Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

När staten vill kompromissa bort medborgarnas skydd mot staten

av

Det talas ständigt om att skapa en »balans« mellan övervakning och grundläggande mänskliga och medborgerliga rättigheter. Nu senast dyker tanken upp i EU:s arbetsdokument för den nya mandatperioden.

Ministerrådet:

”The introduction and increased use of new technologies unquestionably poses a threat to the legitimate needs of the law enforcement sector. (…)

Therefore, it is important to identify the relevant threats, challenges and opportunities that come with the new technological measures, as well as to find a balance between efficient criminal investigations on the one hand and the protection of fundamental rights and data protection on the other.”

Detta är bara ett av en lång rad exempel.

Men hur gör man det? Hur »balanserar« eller avväger man övervakning mot grundläggande rättigheter?

Varje sådan »balansering« innebär med nödvändighet att de grundläggande rättigheterna inskränks. Till slut blir påsen tom.

Tanken med »grundläggande« fri- och rättigheter är att de inte skall gå att kringgå. Det är hela idén med att kalla dem grundläggande och att skriva in dem i bindande internationella konventioner.

Dessa grundläggande rättigheter är individens yttersta garanti mot att bli utsatt för övergrepp från överheten. Inskränker man dem – till exempel genom resonemang om att »balansera« dem mot ditt och datt – då inskränker man också medborgarnas skydd mot staten. (Och vi kan ju aldrig veta vem som styr staten i morgon. Eller om dagens makthavare är så goda demokrater som de vill göra gällande.)

Speciellt anmärkningsvärt är detta när de skäl som anges är så gemena som att öka statens övervakning och kontroll av medborgarna. Detta borde snarare vara ett skäl som aldrig får användas för att begränsa folkets rättigheter. Det skäl som anges är ju i själva verket själva anledningen till att dessa rättigheter finns och måste vara orubbliga.

Urgröpningen och devalveringen av de medborgerliga och mänskliga fri- och rättigheterna för att »balansera« dem mot det ena eller andra har pågått i årtionden. Och då blir det till slut inget kvar. Då har medborgarna inte längre något skydd mot staten.

Det vore mycket märkligt om det inte skulle gå att bedriva till exempel effektivt polisarbete utan att avveckla de mänskliga rättigheterna.

Statewatch: Here we go again! EU seeks to ”balance” privacy and rights against the demands of law enforcement agencies »

Vill vi verkligen offra våra fri- och rättigheter på säkerhetens altare?

av

De flesta människor tycks ha problem med att hålla mer än en tanke åt gången i huvudet.

Gängbrottslighet, skjutningar, explosioner och terrorhot har lett till att en majoritet av svenska folket tycks vara för mer övervakning.

Nyansen att för mycket och automatiserad övervakning kan göra det svårare att identifiera verkliga hot (genom det överväldigande antalet falska positiva) tycks ha gått de flesta förbi. Man kan även notera att av alla terrorister som varit verksamma i Europa på senare år, så har de flesta redan varit flaggade av myndigheterna. Men man har inte haft resurser för att övervaka dessa redan kända potentiella säkerhetshot. Däremot har man satsat stort på att övervaka alla andra – som inte är misstänkta för något brottsligt eller farligt.

Om ovan nämnda praktiska aspekter av övervakningen hamnat i diskussionens skugga – så råder fullständigt mörker när det gäller de principiella frågorna.

I grunden handlar det om våra grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter. Dessa är ytterst en garanti för att överheten inte skall kunna förtrycka enskilda eller grupper av individer. I dessa ingår även rätten till privatliv. Utan rätt till en privat sfär finns ingen verklig frihet.

Tanken som de flesta inte tycks tänka är om det verkligen är värt att offra de principer som garanterar individens rätt i en demokratisk rättsstat. Är det lämpligt att försöka lösa ett problem genom att offra grundläggande rättigheter – vilket kan ge oss andra, betydligt värre problem på lite sikt? Vill vi verkligen montera ner principer till skydd för individen som det tagit århundraden att bygga upp?

Problemet är att frågan knappt ens diskuteras. Istället rusar vi vidare in i en Storebrors- och övervakningsstat av aldrig tidigare skådad omfattning. Och vi drivs av rädsla – vilket är en ovanligt snäv och olämplig drivkraft om man vill fatta rationella beslut.

Rimligen måste det finnas sätt att skydda oss mot brott, våld och terrorism utan att offra våra grundläggande fri- och rättigheter. Om inte, då är vi riktigt illa ute. Då var vårt öppna, fria, demokratiska samhälle bara en parentes.

Några ord om yttrandefriheten

av

Yttrandefriheten är hotad, både på och utanför nätet.

Yttrandefriheten är en medborgerlig frihet som på många sätt är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter. Utan möjlighet för människor att påpeka och kritisera vad som är fel i samhället kommer dessa fel att bestå. Och utan verklig yttrandefrihet kan överheten göra lite som den vill – speciellt när det gäller sådant som gynnar makthavarna men inte allmänintresset.

”The right to freedom of speech is central because it’s the right by which you defend all the other rights.”
– Jordan B. Peterson

Yttrandefriheten fyller sin främsta funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra. Utan kritiska röster kommer samhällsdebatten att stagnera. Utan människor som utmanar rådande förhållanden och föreställningar blir det omöjligt att förändra samhället till det bättre.

“The moment you say that any idea system is sacred, whether it’s a religious belief system or a secular ideology, the moment you declare a set of ideas to be immune from criticism, satire, derision, or contempt, freedom of thought becomes impossible.”
― Salman Rushdie

Yttrandefriheten har förvisso sina gränser. De går där ett yttrande utgör ett direkt hot mot någon annans säkerhet eller egendom. Men ingen har rätt att tysta någon annan bara för att man ogillar vad personen säger eller finner det stötande. Även idioter har rätt att uttrycka sina åsikter – och de får då även finna sig i att få dem skärskådade av andra.

“I may not agree with you, but I will defend to the death your right to make an ass of yourself.”
― Oscar Wilde

När politiker, EU, nätjättarna eller någon annan vill inskränka vår yttrandefrihet måste vi påpeka att varje sådant beslut är ett ingrepp mot våra grundläggande fri- och rättigheter. De senare skyddar den enskilde medborgaren mot övergrepp från överheten. Det gäller idag och det skall gälla i morgon, oavsett vem som då har makten i vårt land. Därför bör våra grundläggande fri- och rättigheter helt enkelt inte gå att inskränka.

Allt som inte är olagligt bör vara tillåtet på nätet

av

Våra demokratiska, mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheter är individens skydd mot övergrepp från överheten. Och kanske mest central av dem alla är yttrandefriheten – som är en förutsättning för att kunna försvara dessa fri- och rättigheter.

Yttrandefriheten har sina gränser, som går där andras säkerhet och egendom hotas. Men idag står kampen om det fria ordet inte där. Istället riskerar samhällskritik, åsikter och nyheter i medieskugga att tystas. Inte för att de går över gränsen, utan på grund av att de är obekväma, att vissa människor ogillar dem och för att de utmanar makten. Detta gäller speciellt på internet – där i princip vem som helst kan publicera sig.

Det kan vara detta – att alla människor och då även de som ifrågasätter och utmanar tingens ordning kan göra sin röst hörd – som provocerar de gamla makthavarna och samhällsdebattörerna.

Allt som skrivs på internet är inte vackert, välformulerat eller genomtänkt. Men det representerar ändå författarens tankar, åsikter, oro, förhoppningar och idéer. Och i en demokrati är detta en jämn spelplan. Oavsett om man gillar det eller ej så har en bloggare eller Youtuber lika mycket rätt att uttrycka sin åsikt som landets statsminister. En privatperson har lika stor rätt att publicera sig på Facebook som Jan Guillou i Aftonbladet. Yttrandefriheten gäller – och måste gälla – lika för alla.

Därför är det olyckligt att våra politiker, EU, de sociala plattformarna, de överdrivet lättkränkta och politiska aktivister ständigt försöker inskränka yttrandefriheten på nätet. Detta håller på att bli ett träsk där ingen kan vara riktigt säker på vad som får uttryckas och vad som är förbjudet. Vilket i sin tur skapar en osäkerhet – som i sig begränsar det fria ordet.

Det är förmodligen sant att till exempel sociala media skapar oreda i politiken och i samhällsdebatten. Vilket många uppfattar som besvärande. Men i grund och botten handlar det om att fler röster blir hörda och att fler åsikter läggs fram. Vilket trots allt är en bra sak – och något vi får och måste lära oss leva med.

Samma regler måste gälla såväl online som i den fysiska världen. Och då finns det bara en rimlig begränsning av vad som får publiceras. Nämligen vad som är lagligt respektive olagligt. Lagar kan i och för sig också vara olämpliga, ogenomtänkta eller farliga. Men de är ett enhetligt regelsystem som går att kritisera och i förekommande fall att ändra – istället för en djungel av olika regler som inte går att påverka. Och de gäller lika för alla.

Trump vill göra sociala media till pre-crime-verktyg

av

Efter varje tragisk masskjutning i USA utbryter ett intensivt fingerpekande – och ett antal mer eller mindre genomtänkta förslag läggs fram. Denna gång är det president Trump som vill att sociala media skall användas för att i förväg identifiera potentiella massmördare. Vilket är en betydligt mer komplicerad fråga än man först skulle kunna tro.

President Trump, enligt The Verge:

»I am directing the Department of Justice to work in partnership with local state and federal agencies, as well as social media companies, to develop tools that can detect mass shooters before they strike.«

Pre-crime-tools är till sin natur vanskliga, eftersom de rör brott som ännu inte begåtts – och som kanske aldrig kommer att begås. Folk säger och skriver en massa konstiga saker. Vad som bara är ord och vad som är verkliga hot kan vara svårt att avgöra – och antalet »falska positiva« blir ohanterligt stort även om analysverktygen har hög träffsäkerhet. (Vilket de knappast har.)

Nu rapporterar sociala media redan akuta hot som de upptäcker eller tipsas om till myndigheterna. Man har även teknik som syftar till att identifiera terror-relaterat innehåll och det finns rutiner för att försöka förhindra självmord. Vilket i sammanhanget är mindre komplicerat än att försöka identifiera potentiellt farliga individer i ett brett spektrum.

Förmodligen är det bästa verktyget andra användare som gör plattformen eller myndigheterna uppmärksamma på att våldsamma handlingar kan vara förestående.

Vox recode skriver:

As Ben Wizner, a lawyer for the ACLU, put it, “The problem with that is we don’t yet have the tech to determine pre-crime, Minority Report notwithstanding. We need to understand that even if all mass shooters have said X, the vast majority of people who have said X don’t become mass shooters.”

What’s more likely to happen is that all sorts of speech — and people — would get swept up in the technology dragnets Trump seems to be proposing.

Och vad gör det med ett samhälle – om dess medborgare måste tänka på att allt de uttrycker kommer att granskas och analyseras av myndigheterna? Speciellt som risken är att få dörren inslagen av polis i en gryningsräd och att man kan komma att hållas fängslad tills allt (förhoppningsvis) reds ut.

Dessutom riskerar Trumps förslag att bli en symbolhandling, medan de verkliga orsakerna (vilka de nu är) och de meningsfulla motåtgärderna förbigås.

Länkar:
• Trump wants social media to detect mass shooters before they commit crimes »
• Trump Calls On Social Media Companies To Become Pre-Crime Agents »
• Trump calls for social media companies to ‘detect mass shooters before they strike’

Youtube vs. SwebTV

av

I fredags stängde Youtube ner den samhällskritiska kanalen SwebTV.

Youtube är ett privat företag och får naturligtvis själva bestämma vilka man gör affärer med. Men det innebär inte att företagets beslut undgår debatt och i förekommande fall kritik.

Jag har inte följt SwebTV och kan därför inte uttala mig i sak. Det lilla jag sett har dock inte varit något olämpligt – om man inte betraktar kritisk analys av den förda politiken som olämplig. Och jag har inte en aning om varför kanalen har släckts ner. Det kan finnas fullt giltiga skäl. Men det kan också vara konsekvensen av till exempel organiserade massanmälningar från grupper som helt enkelt ogillar vad kanalen har att säga.

Just därför bör Youtube vara fullständigt transparenta med sitt beslut. Om det finns sakliga skäl för att stänga ner SwebTV – då bör dessa redovisas, för att undvika spekulationer, ryktesspridning och konspirationsteorier. Och om det inte finns något konkret skäl – då förtjänar Youtube den kritik som kan komma deras väg.

Yttrandefriheten – som förvisso inte är något tvingande krav på privata företag, men som i anständighetens namn bör respekteras – tjänar sitt syfte främst när den låter människor säga sådant som andra inte vill skall sägas. Och det gäller oberoende av politisk riktning.

SwebTV:s pressmeddelande »

En av EU fastställd värdegrund för AI?

av

EU:s ministerråd har diskuterat artificiell intelligens. Speciellt upprymda tycks man vara över möjligheten att använda AI för att identifiera tal, video och bilder som man vill få bort från nätet.

Man har även en vision om digitala AI-assistenter:

”Combined with a natural language interface, this technology could form the basis for a digital assistant. Such an assistant could take instructions through a natural written and spoken discussion, providing a common interface to a variety of applications at the same time, and adapt to the needs of the user. The same technology could power customer service bots that answer questions from citizens. In spoken language mode, the assistant would be helpful to police patrols busy dealing with people involved in incidents. Developing smart digital assistants is vital for making future information overload manageable, but at the same time, we must ensure that the resulting system is transparent to the user.”

Det är säkert, ur ministrarnas perspektiv, önskvärt. Dock kan man fråga sig om AI-verktyg bäst växer fram om de formuleras, specificeras och blir låsta av politiker – eller om spontan utveckling, erfarenhet och best practice kanske är en bättre väg.

Ministrarna funderar vidare…

A society permeated with AI may become too complex to comprehend, which would entail a fundamental lack of transparency. This can be mitigated through system design: for example, a digital assistant should be required to be able to explain its reasoning, and undergo an ethical audit.”

Men bör detta vara en politisk fråga?

Och vad menas egentligen med att AI skall underställas »an ethical audit«? I så fall måste vi först komma överens om ett gemensamt gällande etiskt regelverk. Givet att detta skall fungera mot ett AI som enligt den populära uppfattningen är »smartare«, mer logiskt och mer rationellt än människor – så kan man ana att politiskt fastställda etiska ramar kan orsaka en del absurda syntaxfel.

Ministrarna förutspår även att AI kan möjliggöra autonoma miniatyrdrönare med ansiktsigenkänning. Och om det gläder dem, då skulle de bara veta vilka oerhört kraftfulla verktyg för övervakning som AI kan komma att sätta i deras händer – som de ännu inte ens kan föreställa sig.

Där har politiken en uppgift – att sätta lagliga gränser för hur överheten får använda AI för att övervaka folket.

Länk: EU plans for Artificial Intelligence (AI): Get ready to meet you friendly ”digital assistant” »

Facebooks jätteböter – betyder de något i praktiken?

av

Facebook har fått böta fem miljarder dollar i USA, för sin roll i Cambridge Analytica-affären. Men vad innebär det i praktiken? För den vanlige nätanvändaren är det knappast någon garanti mot framtida missbruk av persondata.

Cambridge Analytica-affären har blivit ett politiskt slagträ, som används för att ifrågasätta valet av Donald Trump till president i USA och resultatet av Brexit-omröstningen i Storbritannien. Detta har kommit att överskugga historiens kärna: Att Facebook gav CA tillgång till persondata för 50 miljoner användare – och att CA fortsatte använda denna även efter att Facebook insett sitt misstag och återkallat företagets rätt att använda nämnda data.

Att Facebook kapitaliserar på sina användares persondata är inget unikt. Det är deras affärsidé.

Skillnaden är att denna gång användes det i politiska syften istället för att marknadsföra konsumentprodukter. Men i grunden är kärnfrågan densamma oavsett om persondatan används för att sälja Trump eller schampo: Manipulation av enskilda individer med hjälp av stora mängder personlig data.

Det är alltså inte reklam eller marknadsföring som sådan som väckt uppmärksamhet. Det råder en rätt allmänt utbredd insikt om att persondata är priset man får betala för tillgång till tjänster som Facebook, Google, Twitter & Co. Och då kommer det alltid att finnas en moralisk gråzon för i vilka syften denna data används.

De flesta lär vara överens om att det är i sin ordning för politiska partier att använda sociala media och annonsering i dessa för att nå potentiella väljare. (En av CA:s medarbetare kom från Obamas allmänt hyllade sociala medie-satsning.) Och redan med ett fåtal datapunkter är det möjligt att göra sådan marknadsföring synnerligen effektiv. Vilket även riktar moralens strålkastare mot de politiska partierna. Hur djupt borrar till exempel de svenska partierna i persondata under sina kampanjer?

Genom åren har Socialdemokraterna varit mästare på något liknande – fast analogt. Med hjälp av röstlängder, opinionssiffror, valdeltagande, tidigare valresultat samt så mycket demografisk data de kan få fram lyckas de välja ut områden där partiets valmaskineri kan nå bäst resultat. Detta är knappast något man kan eller vill förbjuda. Men det ligger i stor sett inom samma verksamhetsfält som vad CA sysslar med.

Oaktat Facebook och CA eller vad vi tycker om saken – så är detta den verklighet som gäller.

I fallet med CA var datakällan från Facebook gigantisk. Och även om den dörren nu kanske är stängd för politiska spindoctors under överskådlig framtid – så är Facebook långt ifrån den enda källan till användbar persondata. Och CA är (var) inte det enda bolag som sysslar med att samla in och djupanalysera persondata. Enda skillnaden är att dessa aktörer är mer eller mindre okända för allmänheten och media.

Dessutom finns ett sidospår i debatten som få tycks ägna någon uppmärksamhet: Vilken data och vilken dataanalys har staten tillgång till – och i vilket syfte? Detta är en gigantisk godispåse för myndigheter och politiker – som kan användas för allt från att effektivisera kollektivtrafiken till att kartlägga personer med avvikande åsikter eller beteende.

Frågan om Facebook & Cambridge Analyticas roll i den amerikanska presidentvalskampanjen och Brexit-kampanjen är i sig intressant. Men bakom den debatten döljer sig ett stort, känsligt och i stora delar outforskat frågekomplex – som reser frågor om de politiska partiernas förhållande till folket och statens förhållande till medborgaren.

Länkar:
• Nu är det klart: Facebook får böta 47 miljarder för dataskandalen »
• Facebook to pay $5bn fine as regulator settles Cambridge Analytica complaint »
• Wikipedia: Facebook–Cambridge Analytica data scandal »
• Trots dataskandaler och rekordböter – Facebook går bättre än väntat »
• 9 reasons the Facebook FTC settlement is a joke »
• Netflix släpper dokumentär om Cambridge Analytica »
• Netflix documentary explores Facebook-Cambridge Analytica data scandal »
• EU privacy ruling against Facebook to come by end 2019 »

Twitters nya förbud mot religionskritik är ett moraliskt träsk

av

SVT rapporterar att »Twitter förbjuder hat och nedsättande språkbruk mot religiösa grupper. Användare som bryter mot reglerna ska kunna stängas av från plattformen.«

  • Till att börja med är det knepigt – och ofta subjektivt – vad som kan uppfattas som »hat« eller »nedsättande« och vad som är saklig kritik.
  • Vidare skall det bli intressant att se hur man tänker tillämpa detta när religiösa uppfattningar står i strid med människovärde, demokrati och medborgerliga fri- och rättigheter. Vilken kritik blir tillåten att framföra utan att betraktas som »nedsättande«? Vad får företräde – religionen eller den liberala västerländska demokratins värdegrund?
  • För det tredje gör religionen anspråk på att vilja styra hur människor skall bete sig och hur vårt samhälle skall fungera. Vilket i princip är att likställa med en politisk kraft. Och sådant måste alltid få kritiseras, utmanas – och även hånas.
  • Dessutom blir det hela bisarrt eftersom det handlar om tro, om metafysik, om sådant om inte existerar i den verkliga världen. Skall folk kunna undgå kritik bara för att de fått för sig att tro på något – även när detta är i grunden anti-humanistiskt?
  • Slutligen är det läge att påminna om att yttrandefriheten fyller sin främsta grundläggande funktion när den tillåter människor att säga sådant som andra inte vill höra.

Länk: Twitter förbjuder hat mot religiösa grupper »

Franska politiker vill förbjuda näthat mot bönder och politiska åsikter

av

Frankrike är på väg att anta en ny lag som kräver att »hatiskt innehåll« skall plockas ner från sociala plattformar (m.fl) inom 24 timmar.

När det gäller vem, vad eller vilka som skall »skyddas« av denna regel tycks franska politiker nu tävla med varandra vad gäller att komma med förslag. Till exempel menar vissa att det skall vara förbjudet att »stigmatisera« jordbruksverksamhet. Andra föreslår att skyddet mot näthat även skall omfatta politiska åsikter.

Det har till och med föreslagits att man skall ha en »öppen lista« över sådant som skall skyddas mot näthat – på vilken landets politiker kan lägga till och ta bort saker lite som de vill.

Att fransmännen lyfter locket av denna Pandoras ask är tyvärr inte oväntat.

Länk: Politicians Queue Up To Make France’s Proposed Law Against ’Hateful Content’ Far, Far Worse »