Är det medias intåg på nätet – inte sociala media – som polariserar samhället?

Det diskuteras om internet och sociala media har orsakat ett mer polariserat samhällsklimat.

Naturligtvis är det fler som fått tillgång till en plattform för att yttra sig. De allra flesta tillför något till det allmänna samtalet. Andra är mer destruktiva. Vilket är ungefär som i världen utanför internet.

Dels innebär internet att vi erbjuds fler nyheter, fler åsikter, fler analyser, fler vinklar och mer kritik av rådande förhållanden. Dels medför det att dramatiskt många fler människor än tidigare har möjlighet att delta i samtalet.

Detta får naturligtvis konsekvenser, till exempel i form av att olika idéer ställs mot varandra. Vilket jag tycker man bör se som en bra sak. Det är så det skall vara i en demokrati – speciellt en parlamentarisk demokrati – för att samhällsdebatten alls skall kunna röra sig framåt.

Men om man ändå skall diskutera polarisering och internet – då finns det en vit fläck i debatten. Det är traditionella media, dess roll och verksamhet.

I dagspressens barndom var den mist lika hatad av makthavarna som internet är idag. I sin blandning av högt och lågt var den en disruptiv kraft. Den gav inte bara människor nyheter från hela världen. Den gjorde det även möjligt för vanligt folk att följa med i hur makten utövades.

Pressen har alltid levt på att sälja tidningar – eller som idag dra klick på nätet. För att denna affärsidé skall fungera måste människor vilja köpa tidningarna. Och krig, våld, skandaler, tragedier och olyckor säljer bättre än artiklar som berättar att allt är i sin ordning.

Sedan klev pressen – motvilligt – ut på internet. Här kan en nyhetscykel som förr tog minst ett dygn vara passerad på ett par timmar. Tempot är högre. Så man behöver fler krig, skandaler, tragedier och olyckor. Och i den mån utbudet av sådant inte möter efterfrågan måste något göras. Det kan till exempel ske genom att man blåser upp mindre händelser till något större än vad de i själva verket är. Eller genom att man skapar nyheter. (Kolla aldrig en bra story, som man säger i kvällspressen.)

Konfrontation är säljande nyheter. Dessutom är det lätt att skapa konfrontation. Det räcker med att intervjua ett par olika personer med olika åsikt – och sedan blåsa upp detta till något slags stor konflikt. Ännu »bättre« är om man lyckas skapa splittring inom en viss grupp. Eller om man kan skapa en konfrontation som leder till att politiker stressas till att måla in sig i ett hörn. Då kan pressen ha saker att skriva om i månader, rent av år.

Så även om pressen har en stor och viktig uppgift i att granska och hålla efter makten – så har den också en mindre ädel sida.

Därför vill jag lägga fram följande tanke: Tänk om det är pressens intåg på internet som skapat ett mer polariserat samhällsklimat?

/ HAX

Facebooks godtyckliga censur är ett problem

Facebook agerar fullständigt ologiskt och utan ett spår av konsekvens i sitt förbud mot annonser som rör »sociala frågor, val eller politik«. Dessutom är förbudet i sig ett demokratiskt problem.

En bloggpost från tidskriften Kvartals chefredaktör Jörgen Huitfeldt fångade mitt intresse. Ämnet är hur Facebook godtyckligt och inkonsekvent stoppar vissa av tidskriftens annonser. Detta är extra intressant då Kvartal är en högst »rumsren« tidskrift på den borgerliga kanten – som inte med någon måttstock kan anklagas för att sprida hat eller hot.

Till och med en annons som marknadsför en intervju med moderatledaren Ulf Kristersson censureras. Annat släpps igenom. Och vid något tillfälle har kända och respekterade debattprofiler till och med blivit tillfälligt avstängda från Facebook för att ha delat inlägg (inte annonser) som det varit fritt fram för Kvartal själva att lägga upp på plattformen.

Veckan därpå börjar vi mer konsekvent att pröva Facebooks annonseringsregler för att försöka hitta någon slags logik. Vi lägger en slant på att marknadsföra Veckopanelen med Sanna Rayman, Gunilla Kindstrand och Karin Svanborg Sjövall. Där blir det nej. Återigen med motiveringen från roboten (kanske) att man inte får marknadsföra innehåll med ”sociala frågor, val eller politik.”

Därefter provar vi med Viktor Barth-Krons kommentar om Kristdemokraterna. Den går igenom. Handlar den om val och politik? Ja tveklöst. Förstår vi varför den får grönt ljus? Nej.

Vi provar med en ytterligare kommentar av Viktor Barth-Kron. Kanske är det honom Facebook gillar? Denna gång handlar hans text om Sverigedemokraterna. Den blir nekad. Utan motivering.

Den enda förklaring jag kan komma på är att det kan röra sig om att en del människor anmäler inlägg och annonser med åsikter de inte gillar. Helt enkelt för att de vill tysta dem som har en annan åsikt. Om det är organiserat eller ej kan vi låta vara osagt. Sedan gör Algoritmen sin grej och därefter kanske eller kanske inte inlägget / annonsen granskas av en människa som kanske eller kanske inte ändrar beslutet någon gång i efterhand.

Om det är så att människor anmäler publiceringar bara för att de inte delar de åsikter som framförs – då är detta ett problem som Facebook borde ta tag i. Till exempel skulle uppenbara okynnesanmälningar kunna leda till att anmälaren stängs av för någon form av falsk tillvitelse.

Men så har vi det märkliga påstådda förbudet mot att marknadsföra inlägg som rör »sociala frågor, val eller politik«. Vilket låter som en utmärkt bekväm ursäkt för Facebook för att rensa bort sådant som någon möjligen kan uppleva som stötande eller provocerande. Och som samtidigt för tankarna till Huxleys dystopi »Du sköna nya värld«. Allt skall vara slätstruket, lättsmält och okontroversiellt till förmån för ytliga distraktioner i form av lätt underhållning.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning som social medie-plattform är detta skrämmande. Och att medvetet fördumma användarna är i ett vidare perspektiv ett demokratiskt problem.

Att förbjuda marknadsföring av inlägg som rör sociala frågor, val eller politik är dessutom att gå maktens ärenden. Ett etablerat parti eller en stor organisation med massor av följare har inga svårigheter att nå många användare genom att helt enkelt dela sina vanliga inlägg. Men för ett litet eller nytt politiskt parti, en ny aktivistgrupp eller för all del en privatperson med andra, nya åsikter innebär förbudet mot att marknadsföra inlägg att de får extremt svårt att nå det genomslag som etablerade makthavare har gratis. Spelreglerna är helt enkelt riggade.

Sedan kan man ju undra när det blev ett problem att människor intresserar sig för »sociala frågor, val eller politik«.

Facebook är förvisso ett privat företag. De får ha i stort sett vilka regler de vill. Och de är fria att sälja annonser till vilka de vill – eller att låta bli. Men det innebär inte att de kan förvänta sig att undgå kritik när de beter sig idiotiskt.

/ HAX

Kvartal: Facebooks skruvade version av yttrandefrihet »

Frankrikes lag mot näthat möter motstånd

Frankrike väntar inte på EU:s nya Digital Services Act, utan går före med egen lagstiftning mot näthat. Vilket väcker kritik. EDRi rapporterar:

»France’s draft legislation on hate speech (also called the “Avia law”) received a lot of criticism. The draft law was approved in July 2019 by the French National Assembly and will be examined by the Senate in December. It would oblige platforms to remove flagged hateful content within 24 hours or face fines. The Czech Republic first sent a detailed Opinion on the draft law. This was followed by the European Commission officially asking France to postpone the adoption of the law, mentioning in its letter a risk of violation of articles 3, 14 and 15 of the EU E-Commerce Directive.

EDRi, with the support of its members ARTICLE 19 and Access Now, submitted formal comments to the Commission to warn against the major pitfalls that the draft Avia law entails. The Commission joins EDRi in calling on France to halt the adoption of the legislative proposal. Leaving social media companies just 24 hours to do a reasoned assessment of a flagged piece of content officially appoints them as arbiters of legality and “the truth”, with heightened chilling effects on freedom of expression online. The fines companies face for non-compliance with the 24-hour deadline are disproportionate for platforms with limited resources such as not-for-profit community initiatives like Wikipedia.

Furthermore, the strict time cap will de facto lead to the use of filtering technology, resulting in over-removal of content.«

Hela vitsen med EU:s Digital Services Act – som kan komma att bli förfärlig i sig – är att man skall ha ett enhetligt regelverk vad gäller bland annat näthat. Helt enkelt eftersom internet inte tar hänsyn till nationsgränser.

Men som vanligt är fransmännen ivriga och vill springa före, vilket är en smula märkligt eftersom de samtidigt intar en överstatlig position i EU.

Möjligen hinner de nu testköra sina ofta märkliga och överdrivna idéer själva – innan de försöker tvinga på dem på alla på EU-nivå. Vilket möjligen är en bra sak, även om det är tråkigt för franska folket som nu får agera försökskaniner.

EDRi:
• France’s law on hate speech gets a thumbs down »
• Content regulation – what’s the (online) harm? »

Video: Kampen om makten över ordet

Diskussionen om internet och sociala media handlar inte bara om insamlade data eller om hat, hot och fake news – utan även om makten över ordet. Och det fria ordet har sina fiender.

Se filmen på Youtube »

Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.

Oppositionsledaren första offret för Singapores lag mot falska nyheter

Techdirt:

»Singapore’s new ”fake news” law has been deployed for the first time. The law the government is using to expand domestic surveillance and minimize dissent is definitely doing the latter. Bhavan Jaipragas reports the initial recipient of a ”fake news” citation is none other than opposition leader Brad Bowyer.«

Länk: Singapore Government Tests Out Its Fake News Law Against An Opposition Party Leader »

Porrskådespelares och sexarbetares Instagram-konton stängs utan giltiga skäl

Instagram raderar porrskådespelares och sexarbetares konton trots att de inte innehåller varesig något naket eller stötande. BBC rapporterar…

»Hundreds of porn stars and sex workers had their Instagram accounts deleted this year, and many say that they’re being held to a different standard than mainstream celebrities.

”I should be able to model my Instagram account on Sharon Stone or any other verified profile, but the reality is that doing that would get me deleted,” says Alana Evans, president of the Adult Performers Actors Guild and one of the leading voices in the battle that adult stars are waging to stay on the platform.

Ms Evans’ group has collected a list of more than 1,300 performers who claim that their accounts have been deleted by Instagram’s content moderators for violations of the site’s community standards, despite not showing any nudity or sex.

”They discriminate against us because they don’t like what we do for a living,” Ms Evans says.«

Möjligen finns det en tråkig förklaring:

»In late 2018, adult performers say, an individual or a number of individuals started a co-ordinated campaign to report accounts to social media platforms, with the clear intent of having them removed.«

Massanmälningar utan grund med enda syfte att få konton stängda, med andra ord.

Vilket är ett ofog som branschen måste försöka komma tillrätta med. Vore jag i Instagrams/Facebooks kläder – då skulle jag införa ett användarvillkor där de som okynnesanmäler konton (som inte bryter mot några regler) riskerar avstängning.

BBC: Why is Instagram deleting the accounts of hundreds of porn stars? »

USA: FBI duckar om övervakning av sociala media

Techdirt:

The ACLU is one step closer to obtaining documents detailing the FBI’s use of social media monitoring tools. The FBI replied to the ACLU’s FOIA request with a Glomar and a denial.

First, it neither confirmed nor denied it had responsive records. Then it said even if it did have some, it still wouldn’t release them. According to the FBI, releasing documents about the government’s well-known use of social media monitoring software would somehow allow criminals to take a peek at super-secret law enforcement tools. It made these assertions despite the fact it publicly secured contracts for social media monitoring tools.

Länk: Judge Says The FBI Can’t Keep Refusing To Confirm Or Deny The Existence Of Social Media Monitoring Document »

EU fruktar kryptovalutor – diskuterar förbud

Facebooks planer på en egen digital valuta – Libra – har satt ny fart på debatten om kryptovalutor bland EU:s medlemsstater.

Som vanligt gömmer man mycket av kritiken bakom argument som att kryptovalutor kan användas för brottslig verksamhet, terrorfinansiering, penningtvätt m.m. I just Libras fall är det dock att skjuta bredvid målet, eftersom valutan varken gör sändare, mottagare eller betalningshistoriken anonym. Och inte ens Bitcoin-transaktioner är omöjliga att spåra, även om det är betydligt krångligare.

Det sägs att människor har två skäl för vad de säger och tycker. Ett som låter bra – och så det verkliga skälet.

I EU-ländernas fall är den verkliga invändningen att man fruktar att stater och regeringar kan mista kontrollen över penningpolitiken om digitala valutor blir alltför populära.

Man kan förstå oron, då inte ens traditionella valutor har något annat underliggande värde än medborgarnas förtroende. I det perspektivet är vanliga pengar till och med sämre än t.ex. Bitcoin – som ju har en bestämd och förutsägbar tillväxt – medan värdet på statlig valuta snabbt kan försämras genom penningpolitiska åtgärder.

Ur ett konsumentperspektiv är en mer relevant invändning att Facebook redan vet för mycket om sina användare och därmed har farligt stor makt över våra liv. Med en egen valuta skulle företaget öka denna makt.

Vilket dock inte är någon relevant invändning mot andra, decentraliserade kryptovalutor, som Bitcoin.

Nu är frågan om EU tänker förbjuda digitala valutor – och hur det i så fall är tänkt att gå till. Det verkar som att vissa medlemsstater, som Frankrike, driver en förbudslinje. Andra länder och EU-kommissionen är dock mer avvaktande. Frågan kommer att komma upp på nytt på EU-toppmötet i december.

Ett rationellt förhållningssätt till hat och hot på nätet

EU arbetar som bekant med sin nya Digital Services Act – som bland annat kommer att sätta upp regler som rör hot och hat på nätet.

Låt oss hoppas att EU-kommissionen lyssnar till David Kaye –som är »UN Special Rapporteur on the promotion and protection of the right to freedom of opinion and expression«.

I sin senaste rapport ger han uttryck för en oro för att nätföretag och stater kan komma att inskränka grundläggande fri- och rättigheter i sin iver att hantera verkliga och upplevda kränkningar på nätet. EDRi förklarar…

»Firstly under the legality criteria, Kaye uses human rights law to show that any regulation of hate speech online (as offline) must be genuinely unlawful, not just offensive or harmful. It must be regulated in a way that does not give “excessive discretion” to governments or private actors, and gives independent routes of appeal to impacted individuals. Conversely, the current situation gives de facto regulatory power to internet companies by allowing (and even pressuring) them to act as the arbiters of what does and does not constitute free speech. Coupled with error-prone automated filters and short takedown periods incentivising over-removal of content, this is a free speech crisis in motion.«

Länk » Hate speech online: Lessons for protecting free expression »

Nätdebatten är en kamp om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden

Den som vill diskutera nätfrågor nuförtiden måste ha flera tankar i huvudet samtidigt. Många aktörer driver dubbla agendor. Sådant som ur ett perspektiv kan ses som en rimlig åtgärd eller reglering kan ur ett annat få oväntade och oönskade konsekvenser. De krafter som påstås vara goda visar sig inte vara alltigenom goda – och de onda inte alltigenom onda.

Naturligtvis är det problematiskt när Facebook, Google eller staten samlar på sig allt för mycket information om människor. Naturligtvis är det problematiskt om det sprids falska nyheter som syftar till att påverka allmänna val eller destabilisera vår demokrati. Naturligtvis kan hat och hot på nätet vara ett problem.

Men man skall akta sig för att reagera reflexmässigt. Risken är att man bara ersätter ett problem med ett annat (eller flera), som möjligen är värre. Eller att man offrar ett större värde för att lösa ett mindre problem.

Ändå är det precis vad som sker. Debattörer och politiker kräver ständigt mer reglering. Traditionella media kräver att bli räddade från en ny marknad på vilken deras gamla affärsmodeller inte fungerar. Människor som får mothugg i nätdebatten upplever sig som kränkta och kräver censur.

Ta till exempel frågan om det nya stoppet för politisk annonsering på Twitter. Företaget hävdar att budskap förtjänar att spridas genom sin egen kraft istället för mot betalning. Vilket låter ädelt men är fullständigt naivt. Resultatet blir bara att etablerade partier och kandidater med en upparbetad skara följare kan fortsätta nå en bred publik genom sina vanliga postningar – medan nya och små utmanare hindras från att ge sina budskap större spridning. Inte undra på att Twitters tilltag applåderas av stora delar av etablissemanget.

Här skall man hålla i minnet att varje inskränkning av möjligheten att uttrycka sig innebär att mängden tillgänglig information som krävs för att till exempel göra ett informerat och väl genomtänkt val minskar.

Eller ta kravet på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Hur är det över huvud taget tänkt att gå till? Vem skall avgöra vad som är sant eller falskt? Hur skall man göra när det råder oenighet om verklighetsbilden? Och vad innebär detta för den som vill ifrågasätta »etablerade« uppfattningar, påståenden och förhållanden?

I sammanhanget bör man även ägna debattörerna en del uppmärksamhet. Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)

Så även om det som sagt finns sådant som är problematiskt med nätkulturen och dess aktörer – så bör man komma ihåg att det mycket handlar om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden. Lite som när tryckpressen skakade om sin tids maktstrukturer. Det vill säga att många av det fria ordets gamla grindvakter blir irrelevanta.

/ HAX

Tips: På måndag den 11 november kl 18:30 drabbar Publicistklubben samman i en debatt med de svenska Facebook-cheferna. Den livesänds på PK:s hemsida och på dess Facebook-sida.