Femte juli

Nätet till folket!

Sociala media

Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.

Åldersgränser för sociala medier innebär ID-tvång för alla

av

EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen har gjort åldersgränser för sociala medier till sitt personliga prestigeprojekt.

På måndagen presenterade EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen en rapport om sociala medier och barn, författad av två experter som EU utsett (Special Panel on the Protection of Minors Online).

I en något haltande jämförelse säger hon:

»Just as we do not give our children keys to the car before they have their licence or let them buy alcohol until they are legally allowed, we need to set the age at which they can legally access social media.«

Det centrala är att man vill se en åldersgräns på 13 år för »Sociala medier+«. Enskilda medlemsstater skall kunna införa en högre gräns, upp till 16 år.

Vad står då plus i »Sociala medier+« för? Exempel är AI-chattbotar, onlinespel, sociala spelplattformar, appbutiker, videoplattformar med mera.

Rapporten förordar att barn introduceras till sociala medier och onlinevärlden stegvis: Ingen skärmtid för barn upp till tre års ålder. Endast skärmtid tillsammans med vuxen för 4-6-åringar. Endast begränsad och övervakad användning av åldersanpassade tjänster för unga upp till 13 års ålder. Gradvis ökad autonomi och tillgång till tjänster som är »barnsäkra som standard« för 13-18-åringar.

Man vill även se begränsningar av automatisk uppspelning, hur långt man kan scrolla och användning av »likes«. Kontroll av ålder är enligt kommissionen tänkt att ske med EU:s nya app för åldersverifiering.

Tidigare har utgångspunkten varit att myndigheterna måste visa att en digital tjänst orsakar skada innan den regleras. Nu föreslås i stället att plattformarna ska behöva bevisa att deras tjänster är säkra för barn för att yngre användare ska få tillgång till dem.

Det höjs redan röster som menar att experternas rekommendationer inte är så mycket värda, eftersom man redan på förhand bestämt vad de förväntas komma fram till. Politico rapporterar:

»Opponents of a blanket ban aren’t impressed by the process. “Usually it is better to explain the problem and find hopefully the best solution to the problem. If you have already said that we are going for a ban and we are looking for a way how to do it, then this is a little bit biased,” Estonian Justice and Digital Affairs Minister Liisa-Ly Pakosta told POLITICO.«

Sedan kan man notera att 438 andra forskare samlats i ett upprop som förklarar varför åldersgränser för sociala medier är en dålig idé. De påpekar att det inte finns några tydliga belägg för att åldersgränser gör barn säkrare online. Tvärtom kan unga då istället drivas till internets mörkare, mer insynsskyddade och totalt okontrollerade domäner. De menar också att ålderskontroller hotar internets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

I sammanhanget är det också värt att peka på Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna (och korresponderande del i EU:s rättighetsstadga) som säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

Vilket rimligen även gäller minderåriga. Så här säger Barnkonventionen – som är svensk lag och som man brukar hänvisa till i alla möjliga sammanhang:

»Barnet skall ha rätt till yttrandefrihet; denna rätt innefattar frihet att söka, motta och sprida information och tankar av alla slag, oberoende av gränser, antingen muntligen, skriftligen eller i tryck, i konstnärlig form eller genom annat uttrycksmedel som barnet väljer.«

Vilket rimligen står i konflikt med åldersgränser för sociala medier. Det gäller alltså barns rätt att ta emot såväl som att sprida information.

Slutligen är det värt att understryka att åldersgränser för sociala medier innebär att alla kommer att tvingas identifiera sig – på ett eller annat sätt – för att få använda sociala medier. Det tycks som att detta inte riktigt sjunkit in hos en bredare allmänhet ännu.

• Politico: Inside von der Leyen’s push for an EU social media ban »

EU-kommissionen:
• Special panel on child safety online »
• Statement by President von der Leyen with the Co-Chairs of the Special Panel on child safety online »

• 438 forskare: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat / tidigare bloggposter:
• Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Åldersgränser på sociala medier hotar ungas rättigheter »
• Ålderskontroll eller åsiktskontroll? »
• 389 [EDIT: 438] forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

EU ökar polariseringen

av

EU:s ansats att tysta kritiska röster istället för att bemöta dem riskerar att öka polariseringen i vårt samhälle.

Den sokratiska metoden bygger, enkelt uttryckt, på att först etablera en gemensam bild av vad någon vill åstadkomma som denne kan acceptera. Att argumentera mot vad man tror eller hoppas att någon tycker är meningslöst, om man vill uppnå någon form av resultat.

När man sedan är överens om vad motparten faktiskt vill uppnå kan man börja ställa frågor. Ofta är de till synes enklaste frågorna de knepigaste. Som: Hur? Med följdfrågor.

Målet är inte att krossa motståndaren i en debatt – utan snarare att tvinga den andre att börja tänka genom en dialog. Inte sällan slutar det med att den andre på egen hand drar slutsatsen att det han eller hon tror sig tycka, veta eller kämpa för inte är helt genomtänkt.

På så sätt kan samtalet föras framåt istället för att stå och stampa.

Detta står i skarp kontrast till hur EU behandlar det offentliga samtalet, speciellt online.

Med Digital Services Act, Trusted Flaggers, EU-stödda faktakontrollanter och EU:s nya »demokratisköld« känns ansatsen mer som att slå den som inte tycker rätt i huvudet med byråkrati och censur.

Det tros och tycks förvisso en massa märkliga saker där ute. Och det saknas inte krafter som på riktigt försöker destabilisera vårt öppna demokratiska samhälle.

Men om man bara avfärdar eller censurerar påståenden och narrativ med att de är fel, dumma eller farliga kommer man aldrig att oskadliggöra dem. Man måste ta diskussionen.

Inte bara för att bemöta avsändaren, utan även för att desarmera själva argumentet för en bredare publik som annars kan komma att ta det till sig.

Effektiv propaganda innehåller nästan alltid ett korn av sanning. Därför är det tacksamt för till exempel främmande makt att spinna narrativ utifrån verkliga förhållanden.

Att då censurera, stänga av och moderera bort kritik riskerar att göra allt värre. Istället måste man analysera och dekonstruera argumenten, skilja agnarna från vetet och acceptera om det finns ett verkligt problem som behöver hanteras i botten.

Vilket politiker har svårt att göra eftersom deras projekt, ideologier, utopier och bindning till olika kollektiv gör dem kognitivt blockerade. Skulle de erkänna att de har fel rycker de undan grunden för hela sitt mandat och politiska existensberättigande.

Så de väljer istället ett mer auktoritärt förhållningssätt. Vilket är oroväckande.

Historien visar att dåliga och farliga idéer sällan besegras genom att förbjudas. De besegras när de granskas öppet, ifrågasätts och visar sig vara ogenomtänkta.

Om EU i stället försöker administrera bort oönskade åsikter riskerar resultatet att bli det motsatta: ökad misstro, djupare polarisering och ett svagare offentligt samtal.

CC0

EU:s Demokratisköld – skydd eller åsiktskontroll?

av

Nu har ett specialutskott i Europaparlamentet givit grönt ljus för EU:s så kallade demokratisköld – trots varningar om att den kan komma att inskränka det fria ordet.

Under ledning av den svenske moderaten Tomas Tobé har Europaparlamentets specialutskott för en Europeisk Demokratisköld (EUDS) idag presenterat sin rapport om »utländsk informationsmanipulering och otillbörlig påverkan (FIMI), kritisk infrastruktur, digital resiliens och mediekompetens, civilt försvar och beredskap samt andra frågor«.

Rapporten bygger på premissen att Europas demokratier utsätts för desinformation, utländsk påverkan, cyberattacker, hybridkrigföring samt manipulation av val och samhällsdebatt.

Bland annat vill man se hårdare tillämpning av EU:s Digital Services Act (DSA), större insyn i sociala mediers algoritmer och bättre möjligheter för myndigheter och forskare att analysera informationsflöden.

Utskottet vill även inrätta ett »European Centre for Democratic Resilience«. Detta skall samordna forskning, underrättelser, analys samt motåtgärder mot desinformation och utländsk påverkan. Vill man vara raljant ligger ordet »sanningsministerium« nära till hands.

Rapporten antogs i utskottet med 20 röster för, 9 emot och 2 nedlagda. Nästa steg är behandling i parlamentets plenum senare i år. Därefter följer trilogförhandlingar med EU:s ministerråd och EU-kommissionen.

Visst, det finns illvilliga krafter som vill skada oss, destabilisera vårt samhälle och påverka samhällsdebatten. Inte minst gäller det länder som Ryssland, Belarus, Kina och Iran. Men samtidigt höjs röster som varnar för att EUDS kan komma att drabba helt legitim opinionsbildning som inte faller EU i smaken.

Balansgången mellan att skydda demokratin och att begränsa yttrandefriheten är kärnan i denna kritik. En central fråga är vem som avgör när legitim opinionsbildning övergår i »påverkan« och utifrån vilken måttstock.

Amerikanska Heritage Foundation varnar för att EU-institutioner kan komma att använda regelverket för att isolera sig från legitim politisk kritik. Risken är att obekväma åsikter, politisk opposition eller kritik mot EU:s politik stämplas som »utländsk desinformation« eller »informationsmanipulation«, vilket i förlängningen kan tysta legitima inhemska röster.

Organisationer som Future of Free Speech betonar att när teknikjättar hotas av enorma böter om de inte agerar snabbt, väljer de ofta att »övermoderera«. Det innebär att även helt lagligt och legitimt innehåll plockas bort för säkerhets skull.

Franska Jacques Delors Centre med flera pekar på att initiativet lägger ett oproportionerligt stort fokus på just externa hot och desinformation. Detta riskerar att dölja det faktum att mycket av den politiska polariseringen i Europa har inhemska, strukturella orsaker. Genom att reducera systemkritik till att handla om att medborgare blivit »vilseledda« av yttre makter riskerar man att alienera väljargrupper och öka polariseringen, snarare än att skydda demokratin.

Medan Europaparlamentets specialutskott betonar att skölden skall skydda mediefriheten och rätten att fritt forma åsikter, är juridiska experter oroliga för att verktygen – kontroll av algoritmer, faktagranskningsnätverk och påtryckningar mot plattformar – i praktiken lätt kan slå över och begränsa det fria ordet om de inte omgärdas av extremt starka garantier för rättssäkerhet och yttrandefrihet.

Ett problem i sammanhanget är att begrepp som desinformation, misinformation, informationsmanipulation, FIMI, skadliga narrativ och demokratiska risker saknar skarpa juridiska gränser.

Mycket av det som diskuteras inom Democracy Shield handlar inte om lögner utan snarare om vilka berättelser som sprids, vilka frågor som lyfts, vilka ämnen som förstärks och vilka samhällsproblem som diskuteras. Där blir gränsen mellan påverkan och opinionsbildning oklar. Det kan till exempel gälla kritik mot migrationspolitik, klimatpolitik, vaccinationspolitik, säkerhetspolitik eller EU-kritik.

I sammanhanget kan nämnas att historien visar att staten ibland har fel. Under COVID stämplades länge teorin om ett labb-läckage som desinformation. Diskussioner om vaccinens begränsningar och lockdown modererades hårt. Senare visade sig flera av dessa frågor vara legitima att diskutera. Samma sak gäller till exempel Irakkriget, NSA-avslöjandena och många korruptionsskandaler.

Ett återkommande tema i EU:s dokument om FIMI är fokus på narrativ. Det innebär att man inte bara tittar på enskilda falska påståenden utan även på bredare berättelser. Där uppstår en risk. Om staten börjar identifiera och motverka vissa narrativ hamnar man snabbt nära att bedöma vilka politiska uppfattningar som är önskvärda. Det är känsligt. En liberal demokrati brukar utgå från att staten inte skall avgöra vilka politiska berättelser som är rätt.

Till detta skall läggas risken för ändamålsglidning.

Kärnan i den liberala kritiken är egentligen ganska enkel. Demokratin skyddas inte främst genom att filtrera bort felaktiga idéer. Istället skyddas den genom att människor även får ta del av kontroversiella idéer och själva bedöma dem.

Ur det perspektivet är frågan inte om EU:s Democracy Shield har goda intentioner. Frågan är snarare om de verktyg som byggs för att bekämpa informationspåverkan samtidigt ger institutioner och makthavare makt att påverka eller begränsa den legitima politiska debatten.

Länkar:
• Europaparlamentets pressmeddelande: Special committee adopts proposals to improve the European Democracy Shield »
• Case files 2025/2069(INI) Findings and recommendations of the Special Committee on the European Democracy Shield »
• Ändringsförslag i utskottet »
• EPP: Europe’s democracies must fight back »

Tidigare: 
• EU-Kommissionen: European Democracy Shield and EU Strategy for Civil Society pave the way for stronger and more resilient democracies »

Relaterad kritik:
• European Democracy Shield: A Threat to Free Speech and Democratic Accountability »
• Feedback to the European Commission on the “European Democracy Shield” »
• Democracy shield: Defense or distraction? »

Relaterade bloggposter:
• EU:s nya demokratisköld tycks mest bestå av byråkrati (december 2024) »
• EU: Försvara demokratin med byråkrati (juni 2025) »
• EU:s demokratisköld – demokratins bröstvärn eller sanningsministerium? »

CC0

Problemen med Trusted Flaggers (DSA)

av

EU-kommissionen utformar nu riktlinjer för sina nya statligt godkända nätcensorer, Trusted Flaggers.

Fram till den 26 juni håller EU-kommissionen en konsultation där man vill ha in synpunkter på hur systemet med Trusted Flaggers skall fungera.

Trusted Flaggers är en funktion under EU:s Digital Services Act (DSA), där organisationer, särintressen och till och med myndigheter kan få en direktlinje till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som bör tas bort.

Plattformarna är inte skyldiga att följa en Trusted Flaggers rekommendationer, men deras anmälningar skall behandlas med prioritet och utan onödigt dröjsmål.

Detta skall enligt DSA egentligen bara gälla olagligt innehåll, men en ändamålsglidning tycks vara på väg. Eller rent av inbyggd i ett system som ständigt ger dem nya uppgifter.

Ett grundläggande problem är att det inte sker någon föregående juridisk prövning av om innehållet i fråga verkligen är olagligt.

Eftersom Trusted Flaggers är statligt godkända aktörer blir det märkligt att de kan rekommendera censur utan någon sådan juridisk prövning. (Speciellt om en myndighet är Trusted Flagger.)

För att staten eller dess ombud skall kunna censurera något måste man ju först slå fast huruvida innehållet verkligen är olagligt. Det borde vara grundläggande i en rättsstat.

I Brussels Signal riktar debattören och advokaten Jerzy Kwaśniewski kritik mot systemet som sådant och menar att konsultationen bara är kosmetisk.

Han skriver att de verkliga problemen med Trusted Flaggers inte tas upp. Mycket av det han kritiserar är sådant som vi tidigare har uppmärksammat här på bloggen.

Till exempel är DSA:s skrivningar om att sociala medier måste bekämpa »systemiska risker« så svävande att plattformarna tvingas övermoderera för att inte riskera extremt höga böter.

Plattformarna måste alltså gissa sig fram till vad de förväntas censurera – medan EU-kommissionen fungerar som tillsynsmyndighet, utredare och sanktionsorgan i ett.

DSA i kombination med EU:s Code of Conduct on Disinformation (frivillig, men de sociala medier som ansluter sig måste följa den) skapar en situation där plattformarna även förväntas använda extern faktakontroll.

Många av de faktagranskande organisationer som anlitas är helt eller delvis finansierade av EU, medlemsstater eller andra offentliga organ. Det väcker frågor om hur oberoende de egentligen är.

Kwaśniewski menar också att den kommande European Democracy Shield – i kombination med allt det ovanstående – visar att EU vill styra informationsmiljön och gynna »officiella narrativ«.

Fram till den 26 juni kan du lämna synpunkter till EU-kommissionen. Om du anser att Trusted Flaggers riskerar att hota yttrandefriheten är detta ett tillfälle att göra din röst hörd.

• EU: Targeted consultation: draft guidelines on trusted flaggers under the Digital Services Act (DSA) »

• EU: Draft Commission guidelines on trusted flaggers »

• Brussels Signal: Brussels is finishing its censorship machine: Europe has until June 26 to say No »

CC0

Allt om britternas 16-årsgräns för sociala medier

av

Den brittiska regeringen föreslår en åldersgräns för sociala medier – med potential för oväntade och oönskade konsekvenser.

På måndagen meddelade den brittiske premiärministern Keir Starmer att man tänker införa en åldersgräns på 16 år för sociala medier. Han säger att man tänker gå längre än något annat land.

Det blir lite förvirrande eftersom man redan tidigare har infört ett krav på åldersverifiering för webbplatser som kan tänkas innehålla något som kan vara olämpligt för minderåriga (Online Safety Act).

Men nu gäller det alltså uttryckligen sociala medier. Detaljerna dröjer dock. Starmer säger att man tänker återkomma med ett konkret förslag i sommar, att beslutet skall fattas innan jul och att reglerna börjar gälla våren 2027.

Så vilka plattformar handlar det om? Den brittiska regeringen pekar ut alla plattformar vars huvudsyfte är social interaktion, där användare kan publicera eget material och som styrs av algoritmer. Regeringen nämner bland annat Snapchat, TikTok, YouTube, Instagram, Facebook och X.

Vilket har väckt reaktioner av politisk natur. Till exempel att den yttrandefrihetsmaximalistiska plattformen X omfattas men inte den mer välkammade Bluesky.

Detta är möjligen en förhastad slutsats, då de uppräknade plattformarna snarare kan ses som exempel. Men närmare besked får vi inte förrän det konkreta förslaget läggs fram i juli.

Rena meddelandetjänster som WhatsApp och Signal omfattas inte. Regeringen kommer även att skapa en lista över undantag för utbildningstjänster, e-handel och musikstreaming.

Vad gäller gaming- och spelsiter förbjuds barn under 16 år att sända live. Funktioner på gamingsajter där okända användare kan kontakta minderåriga kommer att blockeras. (Det senare gäller även 16- och 17-åringar.)

Man utreder också ett nattligt utegångsförbud (»curfew«) på nätet och avbrott för scrollande nattetid för alla under 18 år.

AI-chatbottar som fungerar som »romantiska följeslagare« – utformade för att simulera sexuella relationer eller rollspel – får en 18-årsgräns. Liknande funktioner skall begränsas för personer under 18 år på AI-chattbotar i allmänhet.

På presskonferensen nämnde premiärminister Starmer att man kan tänka sig att upprätthålla åldersgränserna på enhetsnivå (»on-device«). Det vill säga att Google (Android), Apple (iPhone/iPad/Mac) och Microsoft (Windows) åläggs att fastställa användarnas födelseår när respektive telefon, platta eller dator konfigureras för första gången. Detta för att hindra att åldersgränserna kringgås med hjälp av VPN. (Hur man tänkt hantera Linux är än så länge oklart.)

Kritiken mot förslaget är omfattande. Och det är lätt att förutse oönskade (och för politikerna oväntade) konsekvenser. Inte minst då man ägnar sig åt politiskt styrd micromanagement av funktioner som kan få globala konsekvenser och som beslutsfattarna saknar tillräcklig kunskap om. Men mer om det framöver.

• Brittiska regeringen: Social media to be banned for under-16s in landmark government move to give kids their childhood back »
• BBC:s live-feed i ämnet »
• The Telegraph: Starmer’s social media ban branded ‘a rush job’ »

CC0

Tyskland vacklar om åldersgränser för sociala medier

av

Det statliga tyska etikrådet säger nej till generella åldersgränser för sociala medier. Och dess ord väger tungt.

Den närmast totala politiska uppslutningen kring åldersgränser för sociala medier börjar vackla i takt med att fakta och sakliga argument tillförs debatten.

För ett par veckor sedan kritiserade Tysklands inrikesminister Alexander Dobrindt (CSU) idén om åldersgränser för sociala medier. Han menade att det är upp till föräldrarna att bestämma, inte staten.

Nu har det statliga tyska etikrådet (Deutscher Ethikrat) officiellt avvisat idén om en generell åldersgräns för sociala medier.

Man anser att digitala tjänster idag är en viktig del av grundläggande rättigheter som informationsfrihet, yttrandefrihet och samhälleligt deltagande. Istället efterlyser man andra lösningar för att skydda unga online.

Detta ligger nära den kritik som forskare och rättighetsorganisationer har framfört mot åldersgränser. Det är även i linje med vad Barnkonventionen säger om ungas rätt till yttrandefrihet och rätt att ta emot och sprida information.

• Till att börja med anser etikrådet att en åldersgräns missar andra digitala hot och kan hindra att man ser helhetsbilden.

• Rådet menar även att en åldersgräns begränsar ungas rätt till delaktighet. Förbud och åldersgränser skapar problem med digital exkludering och ungas rätt till digitalt självbestämmande.

• Etikrådet påpekar vidare att den tyska grundlagen garanterar föräldrars rätt att själva fostra sina barn. Rådet menar att man bör ge föräldrar bättre tekniska kontrollverktyg och oberoende information istället för drakoniska lagar.

Etikrådets utlåtande har stor politisk tyngd i Tyskland. Den tyska regeringen, som tidigare visat intresse för åldersgränser, har börjat vackla i frågan.

Möjligen kan detta bli ett »kejsaren är naken«-ögonblick i en debatt där politiker från hela det politiska fältet i EU kräver åldersgränser för sociala medier och vägrar lyssna de forskare som varnar för att det är en dålig idé.

Speciellt kan Tyskland nu hamna på kollisionskurs med den franska regeringen, som är pådrivande för åldersgränser.

• Deutscher Etikrat: Schutz, Teilhabe und Befähigung von Kindern und Jugendlichen in der digitalen Welt »

• Netzpolitik: Deutscher Ethikrat sagt „Nein“ zu Social-Media-Verbot »

Relaterat:
• 389 (438) forskare kräver stopp för ålderskontroller online »
• Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »
• Tysk oenighet om åldersgränser online »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »

CC0

Försvara rätten att vara anonym online!

av

Politiker som ogillar att folk ifrågasätter och lägger sig i vill göra det omöjligt att vara anonym på nätet.

Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz säger »Jag vill se riktiga namn på Internet. Jag vill veta vem som talar.« Jo, hur skulle han annars kunna stämma undersåtar som kallar honom för saker som »Lügenfritz« (lögnar-Fritz) och »Lackaffe« (sprätt)?

I Sverige har Socialdemokraterna krävt skarp identifiering med ID för att skapa konton i sociala medier. Magdalena Andersson talar om att politiken måste ta kontroll över utvecklingen av internet.

Ute i Europa hörs liknande krav. Och idén om åldersgränser för sociala medier öppnar direkt eller indirekt för ID-krav för alla, även dig.

Jag hade min första strid med EU 2008. Det var en ovanligt arrogant estnisk socialdemokratisk ledamot i Europaparlamentet – utbildad journalist i Sovjetunionen – som ville förbjuda anonyma bloggar. Inget är nytt under solen.

Det finns massor av fullt giltiga skäl att vilja vara anonym. Till exempel för att kunna säga sin mening utan repressalier från sin omgivning eller från överheten. Folk som vill avslöja missförhållanden utan att riskera jobbet. Människor som vill uttrycka en åsikt utan att behöva bli offentliga personer. Dissidenter. Listan kan göras lång.

Att verka anonymt är ingen ny företeelse. Voltaire existerade aldrig utan var en pseudonym för François-Marie Arouet, som inte ville bli inlåst i Bastiljen igen.

Spinoza publicerade sitt banbrytande verk »Traktat om teologi och politik« anonymt. Hans mest kända verk – »Etiken« – vågade han aldrig ge ut under sin livstid av rädsla för förföljelse.

John Locke gav ut sina mest inflytelserika verk anonymt för att slippa represalier, däribland »Two Treatises of Government« och »A Letter Concerning Toleration«.

Thomas Hobbes publicerade sina senare verk anonymt eller utomlands för att undvika anklagelser om kätteri och politiska repressalier.

David Humes filosofiska debut »A Treatise of Human Nature« gavs ut anonymt 1739. Hans mest religionskritiska verk, »Dialogues Concerning Natural Religion«, var så kontroversiellt att han vägrade låta det tryckas under sin livstid. Det gavs ut anonymt först tre år efter hans död.

Innan Mary Wollstonecraft blev känd som en av feminismens grundare publicerade hon sin radikala politiska skrift »A Vindication of the Rights of Men« anonymt, eftersom det ansågs djupt olämpligt för en kvinna att delta i den tidens hårda politiska debatter.

Søren Kierkegaard använde pseudonymer som ett filosofiskt och pedagogiskt verktyg. Genom att låta olika »karaktärer« föra fram helt olika estetiska, etiska och religiösa livsåskådningar tvingade han läsaren att tänka självständigt och göra egna val.

Immanuel Kant gav ut vissa tidiga essäer anonymt och förbjöds av kung Fredrik Vilhelm II att skriva eller föreläsa om religion.

Där har ni några av den västerländska civilisationens stora tänkare, vars tankar av fullt giltiga skäl publicerades anonymt. Tankar som ogillades av överheten och som annars aldrig kommit att forma vårt samhälle.

Det är helt legitimt att vilja vara anonym.

De grundläggande mänskliga rättigheterna säger att var och en har rätt att »ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning«. Statligt ID-krav för att få yttra sig är i sammanhanget offentlig myndighets inblandning.

CC0

Det finns bättre lösningar än åldersgränser för sociala medier

av

Apple presenterade igår nya föräldrakontroller som är betydligt bättre än generella åldersgränser för sociala medier.

Våra politiker vill införa generella åldersgränser för sociala medier, vilket leder till att alla – direkt eller indirekt – måste identifiera sig för att använda dem.

Detta är ett fyrkantigt och klumpigt system som riskerar att istället driva barn och unga till helt oreglerade delar av internet med tvivelaktiga aktörer.

Nyligen varnade 438 forskare för att åldersgränser medför allvarliga risker, samtidigt som det inte finns några tydliga belägg för att de gör nytta.

Generella åldersgränser flyttar dessutom ansvaret från föräldrarna till staten. Det är en tveksam utveckling.

Om problemet är att vissa minderåriga använder sociala medier på ett sätt som kan vara skadligt, är det märkligt att lösningen skall vara ett system som kräver åldersverifiering av hela befolkningen. Normalt försöker man rikta åtgärder mot problemet, inte mot alla användare.

Men det finns bättre alternativ till generella åldersgränser, som dessutom ger föräldrarna kontroll och ansvar.

Till exempel presenterade Apple igår nya funktioner för sina operativsystem:

  • Gränssnittet för skärmtid har gjorts om för att ge föräldrar en snabb och tydlig översikt över barnets genomsnittliga enhetsanvändning och de mest använda apparna.
  • Det går nu att pausa eller förlänga skärmtiden direkt med ett knapptryck, exempelvis för att snabbt låsa enheten under middagar eller läxläsning.
  • Föräldrar kan sätta flexibla tidsgränser baserat på appkategorier som underhållning, spel och sociala medier.
  • En helt ny funktion införs i webbläsaren Safari, som kräver att barnet behöver förälders godkännande innan det kan besöka en ny webbplats.
  • Föräldrar måste nu godkänna nya kontakter innan barnet kan kommunicera med dem.
  • Den befintliga funktionen Kommunikationssäkerhet (som tidigare varnade för nakenhet) har utökats för att blockera och filtrera bilder och videor som innehåller blod, våld eller annat grovt innehåll.

Vilket känns betydligt mer genomtänkt än en generell åldersgräns som kräver att alla måste krångla med att identifiera sig – och som lätt kan kringgås.

Dessutom läggs ansvaret där det hör hemma, hos barnens föräldrar.

Redan tidigare har Apple omfattande föräldrakontroller:

  • Skärmfri tid: Schemalägg tider då endast specifika appar och telefonsamtal är tillgängliga.
  • Appgränser: Sätt dagliga tidsgränser för specifika appar eller hela appkategorier (t.ex. max 1 timme sociala medier per dag).
  • Alltid tillåtet: Välj vilka appar som alltid skall vara tillgängliga, även under skärmfri tid (t.ex. telefon, kartor eller utbildningsappar).
  • iTunes och App Store: Blockera barnets möjlighet att installera eller radera appar samt stäng av köp inuti appar.
  • Åldersgränser för media: Begränsa musik med explicit innehåll samt sätt åldersgränser för filmer, TV-program och appar.
  • Kommunikationsgränser: Bestäm vem barnet får kommunicera med via telefon, FaceTime och meddelanden (t.ex. »Endast kontakter« för att blockera okända nummer).
  • Kommunikationssäkerhet: Aktivera en funktion som upptäcker om barnet tar emot eller försöker skicka känsliga bilder (nakenhet). Bilden blir suddig och barnet får en varning samt hjälpresurser.
  • Skärmavstånd: Använder TrueDepth-kameran (på Face ID-modeller) för att varna barnet om det håller skärmen för nära ögonen under en längre tid, vilket minskar risken för närsynthet.
  • Hitta: Genom Familjedelning kan du alltid se var ditt barns enhet befinner sig på kartan och ställa in automatiska notiser när det anländer till eller lämnar skolan eller hemmet.

Som synes finns det redan omfattande möjligheter för föräldrar att reglera sina barns skärmanvändning. Och fler är, som sagt, på väg.

Naturligtvis är inte Apples lösning perfekt och den fungerar bara inom Apples ekosystem. Men den illustrerar att det finns alternativ till statligt påbjudna åldersgränser.

Det ovanstående är inställningar som låter föräldrarna anpassa reglerna efter sitt barns och sin familjs unika behov och förutsättningar.

Detta istället för en »dum« generell åldersgräns som ändå inte kommer att respekteras. När Australien som första land införde en sådan visade det sig att 73% av de unga ändå fortsatte att använda sociala medier, enligt en studie från University of Chicago.

Man kan till och med anta att det finns föräldrar som kommer att strunta i de verktyg som redan finns, om ansvaret för deras barns skärmtid tas ifrån dem och istället läggs i statens händer.

Generella åldersgränser för sociala medier framstår som en oproportionerlig lösning på ett problem som redan kan hanteras med riktade verktyg.

Föräldrakontroller må vara mindre spektakulära än lagstiftning, men de ger familjerna större frihet, större flexibilitet och oss alla färre integritetsproblem.

Relaterat:
• 389 (438) forskare kräver stopp för ålderskontroller online »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier »

CC0

DSA och kampen om verklighetsbilden

av

Det finns en ständig ängslighet för att någon skall säga något olämpligt. Om det sagda är rätt eller fel tycks vara av underordnad betydelse.

Det är ifrågasättandet av rådande förhållanden och berättelser – som utmanar dem som försöker forma samhället utifrån politiska visioner – som skapar dålig stämning.

Det är helt enkelt jobbigt när folk ifrågasätter och käftar emot.

Istället för att låta sina teser prövas i en fri och öppen debatt väljer agendans väktare att försöka tysta kritiken. Vilket EU:s Digital Services Act ger sociala medier i uppdrag att hantera.

Regelverket föreskriver inte exakt vad som skall tas bort eller döljas. Det får respektive plattform räkna ut själv. Men om de inte tolkar de underförstådda signalerna rätt kan de drabbas av astronomiska böter.

Resultatet blir överblockering. Irländska Appeals Centre Europe, som hanterar Facebook & Co, ändrar fattade modereringsbeslut i sex fall av tio.

Således inskränks det fria ordet mer än nödvändigt för att våra politiker vill kunna hålla händerna rena. »Vi har inte sagt att något speciellt skall vara förbjudet att uttrycka.«

Detta är inte rättssäkert. Om något skall vara förbjudet att säga skall det framgå vad och meddelas genom lag, efter en öppen demokratisk process. Vilket tycks vara precis vad EU försöker undvika.

EU:s Digital Services Act är på sätt och vis värre än traditionell censur, där man i vart fall vet vad som inte får uttryckas och vem som bestämt det.

CC0

Utredning föreslår 15-årsgräns för sociala medier

av

Grundläggande rättigheter får stå tillbaka när politiken vill hindra unga från att använda sociala medier.

På tisdagen delredovisades en utredning (SOU 2026:35) som föreslår att barn inte ska få använda sociala medier i inloggat läge före det år de fyller 15 år. Vårdnadshavare (föräldrar) skall inte kunna samtycka till användning under åldersgränsen.

Med glöd meddelade socialminister Jakob Forssmed på presskonferensen att man nu tänker rädda barnen från sociala medier. Han beskrev dem som »diaboliska«. (Se videon nedan.)

Det känns som en flashback till tidigare utbrott av moralpanik – till exempel mot dansband, hårdrock, videobandspelare och tv-spel.

Utredningen konstaterar att förslaget berör grundläggande rättigheter enligt grundlagarna, Europakonventionen, EU:s rättighetsstadga och Barnkonventionen. Men den landar ändå i slutsatsen att en åldersgräns är proportionerlig.

Nu har jag inte läst igenom alla de 284 sidorna. Men jag kan inte finna någon underliggande analys av mer principiell karaktär som stöder att så är fallet.

Dock tycks utredningen mena att man inte inskränker yttrandefriheten, eftersom det inte är yttranden som sådana – utan den digitala miljön där nämnda yttranden förekommer – som man stänger för unga. Vilket känns som hårklyverier.

Och om staten stänger av en stor grupp barn från de viktigaste digitala forumen för kommunikation och opinionsbildning, hur påverkar det deras möjlighet att faktiskt göra sina röster hörda?

Utredningen noterar också att sociala medier kan hjälpa barn att bryta sin ensamhet, att de är av särskild betydelse för sårbara barn, att de är en arena för barn att organisera sig och att de är ett verktyg för civilsamhället för att nå barn och unga. Men inte heller det anses vara tillräckliga skäl mot en åldersgräns.

Detta är ett politiskt beställningsverk som stöds av alla partier. På politiskt mode biter inga argument. Och eftersom riksdagen redan i förväg är överens kommer vi inte ens att få någon meningsfull politisk debatt om saken.

Likväl strider förslaget mot unga människors rätt att fritt dela och ta emot information utan myndighets inblandning. Potentialen för oönskade konsekvenser är betydande. Dessutom kommer åldersgränser inte att fungera i praktiken.

Allt man åstadkommer är att driva ungarna till mörkare delar av internet.

• Regeringen: Utredning föreslår åldersgräns för sociala medier »
• SOU 2026:35 En åldersgräns för barns tillgång till sociala medier (PDF) »
• PowerPoint från presskonferensen »

• CW: Age verification tech could put children at greater risk, says think tank »
• 438 relevanta forskare sågar ålderskontroll online: Joint statement of security and privacy scientists and researchers on Age Assurance »

Relaterat:
• Ålderskontroll – en trojansk häst »
• EU:s åldersapp strider mot EU:s egna regler »
• Sociala medier är barnens sista fria rum »
• Flopp för Australiens åldersgräns för sociala medier »
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0