Femte juli

Nätet till folket!

Yttrandefrihet

Yttrandefriheten är en förutsättning för våra övriga fri- och rättigheter samt för ett öppet, demokratiskt samhälle. Idag är yttrandefriheten under attack från såväl statliga som privata aktörer och från politiska grupperingar som vill tysta sina motståndare.

EU öppnar svenska servrar för utländska åklagare

av

Utländska myndigheter kan nu få ut användardata från svenska nätoperatörer, plattformar och servrar – även om det rör utredning av sådant som inte är brottsligt i Sverige. Och utan vår kännedom.

Nu införlivas EU:s förordning om eBevis i svensk lag. Våra myndigheter skall kunna begära ut data direkt från operatörer i andra EU-länder.

Och myndigheter (oftast åklagare) i andra EU-länder kommer att kunna begära ut data direkt från svenska nätoperatörer, hostingföretag, plattformar med mera. Även om det rör utredning av sådant som inte är brottsligt i Sverige.

Om ett företag vägrar kan det bötfällas med ett belopp upp till två procent av sin globala omsättning.

Detta sker utan att svenska myndigheter behöver informeras. Vilket gäller abonnentuppgifter och tillgångsdata som IP-adresser.

Handlar det om trafikdata, innehåll eller en person som finns i landet måste begäran gå via åklagare. Detta sker genom en European production order.

Åklagaren kan invända mot eller stoppa en sådan order om den bryter mot till exempel grundläggande rättigheter, inkräktar på eventuell immunitet, rör nationell säkerhet eller yttrandefrihetsbrott som inte är brott i Sverige.

Samtidigt tycks abonnentuppgifter och tillgångsdata kunna lämnas ut ändå, även om det rör de undantag som nämns i stycket ovan. Helt enkelt på grund av att den typen av data nu kommer att lämnas ut direkt, utan svenska myndigheters kännedom.

Detta är uppgifter som i sig kan vara tillräckliga för att klämma åt människor som till exempel kan anses ha brutit mot de tyska förolämpningslagarna, motverkat det maltesiska abortförbudet eller uttalat sig i strid med allehanda nationella hat- och hetslagar.

Just risken för att de nya reglerna kan användas för att jaga människor som framfört oönskade åsikter lyftes fram flera gånger under behandlingen av eBevis-direktivet.

Även tidigare har data kunnat lämnas ut för brottsutredningar, men då med en europeisk utredningsorder (EIO) som alltid gått genom svenska myndigheter. Vilket visserligen inte är lika snabbt och enkelt, men känns mer rättssäkert.

I samband med att eBevis-förordningen antogs sommaren 2023 skrev vi…

»I EU råder ett ömsesidigt erkännande av att man litar på att alla medlemsstater och deras myndigheter fattar rättssäkra beslut som respekterar de mänskliga rättigheterna.

I verkligheten vet vi att de rättsvårdande myndigheterna i vissa länder har problem med korruption, infiltration och politiska påtryckningar. Och nu kan de begära ut data direkt från svenska servrar. Vad kan möjligen gå fel?«

Vilket är en varning som fortfarande är giltig.

• Regeringen: Effektivare gränsöverskridande inhämtning av elektroniska bevis (Prop. 2025/26:147) »

(Notera att detta inte är samma sak som de gränsöverskridande nedtagningsorder som åklagare kan utfärda för information på svenska servrar, även om den inte är olaglig här. Det är en konsekvens av EU:s Digital Services Act, DSA.)

CC0

Politiken struntar i forskarnas varningar – kräver åldersgränser för sociala medier

av

Låt inte politikerna komma undan med lagstiftning om åldersgränser för sociala medier utan att ta debatten om de problem och risker detta medför.

I veckan krävde även Moderaterna en åldersgräns för sociala medier. Det innebär att S+M+KD+L nu vill ha en sådan gräns. C+MP+V har uttryckt tveksamhet. Och SD verkar vara för, men med vissa reservationer. Det finns alltså en bred majoritet i riksdagen för åldersgränser.

Moderaterna som vill se sig själva som partiet för kompetens och sunt förnuft lyckas göra sitt utspel bara dagar efter att 389 (nu 430+) forskare i skarpa ordalag varnat för att införa en sådan åldersgräns. Detta utan att så mycket som kommentera varningen.

Forskarna menar att det inte finns några tydliga vetenskapliga belägg för att ålderskontroller förbättrar barns säkerhet online. Däremot skapar man en global infrastruktur för åldersverifiering som riskerar att hamna i händerna på aktörer med svaga säkerhetsrutiner eller med intressen som inte sammanfaller med användarnas.

I praktiken innebär ålderskontroll att alla användare måste identifiera sig och att ingen kan vara anonym. Sådana system är dessutom attraktiva mål för missbruk, dataintrång och auktoritär kontroll.

Ålderskontroller hotar internetets grundläggande decentraliserade struktur och kan användas för censur, blockering eller selektiv informationskontroll.

Forskarna varnar också för att en åldersgräns för etablerade sociala medier kan komma att locka unga till internets mörkare och totalt okontrollerade delar. Och så vidare.

Ingen av forskarnas varningar bemöter, kommenterar eller ens noterar de partier som är för en åldersgräns. Någon konsekvensanalys syns inte till – trots att risken för oväntade och oönskade konsekvenser är uppenbar. Regeringspartierna inväntar inte ens den utredning de själva beställt. Detta är lat och slapp politik.

De flesta medier rapporterar om att partierna kräver åldersgränser, men berör inte de risker och problem detta medför. Vilket är lat och slapp journalistik.

Då återstår för väljarna och internets eko-system att ställa politikerna till svars. Läs på. Ta kontakt. Och ta upp frågan varje gång du får syn på en politiker.

Våra makthavare skall helt enkelt inte kunna komma undan med att införa dålig och farlig lagstiftning utan att ens kommentera dess problem och risker.

Relaterad bloggpost:
• 389 forskare kräver stopp för ålderskontroller online »

CC0

Politiken tar kontroll över internet

av

Det är en väldig fart på regleringen av internet just nu. Politiken »tar kontroll över utvecklingen«, som Magdalena Andersson (S) uttrycker saken.

Vilket är en diskutabel position. Politisk styrning och utveckling visar sig ofta vara oförenliga storheter.

Åldersgränser, anonymitet, övervakning och censur är några aktuella ämnen. Dessutom har vi EU-kommissionens förslag till nytt datalagringsdirektiv, som förväntas komma under mandatperioden.

Om ministerrådet får bestämma skall data om i princip allt du gör online lagras – ner till minsta matbeställning.

I Sverige finns ett tillfälligt stoppat förslag om att operatörerna skall tvingas lämna ut innehållet i elektroniska meddelanden till myndigheterna – i läsbar form.

Vilket betyder av-krypterad information. Vilket i sin tur kräver bakdörrar till krypterad kommunikation. Det är en röd linje, av många goda skäl.

Och när man talar om lämna ut innehållet – då får man förutsätta att även det lagras. Vilket i så fall är ett rätt stort kliv från att »bara« lagra metadata om dina kommunikationer.

Sammantaget framstår det som ett irreversibelt flöde av nya övervaknings- och regleringsförslag.

Ett skäl kan vara att den tekniska utvecklingen nu möjliggör den kontroll av medborgarna som är en oemotståndlig frestelse för makthavare. Och med AI blir massövervakning skalbar.

Ett annat skäl är att internet är ett relativt nytt fenomen – och därmed obruten mark för reglering och byråkrati. Varesig det behövs eller ej. Genom att lägga sig i saker de ofta inte begriper försöker politikerna motivera sin existens.

Ett tredje skäl kan vara att politikerna på riktigt är rädda för folket. Speciellt när tecken tyder på en spricka mellan det officiella politiska projektet och delar av befolkningens åsikter.

Själv är jag övertygad om att politikerna hatar internet. Det ger folk möjlighet att ifrågasätta och lägga sig i, istället för att tiga och lyda. Det möjliggör spridning av andra åsikter än de officiellt påbjudna. Det gör det möjligt för folk att organisera motstånd mot idiotiska förslag.

Fria informationsflöden decentraliserar makt. Därför har makthavare alltid varit emot en sådan utveckling – från boktryckarkonsten och framåt.

En kontroll- och övervakningsstat utan ansikte

av

Faran med en ansiktslös stat som vill kontrollera och styra människors beteende och åsikter.

Våra politiker och myndigheter vill lagra data om vem som kommunicerar med vem. De vill skaffa sig insyn i innehållet i våra meddelanden och samtal. De vill veta vem som skriver vad i sociala medier. Staten vill veta vad vi gör på nätet.

Våra makthavare vill låta massövervaka alla, utan misstanke om brott och utan föregående rättslig prövning. De vill utrusta oss med digitala ID, med vilka vi får blippa oss fram genom samhället. De vill införa statlig digital valuta som ger dem ökad kontroll över våra pengar.

De vill på olika sätt begränsa yttrandefriheten. EU kräver att sociala medier, onlineplattformar och sökmotorer skall motverka »systemiska risker« – vilket kan betyda lite vad som helst, även helt lagligt innehåll. Det leder till att plattformarna hellre censurerar för mycket än för lite.

Man anlitar externa organisationer som en form av statligt godkända nätpoliser, med direktlina till sociala medier för att rekommendera vilket innehåll som skall tas bort. Politiska ledare runt om i västvärlden vill förbjuda unga människor från att ta del av innehåll på olika nätplattformar.

Detta är farligt även om alla politiker, myndigheter och deras funktionärer vore perfekta och aldrig sätter sina egna intressen främst, aldrig låter sig korrumperas eller infiltreras och aldrig ägnar sig åt aktivism.

Det räcker med inkompetens, missriktad välvilja, överdriven ambition, godtrogenhet, lättja eller en dålig dag på jobbet för att enskilda människor skall komma i kläm. Vilket leder till min tes:

Det behöver inte finnas en uttalad vilja eller ens en medveten ambition att förtrycka människor. Det behöver inte handla om någon kupp, något olyckligt valresultat eller stormtrupper på gatorna. Snarare har vårt system inbyggda funktioner som automatiskt för oss mot ett alltmer auktoritärt samhälle.

I essäboken On violence (1970) skriver Hannah Arendt om skillnaden mellan makt och våld i modern politik och framhåller hur våld ofta uppstår när maktens legitimitet sviktar.

Arendt skiljer mellan makt (power) och våld (violence). Makt uppstår ur kollektivt handlande och gemensamt samtycke, medan våld är instrumentellt och bygger på tvång. När en stat eller rörelse förlorar maktens legitimitet, då tenderar våld och tvång att ersätta den. Vilket är ett tecken på svaghet, inte styrka.

Detta manar till eftertanke i ett samhälle där makten ständigt flyttas längre bort från medborgarna; där utopiska projekt sätts framför allmänintresset och fungerande kärnverksamhet; där människor inte längre känner igen sig. Ett samhälle där alltfler medborgare upplever att det finns en »elit« som inte lyssnar på dem och som inte verkar i deras intresse.

Arendt ägnar i sammanhanget byråkratin särskild uppmärksamhet. I översättning…

»I en fullt utvecklad byråkrati finns det ingen kvar att argumentera med, ingen att framföra klagomål till, ingen som maktens tryck kan riktas mot. Byråkrati är den styrelseform där alla berövas politisk frihet, det vill säga förmågan att handla. ”Ingens styre” är inte frånvaro av styre – och där alla är lika maktlösa får vi en tyranni utan tyrann.«

När makten blir ansiktslös och ansvaret upplöses i systemet blir kontroll och ansvarsutkrävande svårare att utöva.

Denna kultur av ansvarslöshet har även smittat av sig på politiken. »Vi har varit naiva. Vi såg det inte komma.« Vilket är ursäkter vi ofta får höra trots att en konsekvensanalys hade varit lätt att göra – men aldrig genomförts på grund av inkompetens, ideologisk låsning och kognitiv blockering. Eller som har ägt rum men avfärdats av samma skäl.

Detta tillsammans med den ökade kontrollen över medborgarnas digitala liv och yttrandefrihet är en giftig blandning. När en politisk och byråkratisk elit blir alltmer frikopplad från verkliga förhållanden och vanligt folk uppstår en oemotståndlig vilja att styra och kontrollera människor. Så att vi gör och tycker »rätt«.

Friheten och grundläggande mänskliga rättigheter som rätten till privatliv och privat korrespondens samt yttrandefriheten måste alltid försvaras mot dem som vill begränsa dessa värden av allehanda skäl.

Detta måste ske innan det är för sent. Annars riskerar vi att hamna i ett samhälle där ingen bär ansvaret – men där alla är kontrollerade, övervakade och censurerade.

CC0

Tyskland närmar sig åldersgränser för sociala medier

av

Det mesta tyder på att Tyskland kommer att införa åldersgränser för sociala medier. I så fall lär de flesta EU-länder följa efter.

Tyskland är på väg att införa åldersgränser för sociala medier. Regeringspartierna CDU (borgerliga) och SPD (socialdemokrater) är så pass eniga i frågan att ett förslag är att vänta inom en inte alltför avlägsen framtid. CDU tog beslut om saken på sin partistämma nyligen.

Men det finns hinder på vägen – inte minst då CDU:s bayerska systerparti CSU i stort sett säger nej till åldersgränser och istället vill att föräldrarna skall bestämma. CSU sitter också i regeringen och innehar posten som inrikesminister. Och CDU/CSU+SPD-regeringens majoritet i Bundestag är beroende av CSU:s mandat.

Gissningsvis kommer ett skarpt förslag inte att läggas fram / börja gälla förrän EU:s nya digitala plånbok (ID) har rullats ut. Detta då den kan bekräfta en användares ålder utan att dela annan känslig persondata med allehanda appar och webbsidor. (En EU-app för åldersverifiering prövas redan i vissa länder i väntan på den digitala plånboken, som även skall ha andra funktioner.)

Nedsidan är att det i praktiken kommer att krävas ID för att få yttra sig eller ta del av andras information i sociala medier. Med detta blir verklig anonymitet omöjlig, i vart fall inför staten.

Vilket borde mana till eftertanke i ett land som två gånger i modern tid varit under totalitärt styre med noll plats för oliktänkande och avvikande åsikter.

Dock går man inte så långt som att kräva klarnamenpflicht, det vill säga att alla konton måste vara i den verkliga användarens namn. Pseudonymer och nicknames lär därmed vara tillåtna (även om det inte skyddar användaren mot staten).

Klarnamenpflicht är visserligen något som förbundskansler Merz (CDU) och delar av SPD driver. Men det finns ingen majoritet för något sådant, i dagsläget.

Ett system med åldersgränser och ID-krav lär med stor sannolikhet prövas både i den tyska författningsdomstolen och i EU-domstolen.

I Bundestag är högerradikala AfD mot åldersgränser och ID-krav på sociala medier. De gröna är för en åldersgräns men mot ID-krav. Vänstern – Linke – är vacklande om åldersgränser men säger nej till ID-krav. (Och de hårdaste motståndarna mot statlig kontroll av internet – liberala FDP – klarade inte spärren i förra valet och har således inga mandat.)

Om Tyskland inför åldersgränser och ID-krav för sociala medier får man nog räkna med att de flesta andra EU-länder kommer att följa efter. (Även länder som Frankrike och Spanien är redan inne på samma spår, även om det är lite oklart hur de tänker gå till väga.)

CC0

EU:s nätcensur hör inte hemma i en rättsstat

av

Hälften av de inlägg som censurerades i sociala media bröt – redan innan DSA – varken mot lag eller allmänna användarvillkor. Och nu kan plattformarna straffas utan föregående rättslig prövning om de inte censurerar ännu mer – dock oklart vad.

Under EU:s Digital Services Act (DSA) kan EU-kommissionen utfärda mångmiljardböter (6% av den globala omsättningen) till sociala medier och plattformar som inte censurerar tillräckligt.

Men DSA anger inte närmare vad det är som skall censureras (utöver innehåll som redan är uppenbart olagligt i medlemsstaterna). Man talar bara diffust om »systemrisker«.

Någon föregående rättslig prövning sker inte innan böter utfärdas. EU-kommissionen agerar på egen hand både åklagare och domstol.

I sammanhanget kan det vara bra att veta att cirka 90% (i Sverige 94,6%) av de inlägg som redan innan DSA censurerades i sociala medier inte stred mot någon lag.

Och 56 % av de borttagna kommentarerna klassades som allmänna uttryck av åsikt – det vill säga kommentarer utan hat, illegalt innehåll eller spam (vilket brukar förbjudas i användarvillkoren).

Vi hade alltså redan från början en censur som gick utöver vad lagar och användarvillor krävde. Sedan kom DSA och krävde mer censur, utan att peka på vad som skall censureras. Detta under hot om straff utan föregående rättslig prövning.

Så får det inte gå till i en rättsstat.

• Sociala media censurerar huvudsakligen lagligt innehåll »
• Report: “Staggering Percentage” of Legal Content Removed from Social Platforms in France, Germany and Sweden »

CC0

Till X försvar

av

Problemet med X är inte att folk tycker »fel«, utan att de som tycker »rätt« hellre tystar andra än tar debatten. Vilket är kontraproduktivt.

X är fantastiskt.

Under folkupproret och den efterföljande massakern kunde jag följa vad som skedde i Iran med maximalt ett par timmars fördröjning. Med en dipp när regimen stängde ner nätet. Men nu strömmar det in rapporter igen.

Vi talar om ett av de blodigaste massmorden av civila demonstranter i modern tid. Information som i stora delar lyser med sin frånvaro i traditionella medier.

Vad gäller Ukraina är jag up to date med läget rätt mycket i detalj på ett sätt som varit omöjligt om jag inte hade haft tillgång till X. Och även sådant som vanlig media rapporterar om vet jag tidigare, ibland flera dygn tidigare, via X.

X är också en plattform där det går att få ut information snabbt till folk som är intresserade. Till exempel i striden om Chat Control. En vältimad tweet som träffar rätt kan nå tiotusentals läsare och få många hundra retweets på ett par timmar. Det gäller intressant nog även längre texter.

Systemet med Community Notes är bättre än att använda traditionell faktakoll via olika NGOer. Användarbasen är så oändligt mycket större, kunnigare och åsiktsmässigt bredare än vad någon självutnämnd expertgrupp kan vara.

En viktig poäng i sammanhanget är att X inte censurerar innehåll (utöver grundläggande moderation), utan istället flaggar att innehållet i fråga är omtvistat genom att tillföra mer information.

Nu ägs X av Elon Musk som är avskydd för att han är lierad med Trump, låter folk som tycker annorlunda komma till tals och släpper fram kritiska röster. (Själv störs jag mest av hans avoga hållning till Ukraina.)

Så kan ju folk få tycka om de vill. Men det ändrar inte det faktum att X är en plattform som kan ge vanliga människor en unik megafon i samhällsdebatten.

Det talas mycket om hat och hot. Jag har varit på Twitter/X sedan 2007. Naturligtvis får man ibland kommentarer som är grottmannamässiga. Jaha, så intressant. Om folk är idioter online eller i den fysiska världen är det deras problem och jag vägrar att göra det till mitt.

Något direkt hat ser jag inte i mitt flöde. Däremot ser jag människor som ifrågasätter, käftar emot, lägger sig i och utkräver ansvar. Inte alltid med stilistisk elegans. Vilket kanske kan kännas en smula hatiskt om man är i den mottagande ändan. Speciellt om man börjar få ont om argument.

Skulle man inte tåla andras åsikter, då kan man istället välja att bara se inlägg från dem man själv valt att följa. Så var det problemet löst.

Nu går det politiska drevet mot X. Viss kritik kan säkert vara befogad. Men min känsla är att det mer är fråga om makthavare som reagerar som makthavare brukar reagera när de blir ifrågasatta och känner sin ställning hotad.

EU kan inte förbjuda X. Enskilda länder kan visserligen försöka. Men inte utan en strid som det nog kan vara klokt för politiken att undvika.

Vi får helt enkelt lära oss att leva med att folk har olika åsikter.

CC0

UK: Åldersgräns för VPN

av

Den brittiska regeringen vill införa en åldersgräns för VPN. Frågan är hur.

Jag ser att britterna tänker införa åldersgräns – det vill säga ID-krav – för VPN. Den officiella förklaringen är att man vill hindra minderåriga från att kringgå den åldersgräns för allehanda webplatser som nyss infördes under Online Safety Act.

Man kan undra hur det är tänkt att gå till.

Skall man införa en åldersgräns för VPN i Apples och Googles app-stores? Det ger noll koll på vem som använder enheten som tjänsten är installerad på. Och hur gör man med egenkonfigurerade VPN:er? Eller sideloadade appar från externa källor?

Eller skall man kräva ID när användaren registrerar sig hos VPN-leverantörer? Vilket i så fall kommer att driva användare till VPN-tjänster utanför EU – som i värsta fall kan vara hotaktörer.

Hur gör man med egenhostad eller decentraliserad VPN? Hur gör man när ett konto har flera användare, till exempel i en familj? Inte heller detta ger koll på vem som verkligen använder tjänsten.

Skall man kanske tvingas identifiera sig varje gång man ansluter till VPN? Det vore i så fall en total konceptkollaps.

Man skulle kanske kunna tänka sig någon form av IP-blockering som analyserar trafiken på paketnivå… Vilket känns allt mindre realistiskt ju mer man tänker på saken. Det skulle kräva en total övervakningsapparat.

För att verkligen stoppa icke-godkänd VPN-trafik skulle staten behöva kontrollera all trafik, all programvara och alla användares identitet vid varje givet tillfälle.

Eller skall man koppla ID-kontrollen till enheten, till varje telefon, varje dator och varje surfplatta – där alla tilldelas ett obligatoriskt digitalt ID? Vilket för övrigt inte heller ger koll på vem som verkligen använder enheten.

Det tycks det finnas två spår. Det ena är meningslös symbolpolitik som är lätt att kringgå. Det andra är en utveckling mot ett identitetsbaserat internet.

ID-krav för VPN slår mot rätten till anonymitet och privatliv. Systemet är samtidigt lätt att kringgå. En global implementation är svår att genomdriva. Risken för överblockering och teknikförbud är uppenbar. Det drabbar till exempel journalister, visselblåsare och aktivister – som kan ha fullt rimliga skäl att vara anonyma.

Möjligen kan ett ID-krav för VPN även bryta mot den grundläggande mänskliga rättigheten till privatliv och privat kommunikation.

Det kan även strida mot yttrandefrihetens rätt att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning. Europadomstolen har redan tidigare etablerat en praxis om att anonym kommunikation är en viktig del av yttrandefriheten.

Europadomstolens praxis visar att anonym kommunikation kan omfattas av skydd enligt artikel 8 och 10.

Det skall bli oerhört intressant att se hur detta är tänkt att gå till.

Mycket talar för att förslaget är ytterligare ett exempel på politiska beslutsfattare som inte begriper vad de sysslar med.

Opinionsundersökning: 47% vill förbjuda X

av

Enligt en opinionsmätning kan 47% av de tillfrågade tänka sig att förbjuda X i EU. Men är det ens möjligt?

Enligt en YouGov-undersökning som genomförts i Tyskland, Frankrike, Spanien, Italien och Polen anser 47% av de tillfrågade att den sociala medieplattformen X bör förbjudas i EU, om den fortsätter bryta mot EU:s regler. 70% stöder någon form av sanktioner.

Undersökningen tycks vara beställd av den agendadrivna organisationen »People vs. Big Tech« som säger sig ha som mål att slå sönder Big Techs affärsmodell och »förändra internet för alltid«. Man är tydligt för EU:s Digital Services Act och vill att den skall upprätthållas mer strikt.

Paraplyorganisationen består av 149 olika NGO:er, varav flera förespråkar en mer långtgående kontroll och begränsning av innehåll än vad nuvarande lagstiftning kräver.

Med opinionsundersökningar kan man »bevisa« vad som helst beroende på hur frågorna ställs och vilken sakkunskap de tillfrågade har. Men det intressanta är inte siffran i sig, utan att idén om att förbjuda en global kommunikationsplattform inte längre uppfattas som otänkbar.

I sitt standardverk om den totalitära statens rötter framhåller Hannah Arendt att man inte skall vänta sig att förtryck kommer att komma i samma skepnad som vid tidigare tillfällen. Omsatt till denna fråga skulle man kunna säga att inskränkningar av yttrandefriheten inte behöver komma via dekret uppifrån utan istället skulle kunna införas på allmän begäran.

Kan då EU förbjuda X? Det korta svaret är ja i teorin men i praktiken nej.

Det längre svaret är att EU kan utfärda astronomiska böter. Man kan i teorin begränsa distributionen av X app via Google Play och Apple App Store – även om X.com då fortfarande kan nås med en vanlig webläsare.

Om inte det hjälper kan EU-kommissionen be den medlemsstat där bolaget har sin hemvist inom EU – i detta fall Irland – att inleda en rättslig process.

Om ett beslut om avstängning då fattas, tvingas internetleverantörer inom EU att blockera åtkomsten till plattformen. (Vilket enkelt kan kringgås med VPN.) Som i Ryssland och Kina.

Men om det skulle bli fråga om en avstängning kan en sådan i princip bara gälla fyra veckor i taget. Ett totalförbud ses som juridiskt mycket svårt att upprätthålla under en längre tid.

Men framförallt skulle ett förbud orsaka en kraftig motreaktion – både i Europa och USA. Vilket EU-kommissionen nog vill undvika.

CC0

Det amerikanska hotet mot ett öppet internet

av

Section 230 är en central princip för internet som vi känner det. Men båda de amerikanska partierna vill riva upp den.

För 30 år sedan trädde artikel 230 i USA:s Communications Decency Act i kraft. Den är grunden för internet som det fungerar idag. Men såväl Republikaner som Demokrater vill riva upp den.

»No provider or user of an interactive computer service shall be treated as the publisher or speaker of any information provided by another information content provider.«

Om någon publicerar något på sociala medier eller andra plattformar kan de senare inte hållas ansvariga för det. Ansvaret ligger hos den som publicerade yttrandet.

Det är dock möjligt för till exempel Facebook att radera spam, malware, snusk, våldsskildringar, trakasserier och uppenbart olämpligt innehåll – i enlighet med användarvillkoren.

Utan artikel 230 skulle allt som läggs ut i sociala medier behöva förhandsgranskas och godkännas innan publicering. Rubbet. Vilket är omöjligt. EFF skriver:

»When Section 230 was passed in 1996, about 40 million people used the internet worldwide; by 2025, estimates ranged from five billion to north of six billion. In 1996, there were fewer than 300,000 websites; by last year, estimates ranged up to 1.3 billion. There is no workforce and no technology that can police the enormity of everything that everyone says.«

Ett alternativ är att AI får ta hand om saken. Men ett samhälle där AI avgör vem som får yttra sig, utifrån premissen att inget får sägas som plattformen kan hållas ansvarig för – det känns en smula dystopiskt. Och i praktiken är även det omöjligt.

»The advent of artificial intelligence doesn’t change this. Perhaps there’s a tool that can detect a specific word or image, but no AI can make legal determinations or be prompted to identify all defamation or harassment. Human expression is simply too contextual for AI to vet; even if a mechanism could flag things for human review, the scale is so massive that such human review would still be overwhelmingly burdensome.«

Lagom till 30-årsjubileet vill nu såväl republikanska som demokratiska politiker i Washington riva upp Section 230. Fast av olika skäl.

Republikanerna menar att sociala medier är vänstervridna och censurerar för mycket. De vill kunna kräva politisk neutralitet som en förutsättning för immunitet mot ansvar.

Demokraterna vill tvärtom att plattformarna lättare skall kunna hållas ansvariga för skadligt innehåll och att modereringen bör skärpas.

Där står de och sågar i var sin ände av en av internets bärande balkar.

• EFF: Weakening Section 230 Would Chill Online Speech »

CC0