Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Att begränsa yttrandefriheten är kontraproduktivt

av

Att förbjuda mörka idéer och absurda påståenden istället för att bemöta dem är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

En parlamentariskt sammansatt kommitté – där alla partier i Sveriges riksdag har varit representerade – vill utöka lagen om hets mot folkgrupp (brottsbalken) samt ändra i tryckfrihetsförordningen för att förbjuda vissa yttranden om folkmord med mera. I regeringens lagrådsremiss kan man läsa att detta gäller:

»…hets mot folkgrupp som innebär att någon uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.«

De kursiverade delarna är ny text. Andra stycket gäller även hets mot folkgrupp i brottsbalken.

Man vill alltså förbjuda förnekelse eller ursäktande av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser med mera.

Det hela har aktualiserats av att allt fler boende i Sverige (främst i vissa invandrargrupper) i ökad omfattning uttrycker hat mot judar och i många fall även förnekar Förintelsen – grundat i politiska, kulturella och/eller religiösa föreställningar.

Antisemitism är så väl en anti-intellektuell som vidrig form av rasism. Att förneka Förintelsen är absurt.

Men – det finns problem med att införa ett förbud mot vissa åsikter och föreställningar. För unga människor kan det göra idéerna i fråga mer spännande. Folk som hyser dessa åsikter kan komma att odla en bild av sig själva som martyrer. Och det blir inte ett dugg lättare att bemöta sådana åsikter om man driver dem ”under jorden”.

Dessutom signalerar lagförslaget att samhället i någon mening har kapitulerat inför dessa mörka idéer. Att vi inte vill och orkar ta debatten. Att lärare som möter förintelseförnekare i sina klassrum inte längre behöver bemöta dem i sak, utan kan nöja sig med att torrt konstatera att åsikterna i fråga är olagliga.

Det känns som vi kommit till en punkt där samhället i vidare mening inte längre ids eller törs stå upp mot dumhet och ondska.

Att tro att man kan besegra galna idéer med lagstiftning är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

Nu avgörs Julian Assanges framtid

av

Nu är det dags för sista akten i dramat om Julian Assange i brittisk domstol. I samband med detta kan det vara bra att ha några grundläggande förhållanden klara för sig.

Denna vecka, 20-21 februari håller Royal Courts of Justice i London förhandlingar om utlämning av Wikileaks grundare Julian Assange från Storbritannien till USA.

USA vill ha honom utlämnad för spioneri, efter att Wikileaks publicerat ett antal läckor som varit mindre smickrande för den amerikanska administrationen (med flera).

Det handlar bland annat om USA:s krigsdagböcker från Irak och Afghanistan, läckor om amerikansk massövervakning och telegram från ambassaderna hem till State Departement i Washington.

Speciellt de senare har varit pinsamma för administrationen, då de bland annat avslöjat vad USA egentligen tycker om olika utländska ledare och regeringar. De visar också att man använder sig av dubbla budskap på ett sätt som kan vilseleda medborgarna.

Det mesta som Wikileaks publicerat har skett i samarbete med tidningar som The New York Times, The Guardian, The Telegraph, The Times, The Financial Times, Reuters, BBC, Le Monde, Der Spiegel, Die Welt, La Republica, El Pais, Politiken, YLE, Verdens Gang, Aftonbladet, DN, SvD, SVT och ett 70-tal andra ledande media jorden runt.

Men det är bara Assange / Wikileaks som åtalas.

Det bör understrykas att Wikileaks själva inte ägnat sig åt dataintrång, utan bara publicerat sådant som visselblåsare överlämnat till dem.

Ändå rör det amerikanska åtalet mot Assange spioneri – och kan ge honom 175 år i fängelse. (Det skall tilläggas att de amerikanska myndigheternas kronvittne medgivit att hans uppgifter varit påhittade.)

Fallet väcker naturligtvis oro i media, då det öppnar för att alla som publicerar uppgifter om missförhållanden i den amerikanska statsapparaten kan komma att åtalas för spioneri.

Sedan kan man tycka vad man vill om de avslöjanden Wikileaks gjort. Man kan även ha åsikter om Julian Assanges speciella personlighet.

Men det ändrar inte den principiella frågan: Skall man kunna straffas för att man publicerar information som makthavarna tycker är besvärande?

Man kan också ifrågasätta själva grunden för åtalet, spioneri. För vem skall Assange i så fall ha spionerat? Det amerikanska folket som nu fått veta vad som skett i dess namn och för dess skattepengar?

För att demokrati över huvud taget skall vara ett meningsfullt koncept måste medborgarna få veta vad makthavarna har för sig. Annars blir det omöjligt att göra informerade val och att utkräva ansvar.

Domstolen kommer nu att avgöra om Assange har rätt att driva sitt senaste (sista) försök att överklaga begäran om utlämning. Om svaret blir nej kan han vara på väg till USA inom ett par dagar efter dom.

2013-19 tillbringade Julian Assange på Ecuadors ambassad i London, efter att landets dåvarande regering beviljat honom asyl. I snart fem år har han suttit i brittiskt fängelse i väntan på att frågan om utlämning till USA skall avgöras.

EU:s framväxande Sanningsministerium

av

Redan innan EU hunnit göra hat och hot till ”federala” EU-brott har en omfattande byråkrati byggts upp för att begränsa det fria ordet online.

Håller EU på att bygga upp en ny byråkrati för nätcensur? Här är ett EU-projekt som vi kan använda för att börja nysta i frågan:

»The European Digital Media Observatory (EDMO) brings together fact-checkers, media literacy experts, and academic researchers to understand and analyse disinformation, in collaboration with media organisations, online platforms and media literacy practitioners.

EDMO will deploy a platform to support the work of a multidisciplinary community with expertise in the field of online disinformation. EDMO will contribute to a deeper understanding of disinformation relevant actors, vectors, tools, methods, dissemination dynamics, targets, and impact on society.«

Inom observatoriets ram ryms ett tiotal olika samarbetsorgan. Man tycks även ha nära band till EU-finansierade European Fact-Checking Standards Network (EFCSN). Detta är ett slags plattform för godkända organisationer som ägnar sig åt faktagranskning i medlemsstaterna. (I Sverige Källkritikbyrån, tidigare känd som Metros viralgranskare.)

Detta skall ses i ljuset av att EU:s nya Digital Services ACT (DSA) etablerar de verktyg som behövs för att kunna censurera innehåll på nätet.

DSA föreskriver även statligt godkända nätcensorer, så kallade Trusted Flaggers (”betrodda anmälare”) som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Man skall också komma ihåg att EU-kommissionen under nästa mandatperiod (efter EU-valet) kommer att lägga fram nya förslag syftande till att utöka listan över ”federala” EU-brott med hat och hot. Det finns mycket i kommissionens och Europaparlamentets dokument om detta som är oroande vad gäller yttrandefriheten.

Så, ja. Det håller på att växa fram en EU-byråkrati kring det fria ordet online.

Vilket är oroväckande med tanke på EU:s track record av att förvandla även de bästa intentioner till en byråkratisk mardröm – som med GDPR.

Desinformation är naturligtvis ett problem då sådan innebär att någon medvetet eller omedvetet sprider objektivt felaktig information. Detta påverkar människors verklighetsbild och därmed även deras förmåga att fatta informerade beslut.

Desinformation online kan bemötas på flera sätt. Ofta sker det spontant genom att andra användare regerar på felaktigheter. På X använder man denna typ av crowdsourcing för att låta användarna påpeka felaktigheter och tillföra relevant information i community notes.

Andra plattformar har en modell där anställda moderatorer tillämpar företagsledningens policybeslut. Vilket är en mer centralstyrd modell där input om sanning och kontext fattas av en mindre grupp människor. Vilket i värsta fall kan skapa single points of failure.

Det saknas inte exempel på information som varit förbjuden att framföra på sociala media men som sedan visat sig vara i stort sett korrekt och blivit allmänt vedertagen. För att undvika sådant kan det möjligen vara bättre med community notes som tillför relevant information än moderatorer som censurerar information.

Allt kompliceras av att vissa politiker och samhällsdebattörer har en tendens att avfärda kritik och åsikter de inte delar som desinformation, hat och hot. Sådant riskerar att bli kontraproduktivt och att i slutändan bara stärka de populistiska krafter man oroar sig över.

Detta är en fråga som måste hårdbevakas. Risken är att yttrandefriheten online kan komma att inskränkas på ett sätt som hotar våra grundläggande fri- och rättigheter.

Övervakningsstatens röda linje

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna innebär det inte att den är oproblematisk, lämplig eller ens ändamålsenlig.

Vill man nå resultat i den politiska debatten bör man sortera sina åsikter och krav för att identifiera en kärna som ens motpart inte kan komma runt. Den sokratiska metoden.

Det kan till exempel handla om grundläggande mänskliga rättigheter i debatten om övervakningsstaten.

Dessa är en röd linje som politikerna offentligt bekänner sig till – och som de har har svårt att gå över utan att förlora ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. Vilket irriterar dem.

Låt oss dela in övervakningsfrågorna i tre huvudgrupper.

i) I stort sett acceptabel övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott.

ii) Övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott där övervakningsverktygen skapar oförutsedda, oönskade och olämpliga konsekvenser för medborgare och samhälle.

iii) Icke acceptabel övervakning som strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel urskiljningslös massövervakning

De flesta övervakningsverktyg hamnar i den andra gruppen. Det gäller till exempel hemlig dataavläsning – där oskyldiga i den övervakades omgivning kan komma att drabbas och där själva verktyget förutsätter försvagad IT-säkerhet vilket gör oss alla mindre säkra online.

Här kan man väga fördelar mot nackdelar. Tyvärr tenderar politiken att bara se ena sidan, vilket kan ha sin förklaring i populism, i en låst agenda eller i okunskap.

Därför är det en central uppgift att granska alla sådana förslag, peka på dess brister och klargöra dess konsekvenser.

Så till den röda linjen, de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilka inte alltid är kristallklara när man väger in dess undantag. Låt oss se till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

ARTIKEL 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1) Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2) Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Som synes är undantagen omfattande och i delar tveksamma. Men det finns ändå vissa gränser.

Bara för att rätten till privatliv får kringgås för att bekämpa brott innebär det inte att det är en brasklapp som tillåter vad som helst. Punkt ett är fortfarande huvudregeln.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner) var det centrala argumentet att undantaget kräver att det finns ett konkret brott, en misstänkt eller ett hot. Vilket inte förelåg.

Det är alltså inte OK att övervaka alla hela tiden och motivera detta med att uppgifterna kan vara bra att ha för eventuellt framtida bruk.

Enligt domstolen kan övervakning av alla hela tiden endast accepteras under en begränsad tid vid ett samhälleligt nödläge som till exempel krig. (Vilket dock är en princip som flera av EU:s medlemsstater försöker tänja bortom rimlig tolkning, för att motivera övervakning i största allmänhet.)

EU-kommissionens förslag om Chat Control 2 syftade till att göra granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden obligatorisk.

Där passerades den röda linjen. Då ägnar man sig åt massövervakning utan misstanke om brott.

Intressant nog noterade EU-kommissionen själv i sitt förslag (sid 13) att detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men den såg tydligen inget problem med detta.

Vilket däremot Europaparlamentet gjorde – och satte i praktiken stopp för CC2. (Vi vet dock att någon form av Chat Control 3 kommer att läggas fram efter EU-valet, även om dess innehåll än så länge är en öppen fråga.)

Ibland rör sig politiken farligt nära den röda linjen utan att formellt sett gå över den. Ny svensk lagstiftning om övervakning utan konkret misstanke om brott är ett exempel.

Nyckelordet är konkret. Med den formuleringen hamnar man möjligen inom något slags vedertagen tolkning av undantaget för förebyggande av brott. Men det är på håret.

Och det strider fortfarande mot såväl rättstraditioner som det allmänna rättsmedvetandet att övervaka människor som de facto inte är misstänkta för något brottsligt.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

i) I viss mån får man acceptera att verkligheten och samhällsklimatet har förändrats och att övervakning för att utreda och förhindra brott är nödvändig. Inom förutbestämda ramar och med tydliga regler som gäller lika för alla.

ii) Men man kan inte svälja vad som helst. Många förslag om övervakning är ogenomtänkta och i vissa fall med farliga och oönskade konsekvenser.

Även förslag som formellt sett inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna kan vara skadliga för enskilda och för vårt samhälle. Man skall dessutom vara medveten om att politikens intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas.

Brister och risker måste lyftas, belysas och i möjligaste mån bör politikerna avkrävas svar. Det är ett demokratiskt hygienkrav.

Tyvärr är de annars så pratglada politikerna inte pigga på att delta i en sådan diskussion. Man skulle nästan kunna misstänka att de är medvetna om att de gör något dumt.

iii) Den röda linjen går där man formellt kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Då måste motståndet lyftas till en ny nivå. Då handlar det om vårt demokratiska samhälle och själva formeln för fredlig, civiliserad mänsklig samexistens.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från överheten. Om nämnda överhet – det vill säga politikerna – försöker upphäva eller kringgå detta skydd, då är det skarpt läge. Då åker handskarna av.

Justitieminister Strömmer uttryckte nyligen viss irritation över att grundläggande mänskliga rättigheter används som ”något slags trollspö” i övervakningsdebatten.

Jag kan till viss del instämma i Gunnar Strömmers åsikt om att debatten om övervakning och rättsstat ibland blir slapp. Detta är komplex materia som ofta förenklas eller vulgariseras till en punkt där saklig diskussion blir omöjlig.

Men om man de facto går utöver alla formella undantag för skyddet av våra fri- och rättigheter (se ECHR ovan) – då skall de mänskliga rättigheterna vara ett ”trollspö”.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av idéutveckling, frihetskamp och samhälleligt framåtskridande. De är vad som skiljer oss från autokratier och teokratier. Offrar vi dem har vi förlorat.

Det finns skäl att tro att Gunnar Strömmer är högst medveten om allt detta. Och jag skall erkänna att jag hellre ser honom än någon annan som justitieminister när Tidö-avtalet nu ändå skall göras till lag – även om jag i många fall är oenig med honom i sak.

Någonstans hyser jag en enfaldig förhoppning om att han håller sig på rätt sida den röda linjen. Men just nu är han farligt nära.

Låt säga att vi har en skala där noll är ingen övervakning alls och 100 är total övervakning av alla, överallt, hela tiden. Att vi rör oss uppåt på skalan är uppenbart. Men hur mycket är lämpligt? Vid vilken punkt blir det farligt? Kan vi i vart fall diskutera saken?

Jag återvänder till hösten 2009 i Europaparlamentet: Sverige var ordförandeland i EU och dåvarande justitieminister Beatrice Ask deltog i en utfrågning i utskottet för för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE.

Den holländska liberalen Sophie in ’t Veld ställde en intressant fråga till Ask. Hon undrade om man inte i vart fall kunde stanna upp ett ögonblick för att skaffa sig en överblick över all övervakning – och utvärdera om den fyller sitt syfte samt vilka risker och problem den kan medföra.

Asks svar var att sådant hinner vi inte med.

På något sätt känns det som debatten inte kommit längre än så trots att det är 15 år sedan. Samtidigt fortsätter övervakningsstaten att svälla.

Vilket är ett problem.

Nu förlängs Chat Control 1 – i väntan på Chat Control 3

av

Tro inte att striden om Chat Control är över. Ett nytt förslag om vad som skall ersätta Chat Control 1 kommer under nästa EU-mandatperiod.

Med starka argument om grundläggande mänskliga rättigheter lyckades vi stoppa Chat Control 2 i Europaparlamentet.

CC2 skulle göra granskning av medborgarns elektroniska meddelanden obligatorisk och föreskrev även att AI skulle granska allt som skrivs, sägs och sänds för att identifiera olagligt innehåll.

För att operatörer och plattformar frivilligt skall kunna fortsätta granska sina användares meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn förlängs nu Chat Control 1, som i sin ursprungliga form går ut i sommar.

Egentligen är detta också problematiskt. Brevhemligheten är en grundläggande mänsklig rättighet som även bör gälla online. Och alla offentliga postningar kan plattformarna granska utan att det krävs någon lag alls.

Men nu är det som det är och CC1 är mindre dålig än CC2.

Just nu behandlas frågan i Europaparlamentets LIBE-utskott, där förslaget är att CC1 skall förlängas med ett år. Kommissionen vill ha en förlängning med två år och rådet med tre.

Hur som helst måste vi förbereda oss för Chat Control 3, som kommer att komma när en ny kommission tillträder efter sommarens EU-val.

Vi vet inte hur CC3 kommer att se ut mer än att man kommer att föreslå en fortsatt granskning av innehållet i folks elektroniska meddelanden. En central fråga är om det kommer att bli frivilligt eller obligatoriskt.

Vidare kan man anta att AI-analys av innehållet i våra kommunikationer knappast återkommer i CC3, i vart fall inte i sin tidigare form. Kritiken var för hård. Men vad som helt kan hända.

Den stora striden lär stå om rätten till krypterad kommunikation. Kanske i CC3, kanske i någon annan dossier. Men att frågan blir aktuell under nästa EU-mandatperiod är rätt uppenbart.

Samtidigt kör EU:s medlemsstater egna race för att kringgå krypterad kommunikation. Till exempel föreslår en svensk statlig utredning att meddelandetjänster på begäran skall tvingas överlämna innehåll i användarnas meddelanden till myndigheterna i »läsbar form«.

Uppdatering: Nu har Europaparlamentets LIBE-utskott röstat för ett års förlängning av Chat Control 1.

• European Parliament to extend voluntary chat control with some modifications »
• New chat control gate leak: Intelligence-industrial network suggests undermining encryption for other purposes than CSAM »

EU tänker inskränka yttrandefriheten

av

EU är på väg att utöka sin lagstiftning mot hat och hot. Men vi får ännu inte veta vad som blir olagligt att säga. Det bestäms efter sommarens EU-val.

EU:s institutioner håller just nu på att grunda för nästa mandatperiods reglering av yttrandefriheten – i en kontext av diskriminering, hat och hot. I ett antal ordrika dokument öppnar man för nya inskränkningar av det fria ordet, offline så väl som online.

Yttrandefriheten är som du vet en grundläggande rättighet. Utan den blir demokratin meningslös.

EU:s människorättsstadga och Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Men, till dokumenten. Follow the white rabbit…

Det första dokumentet är en nyligen antagen resolution från Europaparlamentet »on extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«. I den uppmanar man Europeiska Rådet (medlemsstaterna) att få tummen ur och godkänna EU-kommissionens kommunikation »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime«.

Europaparlamentet börjar med att lista allehanda utsatta grupper. Med brasklappen att vad som anses vara hat »must not be limited only to certain grounds or motivations«. Vilket antyder att det är politikerna och inte objektiva kriterier som skall avgöra vad som är hat.

Sedan fortsätter man, i skälen:

»[W]hereas all forms and manifestations of hatred and intolerance, including hate speech and hate crimes, are incompatible with the Union values of human dignity, freedom, democracy, equality, the rule of law and respect for human rights, including the rights of persons belonging to minorities, as enshrined in Article 2 TEU; whereas the promotion and protection of those Union founding values depends on the EU institutions, Member States and any other relevant actor countering bias, prejudice and intolerance, as well as on the elimination of hatred;«

Vi måste tala lite om »hat« i en yttrandefrihets-kontext. Vad är hat, egentligen? Exakt vad menas med »alla former och manifestationer av hat«? Tolkningsutrymmet är gigantiskt. Har man verkligen tänkt igenom det här? Eller säger man något bara för att det låter bra?

Det måste till en tydlig definition. I dagens samhällsdebatt tycks allt från människor som ifrågasätter rådande politik till folkmords-propaganda buntas ihop under rubriken »hat«.

Om det skall lagstiftas om vad folk får säga, då måste det vara kristallklart var gränsen går. Och varför. Vilket är något som parlamentet inte tycks reflektera närmare över.

Parlamentet efterlyser däremot en »holistisk respons« och en »multidimensionell approach«. Samt att kommissionen rekommenderas ha en »open ended approach« till vad som skall listas som hat och hot. Vad kan möjligen gå fel?

Sedan skriver man att även hat som inte är olagligt är ett… problem. Det kan i någon mening vara så. Men antingen är saker lagliga eller olagliga, tillåtna eller förbjudna.

Om staten vill hindra ett visst uttryck, då måste det vara olagligt på förhand. Man kan inte springa omkring och tysta eller straffa människor för saker som inte är olagliga bara för att man ogillar vad som sägs.

Här anas en viss intellektuell slapphet från de folkvaldas sida. Speciellt när det handlar om något så viktigt som en av våra grundläggande mänskliga rättigheter, yttrandefriheten.

Sedan skriver man att den politiska diskursen och valrörelser (läs: demokratiska val) är en grogrund för hat. Därefter påstår man att det är ett problem att hatlagstiftningen inte ser likadan ut i alla EU-länder. Varför det senare skulle vara ett problem är mer oklart.

Plus den vanliga slängen om att internet är förfärligt.

Summan av kardemumman är att man masserar fram en gemensam minimilagstiftning mot diskriminering, hat och hot i EU. Däremot sägs inte ett ljud om vad som skall vara förbjudet att säga, varför eller hur detta skall upprätthållas.

Vi fortsätter ner i kaninhålet. Det dokument – COM(2021) 777 »A more inclusive and protective Europe: extending the list of EU crimes to hate speech and hate crime« – från EU-kommissionen som parlamentet nu uppmanar rådet att godkänna har också sina problem.

Kommissionens papper är om möjligt ännu pladdrigare, vagt och fyll med vackra men till intet förpliktigande ord än parlamentets resolution. Men kärnan är:

»The Commission aims to bring forward an extension of the list of areas of EU crimes, to include hate speech and hate crime.«

Här kommer man att knyta ihop säcken med de förberedelser som gjorts i bland annat EU:s nya Digital Services Act – som sträcker sig så långt som till gränsöverskridande nedtagningsorder av innehåll på nätet från servrar i en annan medlemsstat där nämnda innehåll inte nödvändigtvis är olagligt.

I sammanhanget noteras att »hate speech is criminalised in all the Member States on grounds of race, colour, religion, descent, national or ethnic origin«. Men det räcker tydligen inte. Det känns som att ambitionen är att ingen någonsin skall behöva uppleva något obehagligt.

Men fortfarande inte ett ord om vilka yttranden som skall vara olagliga eller hur något av detta skall gå till i verkligheten.

Det blir en fråga för den nya EU-kommissionen och det nyvalda EU-parlamentet, efter sommarens EU-val. Då gäller det att slå vakt om de grundläggande mänskliga rättigheterna:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Chatcontrol i ministerrådet i mars – vad säger EU-nämnden?

av

Frågan om Chat Control 2 är inte död. Den 4-5 mars kommer den upp på EU:s ministerråd igen. Fredag den 1 mars behandlas ärendet i riksdagens EU-nämnd.

Den 4-5 mars kommer frågan om Chat Control 2 upp i EU:s ministerråd. Frågan är hur – eller om – man tänker gå vidare.

Europaparlamentet har redan sagt nej till det mesta som är kontroversiellt med Chat Control 2. Och EU-kommissionen har efter det låtit meddela att den vill förlänga den nuvarande lagstiftningen, Chat Control 1, med två år.

Chat Control 1 innebär att meddelandetjänster får rätt att frivilligt undersöka sina användares elektroniska meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn. Chat Control 2 gör det obligatoriskt.

CC2 innebär också att man skall använda ännu icke existerande teknik för att identifiera tidigare okänt olagligt innehåll bland de filer och bilder du sänder. Plus att AI skall granska vad som skrivs i folks elektroniska meddelanden, för att kontrollera att de inte ägnar sig åt något i sammanhanget olagligt.

Allt är tänkt att samordnas via en ny EU-myndighet, EU Center.

Ministerrådet har under det senaste året varit splittrat och oförmöget att fatta beslut. Vissa medlemsstater säger blankt nej. Andra säger entusiastiskt ja. Och några, däribland Sverige, kan tänka sig något slags kompromiss.

Den första frågan blir därför om ministerrådet alls kan enas om något under det belgiska ordförandeskapet. Inget tyder på att medlemsstaternas positioner har förändrats.

Man kan dock inte utesluta att belgarna lägger fram en helt ny kompromiss. Därför gäller det att hålla ögonen på vad som sker i rådet och hos tjänstemännen i COREPER.

Den andra frågan är om det alls är meningsfullt att klubba ett förslag i rådet när parlamentet säger tydligt nej. Att gå in i trilog-förhandlingar (kommissionen, rådet och parlamentet) känns inte meningsfullt.

I trilogförhandlingar – som förs bakom stängda dörrar – kan vad som helst ske.

En annan lösning är att rådet sänder tillbaka CC2 till kommissionen för att omarbetas eller arkiveras för gott.

Hur som helst kommer CC2 upp på EU:s ministerrådsmöte den 4-5 mars. Inför detta möte måste Sverige ha en linje.

Än så länge driver den svenska regeringen en kompromiss som är nästan men inte riktigt lika dålig som kommissionens ursprungsförslag.

Ännu har riksdagens EU-nämnd inte tyckt något av substans. Om den vill skulle den kunna göra som finska riksdagen – som har instruerat sin regering att säga nej till CC2.

Inför ministerrådsmötet 4-5 mars håller EU-nämnden möte fredagen den 1 mars. Vilket bör uppmärksammas. Att EU-valet hålls tre månader senare kan bidra till att göra frågan het.

Om CC2 fortsätter vara i limbo i ministerrådet går den över till det ungerska ordförandeskapet, som tillträder efter halvårsskiftet i sommar.

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• Allt du behöver veta om #ChatControl »
• StopScanningMe.eu »

• Använd denna mail-robot för att protestera mot förslaget om Chatcontrol »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Ny svensk datalagring och bakdörrar till krypterad kommunikation

av

Den förra regeringen tillsatte en utredning om datalagring och krypterad kommunikation. Dess förslag bygger på missuppfattningar om hur internet och telekommunikationer fungerar, är oproportionerliga, strider mot skyddet för privatliv och privata kommunikationer samt mot EU-rätten. Nu förväntas den nya regeringen göra utredningens förslag till lag.

Den 1 november gick remisstiden ut för SOU 2023:22 om »Datalagring och åtkomst till elektronisk information«.

Datalagringen har varit en surdeg i tio år, sedan EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Domstolens position kan enkelt beskrivas så här: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hoppades att den svenska lagen om datalagring skulle klara sig. Men 2016 fann EU-domstolen att även den var oförenlig med EU-rätten.

Vilket ledde till en ny svensk lag – som i princip har samma grundläggande fel som den förra. Enda skälet till att den finns kvar är att den (ännu) inte prövats i EU-domstolen.

Medveten om detta tillsatte justitieminister Morgan Johansson (S) en utredning, som under försommaren presenterades för den nya regeringen och justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Som utredningens namn antyder handlar denna utredning inte bara om datalagring, utan även mer allmänt om myndigheternas »åtkomst till elektronisk information«.

Vilket i stycken leder till begreppsförvirring. Nu rör man ihop lagring av metadata (datalagring) med mer allmän tillgång till innehållet i elektroniska kommunikationer. Förmodligen hade det varit bättre att utreda frågorna var och en för sig.

• Datalagring

Vad gäller datalagringen föreslår utredningen att man antingen kan välja att lagra all kommunikationsdata (nationell säkerhetslagring) i händelse av ett nationellt nödläge under en begränsad tid, på inrådan av Säpo.

Eller att man ägnar sig åt riktad lagring – till exempel vid större stationer i kollektivtrafiken, i områden med hög brottslighet och där det kan tänkas bli trubbel.

Varpå utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.

I vart fall det senare skulle inte tåla en granskning i EU-domstolen.

Med ett väldigt krystat resonemang menar utredaren att det vore att bryta mot de mänskliga rättigheternas krav på rätten till privatliv att inte upphäva samma mänskliga rättigheter. Ur vårt remissvar:

»Utredaren menar där att skrivningen i artikel 8 i Europakonventionen om att det finns en skyldighet för det allmänna att tillförsäkra enskilda skydd för privat- och familjeliv innebär att (vissa) integritetsintrång bör kriminaliseras.

För att sådana brott ska kunna bekämpas krävs i sin tur att staten har tillgång till effektiva utredningsverktyg och eftersom datalagring, enligt utredaren, är ett sådant skulle frånvaro av datalagring innebära ett staten inte levde upp till de enskildas konventionsskyddade rätt till skydd av privatlivet.

Därmed kan enligt utredaren inte heller artikel 8 i Europakonventionen i användas för att begränsa datalagring. En begränsning blir i stället ett brott mot artikel 8.

Utifrån detta synsätt skulle förstås inte endast utebliven datalagring hota integriteten utan också varje uteblivet intrång i enskildas privata sfär (så länge det motiverades med brottsbekämpning).

Att inte kränka människors integritet skulle innebära att man kränkte deras integritet. Orwell hade inte kunnat uttrycka det bättre.«

I sammanhanget kan även noteras att de grundläggande mänskliga rättigheterna är till för att skydda individen mot staten – inte individer mot andra individer. För det senare finns vanlig lagstiftning.

• Krypterad kommunikation

I den del av utredningen som handlar om »åtkomst till elektronisk information« kan man läsa följande:

»Även tillhandahållare av Noik (nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster) ska alltså vara skyldiga att bedriva sin verksamhet så att beslut om hemliga tvångsmedel kan verkställas och så att verkställandet inte röjs. Det omfattar även de fall en tillhandahållare för sina kunder möjliggör totalsträckskryptering, dvs. när bara sändare och mottagare har tillgång till meddelandena i läsbar form. I dessa fall innebär anpassningsskyldigheten att tillhandahållaren ska kunna göra uppgifterna tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter i läsbar form.«

Det vill säga att man kräver bakdörrar till krypterad kommunikation.

Ur vårt remissvar:

»En bakdörr i en tjänst kan inte begränsas till dem som har laglig tillgång till den. Finns den kan den utnyttjas av alla som känner till den, det inkluderar både organiserad brottslighet som främmande makts underrättelsetjänst. Förekomst av bakdörrar skulle sannolikt också i praktiken användas av kriminella och andra illasinnade aktörer i betydlig större utsträckning än av brottsbekämpande myndigheter.

För en kriminell är alla som har den aktuella bakdörren potentiella måltavlor (exempelvis för bedrägerier) medan brottsbekämpande myndigheter normalt är inriktade på en viss misstänkt person eller en grupp misstänkta personer. (…)

Många av de tjänster som erbjuder säkra kommunikationer idag är utländska och vänder sig till globala marknader. Det är inte sannolikt att de kommer att avskaffa totalsträckskryptering eller införa bakdörrar på grund av svenska myndighetskrav. Snarare kommer de att sluta erbjuda dessa tjänster i Sverige.«

• Vad händer nu?

Remisstiden är ute och nu skall regeringen försöka göra lag av det hela.

Det utredningen skriver om datalagring är inte i enlighet med EU-domstolens beslut och EU-rätten – eller bara orimligt i största allmänhet.

Dessutom tyder det mesta på att EU:s beslutsapparat ändå kommer att göra ett omtag vad gäller datalagringen under nästa mandatperiod 2024-29

Att ge sig på totalsträckskryptering är att förklara krig mot internet. Vilket vi kunde se under förra årets strid om Chat Control 2 – som bland annat landade i att Europaparlamentet tog principiell ställning för rätten till krypterad kommunikation.

Detta känns som en utredning som mest tillsatts för att skjuta problem på framtiden. Och när framtiden nu är här finns ändå inga bra eller rimliga svar.

Ett sista citat, ur vårt remissvar:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Länkar:
• Yttrande/Remiss över SOU 2023:22 ”Datalagring och åtkomst till elektronisk information” Ju 2023/01326 (PDF) »
• Regeringen: Datalagring och åtkomst till elektronisk information »
• SOU 2023:22 Datalagring och åtkomst till elektronisk information (PDF) »
• Utredning: Data om all slags meddelanden bör lagras »
• Datalagring – olaglig övervakning fortsätter och utökas »
• Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation »

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.