår e-post och alla våra elektroniska meddelanden skall av-krypteras, öppnas och dess innehåll granskas (av maskiner som sänder misstänkta kommunikationer vidare till en ny institution, kopplad till Europol).

Vilket – som vi regelbundet påpekar – bryter vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Och mänskliga rättigheter offline skall gälla även online.

Undantaget för att bekämpa brott är inte tillämpligt eftersom det i så fall måste handla om ett specifikt brott, en konkret misstanke, en misstänkt eller liknande. Man får inte övervaka alla hela tiden. Det har EU-domstolen redan slagit fast vad gäller datalagringen.

Men politikerna bryr sig inte. Till exempel kommer den senaste svenska lagen om datalagring inte runt EU-domstolens principiella invändning. Enda skälet till att den fortfarande finns på plats är att den inte prövats i unionens domstol.

Som vi också brukar påpeka är våra mänskliga rättigheter individens yttersta skydd mot övergrepp från staten. Och staten styrs av politikerna. Det vill säga samma människor som steg för steg urholkar nämnda mänskliga rättigheter. Detta är ett principiellt problem.

Skälet till att de mänskliga rättigheterna är konventionsskyddade är att de inte skall kunna kringgås eller ändras.

EU-kommissionen förväntas vara fördragens väktare. I dessa fördrag ingår EU:s rättighetsstadga. Ändå är det ofta kommissionen som föreslår inskränkningar av våra rättigheter. Sedan blir dessa förslag som regel värre under behandlingen i ministerrådet och Europaparlamentet.

I Sverige ligger ansvaret hos regering och riksdag. Dessa institutioner tävlar snarast om att hitta på nya inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. Detta trots att de konventioner som våra rättigheter vilar på har samma ställning som våra grundlagar.

Enkelt uttryckt struntar politiker – på alla nivåer – ofta i de mänskliga rättigheterna.

Situationen blir ännu värre då dessa frågor är i medieskugga, aldrig diskuteras i valrörelser och därför aldrig heller backas upp med något demokratiskt mandat. Utvecklingen är att allt fler av våra mänskliga rättigheter gröps ur, utan att folket får en chans att påverka situationen.

De flesta vet inte ens vad som sker. De flesta bryr sig inte. Och skulle någon ändå vara intresserad är EU:s politiska beslutsprocess inte i närheten av så transparent som man skulle önska. Svensken i allmänhet är totalt ovetande om de förslag som formas i Bryssel.

Det bristande intresset från media gör dessutom att inget ansvarsutkrävande sker – trots att i princip alla övervakningslagar med tiden drabbas av ändamålsglidning. Detta borde vara öppet mål för vilken journalist som helst.

Allt politiken lovade under FRA-striden har den frångått och verksamheten är idag mer omfattande än vi kritiker varnade för. Datalagringen skulle bara användas för att bekämpa synnerligen allvarliga brott, men kom att brukas för allt från att jaga fildelare till att låta skattemyndigheten snoka i folks privatliv. Vi har fått uppladdningsfilter som leder till automatiserad censur och vars användningsområde ständigt växer. Och nu vill man alltså granska innehållet i alla människors alla elektroniska kommunikationer.

Om inget ändras kommer det att bli som vanligt: Ingen reagerar förrän vi ställs inför fullbordat faktum. Och då är det redan för sent.

När verktygen väl finns på plats – då har vi inga garantier för att dessa kommer att användas återhållsamt och på ett omdömesgillt sätt. Alla övervakningslagar drabbas om inte annat av ändamålsglidning.

Ursäkta om jag tjatar, men detta är viktigt.

Är vi verkligen villiga att ge upp våra grundläggande mänskliga rättigheter?

av

Det finns en inkonsekvens i att många med rätta kritiserar Big Datas insamling av personuppgifter – men samtidigt är ointresserade när staten inskränker vår rätt till privatliv.

Många är – med rätta – skeptiska till hur Big Data samlar in och använder våra personuppgifter. Frågan är populär i media och i samhällsdebatten. Gott så.

Samtidigt föreligger ett närmast komplett ointresse för hur staten övervakar oss, samlar in information och hur den används. Vilket är allvarligt, då statligt missbruk av övervaknings- och kontrollapparaten kan få förödande konsekvenser.

Det verkar som att man försöker säga till buset att vi ser er, så det är ingen idé att ni gör något dumt. Vilket dock inte tycks avskräcka varesig organiserad brottslighet eller skjutande gäng.

Samtidigt kan vetskapen om att man ständigt är övervakad ändra eller minska interaktionen mellan helt vanliga, hederliga människor. Vet man att varje ord man skriver kommer att granskas, då tänker man sig för – även om man inte har något att dölja.

Sådant skapar ett otrevligt samhälle, där man hela tiden har en känsla av att någon kikar över ens axel. Och vem vet hur helt triviala kommunikationer kan misstolkas av de maskiner som söker mönster och vissa typer av innehåll.

»If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him.« – Cardinal Richelieu

Det är ingen framtidsdystopi. Förslaget kommer fån EU-kommissionen och kallas allmänt för #ChatControl. Det går ut på att innehållet i e-post och alla elektroniska meddelanden skall genomsökas – av maskiner – i jakt på visst olagligt innehåll.

Syftet sägs vara att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. Men detta syfte kan naturligtvis lätt utökas, som det brukar bli med övervakningslagar.

Förslaget strider mot vad de konventionsskyddade mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Dessa mänskliga rättigheter är ytterst individens skydd mot övergrepp från staten.

Man bör vara uppmärksam när statens ledare (politikerna) vill inskränka de rättigheter som skyddar oss mot dem. Och det är inte som om de tänkt fråga folket om saken.

Vi har inte en aning om vilka morgondagens ledare är. Men man kan anta att de inte alltid kommer att vara kloka, demokratiskt sinnade och godhjärtade. Vill vi ge dem massövervakningens verktyg? Och det behöver inte handla om ont uppsåt – det räcker med inkompetens, missriktad välvilja eller överdrivet nit för att missbruka dem.

Besluten om att inskränka våra fri- och rättigheter fattas formellt sett i god demokratisk ordning. Därmed anses de få legitimitet trots att de gröper ur rättigheter som det tagit oss tusentals år att uppnå.

Nu är såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som EU:s rättighetsstadga att betrakta som grundlagar. De skall inte kunna ändras bara för att någon vill det eller för att det blir enklast så.

Även om den ibland tycks vackla något står EU-domstolen på fri- och rättigheternas sida, i vart fall vad gäller rätten till privatliv. Förhoppningen är att domstolen – om ingen annan – kommer att stoppa ChatControl.

Från politiken kommer en ständig ström av nya, problematiska förslag. Snart kan det till exempel bli dags för ett omarbetat datalagringsdirektiv. Steg för steg inskränks vår rätt till privatliv och privat korrespondens.

Tänk om folk kunde engagera sig lika mycket i detta som i att sociala media mjölkar våra persondata för att kunna sälja oss saker.

Det demokratiska västerländska samhället är resultatet av en lång process av trial and error. Till slut kom man fram till en modell som minimerar risken för att bli utsatt för våld, som någorlunda respekterar individens frihet och som skyddar henne från godtycklig maktutövning.

Våra fri- och rättigheter är resultatet av denna process. De är formeln för civiliserad och fredlig samexistens. Därför är de värda att försvaras, när de hotas.

Håller nätaktivismen på att tappa greppet?

av

Ett skäl till att vi som vill ha ett fritt och öppet internet allt oftare förlorar striden kan bero på att många av oss har tappat fokus och ägnar sig åt annat än kärnuppdraget.

Varje dag går vi igenom ett omfattande internationellt flöde för att vaska fram information som är av betydelse för oss nätanvändare och våra rättigheter. I detta flöde kan man märka en oroväckande trend.

Det är förvisso många organisationer som gör ett utmärkt jobb och som har resurser att gå på djupet med olika lagförslag, inte minst sådant som kommer från EU. Men det finns ett problem.

Allt fler organisationer och nätverk på vårt område lägger allt mer tid och resurser på annat. Det kan handla om till exempel identitetspolitik, kolonialism, klimat, åsikter om ekonomiska system och flyktingfrågor.

Naturligtvis får alla driva de frågor de själva vill. Intentionen är säkert god. Men problemet är att många ofta glider allt längre från sitt kärnuppdrag – ett fritt och öppet internet.

Dels innebär detta att det opinionsbildande arbetet ”späds ut” genom att energi satsas på annat. Dels innebär det att andra, som inte delar dessa organisationers vurm för vad som är politiskt trendigt tappar intresset.

Förr, när vi sysslade med saker som EU:s telekompaket och att stoppa ACTA-avtalet fanns en bred politisk uppslutning, från höger till vänster. Vilket gav opinionsbildningen i nätfrågorna stor bredd och kraft.

På den tiden vann vi ofta striden. Men sedan har det gått utför. På senare år har vi förlorat viktiga strider som EU:s upphovsrättsdirektiv (uppladdningsfilter och länkskatt).

Vad gäller upphovsrättsdirektivet förlorade vi dessutom med minsta möjliga marginal. (En handfull felröster i Europaparlamentet avgjorde frågan.) Man kan kanske bara spekulera, men det är troligt att det hade räckt med att mobilisera och fokusera lite, lite till för att frågan skulle fått en annan utgång.

Saker och ting är som de är. Många dras med i den politiska polariseringen och breddar sitt program. Men det får konsekvenser. Jag saknar den tid när nätaktivismen sträckte sig över hela det politiska spektrat – vilket satte press på politiska beslutsfattare i alla partier.

För oss på 5 juli-stiftelsen är vårt mandat tydligt. Vi står på nätanvändarnas sida – genom att försvara de grundläggande mänskliga rättigheterna online. Speciellt vad gäller yttrandefrihet och rätten till privatliv. Och vi kämpar för att rättsstatens principer även skall gälla i nätfrågorna.

Less is more.

Grundlagsändringen visar hur media sviker sitt demokratiska uppdrag

av

Svenska media är vanligtvis ointresserade av inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. Och när sådant drabbar dem själva, då reagerar de ändå inte förrän det är för sent.

När vi redan står inför fullbordat faktum reagerar svenska media mot den inskränkning av tryckfriheten som idag beslutas av riksdagen.

Förslaget är inte nytt. Det har funnits gott om tid att reagera. Eftersom det handlar om en grundlagsändring har samma beslut redan fattats en gång, före riksdagsvalet – men ingen brydde sig.

Att någon reagerar över huvud taget beror på att frågan denna gång delvis handlar om media. Hade det ”bara” varit ännu en inskränkning av vanligt folks fri- och rättigheter – då hade frågan sannolikt förbigåtts med tystnad. Som det brukar vara.

Detta är inte första gången politiken inskränker eller kompromissar med våra fri- och rättigheter. Vanligtvis sker detta utan att media bryr sig det minsta. Det gäller inte minst när besluten har sitt ursprung i EU.

Ständigt ”kompromissar” eller ”balanserar” politiken det ena eller andra mot våra grundläggande fri- och rättigheter. Detta trots att de senare skall vara orubbliga, då de utgör individens yttersta skydd mot staten.

Antingen respekterar man dem eller så gör man det inte. Särskilt illa är det när just de politiker som dessa fri- och rättigheter är tänkta att skydda oss emot inskränker dem.

Gång på gång kommer nya lagar som begränsar informationens frihet från EU. Men ingen tycks läsa pappren. Vilket i och för sig inte är så konstigt – då EU:s beslutsprocess är snårig och dokumenten kan vara väldigt långa, pladdriga och svåra att tränga igenom.

Man kan lätt få intrycket att väldigt få läser de dokument man beslutar om. Sedan står vi där, inför fullbordat faktum.

Detta är ett underbetyg för de medieföretag som nu upprörs över den nya lagen om utlandsspionage. De förmår inte ens uppmärksamma sådant som drabbar dem själva i tid. Och sådant som bara drabbar vanligt folk – det väljer media som regel bort helt. Vilket är att svika det demokratiska uppdrag som ligger hos tredje statsmakten.

Se bara den totala bristen på intresse från svensk medias sida när det gäller EU-kommissionens förslag om att granska innehållet i vår e-post och alla våra elektroniska meddelanden (#ChatControl / CSAR).

Det förslaget kommer att avskaffa den digitala brevhemligheten. Detta trots att rätten till privatliv och privat korrespondens är en konventionsskyddad mänsklig rättighet.

Men bryr sig svenska media? Svaret är uppenbarligen nej.

Läs mer om #ChatControl:
• Chat Control: The EU’s CSEM scanner proposal »
• Nu börjar slaget om #ChatControl (med länksamling) »

EU-stater registrerar användares IP-adresser

av

EU:s medlemsstater tycks samla på sig kataloger över enskilda nätanvändares IP-adresser. Vilket EU-domstolen accepterar, trots att den säger nej till generell datalagring.

Gårdagens goda nyhet var att EU-domstolen åter säger tydligt nej till urskiljningslös datalagring. Men djävulen finns i detaljerna.

Bortom huvudnyheten, i det finstilta, läser vi följande i EU-domstolens dom:

»Unionsrätten utgör däremot inte hinder för en nationell lagstiftning (…) som, för att skydda nationell säkerhet, bekämpa brottslighet och skydda allmän säkerhet, föreskriver en generell och odifferentierad lagring av uppgifter om identiteten beträffande användare av elektroniska kommunikationsmedel…«

Ledamoten av Europaparlamentet Patrick Breyer (PP, DE) kommenterar:

»Unfortunately, the greatest consensus among governments currently seems to exist on mandating indiscriminate IP data retention throughout Europe, which the judges in Luxembourg green-lighted under massive pressure.

Under no circumstances should all internet users be placed under general suspicion and online anonymity be abolished!

IP addresses are our digital fingerprints on the internet. Bulk collection would endanger crime prevention in the form of anonymous counselling and pastoral care, victim support through anonymous self-help forums and also the free press, which depends on anonymous informants.

Incidentally, there is no evidence that IP data retention significantly increases the crime clearance rate. In the absence of data retention Germany today has a higher cybercrime clearance rate than with IP data retention in place.«

Det tycks alltså som om vissa av EU:s medlemsstater samlar IP-adresser för något slags egen katalog. Detta sker även i Sverige.

Här pågår en dragkamp i frågan mellan den svenska Post- och Telestyrelsen (PTS) och Bahnhof. Ur vår tidigare rapportering:

»PTS skriver i sitt pressmeddelande ”Vid misstanke om internetrelaterade brott måste Polismyndigheten kunna begära ut uppgifter om abonnemang från den bredbandsoperatör som tillhandahåller aktuell IP-adress för att kunna identifiera en person. Bahnhof har vid flera tillfällen vägrat lämna ut uppgifter när information om portnummer saknats i Polismyndighetens begäran.”

Nyckelformuleringen här är ”när information om portnummer saknas”. Det innebär att inte bara uppgifter om den misstänkte utan även en stor mängd andra kunder som använt samma IP-adress skulle komma att lämnas ut. Vilket Bahnhof inte vill gå med på.«

PTS hotar Bahnhof med vite om man inte lämnar ut dessa användaruppgifter. Vilket överklagats till Förvaltningsrätten.

Vi träffade nyligen Bahnhofs VD Jon Karlung, som kunde berätta att om PTS får som de vill – då kan det handla om att lämna ut identiteten på hundratals användare som inte är misstänkta för något brottsligt.

Skälet är att det börjar bli slut på IPv4-adresser och att många kunder därför måste dela på samma IP-adress (NATade adresser) i väntan på IPv6.

Det blir allt tydligare att myndigheterna vill ha en egen katalog över enskilda individers IP-adresser, vilket bland annat tyder på att de inte riktigt förstår hur internet fungerar.

Vi återkommer inom kort med en podcast / intervju med Jon Karlung.

En justitieminister med principer?

av

Kommer Sverige att få en ny justitieminister som försvarar eller i vart fall begriper principerna bakom rättsstat och mänskliga rättigheter?

Enligt spekulationerna är Moderaternas partisekreterare Gunnar Strömmer en stark kandidat till posten som justitieminister i nästa regering. Vilket i så fall är intressant.

Strömmer var tidigare chef på Centrum för Rättvisa – som driver rättsprocesser som försvarar den enskilda individen mot överheten.

CfR drev bland annat den svenska FRA-lagen till Europadomstolen. Vilket ledde till att ett antal allvarliga brister i lagen påpekades.

Stämmer spekulationerna får Strömmer så att säga byta sida. Från individen till staten. Om det inte skedde redan när han gick tillbaka till politiken.

Han kommer då samtidigt att få ett antal principiellt intressanta frågor på sitt bord. Som frågan om anonyma vittnen och visitationszoner. För att inte tala om allt som har med övervakning att göra.

Frågan blir om Strömmer kommer att kunna stå fast vid sina principer, om han skulle bli justitieminister. I vart fall bör det vara ett gott tecken att han är väl bekant med resonemangen bakom rättsstaten och de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Samtidigt kommer han att utsättas för tryck från sitt eget parti och övriga högerpartier för att gå fram med hårdare tag.

Dessutom kommer Sverige att vara ordförandeland i EU nästa halvår. Vilket innebär att till exempel ChatControl och det eviga stöket kring datalagringen kommer att hamna på den svenske justitieministerns bord.

Detta skall bli mycket intressant att följa. Vi kommer att försöka tjata in en intervju med Gunnar Strömmer – eller vem som nu blir ny justitieminister.

Uppladdningsfilter – vad händer med en ny regering?

av

Kan en ny regering stoppa de uppladdningsfilter som blir konsekvensen av EU:s upphovsrättsdirektiv? De flesta partier var ju emot sådana filter i EU-valet. Snart skall riksdagen rösta.

Om valresultatet håller i sig kommer vi att få en ny regering. Detta kan vara intressant vad gäller implementeringen av EU:s upphovsrättsdirektiv i svensk lag.

Direktivet föreskriver bland annat att tjänsteleverantörer (sociala media och andra plattformar) kan hållas ansvariga för upphovsrättsintrång som orsakas av material som användarna laddar upp.

Direktivet undviker noga ordet ”uppladdningsfilter”. Ändå är sådana automatiserade filter i praktiken det enda sättet för tjänsteleverantörerna att undvika ansvar för användarnas handlingar.

När uppladdningsfilter väl etablerats som verktyg kan syftet sedan lätt utökas, vilket i viss mån redan skett (TERREG).

Sverige har, något år försenat, fått en lagrådsremiss (från den utgående regeringen) om hur detta skall omsättas till svensk lag.

Så vad händer om vi får en ny regering?

Låt oss börja med att se vad som står att läsa i lagrådsremissen (PDF). Sidan 103:

»Även om utgångspunkten är att en tjänsteleverantör är upphovsrättsligt ansvarig för det innehåll som laddas upp, kan leverantören under vissa förutsättningar ändå gå fri från det ansvaret när verk och andra prestationer laddas upp utan tillstånd. Här krävs att leverantörerna gör vad de kan (best efforts i den engelska språkversionen) för att erhålla tillstånd. Det krävs också att leverantörerna i enlighet med höga branschstandarder för god yrkessed gör vad de kan för att säkerställa att skyddat innehåll, som rättsinnehavarna lämnat särskild information om, inte görs tillgängliga på tjänsterna (artikel 17.4). Slutligen krävs att leverantörerna agerar snabbt för att hindra tillgång till olovligt material när de uppmärksammas på förekomsten av sådant av rättsinnehavaren.«

Detta kan endast ske med uppladdningsfilter. Dessutom måste dessa filter vara smarta, begripa kontext och ha humor. Vilket inte är fallet. Sidan 104:

»Medlemsstaterna ska vidare säkerställa att användarna kan förlita sig på vissa inskränkningar i upphovsrätten när de använder de aktuella tjänsterna. Det handlar om användning för citat, kritik och recensioner och användning i karikatyr-, parodi- eller pastischsyfte (artikel 17.7 andra stycket)…«

Föreslagen lagtext (52 l 2, sid 390):

»En tjänsteleverantör ska inte ansvara för en olovlig överföring enligt 52 j § om leverantören, efter att ha fått en tillräckligt välgrundad underrättelse från rättsinnehavaren, skyndsamt hindrar tillgång till innehållet. För att ansvarsfrihet ska föreligga krävs även att leverantören har gjort det som skäligen kan krävas för att (…) säkerställa att innehåll som medför intrång i upphovsrätten till verk som rättsinnehavarna har försett leverantören med relevant och nödvändig information om, inte görs tillgängligt på tjänsten.«

Så vad händer nu? Enligt internetoperatören Bahnhofs föredömliga sammanställning över partiernas officiella inställning kan vi läsa att:

  • V är skeptiska men har inte tagit ställning till det slutliga förslaget.
  • S (som skrivit lagrådsremissen) är för den framlagda texten.
  • MP stödjer förslaget.
  • Centern är kritisk men kan nog ändå tänka sig att stödja propositionen.
  • Från L finns inget svar.
  • KD har inte tagit ställning.
  • M (som varit uttalat kritiska till uppladdningsfilter) granskar regeringens förslag ”mycket noggrant”.
  • SD säger nej till förslaget.

Högerblocket (som just nu ser ut att få regeringsmakten) är alltså mer kritiskt än den utgående regeringen.

Här skall påpekas att alla partier utom S sa nej till uppladdningsfilter i EU-valet.

Så, kommer en ny regering att kunna stoppa de lagar som kommer att leda till uppladdningsfilter?

Svaret är nej. Detta är ett EU-direktiv och frågan avgjordes med minsta möjliga marginal (och några fel-röster) i Europaparlamentet våren 2014. Som medlemsstat är Sverige skyldigt att implementera direktivet i sin lagstiftning.

Skulle riksdagen ändå säga nej kan det bli återremisser tills den röstar ja.

Möjligen kan en ny regering mjuka upp texten något. Men vi kommer ändå inte undan.

Tyvärr.

Länkar:
• Regeringens pressmeddelande »
• Lagrådsremiss (PDF) »
• Nu ska riksdagen rösta om upphovsrättsdirektivet »
• Bahnhofs sammanställning över partiernas åsikter i nätfrågor »

Valet, politikerna och de mänskliga rättigheterna online

av

Den som vill rösta för ett fritt internet, för yttrandefrihet off- såväl som online och för rätten till privatliv och privat korrespondens har ett svårt val.

Bryr man sig bara om dessa frågor finns Piratpartiet och kanske Vänsterpartiet. Piratpartiet har ingen chans att komma in i riksdagen. Och Vänsterpartiet är ett ytterkantsparti som de flesta har andra skäl att ogilla.

Vänsterpartiet skall dock ha en eloge för att ha hållit ut längst. De är idag det enda riksdagsparti som motsätter sig övervakningsstaten – efter att Miljöpartiet sålde ut sina principer i utbyte mot makt. Vad gäller yttrandefrihet befinner de sig dock på ett sluttande plan.

I övrigt är mörker. EU:s nya statligt godkända nätgranskare accepteras utan vidare debatt. EU-lagstiftning som leder till att vi får uppladdningsfilter, som skall förhandsgranska allt alla lägger upp på sociala media och andra plattformar är inte något kontroversiellt bland våra politiker.

De driver på vad gäller lagring av data om allas alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner med mera – utan misstanke om brott. Trots att EU-domstolen förbjudit verksamheten, med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Svenska politiker ser inget problem med att EU-kommissionen föreslår att all e-post och allas alla meddelanden och andra elektroniska kommunikationer skall av-krypteras, öppnas och att dess innehåll skall granskas. Av maskiner.

Alla dessa frågor faller tillbaka på de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten att fritt uttrycka sig samt rätten till privatliv och privat korrespondens.

Sverige var för övrigt med och drev fram FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. Så vi borde leva upp till vårt ord.

De mänskliga rättigheterna finns för att skydda individen mot staten. Därför är det alarmerande att se hur dessa rättigheter ständigt gröps ur och inskränks av just de politiker som nämnda rättigheter är tänkta att skydda oss emot.

Statligt godkända nätgranskare är en dålig idé. Fast Orban blir nog glad. Uppladdningsfilter är det verktyg som, när det väl finns på plats enkelt kan få utökat syfte. Sådana här lagar drabbas i princip alltid av ändamålsglidning.

Datalagring är en kränkning av rätten till privatliv som EU-domstolen sagt nej till gång på gång. Inte för att medlemsländerna bryr sig. Och förslaget om »#ChatControl« är att avskaffa den digitala brevhemligheten. Det vill säga att avskaffa rätten till privat korrespondens.

Vad är detta, annat än inskränkningar av våra mänskliga rättigheter?

Allt detta sker i stort sett utan offentlig debatt, utan insyn och i stor politisk enighet. (Ingen annan bryr sig heller.)

Så hur röstar man, om man tycker att dessa frågor är viktiga? På riktigt, viktiga.

EU:s nya verktyg begränsar rätten att fritt uttrycka sig online

av

Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är exempel på hur EU inför verktyg som kan användas för att begränsa rätten att fritt uttrycka sig online, som den slås fast i FN:s 5 juli-resolution.

Som vi uppmärksammat fyller FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet tio år. Den första artikeln lyder:

»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«

I denna bloggpost tittar vi närmare på hur EU förhåller sig till saken.

Till att börja med har EU (upphovsrättsdirektivet och förordningen om terror-relaterat innehåll online) ställt upp krav som med nödvändighet leder till att sociala media och andra aktörer kommer att behöva använda uppladdningsfilter – för att hindra spridning av olagligt innehåll.

Uppladdningsfilter är problematiska i sig. Maskiner som inte förstår kontext, humor eller nyanser skall avgöra vad som får laddas upp och spridas. Detta är rätt väl kritiserat och debatterat.

Vad som inte är lika väl ventilerat är frågan om hur uppladdningsfilter kan komma att användas i andra syften. För när de väl finns på plats, då kan syftet enkelt utökas.

Uppladdningsfilter är i sig en inskränkning i rätten att fritt uttrycka sig. Det finns inga garantier mot att de kan komma att missbrukas – med ont uppsåt, av inkompetens eller av missriktad välvilja.

En öppen fråga är om enskilda medlemsstater kommer att kunna kräva att syftet för uppladdningsfilter utökas, när systemet ändå finns på plats. I respektive länders nationella lagstiftning finns gott om exempel på sådant som är olagligt i ett (eller ett fåtal) EU-länder men inte i de andra.

En annan aktuell fråga är de så kallade Trusted Flaggers (sv: betrodda anmälare) som kommer med EU:s Digital Services Act. De är tänkta att vara statligt godkända nätgranskare, med en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

En trusted flagger kan vara en myndighet. Vilket i så fall innebär att myndigheter – utan rättslig prövning – får rätt att i praktiken censurera sociala media och andra nätplattformar.

Detta är ett avsteg från principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag och att överträdelser av denna lag skall bedömas av en oberoende domstol.

Istället blir nu myndigheters och enskilda tjänstemäns agenda, preferenser och åsikter vägledande.

Om risken för missbruk är stor när det gäller uppladdningsfilter, så är denna risk ännu mycket större vad gäller trusted flaggers.

Länder som Ungern kritiseras redan för censur och bristande frihet för media. Det är inte svårt att föreställa sig hur statligt godkända nätcensorer kommer att användas där.

En trusted flagger kan också vara en organisation som företräder »kollektiva intressen«. Vilket låter som särintressen. Det kan vara en organisation med en politisk eller semi-politisk agenda. Eller branschorganisationer. Som ges rätt att begränsa nätanvändarnas yttrandefrihet.

Både trusted flaggers och uppladdningsfilter är exempel på lagstiftning eller konsekvenser av lagstiftning som strider mot människors rätt att fritt uttrycka sig – med betydande potential för missbruk.

EU:s Digital Services Act innehåller även gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att en myndighet i Polen, Frankrike eller Rumänien kan beordra att innehåll tas bort från plattformar och servrar i Sverige – även om innehållet i fråga inte är olagligt här.

Vilket rimligen strider mot 5 juli-deklarationens skrivning om rätten att fritt uttrycka sig utan hänsyn till nationsgränser.

Det är också värt att notera att våra politiker ofta ägnar sig åt påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot sociala media. Syftet är att inskränka yttrandefriheten – inte genom lagstiftning utan genom respektive plattforms användarvillkor.

Till detta kommer sociala medias egna censurivranden och en med polariseringen växande cancel-kultur.

Skall man sammanfatta, så har EU nu infört de verktyg som krävs för att begränsa medborgarnas rätt att fritt uttrycka sig online. Vilket leder oss in i en ny fas, nämligen hur dessa kommer att användas.

5 juli-deklarationen är därför mer aktuell idag än någonsin tidigare. Det är hög tid att se till att i vart fall de europeiska demokratierna lever upp till den.

COM(2022) 209 – lagen som upphäver den digitala brevhemligheten

av

Är det nu den digitala brevhemligheten upphävs i EU? COM(2022) 209 – populärt kallad Chat Control – är ny lagstiftning som leder till granskning av innehållet i våra elektroniska kommunikationer.

Med sitt förslag vill EU-kommissionen – med kommissionär Ylva Johansson i spetsen – att innehållet i din e-post, meddelanden och chattar skall granskas. För att kontrollera att du inte ägnar dig åt sexuellt utnyttjande av barn.

För vanliga, hederliga människor är detta naturligtvis ett gigantiskt intrång i den personliga integriteten.

Innehåll som folk lagrar på molntjänster kan också komma att granskas. En 18-årsgräns införs för meddelande- och chatt-appar. App-utvecklare som vägrar acceptera Chat Control kommer att utestängas från Googles och Apples app-stores.

Oaktat syftet är den digitala brevhemligheten under attack. Rätten till privatliv och privat kommunikation är faktiskt en mänsklig rättighet, inskriven i till exempel Europakonventionen.

Och syftet, det kan enkelt utökas. Terrorism är redan på bordet. Ministerrådet diskuterar Chat Control som ett generellt verktyg för brottsbekämpning.

Systemet kan även utökas till att spana efter vissa yttranden eller åsikter som anses vara problematiska. De potentiella riskerna för missbruk är enorma.

De mänskliga rättigheterna är ytterst till för att skydda individen mot staten. Och en av dessa rättigheter är den till privatliv och privat kommunikation.

De som skrev vår rättighetskatalog såg faran i att bryta brevhemligheten.

Men nu vill man alltså runda den ändå. Med maskiner som söker igenom vad vi skriver till varandra.

Vad kan möjligen gå fel?

Vill du läsa mer och ha länkar till bakgrundsmaterial? Klicka här »