Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Hur mycket övervakning tål den svenska demokratiska rättsstaten?

av

Övervakningsstaten expanderar snabbt mot en punkt där den blir ett demokratiskt problem. Och regeringen ökar takten.

Det går alltid att finna skäl för mer övervakning. Frågan är dock hur omfattande övervakningsstaten kan bli innan våra medborgerliga rättigheter och vår demokratiska rättsstat hotas.

Det är också värt att komma ihåg att övervakning inte bara handlar om gängkriminalitet, terrorism och andra hot mot vårt samhälle. Storebrorsstaten kan – och kommer – även att drabba vanligt, hederligt folk.

Redan innan Tidö-regeringen var användningen av hemliga tvångsmedel omfattande i Sverige. Men de senaste åren har tempot i lagstiftningsarbetet ökat markant. Här är några exempel på beslut som redan fattats eller är på gång:

• Utökad möjlighet att använda hemliga tvångsmedel

Utvidgning av syfte och metod för en redan omfattande polisiär användning av avlyssning och övervakning.

Man utreder även frågan om ökad användning av hemliga tvångsmedel mot barn och unga.

• Preventiva tvångsmedel

Detta är lagstiftning som tillåter övervakning utan konkret misstanke om brott. Vilket i sig är ett brott mot rättsstatens grundläggande principer.

Nyckelordet i sammanhanget är »konkret«. Regeringen kommer undan med att det ändå i någon mening kan finnas en misstanke om pågående eller framtida brottslig verksamhet.

Med detta balanserar man verkligen på gränsen för vad som är acceptabelt med hänvisning till vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

Människor som inte misstänks för brott skall inte övervakas.

• Utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel

Regeringen har just presenterat en utökning av lagen ovan till att även omfatta mindre allvarlig brottslighet. Tröskeln sätts vid brott som kan antas ge minst tre månaders fängelse.

Idag leder endast tre av tio fall av övervakning till åtal. Vilket antyder att problemet mer handlar om övervakningens kvalitet än dess kvantitet. Här är risken uppenbar att fler oskyldiga kommer att drabbas.

• Lagen om hemlig dataavläsning blir permanent

Hemlig dataavläsning handlar om att installera spionprogram i telefoner, datorer m.m. Enheten kan då användas för avlyssning och kontroll av allt som sker och finns på densamma.

Ett allvarligt problem är att användning av sådana spionprogram bygger på säkerhetsbrister i den programvara, de operativsystem och den IT-infrastruktur som vi alla använder.

För att hemlig dataavläsning skall kunna ske måste dessa säkerhetshål lämnas öppna (istället för att rapporteras in och åtgärdas). Detta öppnar även dörren för nätbedragare, hackare, främmande makt med flera. På så sätt blir vi alla mer sårbara online.

Dessutom lider hemlig dataavläsning av problemet att även oskyldiga människor i den övervakades omgivning kommer att drabbas.

• Mer kameraövervakning

Regeringen vill höja målet för antalet bevakningskameror från 1.600 till 2.400. Dessutom vill man göra det enklare för kommuner och regioner att använda kameraövervakning.

Samtidigt utreds ökad användning av biometri, vilket i detta sammanhang innebär automatiserad AI-stödd ansiktsigenkänning i realtid. Detsamma gäller ökad användning av automatisk avläsning av registreringsskyltar och direktåtkomst till trafikkameror.

• Utökad datalagring

En utredning föreslår att lagringen av metadata om alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner m.m. skall utökas till att även omfatta meddelandetjänster online.

Detta gäller även sådana meddelandetjänster som använder totalsträckskryptering (E2EE). Vilket i så fall kräver ett förbud mot end-to-end-encrytion eller spionprogram i apparna eller på telefonen / datorn (som med hemlig dataavläsning ovan).

Här skall påpekas att EU-domstolen redan 2014 upphävde EU:s datalagringsdirektiv med hänvisning till att det strider mot vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

Enkelt uttryckt fastslog domstolen principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Trots detta fortsätter datalagringen i Sverige och många andra medlemsstater. Vilket EU-kommissionen inte visat några tecken på att ta tag i.

Och så här fortsätter det…

Existerande övervakning utökas ständigt vad gäller syfte och metod. Och nya former av övervakning tillkommer. Vilket står i konflikt med vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Syftet med våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är att skydda individen mot överheten. Därför skall de inte kompromissas bort eller kringgås.

Det finns inga tecken på att någon tänker stanna upp för att skaffa sig en helhetsbild av den svenska övervakningsstaten. Politikerna är inte ens intresserade av att utvärdera om den övervakning vi redan har är ändamålsenlig och fyller sitt syfte.

Därtill kan man lägga andra förslag som inte direkt handlar om övervakning men som ändå är högst problematiska i en demokratisk rättsstat. Till exempel anonyma vittnen.

Allt detta är sådant som kan användas av en framtida auktoritär regim för att kontrollera och förtrycka folket. Flera regeringar i EU har redan blivit påkomna med att ha planterat spionprogram i oppositionens och journalisters telefoner.

Det behövs inte ens ont uppsåt. Det räcker med dumhet, inkompetens, girighet, missriktad välvilja eller en dålig dag på jobbet för att olika övervakningsverktyg skall kunna användas på ett sätt som är förödande för den enskilde.

Naturligtvis krävs krafttag mot kriminella som kränker andras frihet, säkerhet och egendom. Men det måste gå att göra utan att upphäva de principer som är grundpelare för vår demokratiska rättsstat.

Chat Control 2: Ministerrådet trampar vatten

av

I sitt försök att driva igenom EU-kommissionens förslag om obligatorisk granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden – Chat Control 2 – har ministerrådets belgiska ordförandeskap bara skapat mer förvirring.

Bland annat vill man att meddelande-operatörerna på något magiskt sätt skall sålla ut misstänkta användare och misstänkta meddelanden – utan att själva känna till eller registrera desamma. Detta skall sedan användas för en riskbedömning som kan ligga till grund för ytterligare kontroll.

Hur detta är tänkt att gå till är oklart. Det enda ordförandeskapet har att säga är att lösningen skall vara teknikneutral och framtidssäker.

Ministerrådets rättstjänst konstaterar att detta ändå inte löser problemet med att man måste skanna alla meddelanden i ruta ett. Vilket strider mot rätten till privatliv och privat kommunikation.

Man vill även kontrollera totalsträckskrypterade (E2EE) meddelanden. Det är även här oklart hur.

Ett förslag är ”bakdörrar”, vilka skulle göra all krypterad kommunikation osäker. Ett annat förslag är ”client side scanning” med vilket spionprogram installeras i meddelande-apparna eller direkt i användarnas telefoner – för att läsa meddelanden innan de krypterats och sänts respektive efter att de tagits emot och av-krypterats. I ministerrådet finns såväl anhängare som starka motståndare till en sådan lösning.

Den svenska regeringen välkomnar ordförandeskapets förslag, men fruktar att det kan komma att leda till en stor administrativ börda för operatörerna.

Det belgiska ordförandeskapets taktik tycks dels vara att hålla kommissionens ursprungliga förslag levande – dels att hitta en kompromiss som inte samlar en blockerande minoritet i rådet. Detta även om ett sådant förslag blir obegripligt och/eller oförenligt med grundläggande mänskliga rättigheter.

• Länk: EU-Staaten weiter uneins über Chatkontrolle »

Detta är Chat Control 2: EU-kommissionen vill att dagens frivilliga skanning av användares elektroniska meddelanden skall bli obligatorisk. Detta gäller även totalsträckskrypterade (E2EE) meddelanden. AI skall granska vad som skrivs, sägs samt bilder, videos och bifogade filer för att utreda om du sprider material med övergrepp på barn eller har otillbörlig kontakt med minderåriga. En 17-årsgräns skall införas för meddelande-appar. Europaparlamentet, ministerrådets och EU-kommissionens rättstjänst säger nej till förslaget, då det bryter mot rätten till privatliv och privat korrespondens (som är en grundläggande mänsklig rättighet).

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• StopScanningMe.eu »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Chat Control: Det är totalsträckskryptering Ylva Johansson vill komma åt

av

Chat Control 2 har kört fast. Men EU:s ministerråd och EU-kommissionär Ylva Johansson vill inte ge upp tanken på att komma åt totalsträckskrypterade (E2EE) meddelanden.

I början av veckan höll EU:s inrikes- och justitieministrar möte i Bryssel. En av punkterna på ministerrådets agenda var Chat Control. (Video »)

Chat Control 1 (frivillig skanning av innehållet i medborgarnas meddelanden) förlängs, då Chat Control 2 (obligatorisk skanning samt AI-analys) kört fast i Europaparlamentet.

Det belgiska ordförandeskapet meddelade att man ändå har ambitionen att få till stånd ett beslut i ministerrådet om CC2 innan sommaren (då Ungern tar över ordförandeklubban).

Som vi rapporterade förra veckan fortsätter diskussionen och det belgiska ordförandeskapet har skickat upp några olika testballonger.

Bland annat vill man ha medlemsstaternas feedback på ett nytt sätt att göra riskbedömningar för olika meddelandetjänster (m.m.). Syftet med detta tycks vara att inte släppa frågan om tillgång till totalsträckskrypterade / end-to-end-krypterade (E2EE) meddelanden:

»Do you agree to include high-risk services using E2EE in the scope of standard detection orders, under the condition that a detection order should not create any obligation that would require a provider to create access to end-to-end encrypted data and that the technologies used for detection are vetted with regard to their effectiveness, their impact on fundamental rights and risks to cyber security?«

Vilket känns som en konstig fråga. Så här, ungefär: Skall CC2 omfatta E2EE under förutsättning att man inte kan tvinga operatörerna att bereda sig tillgång till E2E-krypterade meddelanden?

Det hela känns genomskinligt. Till att börja med är detta en uppenbar fint för att bryta ner en eventuell blockerande minoritet i ministerrådet. Att mjuka upp en text för att få igenom den och därefter strama upp den igen är ett klassiskt knep i EU:s maktspel.

Vidare handlar det om att vissa medlemsstater väldigt gärna vill komma åt E2E-krypterade meddelanden. Lyssnar man till vad inrikeskommisionär Ylva Johansson hade att säga på ministerådsmötet är det uppenbart att detta är synkat med EU-kommissionen (och Europol).

Enligt Johansson är E2EE nu det stora nya hotet mot barnen. (Nyss var det Darknet.)

Det är i sammanhanget väl känt att kommissionen och dess »högnivågrupp« arbetar intensivt med frågan om hur myndigheterna skall kunna bereda sig tillgång till E2E-krypterade meddelanden. Uppenbarligen hoppas man fortfarande att CC2 skall vara verktyget som gör detta möjligt.

Motståndet utgörs främst av Europaparlamentet som satt ner foten och sagt nej till så gott som allt av substans i CC2. Nu gäller det att det nya Europaparlament som väljs i sommar håller fast vid detta. Så länge parlamentet har tydliga röda linjer blir det svårt att finna en kompromiss i trilogförhandlingar med ministerrådet och kommissionen.

Dessutom har Europadomstolen slagit fast att rätten till E2EE är en mänsklig rättighet. Och Tyskland vill göra rätten till E2EE obligatorisk.

Dramat fortsätter. Men än så länge står CC2 och stampar på samma fläck, även om ministerrådet försöker trixa. Vi håller ett öga på detta, men just nu finns det ingen anledning till panik. Sannolikt kommer frågan att rinna över till nästa mandatperiod, efter sommarens EU-val.

Nästa möte med EU:s inrikes- och justitieministrar (RIF-rådet) hålls i Luxemburg den 13-14 juni. Om man inte gör någon fuling (som att fatta beslut om CC2 som en A-punkt* på något annat ministerrådsmöte) lär inga formella beslut fattas innan dess. Dock kommer frågan säkert att knådas bland tjänstemännen i Coreper.

(*En A-punkt är när tjänstemännen i Coreper förbereder ett ärende som sedan klubbas utan debatt på ett ministerrådsmöte utan debatt. Och då behöver det inte nödvändigtvis vara det relevanta ministerrådet. Till exempel smusslades IPRED-lagen igenom i tysthet på ett möte med rådet för fiskerifrågor.)

Relaterat:
• EU:s ministerråd ger Chat Control 2 konstgjord andning »
• Chatkontrolle: Der Rat will es nochmal versuchen »

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• StopScanningMe.eu »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Skall man protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten – eller vänta tills det är för sent?

av

»Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna startat kan det redan vara för sent.«

I ett sällsynt olyckligt uttalande säger den tyska inrikesministern Nancy Faeser (SPD) att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Vilket är snubblande nära den gamla östtyska lagstiftning som förbjöd anti-statlig agitation.

För att ge ett sammanhang är den tyska regeringen just nu hårt pressad samtidigt som högerradikala Alternative für Deutschland (AfD) går starkt i opinionen.

Det senare i kombination med en del provokativt beteende från medlemmar i AfD har utlöst en massiv protestvåg mot högerextremism i Tyskland. Vilket väckt krav på såväl partiförbud som begränsningar av yttrandefriheten.

Detta kan beskriva det mer allmänna fenomenet när till synes stabila demokratier stresstestas. Plötsligt är inte yttrandefriheten längre självklar, alla vackra ord om den till trots.

För att citera Nietzsche bör den som bekämpar monster akta sig så att inte även han själv blir ett monster.

Även om situationen i Tyskland är speciell och landets historia kastar mörka skuggor är hotet mot det fria ordet där inte unikt.

Efter EU-valet börjar unionens arbete med att utöka lagstiftningen mot hat och hot. Som vi tidigare rapporterat kommer oroväckande signaler i de förberedande dokumenten.

Europaparlamentet menar att vad som i sammanhanget skall anses utgöra hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket låter som ett väldigt brett mandat.

Parlamentet efterlyser även en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot.

Även med den mest välvilliga tolkning känns detta väldigt svepande. Vilket hakar in i den diskussion som förs i EU och andra politiska kretsar om vad man skall göra åt yttranden som man finner olämpliga men som inte är olagliga.

Antingen är yttranden lagliga eller olagliga. Att staten skall inskränka lagliga (icke olagliga) yttranden är orimligt.

I denna gråzon kan man även notera att politiker inte alltid uppskattar att bli granskade och kritiserade. Det är jobbigt när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vad som kan anses utgöra näthat inbegriper således ett stort mått av subjektivitet.

Här måste man fokusera på kärnfrågan. 5 juli-stiftelsens core mission är att försvara de mänskliga rättigheterna online, med särskild vikt vid yttrandefriheten.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Redan EU:s nya Digital Services Act (DSA) utmanar denna grundläggande rättighet. Den tillhandahåller de verktyg som krävs för att begränsa det fria ordet.

Om frågan om yttrandefrihet i EU inte skall gå över styr måste debatten komma igång i tid. När pappersarbetet börjat, positionerna låsts och förhandlingarna kommit igång kan det redan vara för sent. Det vet vi från många andra kontroversiella EU-beslut, där vi plötsligt ställts inför fullbordat faktum.

Frågan är helt enkelt om vi tänker protestera när de börjar inskränka yttrandefriheten eller om vi kommer att vänta tills det är för sent. Så ursäkta om vi tjatar.

Relaterade länkar:
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

EU:s ministerråd ger Chat Control 2 konstgjord andning

av

I ett försök att komma åt medborgarnas totalsträckskrypterade meddelanden försöker EU:s ministerråd hålla liv i Chat Control 2 – trots att förslaget i praktiken redan har fallit.

Måndag och tisdag nästa vecka (4-5 mars) samlas EU:s inrikes- och justitieministrar för möte i ministerrådet. På dagordningen står bland annat frågan om Chat Control 2. Igen.

Man har redan kommit överens med EU:s övriga institutioner om att förlänga Chat Control 1 (frivillig skanning av innehållet i användarnas meddelanden) fram till den 3 april 2026.

Nu är frågan hur man skall hantera Chat Control 2 (obligatorisk skanning av innehållet i elektroniska meddelanden), som ju redan skjutits i sank av Europaparlamentet.

Att ministerrådet alls skulle kunna nå någon kompromiss med parlamentet är osannolikt, då parlamentet sagt nej till alla bärande delar i CC2.

Det känns mer troligt att nästa EU-kommission kommer att lägga fram ett nytt förslag – Chat Control 3 – som kan träda ikraft senast i april 2026.

Detta hindrar dock inte det belgiska EU-ordförandeskapet från att diskutera frågan vidare, även om det känns lite som slöseri med tid.

Förklaringen kan möjligen ligga i att man ser CC2 som en murbräcka för att komma åt totalsträckskrypterad / E2E-krypterad kommunikation.

I sammanhanget skall noteras att Europadomstolen nyligen slagit fast att rätten till krypterad kommunikation skyddas av de mänskliga rättigheterna och vad dessa har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Alla Europarådets medlemsstater (däribland alla EU-medlemmar) är bundna av detta beslut.

Dessutom går Tyskland nu fram med lagstiftning om att göra rätten till totalsträckskryptering obligatorisk. För övrigt existerar idag inga verktyg för att granska E2E-krypterad kommunikation.

Inte desto mindre insisterar det belgiska EU-ordförandeskapet på att fortsätta diskutera CC2 i ministerrådet, på detaljnivå. Man vill även ha input från medlemsstaterna om ett antal delfrågor.

I föredragningslistan finns frågan uppsatt som en ”progress report”. Några tecken från Coreper på mer än så finns (ännu) inte.

Den svenska regeringens linje bör vara att CC2 skall läggas på hyllan tills vidare. I vart fall fram till dess att vi vet vad den nya EU-kommissionen kommer att föreslå, efter att den tillträtt vid nästa årsskifte.

Fredag den 1 mars håller riksdagens EU-nämnd möte. Då skall nästa veckas ministerrådsmöte diskuteras med justitieminister Strömmer.

Detta vore ett utmärkt tillfälle för riksdagen att göra som flera andra EU-länders parlament (bl.a. Finland och Österrike) – och säga blankt nej till Chat Control 2, då förslaget strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna.

(För övrigt kan noteras att även den nya polska regeringen säger nej till CC2.)

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• StopScanningMe.eu »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Att begränsa yttrandefriheten är kontraproduktivt

av

Att förbjuda mörka idéer och absurda påståenden istället för att bemöta dem är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

En parlamentariskt sammansatt kommitté – där alla partier i Sveriges riksdag har varit representerade – vill utöka lagen om hets mot folkgrupp (brottsbalken) samt ändra i tryckfrihetsförordningen för att förbjuda vissa yttranden om folkmord med mera. I regeringens lagrådsremiss kan man läsa att detta gäller:

»…hets mot folkgrupp som innebär att någon uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.«

De kursiverade delarna är ny text. Andra stycket gäller även hets mot folkgrupp i brottsbalken.

Man vill alltså förbjuda förnekelse eller ursäktande av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser med mera.

Det hela har aktualiserats av att allt fler boende i Sverige (främst i vissa invandrargrupper) i ökad omfattning uttrycker hat mot judar och i många fall även förnekar Förintelsen – grundat i politiska, kulturella och/eller religiösa föreställningar.

Antisemitism är så väl en anti-intellektuell som vidrig form av rasism. Att förneka Förintelsen är absurt.

Men – det finns problem med att införa ett förbud mot vissa åsikter och föreställningar. För unga människor kan det göra idéerna i fråga mer spännande. Folk som hyser dessa åsikter kan komma att odla en bild av sig själva som martyrer. Och det blir inte ett dugg lättare att bemöta sådana åsikter om man driver dem ”under jorden”.

Dessutom signalerar lagförslaget att samhället i någon mening har kapitulerat inför dessa mörka idéer. Att vi inte vill och orkar ta debatten. Att lärare som möter förintelseförnekare i sina klassrum inte längre behöver bemöta dem i sak, utan kan nöja sig med att torrt konstatera att åsikterna i fråga är olagliga.

Det känns som vi kommit till en punkt där samhället i vidare mening inte längre ids eller törs stå upp mot dumhet och ondska.

Att tro att man kan besegra galna idéer med lagstiftning är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

Nu avgörs Julian Assanges framtid

av

Nu är det dags för sista akten i dramat om Julian Assange i brittisk domstol. I samband med detta kan det vara bra att ha några grundläggande förhållanden klara för sig.

Denna vecka, 20-21 februari håller Royal Courts of Justice i London förhandlingar om utlämning av Wikileaks grundare Julian Assange från Storbritannien till USA.

USA vill ha honom utlämnad för spioneri, efter att Wikileaks publicerat ett antal läckor som varit mindre smickrande för den amerikanska administrationen (med flera).

Det handlar bland annat om USA:s krigsdagböcker från Irak och Afghanistan, läckor om amerikansk massövervakning och telegram från ambassaderna hem till State Departement i Washington.

Speciellt de senare har varit pinsamma för administrationen, då de bland annat avslöjat vad USA egentligen tycker om olika utländska ledare och regeringar. De visar också att man använder sig av dubbla budskap på ett sätt som kan vilseleda medborgarna.

Det mesta som Wikileaks publicerat har skett i samarbete med tidningar som The New York Times, The Guardian, The Telegraph, The Times, The Financial Times, Reuters, BBC, Le Monde, Der Spiegel, Die Welt, La Republica, El Pais, Politiken, YLE, Verdens Gang, Aftonbladet, DN, SvD, SVT och ett 70-tal andra ledande media jorden runt.

Men det är bara Assange / Wikileaks som åtalas.

Det bör understrykas att Wikileaks själva inte ägnat sig åt dataintrång, utan bara publicerat sådant som visselblåsare överlämnat till dem.

Ändå rör det amerikanska åtalet mot Assange spioneri – och kan ge honom 175 år i fängelse. (Det skall tilläggas att de amerikanska myndigheternas kronvittne medgivit att hans uppgifter varit påhittade.)

Fallet väcker naturligtvis oro i media, då det öppnar för att alla som publicerar uppgifter om missförhållanden i den amerikanska statsapparaten kan komma att åtalas för spioneri.

Sedan kan man tycka vad man vill om de avslöjanden Wikileaks gjort. Man kan även ha åsikter om Julian Assanges speciella personlighet.

Men det ändrar inte den principiella frågan: Skall man kunna straffas för att man publicerar information som makthavarna tycker är besvärande?

Man kan också ifrågasätta själva grunden för åtalet, spioneri. För vem skall Assange i så fall ha spionerat? Det amerikanska folket som nu fått veta vad som skett i dess namn och för dess skattepengar?

För att demokrati över huvud taget skall vara ett meningsfullt koncept måste medborgarna få veta vad makthavarna har för sig. Annars blir det omöjligt att göra informerade val och att utkräva ansvar.

Domstolen kommer nu att avgöra om Assange har rätt att driva sitt senaste (sista) försök att överklaga begäran om utlämning. Om svaret blir nej kan han vara på väg till USA inom ett par dagar efter dom.

2013-19 tillbringade Julian Assange på Ecuadors ambassad i London, efter att landets dåvarande regering beviljat honom asyl. I snart fem år har han suttit i brittiskt fängelse i väntan på att frågan om utlämning till USA skall avgöras.

EU:s framväxande Sanningsministerium

av

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

Övervakningsstatens röda linje

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna innebär det inte att den är oproblematisk, lämplig eller ens ändamålsenlig.

Vill man nå resultat i den politiska debatten bör man sortera sina åsikter och krav för att identifiera en kärna som ens motpart inte kan komma runt. Den sokratiska metoden.

Det kan till exempel handla om grundläggande mänskliga rättigheter i debatten om övervakningsstaten.

Dessa är en röd linje som politikerna offentligt bekänner sig till – och som de har har svårt att gå över utan att förlora ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. Vilket irriterar dem.

Låt oss dela in övervakningsfrågorna i tre huvudgrupper.

i) I stort sett acceptabel övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott.

ii) Övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott där övervakningsverktygen skapar oförutsedda, oönskade och olämpliga konsekvenser för medborgare och samhälle.

iii) Icke acceptabel övervakning som strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel urskiljningslös massövervakning

De flesta övervakningsverktyg hamnar i den andra gruppen. Det gäller till exempel hemlig dataavläsning – där oskyldiga i den övervakades omgivning kan komma att drabbas och där själva verktyget förutsätter försvagad IT-säkerhet vilket gör oss alla mindre säkra online.

Här kan man väga fördelar mot nackdelar. Tyvärr tenderar politiken att bara se ena sidan, vilket kan ha sin förklaring i populism, i en låst agenda eller i okunskap.

Därför är det en central uppgift att granska alla sådana förslag, peka på dess brister och klargöra dess konsekvenser.

Så till den röda linjen, de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilka inte alltid är kristallklara när man väger in dess undantag. Låt oss se till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

ARTIKEL 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1) Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2) Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Som synes är undantagen omfattande och i delar tveksamma. Men det finns ändå vissa gränser.

Bara för att rätten till privatliv får kringgås för att bekämpa brott innebär det inte att det är en brasklapp som tillåter vad som helst. Punkt ett är fortfarande huvudregeln.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner) var det centrala argumentet att undantaget kräver att det finns ett konkret brott, en misstänkt eller ett hot. Vilket inte förelåg.

Det är alltså inte OK att övervaka alla hela tiden och motivera detta med att uppgifterna kan vara bra att ha för eventuellt framtida bruk.

Enligt domstolen kan övervakning av alla hela tiden endast accepteras under en begränsad tid vid ett samhälleligt nödläge som till exempel krig. (Vilket dock är en princip som flera av EU:s medlemsstater försöker tänja bortom rimlig tolkning, för att motivera övervakning i största allmänhet.)

EU-kommissionens förslag om Chat Control 2 syftade till att göra granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden obligatorisk.

Där passerades den röda linjen. Då ägnar man sig åt massövervakning utan misstanke om brott.

Intressant nog noterade EU-kommissionen själv i sitt förslag (sid 13) att detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men den såg tydligen inget problem med detta.

Vilket däremot Europaparlamentet gjorde – och satte i praktiken stopp för CC2. (Vi vet dock att någon form av Chat Control 3 kommer att läggas fram efter EU-valet, även om dess innehåll än så länge är en öppen fråga.)

Ibland rör sig politiken farligt nära den röda linjen utan att formellt sett gå över den. Ny svensk lagstiftning om övervakning utan konkret misstanke om brott är ett exempel.

Nyckelordet är konkret. Med den formuleringen hamnar man möjligen inom något slags vedertagen tolkning av undantaget för förebyggande av brott. Men det är på håret.

Och det strider fortfarande mot såväl rättstraditioner som det allmänna rättsmedvetandet att övervaka människor som de facto inte är misstänkta för något brottsligt.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

i) I viss mån får man acceptera att verkligheten och samhällsklimatet har förändrats och att övervakning för att utreda och förhindra brott är nödvändig. Inom förutbestämda ramar och med tydliga regler som gäller lika för alla.

ii) Men man kan inte svälja vad som helst. Många förslag om övervakning är ogenomtänkta och i vissa fall med farliga och oönskade konsekvenser.

Även förslag som formellt sett inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna kan vara skadliga för enskilda och för vårt samhälle. Man skall dessutom vara medveten om att politikens intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas.

Brister och risker måste lyftas, belysas och i möjligaste mån bör politikerna avkrävas svar. Det är ett demokratiskt hygienkrav.

Tyvärr är de annars så pratglada politikerna inte pigga på att delta i en sådan diskussion. Man skulle nästan kunna misstänka att de är medvetna om att de gör något dumt.

iii) Den röda linjen går där man formellt kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Då måste motståndet lyftas till en ny nivå. Då handlar det om vårt demokratiska samhälle och själva formeln för fredlig, civiliserad mänsklig samexistens.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från överheten. Om nämnda överhet – det vill säga politikerna – försöker upphäva eller kringgå detta skydd, då är det skarpt läge. Då åker handskarna av.

Justitieminister Strömmer uttryckte nyligen viss irritation över att grundläggande mänskliga rättigheter används som ”något slags trollspö” i övervakningsdebatten.

Jag kan till viss del instämma i Gunnar Strömmers åsikt om att debatten om övervakning och rättsstat ibland blir slapp. Detta är komplex materia som ofta förenklas eller vulgariseras till en punkt där saklig diskussion blir omöjlig.

Men om man de facto går utöver alla formella undantag för skyddet av våra fri- och rättigheter (se ECHR ovan) – då skall de mänskliga rättigheterna vara ett ”trollspö”.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av idéutveckling, frihetskamp och samhälleligt framåtskridande. De är vad som skiljer oss från autokratier och teokratier. Offrar vi dem har vi förlorat.

Det finns skäl att tro att Gunnar Strömmer är högst medveten om allt detta. Och jag skall erkänna att jag hellre ser honom än någon annan som justitieminister när Tidö-avtalet nu ändå skall göras till lag – även om jag i många fall är oenig med honom i sak.

Någonstans hyser jag en enfaldig förhoppning om att han håller sig på rätt sida den röda linjen. Men just nu är han farligt nära.

Låt säga att vi har en skala där noll är ingen övervakning alls och 100 är total övervakning av alla, överallt, hela tiden. Att vi rör oss uppåt på skalan är uppenbart. Men hur mycket är lämpligt? Vid vilken punkt blir det farligt? Kan vi i vart fall diskutera saken?

Jag återvänder till hösten 2009 i Europaparlamentet: Sverige var ordförandeland i EU och dåvarande justitieminister Beatrice Ask deltog i en utfrågning i utskottet för för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE.

Den holländska liberalen Sophie in ’t Veld ställde en intressant fråga till Ask. Hon undrade om man inte i vart fall kunde stanna upp ett ögonblick för att skaffa sig en överblick över all övervakning – och utvärdera om den fyller sitt syfte samt vilka risker och problem den kan medföra.

Asks svar var att sådant hinner vi inte med.

På något sätt känns det som debatten inte kommit längre än så trots att det är 15 år sedan. Samtidigt fortsätter övervakningsstaten att svälla.

Vilket är ett problem.

Nu förlängs Chat Control 1 – i väntan på Chat Control 3

av

Tro inte att striden om Chat Control är över. Ett nytt förslag om vad som skall ersätta Chat Control 1 kommer under nästa EU-mandatperiod.

Med starka argument om grundläggande mänskliga rättigheter lyckades vi stoppa Chat Control 2 i Europaparlamentet.

CC2 skulle göra granskning av medborgarns elektroniska meddelanden obligatorisk och föreskrev även att AI skulle granska allt som skrivs, sägs och sänds för att identifiera olagligt innehåll.

För att operatörer och plattformar frivilligt skall kunna fortsätta granska sina användares meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn förlängs nu Chat Control 1, som i sin ursprungliga form går ut i sommar.

Egentligen är detta också problematiskt. Brevhemligheten är en grundläggande mänsklig rättighet som även bör gälla online. Och alla offentliga postningar kan plattformarna granska utan att det krävs någon lag alls.

Men nu är det som det är och CC1 är mindre dålig än CC2.

Just nu behandlas frågan i Europaparlamentets LIBE-utskott, där förslaget är att CC1 skall förlängas med ett år. Kommissionen vill ha en förlängning med två år och rådet med tre.

Hur som helst måste vi förbereda oss för Chat Control 3, som kommer att komma när en ny kommission tillträder efter sommarens EU-val.

Vi vet inte hur CC3 kommer att se ut mer än att man kommer att föreslå en fortsatt granskning av innehållet i folks elektroniska meddelanden. En central fråga är om det kommer att bli frivilligt eller obligatoriskt.

Vidare kan man anta att AI-analys av innehållet i våra kommunikationer knappast återkommer i CC3, i vart fall inte i sin tidigare form. Kritiken var för hård. Men vad som helt kan hända.

Den stora striden lär stå om rätten till krypterad kommunikation. Kanske i CC3, kanske i någon annan dossier. Men att frågan blir aktuell under nästa EU-mandatperiod är rätt uppenbart.

Samtidigt kör EU:s medlemsstater egna race för att kringgå krypterad kommunikation. Till exempel föreslår en svensk statlig utredning att meddelandetjänster på begäran skall tvingas överlämna innehåll i användarnas meddelanden till myndigheterna i »läsbar form«.

Uppdatering: Nu har Europaparlamentets LIBE-utskott röstat för ett års förlängning av Chat Control 1.

• European Parliament to extend voluntary chat control with some modifications »
• New chat control gate leak: Intelligence-industrial network suggests undermining encryption for other purposes than CSAM »