Femte juli

Redan de gamla grekerna varnade för att de folkvalda är farligt okunniga. Men med internet har det blivit svårare för dem att komma undan med det.

Det är förfärande hur okunniga våra politiker är om allt som har med internet att göra. Det gäller de tekniska delarna såväl som säkerhet och juridik.

Och det är skrämmande hur de ständigt är beredda att kringgå grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Dåvarande EU-kommissionär Ylva Johanssons hantering av Chat Control 2 är bara ett exempel.

Under samma process släppte riksdagen till en början igenom den svenska regeringens position utan att någon reagerade eller invände. Vilken fyra av åtta partier först senare kom att säga nej till, när de blivit upplysta om vad som faktiskt står i pappren och vad det betyder.

För inte så länge sedan sände regeringen ut en remiss om datalagring som toksågades av alla som begriper något om tekniken och om säkerhet, inklusive Försvarsmakten.

Detta är inte unikt för nätfrågorna. Och det är ingen nyhet. Platon varnade redan för 2.400 år sedan för att människor som är bra på att vinna folkets förtroende ofta är farligt okunniga, inkompetenta och olämpliga som ledare i allmänhet. Han fruktade att demokrati kan utvecklas till förtryck.

För inte så länge sedan fanns det väldigt lite att göra åt saken, i den mån man alls fick veta vad som skedde. Informationsutbudet var begränsat och fick hanteras manuellt.

Ville man invända fick man skriva en debattartikel eller insändare som kanske eller kanske inte publicerades. Eller försöka organisera någon form av motstånd med hjälp av brev och telefon. Som sedan ignorerades av både media och politiker.

Sedan kom internet. Plötligt gick det att göra sin röst hörd om man hade något att komma med.

Det gick att ifrågasätta och käfta emot. Det blev mycket enklare att organisera motstånd och aktivism. Fakta gick att gå fram med en knapptryckning.

Dokumenten i den demokratiska beslutsprocessen blev mer tillgängliga. Insynen blev större. Och politikerna tvingades försvara sina ställningstaganden.

Ta kampanjen mot FRA-lagen som exempel. Aktivister och experter kunde synkronisera sitt motstånd online och bygga på varandras kompetens.

Lagens motståndare var många och kunde som regel slå politiker och byråkrater på fingrarna i sakfrågorna. I den så kallade bloggbävningen korslänkade alla till varandra.

I samband med den historiskt dramatiska omröstningen belägrades riksdagen av demonstranter som lockats dit av en bloggpost. Och även om lagen klubbades igenom fick efterdyningarna regeringen i obalans.

Fast forward till idag – med nya förslag till övervakningslagar och inskränkningar av yttrandefriheten, såväl i Sverige som i EU.

Nu har det blivit ännu svårare för politikerna att komma undan med dåliga förslag och att ducka debatten (även om de försöker).

Plötsligt kan tusentals människor de politiska förslagen bättre än politikerna själva. Och med sociala media kan dåliga förslag exponeras och motkrafter mobiliseras på ett ögonblick.

Vilket naturligtvis stör våra politiker, som varit vana vid att leva i en bubbla utan externa störningsmoment.

Som mest upprörda blir de när deras premisser krossas i en fri och öppen debatt. När deras ideologiska fundament och vackraste utopier – kärnan för deras verksamhet – visar sig vara ogenomtänkta, felaktiga och orealistiska.

Sådant är ett existentiellt hot mot politiker och deras partier. Inte sällan är deras sista försvarslinje att avskriva kritik som »hat«.

Därför vill politiken inskränka yttrandefriheten online, bojkotta sociala media, läsa våra meddelanden, datalagra, införa åldersgränser och ID-krav, använda nätcensorer i form av Trusted Flaggers, övervaka, sätta in nätpoliser och ta kontrollen över internet.

CC0