Vance

2025 var ett intensivt år för internet- och övervakningsfrågorna. Här är vår sammanställning över några av de viktigaste händelserna, i ungefärlig kronologisk ordning.

2025 års första stora snackis blev den amerikanske vicepresidenten JD Vances kritik mot den bristande yttrandefriheten i EU. I stora delar är kritiken relevant. Men den framfördes på ett sätt som fick politiker på såväl EU- som nationell nivå att gå i försvarsställning. Sedan dess har frågan eskalerat och nu även blivit en del av förhandlingarna om handelstullar.

I början av året meddelade även Meta att man skall sluta med externa faktagranskare i USA. Istället vill man gå över till »community notes« där användarna står för faktakollen, som på X.

Under året som gick sände regeringen även ut en skiss till en lagrådsremiss om datalagring på allmän remiss. Förslaget är att även meddelandetjänster skall tvingas lagra data som sina användares kommunikationer – samt att innehåll i dessa meddelanden skall kunna överlämnas till myndigheterna i läsbar (icke-krypterad) form.

Tunga remissinstanser, inklusive Försvarsmakten sågade förslaget och meddelande-appen Signal hotade att lämna den svenska marknaden. Kritiken tycks ha fått fäste, då det verkar som att det inte blir något skarpt förslag från regeringen innan valet.

Under våren började EU-kommissionen rulla tillbaka delar av dataskyddsförordningen GDPR och EU:s nya AI Act. Skälet är att man kom fram till att man reglerat för mycket och för hårt. Här finns möjligen också en insikt om att företag i den digitala ekonomin väljer andra delar av världen att etablera sig i, där regleringen är mindre omfattande.

Inom ramen för projektet »Protect EU« krattar EU-kommissionen manegen för ny datalagring. Målet är att kringgå EU-domstolens förbud mot svepande, generell övervakning utan brottsmisstanke. EU:s ministerråd vill datalagra allt, till och med dina Fodora-beställningar.

Under året har riksdagen givit regeringen rätt att ge sig själv makt att utfärda förordningar vid allvarliga fredstida kriser. Vilket kringgår hela principen om maktdelning.

I Storbritannien har den nya Online Safety Act lett till åldersgränser och ID-krav på all slags web-platser i hela världen som kan tänkas innehålla något som är olämpligt för brittiska barn och unga.

Vilket lett till oförutsedda och oönskade konsekvenser, protester och ålderskontroller utförda av tredje part som samlar in och potentiellt kan missbruka aktuell persondata.

VPN-användningen har skjutit i höjden sedan lagen infördes, vilket fått brittiska politiker att överväga VPN-förbud eller åldersgränser för VPN.

Även i EU diskuteras åldersgränser för sociala media. EU har redan tagit fram en app för ålderskontroll, i väntan på EU:s digitala plånbok. Europaparlamentet har uttalat sig för åldersgränser. Även EU:s ministerråd driver frågan. Det irländska EU-ordförandeskapet (andra halvåret 2026) har sagt sig vilja göra åldersgränser till en prioriterad fråga.

I Sverige är det främst Socialdemokraterna som kräver åldersgränser och ID-krav på sociala media. De vill även se särskilda »nätpoliser«. Samt ID-krav för spelplattformar med chattar – och fler statligt godkända nätcensorer (Trusted Flaggers).

Under hösten har det flammat upp en debatt i Storbritannien om ett statligt digital ID-kort. Motståndet är omfattande och högljutt.

I Sverige finns nu ett skarpt förslag om att svensk polis skall få använda kamerabevakning med AI-stödd automatisk ansiktsigenkänning i realtid. Vilket är att pressa undantagen från förbudet mot sådan övervakning i EU:s AI Act till sitt yttersta.

Slutligen – en viktig delseger: Chat Control 2 har i allt väsentligt fallit. EU:s ministerråd säger nu nej till obligatorisk skanning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden. Detta efter att Tyskland efter viss vånda landade i ett nej.

Istället fortsätter den frivilliga skanning i jakt på övergrepp mot minderåriga som bedrivs redan idag (Chat Control 1). Men även detta är problematisk massövervakning utan misstanke om brott.

Med detta skrotas även ministerrådets förslag på client-side-scanning – det vill säga spionprogram på applikations- eller systemnivå i alla telefoner och datorer som granskar innehållet i alla meddelanden innan de krypteras och sänds.

Nu börjar trilogförhandlingar mellan ministerrådet, Europaparlamentet och EU-kommissionen. De är planerade till 26 februari, 4 maj och 29 juni. Däremellan kommer det att hållas en mängd tekniska möten. Här är en länk till själva förhandlingsdokumentet (PDF 491 sidor).

Man kan även notera att två av tre svenska regeringspartier (KD+L) nu har stämmobeslut på att säga nej till Chat Control 2. Det tredje (M) drev ett nej i EU-valrörelsen. Trots detta har regeringen konsekvent sagt ja till Chat Control 2 i EU:s ministerråd.

Detta var ett axplock av vad som hänt under 2025. Vi återkommer inom kort med en bloggpost om vad som är på gång 2026.

Är den amerikanske vicepresidenten Vances kritik mot EU:s inskränkningar av yttrandefriheten korrekt? Här är vår granskning.

Samhällsdebatten har flera problem. Ett är att folk och media inte tycks kunna hålla mer än en tanke i huvudet samtidigt. Ett annat är den polarisering som skapat en situation där det tycks vara viktigare vem som säger något än vad personen säger.

Som gammal stöt har jag lärt mig att även människor jag inte sympatiserar med kan ha en poäng. Ibland. Därför bör varje yttrande bedömas inte bara utifrån en bredare kontext utan även på sina egna meriter.

Givet denna brasklapp tycker jag att det var uppfriskande att USA:s vicepresident Vance sa obekväma saker om yttrandefriheten i Europa på säkerhetskonferensen i München. Även om jag långt ifrån håller med om allt han hade att säga.

Men när det gäller inskränkningarna av yttrandefriheten i Europa/EU har Vance en poäng.

Visserligen tycks han ha missuppfattat en del. Men det skiljer honom inte nämnvärt från de europeiska politiker som stiftar de i sammanhanget relevanta lagarna. Eller folk i allmänhet. Eller media. Man får vara tacksam om det blir tillräckligt rätt i debatten…

Vad gäller EU och dess Digital Services Act (DSA) är problemen flera. Även om det enda formella och direkt specificerade kravet är att olagligt innehåll skall plockas bort från sociala media och sökmotorer lämnar man ändå dörren på glänt.

I DSA:s artikel 33/34 föreskrivs:

»Leverantörer av mycket stora onlineplattformar och av mycket stora onlinesökmotorer ska noggrant identifiera, analysera och bedöma alla eventuella systemrisker i unionen som härrör från utformningen av tjänsten eller hur deras tjänst och relaterade system fungerar, inbegripet algoritmiska system, eller från användningen av deras tjänster.«

Bland de »systemrisker« som nämns finns »eventuella faktiska eller förutsebara negativa effekter på samhällsdebatten« – vilket kan betyda i stort sett vad som helst. Det förutsätter också att någon måste bestämma vad som är en negativ effekt på samhällsdebatten. Vem och vad är öppna frågor.

Speciellt i förordningens förtext (skäl/recitals) lyfts i sammanhanget innehåll som anses vara skadligt även om det inte är olagligt.

Kokar man ner det hela innebär DSA att stora sociala media och sökmotorer kan tvingas begränsa även icke olagliga yttranden. Till exempel i sin interna moderering och via sina användarvillkor. Vilket är ett klassiskt knep från EU-politikernas sida för att begränsa det fria ordet utan att behöva ta politisk strid kring detta.

Vi har alltså en EU-lagstiftning som öppnar för censur av icke olagliga yttranden. Vilket är orimligt, på så många sätt.

I DSA:s artikel 22 hittar vi Trusted Flaggers (betrodda anmälare). Detta kan vara NGO:er / GONGO:s / QUANGO:s / DONGO:s (ideella organisationer mer eller mindre finansierade och ibland skapade av myndigheterna), myndigheter, branschorganisationer och företrädare för »kollektiva intressen« med sakkunskap på vissa områden.

Formellt sett skall en Trusted Flagger ha en direktlina till sociala media (m.fl.) för att rekommendera borttagning av olagligt material. (Vad som i sammanhanget är olagligt avgörs av den politiska dagsformen.)

Att se till att avlägsna olagligt innehåll må vara en sak. Men i DSA kan vi läsa att Trusted Flaggers även skall hjälpa till med att identifiera information som är oförenlig med respektive socialt nätverks / sökmotors användarvillkor. Det vill säga innehåll som oftast inte är olagligt.

Statligt godkända nätcensorer skall alltså kunna rekommendera att innehåll som inte är olagligt skall avlägsnas från internet. Vilket känns som en anomali i en rättsstat.

Enligt DSA skall Trusted Flaggers även medverka vid analys av systemrisker, ha ett utökat samarbete med sociala media, medverka vid utbildning för sociala plattformar samt bidra till utformning av uppförandekoder.

En tredje invändning mot DSA är att regleringen ställer krav på en mycket omfattande byråkrati. Den är av en sådan omfattning att även om jättar som Meta och Google kanske har tillräckligt med advokater och compliance officers för att möta DSA:s krav gör kraven det i praktiken omöjligt för nya aktörer att slå sig in på dessa marknader.

Vilket rimligen påverkar yttrandefriheten negativt.

Utöver DSA finns massor av nationella lagar i EU som begränsar yttrandefriheten. Till exempel uppmärksammade VP Vance i sitt tal i München den hårt kritiserade svenska domen mot en koran-brännare – som i allt väsentligt återupplivar det sedan länge avskaffade svenska hädelseförbudet.

På Malta är det förbjudet att uppmana till eller underlätta abort. I Polen kan man få fängelse om man kränker staten eller dess funktionärer. I Grekland finns vissa inskränkningar vad gäller medias rapportering om flyktingar. I Italien kan media bötfällas för ”felaktiga nyheter”. Frankrike har restriktioner om hur man kan rapportera om polisvåld och lagar som gör livet svårt för visselblåsare.

Polen, Spanien, Tyskland och Italien har i varierande grad olika lagar mot hädelse.

Tyskland har sin NetzDG (Netzwerkdurchsetzungsgesetz) som kritiserats för att begränsa yttranden som är legitima. Den utgående tyska regeringen har drivit och driver ett antal uppmärksammade rättsfall mot yttranden i sociala media.

I höstas kastade den tyska författningsdomstolen ut ett sådant fall, där en Youtuber på X ifrågasatt lämpligheten i att tyska regeringen sänt 370 miljoner euro till talibanerna i Afghanistan.

I det fallet påpekade domstolen att staten måste finna sig i att bli hånad. Vilket står i kontrast till inrikesminister Faesers yttrande om att den som hånar staten kommer att få med den starka staten att göra.

Så visst är yttrandefriheten i Europa hotad. Även när man tar sig tid att studera faktiska sakförhållanden, vilket allt för få gör.

Sammanfattningsvis: Även om US VP Vance generaliserade och hade dålig kännedom om sakförhållanden – så ligger det en hel del i hans kritik mot inskränkningar av yttrandefriheten i Europa.

Vilket är något EU:s ledare absolut inte vill kännas vid. Deras upprördhet tyder på att Vance träffat en öm nerv.