Femte juli

Nätet till folket!

Sverige

I denna kategori publicerar vi poster som främst rör Sverige, rent svenska nätfrågor och svensk politik.

Nu förlängs Chat Control 1 – i väntan på Chat Control 3

av

Tro inte att striden om Chat Control är över. Ett nytt förslag om vad som skall ersätta Chat Control 1 kommer under nästa EU-mandatperiod.

Med starka argument om grundläggande mänskliga rättigheter lyckades vi stoppa Chat Control 2 i Europaparlamentet.

CC2 skulle göra granskning av medborgarns elektroniska meddelanden obligatorisk och föreskrev även att AI skulle granska allt som skrivs, sägs och sänds för att identifiera olagligt innehåll.

För att operatörer och plattformar frivilligt skall kunna fortsätta granska sina användares meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn förlängs nu Chat Control 1, som i sin ursprungliga form går ut i sommar.

Egentligen är detta också problematiskt. Brevhemligheten är en grundläggande mänsklig rättighet som även bör gälla online. Och alla offentliga postningar kan plattformarna granska utan att det krävs någon lag alls.

Men nu är det som det är och CC1 är mindre dålig än CC2.

Just nu behandlas frågan i Europaparlamentets LIBE-utskott, där förslaget är att CC1 skall förlängas med ett år. Kommissionen vill ha en förlängning med två år och rådet med tre.

Hur som helst måste vi förbereda oss för Chat Control 3, som kommer att komma när en ny kommission tillträder efter sommarens EU-val.

Vi vet inte hur CC3 kommer att se ut mer än att man kommer att föreslå en fortsatt granskning av innehållet i folks elektroniska meddelanden. En central fråga är om det kommer att bli frivilligt eller obligatoriskt.

Vidare kan man anta att AI-analys av innehållet i våra kommunikationer knappast återkommer i CC3, i vart fall inte i sin tidigare form. Kritiken var för hård. Men vad som helt kan hända.

Den stora striden lär stå om rätten till krypterad kommunikation. Kanske i CC3, kanske i någon annan dossier. Men att frågan blir aktuell under nästa EU-mandatperiod är rätt uppenbart.

Samtidigt kör EU:s medlemsstater egna race för att kringgå krypterad kommunikation. Till exempel föreslår en svensk statlig utredning att meddelandetjänster på begäran skall tvingas överlämna innehåll i användarnas meddelanden till myndigheterna i »läsbar form«.

Uppdatering: Nu har Europaparlamentets LIBE-utskott röstat för ett års förlängning av Chat Control 1.

• European Parliament to extend voluntary chat control with some modifications »
• New chat control gate leak: Intelligence-industrial network suggests undermining encryption for other purposes than CSAM »

Chatcontrol i ministerrådet i mars – vad säger EU-nämnden?

av

Frågan om Chat Control 2 är inte död. Den 4-5 mars kommer den upp på EU:s ministerråd igen. Fredag den 1 mars behandlas ärendet i riksdagens EU-nämnd.

Den 4-5 mars kommer frågan om Chat Control 2 upp i EU:s ministerråd. Frågan är hur – eller om – man tänker gå vidare.

Europaparlamentet har redan sagt nej till det mesta som är kontroversiellt med Chat Control 2. Och EU-kommissionen har efter det låtit meddela att den vill förlänga den nuvarande lagstiftningen, Chat Control 1, med två år.

Chat Control 1 innebär att meddelandetjänster får rätt att frivilligt undersöka sina användares elektroniska meddelanden i jakt på innehåll med sexuella övergrepp mot barn. Chat Control 2 gör det obligatoriskt.

CC2 innebär också att man skall använda ännu icke existerande teknik för att identifiera tidigare okänt olagligt innehåll bland de filer och bilder du sänder. Plus att AI skall granska vad som skrivs i folks elektroniska meddelanden, för att kontrollera att de inte ägnar sig åt något i sammanhanget olagligt.

Allt är tänkt att samordnas via en ny EU-myndighet, EU Center.

Ministerrådet har under det senaste året varit splittrat och oförmöget att fatta beslut. Vissa medlemsstater säger blankt nej. Andra säger entusiastiskt ja. Och några, däribland Sverige, kan tänka sig något slags kompromiss.

Den första frågan blir därför om ministerrådet alls kan enas om något under det belgiska ordförandeskapet. Inget tyder på att medlemsstaternas positioner har förändrats.

Man kan dock inte utesluta att belgarna lägger fram en helt ny kompromiss. Därför gäller det att hålla ögonen på vad som sker i rådet och hos tjänstemännen i COREPER.

Den andra frågan är om det alls är meningsfullt att klubba ett förslag i rådet när parlamentet säger tydligt nej. Att gå in i trilog-förhandlingar (kommissionen, rådet och parlamentet) känns inte meningsfullt.

I trilogförhandlingar – som förs bakom stängda dörrar – kan vad som helst ske.

En annan lösning är att rådet sänder tillbaka CC2 till kommissionen för att omarbetas eller arkiveras för gott.

Hur som helst kommer CC2 upp på EU:s ministerrådsmöte den 4-5 mars. Inför detta möte måste Sverige ha en linje.

Än så länge driver den svenska regeringen en kompromiss som är nästan men inte riktigt lika dålig som kommissionens ursprungsförslag.

Ännu har riksdagens EU-nämnd inte tyckt något av substans. Om den vill skulle den kunna göra som finska riksdagen – som har instruerat sin regering att säga nej till CC2.

Inför ministerrådsmötet 4-5 mars håller EU-nämnden möte fredagen den 1 mars. Vilket bör uppmärksammas. Att EU-valet hålls tre månader senare kan bidra till att göra frågan het.

Om CC2 fortsätter vara i limbo i ministerrådet går den över till det ungerska ordförandeskapet, som tillträder efter halvårsskiftet i sommar.

Läs mer:
• Chatcontrol.se »
• Chatcontrol.eu »
• Allt du behöver veta om #ChatControl »
• StopScanningMe.eu »

• Använd denna mail-robot för att protestera mot förslaget om Chatcontrol »

Följ oss även på Twitter: @femtejuli

Striden om ett nytt datalagringsdirektiv i EU

av

EU vill lagra metadata om dina elektroniska kommunikationer. EU-domstolen säger nej. Kommer Europaparlamentet att kunna försvara vår rätt till privatliv och privat kommunikation?

Datalagring är idén om att man skall spara data om alla människors telekommunikationer. (Vilket inte skall förväxlas med Chat Control 2, som handlar om att granska innehållet i folks meddelanden.)

Datalagring kan till exempel omfatta uppgifter om vilka samtal du ringt och tagit emot, SMS, e-post, dina uppkopplingar och mobilpositioner.

Denna information skall sparas hos operatörerna för att sedan vid behov kunna begäras ut av myndigheterna. (Det finns alternativ – som inte drabbar alla alltid – t.ex. Quick Freeze vid misstanke om brott eller allvarlig fara.)

Det påstods att datalagring bara skulle användas mot mycket allvarlig brottslighet. I Sverige kom den främst att användas för att jaga fildelare och av skattemyndigheterna för att snoka i folks privatliv.

Egentligen är nationell säkerhet och ordning nationell kompetens. Den krystade förklaringen till att EU kunnat lägga sig i är att man valt att se datalagring som en inre marknadsfråga på den europeiska telemarknaden, så att det blir likadant överallt.

På så sätt kunde medlemsstaternas inrikes- och justiteministrar få igenom övervakning på europeisk nivå som de i många fall hade haft svårt att driva igenom på hemmaplan. I vart fall inte utan en massa protester.

Det verkliga skälet är övervakning, vilket man aldrig förnekat. Idén kom från den dåvarande svenske justitieministern Thomas Bodström (S) och direktivet trädde ikraft år 2006, efter en lång strid mellan EU:s ministerråd och parlament.

År 2014 upphävdes EU:s datalagringsdirektiv av EU-domstolen, som ansåg att det strider mot vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat kommunikation.

Enkelt uttryckt är domstolens linje: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Vissa medlemsstater har slutat med datalagring. Andra har skrivit om sina lagar för att försöka kringgå EU-domstolens beslut. Och några trotsar domstolen och fortsätter som tidigare.

Gång på gång på gång har EU-domstolen underkänt de listigt omskrivna nationella lagarna och tagit länder som struntar i domstolens förbud mot svepande, urskiljningslös datalagring i örat.

I riksdagen stötte den svenska implementeringen på patrull och började gälla först år 2012. Efter att EU-domstolen upphävt datalagringsdirektivet 2014 lät regeringen snabbutreda frågan och kom fram till att den svenska datalagringen ändå kunde fortsätta.

2016 underkände EU-domstolen den svenska lagstiftningen som sedan skrevs om. Även dagens svenska datalagring strider mot grundprincipen i EU-domstolens dom från 2014, men har inte prövats på nytt.

Med anledning av det tillsatte regeringen en ny utredning, som presenterades i slutet av maj förra året. I den föreslås att datalagring skall kunna ske och omfatta alla under en begränsad tid – och/eller att riktad datalagring skall kunna ske på vissa platser. (Vilket EU-domstolen lämnat visst utrymme för.)

Vi rapporterade då:

»Vilket leder till att utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.«

Utredningen föreslår även datalagring för alla meddelande-appar och liknande former av elektronisk kommunikation. (Plus att myndigheterna skall kunna kräva ut innehåll i krypterad information i läsbar form, från operatörerna. Fast det är en annan fråga.)

Du kan läsa vårt kritiska remissyttrande över utredningen här. »

TL;DR:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Frågan är nu justitieminister Strömmers (M) problem. Men den är också på väg mot ett omtag i EU.

Såväl kommissionen som ministerrådet är angelägna om att få fram ett nytt datalagringsdirektiv på EU-nivå. Vilket kan komma att bli en stor fråga under EU:s nästa mandatperiod, 2024-29.

Saken är som sagt att man försökte införa denna typ av massövervakning i hela EU bakvägen, som en inre marknadsfråga då EU saknar beslutskompetens på säkerhetsområdet. Och när EU-domstolen sedan upphävde datalagringsdirektivet innebar det att inte ens medlemsstater på egen hand får bedriva urskiljningslös datalagring. Vilket de kanske hade kommit undan med, om de inte hade gjort den till en EU-fråga i ruta ett. Vilket nog får ses som något av ett självmål.

I sammanhanget bör nämnas att EU-kommissionen konsekvent vägrat tillrättavisa de medlemsstater som inte följer EU-domstolens beslut. Så mycket för dess roll som EU-fördragens väktare.

Ny datalagring diskuteras bland annat i den hemlighetsfulla »högnivå-grupp« som EU tillsatte under det senaste svenska ordförandeskapet (vars huvudsakliga syfte är att försöka komma åt krypterad kommunikation).

Det skall också noteras att Europols nyligen utökade mandat ger EU:s polismyndighet rätt att bereda sig direkt tillgång till data hos privata operatörer. Vilket möjligen kan vara att kratta manegen för ny datalagring. (2013 försökte svenska Säpo få sådan direktåtkomst till data från datalagringen hos svenska internetoperatörer.)

Vi vet ännu inte hur ett nytt förslag till datalagringsdirektiv kan komma att se ut. Men vi vet att det är en högt prioriterad fråga för kommissionen och ministerrådet.

Detta borde bli en fråga i sommarens EU-val.

I grunden kokar allt ner till artikel 7 i EU:s människorättsstadga, som är en del av EU:s fördrag:

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 8:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Det finns alternativ till datalagring, som inte kräver svepande övervakning av alla och registrering av alla dina tele/nät-kommunikationer.

Principen är enkel: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Ny svensk datalagring och bakdörrar till krypterad kommunikation

av

Den förra regeringen tillsatte en utredning om datalagring och krypterad kommunikation. Dess förslag bygger på missuppfattningar om hur internet och telekommunikationer fungerar, är oproportionerliga, strider mot skyddet för privatliv och privata kommunikationer samt mot EU-rätten. Nu förväntas den nya regeringen göra utredningens förslag till lag.

Den 1 november gick remisstiden ut för SOU 2023:22 om »Datalagring och åtkomst till elektronisk information«.

Datalagringen har varit en surdeg i tio år, sedan EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv med hänvisning till de mänskliga rättigheterna.

Domstolens position kan enkelt beskrivas så här: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Den dåvarande socialdemokratiska regeringen hoppades att den svenska lagen om datalagring skulle klara sig. Men 2016 fann EU-domstolen att även den var oförenlig med EU-rätten.

Vilket ledde till en ny svensk lag – som i princip har samma grundläggande fel som den förra. Enda skälet till att den finns kvar är att den (ännu) inte prövats i EU-domstolen.

Medveten om detta tillsatte justitieminister Morgan Johansson (S) en utredning, som under försommaren presenterades för den nya regeringen och justitieminister Gunnar Strömmer (M).

Som utredningens namn antyder handlar denna utredning inte bara om datalagring, utan även mer allmänt om myndigheternas »åtkomst till elektronisk information«.

Vilket i stycken leder till begreppsförvirring. Nu rör man ihop lagring av metadata (datalagring) med mer allmän tillgång till innehållet i elektroniska kommunikationer. Förmodligen hade det varit bättre att utreda frågorna var och en för sig.

• Datalagring

Vad gäller datalagringen föreslår utredningen att man antingen kan välja att lagra all kommunikationsdata (nationell säkerhetslagring) i händelse av ett nationellt nödläge under en begränsad tid, på inrådan av Säpo.

Eller att man ägnar sig åt riktad lagring – till exempel vid större stationer i kollektivtrafiken, i områden med hög brottslighet och där det kan tänkas bli trubbel.

Varpå utredaren glatt konstaterar att man kan övervaka uppåt 70% av befolkningen – om man gör en sådan bedömning från kommun till kommun.

I vart fall det senare skulle inte tåla en granskning i EU-domstolen.

Med ett väldigt krystat resonemang menar utredaren att det vore att bryta mot de mänskliga rättigheternas krav på rätten till privatliv att inte upphäva samma mänskliga rättigheter. Ur vårt remissvar:

»Utredaren menar där att skrivningen i artikel 8 i Europakonventionen om att det finns en skyldighet för det allmänna att tillförsäkra enskilda skydd för privat- och familjeliv innebär att (vissa) integritetsintrång bör kriminaliseras.

För att sådana brott ska kunna bekämpas krävs i sin tur att staten har tillgång till effektiva utredningsverktyg och eftersom datalagring, enligt utredaren, är ett sådant skulle frånvaro av datalagring innebära ett staten inte levde upp till de enskildas konventionsskyddade rätt till skydd av privatlivet.

Därmed kan enligt utredaren inte heller artikel 8 i Europakonventionen i användas för att begränsa datalagring. En begränsning blir i stället ett brott mot artikel 8.

Utifrån detta synsätt skulle förstås inte endast utebliven datalagring hota integriteten utan också varje uteblivet intrång i enskildas privata sfär (så länge det motiverades med brottsbekämpning).

Att inte kränka människors integritet skulle innebära att man kränkte deras integritet. Orwell hade inte kunnat uttrycka det bättre.«

I sammanhanget kan även noteras att de grundläggande mänskliga rättigheterna är till för att skydda individen mot staten – inte individer mot andra individer. För det senare finns vanlig lagstiftning.

• Krypterad kommunikation

I den del av utredningen som handlar om »åtkomst till elektronisk information« kan man läsa följande:

»Även tillhandahållare av Noik (nummeroberoende interpersonella kommunikationstjänster) ska alltså vara skyldiga att bedriva sin verksamhet så att beslut om hemliga tvångsmedel kan verkställas och så att verkställandet inte röjs. Det omfattar även de fall en tillhandahållare för sina kunder möjliggör totalsträckskryptering, dvs. när bara sändare och mottagare har tillgång till meddelandena i läsbar form. I dessa fall innebär anpassningsskyldigheten att tillhandahållaren ska kunna göra uppgifterna tillgängliga för brottsbekämpande myndigheter i läsbar form.«

Det vill säga att man kräver bakdörrar till krypterad kommunikation.

Ur vårt remissvar:

»En bakdörr i en tjänst kan inte begränsas till dem som har laglig tillgång till den. Finns den kan den utnyttjas av alla som känner till den, det inkluderar både organiserad brottslighet som främmande makts underrättelsetjänst. Förekomst av bakdörrar skulle sannolikt också i praktiken användas av kriminella och andra illasinnade aktörer i betydlig större utsträckning än av brottsbekämpande myndigheter.

För en kriminell är alla som har den aktuella bakdörren potentiella måltavlor (exempelvis för bedrägerier) medan brottsbekämpande myndigheter normalt är inriktade på en viss misstänkt person eller en grupp misstänkta personer. (…)

Många av de tjänster som erbjuder säkra kommunikationer idag är utländska och vänder sig till globala marknader. Det är inte sannolikt att de kommer att avskaffa totalsträckskryptering eller införa bakdörrar på grund av svenska myndighetskrav. Snarare kommer de att sluta erbjuda dessa tjänster i Sverige.«

• Vad händer nu?

Remisstiden är ute och nu skall regeringen försöka göra lag av det hela.

Det utredningen skriver om datalagring är inte i enlighet med EU-domstolens beslut och EU-rätten – eller bara orimligt i största allmänhet.

Dessutom tyder det mesta på att EU:s beslutsapparat ändå kommer att göra ett omtag vad gäller datalagringen under nästa mandatperiod 2024-29

Att ge sig på totalsträckskryptering är att förklara krig mot internet. Vilket vi kunde se under förra årets strid om Chat Control 2 – som bland annat landade i att Europaparlamentet tog principiell ställning för rätten till krypterad kommunikation.

Detta känns som en utredning som mest tillsatts för att skjuta problem på framtiden. Och när framtiden nu är här finns ändå inga bra eller rimliga svar.

Ett sista citat, ur vårt remissvar:

»Stiftelsen konstaterar att utredningen inte håller sådan kvalitet att den kan ligga till grund för lagstiftning. Bland annat bygger delar av betänkandet på missuppfattningar om hur internet- och telekommunikationer fungerar. Vidare konstateras att förslaget är oproportionerligt, strider mot skyddet av privatliv och privata kommunikationer, och med stor sannolikhet strider mot unionsrätten.

Med hänvisning till ovanstående avstyrker Stiftelsen förslaget.«

Länkar:
• Yttrande/Remiss över SOU 2023:22 ”Datalagring och åtkomst till elektronisk information” Ju 2023/01326 (PDF) »
• Regeringen: Datalagring och åtkomst till elektronisk information »
• SOU 2023:22 Datalagring och åtkomst till elektronisk information (PDF) »
• Utredning: Data om all slags meddelanden bör lagras »
• Datalagring – olaglig övervakning fortsätter och utökas »
• Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation »

Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation

av

Den svenska regeringen öppnade Pandoras ask. Nu planerar EU kriget mot kryptering och ny datalagring i en hemlig grupp bakom stängda dörrar.

För snart ett år sedan höll EU:s justitie- och inrikesministrar ett informellt möte i det då nytillträdda ordförandelandet Sverige. Efter lunch torsdagen den 26 januari var det dags att ge sig i kast med den svenska regeringens arbetsdokument »Going dark«.

Inledningen beskriver allehanda brottslig verksamhet som är kopplad till nätet och vilka problem detta medför för de rättsvårdande myndigheterna. Speciellt då krypterad kommunikation. Fast med betydande demokratiska brasklappar:

»In the view of the Presidency, it is therefore time to discuss ways and means to uphold the rule of law in the digital era, while preserving security, protecting privacy and fundamental rights, and also increasing European competitiveness. Effective law enforcement, acting in full compliance with democratic values, is a prerequisite for protecting the fundamental rights of our citizens, including the right to the protection of personal data, respect for private and family life, and freedom of expression.


In light of this, the Presidency wishes to initiate a holistic discussion, rooted in fundamental rights and also legal and technical realities, on access to data for law enforcement and judicial purposes. This discussion should seek to reconcile the protection of the right to a private life and personal data with the need for secure online environments and digital services to ensure the protection of victims of crime and keep our citizens and societies safe.«

Vilket faktiskt låter relativt balanserat. Problemet är att när man väl öppnat lådan kommer även de mindre balanserade, de dåliga och de direkt farliga förslagen. Så är det i princip alltid i EU – hur vackert man än uttrycker sig i ruta ett. The cat is out of the bag.

Dokumentet fortsätter att problematisera kring frågan med krypterad kommunikation och uppmanar till diskussion med alla inblandade intressenter. Allt är mycket allmänt hållet.

Det hela landade i att man skulle tillsätta en »High-Level Expert Group«. Därmed hamnade det hela under EU-kommissionen och inrikeskommissionär Ylva Johansson.

Gruppens syfte är att formulera en »strategisk vision för framtiden« och att föreslå hur man kan utöka och förbättra myndigheternas tillgång till data. (I sammanhanget kan nämnas att Europol nyligen fick rätt att bereda sig tillgång till data hos privata aktörer.)

Snabbt ändrades namnet från »High-Level Expert Group« till »High-Level Group«. För expertgrupper gäller nämligen högre krav på öppenhet och allsidighet, vilket man kanske tyckte var olämpligt i detta fall.

Under det svenska ordförandeskapets sista dagar, i juni 2023 höll denna grupp sitt första möte. Någon diskussion med alla inblandade intressenter var det inte längre fråga om. Men den kallar sig fortfarande en »collaborative and inclusive platform« på sin hemsida.

Enligt regelverket kan gruppen bjuda in representanter från en privata sektorn, akademien, NGOer, advokater och dataskyddsexperter vid enstaka tillfällen. Inga sådana finns dock representerade i gruppen.

Efter att detta uppmärksammats har man dock lovat att bjuda in representanter för civilsamhället till ett möte, efter årsskiftet.

Den europeiska dataskyddsmyndigheten EDPS och en representant för Europaparlamentets människorättsutkott LIBE kan – men måste inte – erbjudas observatörsstatus.

Så vilka sitter då i denna högnivågrupp? Svaret är att det får vi inte veta. Det går visserligen att begära ut en deltagarlista – men bara med alla namn maskade.

Här formas framtidens övervakning, bakom stängda dörrar. På sina möten har gruppen bland annat diskuterat client-side-scanning (på din telefon), tillgång till data hos operatörerna, tillgång till data i transit, statstrojaner och hur man skall komma runt EU-domstolens förbud mot generell datalagring.

Detta är inte riktigt den bild den svenska regeringen målade upp i sin skrivelse i januari:

»The Presidency aims to enable and promote such discussions. They should involve all relevant stakeholders, with the objective of identifying and presenting common solutions to better ensure access to data, electronic evidence and information for law enforcement and judicial purposes, while upholding the protection of fundamental rights and the security of electronic communications.«

Man upphör aldrig att förvånas över den svenska naiviteten i EU-sammanhang.

Djuplänkar i texten, huvudlänk här:

• Netzpolitik: Hinter verschlossenen Türen »

Hemlig övervakning leder inte till åtal i sju av tio fall

av

I sju av tio fall har polisens hemliga övervakning av elektronisk kommunikation inte använts för åtal.

I veckan presenterades den årliga redovisningen av användningen av hemliga tvångsmedel, avseende år 2022. Vilket i stort sett förbigåtts med tystnad i media.

Övervakning med hemliga tvångsmedel vid elektronisk kommunikation har använts vid 1.393 tillfällen. Som längst har en person övervakats i 282 dygn. Den genomsnittliga avlyssningstiden per tillstånd var 48 dagar, mediantiden 30 dagar och den kortaste avlyssningstiden en dag.

I 42% av fallen har övervakningen lett till stärkta misstankar mot den misstänkte. I 43% har uppgifterna utgjort underlag i en förhörssituation. I 41% av fallen har den på annat sätt bidragit till att utredningen kunnat föras framåt.

I endast 29% har hemliga tvångsmedel vid elektronisk kommunikation åberopats som bevisning i stämningsansökan. I 31% av fallen där någon har avlyssnats har åtal väckts (vilket även kan ha sin grund i annan bevisning).

Ett annat sätt att uttrycka saken är att nästan 60% av övervakningen inte varit användbar vad gäller misstanke, förhör eller utredning.

Samt att i 71% av fallen har hemlig övervakning av elektronisk kommunikation inte bidragit till stämningsansökan / åtal.

Mycket av övervakningen är alltså resultatlös och det finns skäl att anta att den har drabbat många oskyldiga. Fast det framgår inte av regeringens pressmeddelande. Det får man dyka ner i tabellerna för att upptäcka.

• Regeringen: Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2022 »

Justitieministern balanserar på slak lina

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de mänskliga rättigheterna behöver det inte betyda att den är bra eller lämplig.

Gängen, organiserad brottslighet, terrorhot, det säkerhetspolitiska läget och den tekniska utvecklingen driver på marschen in i övervakningsstaten.

Vi har en regering som gick till val på att återupprätta lag och ordning – och som är beroende av ett parti som gjort hårdare tag till en framgångsrik populistisk poäng.

Det politiska ansvaret vilar ytterst hos justitieminister Gunnar Strömmer (M). Han är i sammanhanget en intressant figur.

2002 var Strömmer med och grundade Centrum för rättvisa, som driver enskilda medborgares sak mot staten utan kostnad.

CFR presenterar sig själva som »en ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas grundläggande fri- och rättigheter«. Bland annat har man tagit sitt motstånd mot FRA-lagen ända till Europadomstolen.

Givet denna bakgrund finns det skäl att anta att justitieminister Strömmer idag är mycket väl medveten om att han balanserar på slak lina. Han menar att samhällsutvecklingen har färgat uppdraget och honom själv och att det som nu sker måste ske – men i en rättssäker ordning.

Strömmer vet alltså vad han gör när han i generella termer beskär den demokratiska rättsstatens värden. Vilket känns obehagligt. Frågan är var hans röda linjer går.

Låt oss som exempel titta på den nya lag som ger polisen rätt att övervaka människor utan konkret misstanke om brott.

Nyckelordet i sammanhanget är »konkret«. Utan det hade lagen varit ett solklart brott mot den grundläggande rätten till privatliv. Det måste alltså fortfarande finnas något skäl att anta att brottslig verksamhet förekommer.

Ser man till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv, så finns det omfattande undantag. Till exempel vad gäller att förebygga brott.

Detta är ett exempel på svensk lagstiftning som antagits med brett stöd i riksdagen, som visserligen strider mot rättsstatens och de mänskliga rättigheternas anda – men som stannar precis innan den formella röda linjen passeras.

Detta till skillnad från EU som emellanåt lägger fram förslag som allmän datalagring eller Chat Control 2 som är så svepande att de tydligt går över gränsen. EU-domstolen har därför slagit fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Men att den expanderande svenska övervakningsstaten förmodligen stannar precis innan den går över gränsen till vad som formellt kan accepteras av internationella fördrag och i EU-domstolen innebär inte att den är oproblematisk.

Övervakning av en person utan konkret brottsmisstanke medför att massor av andra, helt oskyldiga människor samtidigt kommer att bli övervakade. Skulle övervakningen dessutom ske med hemlig dataavläsning äventyras hela vår IT-säkerhet. Vilket man inte kan bortse ifrån.

Lägg till det den uppenbara risken för ändamålsglidning samt möjligheten att alla övervakningsverktyg kan missbrukas med ont uppsåt, av överdrivet nit eller av inkompetens.

Att justitieministern vet var de formella gränserna går – och till synes håller sig precis inom dem – är en klen tröst när rättsstatens principer och de grundläggande mänskliga rättigheterna samtidigt försvagas och devalveras i ett vidare perspektiv.

Det är uppenbart att vi ständigt får en allt mer omfattande övervakning av medborgarna. Det torde också vara uppenbart att ett samhälle med total övervakning vore oförenligt med en levande demokrati och odrägligt att leva i. Ändå är det i den riktningen vi rör oss.

Så frågan är hur långt vi är beredda att gå. Som det ser ut just nu är våra beslutsfattare inte villiga att ens diskutera den större frågan. Och innan vi vet ordet av kan det vara för sent.

Utredning: Grönt ljus för statliga spionprogram

av

Försöket med hemlig dataavläsning blir permanent, trots klent resultat. Samtidigt lämnar det våra telefoner och datorer öppna för angrepp från kriminella och andra illasinnade aktörer.

På onsdagen presenterades en utredning (SOU 2023:78) om att göra hemlig dataavläsning permanent. (Än så länge har lagen varit tillfällig på grund av att detta är ett nytt verktyg som innebär ett stort intrång i rätten till privatliv.)

Rekommendationen är att hemlig datalagring skall göras permanent och att den i vissa delar även skall utökas.

Hemlig dataavläsning innebär att de brottsbekämpande myndigheterna kan installera spionprogram (”statstrojaner”) på människors telefoner, plattor, datorer, spelkonsoler m.m. i syfte att utreda brott.

Dessa spionprogram kan sedan få tillgång till i princip allt som finns på en telefon. Dessutom ger de möjlighet till realtidsövervakning och loggning.

På så sätt kan till exempel meddelanden som sänds via krypterade meddelandetjänster avläsas redan när de skrivs – innan de krypterats och sänts. Alternativt efter att de tagits emot, av-krypterats och öppnats för att läsas.

Genom att använda telefonens mikrofon och kamera kan man även avlyssna dess ägare. Och alla andra som råkar befinna sig i närheten. Även den som ringer till eller blir uppringd av en telefon med spionprogram blir övervakad.

Till detta kommer att spionprogrammen kan ges tillgång till bilder, filer och allt annat som finns på en telefon eller dator.

Ett uppenbart problem med detta är att det krävs säkerhetsluckor i mjuk- och/eller hårdvaran för att myndigheterna skall kunna installera sina spionprogram i hemlighet.

Vilket innebär att kända säkerhetsbrister lämnas utan åtgärd – för att kunna användas av myndigheterna. Vilket naturligtvis är en väldigt dålig sak. Dessa brister kan då även utnyttjas av nätbedragare, främmande makt och andra illvilliga aktörer.

Utredningen skriver:

»Det kan konstateras att informationssäkerhet har en central plats i samhället. Vikten av en fungerande informationssäkerhet måste därför vägas mot vikten av en effektiv brottsbekämpning. I förarbetena till lagen om hemlig dataavläsning konstaterades att hemlig dataavläsning medför större risker för informationssäkerheten än andra tvångsmedel. En viktig utgångspunkt för våra avvägningar i denna del är att det inte kan accepteras att hemlig dataavläsning leder till minskad informationssäkerhet i någon annan utrustning än den som åtgärden avser.«

Sedan väljer man att strunta i detta. Vilket, försiktigt uttryckt, är anmärkningsvärt.

Nu gör man oss alla mindre säkra och vår IT-infrastruktur mer sårbar. Helt medvetet.

Men detta är inte allt. Utredningen skriver:

»Av de årliga redovisningarna kan konstateras att den kvantitativt uppskattade nyttan av hemlig dataavläsning generellt sett har varit något lägre än för de permanenta hemliga tvångsmedlen.«

Vilket är ett understatement. Hemlig dataavläsning har bara lett till åtal i 20 procent av de fall som domstol har gett tillstånd till. Och då skall man komma ihåg att det i dessa fall som regel även fanns annan bevisning som till exempel vittnen, fysiska bevis och dokumentation.

Dessutom har detta verktyg kommit att användas mer och oftare än man från början angett.

Nu skall systemet med ”statstrojaner” alltså bli permanent. I en något utökad form. Med en förenklad ansöknings- och beslutsprocess.

Risken för att systemet kan missbrukas är uppenbar. Det finns redan exempel på hur regeringarna i Ungern, Polen och Spanien använt denna typ av spionprogram för att spana på sina politiska motståndare.

Och när verktyget väl finns på plats räcker det med ett klubbslag i riksdagen för att syftet och omfattningen skall utökas. Vilket i princip alltid sker när det gäller övervakningslagar.

• Regeringen: Hemlig dataavläsning – utvärdering och permanent lagstiftning »
• Hemlig dataavläsning – utvärdering och permanent lagstiftning, SOU 2023:78 »
• Oisín Cantwell, Aftonbladet: Hemlig dataavläsning är soundtracket till vår tid »

PTS skall utse våra nya nätcensorer

av

Vilka blir våra nya statligt godkända nätcensorer? Det blir en fråga för Post- och Telestyrelsen, PTS.

Nu är remisstiden ute och det skall göras svensk lag av EU:s Digital Services ACT (DSA).

Bland annat föreskriver DSA att det skall utses så kallade »betrodda anmälare« eller »Trusted Flaggers« på engelska. Enkelt uttryckt är dessa ett slags nätcensorer som skall få en direktlinje till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

De beskrivs så här i DSA:

»Leverantörerna ska genomföra nödvändiga tekniska och organisatoriska åtgärder för att prioritera anmälningar från så kallade betrodda anmälare. Sådana utses av samordnaren för digitala tjänster i respektive medlemsstat. Samordnaren kan även besluta att dra tillbaka statusen. Betrodda anmälare ska ha särskild sakkunskap och kompetens gällande att upptäcka, identifiera och anmäla olagligt innehåll och ska agera aktsamt, korrekt och objektivt.«

»Som ytterligare exempel nämns i skälen icke-statliga organisationer och privata eller halvoffentliga organ. (…) Organisationer som har åtagit sig att anmäla olagliga rasistiska och främlingsfientliga uttryck online anges också som exempel i detta sammanhang. Branschorganisationer som företräder sina medlemmars intressen uppmanas att ansöka om status som betrodda anmälare (…)«

Man kan ana att ett antal intresseorganisationer och särintressen kommer att vara angelägna om att få vara med och censurera internet. Företrädare för »kollektiva intressen« som det stod i första varianten av DSA.

Även om de betrodda anmälarna är tänkta att anmäla olagligt innehåll håller detta på att bli en gråzon i den pågående debatten om hat och hot på nätet. Just nu läggs mycket energi i EU på att räkna ut hur man skall kunna stoppa »olämpligt men inte olagligt« innehåll. Räkna med att det blir en stridsfråga i EU-legislaturen 2024-29.

Dessa betrodda anmälare skall utses av en nationell samordnare. Vem det är tänkt att vara i Sverige avslöjas i utredningen, SOU 2023:39:

»Post- och telestyrelsen utses till samordnare för digitala tjänster.«

PTS hanterar idag mest frågor som rör telemarknad och relaterad teknik. Nu skall mandatet alltså utökas till att även gälla censur av innehåll.

I enlighet med DSA skall PTS alltså utse ett slags statligt godkända nätcensorer.

Raskt innfinner sig frågan: Vilka blir dessa betrodda anmälare?

Görs detta fel kan det lätt användas för att tysta obekväma aktörer i samhällsdebatten. (Victor Orban i Ungern lär jubla.)

Vi har tidigare varnat för Trusted Flaggers här på bloggen. Nu visar det sig att vi inte var ensamma om vår oro. Tjänstemän i regeringskansliet flaggade också för att detta kan bli ett demokratiskt problem, i samband med att DSA behandlades i EU:s ministerråd. Men dessa farhågor viftades bort av ansvarigt statsråd, dåvarande digitaliseringsminister Anders Ygeman (S).

Ansvarigt statsråd idag är civilminister Erik Slottner (KD).

• SOU 2023:39 En inre marknad för digitala tjänster – kompletteringar och ändringar i svensk rätt »