Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

EU-lagar öppnar för åsiktsregistrering

av

När politiker vill ha ID-krav på sociala medier öppnar de för åsiktsregistrering.

Politiker runt om i världen diskuterar ID-krav för sociala medier. Tydligast med detta krav i Sverige är Socialdemokraterna som uttalat vill förbjuda anonyma konton – och att politiken »tar kontroll över utvecklingen«.

Men med ID-krav följer en påtaglig risk att man kan registrera vem som tycker vad. Detta är uppgifter som sedan kan komma att användas mot dig. Ifall du tycker fel.

I Sverige är det förbjudet för staten att registrera folks politiska åsikter. Detta är reglerat i grundlagen. (RF 2:3)

Vad gäller företag och andra privata aktörer gäller GDPR, som ger ett visst skydd mot åsiktsregistrering. GDPR kräver dataminimering, ändamålsbegränsning, begränsningar mot känslig profilering samt transparens gentemot användaren.

Risken är dock att många användare förlorar detta skydd genom att slentrianmässigt ge sitt samtycke till undantag i sociala mediers användarvillkor.

Viss lagstiftning – som EU:s Digital Services Act (DSA) – skapar samtidigt starka incitament för åsiktsanalys och åsiktsprofilering. Den ålägger plattformarna att göra riskbedömningar vad gäller samhällspåverkan, systemrisker och hot mot demokratin.

Detta kräver att sociala medier analyserar politiskt innehåll, identifierar användargrupper, kartlägger spridningsmönster, drar slutsatser om åsikter, samt ägnar sig åt beteendeanalys och mönsterigenkänning.

Även om det i dessa fall inte är staten som registrerar åsikter är det ändå den som indirekt kräver att det sker. På så sätt outsourcar staten en verksamhet som den själv inte får bedriva.

Hanteringen av metadata är i praktiken mindre reglerad. Detta trots att sådan data kan vara nog så effektiv vad gäller att identifiera politiska åsikter och att bygga sociogram.

Exempel på metadata är vem du kommunicerar med; när, hur ofta och hur länge detta sker; vilka konton du följer; vilka inlägg du delar och interagerar med; vilka ämnen du återkommer till samt hur ditt beteende förändras över tid.

Användning av metadata är juridiskt diffus, politiskt användbar och demokratiskt riskabel. Den förre NSA- och CIA-chefen General Michael Hayden konstaterade att »We kill people based on metadata.«

Enda sättet att inte bli indirekt åsiktsregistrerad är att vara anonym och verka under pseudonym på sociala medier.

Vilket allt fler politiker vill sätta stopp för. De vill kunna koppla åsikter och metadata till identitet. Som sedan kan lagras, jämföras, delas och begäras ut. Finns informationen kommer den att användas.

CC0

Europa utmanar X med W

av

W presenteras som ett europeiskt svar på X. Plattformen lanseras på WEF i Davos, talar om värderingar och verifiering – samt väcker frågor om öppenhet och vem som är välkommen.

Från World Economic Forum i Davos meddelas att det kommer att lanseras en ny europeisk social medieplattform: W. Detta skall tydligen dels tolkas som »We« och dels som »Values« & »Verified«.

VD blir den tyska juristen Prof. Dr. Anna Zeiter, LL.M, som har kopplingar till World Economic Forum och som även sitter i MTG:s styrelse.

Grundaren av det svenska klimatnätverket We Don’t Have Time, Ingmar Rentzhog (Greta Thunbergs förste PR-konsult) är enligt uppgift en av initiativtagarna.

W lanseras i övrigt av en grupp i WEF-sfären som sägs rymma tidigare svenska politiker från regeringarna Reinfeldt och Löfven samt några näringslivsprofiler.

Vad vi vet om W:

  • ID-krav
  • Baserad på europeiska servrar
  • GDPR- och DSA-kompatibel
  • Man vill värna europeiska värderingar
  • Man vill tackla desinformation och förtroendekrisen för nuvarande sociala medier

Inte en plats för visselblåsare och dissidenter, kan man anta.

Vill man vara lite elak kan man tänka sig att grundarna vill skapa en social medieplattform dit viktigt folk kan migrera – så att man äntligen får till den där bojkotten av X som S-ledaren Magdalena Andersson efterlyste förra veckan. (Eller rent av en blockering av X i EU.)

Nu är jag för konkurrens och jag hoppas verkligen att W blir ett vettigt och bra debattforum, öppet för alla. En plats där man kan föra ett rimligt samtal om viktiga saker. En plats där makthavare kan möta engagerade medborgare i en konstruktiv dialog.

Men jag har mina dubier. Risken är att det blir ännu ett LinkedIn, så tråkigt att det självdör. Eller att folk som ifrågasätter, käftar emot och är besvärliga flyttar med från X – och då blir det så där jobbigt igen.

Kommer vanligt folk att hänga på W? Att projektet lanseras på WEF i Davos utstrålar inte direkt folklighet.

Kommer användare att få tycka vad de vill, i vart fall så länge de uttrycker sig vårdat? Kommer modereringen att vara transparent? Hur kommer algoritmerna att hantera kritik mot makten?

När verifiering, DSA-logik och Davos-normer kombineras riskerar det fria ordet att begränsas genom design snarare än genom förbud.

Men som sagt, lycka till! Vi behöver fler aktörer på den sociala medie-marknaden.

• Europeans set to launch an alternative to X. It’s called W »

• Se delar av W:s presentationsvideo på X »

• Neue Plattform gegen Fake News – W Social will Twitter Konkurrenz machen »

CC0

Kan internet rädda demokratin från politiken?

av

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0

Nu har Sverige fått ett hädelseförbud

av

HD prövar inte den fällande domen för koranbränning. Därmed har vi nu fått ett hädelseförbud. Beslutet innebär också att bara yttranden som är sakliga och »vederhäftiga« fullt ut omfattas av yttrandefriheten.

Högsta Domstolen beviljar inte prövningstillstånd i rättsfallet med koranbrännaren Salwan Momika (nu mördad) och hans sidekick Salwan Najem. Den fällande domen för hets mot folkgrupp står därmed fast.

Detta innebär dels att Sverige nu har fått ett hädelseförbud.

Det innebär också att Tingsrättens och Hovrättens motivering står fast: Att den religionskritik som vid tillfället utövades inte var »saklig och vederhäftig«.

Det är anmärkningsvärt. Svensk yttrandefrihet villkoras nu alltså med att yttranden skall vara sakliga och vederhäftiga.

Vilket rimligen innebär att den som inte är saklig (humor, satir, memes, lösa åsikter) och faktamässigt korrekt (hur många politiker och medier skall jag räkna upp?) ligger löst till. I vart fall om de anmäls för kritik mot religion eller olika kollektiv. Möjligen även i andra fall.

Med detta har den svenska yttrandefriheten inskränkts. Vilket kommer att få konsekvenser.

Läs vår förra bloggpost om fallet:
• Religionskritik och yttrandefrihetens gränser »

Valår: Det goda samtalets död

av

Det är valår och debattklimatet kommer att nå nya bottennoteringar i den tämligen ovärdiga kampen om makten. Lägg till det en allt mer osäker och kaotisk omvärld och nya oväntade åsiktsgemenskaper. 2026 kan bli stökigt.

En sak jag lärt mig är att om man vill tillrättavisa någon för ett problematiskt beteende, korrigera ett felaktigt påstående eller rent av utmana någons åsikter på ett meningsfullt sätt – då sker det bäst i avskildhet, inte inför publik.

Vilket är raka motsatsen till den politiska debatt som förs inför öppen ridå i media, i sociala medier, i riksdagsdebatter, vid fikabordet och på gator och torg. Ytterst få kommer att medge att de haft fel inför publik. Därtill är människans prestige alltför stor.

Än mindre kommer någon som sysslar med politik att medge några fel. Inte ens om de överbevisas, i de fall detta strider mot partiprogrammet eller aktuell utopisk vision. Det är som att partipolitik blockerar utövarnas varseblivningsförmåga.

Jag är en vän av det sokratiska samtalet, som jag tolkar så här:

Om man är intresserad av en meningsfull, konstruktiv dialog måste man börja med att förstå sin motståndare, dennes argument och grundläggande premisser. Det är först när man kan förklara motståndarens position minst lika bra som denne själv som samtalet kan föras framåt.

Detta till skillnad från dagens politiska debatt som till stor del handlar om halmgubbar – vad man tror, hoppas eller påstår att motståndaren vill och tycker. Då finns det inte några förutsättningar för annat än pajkastning.

Men om man gör sig besväret att försöka förstå sin motståndare och idealt etablerar en gemensam bild av vad denne vill och tycker – och varför – det är då man kan börja ställa de viktiga frågorna. Vilket inte sällan leder till att den andre börjar ifrågasätta sig själv.

Det kan till och med landa i att folk ändrar sina åsikter. Och ett trevligare samtalsklimat.

Ett sådant samtal kan till och med gå att föra inför öppen ridå – i långformat om deltagarna vet att de alltid får tala till punkt.

Som fransmännen säger »Att ställa en fråga är som att knacka på en dörr för att se om det är någon hemma.«

CC0

Skall folk få tycka vad de vill?

av

Idag har tidskriften Kvartal en artikel om att S-ledaren Magdalena Andersson vill se något slags bojkott mot X för att hon ogillar dess ägare och många av de åsikter som framförs där. Artikeln är låst men ingressen ger oss ungefär vad vi behöver veta…

»Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson vill se ett gemensamt ”handslag” mellan politiker och medier om att lämna X, som ägs av Elon Musk. Samtidigt satsar hennes parti tungt på andra globala plattformar – inklusive Kinaägda Tiktok samt Meta, vars bolag nyligen polisanmälts av svenska mediehus.«

Och det är naturligtvis jobbigt när det finns forum där folk tycker fel. Speciellt om man anser sig själv stå för en högre sanning eller något slags överlägsen utopi.

Nu blev jag visst raljant. F’låt. En mer intellektuell approach hade filosofen Karl Popper som i sitt verk »Det öppna samhället och dess fiender« (1945) argumenterade för att ett samhälle som är obegränsat tolerant i slutändan kommer att förgöras av de intoleranta.

Skillnaden mellan Andersson och Popper är att den senare inte menade att vi skall förbjuda alla intoleranta åsikter. Han ansåg att de i första hand bör bemötas med rationella argument. Rätten att inte tolerera de intoleranta bör ses som en sista utväg om de vägrar föra en saklig debatt och istället börjar använda våld eller hot för att genomdriva sin vilja.

Vilket sätter ljuset på att många som idag kräver inskränkningar av det fria ordet på det ena eller andra sättet inte själva är beredda att ta en rationell debatt.

Vilket är farligt. Att bara tysta folk som tycker fel gör polariseringen större och samhällsklimatet sämre. Sådant som stör och oroar människor försvinner inte bara för att man förbjuder folk att tala om det.

Jag har en gnagande misstanke om att många av de politiker i Sverige och EU som vill begränsa yttrandefriheten saknar den djupare filosofiska och demokratiska klangbotten som krävs för att ta – och vinna – debatten mot det öppna samhällets fiender.

Det kan också handla om feghet, oförmåga eller lättja. Eller kognitiv dissonans. Speciellt om deras egna politiska visioner inte är direkt frihetliga.

Intressant nog är det allt mer i nya och sociala media som de långa samtalen där folk får tala till punkt och utforska varandras preferenser förs. Medan traditionell media blir allt mer snuttifierad och konfliktdriven – som till exempel i SVT:s förfärliga partiledardebatter.

Religionskritik och yttrandefrihetens gränser

av

Skall yttrandefriheten villkoras med att det som sägs måste vara sakligt och vederhäftigt?

I en gästledare i Svenska Dagbladet tar Mauricio Rojas upp rättsfallet med koranbrännaren Salwan Momika (nu mördad) och hans sidekick Salwan Najem.

De dömdes för hets mot folkgrupp i Tingsrätten, vilket bekräftades av Hovrätten och ärendet väntar nu på prövningstillstånd i Högsta Domstolen. Ur artikeln:

»Tingsrätten hävdade att Najems uttalanden ”med tydlig marginal överskridit vad som är en saklig och vederhäftig debatt och kritik” av religion. Med andra ord: religionskritik tillåts – men endast om den är ”saklig och vederhäftig”. Detta är en ny princip i svensk rättspraxis och, om den accepteras, skulle den leda till mycket långtgående inskränkningar av yttrandefriheten.

Enligt Svea hovrätts dom är den avgörande frågan ”huruvida det går att uttrycka missaktning mot en religion i stor omfattning utan att samtidigt uttrycka missaktning mot religionsutövarna”. Med denna motivering har blasfemiförbudet de facto återuppstått i Sverige.«

Om yttrandefriheten skall villkoras med att det som sägs är »sakligt och vederhäftigt« har vi ett problem. Det skulle diskvalificera stora delar av dagens samhällsdebatt.

Speciellt i dessa tider när politiken bygger upp en helt ny struktur med Trusted Flaggers, fact checkers och NGO:er för att begränsa det fria ordet online. (Läs mer om EU:s nya demokratisköld här »)

»Om denna tolkning hade gällt tidigare hade både filmen Life of Brian och utställningen Ecce homo i Uppsala domkyrka kunnat betraktas som hets mot folkgrupp – för att inte tala om Lars Vilks rondellhund, Salman Rushdies Satansverserna eller den mördade Theo van Goghs film Underkastelse.«

Även idioter omfattas av yttrandefriheten. Yttrandefrihet är rätten att säga vad andra inte vill höra. Vårt idémässiga kulturarv är att försvara även våra motståndares rätt att tala.

Vad som slår mig är att det är påtagligt svårt att få reda på exakt vad som gjorts eller sagts i det aktuella fallet. Möjligen framgår det av förundersökningen. Men enligt CNN skall Momika ha sagt att religionen i fråga är en cancer som måste bort; att en gris är renare än koranen; att koranen är farligare än kärnvapen.

Här är ett utdrag ur åklagare Anna Hankkios pressmeddelande från 28 augusti 2024:

»…haft uttalanden och hanterat en koran på sätt som syftat till att uttrycka missaktning mot muslimer med anledning av deras trosbekännelse. Det är min uppfattning att männens uttalanden och agerande faller in under bestämmelsen om hets mot folkgrupp…«

Det är rätt uppenbart att Momika kränkt religionen som sådan. Vilket säkert kan uppröra en del troende. Men har han med det även kränkt dessa troende som sådana?

Att säga »Islam är en dålig idé« torde vara tillåtet. Därutöver vidtar alltså något slags subjektiv bedömning av form, tonläge, uppsåt, saklighet och vederhäftighet? Det känns inte direkt klart eller rättssäkert.

Religioner har ambitionen att bestämma hur människor skall leva sina liv och hur samhället skall fungera. Därför måste de kunna kritiseras på samma sätt som politiska ideologier.

Skall det vara tillåtet att säga att KD är en cancer? Att en gris är renare än S idéprogram? Att MP är farligare än kärnvapen? Sakligt? Nej. Vederhäftigt? Kanske inte. Men skall det få sägas? Naturligtvis.

Sedan kompliceras bilden av att lagen om hets mot folkgrup – sina goda intentioner till trots – skiljer på folk och folk när den gör vissa grupper extra skyddsvärda. Vilket strider mot den princip som verkligen kan skydda all slags minoriteter: Alla människors lika rättigheter inför staten och likhet inför lagen.

Jag hoppas Högsta Domstolen beviljar prövningstillstånd. Här finns uppenbart en del oklarheter att reda ut. Och en knepig praxis om Hovrättens dom står sig.

Skarpt förslag om ID-krav och åldersgränser för sociala medier på gång i EU

av

ID-krav och åldersgränser för sociala medier är på väg upp på EU:s dagordning. Det är en prioriterad fråga för Irland under landets EU-ordförandeskap.

Irland vill använda sitt EU-ordförandeskap under andra halvåret 2026 till att lägga fram »väldigt spännande förslag« om ID-krav och åldersgränser för sociala medier. Detta är extra intressant då många av dessa plattformar har sina Europakontor i Irland.

Man kan utgå från att förslaget kommer att få stöd från bland andra Frankrike, Spanien, Belgien, Grekland och Danmark. Som förebild pekar man på Australien.

Grundproblemet är att detta kommer att göra det omöjligt att vara anonym på sociala medier. Vilket kommer att drabba visselblåsare, människor med skyddad identitet, folk som vill slippa bli trakasserade för sina åsikter – och många andra som har fullt giltiga skäl för att vilja vara anonyma.

Inte minst gäller detta den som använder sin yttrandefrihet för att kritisera eller utmana staten – då den kan bereda sig tillgång till de lagrade personuppgifterna.

I sammanhanget är det värt att notera att Europaparlamentet i samband med sin behandling av Chat Control 2 tydligt försvarar rätten att vara anonym online. Men det återstår att se hur länge den linjen håller, nu när det gått politiskt mode i att kräva åldersgränser online.

Intressant nog sammanfaller det irländska EU-ordförandeskapet med den svenska valrörelsen. Och i Sverige driver Socialdemokraterna ID-krav och åldersgränser som en profilfråga. Även Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna kan antas gå på samma linje, även om det återstår att se.

Så möjligen kan detta bli en fråga i riksdagsvalet 2026. Det är med andra ord dags att börja formera motståndet såväl på svensk nivå som i EU.

Här är det värt att påminna om vad svensk grundlag har att säga.

Tryckfrihetsförordningen säger att man skall kunna yttra sig anonymt, att källor ej får efterforskas och att skyddet gäller även om man använder tekniska mellanhänder.

Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen förbjuder förhandscensur, vilket kan vara relevant om man tvingas identifiera sig och godkännas innan man får yttra sig.

Regeringsformen förbjuder registrering av politiska åsikter, ideologisk tillhörighet och religiös övertygelse – något som i praktiken möjliggörs om yttranden på sociala medier kopplas till verifierad identitet.

• Ireland eyes EU social media age checks laws for 2026 Council presidency »
• Simon Harris says Ireland to lead EU drive for ID-verified social media »

CC0

DSA: Vilken makt att censurera har EU?

av

EU kan censurera information och blockera sociala medier – via medlemsstaterna, efter rättslig prövning. Och så finns de informella sätten…

Det börjar hetta till i debatten om yttrandefriheten online i EU. Detta leder oss till frågan vilken makt EU-kommissionen egentligen har enligt unionens Digital Services Act (DSA).

I grunden säger DSA att olagligt innehåll på nätet skall avlägsnas. Vilket man knappast behöver en lagstiftning på hundratals sidor för att göra – eller egentligen någon ny lagstiftning alls.

Sedan blir det mer komplicerat. EU-kommissionen har inte någon direkt befogenhet att censurera enskilda inlägg eller begränsa lagligt innehåll. Men…

Begreppet »olagligt innehåll« definieras som information som inte är förenlig med unionsrätten eller gällande nationell rätt.

Bland nationella brott i EU kan nämnas information om abort och homosexualitet, hädelse, majestätsbrott, »hat« och förolämpningar (se till exempel Tyskland). Vilka på sätt och vis blir brott i hela EU (eller rent av hela världen) när DSA applicerar nationella lagar på plattformar som inte har nationsgränser.

Det är alltså nationella rättsliga eller administrativa myndigheter som har befogenhet att utfärda förelägganden om att en plattform skall agera mot olagligt innehåll.

(Men man tycks räkna med att olagligt innehåll tas bort ändå – utan föregående rättslig prövning – om plattformarna uppmärksammas på det av till exempel Trusted Flaggers.)

En åklagare eller annan rättsligt behörig myndighet i ett EU-land kan i sammanhanget utfärda gränsöverskridande nedtagningsorder för innehåll som finns på plattformar och servrar i en annan medlemsstat – även om innehållet ifråga inte är olagligt i den senare.

Här skall också nämnas att EU är inne i en process för att göra hat och hot till »EU-brott« med en gemensam definition och minsta straffsats i hela EU. Dock har man svårt att komma fram till någon hanterbar definition av »hat«.

Vad gäller mycket stora onlineplattformar (VLOPs) skall EU-kommissionen granska om dessa gör tillräckligt för att begränsa »systemrisker« – till exempel spridning av olagligt innehåll eller genom vad man lite svävande kallar negativa effekter på demokratiska processer.

Det är inom denna ram som de stora aktörerna även förväntas motverka innehåll som anses »skadligt« även om det inte är olagligt. Vilket då antas ske »frivilligt« – med stöd i de användarvillkor politikerna alltid vill att plattformarna skall skärpa.

Vid extraordinära omständigheter (till exempel krig eller pandemier) som utgör ett allvarligt hot mot allmän säkerhet, kan kommissionen kräva att plattformar bedömer hur deras tjänster bidrar till hotet och att de sedan vidtar »frivilliga« åtgärder för att begränsa spridningen av viss information.

Trots att de tvingas vara vaksamma på alla dessa risker får plattformarna inte åläggas en allmän skyldighet att övervaka allt innehåll. Detta är tänkt som ett skydd mot omfattande automatiserad censur. (Men de kan göra det ändå, mer eller mindre frivilligt.)

EU kan också begränsa tillgången till en plattform. Alltså blockera den. Detta om man redan försökt stoppa en överträdelse genom andra medel som böter eller vite utan att lyckas.

Detta gäller vidare om överträdelsen fortsätter och orsakar vad man kallar allvarlig skada som inte kan undvikas på något annat sätt. Samt om VLOPer underlåtit att följa beslut eller handlingsplaner för att hantera systemrisker.

Vid en viss punkt kan man alltså begränsa tillgången till X om den nuvarande konflikten eskalerar.

Det sker i så fall genom att relevant nationell digital samordnare (i X fall Irland) under DSA vänder sig till en behörig rättslig myndighet (åklagare/domstol) för att begära ett beslut om tillfällig begränsning av tillgången till tjänsten eller onlinegränssnittet.

Innan en sådan begäran görs skall kommissionen ge berörda parter minst 14 arbetsdagar på sig att lämna skriftliga synpunkter. En begränsning av tillgången skall i princip gälla i fyra veckor. Den kan förlängas, men varje förlängning kräver en ny bedömning och beslut av den rättsliga myndigheten.

Åtgärden får inte gå utöver vad som är strikt nödvändigt. Den skall vidare utformas så att den inte medför någon orimlig begränsning av tillgången till laglig information för användarna. Vilket är fina ord som dock har högst oklar betydelse om det kommer till skarpt läge.

Man kan även använda formella rättsliga processer (eller informella påtryckningar) för att tillfälligt utestänga en plattforms app från respektive app-store.

Så… ja. DSA ger utrymme för censur av visst innehåll och möjliggör även tillfällig blockering av hela plattformar / sociala medier. Men genom medlemsstaterna – och med föregående rättslig prövning.

Politikernas trick är dock, som sagt, att förmå plattformarna att plocka ner information som man tycker är olämplig (»skadlig men laglig«) ändå – genom användarvillkor och moderering.

På så sätt lyckas makten begränsa oönskade yttranden – utan att behöva genomgå den stökiga demokratiska process som lagstiftning i yttrandefrihetsfrågor kan vara.

• EU:s Digital Services Act »

Tidigare, relaterade texter:
• EU vill jämställa ”näthat” med terrorism »
• EU, nätcensur och hatlagstiftning (om Trusted Flaggers) »

CC0