Kultur- och demokratiministern vill inskränka yttrandefriheten – men vill inte berätta hur

MP-ministrarna Åsa Lindhagen (jämställdhet) och Amanda Lind (kultur och demokrati) skriver i Expressen:

»Detta är inte tider att vara naiv. Vi har sett förut vad som kan hända när gränser förskjuts för vad som går att säga. Sett hur samhällen förändrats i grunden. För att människor inte sa stopp, för att stegen längs det sluttande planet föreföll så små och obetydliga.

Det är hög tid att säga stopp.«

Det man syftar på är rasism – och att rasism normaliseras är inget som någon önskar. I vart fall väldigt få.

Debattartikeln väcker samtidigt massor av frågor, som den lämnar obesvarade.

Hur vill ministrarna sätta upp gränser för vad som »går« att säga? Var går i så fall gränsen, utöver vad som redan idag regleras i lag? Vem skall bestämma var denna gräns går? Utifrån vilka principer?

Det är samtidigt oroväckande att ministrarna inte med en stavelse tycks reflektera över det faktum att just inskränkningar i yttrandefriheten traditionellt sett har varit auktoritära, totalitära och odemokratiska regimers verktyg.

Ser man till historiens största tragedier – då är det snarare regimer än folket som piskat upp hat mot olika grupper i samhället. Vilket lett till förtryck, förföljelse och miljontals döda.

Det sluttande plan som nämns i citatet ovan kan lika gärna beskriva hur politiken – inte minst på EU-nivå – ständigt urholkar de medborgerliga fri- och rättigheterna i namn av än det ena, än det andra.

Man kan lätt få intrycket att det är kritik mot regeringens och Miljöpartiets politik som stör artikelförfattarna.

Därmed inte annat sagt än att rasism kan vara problematisk och att den är intellektuellt grund.

Ingen människa kan rå för vad hon föds till – och den enda måttstock individer kan mätas efter är deras handlingar. Vilket är en position som bäst försvaras i en fri och öppen debatt. Men om man bannlyser oönskade yttranden – då omöjliggör man även debatten och dess motargument.

Ministrarnas utspel är oroväckande och problematiskt. Miljöpartisterna måste svara på frågorna ovan. Exakt vilken slags yttranden är det de vill stoppa? Vem skall bestämma detta? Och hur är det tänkt att gå till?

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

Kärnan i Trumps bråk med Twitter

Samtidigt som regeringar runt om i världen försöker inskränka vad som får sägas på internets sociala plattformar – så går USA:s president Donald Trump åt andra hållet. Efter att fått varningsetiketter påklistrade på några av sina tweets har han nu utfärdat en executive order.

Kärnan i denna tycks vara att om sociala nätplattformar censurerar eller flaggar inlägg som tveksamma – men som är lagliga och som inte bryter mot de allmänna användarvillkoren – då kan de komma att betraktas som publicister och därmed mista sin budbärarimmunitet.

Den underliggande tanken är att budbärarimmuniteten bara gäller så länge de sociala plattformarna släpper fram användares inlägg okommenterade, det vill säga att man är en neutral budbärare. Då kan man inte hållas ansvarig för vad som skrivs.

Om de sociala nätverken däremot lägger in egna värderingar, till exempel genom att flagga eller kommentera användares inlägg – då utför man en redaktionell handling, som man själva är ansvariga för. Då kan plattformarna mista sin budbärarimmunitet och komma att hållas ansvariga för allt som skrivs och sägs där.

Oaktat sakfrågan – så kan Twitter nu ha öppnat en dörr som borde ha hållits stängd, för deras egen skull. Det saknas nämligen inte krafter och politiker som mer än gärna vill döda just principen om budbärarimmunitet.

Utredning: Ny myndighet för psykologiskt försvar bör få tillgång till signalspaning

Idag har regeringen hållit en pressträff med anledning av att en utredning om Sveriges psykologiska försvar har överlämnats till inrikesminister Damberg.

Man menar att Sverige har ett behov av en ny myndighet, då det arbete som sker på området idag saknar styrning, samordning och ansvarsfördelning. Och påverkanskampanjer för att destabilisera vårt samhälle kan naturligtvis vara ett påtagligt problem.

Samtidigt som utredaren talar om vårt behov av att försvara demokratin och den fria åsiktsbildningen – så måste man vara medveten om att här finns en tydlig gråzon. Vad som är otillbörlig påverkan och vad som är en avvikande åsikt, opposition eller berättigade protester kan vara svårt att avgöra.

Detta ser vi till exempel i de länder som nu har protester mot lockdown i corona-krisens spår. Det finns starka misstankar om att delar av informationen kring detta kommer från trollfabriker i andra länder. Men samtidigt finns en fullt legitim kritik – då det ju faktiskt handlar om att inskränka medborgarnas fri- och rättigheter. Sådan kritik måste naturligtvis få förekomma. Samtidigt uppfattas den av många i ansvarig ställning som ett hot mot ett för tillfället samhällscentralt beslut, som inte bör undermineras.

Dessutom finns alltid en risk för att verktyg och rutiner för psykologiskt försvar kan missbrukas av en regering – av oförstånd, inkompetens eller i direkta propagandasyften.

En intressant detalj är att den nya myndigheten föreslås få tillgång till signalspaning, på samma sätt som till exempel Säpo.

Det är inte kristallklart varför. Men så här skriver man:

»Utredningen kan konstatera att informationspåverkan i många fall bedrivs så att den är svår att upptäcka, t.ex. med dold eller falsk avsändare eller inbäddad i andra aktiviteter. För att effektivt kunna hantera och möta påverkansaktiviteter behöver myndigheten ha en god förmåga att identifiera, analysera och bedöma information uti-från syftet att klarlägga eller avfärda samband mellan olika påverkans-aktiviteter.«

Ett par av utredningens ledamöter motsätter sig att ge den nya myndigheten tillgång till signalspaning.

Vad man än tycker om detta kan man konstatera att ändamålsglidningen vad gäller FRA-lagen fortsätter och att statens rätt till övervakning utökas med ännu ett steg.

Detta är några snabba puckar som reaktion på vad som presenterats. Nu är det dags för en mer noggrann genomläsning av den 244-sidiga utredningen.

Länkar:
• Regeringens presskonferens »
• Utredningen (PDF) »

Censur i smittans spår

De politiska beslut som fattas rörande corona-krisen får konsekvenser för hela vårt samhälle, ofta långvariga. Därför måste de naturligtvis kunna debatteras och ifrågasättas.

Samtidigt breder censuren ut sig i sociala media. Dels har plattformarna sina annonsörer att tänka på. Och de vill helst inte synas i samband med olika teorier om smittan, eller i samband med smittan över huvud taget. Sedan har vi nationella myndigheter som ofta menar att sociala media inte kan tillåtas undergräva deras smittskyddsarbete. Och så har vi WHO med sina rekommendationer – som ibland ändras och som inte alltid är i linje med skiftande nationella förhållningssätt. Vilket komplicerar saken för de sociala plattformarna, som ju till sin natur är globala.

Lägg till detta att alla nuförtiden tycks vara självutnämnda smittskyddsexperter – vilket säkerligen ökar benägenheten att anmäla inlägg som man ogillar, även om de inte nödvändigtvis bryter mot några regler.

På senare tid har vi sett hur Facebook stängt ner grupper som protesterar mot lockdowns. Youtube plockar ner videos som man menar saknar vetenskapligt stöd eller som strider mot WHO:s linje – ibland för gott, ibland bara för att släppa fram dem igen ett par dagar senare. Och i andra delar av Google-sfären ställs de som skapar innehåll ibland inför valet mellan att uttrycka vilken åsikt de vill, eller att mista sina annonsinkomster.

Allt detta håller på att bli en soppa, där det i förväg är svårt att veta om innehåll kommer att publiceras eller censureras. Vilket i sin tur leder till att många användare undviker ämnet helt och hållet. Även om de skulle kunna ge intressant, vettig och konstruktiv input.

Vore det då inte enklare och bättre att helt enkelt låta folk säga vad de vill – inom lagens råmärken?

Men de sociala plattformarna vet att politiken (framförallt i EU) gärna vill flytta ansvaret för vad som skrivs och sägs från den som författar och/eller lägger upp ett inlägg – till plattformarna. Och politikerna driver på denna utveckling. De vet att om de kan pressa plattformarna till att skärpa sina användarvillkor – då är det ett mycket enklare sätt att stoppa oönskad information än att behöva krångla med yttrandefrihetslagstiftning och rättslig prövning. Detta är problematiskt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Än mer problematiskt blir det i takt med att de sociala plattformarna allt oftare börjar ikläda sig rollen som den politiska maktens förlängda arm. Vilket är att svika användarna.

Fransk lag om näthat skall överprövas

Förra veckan klubbade den franska nationalförsamlingen Avia-lagen.

Den innebär dels att oönskat material skall plockas bort från internet inom 24 timmar – eller, i brådskande fall inom en timma.

Dels flyttar den sanktionsrätten mot redan brottsliga yttranden från domstolarna till de nätplattformar som har att rätta sig efter myndighetspersoners beslut. Vägrar de ta ner material enligt order kan plattformarna dömas till böter på 250.000 €.

Nu har lagen underställts Le Conseil Constitutionnel för att analysera om den är acceptabel i en rättsstat. (Bakom anmälan står några ledamöter av Senaten, från högerkanten. Vilket möjligen riskerar att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, som alla borde känna oro inför.)

Länk: La très décriée loi Avia sur la haine en ligne sera examinée par le Conseil constitutionnel »

Är censur eller fri information bästa vapnet mot fake news?

Visst, det finns falska nyheter som syftar till att underminera samhällets stabilitet. Och visst, det finns gott om galna uppgifter, illvilliga rykten och kontraproduktiva råd på nätet. Det kan vara problematiskt. Frågan är hur detta skall hanteras.

I Ungern kan man nu sätta folk i fängelse om de argumenterar mot regeringens linje i corona-krisen. Frankrike har redan lagstiftning mot falska nyheter i samband med valrörelser, vilket lätt kan utökas till andra situationer. Tyskland har problematiska regler om vad som får sägas online. Och EU har något slags plan, enligt bilden ovan.

Ett problem med den rådande corona-krisen är att vi vet för lite. Vi känner inte till smittspridningens verkliga omfattning. Det är inte helt säkert att vi utvecklar immunitet, i vart fall inte i den omfattning som vore önskvärt. Effekterna på ekonomin är svåra att överblicka. Vi vet inte om eller när det kommer att finnas något effektivt vaccin. Vi tycks inte känna till alla virusets medicinska effekter. Ingen kan med säkerhet säga vilken nationell taktik som är bäst. Och så vidare.

I en situation som denna är allt man kan göra att ta del av många olika källor, många olika åsikter och många olika nyhetsrapporter – för att kunna bilda sig en så rättvisande bild som möjligt. Naturligtvis skall man då vara medveten om att all information har en avsändare och att alla avsändare i någon mån har ett syfte med sitt budskap.

Så även om regeringar runt om i Europa – och även EU-kommissionen – uttrycker en vilja att motarbeta falska nyheter, kan sådant få oönskade konsekvenser. Det kan lika gärna sluta med att man slår ner på sådant som har ett korn av sanning i sig – och att man själva sprider felaktig information och dåliga analyser.

Men så ser makthavarna inte på saken. De har ett behov av att styra verklighetsbilden. Det handlar om att det måste framstå som att de vet vad de gör och att de är till nytta. Annars har de inget existensberättigande.

I detta perspektiv är det allvarligt att EU nu är på väg att införa olika former av automatiserade uppladdningsfilter på internet. De filter som blir konsekvensen av det nya upphovsrättsdirektivet öppnar portarna. Där etableras principen om att allt som alla laddar upp på sociala media skall granskas och analyseras innan det kan publiceras. Vilket är förhandscensur. Och med den nya förordningen mot terror-relaterat innehåll online öppnar man dörren för att uppladdningsfilter även skall kunna användas mot åsikter. Sedan är det lätt gjort att utöka mandatet för vilka åsikter detta gäller. Speciellt i en krissituation, då makthavarna känner sig pressade.

Detta är på väg att bli ett påtagligt hot – mot så väl fri information som fri debatt.

När verktyg för censur väl är på plats, då är principen etablerad. Då kan dessa verktyg användas mot allt som politiker ogillar, fruktar eller vill tysta ner. Därför skall den dörren hållas stängd.