Femte juli

Nätet till folket!

Sverige

I denna kategori publicerar vi poster som främst rör Sverige, rent svenska nätfrågor och svensk politik.

Regeringen slår rekord i snabb ändamålsglidning

av

Övervakningslagar utökas alltid till syfte och metod. Just nu går det rasande fort.

Förra veckan kom ett lagförslag om utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel från regeringen. Ni kommer ihåg det där med att människor skall kunna övervakas utan konkret misstanke om brott?

Nu skall den lagen breddas. Fler skall kunna övervakas, i preventivt syfte.

Integritetskänsliga lagar som stiftats med det uttryckliga syftet att komma åt den grova gängbrottsligheten skall från och med september kunna användas för att utreda brott som har ett straff som kan antas överstiga tre månader i fängelse. Inte år. Månader.

Vilket är en dramatisk sänkning av ribban. Mindre allvarlig brottslighet står inte i proportion till det intrång i privatlivet som hemlig övervakning medför. Speciellt som många som övervakas faktiskt råkar vara oskyldiga. 2022 ledde bara tre av tio fall av övervakning till åtal.

Ta till exempel rättsprocessen om jaktbrott som riktades mot Karl Hedin. En absurd historia som slutade med att Hedin friades och att åklagaren framstod som en idiot. Ett fall där det slagits fast att användningen av avlyssning var tjänstefel. Ett fall där domstol var tvungen att inskärpa att i Sverige döms ingen för brott på grund av sina åsikter. En total clusterfuck.

Med de lagändringar som nu föreslås kommer den avlyssning som då var tjänstefel att bli laglig – den 1 september. I preventivt syfte. Utan konkret misstanke om brott.

Kom ihåg att de övervakningsverktyg som används mot andra även kan komma att riktas mot dig.

Och det är den som är oskyldig som har mest att frukta.

Övervaka de människor som faktiskt är misstänkta för brott istället.

• Regeringen: Förslag om utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel överlämnas till riksdagen »
• Oisín Cantwell, Aftonbladet: Hemlig avlyssning även för småbrott »

Liberalerna vill förbjuda anonymitet online

av

Liberalerna vill lagstifta om barns skärmtid – helt i onödan och till priset av ID-krav för sociala media, spel och streamingtjänster.

Liberalerna vill införa barnlås för sociala media, spel och streamingtjänster efter kl 23 på kvällen.

”Utgångspunkten är att barn ska sova på nätterna och gå i skolan på dagarna” säger partiledare Johan Pehrson.

Partiet vill även göra detta till en kampanjfråga i sommarens EU-val. Det vill säga att man kräver reglering på EU-nivå.

Till att börja med krävs inga regeländringar eller lagstiftning för att föräldrar skall kunna begränsa sina barns skärmtid. Det är enkelt att göra redan nu. Här är instruktionerna för Apple respektive Android.

Liberalerna vet helt enkelt inte vad de talar om. Vilket i och för sig inte är unikt när det gäller politik och internet.

Att lyfta frågan till något slags allmän reglering blir fel på så många plan. Till exempel kan man tycka att barns skärmtid är föräldrarnas ansvar, inte statens.

Dessutom förutsätter en allmän reglering att man vet hur gamla användarna är. Vilket kräver någon form av identifiering. Vilket i så fall måste omfatta alla användare. Resultatet blir att det inte kommer att gå att använda de nämnda tjänsterna anonymt.

Det är rätt uppenbart vad ”Liberalerna” sysslar med här: De lägger fram ett förslag som de vet att media och andra kommer att nappa på – även om förslaget i sig är galet eller meningslöst. Allt för att synas och få uppmärksamhet.

Detta till priset av att dra igång en politisk diskussion som kan landa i ID-krav för sociala media, spel, streamingtjänster med mera.

Liberalerna är alltså villiga att offra ett fritt och öppet internet för att få publicitet.

Väcker man en sådan här fråga på EU-nivå kan man vara rätt säker på att fler kommer att plocka upp den. Idéer till fler och nya lagar får snabbt ett eget liv. Och innan man vet ordet av är det ett skarpt lagförslag.

Detta måste stoppas i tid.

Att begränsa yttrandefriheten är kontraproduktivt

av

Att förbjuda mörka idéer och absurda påståenden istället för att bemöta dem är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

En parlamentariskt sammansatt kommitté – där alla partier i Sveriges riksdag har varit representerade – vill utöka lagen om hets mot folkgrupp (brottsbalken) samt ändra i tryckfrihetsförordningen för att förbjuda vissa yttranden om folkmord med mera. I regeringens lagrådsremiss kan man läsa att detta gäller:

»…hets mot folkgrupp som innebär att någon uppmanar till våld mot, hotar eller uttrycker missaktning för en folkgrupp, en annan sådan grupp av personer eller en enskild i någon av dessa grupper med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller könsöverskridande identitet eller uttryck.

Som tryckfrihetsbrott anses också hets mot folkgrupp som innebär att någon förnekar, ursäktar eller uppenbart förringar ett brott som utgör eller motsvarar folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelse eller aggressionsbrott enligt ett avgörande som har meddelats av en svensk domstol eller av en erkänd internationell domstol för brott mot folkrätten och som fått laga kraft, om gärningen är ägnad att uppmana till våld mot, hota eller uttrycka missaktning för en sådan grupp eller enskild som avses i första stycket.«

De kursiverade delarna är ny text. Andra stycket gäller även hets mot folkgrupp i brottsbalken.

Man vill alltså förbjuda förnekelse eller ursäktande av folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser med mera.

Det hela har aktualiserats av att allt fler boende i Sverige (främst i vissa invandrargrupper) i ökad omfattning uttrycker hat mot judar och i många fall även förnekar Förintelsen – grundat i politiska, kulturella och/eller religiösa föreställningar.

Antisemitism är så väl en anti-intellektuell som vidrig form av rasism. Att förneka Förintelsen är absurt.

Men – det finns problem med att införa ett förbud mot vissa åsikter och föreställningar. För unga människor kan det göra idéerna i fråga mer spännande. Folk som hyser dessa åsikter kan komma att odla en bild av sig själva som martyrer. Och det blir inte ett dugg lättare att bemöta sådana åsikter om man driver dem ”under jorden”.

Dessutom signalerar lagförslaget att samhället i någon mening har kapitulerat inför dessa mörka idéer. Att vi inte vill och orkar ta debatten. Att lärare som möter förintelseförnekare i sina klassrum inte längre behöver bemöta dem i sak, utan kan nöja sig med att torrt konstatera att åsikterna i fråga är olagliga.

Det känns som vi kommit till en punkt där samhället i vidare mening inte längre ids eller törs stå upp mot dumhet och ondska.

Att tro att man kan besegra galna idéer med lagstiftning är i bästa fall naivt, i värsta fall kontraproduktivt.

Europadomstolen: Totalsträckskryptering är en mänsklig rättighet

av

Europadomstolen försvarar rätten till totalsträckskrypterad kommunikation. Detta sätter käppar i hjulet för det svenska utredningsförslag som vill avskaffa den.

Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna (ej att förväxla med EU-domstolen) har nu slagit fast att myndigheterna inte har rätt att kräva ut nätanvändares totalsträckskrypterade (E2EE) kommunikation i läsbar form.

Domstolen slår alltså fast rätten till säker totalsträckskrypterad kommunikation.

Europadomstolen delar även EU-domstolens uppfattning om att datalagring (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner m.m.) strider mot vad de grundläggande mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat kommunikation.

Detta menar domstolen även gäller meddelandetjänster.

Domen är extra intressant för oss i Sverige. Här har en utredning nyligen föreslagit att:
i) datalagringen bör utökas till att även omfatta meddelandetjänster
ii) dessa på begäran skall tvingas lämna ut innehåll i elektronisk kommunikation till myndigheterna i läsbar form.

Båda dessa förslag säger alltså Europadomstolen nej till. Utöver deklarationen om de mänskliga rättigheterna hänvisas till flera principiella uttalanden av Europarådet (till vilket Europadomstolen är kopplad). Europarådet består av fler europeiska länder än EU och är organisationen bakom Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna.

Vad gäller den andra punkten menar domstolen helt korrekt att en operatör inte kan bereda sig tillgång till en användares totalsträckskrypterade meddelanden utan att samtidigt undergräva möjligheten till säker E2E-kryptering för alla.

Detaljerna i fallet rör meddelande-appen Telegram. Även om dess default-läge bara är kryptering mellan användare och meddelandeserver kan användare slå på totalsträckskryptering, vilket här är fallet.

Målet är mellan användare och ryska staten. Även om Ryssland lämnat Europarådet strax efter invasionen av Ukraina påbörjades ärendet tidigare och rör perioden då landet fortfarande var med.

Ärendet är av principiell betydelse och domen gäller alla Europarådets medlemsstater. Den är sprängstoff med tanke på att EU just nu försöker finna nya former för datalagring och för att kringgå totalsträckskrypterad kommunikation.

Det skall även bli intressant att se hur detta kommer att påverka utformningen av ny svensk lagstiftning om datalagring. Sådan kommer att bli nödvändig, då den nuvarande svenska lagen (trots att den skrevs om) fortfarande bryter mot den princip som slagits fast av EU-domstolen:

Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Länkar:
• Europadomstolens dom »
• Inlaga i processen från European Information Society Insitute (EISi) »

Relaterat från denna blogg:
• Ny svensk datalagring och bakdörrar till krypterad kommunikation »
• Striden om ett nytt datalagringsdirektiv i EU »
• Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation »

Övervakningsstatens röda linje

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna innebär det inte att den är oproblematisk, lämplig eller ens ändamålsenlig.

Vill man nå resultat i den politiska debatten bör man sortera sina åsikter och krav för att identifiera en kärna som ens motpart inte kan komma runt. Den sokratiska metoden.

Det kan till exempel handla om grundläggande mänskliga rättigheter i debatten om övervakningsstaten.

Dessa är en röd linje som politikerna offentligt bekänner sig till – och som de har har svårt att gå över utan att förlora ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. Vilket irriterar dem.

Låt oss dela in övervakningsfrågorna i tre huvudgrupper.

i) I stort sett acceptabel övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott.

ii) Övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott där övervakningsverktygen skapar oförutsedda, oönskade och olämpliga konsekvenser för medborgare och samhälle.

iii) Icke acceptabel övervakning som strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel urskiljningslös massövervakning

De flesta övervakningsverktyg hamnar i den andra gruppen. Det gäller till exempel hemlig dataavläsning – där oskyldiga i den övervakades omgivning kan komma att drabbas och där själva verktyget förutsätter försvagad IT-säkerhet vilket gör oss alla mindre säkra online.

Här kan man väga fördelar mot nackdelar. Tyvärr tenderar politiken att bara se ena sidan, vilket kan ha sin förklaring i populism, i en låst agenda eller i okunskap.

Därför är det en central uppgift att granska alla sådana förslag, peka på dess brister och klargöra dess konsekvenser.

Så till den röda linjen, de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilka inte alltid är kristallklara när man väger in dess undantag. Låt oss se till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

ARTIKEL 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1) Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2) Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Som synes är undantagen omfattande och i delar tveksamma. Men det finns ändå vissa gränser.

Bara för att rätten till privatliv får kringgås för att bekämpa brott innebär det inte att det är en brasklapp som tillåter vad som helst. Punkt ett är fortfarande huvudregeln.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner) var det centrala argumentet att undantaget kräver att det finns ett konkret brott, en misstänkt eller ett hot. Vilket inte förelåg.

Det är alltså inte OK att övervaka alla hela tiden och motivera detta med att uppgifterna kan vara bra att ha för eventuellt framtida bruk.

Enligt domstolen kan övervakning av alla hela tiden endast accepteras under en begränsad tid vid ett samhälleligt nödläge som till exempel krig. (Vilket dock är en princip som flera av EU:s medlemsstater försöker tänja bortom rimlig tolkning, för att motivera övervakning i största allmänhet.)

EU-kommissionens förslag om Chat Control 2 syftade till att göra granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden obligatorisk.

Där passerades den röda linjen. Då ägnar man sig åt massövervakning utan misstanke om brott.

Intressant nog noterade EU-kommissionen själv i sitt förslag (sid 13) att detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men den såg tydligen inget problem med detta.

Vilket däremot Europaparlamentet gjorde – och satte i praktiken stopp för CC2. (Vi vet dock att någon form av Chat Control 3 kommer att läggas fram efter EU-valet, även om dess innehåll än så länge är en öppen fråga.)

Ibland rör sig politiken farligt nära den röda linjen utan att formellt sett gå över den. Ny svensk lagstiftning om övervakning utan konkret misstanke om brott är ett exempel.

Nyckelordet är konkret. Med den formuleringen hamnar man möjligen inom något slags vedertagen tolkning av undantaget för förebyggande av brott. Men det är på håret.

Och det strider fortfarande mot såväl rättstraditioner som det allmänna rättsmedvetandet att övervaka människor som de facto inte är misstänkta för något brottsligt.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

i) I viss mån får man acceptera att verkligheten och samhällsklimatet har förändrats och att övervakning för att utreda och förhindra brott är nödvändig. Inom förutbestämda ramar och med tydliga regler som gäller lika för alla.

ii) Men man kan inte svälja vad som helst. Många förslag om övervakning är ogenomtänkta och i vissa fall med farliga och oönskade konsekvenser.

Även förslag som formellt sett inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna kan vara skadliga för enskilda och för vårt samhälle. Man skall dessutom vara medveten om att politikens intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas.

Brister och risker måste lyftas, belysas och i möjligaste mån bör politikerna avkrävas svar. Det är ett demokratiskt hygienkrav.

Tyvärr är de annars så pratglada politikerna inte pigga på att delta i en sådan diskussion. Man skulle nästan kunna misstänka att de är medvetna om att de gör något dumt.

iii) Den röda linjen går där man formellt kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Då måste motståndet lyftas till en ny nivå. Då handlar det om vårt demokratiska samhälle och själva formeln för fredlig, civiliserad mänsklig samexistens.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från överheten. Om nämnda överhet – det vill säga politikerna – försöker upphäva eller kringgå detta skydd, då är det skarpt läge. Då åker handskarna av.

Justitieminister Strömmer uttryckte nyligen viss irritation över att grundläggande mänskliga rättigheter används som ”något slags trollspö” i övervakningsdebatten.

Jag kan till viss del instämma i Gunnar Strömmers åsikt om att debatten om övervakning och rättsstat ibland blir slapp. Detta är komplex materia som ofta förenklas eller vulgariseras till en punkt där saklig diskussion blir omöjlig.

Men om man de facto går utöver alla formella undantag för skyddet av våra fri- och rättigheter (se ECHR ovan) – då skall de mänskliga rättigheterna vara ett ”trollspö”.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av idéutveckling, frihetskamp och samhälleligt framåtskridande. De är vad som skiljer oss från autokratier och teokratier. Offrar vi dem har vi förlorat.

Det finns skäl att tro att Gunnar Strömmer är högst medveten om allt detta. Och jag skall erkänna att jag hellre ser honom än någon annan som justitieminister när Tidö-avtalet nu ändå skall göras till lag – även om jag i många fall är oenig med honom i sak.

Någonstans hyser jag en enfaldig förhoppning om att han håller sig på rätt sida den röda linjen. Men just nu är han farligt nära.

Låt säga att vi har en skala där noll är ingen övervakning alls och 100 är total övervakning av alla, överallt, hela tiden. Att vi rör oss uppåt på skalan är uppenbart. Men hur mycket är lämpligt? Vid vilken punkt blir det farligt? Kan vi i vart fall diskutera saken?

Jag återvänder till hösten 2009 i Europaparlamentet: Sverige var ordförandeland i EU och dåvarande justitieminister Beatrice Ask deltog i en utfrågning i utskottet för för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE.

Den holländska liberalen Sophie in ’t Veld ställde en intressant fråga till Ask. Hon undrade om man inte i vart fall kunde stanna upp ett ögonblick för att skaffa sig en överblick över all övervakning – och utvärdera om den fyller sitt syfte samt vilka risker och problem den kan medföra.

Asks svar var att sådant hinner vi inte med.

På något sätt känns det som debatten inte kommit längre än så trots att det är 15 år sedan. Samtidigt fortsätter övervakningsstaten att svälla.

Vilket är ett problem.

Justiteministern om Chatcontrol »Jag fick en klump i magen«

av

Fores presenterar en klok rapport om övervakning och justitieministern avslöjar vad han egentligen tycker om Chat Control 2.

Förra veckan hölls ett intressant seminarie om övervakningsstaten hos den liberala gröna tankesmedjan Fores. Man presenterade policypappret »Om storebror är stark, måste han vara snäll – Reformer för stärkt integritetsskydd« och höll två intressanta paneler. Hela seminariet finns som video nedan.

Först till rapporten som författats av tre begåvade liberala studentpolitiker. Anslaget är starkt:

»Det liberala samhället låter människor leva fritt. Statens maktmedel är tydligt begränsade men effektiva för att bekämpa brott, som i längden påverkar andra människors möjlighet att få sina rättigheter respekterade.

En sådan rättighet är rätten till ett privatliv och en personlig sfär. Det ska finnas rum där du bestämmer vem som hör och ser dig, fritt från utomstående öron och ögon. Där du kan agera med vetskapen om att ditt liv inte blir minutiöst kartlagt och där din information ägs av dig själv.«

Här föreslås bland annat:

  • Lagstadgad rätt till krypterad kommunikation och lagring
  • Ta bort skyldigheten att registrera kontantkort
  • Stärk skyddet för biometriska data
  • Betydligt strängare regler för kameraövervakning
  • Stärkta resurser för tillsyn av övervakning
  • FRA-lagen måste städas upp i enlighet med EU-domstolens beslut

Intressant nog är nämnda beslut i EU-domstolen resultatet av en klagan justitieminister Strömmer lämnade in under åren på Centrum för rättvisa. Och nu är det han själv som måste hantera domstolens invändningar mot FRA-lagen. Vilket FRA syrligt noterat, enligt Strömmer själv.

Justitieministern som medverkade i den andra panelen tycks störa sig på att mänskliga rättigheter används »som något slags trollspö« i debatten. Vilket ändå är en signal om att vårt eviga tjat om grundläggande mänskliga rättigheter faktiskt är ett hinder för marschen in i övervakningsstaten. Och ett irritationsmoment för makten.

Mänskliga rättigheter är ett trollspö. De är individens skydd mot övergrepp från överheten. De är inskrivna i konventioner som utgör grunden för den västerländska civilisationen och fredlig mänsklig samexistens.

De skall inte kunna kringgås utom i ett fåtal i förväg väl definierade fall. Eller som EU-domstolen något förenklat uttryckt rätten till privatliv: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

På en fråga om ändamålsglidning svarade justitieminister Strömmer:

»[M]an måste göra en ordentlig bedömning av varje enskilt steg. Och det menar jag att det görs i Sverige i väldigt hög grad. Så det enda konkreta förslaget under mina 14 månader, då jag själv har känt en liten klump i magen, det kom faktiskt inte från oss. Utan det var just det som kom att kallas Chatcontrol som kom från EU-systemet.«

Där ser man. Till och med den regering som överväger anonyma vittnen tycker att EU-kommissionär Ylva Johanssons Chat Control 2 passerade något slags gräns. I vart fall så här i efterhand.

Hela seminariet är intressant. Se det nedan eller på Youtube. Och läs rapporten här: Om storebror är stark, måste han vara snäll – Reformer för stärkt integritetsskydd »

Nu förlängs Chat Control 1 – i väntan på Chat Control 3

av

Tro inte att striden om Chat Control är över. Ett nytt förslag om vad som skall ersätta Chat Control 1 kommer under nästa EU-mandatperiod.

Med starka argument om grundläggande mänskliga rättigheter lyckades vi stoppa Chat Control 2 i Europaparlamentet.

CC2 skulle göra granskning av medborgarns elektroniska meddelanden obligatorisk och föreskrev även att AI skulle granska allt som skrivs, sägs och sänds för att identifiera olagligt innehåll.

För att operatörer och plattformar frivilligt skall kunna fortsätta granska sina användares meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn förlängs nu Chat Control 1, som i sin ursprungliga form går ut i sommar.

Egentligen är detta också problematiskt. Brevhemligheten är en grundläggande mänsklig rättighet som även bör gälla online. Och alla offentliga postningar kan plattformarna granska utan att det krävs någon lag alls.

Men nu är det som det är och CC1 är mindre dålig än CC2.

Just nu behandlas frågan i Europaparlamentets LIBE-utskott, där förslaget är att CC1 skall förlängas med ett år. Kommissionen vill ha en förlängning med två år och rådet med tre.

Hur som helst måste vi förbereda oss för Chat Control 3, som kommer att komma när en ny kommission tillträder efter sommarens EU-val.

Vi vet inte hur CC3 kommer att se ut mer än att man kommer att föreslå en fortsatt granskning av innehållet i folks elektroniska meddelanden. En central fråga är om det kommer att bli frivilligt eller obligatoriskt.

Vidare kan man anta att AI-analys av innehållet i våra kommunikationer knappast återkommer i CC3, i vart fall inte i sin tidigare form. Kritiken var för hård. Men vad som helt kan hända.

Den stora striden lär stå om rätten till krypterad kommunikation. Kanske i CC3, kanske i någon annan dossier. Men att frågan blir aktuell under nästa EU-mandatperiod är rätt uppenbart.

Samtidigt kör EU:s medlemsstater egna race för att kringgå krypterad kommunikation. Till exempel föreslår en svensk statlig utredning att meddelandetjänster på begäran skall tvingas överlämna innehåll i användarnas meddelanden till myndigheterna i »läsbar form«.

Uppdatering: Nu har Europaparlamentets LIBE-utskott röstat för ett års förlängning av Chat Control 1.

• European Parliament to extend voluntary chat control with some modifications »
• New chat control gate leak: Intelligence-industrial network suggests undermining encryption for other purposes than CSAM »

Chatcontrol i ministerrådet i mars – vad säger EU-nämnden?

av

Frågan om Chat Control 2 är inte död. Den 4-5 mars kommer den upp på EU:s ministerråd igen. Fredag den 1 mars behandlas ärendet i riksdagens EU-nämnd.

Den 4-5 mars kommer frågan om Chat Control 2 upp i EU:s ministerråd. Frågan är hur – eller om – man tänker gå vidare.

Europaparlamentet har redan sagt nej till det mesta som är kontroversiellt med Chat Control 2. Och EU-kommissionen har efter det låtit meddela att den vill förlänga den nuvarande lagstiftningen, Chat Control 1, med två år.

Chat Control 1 innebär att meddelandetjänster får rätt att frivilligt undersöka sina användares elektroniska meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn. Chat Control 2 gör det obligatoriskt.

CC2 innebär också att man skall använda ännu icke existerande teknik för att identifiera tidigare okänt olagligt innehåll bland de filer och bilder du sänder. Plus att AI skall granska vad som skrivs i folks elektroniska meddelanden, för att kontrollera att de inte ägnar sig åt något i sammanhanget olagligt.

Allt är tänkt att samordnas via en ny EU-myndighet, EU Center.

Ministerrådet har under det senaste året varit splittrat och oförmöget att fatta beslut. Vissa medlemsstater säger blankt nej. Andra säger entusiastiskt ja. Och några, däribland Sverige, kan tänka sig något slags kompromiss.

Den första frågan blir därför om ministerrådet alls kan enas om något under det belgiska ordförandeskapet. Inget tyder på att medlemsstaternas positioner har förändrats.

Man kan dock inte utesluta att belgarna lägger fram en helt ny kompromiss. Därför gäller det att hålla ögonen på vad som sker i rådet och hos tjänstemännen i COREPER.

Den andra frågan är om det alls är meningsfullt att klubba ett förslag i rådet när parlamentet säger tydligt nej. Att gå in i trilog-förhandlingar (kommissionen, rådet och parlamentet) känns inte meningsfullt.

I trilogförhandlingar – som förs bakom stängda dörrar – kan vad som helst ske.

En annan lösning är att rådet sänder tillbaka CC2 till kommissionen för att omarbetas eller arkiveras för gott.

Hur som helst kommer CC2 upp på EU:s ministerrådsmöte den 4-5 mars. Inför detta möte måste Sverige ha en linje.

Än så länge driver den svenska regeringen en kompromiss som är nästan men inte riktigt lika dålig som kommissionens ursprungsförslag.

Ännu har riksdagens EU-nämnd inte tyckt något av substans. Om den vill skulle den kunna göra som finska riksdagen – som har instruerat sin regering att säga nej till CC2.

Inför ministerrådsmötet 4-5 mars håller EU-nämnden möte fredagen den 1 mars. Vilket bör uppmärksammas. Att EU-valet hålls tre månader senare kan bidra till att göra frågan het.

Om CC2 fortsätter vara i limbo i ministerrådet går den över till det ungerska ordförandeskapet, som tillträder efter halvårsskiftet i sommar.

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• Allt du behöver veta om #ChatControl »
• StopScanningMe.eu »

• Använd denna mail-robot för att protestera mot förslaget om Chatcontrol »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Striden om ett nytt datalagringsdirektiv i EU

av

EU vill lagra metadata om dina elektroniska kommunikationer. EU-domstolen säger nej. Kommer Europaparlamentet att kunna försvara vår rätt till privatliv och privat kommunikation?

Datalagring är idén om att man skall spara data om alla människors telekommunikationer. (Vilket inte skall förväxlas med Chat Control 2, som handlar om att granska innehållet i folks meddelanden.)

Datalagring kan till exempel omfatta uppgifter om vilka samtal du ringt och tagit emot, SMS, e-post, dina uppkopplingar och mobilpositioner.

Denna information skall sparas hos operatörerna för att sedan vid behov kunna begäras ut av myndigheterna. (Det finns alternativ – som inte drabbar alla alltid – t.ex. Quick Freeze vid misstanke om brott eller allvarlig fara.)

Det påstods att datalagring bara skulle användas mot mycket allvarlig brottslighet. I Sverige kom den främst att användas för att jaga fildelare och av skattemyndigheterna för att snoka i folks privatliv.

Egentligen är nationell säkerhet och ordning nationell kompetens. Den krystade förklaringen till att EU kunnat lägga sig i är att man valt att se datalagring som en inre marknadsfråga på den europeiska telemarknaden, så att det blir likadant överallt.

På så sätt kunde medlemsstaternas inrikes- och justiteministrar få igenom övervakning på europeisk nivå som de i många fall hade haft svårt att driva igenom på hemmaplan. I vart fall inte utan en massa protester.

Det verkliga skälet är övervakning, vilket man aldrig förnekat. Idén kom från den dåvarande svenske justitieministern Thomas Bodström (S) och direktivet trädde ikraft år 2006, efter en lång strid mellan EU:s ministerråd och parlament.

År 2014 upphävdes EU:s datalagringsdirektiv av EU-domstolen, som ansåg att det strider mot vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat kommunikation.

Enkelt uttryckt är domstolens linje: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Vissa medlemsstater har slutat med datalagring. Andra har skrivit om sina lagar för att försöka kringgå EU-domstolens beslut. Och några trotsar domstolen och fortsätter som tidigare.

Gång på gång på gång har EU-domstolen underkänt de listigt omskrivna nationella lagarna och tagit länder som struntar i domstolens förbud mot svepande, urskiljningslös datalagring i örat.

I riksdagen stötte den svenska implementeringen på patrull och började gälla först år 2012. Efter att EU-domstolen upphävt datalagringsdirektivet 2014 lät regeringen snabbutreda frågan och kom fram till att den svenska datalagringen ändå kunde fortsätta.

2016 underkände EU-domstolen den svenska lagstiftningen som sedan skrevs om. Även dagens svenska datalagring strider mot grundprincipen i EU-domstolens dom från 2014, men har inte prövats på nytt.

Med anledning av det tillsatte regeringen en ny utredning, som presenterades i slutet av maj förra året. I den föreslås att datalagring skall kunna ske och omfatta alla under en begränsad tid – och/eller att riktad datalagring skall kunna ske på vissa platser. (Vilket EU-domstolen lämnat visst utrymme för.)

Vi rapporterade då:

»Vilket leder till att utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.«

Utredningen föreslår även datalagring för alla meddelande-appar och liknande former av elektronisk kommunikation. (Plus att myndigheterna skall kunna kräva ut innehåll i krypterad information i läsbar form, från operatörerna. Fast det är en annan fråga.)

Du kan läsa vårt kritiska remissyttrande över utredningen här. »

TL;DR:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Frågan är nu justitieminister Strömmers (M) problem. Men den är också på väg mot ett omtag i EU.

Såväl kommissionen som ministerrådet är angelägna om att få fram ett nytt datalagringsdirektiv på EU-nivå. Vilket kan komma att bli en stor fråga under EU:s nästa mandatperiod, 2024-29.

Saken är som sagt att man försökte införa denna typ av massövervakning i hela EU bakvägen, som en inre marknadsfråga då EU saknar beslutskompetens på säkerhetsområdet. Och när EU-domstolen sedan upphävde datalagringsdirektivet innebar det att inte ens medlemsstater på egen hand får bedriva urskiljningslös datalagring. Vilket de kanske hade kommit undan med, om de inte hade gjort den till en EU-fråga i ruta ett. Vilket nog får ses som något av ett självmål.

I sammanhanget bör nämnas att EU-kommissionen konsekvent vägrat tillrättavisa de medlemsstater som inte följer EU-domstolens beslut. Så mycket för dess roll som EU-fördragens väktare.

Ny datalagring diskuteras bland annat i den hemlighetsfulla »högnivå-grupp« som EU tillsatte under det senaste svenska ordförandeskapet (vars huvudsakliga syfte är att försöka komma åt krypterad kommunikation).

Det skall också noteras att Europols nyligen utökade mandat ger EU:s polismyndighet rätt att bereda sig direkt tillgång till data hos privata operatörer. Vilket möjligen kan vara att kratta manegen för ny datalagring. (2013 försökte svenska Säpo få sådan direktåtkomst till data från datalagringen hos svenska internetoperatörer.)

Vi vet ännu inte hur ett nytt förslag till datalagringsdirektiv kan komma att se ut. Men vi vet att det är en högt prioriterad fråga för kommissionen och ministerrådet.

Detta borde bli en fråga i sommarens EU-val.

I grunden kokar allt ner till artikel 7 i EU:s människorättsstadga, som är en del av EU:s fördrag:

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 8:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Det finns alternativ till datalagring, som inte kräver svepande övervakning av alla och registrering av alla dina tele/nät-kommunikationer.

Principen är enkel: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Ny svensk datalagring och bakdörrar till krypterad kommunikation

av

Den förra regeringen tillsatte en utredning om datalagring och krypterad kommunikation. Dess förslag bygger på missuppfattningar om hur internet och telekommunikationer fungerar, är oproportionerliga, strider mot skyddet för privatliv och privata kommunikationer samt mot EU-rätten. Nu förväntas den nya regeringen göra utredningens förslag till lag.

Den 1 november gick remisstiden ut för SOU 2023:22 om »Datalagring och åtkomst till elektronisk information«.

Datalagringen har varit en surdeg i tio år, sedan EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Domstolens position kan enkelt beskrivas så här: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hoppades att den svenska lagen om datalagring skulle klara sig. Men 2016 fann EU-domstolen att även den var oförenlig med EU-rätten.

Vilket ledde till en ny svensk lag – som i princip har samma grundläggande fel som den förra. Enda skälet till att den finns kvar är att den (ännu) inte prövats i EU-domstolen.

Medveten om detta tillsatte justitieminister Morgan Johansson (S) en utredning, som under försommaren presenterades för den nya regeringen och justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Som utredningens namn antyder handlar denna utredning inte bara om datalagring, utan även mer allmänt om myndigheternas »åtkomst till elektronisk information«.

Vilket i stycken leder till begreppsförvirring. Nu rör man ihop lagring av metadata (datalagring) med mer allmän tillgång till innehållet i elektroniska kommunikationer. Förmodligen hade det varit bättre att utreda frågorna var och en för sig.

• Datalagring

Vad gäller datalagringen föreslår utredningen att man antingen kan välja att lagra all kommunikationsdata (nationell säkerhetslagring) i händelse av ett nationellt nödläge under en begränsad tid, på inrådan av Säpo.

Eller att man ägnar sig åt riktad lagring – till exempel vid större stationer i kollektivtrafiken, i områden med hög brottslighet och där det kan tänkas bli trubbel.

Varpå utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.

I vart fall det senare skulle inte tåla en granskning i EU-domstolen.

Med ett väldigt krystat resonemang menar utredaren att det vore att bryta mot de mänskliga rättigheternas krav på rätten till privatliv att inte upphäva samma mänskliga rättigheter. Ur vårt remissvar:

»Utredaren menar där att skrivningen i artikel 8 i Europakonventionen om att det finns en skyldighet för det allmänna att tillförsäkra enskilda skydd för privat- och familjeliv innebär att (vissa) integritetsintrång bör kriminaliseras.

För att sådana brott ska kunna bekämpas krävs i sin tur att staten har tillgång till effektiva utredningsverktyg och eftersom datalagring, enligt utredaren, är ett sådant skulle frånvaro av datalagring innebära ett staten inte levde upp till de enskildas konventionsskyddade rätt till skydd av privatlivet.

Därmed kan enligt utredaren inte heller artikel 8 i Europakonventionen i användas för att begränsa datalagring. En begränsning blir i stället ett brott mot artikel 8.

Utifrån detta synsätt skulle förstås inte endast utebliven datalagring hota integriteten utan också varje uteblivet intrång i enskildas privata sfär (så länge det motiverades med brottsbekämpning).

Att inte kränka människors integritet skulle innebära att man kränkte deras integritet. Orwell hade inte kunnat uttrycka det bättre.«

I sammanhanget kan även noteras att de grundläggande mänskliga rättigheterna är till för att skydda individen mot staten – inte individer mot andra individer. För det senare finns vanlig lagstiftning.

• Krypterad kommunikation

I den del av utredningen som handlar om »åtkomst till elektronisk information« kan man läsa följande:

»Även tillhandahållare av Noik (nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster) ska alltså vara skyldiga att bedriva sin verksamhet så att beslut om hemliga tvångsmedel kan verkställas och så att verkställandet inte röjs. Det omfattar även de fall en tillhandahållare för sina kunder möjliggör totalsträckskryptering, dvs. när bara sändare och mottagare har tillgång till meddelandena i läsbar form. I dessa fall innebär anpassningsskyldigheten att tillhandahållaren ska kunna göra uppgifterna tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter i läsbar form.«

Det vill säga att man kräver bakdörrar till krypterad kommunikation.

Ur vårt remissvar:

»En bakdörr i en tjänst kan inte begränsas till dem som har laglig tillgång till den. Finns den kan den utnyttjas av alla som känner till den, det inkluderar både organiserad brottslighet som främmande makts underrättelsetjänst. Förekomst av bakdörrar skulle sannolikt också i praktiken användas av kriminella och andra illasinnade aktörer i betydlig större utsträckning än av brottsbekämpande myndigheter.

För en kriminell är alla som har den aktuella bakdörren potentiella måltavlor (exempelvis för bedrägerier) medan brottsbekämpande myndigheter normalt är inriktade på en viss misstänkt person eller en grupp misstänkta personer. (…)

Många av de tjänster som erbjuder säkra kommunikationer idag är utländska och vänder sig till globala marknader. Det är inte sannolikt att de kommer att avskaffa totalsträckskryptering eller införa bakdörrar på grund av svenska myndighetskrav. Snarare kommer de att sluta erbjuda dessa tjänster i Sverige.«

• Vad händer nu?

Remisstiden är ute och nu skall regeringen försöka göra lag av det hela.

Det utredningen skriver om datalagring är inte i enlighet med EU-domstolens beslut och EU-rätten – eller bara orimligt i största allmänhet.

Dessutom tyder det mesta på att EU:s beslutsapparat ändå kommer att göra ett omtag vad gäller datalagringen under nästa mandatperiod 2024-29

Att ge sig på totalsträckskryptering är att förklara krig mot internet. Vilket vi kunde se under förra årets strid om Chat Control 2 – som bland annat landade i att Europaparlamentet tog principiell ställning för rätten till krypterad kommunikation.

Detta känns som en utredning som mest tillsatts för att skjuta problem på framtiden. Och när framtiden nu är här finns ändå inga bra eller rimliga svar.

Ett sista citat, ur vårt remissvar:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Länkar:
• Yttrande/Remiss över SOU 2023:22 ”Datalagring och åtkomst till elektronisk information” Ju 2023/01326 (PDF) »
• Regeringen: Datalagring och åtkomst till elektronisk information »
• SOU 2023:22 Datalagring och åtkomst till elektronisk information (PDF) »
• Utredning: Data om all slags meddelanden bör lagras »
• Datalagring – olaglig övervakning fortsätter och utökas »
• Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation »