Nätet till folket!
Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.
Idag har vi en gästkrönika på Svenska Dagbladets ledarsida. Zooma in bilden för en större, mer läsbar variant – eller följ länken nedan.
»Vi måste få svar på vad de svenska politiska partierna tycker om Chat Control. Det duger inte att släppa igenom en uppenbar inskränkning av våra grundläggande fri- och rättigheter under total tystnad.»
EU-kommissionen lägger fram ett förslag som den själv säger kommer att begränsa de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men det går inte att få några svar om vad svenska politiker tycker om saken. Detta är inte bara arrogant, utan även ett demokratiskt problem.
Det är lätt att känna sig frustrerad när politiker vägrar att ens kommentera politiska förslag som kommer att påverka den demokratiska rättsstaten negativt.
Det är precis vad som sker när det gäller EU-kommissionens förslag om att kontrollera innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden – #ChatControl / CSAR.
Detta är ett förslag som kommissionen själv skriver kommer att begränsa vår möjlighet att utöva grundläggande rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens, yttrandefriheten och informationsfriheten.
Flera gånger har vi försökt få kommentarer från de svenska politiska partierna. Men de vill inte säga något (eller svarar inte alls.) Och ingenstans i media eller samhällsdebatten hörs så mycket som ett pip från dem om saken.
Detta är anmärkningsvärt på flera sätt. Kan de inte svara? Vill de inte? Och i så fall varför?
Saken blir än mer anmärkningsvärd med tanke på att Sverige just nu är ordförandeland i EU. Och i denna roll har regeringen medverkat till skärpningar av kommissionens förslag. Men Justitiedepartementet svarar inte ens på frågor om regeringens ståndpunkt.
En teori är att frågan har hanterats och fortsatt hanteras på tjänstemannanivå. Vilket i så fall är problematiskt, då det innebär att den svenska EU-representationen (troligen) per default går kommissionens ärenden. Framförallt innebär detta att frågan hanteras utanför den demokratiska beslutsprocessen.
Är det verkligen så här vi vill ha det? Att politiken medvetet och uttryckligen begränsar de grundläggande mänskliga rättigheterna – utan att vilja diskutera saken eller ens svara på frågor?
Lagstiftningsdokument:
• Kommissionens förslag »
• Legislative Observatory »
Relaterade länkar:
• Stop Scanning Me »
• ChatControl.eu »
• ChatControl – granskning av EU-kommissionens förslag
• EU-kommissionen: Övervakning är viktigare än mänskliga rättigheter »
• Why chat control is so dangerous »
• PP: EU-kommissionär Ylva Johansson ljuger om #ChatControl »
• ChatControl – nu är det skarpt läge i EU, men regeringen vill inte tala om saken »
• UN Human Rights Commissioner warns against chat control »
• ChatControl – detta händer i ministerrådet »
• EU:s ministerråd vill kontrollera allt du gör på nätet
• ChatControl: EU-kommissionen duckar alla jobbiga frågor »
Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning.
Just nu hör vi – inte minst från EU – att fri information är ett problem.
Visst, man skall vara uppmärksam på påverkansoperationer. All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte – som min gamle samhällskunskapslärare inpräntade i oss.
Demokrati betyder folkstyre. Parlamentarisk demokrati bygger på att vi väljer ombud. För att välja dessa hålls allmänna, fria val.
Dessa val kan ses som ett slags mätare på samhällsdebatten. Vilket betyder att om man begränsar hur folk får yttra sig – då påverkar man även det demokratiska ekosystemet och därmed också resultatet av allmänna val.
Yttrandefriheten är ett demokratiskt fundament. Den har vissa, i lag fastställda, gränser. Men i övrigt skall folk få säga vad de vill. Det är därför den är en grundläggande mänsklig rättighet.
Det luriga med yttrandefrihetens i lag fastställda gränser är att det beror på hur lagen ser ut. Och det är ett politiskt beslut.
Yttrandefriheten är också en förutsättning för ansvarsutkrävande. Vilket kan vara ett skäl till att många med makt ogillar den.
Enter begreppet: Skadlig icke olaglig information.
När man läser EU-texter syns detta begrepp allt oftare. Man har problem med att icke olagligt material förekommer på nätet. Vilket skapar något slags gråzon.
Till viss del löser politiken detta genom påtryckningar mot plattformarna. Så att dessa vrider åt sina användarvillkor – som ju nästan alla godkänner utan att läsa.
Eller som i fallet Twitter, med ett direkt samarbete mellan sociala media och myndigheterna.
Naturligtvis skall myndigheter informera om de upptäcker något slags kampanj som hotar ordning och säkerhet. Men då skall det ske helt öppet, så att vi alla kan vara extra källkritiska visavi viss inkommande information.
Tvivelaktig eller medvetet felaktig information möts bäst med mer, bättre och korrekt information. Inte med censur, som bara häller bensin på brasan.
Yttrandefrihetens gränser kommer att bli en het politisk fråga framöver. Då gäller det att vara uppmärksam, så att det är lagarna som sätter gränsen – inte subjektivt tyckande. Samt att dessa lagar inte inskränker den fria opinionsbildningen.
Jag vill inte låta alarmistisk. Men Österrikes regering, den tyska regeringen, den europeiska dataskyddsmyndigheten och FN:s människorättskommissionär har en poäng:
EU-kommissionens förslag om att granska innehållet i våra elektroniska meddelanden är ett hot mot rätten till privatliv och rätten till privat korrespondens. Vilka är grundläggande mänskliga rättigheter.
Man kan förstå att tyskarna tycker att förslaget är olämpligt. De vet ju hur det kan gå.
Spana på dem som misstänks för brott. Inte alla andra, hela tiden.
Förslaget är märkligt i så många delar. För att skydda barnen på internet vill man bland annat införa en 17-årsgräns för meddelande-appar. Vilket känns direkt verklighetsfrånvänt.
Och vad värre är, man vill låta maskiner och deras algoritmer söka igenom alla människors privata elektroniska meddelanden i jakt på misstänkt innehåll och fula gubbar.
Kommissionen vill använda AI för att identifiera misstänkt innehåll. Vilket händelsevis sammanfaller med att man vill ha ett undantag för law enforcement i EU:s AI Act.
Detta är ett verktyg som sedan kan användas för att söka efter vad som helst. Och vi vet hur det är med övervakningslagar. De utökas alltid till syfte och metod. FRA-lagen och datalagringen är ett par exempel.
Att skydda barnen är bara en lämplig, känsloladdad murbräcka för en närmast allomfattande övervakning av alla människors elektroniska meddelanden.
Ändamålsglidning är enkelt ordnad, då en ny myndighet knuten till Europol skall utforma verktyget. Sedan räcker det med ett klubbslag för att utöka syftet. Vilket som sagt är vad som brukar ske.
En nördig detalj är att förslaget – #Chat Control – hänvisar till den inre marknaden som rättslig grund. Man litar inte på att medlemsstaterna kan sköta saken.
Och man tar inte medborgarnas rättigheter på allvar, utan väljer att istället vifta bort dessa.
Här är ett citat ur den inledande texten (sid 13) i EU-kommissionens förslag:
»Samtidigt påverkar åtgärderna i förslaget i första hand utövandet av de grundläggande rättigheterna för användarna av tjänsterna i fråga. Dessa rättigheter omfattar i synnerhet de grundläggande rättigheterna till respekten för privatlivet (bland annat att all kommunikation är konfidentiell, som en del av den mer allmänna rätten till respekt för privatlivet och familjelivet), skyddet av personuppgifter samt yttrande- och informationsfriheten. Även om dessa rättigheter är mycket viktiga är det ingen av dem som måste skyddas till varje pris, utan de måste beaktas i förhållande till deras funktion i samhället.«
Vänta nu! Med risk för att tjata:
De mänskliga rättigheterna är i någon mening absoluta. Det finns visserligen specificerade undantag. Men våra rättigheter skall i princip vara orubbliga. Inte kompromissas bort.
EU-domstolen har redan slagit fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott, inte alla andra, hela tiden. Detta skedde när den 2014 upphävde EU:s datalagringsdirektiv.
De mänskliga rättigheternas syfte är att skydda individen från övergrepp från staten. Det är deras ”funktion i samhället”. Därför bör man se upp när statens styrande vill inskränka dessa rättigheter.
Kommissionen skriver som synes rakt ut att dessa rättigheter inte behöver försvaras. Tillåt mig framföra en avvikande mening.
Övergrepp mot barn skall bekämpas med lämpliga lagliga medel – inte genom att upphäva alla människors grundläggande mänskliga rättigheter. Mänskliga rättigheter offline skall gälla även online.
(Men även om kommissionen avfärdar de mänskliga rättigheterna anger den (på sid 12) att förslaget i vart fall är prövat så att det överensstämmer med klimatlagstiftningen.)
Detta förslag kan och bör gå i papperskorgen.
Det finns nämligen redan lagstiftning som tillåter plattformar och operatörer att frivilligt skanna sina användares kommunikationer i jakt på sexuella övergrepp på barn. Vilket sker på bred front.
Vad den nya lagen syftar till är att göra sådan övervakning obligatorisk. Och den skall ske med EU:s egenutvecklade sökverktyg – istället för med de som redan framgångsrikt används. Allt under överinseende av en ny myndighet kopplad till Europol.
Vad kan möjligen gå fel?
Den svenska regeringen – som just nu är ordförandeland i EU – bör göra gemensam sak med Österrike och Tyskland och säga nej till ChatControl.
Lagstiftningsdokument:
• Kommissionens förslag »
• Legislative Observatory »
Några relevanta länkar:
• ChatControl.eu »
• ChatControl – granskning av EU-kommissionens förslag
• PP: EU-kommissionär Ylva Johansson ljuger om #ChatControl »
• ChatControl – nu är det skarpt läge i EU, men regeringen vill inte tala om saken »
• UN Human Rights Commissioner warns against chat control »
Idag är frågan om inspektion av innehållet i din e-post och dina elektroniska meddelanden uppe till debatt i LEWP i EU:s ministerråd, under svenskt ordförandeskap. Men det går inte att få veta vad regeringen tycker eller vilken linje den kommer att driva.
Visst, det är mycket nu. Krig i Europa, skenande inflation, energikris, våldsbrottslighet… Samtidigt har vi en ny regering som knappt hunnit bli varm i kläderna. Dessutom är Sverige nu ordförandeland i EU – med tusentals nya frågor att ta tag i. Men ändå.
Idag och i morgon kommer the Law Enforcement Working Party i EU:s ministerråd att diskutera EU-kommissionens förslag om att öppna folks e-post och elektroniska meddelanden för att granska dess innehåll – allmänt kallat ChatControl. Vilket rimligen står i strid med vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens.
Detta kommer att ske under det sittande svenska ordförandeskapet.
Ändå verkar det stört omöjligt att få veta vad den svenska regeringen tycker i frågan och vilken linje den kommer att driva. Inte heller de andra partierna är speciellt intresserade av att diskutera saken.
Det närmaste man kommer är den enkät som internetopatören Bahnhof gjorde inför valet förra hösten. Vilken också lämnade många frågetecken:
Apropå vårt valstugereportage kan man notera att partiernas fotfolk generellt sett verkar rätt skeptiska till ChatControl, även om inte någon kände till något av substans om förslaget.
I allt väsentligt svävar de politiska partierna (utom KD) på målet och är direkt ovilliga att ge klara besked eller ens diskutera frågan. Men det duger inte, för nu är det skarpt läge.
Och nu är det Sverige som håller i taktpinnen i EU:s ministerråd. Där är frågan kontroversiell. Österrike säger blankt nej, då förslaget strider mot landets konstitution. Även Tyskland kommer sannolikt att säga nej. (Detta räcker dock inte för en blockerande minoritet i rådet.)
Som det ser ut just nu kan EU alltså komma att inskränka en av våra grundläggande mänskliga rättigheter – rätten till privat korrespondens. Men ingen är intresserad av att tala om saken.
(Vi har utan framgång sökt Justitiedepartementet och de flesta partier för en kommentar.)
Detta ökar risken för att vi än en gång kommer att ställas inför fullbordat faktum, när det är för sent för att reagera. Det känns som ett demokratiskt problem.
Man kan bara spekulera, men jag ser några möjliga förklaringar (som inte utesluter varandra):
Den första är att regeringen och de flesta partier inte vet och inte hunnit ta ställning till förslaget. Den andra är att man för allt i världen inte vill ha en ny debatt om privatliv och övervakning. Den tredje är att de tror eller hoppas att ingen bryr sig.
Men vi kommer att fortsätta tjata på dem.
Läs mer:
• ChatControl.eu »
• EU vill granska innehållet i alla dina elektroniska kommunikationer »
Lagstiftningsdokument:
• Kommissionens förslag »
• Legislative Observatory »
Är Sveriges roll i den globala massövervakningen skälet till höstens lag om utlandsspioneri och tillhörande begränsning av den grundlagsskyddade tryckfriheten?
Nyligen antogs den hårt kritiserade lagen om utlandsspioneri, med tillhörande grundlagsändring. GP hade en bra sammanfattning:
»Det blir straffbart att under vissa omständigheter röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller mellanfolklig organisation.«
Kritiken går ut på att det blir svårare för media och whistleblowers att avslöja oegentligheter. Regeringen skriver på sin hemsida:
»Utlandsspioneri samt de former av obehörig befattning med hemlig uppgift och vårdslöshet med hemlig uppgift som har sin grund i utlandsspioneri kriminaliseras även som tryck- och yttrandefrihetsbrott. Meddelarfriheten och anskaffarfriheten begränsas när det gäller utlandsspioneri, grovt utlandsspioneri och grov obehörig befattning med hemlig uppgift med grund i utlandsspioneri.«
Vilket är rätt anmärkningsvärt.
En populär uppfattning är att detta kan ha med EU att göra.
Därför var det intressant att Frankrikes president Macron kritiserade den nya svenska lagen, i samband med statsminister Kristerssons besök i Paris nyligen. Macron menade att den är ett hot mot medias frihet.
Macron skulle knappast kritisera en svensk lag om den tillkommit för att tillfredsställa EU:s önskemål.
Och det kan knappast ha med Nato att göra heller, då lagen förberetts och haft sin första läsning innan ett svenskt medlemsskap var aktuellt. (Propositionen lades fram av regeringen Löfven.)
Om det inte är EU eller Nato som drivit fram denna kontroversiella lag, varför har den då klubbats? (Även om vårt förhållande till både EU och Nato kommer att omfattas av den.)
Nu blir det en spekulation:
Av Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska massövervakningen (och av EU-parlamentets utfrågningar om massövervakningen) framgår det att Sverige har ett mycket speciellt och nära förhållande till de så kallade Five Eyes-länderna. Det vill säga underättelsesamarbetet mellan USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland.
I sammanhanget är det värt att notera att den svenska FRA-lagen urholkats och drabbats av ändamålsglidning sedan den stiftades. Till exempel får utländska underrättelsetjänster nu direkt tillgång till FRA:s tjänster.
Aftonbladet skrev när det begav sig:
»Regeringens förslag innebär att en utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst ska medges direktåtkomst hos Försvarsmakten och FRA till personuppgifter som behandlas i försvarsunderrättelseverksamhet.« (…) »De nya lagförslagen innebär också att FRA får rätt att signalspana mot verksamhet även om den inte riktas mot Sverige eller svenska intressen.«
Mark Klamberg, professor i internationell rätt kommenterade saken så här till TT:
»I nuvarande lagstiftning måste signalspaning ske gentemot hot mot Sverige eller för att tillgodose svenska intressen. Detta krav försvinner med lagförslaget och det som jag upplever som mest uppseendeväckande. Det är kopplat till direktåtkomst, Sverige blir mer av en avlyssningscentral eller filial till underättelsetjänster i större länder.«
Man behöver inte hänfalla åt konspirationsteorier för att ana ett samband.
Att det är detta samarbete som drivit fram den nya lagen om utlandsspioneri är som sagt en spekulation. Men en sak är klar – det omfattas av den.
Avslöjanden av den typ som skedde under FRA-striden blir nu direkt olagliga. (Även om man redan då gjorde försök att tysta dem som spred dem.) Vilket är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.
Sverige är nu en del av den globala massövervakningen. Och det har just blivit olagligt att avslöja saker om den.
Relaterade poster:
• FRA-lagen – politikens totala svek (2021) »
• Nya FRA-lagen: Sveriges dubbla lojaliteter (2021) »
Under de 15 år som jag sysslat med internet- och övervakningsfrågor har jag gång på gång stött på påståendet att man måste ”balansera” mänskliga rättigheter mot ditt eller datt.
Varje sådan kompromiss leder med nödvändighet till att våra fri- och rättigheter gröps ur och försvagas.
Det stämmer visserligen att de mänskliga rättigheterna inte är absoluta. Det finns undantag, till exempel för att bekämpa brott. Det vill säga när någon kränkt någon annans säkerhet eller egendom. Eller när nationell säkerhet och allmän ordning står på spel. Så det finns redan gott om undantag.
Ändå fortsätter politikens krypskytte mot de grundläggande rättigheterna som sådana och dess underliggande värden.
Ibland har politiken fått backa. Som när EU 2009 var på väg att stänga av fildelare från internet. Det stoppades med hänvisning till en av rättsstatens grundläggande principer: Inget straff utan föregående rättslig prövning.
Just nu står striden kring frågan om vår e-post och alla våra elektroniska meddelanden skall av-krypteras, öppnas och dess innehåll granskas (av maskiner som sänder misstänkta kommunikationer vidare till en ny institution, kopplad till Europol).
Vilket – som vi regelbundet påpekar – bryter vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Och mänskliga rättigheter offline skall gälla även online.
Undantaget för att bekämpa brott är inte tillämpligt eftersom det i så fall måste handla om ett specifikt brott, en konkret misstanke, en misstänkt eller liknande. Man får inte övervaka alla hela tiden. Det har EU-domstolen redan slagit fast vad gäller datalagringen.
Men politikerna bryr sig inte. Till exempel kommer den senaste svenska lagen om datalagring inte runt EU-domstolens principiella invändning. Enda skälet till att den fortfarande finns på plats är att den inte prövats i unionens domstol.
Som vi också brukar påpeka är våra mänskliga rättigheter individens yttersta skydd mot övergrepp från staten. Och staten styrs av politikerna. Det vill säga samma människor som steg för steg urholkar nämnda mänskliga rättigheter. Detta är ett principiellt problem.
Skälet till att de mänskliga rättigheterna är konventionsskyddade är att de inte skall kunna kringgås eller ändras.
EU-kommissionen förväntas vara fördragens väktare. I dessa fördrag ingår EU:s rättighetsstadga. Ändå är det ofta kommissionen som föreslår inskränkningar av våra rättigheter. Sedan blir dessa förslag som regel värre under behandlingen i ministerrådet och Europaparlamentet.
I Sverige ligger ansvaret hos regering och riksdag. Dessa institutioner tävlar snarast om att hitta på nya inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. Detta trots att de konventioner som våra rättigheter vilar på har samma ställning som våra grundlagar.
Enkelt uttryckt struntar politiker – på alla nivåer – ofta i de mänskliga rättigheterna.
Situationen blir ännu värre då dessa frågor är i medieskugga, aldrig diskuteras i valrörelser och därför aldrig heller backas upp med något demokratiskt mandat. Utvecklingen är att allt fler av våra mänskliga rättigheter gröps ur, utan att folket får en chans att påverka situationen.
De flesta vet inte ens vad som sker. De flesta bryr sig inte. Och skulle någon ändå vara intresserad är EU:s politiska beslutsprocess inte i närheten av så transparent som man skulle önska. Svensken i allmänhet är totalt ovetande om de förslag som formas i Bryssel.
Det bristande intresset från media gör dessutom att inget ansvarsutkrävande sker – trots att i princip alla övervakningslagar med tiden drabbas av ändamålsglidning. Detta borde vara öppet mål för vilken journalist som helst.
Allt politiken lovade under FRA-striden har den frångått och verksamheten är idag mer omfattande än vi kritiker varnade för. Datalagringen skulle bara användas för att bekämpa synnerligen allvarliga brott, men kom att brukas för allt från att jaga fildelare till att låta skattemyndigheten snoka i folks privatliv. Vi har fått uppladdningsfilter som leder till automatiserad censur och vars användningsområde ständigt växer. Och nu vill man alltså granska innehållet i alla människors alla elektroniska kommunikationer.
Om inget ändras kommer det att bli som vanligt: Ingen reagerar förrän vi ställs inför fullbordat faktum. Och då är det redan för sent.
När verktygen väl finns på plats – då har vi inga garantier för att dessa kommer att användas återhållsamt och på ett omdömesgillt sätt. Alla övervakningslagar drabbas om inte annat av ändamålsglidning.
Ursäkta om jag tjatar, men detta är viktigt.
Det finns en inkonsekvens i att många med rätta kritiserar Big Datas insamling av personuppgifter – men samtidigt är ointresserade när staten inskränker vår rätt till privatliv.
Många är – med rätta – skeptiska till hur Big Data samlar in och använder våra personuppgifter. Frågan är populär i media och i samhällsdebatten. Gott så.
Samtidigt föreligger ett närmast komplett ointresse för hur staten övervakar oss, samlar in information och hur den används. Vilket är allvarligt, då statligt missbruk av övervaknings- och kontrollapparaten kan få förödande konsekvenser.
Det verkar som att man försöker säga till buset att vi ser er, så det är ingen idé att ni gör något dumt. Vilket dock inte tycks avskräcka varesig organiserad brottslighet eller skjutande gäng.
Samtidigt kan vetskapen om att man ständigt är övervakad ändra eller minska interaktionen mellan helt vanliga, hederliga människor. Vet man att varje ord man skriver kommer att granskas, då tänker man sig för – även om man inte har något att dölja.
Sådant skapar ett otrevligt samhälle, där man hela tiden har en känsla av att någon kikar över ens axel. Och vem vet hur helt triviala kommunikationer kan misstolkas av de maskiner som söker mönster och vissa typer av innehåll.
»If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him.« – Cardinal Richelieu
Det är ingen framtidsdystopi. Förslaget kommer fån EU-kommissionen och kallas allmänt för #ChatControl. Det går ut på att innehållet i e-post och alla elektroniska meddelanden skall genomsökas – av maskiner – i jakt på visst olagligt innehåll.
Syftet sägs vara att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. Men detta syfte kan naturligtvis lätt utökas, som det brukar bli med övervakningslagar.
Förslaget strider mot vad de konventionsskyddade mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Dessa mänskliga rättigheter är ytterst individens skydd mot övergrepp från staten.
Man bör vara uppmärksam när statens ledare (politikerna) vill inskränka de rättigheter som skyddar oss mot dem. Och det är inte som om de tänkt fråga folket om saken.
Vi har inte en aning om vilka morgondagens ledare är. Men man kan anta att de inte alltid kommer att vara kloka, demokratiskt sinnade och godhjärtade. Vill vi ge dem massövervakningens verktyg? Och det behöver inte handla om ont uppsåt – det räcker med inkompetens, missriktad välvilja eller överdrivet nit för att missbruka dem.
Besluten om att inskränka våra fri- och rättigheter fattas formellt sett i god demokratisk ordning. Därmed anses de få legitimitet trots att de gröper ur rättigheter som det tagit oss tusentals år att uppnå.
Nu är såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som EU:s rättighetsstadga att betrakta som grundlagar. De skall inte kunna ändras bara för att någon vill det eller för att det blir enklast så.
Även om den ibland tycks vackla något står EU-domstolen på fri- och rättigheternas sida, i vart fall vad gäller rätten till privatliv. Förhoppningen är att domstolen – om ingen annan – kommer att stoppa ChatControl.
Från politiken kommer en ständig ström av nya, problematiska förslag. Snart kan det till exempel bli dags för ett omarbetat datalagringsdirektiv. Steg för steg inskränks vår rätt till privatliv och privat korrespondens.
Tänk om folk kunde engagera sig lika mycket i detta som i att sociala media mjölkar våra persondata för att kunna sälja oss saker.
Det demokratiska västerländska samhället är resultatet av en lång process av trial and error. Till slut kom man fram till en modell som minimerar risken för att bli utsatt för våld, som någorlunda respekterar individens frihet och som skyddar henne från godtycklig maktutövning.
Våra fri- och rättigheter är resultatet av denna process. De är formeln för civiliserad och fredlig samexistens. Därför är de värda att försvaras, när de hotas.
Svenska media är vanligtvis ointresserade av inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. Och när sådant drabbar dem själva, då reagerar de ändå inte förrän det är för sent.
När vi redan står inför fullbordat faktum reagerar svenska media mot den inskränkning av tryckfriheten som idag beslutas av riksdagen.
Förslaget är inte nytt. Det har funnits gott om tid att reagera. Eftersom det handlar om en grundlagsändring har samma beslut redan fattats en gång, före riksdagsvalet – men ingen brydde sig.
Att någon reagerar över huvud taget beror på att frågan denna gång delvis handlar om media. Hade det ”bara” varit ännu en inskränkning av vanligt folks fri- och rättigheter – då hade frågan sannolikt förbigåtts med tystnad. Som det brukar vara.
Detta är inte första gången politiken inskränker eller kompromissar med våra fri- och rättigheter. Vanligtvis sker detta utan att media bryr sig det minsta. Det gäller inte minst när besluten har sitt ursprung i EU.
Ständigt ”kompromissar” eller ”balanserar” politiken det ena eller andra mot våra grundläggande fri- och rättigheter. Detta trots att de senare skall vara orubbliga, då de utgör individens yttersta skydd mot staten.
Antingen respekterar man dem eller så gör man det inte. Särskilt illa är det när just de politiker som dessa fri- och rättigheter är tänkta att skydda oss emot inskränker dem.
Gång på gång kommer nya lagar som begränsar informationens frihet från EU. Men ingen tycks läsa pappren. Vilket i och för sig inte är så konstigt – då EU:s beslutsprocess är snårig och dokumenten kan vara väldigt långa, pladdriga och svåra att tränga igenom.
Man kan lätt få intrycket att väldigt få läser de dokument man beslutar om. Sedan står vi där, inför fullbordat faktum.
Detta är ett underbetyg för de medieföretag som nu upprörs över den nya lagen om utlandsspionage. De förmår inte ens uppmärksamma sådant som drabbar dem själva i tid. Och sådant som bara drabbar vanligt folk – det väljer media som regel bort helt. Vilket är att svika det demokratiska uppdrag som ligger hos tredje statsmakten.
Se bara den totala bristen på intresse från svensk medias sida när det gäller EU-kommissionens förslag om att granska innehållet i vår e-post och alla våra elektroniska meddelanden (#ChatControl / CSAR).
Det förslaget kommer att avskaffa den digitala brevhemligheten. Detta trots att rätten till privatliv och privat korrespondens är en konventionsskyddad mänsklig rättighet.
Men bryr sig svenska media? Svaret är uppenbarligen nej.
Läs mer om #ChatControl:
• Chat Control: The EU’s CSEM scanner proposal »
• Nu börjar slaget om #ChatControl (med länksamling) »
Sverige har en unik historia av yttrandefrihet, tryckfrihet och offentlighetsprincip. På senare år har dessa värden naggats i kanten. Och på onsdag tar riksdagen ännu ett steg mot att begränsa tryckfriheten.
Den nya lagen om utlandsspioneri gör det straffbart att lämna uppgifter som kan störa Sveriges förhållande till andra stater och organisationer. Vilket helt uppenbart försvårar en sund, kritisk granskning.
Dock finns ett tillägg om att en publicering inte skall vara straffbar om den är ”försvarlig”. Lagen ger dock inga tydliga besked om vad som kan anses vara försvarligt, vilket lämnar fältet öppet för ett stort mått av subjektivitet.
Till SVT säger tryckfrihetsexperten Nils Funcke »Att man överhuvudtaget behöver stoppa in en sådan bestämmelse visar att hela lagstiftelsen inte hör hemma i svensk grundlag.«
Journalistförbundet oroas inte bara över vad som kan ske vid en publicering. Man menar även att den nya lagen kan komma att avskräcka källor och whistleblowers.
Detta är tredje gången man försöker införa denna eller snarlika lagar. Två gånger tidigare har förslaget fallit efter omfattande kritik. Dock verkar man inte bry sig om kritik denna gång, utan hänvisar till att riksdagens konstitutionsutskott godkänt förslaget.
Då lagen kräver en ändring i grundlagen behövs två beslut med ett riksdagsval emellan. Det första beslutet fattades förra mandatperioden och det andra fattas i riksdagen nu på onsdag.
Under förra mandatperioden var Miljöpartiet (som då satt i regering) emot förslaget. Liberalerna (som satt i opposition) var emot. Idag är MP (som nu sitter i opposition) emot och L (som sitter i regeringen) för.
Den nya lagen kommer att göra det svårare att rapportera och att bedriva undersökande journalistisk vad gäller Sverige och till exempel FN, Nato och EU. Vilket helt uppenbart är ett demokratiskt problem.
Vi bör vara medvetna om att detta innebär att vi hackar bort ytterligare en bit av den informationsfrihet som är en av den svenska demokratins grundpelare.
Nu kommer mer av maktutövningen att kunna ske utan insyn. Vilket i sin tur gör det svårare eller rent av omöjligt för folket att utkräva ansvar av sina politiker.
För att demokratiska val över huvud taget skall vara meningsfulla måste folket få veta vad politikerna sysslar med.
Uppdatering: Här hittar du en informativ text om problemen, från tidigare i år »