Femte juli

Nätet till folket!

Sociala media

Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.

Låt inte EU införa nätcensur i tysthet

av

I EU:s Digital Services Act föreslås så kallade Trusted Flaggers, betrodda anmälare på svenska.

Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och andra kollektiva intressen kan få rollen som Trusted Flaggers.

En Trusted Flaggers uppgift är att identifiera sådant som denne anser vara olämpligt, på nätet.

Dessa skall få en direktlina till sociala media, för att ”rekommendera” vad som bör tas bort.

Och de sociala medieplattformarna lär i huvudsak göra som de blir tillsagda.

På vilket sätt är detta inte censur?

När blev det en bra idé att låta myndighetspersoner inskränka yttranden på nätet? Är det verkligen genomtänkt att ge organisationer makt över det fria ordet? Och med vilken rätt kommer dessa Trusted Flaggers att plocka bort icke olagligt innehåll?

Ja, icke olagligt innehåll. Olagligt material skall plockas bort ändå. Det står uttryckligen i samma förslag. Vad man tänker ta bort är icke olagligt material som man finner… olämpligt.

Så får det inte gå till i en rättsstat. Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som tydligt slår fast vad som inte får sägas. Inte av byråkrater, aktivister, organisationer och deras agendor.

Detta känns inte helt genomtänkt. Inte minst är sammansmältningen mellan staten och olika organisationer problematisk.

På annat håll i EU:s Digital Services Act slås det fast att den som blir censurerad i sociala media skall ha någon rimlig form av möjlighet att överklaga ett sådant beslut. Och det är ju en bra sak, hur man nu tänkt hantera de stora mängder fall som kan förväntas.

Vad händer då om någon överklagar att innehåll censurerats på Facebook – om denna censur skett på anmodan av Trusted Flaggers? Är det Meta eller staten man skall processa mot?

Detta för att inte tala om hur systemet med Trusted Flaggers kan missbrukas i länder som Ungern.

Kommer religiösa organisationer att tillåtas bli Trusted Flaggers? De är ju vad förslaget uttryckligen vill ha, nämligen företrädare för »kollektiva intressen«. Greenpeace? LO? Svenskt Näringsliv?

Inse vad man håller på att ställa till med.

Låt inte EU införa nätcensur i tysthet.

EU:s nya nätcensur – enkelt förklarad

av

De flesta inser att censur är något problematiskt och dåligt.

Censur är förtryck av vissa yttranden och åsikter. Därför bör censur förekomma så lite som möjligt i en demokratisk rättstat.

Med censur blir den demokratiska processen en meningslös gest, då olika åsikter inte längre kan brytas mot varandra.

Utan ett fritt utbyte av tankar blir opposition omöjlig. Samhället stagnerar.

Idiotiska påståenden skall bemötas i en fri, öppen debatt – inte censureras.

Skall yttrandefriheten ändå begränsas, då måste det ske genom lag som stiftas i en transparent, demokratisk process – och som tydligt anger vad det är som inte får sägas.

De flesta inser att ett fritt och öppet internet är en förutsättning för vårt moderna samhälle.

Kampen för ett fritt internet handlar inte bara om att slippa bli övervakad, censurerad och kartlagd.

Det är även en kamp för själens frihet, samarbete, kreativitet, marknad och samhällets allmänna utveckling.

Därför är inskränkningar av internets frihet inte bara en fråga för den som är intresserad av nätpolitik – utan något som berör alla.

Internet är ett verktyg för framåtskridande. Därför måste dess frihet upprätthållas.

Så långt har vi alltså noterat att censur är dåligt och att ett fritt och öppet internet är viktigt.

Då är frågan varför ingen bryr sig när EU nu inför censur av internet.

Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och ”företrädare för kollektiva intressen” kommer att tilldelas rollen som Trusted Flaggers. Betrodda anmälare, på svenska.

Dessa skall ha en direktlinje till sociala media, för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Notera nu att detta inte handlar om olaglig information. Sådan kommer att plockas bort ändå.

Detta handlar om lagligt innehåll som anses olämpligt.

Varpå vi överger principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas genom lag.

Då blir det istället byråkrater, lobbyorganisationer och särintressen som bestämmer vad som får sägas och skrivas – utifrån sina subjektiva premisser och referensramar.

Vad kan väl möjligen gå fel?

Trusted Flaggers är en del av EU:s nya Digital Services Act. Ingen tycks bry sig eller reagera. Inga kritiska politiska röster hörs. Inget intresse uppvisas från medias sida. Ingen debatt förs.

Varannan svensk vågar inte uttrycka sin åsikt

av

Varannan svensk ägnar sig åt självcensur. Och halva befolkningen vill inskränka sina meningsmotståndares demokratiska rättigheter.

SOM-institutet har genomfört en opinionsundersökning med en del uppseendeväckande resultat.

  • 53% av svenskarna svarade att de inte anser sig kunna tala öppet om sina uppfattningar eftersom andra kan tycka att de är stötande.
  • 21% av svenskarna kan tänka sig att inskränka den grundlags­stadgade rätten att få uttrycka sina åsikter i tal och skrift, för grupper de själva ogillar.
  • C:a 35% är beredda att upphäva dessa gruppers rätt att demonstrera eller att bilda en organisation.
  • 45% ansåg att personer som tillhör den ogillade gruppen inte borde få kandidera till riksdagen.
  • De mest ogillade grupperna var sverigedemokrater, vaccinmotståndare, abortmotståndare och muslimer.
  • Minst toleranta mot andra är de som sympatiserar med Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.

Hälften av svenskarna vågar alltså inte säga vad de tycker. Och nästan hälften av befolkningen vill inskränka de demokratiska rättigheterna för andra, vars åsikter man inte delar.

Vad är det för demokrati om hälften av befolkningen skräms till tystnad?

Principen om allas lika rättigheter är central för en demokratisk rättsstat. Det är när man lämnat den som man öppnat för historiens mörkaste kapitel.

Givet dessa siffror är det kanske inte konstigt att så få bryr sig när internets frihet inskränks, information censureras och kontrollstaten rullas ut.

• Läs mer: Intolerans och självcensur präglar det politiska klimatet »

Brutal intern sågning av EU:s planer på att av-kryptera och inspektera all e-post och alla meddelanden

av

ChatControl2 möter inte bara extern kritik. Förslaget sågas nu även av EU-kommissionens egna tjänstemän.

EU-kommissionär Ylva Johanssons planer på av-kryptering och granskning av innehållet i alla e-post-meddelanden och alla elektroniska meddelanden möter nu mycket hård kritik, från kommissionens egen ”review board”.

Några exempel:

  • Förslaget bryter mot EU:s förbud mot generell övervakning.
  • Förslaget innehåller tekniska oklarheter.
  • Förslaget respekterar inte individens rätt till privatliv.
  • Det är olämpligt att låsa sig för en viss teknisk lösning innan man analyserat problemet.

ChatControl2 / meddelandekontroll syftar till att göra det obligatoriskt med av-kryptering och granskning av innehållet i all e-post och alla elektroniska meddelanden – för att kontrollera att du inte ägnar dig åt barnporr. (Vilket är en fråga som används som murbräcka. Syftet kan sedan utökas, som vanligt, genom ändamålsglidning.)

Det finns redan en tillfällig lag som gör sådan granskning möjlig – men inte obligatorisk.

Förslaget skulle ursprungligen ha lagts fram i december. Detta ändrades till mars. Och nu meddelas att förslaget skjuts fram till slutet av april (27/4).

Gissningsvis har den nya tyska regeringen kastat in grus i maskineriet. I dess koalitionsfördrag säger man nej till generell övervakning, speciellt av privat kommunikation. Den röd-gul-gröna regeringen har redan meddelat att man slutar med datalagring.

Rent allmänt tyder det som nu sker på en tillnyktring – och förnyad respekt för de mänskliga rättigheterna, individens rätt till privatliv och rättsstaten. Vilket dock inte tycks hindra Ylva Johansson från att ändå försöka gå fram med sitt förslag.

En annan faktor som spelar in är att det är högst troligt – närmast uppenbart – att EU-domstolen kommer att underkänna ChatControl2 om förslaget skulle bli verklighet.

Principen bör (precis som när det gäller datalagring) vara att övervakning skall inriktas mot personer som är misstänkta för brott, inte alla andra.

Länkar:
• EDRi: Leaked opinion of the Commission sets off alarm bells for mass surveillance of private communications »
• PP: Chat Control: Leaked Commission Paper (on) EU Mass Surveillance Plans »
• EDRi: The European Commission might put a stop to end-to-end encryption »
• ChatControl.eu »

EU:s nya nätcensur strider mot den demokratiska rättsstatens grundprinciper

av

EU är på väg att införa censur av icke olaglig information, utan föregående rättslig prövning.

I en rättsstat sätts yttrandefrihetens gränser av lagarna, som stiftas i god demokratisk ordning. Allt annat öppnar för godtycke och maktmissbruk.

Skulle någon överskrida dessa gränser blir det en fråga för rättsväsendet, vars uppgift är att upprätthålla lagarna. Där kan straff utdömas och eventuellt information av-publiceras eller dras in. Men först efter rättslig prövning.

Inget straff utan dom. Och ingen rättslig prövning förrän ett brott de facto har begåtts.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 6:

»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.«

Förslaget till EU:s nya Digital Services Act (DSA) bryter mot dessa principer.

DSA förslår »trusted flaggers« (»betrodda anmälare«), vilket är statligt godkända nätcensorer.

Tanken är att vissa myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och vad man kallar »kollektiva intressen« skall få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Notera nu att detta inte nödvändigtvis handlar om olagligt innehåll. (Sådant plockas normalt sett bort ändå, under plattformarnas användarvillkor.)

Vad vi har här är snarare en mekanism för att censurera icke olagligt innehåll utan föregående rättslig prövning. Och så kan vi verkligen inte ha det.

Genom att föreskriva rekommendation istället för tvång och lämna det slutliga avgörandet till de sociala nätverken kan politiken i praktiken begränsa yttrandefriheten – utan att behöva besvära sig med störande moment som offentlig debatt, lagstiftning under demokratiska former och rättslig prövning.

På så sätt kan politiken tysta oönskade röster utan att själv behöva smutsa ner händerna.

Samtidigt skapar man ett system för att inskränka yttrandefriheten som inte står under demokratisk kontroll.

Detta är inget nytt. Politiken har länge försökt begränsa yttrandefriheten på nätet genom påtryckningar mot sociala media – för att få dessa att tysta vissa röster genom ändrade användarvillkor eller ändrad praxis för moderering.

Inte nog med att detta är att undergräva rättsstaten och kringgå den demokratiska processen. Den som blir censurerad på detta sätt lämnas i princip rättslös – då sociala media till skillnad från rättsstaten idag inte erbjuder någon formell möjlighet att överklaga till en högre, opartisk instans.

Om yttrandefriheten alls skall inskränkas, då får det inte ske med mindre än demokratiskt stiftad lag i sak och föregående opartisk rättslig prövning.

Säg nej till »trusted flaggers« i EU:s Digital Services Act!

Därför finns det inga europeiska nätjättar

av

EU:s fokus på att bekämpa de amerikanska nätjättarna riskerar att hindra europeiska startups från att växa och konkurrera på lika villkor.

EU:s Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA) riskerar att hålla tillbaka utvecklingen av sociala media och andra plattformar i Europa. Problemet är att man skapar regelverk som endast redan existerande Big Data har resurser att leva upp till.

Kritiken kom redan med EU:s upphovsrättsdirektiv. Även om det inte uttryckligen kräver uppladdningsfilter ställer det sådana krav att just uppladdningsfilter ändå kommer att krävas. Detsamma gäller förordningen om terror-relaterat innehåll online.

Endast nätjättar som Facebook, Twitter och Google klarar av att bära de kostnader som krävs för att genomföra sådan filtrering.

Samma sak gäller de juridiska kostnader som ny EU-reglering medför. Den gör det svårt, närmast omöjligt för europeiska startups att konkurrera med de existerande amerikanska nätjättarna. Det blir helt enkelt för krångligt och för dyrt.

Nu sätter DSA och DMA i och för sig upp olika regler för dominanta marknadsaktörer respektive andra. Men redan de grundläggande reglerna är så omfattande att det är enklare och billigare för entreprenörer att etablera sig utanför EU.

Och vem kommer att vilja expandera sin verksamhet om det finns ett tröskelvärde, över vilket en omfattande och kostsam reglering börjar gälla?

Det känns som om EU är så totalt fixerat vid att reglera de stora amerikanska nätjättarna att man glömmer de europeiska startups som kan bli morgondagens Facebook eller Google.

Dessutom är EU:s regelverk fyllt av motsättningar. DSA och DMA kan komma att slå fast rätten till kryptering – medan ChatControl / meddelandekontroll handlar om obligatorisk av-kryptering av all e-post och alla elektroniska meddelanden, för att granska dess innehåll.

Hur skall nätentreprenörer alls kunna navigera i detta ständigt föränderliga juridiskt landskap fyllt med självmotsägelser?

Dock skall man hålla i minne att DSA, DMA och andra regleringar fokuserar på hur nätet fungerar idag, med dagens aktörer och dagens tekniska lösningar.

Samtidigt förändras och utvecklas tekniken. EU:s nätlagstiftning kommer snart att vara inaktuell och reglera gårdagens sociala media och plattformar. Till exempel står den sig slätt mot decentraliserade, distribuerade nätverk.

Teknik slår politik, som Jan Stenbeck en gång uttryckte saken.

Kan Ryssland skapa en digital järnridå?

av

Putins regim försöker strypa det fria informationsflödet i Ryssland. Men än så länge tycks det gå sådär.

Fri information är ett hot mot den ryska regimen. Själva möjligheten att folket får tillgång till fri, ofiltrerad information står i kontrast till den nät- och nyhetsblockad som krävs för att hålla oppositionen, anti-krigs-aktivister och oliktänkande på mattan.

Till skillnad från den hårda tekniska blockering som används i Kina verkar Rysslands försök att frikoppla sig från det globala nätet en smula ofokuserade.

  • 2017 efterlyste den ryska regeringen ett alternativt DNS-system.
  • 2019 antogs en lag antogs en lag om att kunna frikoppla det ryska nätet från omvärlden i händelse av statligt definierade säkerhetsincidenter. (Som att någon bryter mot det offentliga narrativet.)
  • 2021 lyckades man delvis begränsa tillgången till Twitter, för att stoppa information om oppositionsledaren Navalny.
  • Utrullningen av deep packet inspection (DPI) har gått långsamt och till stora delar ignorerats av västerländska sociala media, som hellre betalar böter.
  • Utländska plattformar har beordrats att etablera lokala ryska kontor. Syftet med detta lär vara att tvinga dessa plattformar till underkastelse, genom att hota deras lokala personal.
  • Den 6 mars i år gavs en order om att alla statliga webplatser skall byta till det ryska DNS-systemet senast den 11 mars.
  • Siter som Facebook, Twitter, BBC och Deutsche Welle har antingen förbjudits eller blockerats i samband med kriget i Ukraina.

Att skapa ett ryskt intranet tycks gå sådär, även om tonen har skärpts på senare tid.

DFRlab skriver:

»The Kremlin’s growing political pressure on technology companies could shift this calculus. Where Russian government authorities were not significantly pushed and/or empowered to accelerate plans for this “domestic internet,” they could be in the coming weeks and months. That might look like greater political pressure on Russian internet providers to install filtering equipment, more public statements from the Kremlin (which do matter) about the need for a domestic internet, and more money to Roskomnadzor and other entities working on centralizing state control of internet architecture.«

Kommer det att lyckas? Möjligen kan man blockera information för de flesta icke tekniskt kunniga ryssar. Men den kommer ändå att sippra igenom. Information söker sig alltid nya vägar. Det gäller speciellt sådan information som någon försöker tysta ner.

Glöm inte hur Sovjetunionen och dess lydstater förlorade slaget om verklighetsbilden i en tid när opposition och oliktänkande bara hade stencilmaskiner och karbonkopior att tillgå.

Idag har vi VPN, TOR-bryggor och krypterade meddelandeappar. (Till exempel tycks den ryska regimen inte komma åt Telegram på det sätt den vill, trots att appen är ryskägd.)

Dessutom kommer ständigt nya lösningar, som till exempel distribuerade och decentraliserade nätverk som helt enkelt inte går att censurera eller stänga ner.

Man kan lura hela folket en viss tid. Man kan lura en del av folket hela tiden. Men man kan inte lura hela folket hela tiden.

• DFRlab: Russia’s domestic internet talk isn’t new — but it’s ramping up »

Nej till censur i Ryssland – men ja till censur i EU?

av

Samtidigt som vi kämpar för att det ryska folket skall ha tillgång till fri, oberoende information inför EU egna statligt godkända nätcensorer.

Tillgång till fri information från olika källor är viktigt för att bilda sig en korrekt uppfattning om verkligheten. Detta gäller inte minst information från sådana källor som staten ogillar.

Moskvas krig mot internet för att hålla det ryska folket i okunskap om vad som verkligen sker i Ukraina belyser detta.

Därför är det märkligt att det är nästan helt tyst om den nätcensur som EU nu är på väg att införa i sin Digital Services Act (DSA).

Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som fattats i god demokratisk ordning. Sådana lagar skall sedan upprätthållas av ett oberoende rättsväsende.

Just nu tummar EU på den principen. I DSA föreslås att myndigheter, organisationer och särintressen (företrädare för ”kollektiva intressen”) skall kunna utses till så kallade Trusted Flaggers (betrodda anmälare), godkända av staten.

Dessa Trusted Flaggers skall sedan få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Hur kan detta vara något annat än mjuk censur? (Det finns även de i EU som anser att Trusted Flaggers rekommendationer skall vara bindande. Det vill säga hård censur.)

Det märkliga är att nästan ingen tycks bry sig eller reagera. Sådant vi tycker är fel i andra länder glider rakt igenom EU:s beslutsapparat under största möjliga tystnad.

Problemen med att censurera RT och Sputnik

av

Oavsett om det var rätt eller fel att censurera ryska propagandakanaler kommer det att få en del oönskade konsekvenser.

I snart en vecka har jag suttit klistrad framför datorn och följt Putins vidriga angreppskrig mot en självständig, demokratisk nation. Jag har delat inlägg som jag uppfattat som trovärdiga om modigt ukrainskt motstånd, invasionsstyrkornas övergrepp, sanktioner och det ryska folkets protester mot kriget. Detta tänker jag fortsätta med. Ukraina och dess folk behöver vårt stöd.

Men det finns en sak som gör mig betänksam. Det gäller EU:s, Youtubes, Facebooks och Twitters censur av de ryska propagandakanalerna RT och Sputnik. Som vanligt gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Att denna censur kom var förmodligen oundvikligt. Så brukar det bli i krig. Men låt mig ändå problematisera frågan.

Om vi i väst censurerar rysk media kan Putin motivera censur av västvärldens fria media i Ryssland med att det var vi som började. Och kasta ut våra journalister.

När Tyskland gick före och stängde RT kom svaret genast i form av att Deutsche Welle och dess journalister kördes ut ur Ryssland.

Börjar vi censurera förlorar vi en del av vårt moraliska övertag. Censur är förtryckets verktyg, inte frihetens och demokratins.

Sedan är frågan hur vi skall kunna förstå situationen om vi inte får veta hur den ryska propagandan ser ut. Med censur blir det svårare för media och alla oss andra som försöker analysera vad som sker i Ryssland att bedöma situationen. Även propaganda kan avslöja väldigt mycket.

Själv är jag intresserad av att få veta vilken officiellt godkänd information ryska folket får del av. Det är av betydelse för att kunna ge någon form av stöd till den ryska oppositionen.

Märk gärna material från media som delar det officiella ryska narrativet som ”Statskontrollerad rysk media” eller liknande. Men att plocka bort dem kan leda till att vi famlar i mörkret vad gäller tillståndet i Ryssland.

Genom att låta internet granska och avslöja öppen rysk propaganda minskar inte bara den ryska regimens trovärdighet i allmänhet. Då kommer även denna granskning till många ryssars kännedom. Vilket blir mycket svårare om vi censurerar.

Slutligen känns det besvärande att sociala media inte står upp för fri information. Men det är å andra sidan ingen nyhet.

Nu är det som det är. Det är inte så mycket att göra åt saken. Men jag är rädd att vi kan ha begått ett misstag.

Det live-streamade kriget

av

Rysslands anfallskrig mot Ukraina direktsänds på nätet. Vilket kommer att bli en utmaning för den ryska regimen, inte minst på hemmafronten.

Vietnamkriget var det första krig som utspelades inför rullande tv-kameror. Vilket förändrade bilden av kriget och dess fasor. Möjligen bidrog detta till att förkorta kriget, då det påverkade den amerikanska hemmaopinionen.

När Ryssland nu anfaller Ukraina kommer kriget att rapporteras i realtid, online. Utvecklingen går att följa på ständigt uppdaterade kartor. Bilder på det som sker når oss på sekunder. Vad som sker går inte att dölja.

Samtidigt skall man vara uppmärksam vad gäller desinformation, propaganda och rykten. De ryska trollfabrikerna kommer att jobba för högtryck, som den väpnade aggressionens gren på nätet.

Å andra sidan bedrivs en omfattande digital forensisk verksamhet. Det blir svårare för den som vill förvränga eller försköna verkligheten.

En del saker är uppenbara. Putins framträdanden och informationen från Kreml behöver ingen tolkning. Det som sker är inget annat än en aggression mot ett självständigt, demokratiskt land.

En front gäller det ryska folkets tillgång till fri, korrekt information. Oavsett hur mycket digitala murar Putin försöker bygga upp, så kommer information att sippra igenom och spridas. Det går inte att stoppa.

Detta är viktigt, då den enda hållbara utvecklingen är att ryska folket omvandlar landet till en demokrati. Men än så länge får de flesta ryssar sin information genom statskontrollerade media.

På samma sätt som dissidenter bekämpade den sovjetiska diktaturen med underjordisk press, kan nätet utmana den ryska krigiska regimen. Här kan den fria världen vara till hjälp.

Utöver att det som nu sker är fullständigt förfärligt – skall det att bli intressant att följa hur kriget kommer att spelas ut på nätet.