Femte juli

Nätet till folket!

Nätkultur

Nätkultur är vår kategori för kulturella fenomen på nätet och om internetkultur i allmänhet.

Musk, Twitter och yttrandefriheten

av

Elon Musk köper Twitter. Nu höjs röster som oroas över att han vill stärka yttrandefriheten på plattformen.

Elon Musk har sina sidor. Allt han säger och gör är inte genomtänkt. Men kritiken mot hans köp av Twitter känns mest som avund, bitterhet och politiskt särintresse.

Hur man än vänder och vrider på frågan vill Musk stärka yttrandefriheten på Twitter. Vilket, allt annat lika, är en bra sak. Mer yttrandefrihet är i sig bättre än mindre.

Även Musk kommer dock att få problem med exakt var yttrandefrihetens gränser går (om än på en privatägd plattform).

Men av allt att döma kommer han inte att gå med på censur som har politisk eller ideologisk grund. Det är i så fall ett steg åt rätt håll. (Det finns flera exempel i närtid på profilerade användare som blivit blockerade för att de ifrågasatt eller ironiserat över för tillfället populära teser inom SJW- och woke-rörelsen.)

Man får dock räkna med att en översyn av regler om hat och verkliga hot på plattformen kan bli både komplicerad och principiellt intressant. Men det finns förutsättningar för att detta kan bli en rätt transparent process, då Musk verkar angelägen om att ha en dialog med användarna.

Musks idé om att verifiera alla användare är dock tveksam. Anonymitet är en förutsättning för att vissa människor fritt skall kunna uttrycka sina åsikter.

Den stora kulturkrocken lär bli mot EU:s olika digitala regelverk, som the Digital Services Act (DSA).

Hur kommer Musk till exempel att ställa sig till att myndigheter och organisationer får rollen som nätgranskare – med rätt att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort, utan föregående rättslig prövning?

EU-kommissionär Thierry Breton

Rättsfall: Porr sägs ha flaggats som terror-relaterat innehåll för att begränsa konkurrens

av

OnlyFans anklagas för att ha mutat personal på Meta till att terror-flagga konkurrerande pornografiskt innehåll på nätet.

I ett pågående amerikanskt rättsfall anklagas sexsiten OnlyFans och Meta för att ha terror-flaggat OnlyFans konkurrenter hos Global Internet Forum to Counter Terrorism (GIFCT).

Vilket innebär att innehållet stoppas eller skuggbannas på de dominerande nätplattformarna (som är desamma som grundade GIFCT).

Enligt anklagelserna skall OnlyFans ha mutat anställda på Meta för att föra upp konkurrerande plattformar och enskilda nätporr-aktörer på GIFCT:s terror-lista.

Detta skall ha skett genom en utbetalning från OnlyFans moderbolag, via ett dotterbolag i Hong Kong till ett bankkonto på Filippinerna – som i sin tur disponeras av anställda på Meta.

OnlyFans och Meta nekar till alla anklagelser.

Fallet är intressant – då det visar hur olika verktyg som lanseras med de bästa intentioner kan missbrukas och användas för att inskränka det fria ordet och den fria konkurrensen online.

Läs mer: NYP » | BBC »

EU diskuterar att den som tillhandahåller innehåll på internet skall tvingas betala extra

av

EU-kommissionen funderar på att tvinga de företag som tillhandahåller information, innehåll och tjänster på internet att betala extra för att nå sina användare.

EU-kommissionen diskuterar något slags ny betalmodell för internet.

Idag är det den som vill använda nätet för att konsumera information som betalar för in uppkoppling, till sin internetoperatör.

Vad EU-kommissionen diskuterar är att även innehålls- och tjänsteleverantörer (som Netflix, Facebook, Google m.fl.) skall betala till de internetoperatörer som levererar nät till slutanvändaren.

(Det kan nämnas att innehållsleverantörerna redan betalar för sin trafik till internet. Nu vill man alltså tvinga ISP:arna att ta betalt även för dessa innehållsleverantörers trafik från internet till användaren. Vilket användaren som sagt redan betalt för.)

I ett brev till EU-kommissionen skriver ett antal oroade ledamöter av Europaparlamentet:

»Though no specific proposal is known, statements to the press indicate that a new provision would require payments from online service providers to broadband providers – ostensibly to fund the rollout of 5G and fiber to the home. This would reverse decades of successful internet economics by requiring the providers of websites and applications to pay fees to ISPs that have never existed before.«

Idén känns orimligt på flera sätt. Att tvinga en internetoperatör att överge sin nuvarande affärsmodell och även börja fakturera tjänsteleverantörerna känns som omotiverad klåfingrighet – med potentiellt oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Om man ökar kostnaden för innehållsleverantören, då kommer även kostnaden för oss användare att öka. Netflix kommer att behöva höja priset. Facebook kommer att behöva mjölka sina användare på mer persondata. Mängden annonser kommer att öka.

Det kan även bli stökigt att sätta en gräns för vad som anses vara en tillräckligt stor tjänsteleverantör för att den skall tvingas betala för att få finnas på nätet. Eller har man tänkt sig att alla som har en hemsida skall drabbas?

Hela idén är bakvänd. Internets storhet ligger i att det finns ett stort utbud av innehåll och information fritt tillgängligt för alla – och att slutanvändaren betalar för sin uppkoppling till hela detta digitala universum. På så sätt stimuleras ett stort och ständigt växande utbud av information och tjänster.

Men om den som tillhandahåller innehåll och information tvingas betala extra för att över huvud taget bli distribuerad på slutsträckan till användaren – då kommer hela den frihet, öppenhet och mångfald som kännetecknar nätet att tyna bort.

Hela grejen med internet är att alla – stor som liten – fritt kan publicera sig, utan att behöva fråga några grindvakter om lov. Vilket EU-kommissionen tydligen vill ändra på.

Länkar:
• Reuters: EU’s Vestager assessing if tech giants should share telecoms network costs »
• Brev från 54 ledamöter av Europaparlamentet till EU-kommissionen (PDF) »

EU:s nya verktyg begränsar rätten att fritt uttrycka sig online

av

Uppladdningsfilter, statligt godkända nätgranskare och gränsöverskridande nedtagningsorder är exempel på hur EU inför verktyg som kan användas för att begränsa rätten att fritt uttrycka sig online, som den slås fast i FN:s 5 juli-resolution.

Som vi uppmärksammat fyller FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet tio år. Den första artikeln lyder:

»Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;«

I denna bloggpost tittar vi närmare på hur EU förhåller sig till saken.

Till att börja med har EU (upphovsrättsdirektivet och förordningen om terror-relaterat innehåll online) ställt upp krav som med nödvändighet leder till att sociala media och andra aktörer kommer att behöva använda uppladdningsfilter – för att hindra spridning av olagligt innehåll.

Uppladdningsfilter är problematiska i sig. Maskiner som inte förstår kontext, humor eller nyanser skall avgöra vad som får laddas upp och spridas. Detta är rätt väl kritiserat och debatterat.

Vad som inte är lika väl ventilerat är frågan om hur uppladdningsfilter kan komma att användas i andra syften. För när de väl finns på plats, då kan syftet enkelt utökas.

Uppladdningsfilter är i sig en inskränkning i rätten att fritt uttrycka sig. Det finns inga garantier mot att de kan komma att missbrukas – med ont uppsåt, av inkompetens eller av missriktad välvilja.

En öppen fråga är om enskilda medlemsstater kommer att kunna kräva att syftet för uppladdningsfilter utökas, när systemet ändå finns på plats. I respektive länders nationella lagstiftning finns gott om exempel på sådant som är olagligt i ett (eller ett fåtal) EU-länder men inte i de andra.

En annan aktuell fråga är de så kallade Trusted Flaggers (sv: betrodda anmälare) som kommer med EU:s Digital Services Act. De är tänkta att vara statligt godkända nätgranskare, med en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

En trusted flagger kan vara en myndighet. Vilket i så fall innebär att myndigheter – utan rättslig prövning – får rätt att i praktiken censurera sociala media och andra nätplattformar.

Detta är ett avsteg från principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag och att överträdelser av denna lag skall bedömas av en oberoende domstol.

Istället blir nu myndigheters och enskilda tjänstemäns agenda, preferenser och åsikter vägledande.

Om risken för missbruk är stor när det gäller uppladdningsfilter, så är denna risk ännu mycket större vad gäller trusted flaggers.

Länder som Ungern kritiseras redan för censur och bristande frihet för media. Det är inte svårt att föreställa sig hur statligt godkända nätcensorer kommer att användas där.

En trusted flagger kan också vara en organisation som företräder »kollektiva intressen«. Vilket låter som särintressen. Det kan vara en organisation med en politisk eller semi-politisk agenda. Eller branschorganisationer. Som ges rätt att begränsa nätanvändarnas yttrandefrihet.

Både trusted flaggers och uppladdningsfilter är exempel på lagstiftning eller konsekvenser av lagstiftning som strider mot människors rätt att fritt uttrycka sig – med betydande potential för missbruk.

EU:s Digital Services Act innehåller även gränsöverskridande nedtagningsorder. Vilket innebär att en myndighet i Polen, Frankrike eller Rumänien kan beordra att innehåll tas bort från plattformar och servrar i Sverige – även om innehållet i fråga inte är olagligt här.

Vilket rimligen strider mot 5 juli-deklarationens skrivning om rätten att fritt uttrycka sig utan hänsyn till nationsgränser.

Det är också värt att notera att våra politiker ofta ägnar sig åt påtryckningar (utanför den demokratiska processen) mot sociala media. Syftet är att inskränka yttrandefriheten – inte genom lagstiftning utan genom respektive plattforms användarvillkor.

Till detta kommer sociala medias egna censurivranden och en med polariseringen växande cancel-kultur.

Skall man sammanfatta, så har EU nu infört de verktyg som krävs för att begränsa medborgarnas rätt att fritt uttrycka sig online. Vilket leder oss in i en ny fas, nämligen hur dessa kommer att användas.

5 juli-deklarationen är därför mer aktuell idag än någonsin tidigare. Det är hög tid att se till att i vart fall de europeiska demokratierna lever upp till den.

Tio år sedan FN:s 5 juli-resolution om mänskliga rättigheter på internet

av

Den 5 juli 2012 antog FN:s människorättsråd (HRC) en resolution som stadgar att mänskliga rättigheter skall gälla även på internet. Men hur har det gått i verkligheten sedan dess?

På sin 31:a session den 5 juli 2012 antog FN:s Människorättsråd (Human Rights Council) resolution A/HRC/RES/20/8, som stadgar att mänskliga rättigheter även skall gälla på internet, särskilt vad gäller yttrandefrihet.

Länder som Kina och Kuba hade invändningar, men godtog den ändå utan votering. En vecka senare antogs resolutionen av FN:s Generalförsamling. Drivande krafter bakom initiativet var USA och Sverige.

1. Affirms that the same rights that people have offline must also be protected online, in particular freedom of expression, which is applicable regardless of frontiers and through any media of one’s choice, in accordance with articles 19 of the Universal Declaration of Human Rights and the International Covenant on Civil and Political Rights;

2. Recognizes the global and open nature of the Internet as a driving force in accelerating progress towards development in its various forms;

Det är nyckelformuleringarna.

Människors rättigheter måste respekteras, även online. Inte minst yttrandefriheten.

Man understryker även vikten av internets öppna natur.

Den artikel i FN:s Människorättsstadga (PDF) som artikel ett ovan hänvisar till (19) lyder:

»Var och en har rätt till åsiktsfrihet och yttrandefrihet. Denna rätt innefattar frihet att utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer med hjälp av alla uttrycksmedel och oberoende av gränser.«

Det är för att upprätthålla dessa värden som 5 juli-stiftelsen finns. På användarnas sida. Mot inskränkningar av det fria ordet online.

Och för mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens även online. För ett fritt och öppet internet.

Hur har det då gått sedan resolutionen antogs? Det korta svaret är: Inte strålande.

Det finns uppenbara bovar i dramat, som Kina och Ryssland. Ibland blir det spektakulärt som när Belarus dirigerade ner ett passerande trafikflygplan – för att gripa en oppositionell bloggare. Skurkstater över hela världen vet att information är makt och handlar därefter.

Men problemen kryper närmare. Dels har vi de redan så utskällda sociala medierna. Klämda mellan motstridiga intressen tvingas de dra gränser för vad som får uttryckas.

Med tiden har de utsatts för allt mer tryck från politiken – som gärna ser att sociala media begränsar yttrandefriheten genom sina användarvillkor. Så att nämnda politiker inte behöver ta den striden genom lagstiftning, med tillhörande demokratisk process och debatt.

Det är – rätt eller fel – en allmänt utbredd uppfattning att människor censureras i sociala media av politiska skäl. Och vad som får sägas varierar uppenbarligen över tid.

Det finns tydliga drag av ängslighet över modereringsfrågan – när techföretagen tvingas förhålla sig till olika för tillfället trendande politiska drev och krav från särintressen.

En annan aktör är EU. På senare år har man presenterat en aldrig sinande ström av förslag som stryper internets frihet och öppenhet. Och som samtidigt ökar politikens makt över nätet.

Allt vi laddar upp skall inspekteras och godkännas av maskiner. Man har beslutat att alla medlemsstater skall ha statligt godkända nätgranskare. Och nu vill EU-kommissionen att all e-post och alla elektroniska meddelanden skall öppnas och dess innehåll granskas, av maskiner.

Potentialen för missbruk är enorm. Yttrandefriheten, liksom rätten till privatliv, naggas ständigt i kanten.

Sedan har vi den tilltagande polariseringen i samhällsdebatten. Enligt Uppsala Universitet anser 20% av svenska folket att grupper de ogillar inte fritt skall få uttrycka sina åsikter. Mer än 50% anser sig i dagens politiska klimat inte öppet kunna uttrycka sina åsikter.

Speciellt allvarligt blir det om åsiktsintoleransen letar sig in i offentlig verksamhet.

5 juli-resolutionen och de mänskliga rättigheterna handlar visserligen främst om individens fri- och rättigheter i förhållande till staten. Men under de tio år som gått kan man konstatera att hoten mot rätten att »utan ingripande hysa åsikter samt söka, ta emot och sprida information och idéer« hotas från allt fler håll.

5 juli-deklarationen är därför än viktigare idag än när den antogs.

Kampen går vidare!

Varför lämnar Socialdemokraterna Twitter?

av

I en tweet meddelar Socialdemokraterna att de slutar twittra. Frågan är varför.

Expressen rapporterar:

»Partiet har 118 000 följare på plattformen och att de skulle välja att inaktivera kontot under brinnande valår är otippat.

Johannes Svensson, presstalesperson för Socialdemokraterna bekräftar att det är en officiell tweet och att kontot inte är hackat.

– Det som jag kort kan säga är att vi fokuserar på att vara ute på gator och torg i valrörelsen och träffa folk, och att vi kommer ha andra kanaler. Och i just den här kanalen så är det samtalsklimatet som vi inte tycker är produktivt, säger han.«

Det är onekligen originellt att överge en kommunikationskanal med hundratusentals följare och med möjlighet att nå betydligt fler väljare än så. Speciellt i upptakten till en valrörelse.

Man tycker alltså att samtalsklimatet på Twitter inte är produktivt. Det skulle vara intressant att se analysen bakom denna slutsats. Vad är det i samtalsklimatet som är problematiskt? Att folk kan säga emot, ifrågasätta och ställa det statsbärande partiet till svars?

Borde inte medborgare som engagerar sig i samtalet med de politiska partierna vara något som välkomnas i en demokrati?

Det finns en allmän tendens att stämpla kritik och motargument på nätet som hat och hot. Speciellt när sådan kritik har en poäng eller fakta på sin sida. Är det något sådant som spökar i detta fall?

Eller handlar det möjligen om en markering mot att Elon Musk vill köpa Twitter? Men är då dagens ägare – BlackRock, Morgan Stanley och saudiska kungahuset – bättre?

Man kan notera att Socialdemokraterna historiskt sett har haft ett ansträngt förhållande till fri information. Förslag om förbud mot parabolantenner och motståndet mot fria etermedia kan nämnas.

Motviljan mot fri information är förvisso inte unik för Socialdemokraterna. Så gott som alla partier vill införa statligt godkända nätcensorer, uppladdningsfilter, gränsöverskridande nätcensur och granskning av medborgarnas elektroniska kommunikationer.

Förmodligen längtar politikerna tillbaka till den tid då deras information var enkelriktad, utan möjlighet för mottagaren att kommentera. Allt var så mycket enklare för partistrategerna när deras påståenden inte genast kunde analyseras, faktagranskas och kritiseras offentligt.

Den som har makten över informationen har makten över folket.

Nu återstår att se om Socialdemokraterna verkligen klarar av att bojkotta Twitter. Och hur kommer profilerade s-twittrare som Morgan Johansson och Annika Strandhäll att göra?

Nördarna som räddar Twitters själ?

av

Vilket liv det blev när Musk nu vill köpa Twitter. Litar man mindre på honom när det gäller det fria ordet än de nuvarande ägarna? Vilka är BlackRock, Morgan Stanley och det saudiska kungahuset.

Om jag får spekulera, så tror jag att Musk har idéer. Han har redan talat om open source. Tänk om han kan utnyttja Twitters användarbas för att skapa något verkligt universellt? Vad håller just nu på att bli tekniskt möjligt?

På Twitter skriver företagets medgrundare Jack Dorsey:

»In principle, I don’t believe anyone should own or run Twitter. It wants to be a public good at a protocol level, not a company. Solving for the problem of it being a company however, Elon is the singular solution I trust. I trust his mission to extend the light of consciousness.«

Detta handlar kanske om något mer än det fria ordet. En räddningsoperation för en teknisk vision.

• Bloomberg: Musk Is the ‘Singular Solution I Trust’ for Twitter, Dorsey Says »

EU-kommissionen låter samtidigt påpeka att det är den som bestämmer hur allt skall vara:

EU:s nya nätcensur – enkelt förklarad

av

De flesta inser att censur är något problematiskt och dåligt.

Censur är förtryck av vissa yttranden och åsikter. Därför bör censur förekomma så lite som möjligt i en demokratisk rättstat.

Med censur blir den demokratiska processen en meningslös gest, då olika åsikter inte längre kan brytas mot varandra.

Utan ett fritt utbyte av tankar blir opposition omöjlig. Samhället stagnerar.

Idiotiska påståenden skall bemötas i en fri, öppen debatt – inte censureras.

Skall yttrandefriheten ändå begränsas, då måste det ske genom lag som stiftas i en transparent, demokratisk process – och som tydligt anger vad det är som inte får sägas.

De flesta inser att ett fritt och öppet internet är en förutsättning för vårt moderna samhälle.

Kampen för ett fritt internet handlar inte bara om att slippa bli övervakad, censurerad och kartlagd.

Det är även en kamp för själens frihet, samarbete, kreativitet, marknad och samhällets allmänna utveckling.

Därför är inskränkningar av internets frihet inte bara en fråga för den som är intresserad av nätpolitik – utan något som berör alla.

Internet är ett verktyg för framåtskridande. Därför måste dess frihet upprätthållas.

Så långt har vi alltså noterat att censur är dåligt och att ett fritt och öppet internet är viktigt.

Då är frågan varför ingen bryr sig när EU nu inför censur av internet.

Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och ”företrädare för kollektiva intressen” kommer att tilldelas rollen som Trusted Flaggers. Betrodda anmälare, på svenska.

Dessa skall ha en direktlinje till sociala media, för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Notera nu att detta inte handlar om olaglig information. Sådan kommer att plockas bort ändå.

Detta handlar om lagligt innehåll som anses olämpligt.

Varpå vi överger principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas genom lag.

Då blir det istället byråkrater, lobbyorganisationer och särintressen som bestämmer vad som får sägas och skrivas – utifrån sina subjektiva premisser och referensramar.

Vad kan väl möjligen gå fel?

Trusted Flaggers är en del av EU:s nya Digital Services Act. Ingen tycks bry sig eller reagera. Inga kritiska politiska röster hörs. Inget intresse uppvisas från medias sida. Ingen debatt förs.

Kan Ryssland skapa en digital järnridå?

av

Putins regim försöker strypa det fria informationsflödet i Ryssland. Men än så länge tycks det gå sådär.

Fri information är ett hot mot den ryska regimen. Själva möjligheten att folket får tillgång till fri, ofiltrerad information står i kontrast till den nät- och nyhetsblockad som krävs för att hålla oppositionen, anti-krigs-aktivister och oliktänkande på mattan.

Till skillnad från den hårda tekniska blockering som används i Kina verkar Rysslands försök att frikoppla sig från det globala nätet en smula ofokuserade.

  • 2017 efterlyste den ryska regeringen ett alternativt DNS-system.
  • 2019 antogs en lag antogs en lag om att kunna frikoppla det ryska nätet från omvärlden i händelse av statligt definierade säkerhetsincidenter. (Som att någon bryter mot det offentliga narrativet.)
  • 2021 lyckades man delvis begränsa tillgången till Twitter, för att stoppa information om oppositionsledaren Navalny.
  • Utrullningen av deep packet inspection (DPI) har gått långsamt och till stora delar ignorerats av västerländska sociala media, som hellre betalar böter.
  • Utländska plattformar har beordrats att etablera lokala ryska kontor. Syftet med detta lär vara att tvinga dessa plattformar till underkastelse, genom att hota deras lokala personal.
  • Den 6 mars i år gavs en order om att alla statliga webplatser skall byta till det ryska DNS-systemet senast den 11 mars.
  • Siter som Facebook, Twitter, BBC och Deutsche Welle har antingen förbjudits eller blockerats i samband med kriget i Ukraina.

Att skapa ett ryskt intranet tycks gå sådär, även om tonen har skärpts på senare tid.

DFRlab skriver:

»The Kremlin’s growing political pressure on technology companies could shift this calculus. Where Russian government authorities were not significantly pushed and/or empowered to accelerate plans for this “domestic internet,” they could be in the coming weeks and months. That might look like greater political pressure on Russian internet providers to install filtering equipment, more public statements from the Kremlin (which do matter) about the need for a domestic internet, and more money to Roskomnadzor and other entities working on centralizing state control of internet architecture.«

Kommer det att lyckas? Möjligen kan man blockera information för de flesta icke tekniskt kunniga ryssar. Men den kommer ändå att sippra igenom. Information söker sig alltid nya vägar. Det gäller speciellt sådan information som någon försöker tysta ner.

Glöm inte hur Sovjetunionen och dess lydstater förlorade slaget om verklighetsbilden i en tid när opposition och oliktänkande bara hade stencilmaskiner och karbonkopior att tillgå.

Idag har vi VPN, TOR-bryggor och krypterade meddelandeappar. (Till exempel tycks den ryska regimen inte komma åt Telegram på det sätt den vill, trots att appen är ryskägd.)

Dessutom kommer ständigt nya lösningar, som till exempel distribuerade och decentraliserade nätverk som helt enkelt inte går att censurera eller stänga ner.

Man kan lura hela folket en viss tid. Man kan lura en del av folket hela tiden. Men man kan inte lura hela folket hela tiden.

• DFRlab: Russia’s domestic internet talk isn’t new — but it’s ramping up »

Bahnhof startar rysk piratradio

av

Efter att Sveriges Radio meddelat att de inte kommer att återuppta sina kortvågssändningar på ryska kliver nu internetoperatören Bahnhof in.

Bahnhof kommer att starta egna nyhetssändningar på ryska.

Dessa kommer dels att distribueras som podcasts på nätet, dels som kortvågssändningar från Bahnhofs egen mast på det underjordiska datacentret Pionen.

Dessutom uppmanar man alla radioamatörer att hjälpa till att sända ut dessa podcasts.

Bahnhofs VD Jon Karlung säger:

”Vi vill stödja Ukraina på alla sätt vi kan. Ett sätt att göra det är att ge ryska folket en chans att bilda sig en egen uppfattning om Putin och hans regim, baserat på objektiva fakta. Vi är sedan tidigare vana vid att bekämpa och kringgå internetcensur på olika sätt…”

”Vi tänker därför starta ett ryskspråkigt nyhetsprogram som med journalistisk integritet berättar om kriget i Ukraina för en bred publik i Ryssland. Fram till 2010 gjorde Sveriges Radio precis detta med sin satsning Radio Sweden, men det är tyvärr nedlagt. Vi vill återuppliva detta. Redaktionen kommer bestå av professionella och erfarna journalister som själva sköter det redaktionella innehållet.”

Stationens namn blir Nordstream 3, vilket dels anknyter till den klassiska svenska piratradiokanalen Radio Nord dels till den kontroversiella gasledningen Nordstream 2.

Läs mer hos Bahnhof »