Femte juli

Nätet till folket!

Sociala media

Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.

Nya tyska regeringen och yttrandefriheten online

av

Den nya tyska regeringen vill förbjuda falsk information online – vilket väcker frågan vem som skall bestämma vad som är sant och falskt.

Den nya tyska regeringen (CDU/CSU & SPD) har en del intressanta saker om yttrandefriheten online i sitt kolationsfördrag:

  • Yttrandefriheten ska bevaras, men har gränser vid desinformation, hot och hets.
  • Medveten spridning av falsk information är inte skyddad av yttrandefriheten.
  • Plattformar får ökade krav på att ta bort olagligt innehåll och samarbeta med myndigheter.
  • Det kan också bli ökade ansvarskrav för plattformarna vad gäller innehåll.
  • Plattformar måste ha snabba, automatiserade gränssnitt till polisen för att överföra relevant data.
  • Staten vill ge oberoende medietillsyn laglig grund att agera mot manipulation, hat och hets – men inom ramen för yttrandefriheten. (!)
  • Desinformation, hat och hets ska aktivt bekämpas genom lagar och teknik.
  • En »Digitales Gewaltschutzgesetz« (digital våldsskyddslag) ska införas, speciellt inriktad på utsatta grupper.
  • Anonyma konton med brottsligt innehåll ska kunna blockeras snabbare.
  • Man vill vill förbjuda systematisk användning av bots och falska konton som används för att sprida desinformation och manipulation.
  • Man vill utveckla och strikt tillämpa EU:s Digital Services Act (DSA).

Detta med reservation för eventuella missuppfattningar och översättningsfel. Fördraget är rykande färskt.

Det fria ordet är redan hårt hållet i Tyskland. Förolämpningar (Beleidigung) är tydligt olagliga genom indirekt stöd i grundlagen. Det juridiska skyddet för personlig ära och värdighet är starkare än i till exempel Sverige (där förolämpning också är olaglig men nästan aldrig lagförs).

Det kan räcka med att säga att någon är en idiot. Eller att återposta ett sådant yttrande. Den som fälls kan dömas til böter eller fängelse. Att förolämpa någon online betraktas som värre än att göra det i den fysiska världen.

Årligen går tiotusentals fall till åklagare i Tyskland. Även hot om våld (Bedrohung) och hets (Volksverhetzung), speciellt mot folkgrupper, är också förbjudna yttranden. (En viss oklarhet om beteckningarna »hat« och »hets« tycks råda.)

Men åter till den nya regeringens koalitionsfördrag.

»Meinungsfreiheit ist ein hohes Gut – sie endet dort, wo Hass, Hetze und Desinformation unsere offene Gesellschaft zerstören.«

»Freedom of expression is a valuable asset – but it ends where hate, incitement and disinformation begin to destroy our open society.«

Se där en formulering som är värt ett helt seminarium. Hur man än vänder och vrider på saken öppnas för ett betydande mått av subjektiv bedömning. Hur skall detta gå till? På vilka grunder? Och vem skall bestämma vad som får sägas?

»Die bewusste Verbreitung falscher Tatsachenbehauptungen ist durch die Meinungsfreiheit nicht gedeckt.«

»The deliberate spread of false factual claims is not protected by freedom of expression.«

Även i detta fall är utrymmet för subjektiva bedömningar och maktmissbruk stort.

I Svensk Tidskrift skriver den tyske historikern och författaren Rainer Zitelmann:

»Tesen att falska faktapåståenden inte skyddas av yttrandefriheten är problematisk eftersom det under senare år har funnits en ökande tendens att förringa avvikande åsikter som ”hatpropaganda” och att presentera vissa åsikter som obestridliga sanningar, även när de inte är det.

Tricket: Avvikande åsikter stämplas som ”hatpropaganda” för att sedan kunna hävda att ”hat inte är en åsikt”. Dessutom framställs falska påståenden som sanningar och fakta likställs med spridandet av hatpropaganda, precis som i Orwells 1984 eller under auktoritära regimer som DDR.«

Detta väcker naturligtvis starka reaktioner med tanke på Tysklands efterkrigshistoria, där statsfientlig och annan agitation som stred mot det offentliga narrativet var förbjuden i förtryckets Östtyskland (DDR).

Under rubriken associationer till DDR är det även värt att notera hur inrikesminister Nancy Faeser (SPD) i den utgående regeringen har uttryckt sig:

»Diejenigen, die den Staat verhöhnen, müssen es mit einem starken Staat zu tun bekommen.«

»De som hånar staten kommer att få med en stark stat att göra.«

Formuleringen har väckt oro bland kritiker, som ser paralleller till §106 i den östtyska strafflagen, som förbjöd »Staatsfiendliche hetze«, det vill säga statsfientlig agitation.

Låt oss nu gå tillbaka till redan gällande tysk lag. I ett intressant fall blev en nätprofil anmäld efter att ha kritiserat den tyska regeringens bistånd till Afghanistan i en tweet. Han menade att vi lever i »ett dårhus«. Vilket regeringen inte uppskattade – och därför anmälde honom.

Kammergericht Berlin fastställde ett föreläggande som förbjöd honom att göra sådana uttalanden. Vilket senare upphävdes av den tyska författningsdomstolen, som menade att staten inte har något grundlagsskyddat anspråk på skydd av sin ära och att den måste tåla även skarp och polemisk kritik.

Här kan man ana olika förhållningssätt mellan den verkställande och den högsta dömande makten. Vilket möjligen kan båda gott när den tillträdande tyska regeringen nu vill begränsa yttrandefriheten ytterligare.

Detta skall bli intressant att följa.

• Koalitionsfördrag CDU/CSU & SPD (PDF) «

Relaterade länkar:
• Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG »
• Rainer Zitelmann: I Tyskland vill regeringen kunna avgöra vad som är sant »

CC0

EU ångrar GDPR och sin nya AI Act

av

EU-kommissionen ångrar nu delar av GDPR och sin nya AI-lagstiftning: Satsar 20 miljarder euro på att kompensera med AI Gigafactories och nya datacenter.

När jag arbetade i Europaparlamentet brukade vi säga att först beslutar EU, sedan debatterar man saken och därefter tar man reda på fakta. It’s funny because it’s true.

Man kan också notera att dåliga EU-förslag nästan aldrig går i papperskorgen. Istället kompromissar man tills man kommer fram till något otympligt som alla kan bli missnöjda med. Mycket talar för att Chat Control 2 kommer att bli ett exempel på detta.

Med de bästa och vackraste ambitioner ger man sig in i projekt, skriver omfattande och detaljerad lagstiftning och hinner som regel ställa till problem ute i verkligheten och näringslivet innan man inser att man kanske gått för långt. Då backar man. När skadan redan är skedd.

EU:s dataskyddsförordning, GDPR, är ett exempel. Grundprincipen att människor skall ha makten över sin egen persondata är vacker och bra på så många sätt. Men lagstiftningen har lett till tunga regelbördor och kostsam byråkrati (10-20 miljarder euro/år enligt Accenture), i delar till liten eller ingen nytta i sak. Och till en väldig massa cookie-banners.

Så nu backar EU-kommissionen. Politico rapporterar:

»The European Commission plans to present a proposal to cut back the General Data Protection Regulation, or GDPR for short, in the next couple of weeks. Slashing regulation is a key focus for Commission President Ursula von der Leyen, as part of an attempt to make businesses in Europe more competitive with rivals in the United States, China and elsewhere.«

Jag såg på nära håll när GDPR förhandlades fram och kunde redan då säga att man skapade ett byråkratiskt monster – som ständigt växte under processens gång. Utan att nödvändigtvis tillföra mer substans i kärnfrågan, persondataskyddet.

(En paradox i sammanhanget är att EU med ena handen försökt stärka persondataskyddet i kommersiella sammanhang – och med andra handen ständigt försöker försvaga medborgarnas konventionsskyddade rätt till privatliv och privat korrespondens gentemot staten.)

Ett annat exempel är EU:s nya AI Act, som i delar också är ett exempel på överreglering, detaljstyrning och byråkrati. Även där inser man nu att man skapat något som kommer att skada europeisk AI-industri, i den mån någon sådan existerar. Politico rapporterar:

»The EU executive will launch a new ”AI Continent” plan on Wednesday. According to an undated draft of the plan obtained by POLITICO, the executive wants to ”streamline” rules and get rid of ”obstacles” that it feels are slowing companies in Europe down in competing with the U.S. and China.«

Vilket är så dags nu när man redan etablerat ett omfattande regelverk – som företagen tvingats anpassa sig till. Eller som drivit nyetableringar till andra delar av världen.

Så nu överkompenserar man. EU-kommissionen vill inte bara förenkla de regler som man ägnat sju år av sammanträden åt ta ta fram. Enligt uppgifter i media lovar ordförande von der Leyen att satsa 20 miljarder euro av skattebetalarnas pengar på fem nya »AI Gigafactories« och att tredubbla kapaciteten i EU:s datacenter till år 2032. Om elen räcker och om man kan säkra tillgången till halvledare.

Om detta är vad som krävs för att stimulera europeiskt kreativt, innovativt entreprenörskap på AI-området är oklart. Vi vill inte vara onödigt EU-kritiska på denna blogg – men vi måste ändå ställa frågan om EU:s beslutsfattare begriper vad de sysslar med.

En inte allt för vågad gissning är att även delar av EU:s nya Digital Services Act kan komma att revideras. Detta då den utestänger nya aktörer (som inte har en rejäl kassakista, bra advokater och en kår av compliance officers) från att etablera sig och på allvar ta upp konkurrensen med Meta, Google, X och ByteDance på den europeiska marknaden för sociala media.

Länkar:
• Europe’s GDPR privacy law is headed for red tape bonfire within ‘weeks’ »
• Europe prepares AI charm offensive as industry trembles from tariff shocks »

CC0

Handelskriget och yttandefriheten i EU

av

Det finns en uppenbar risk för att sociala media blir en bricka i handelskriget mellan USA och EU – och att detta kommer att gå ut över yttrandefriheten på nätet.

Det finns tecken på att EU sneglar på ICT-tjänster (informations- och kommunikationsteknik) från USA som ett tänkbart mål i det handelskrig som är på väg att trappas upp. I detta ryms bland annat IT-och molntjänster samt sociala media.

Dessa sektorer lär komma att drabbas ändå, när företag och myndigheter i EU nu plockar hem många tjänster till Europa av beredskapsskäl.

I sammanhanget är det särskilt viktigt att hålla ögonen på vad EU tar sig för vad gäller sociala media, inom ramen för unionens Digital Services Act (DSA) – då de flesta sådana av betydelse är amerikanska.

Bland annat förbereder EU-kommissionen redan tidigare miljardböter för X, som anses göra för lite för att bekämpa olagligt innehåll och desinformation samt för att man ”säljer” verifikationsdekaler (blå plupp) genom att ge sådana till sina betalande kunder.

EU-kommissionen väntas ställa krav på att X gör ändringar på plattformen, enligt New York Times. Exakt hur dessa kommer att utformas får vi veta framåt sommaren.

Om man bortser från de politiska och handelspolitiska aspekterna är det oroväckande om sociala media dras in i den uppblossade handelskonflikten. Detta kan komma att få direkta konsekvenser för yttrandefriheten i Europa.

Det är som upplagt för de politiker som vill begränsa det fria ordet på internet att använda handelskonflikten med USA för att nå sina politiska mål.

Med DSA, GDPR med mera har EU redan skapat en situation där EU hamnat på efterkälken vad gäller sociala media. Big Data som Meta och Google har finansiella muskler och arméer av jurister och compliance officers för att hantera den byråkrati EU lagt på dem. Samtidigt är det i princip omöjligt för nya aktörer (som saknar dessa resurser) att slå sig in på marknaden i EU.

CC0

Yttrandefriheten i EU: Tyskland – NetzDG

av

Vi tar en titt på yttrandefriheten runt om i EU. Här är en granskning av den kritiserade tyska nätcensuren.

Tyskland har en av EU:s hårdaste lagar mot hat och hot på nätet – Netzwerkdurchsetzungsgesetz, allmänt kallad NetzDG.

En del av lagen handlar om att sociala media måste ta bort olagligt innehåll på nätet inom ett dygn. Även »potentiellt olagligt innehåll« måste granskas och, om det bedöms vara olagligt, tas bort inom sju dagar. Om så inte sker kan böter utdömas på upp till 50 miljoner euro.

Kritiker menar att lagen leder till överblockering, där plattformar hellre tar bort inlägg än riskerar böter. Detta kan begränsa yttrandefriheten och skapa ett slags privat censur där företag som saknar relevant juridisk expertis snarare än domstolar avgör vad som är tillåtet.

Det finns således ingen rättslig granskning innan innehållet tas bort, vilket gör att vissa inlägg raderas felaktigt. En studie har visat att en stor andel av det borttagna innehållet på plattformar som Facebook och YouTube i Tyskland var lagligt.

Men lagen riktar sig även mot användare som lägger upp sådant som anses hotfullt – eller »bara« förolämpande enligt en rätt vid tolkning. Detta gäller även den som åter-postar ett sådant inlägg. Det kan ge böter eller fängelse.

Att även förolämpningar betraktas som så allvarliga hänger ihop med landets historia. Man vill inte se något som kan hetsa till att grupper eller individer förföljs.

Samtidigt påminner lagstiftningen i delar om de inskränkningar av det fria ordet som gjordes i Tyskland under just de mörka åren. (Se bilden ovan.) Vilket är något av en paradox.

Det finns exempel på när satir censurerats. Även postningar från politiker i så vitt skilda partier som AfD och Die Grüne har drabbats. Det har till och med hänt att tweets plockats bort som citerat en dom från en tysk domstol.

Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media som kritiserar dess politik. Inrikesminister Nancy Faeser (SPD) har offentligt sagt att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Det finns ingen samlad statistik för hur många fall det handlar om. Men av ett inslag i CBS 60 Minutes framgår att i Niedersachsen hanterar åklagare ungefär 3.500 fall om året. Och Niedersachsen är en av 16 delstater, med knappt en tiondel av landets befolkning. Det handlar alltså om flera tiotal tusen inlägg som blir föremål för myndigheternas utredning varje år.

Stegvis ersätts NetzDG nu med EU:s Digital Services Act (DSA), som säger att olagligt innehåll skall plockas bort. Vad som anses vara olagligt avgörs dock fortfarande av nationell lagstiftning. Så tyska åklagare kan fortsätta inom i princip samma ramar som idag.

DSA föreskriver även att ett slags statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Dessa skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

I Tyskland är än så länge bara en Trusted Flagger utsedd. Det är en organisation som arbetar mot hat på nätet – och som startsats, finansierats och drivs av delstaten Baden-Württemberg. Även delstaten Bayern och tyska förbundsstaten bidrar med finansiering. Vilket föranlett att dess oberoende ifrågasatts.

Nedan kan du se två inslag om den tyska nätcensuren. Dels det ovan nämnda inslaget på CBS, dels en uppföljning från DW.

Policing the internet in Germany, where hate speech, insults are a crime | 60 Minutes.

After Trump administration attacks: Are German hate speech laws too restrictive? | DW News

CC=0

Har US VP Vance rätt om yttrandefriheten i Europa?

av

Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.

Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.

Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.

Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.

Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.

Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…

Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.

I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:

»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«

Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.

Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.

Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.

Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.

I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.

Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)

Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.

Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.

En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.

Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.

Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.

På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.

Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.

Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.

I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.

I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.

Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.

Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.

EU:s nya censur-byråkrati

av

EU:s politiker ser sin Digital Services Act som ett verktyg för att stoppa oönskad information online. Men resultatet verkar än så länge mest bli mer byråkrati.

Vi har tidigare skrivit en hel del om Trusted Flaggers (»betrodda anmälare«) i EU:s Digital Services Act (DSA). Det är ett slags statligt godkända nätcensorer som skall få en direktlina till sociala media, för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Formellt sett kan de bara begära att olagligt innehåll skall tas bort. Men de förväntas även hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks användarvillkor. Det vill säga även hålla efter innehåll som oftast inte är olagligt.

Vilket blir lite knepigt om en statligt utsedd aktör skall börja gå efter icke-olagligt innehåll. Eller för den delen olagligt innehåll – utan föregående rättslig prövning. Rollfördelningen känns inte helt genomtänkt här.

Nu kommer ytterligare en aktör inom ramen för DSA in i bilden: Monitoring Reporters.

Detta skall vara organisationer från civilsamhället, myndigheter med flera som är tänkta att hålla efter sociala media och kontrollera att de lever upp till vad DSA föreskriver och att de följer EU:s uppdaterade Code of conduct on countering illegal hate speech online +.

Denna code of conduct är en »frivillig« överenskommelse som de stora sociala medierna har skrivit under. Det övergripande syftet är att få dessa att underordna sig DSA:s långtgående krav på redovisning av hur man uppfyllt dess krav.

Sedan har vi EU:s Code of Practice on Disinformation. Även denna är »frivillig« och föreskriver bland annat användandet av faktagranskare. Vilket är något bland andra Meta och X nu är på väg att avveckla.

Men kan i sammanhanget fråga sig om det är meningsfullt att sociala media håller sig med externa faktagranskare om man istället kan använda sig av community notes för att rätta felaktigheter och tillföra kontext – samt DSA:s lagstadgade Trusted Flaggers för att identifiera och avlägsna olagligt innehåll.

Hela processen är underställd EU:s European Board for Digital Services. Den består av medlemsstaternas digitala service-koordinatorer. Dessa har som uppgift att upprätthålla DSA på nationell nivå och är ansvariga för nationella Trusted Flaggers. I Sverige ligger uppgiften hos Post- & Telestyrelsen, PTS.

Till detta skall läggas att de största sociala plattformarna och sökmotorerna (VLOP och VLOSE) förväntas identifiera och vidta åtgärder mot »systemrisker« – vilket kan betyda lite vad som helst.

Det är under denna punkt diskussionen nu förs om förmodat olämpligt och skadligt innehåll som ej är olagligt. En diskussion där det är svårt att få juridiskt hållbara, konkreta exempel på exakt vad det är man vill censurera.

Det skall därför bli intressant att se vad som kommer ut ur EU-kommissionens pågående granskning av X.

Att staten (EU) vill tysta yttranden som inte är olagliga kan – trots allt – visa sig vara lättare sagt än gjort. Även om EU-politiker i olika institutioner nu anser sig ha fått ett verktyg för att censurera sådant som de ogillar.

Vad man säkert kan säga är att EU skapat en helt ny byråkratisk apparat.

Resurser:
• Commission welcomes the integration of the revised Code of conduct on countering illegal hate speech online into the Digital Services Act »
• The EU Code of conduct on countering illegal hate speech online (2016/18) »
• The Code of conduct on countering illegal hate speech online + (2025) »
• Codes of conduct under the Digital Services Act »
• The 2022 Code of Practice on Disinformation »
• DSA: Very large online platforms and search engines »
• The enforcement framework under the Digital Services Act »
• European Board for Digital Services »
• DSA Observatory – More than an advisory group: why The European Board for Digital Services has key roles in DSA enforcement »

Relaterat:
• Möt de nya statligt godkända nätcensorerna »
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati »

EU:s digitala järnridå

av

EU:s digitala isolationism hotar vår utveckling, vårt välstånd och vår yttrandefrihet.

Ett slags digital järnridå – byggd av byråkrati – håller på att sänka sig runt EU.

Till exempel finns AI-tjänster som är blockerade i EU, på grund av EU:s nya AI Act. Om Chat Control 2 blir verklighet kommer meddelandetjänster som Signal att lämna EU. Och EU:s Digital Services Act (DSA) skapar en massiv byråkrati som driver IT-entreprenörer till andra delar av världen. För att inte nämna konsekvenserna av dataskyddsförordningen GDPR.

EU har en AI Act, men inga egna AI-företag i frontlinjen.

EU reglerar sociala media, men har inga egna stora sociala medieplattformar.

EU har ett mycket långtgående persondataskydd – samtidigt som politiken rullar ut en allt mer allomfattande massövervakning av folket.

Det är ingen naturlag att det skall vara så här. Allt är konsekvenser av medvetet fattade politiska beslut.

Samtidigt byggs en konflikt upp om censur och innehållsgranskning mellan de stora sociala medieplattformarna och EU. Resultatet kan bli att dessa måste skapa någon form av »walled gardens« för användare i EU, där informationen begränsas. Eller ytterst att vissa av företagen lämnar EU och blockerar oss användare här. (Youtube har flera gånger flaggat för att det kan ske.)

Om nu inte EU försöker stoppa dem först… Vilket landar i den debatt om yttrandefrihet och DSA vi nu ser.

På samma sätt har EU:s dataskyddsförordning (GDPR) fått många utländska medier och siter att hellre blockera användare i EU än underkasta sig förordningens massiva, byråkratiska krav. (Det är tur att det finns VPN.)

En beräkning uppskattar den totala kostnaden för GDPR i EU till drygt 200 miljarder euro. Och ytterligare 100 miljarder euro för företag utanför EU.

Kostnaderna för DSA är ännu i stort sett okända.

Center for Data Innovation uppskattar att EU:s AI Act kommer att kosta den europeiska ekonomin 31 miljarder euro under de närmaste fem åren och förväntas minska AI-investeringarna med nästan 20 procent.

EU har blivit en del av världen där det är onödigt krångligt och dyrt att driva IT-företag.

Dessutom håller vi på att skärma av oss från ett fritt och öppet flöde av in formation från övriga världen. (Det är lite som när man diskuterade att förbjuda parabolantenner i Sverige.)

På så sätt hamnar EU på efterkälken – på många områden.

Om vi till exempel inte får tillgång till samma AI-verktyg som i andra länder, då kommer det att bromsa utvecklingen på många andra områden.

Om vi inte får fri tillgång till information, då försämras vår förmåga att fatta genomtänkta beslut.

Vilket i slutändan drabbar vår tillväxt, vår utveckling och vårt välstånd. Det behöver man inte vara raketforskare för att inse.

Alla regelverk ovan är skrivna med goda intentioner och går som sådana att argumentera för. Men det betyder inte att de är bra, nödvändiga eller lämpliga. I stort sett vad som helst kan motiveras på ett eller annat sätt.

Men man kan inte bara se till ett förslags intentioner utan bör även göra en realistisk bedömning av dess konsekvenser. Vilket politiker i allmänhet och EU-politiker i synnerhet är dåliga på.

För att citera Metas Mark Zuckerberg:

»Europe has an ever-increasing number of laws, institutionalizing censorship, and making it difficult to build anything innovative there.«

EU ägnar sig enkelt uttryckt åt digital isolationism. Den tveksamma ambitionen var att bli världsledande på IT-reglering. Resultatet blev att EU nu hamnat på efterkälken både vad gäller digitala plattformar och AI. Samt att yttrandefriheten hotas.

Kusligt nog sker detta i relativt stor politisk enighet. Kampen för ett fritt och öppet internet är därför viktigare nu än någonsin tidigare.

Kan EU bestämma över X och Meta?

av

EU-politiker vill använda EU:s nya Digital Services Act för att hejda X:s och Metas mer liberala tolkning av yttrandefriheten. Men det är oklart om någon sådan formell möjlighet finns. Däremot öppnas för informella påtryckningar och sanktioner.

Den senaste tiden har politiker hotat med EU:s nya Digital Services Act (DSA) till exempel när Elon Musk samtalat med Donald Trump och tyska AfD:s Alice Weidel på X.

Man har också mullrat mot Meta, efter att Mark Zuckerberg meddelat att man lättar på censuren och ersätter sina externa faktagranskare med community notes.

Trots allt buller kan DSA – formellt sett – endast användas för att avlägsna olagligt innehåll.

Men det finns problem om man ser till vad som de facto är olagligt. Till exempel kan nämnas att hädelse och information om eller främjande av abort är olaglig i vissa EU-länder. Det är inte som att det saknas orimliga lagar i EU:s medlemsstater.

EU är dessutom på väg att göra »hat« till ett EU-brott (som till exempel terrorism och vapensmuggling). Det vi ser nu är en del i en större helhet.

DSA är långt ifrån en kristallklar lagstiftning. Mycket stora onlineplattformar och mycket stora onlinesökmotorer förväntas identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från tjänsten. Vilket kan betyda lite vad som helst.

Utifrån detta skall man sedan införa rimliga, proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder.

Ett sätt för EU att mygla med detta – som tillämpats under lång tid, redan innan DSA – är att politiken utsätter sociala media för påtryckningar, som syftar till att använda plattformarnas användarvillkor för att begränsa yttranden som vore allt för känsliga att förbjuda genom lag.

Strikt formellt sett kan det dock vara svårt för EU att använda DSA för att hindra Meta från att göra sig av med sina externa faktagranskare. Å andra sidan kan det bli en rättslig fråga huruvida community notes kan anses utgöra rimliga, proportionella och effektiva riskbegränsningsåtgärder.

Ser man till EU:s reaktioner på Musks samtal med Trump och Weidel (AfD) på X är det ett gungfly. Formellt sett har inget olagligt skett. Men det saknas inte röster som ser dem som systemhotande. Samtalet med Weidel granskades enligt uppgift av 150 EU-tjänstemän i jakt på något som stider mot DSA. Och i Tyskland finns vill tunga aktörer helt förbjuda AfD.

Här skall även nämnas att EU givit sig självt rätt att utfärda gigantiska böter för den som anses bryta mot DSA. (6% av den globala årsomsättningen.)

Vad finns det då för spärrar mot att använda DSA som verktyg för censur?

Artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och artikel 11 i EU:s människorättsstadga (som är en del av EU:s fördrag) säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser. Denna artikel hindrar inte en stat att kräva tillstånd för radio-, televisions- eller biografföretag.«

Notera särskilt avsnittet »utan offentlig myndighets inblandning«. Men denna rätt är inte absolut. I Europakonventionen 10:2 kommer undantagen:

»Eftersom utövandet av de nämnda friheterna medför ansvar och skyldigheter, får det underkastas sådana formföreskrifter, villkor, inskränkningar eller straffpåföljder som är föreskrivna i lag och som i ett demokratiskt samhälle är nödvändiga med hänsyn till den nationella säkerheten, den territoriella integriteten eller den allmänna säkerheten, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral, till skydd för annans goda namn och rykte eller rättigheter, för att förhindra att förtroliga underrättelser sprids eller för att upprätthålla domstolarnas auktoritet och opartiskhet.«

Vilket är en rätt omfattande brasklapp. Det är lätt att se hur EU kan komma att försöka klämma in rätt mycket under dessa undantag.

Därmed kan både fallen med X och Meta bli rena tolkningsfrågor. Dock har EU-domstolen (om frågan går dit) en tendens att sätta huvudregeln före undantagen. (Se domen som upphävde EU:s datralagringsdirektiv.) Men man kan aldrig säkert veta.

Möjligen kan även den amerikanska uppfattningen att DSA (m.m.) utgör handelshinder ha en avhållande effekt vad gäller att driva frågan till sin spets.

Sammanfattningsvis: DSA ger EU rätt att censurera olagligt innehåll. Det är inte alls uppenbart att varesig de frågor som nu rör X eller Meta bryter mot förordningen. Däremot ger DSA utrymme för både EU och medlemsstater att indirekt lägga sig i vad som publiceras – speciellt inom ramen för specialreglerna för stora aktörer. Och att utfärda gigantiska böter.

Panik i censurfabriken

av

Många är upprörda över att Meta skall sluta med externa faktagranskare. Vad det egentligen handlar om är att man vill kunna censurera information som INTE är olaglig.

Plötsligt fick vi en debatt om yttrandefriheten på nätet. Det var på tiden.

Meta slutar nu använda externa faktagranskare i USA. Man har även flaggat för att göra samma sak i EU.

En riskanalys kring konsekvenserna av detta är inlämnad till EU-kommissionen i enlighet med EU:s Digital Services Act (DSA). Sedan skall kommissionen yttra sig. Den lär ha invändningar.

Förändringarna har vållat uppståndelse och upprördhet. Nyss – när folk klagade på censuren hos Facebook & Co – hävdades att de sociala medieföretagen är privata och därför får göra som de vill.

Nu – när Meta släpper på censuren – är budskapet att dessa privata företag inte alls skall få göra som de vill, utan att de måste kontrollera och styra vilka åsikter folket får uttrycka.

Att ersätta de externa faktagranskarna med »community notes« (som på X) bör fungera. Är det något internet är bra på, då är det att slå ner på felaktigheter.

Crowdsourcad faktagranskning blir rimligen både omfattande och allsidig. Mer så än vad någon extern faktagranskare kan erbjuda.

En del politiker och skribenter har dock uttryckt sin irritation över community notes som sådana. Och det är naturligtvis jobbigt när folk ifrågasätter och lägger sig i.

Den moderata ledamoten av Europaparlamentet, Arba Kokalari, har varit en av nyckelpersonerna bakom DSA. Till Sveriges Radio säger hon så här om Metas slopade externa fakta-granskare…

»Det är en farlig väg att gå om Facebook och Instagram skulle bli en fristad för kriminella extremister och terrorister. Och jag kommer inte acceptera att de för den typen av politik också i Europa. I Europa har vi tydliga lagar där olagligt innehåll och desinformation måste tas ner av Facebook och Instagram. Och vägrar de göra det då kommer det komma konsekvenser.«

Till att börja med är detta en halmgubbe. Ingen har sagt något annat än att olagligt innehåll skall plockas bort. Ingen.

Kokalari bör även vara medveten om att Meta kommer att behålla sina interna innehålls-moderatorer och analysverktyg, vars uppgift bland annat är att stoppa kriminalitet och terrorism.

Vad det nu handlar om är externa granskare som kritiserats för politisk slagsida (speciellt i USA) och för att driva en egen agenda. En censur som enligt Mark Zuckerberg gått för långt.

Politiken vill kunna stoppa oönskad laglig information på sociala media. Vilket skapar något slags privatiserad åsiktspolis i ett forum där användaren i princip är rättslös.

En gång i tiden stod Kokalaris parti – Moderaterna – upp för yttrandefriheten. Idag ser de det fria ordet som ett problem. Idag är de för censur.

I DSA föreskrivs bland annat Trusted Flaggers, det vill säga statligt godkända faktagranskare som skall rekommendera vad som skall plockas bort på sociala media. Vilket Kokalari lyft som något bra, men varit ovillig att diskutera.

Nu skall tilläggas att även de andra partierna (utom SD) är medskyldiga till DSA. Men som EPP-gruppens rapportör om DSA i Europaparlamentet har Kokalari ett direkt ansvar.

Låt oss nu (med risk för att tjata) se till vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga. Ur Europakonventionen…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Nyckelformuleringen är »frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning«. Trusted Flaggers går över den röda linjen. Politiska påbud om externa innehållsmoderatorer lika så. EU skall hålla fingrarna borta.

Möjligen kan hela EU:s Digital Services Act strida mot vad de mänskliga rättigheterna har att säga om yttrandefriheten. Att dränka sociala media i politiskt skapad, massiv byråkrati relaterad till vad som får sägas och skrivas är helt klart »offentlig myndighets inblandning«.

Zuckerbergs uppvaknande verkar vara när den politiska administrationen i USA direkt lade sig i vad som får sägas och icke sägas på nätet. Även om han just då snällt gjorde som han blev tillsagd.

Men nu blir det alltså ändring. Kan man ersätta externa faktagranskare med fungerande community notes och lite AI lär man dessutom spara pengar. Och få en bättre granskning.

EU kommer garanterat att bråka om att Meta vill avskaffa sina externa faktagranskare, då detta kolliderar med DSA:s ambitioner. EU har även givit sig själv rätt att utkräva astronomiska böter om sociala media inte gör som de blir tillsagda.

I sammanhanget bör man betänka att till exempel Facebook är ett amerikanskt företag, som inte får göra sig till verktyg för den amerikanska statens försök att inskränka yttrandefriheten. Man har precis kastat av dig det oket.

Nu kräver alltså EU att Facebook istället underkastar sig unionens mycket snävare regler för vad som får uttryckas. Vilket i så fall även drabbar amerikaner och alla andra i världen. Det känns inte rimligt.

EU är inte bara ett hinder för fri information och fri debatt. Vår lagstiftning hindrar utveckkling och framåtskridande. Eller för att citera Mark Zuckerberg:

»Europe has an ever-increasing number of laws, institutionalizing censorship, and making it difficult to build anything innovative there.«