Femte juli

Nätet till folket!

Sociala media

Detta är kategorin för nyheter och bloggposter som rör sociala media - samt deras relation till sina användare.

EU:s nya nätcensur strider mot den demokratiska rättsstatens grundprinciper

av

EU är på väg att införa censur av icke olaglig information, utan föregående rättslig prövning.

I en rättsstat sätts yttrandefrihetens gränser av lagarna, som stiftas i god demokratisk ordning. Allt annat öppnar för godtycke och maktmissbruk.

Skulle någon överskrida dessa gränser blir det en fråga för rättsväsendet, vars uppgift är att upprätthålla lagarna. Där kan straff utdömas och eventuellt information av-publiceras eller dras in. Men först efter rättslig prövning.

Inget straff utan dom. Och ingen rättslig prövning förrän ett brott de facto har begåtts.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 6:

»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.«

Förslaget till EU:s nya Digital Services Act (DSA) bryter mot dessa principer.

DSA förslår »trusted flaggers« (»betrodda anmälare«), vilket är statligt godkända nätcensorer.

Tanken är att vissa myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och vad man kallar »kollektiva intressen« skall få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.

Notera nu att detta inte nödvändigtvis handlar om olagligt innehåll. (Sådant plockas normalt sett bort ändå, under plattformarnas användarvillkor.)

Vad vi har här är snarare en mekanism för att censurera icke olagligt innehåll utan föregående rättslig prövning. Och så kan vi verkligen inte ha det.

Genom att föreskriva rekommendation istället för tvång och lämna det slutliga avgörandet till de sociala nätverken kan politiken i praktiken begränsa yttrandefriheten – utan att behöva besvära sig med störande moment som offentlig debatt, lagstiftning under demokratiska former och rättslig prövning.

På så sätt kan politiken tysta oönskade röster utan att själv behöva smutsa ner händerna.

Samtidigt skapar man ett system för att inskränka yttrandefriheten som inte står under demokratisk kontroll.

Detta är inget nytt. Politiken har länge försökt begränsa yttrandefriheten på nätet genom påtryckningar mot sociala media – för att få dessa att tysta vissa röster genom ändrade användarvillkor eller ändrad praxis för moderering.

Inte nog med att detta är att undergräva rättsstaten och kringgå den demokratiska processen. Den som blir censurerad på detta sätt lämnas i princip rättslös – då sociala media till skillnad från rättsstaten idag inte erbjuder någon formell möjlighet att överklaga till en högre, opartisk instans.

Om yttrandefriheten alls skall inskränkas, då får det inte ske med mindre än demokratiskt stiftad lag i sak och föregående opartisk rättslig prövning.

Säg nej till »trusted flaggers« i EU:s Digital Services Act!

Därför finns det inga europeiska nätjättar

av

EU:s fokus på att bekämpa de amerikanska nätjättarna riskerar att hindra europeiska startups från att växa och konkurrera på lika villkor.

EU:s Digital Services Act (DSA) och Digital Markets Act (DMA) riskerar att hålla tillbaka utvecklingen av sociala media och andra plattformar i Europa. Problemet är att man skapar regelverk som endast redan existerande Big Data har resurser att leva upp till.

Kritiken kom redan med EU:s upphovsrättsdirektiv. Även om det inte uttryckligen kräver uppladdningsfilter ställer det sådana krav att just uppladdningsfilter ändå kommer att krävas. Detsamma gäller förordningen om terror-relaterat innehåll online.

Endast nätjättar som Facebook, Twitter och Google klarar av att bära de kostnader som krävs för att genomföra sådan filtrering.

Samma sak gäller de juridiska kostnader som ny EU-reglering medför. Den gör det svårt, närmast omöjligt för europeiska startups att konkurrera med de existerande amerikanska nätjättarna. Det blir helt enkelt för krångligt och för dyrt.

Nu sätter DSA och DMA i och för sig upp olika regler för dominanta marknadsaktörer respektive andra. Men redan de grundläggande reglerna är så omfattande att det är enklare och billigare för entreprenörer att etablera sig utanför EU.

Och vem kommer att vilja expandera sin verksamhet om det finns ett tröskelvärde, över vilket en omfattande och kostsam reglering börjar gälla?

Det känns som om EU är så totalt fixerat vid att reglera de stora amerikanska nätjättarna att man glömmer de europeiska startups som kan bli morgondagens Facebook eller Google.

Dessutom är EU:s regelverk fyllt av motsättningar. DSA och DMA kan komma att slå fast rätten till kryptering – medan ChatControl / meddelandekontroll handlar om obligatorisk av-kryptering av all e-post och alla elektroniska meddelanden, för att granska dess innehåll.

Hur skall nätentreprenörer alls kunna navigera i detta ständigt föränderliga juridiskt landskap fyllt med självmotsägelser?

Dock skall man hålla i minne att DSA, DMA och andra regleringar fokuserar på hur nätet fungerar idag, med dagens aktörer och dagens tekniska lösningar.

Samtidigt förändras och utvecklas tekniken. EU:s nätlagstiftning kommer snart att vara inaktuell och reglera gårdagens sociala media och plattformar. Till exempel står den sig slätt mot decentraliserade, distribuerade nätverk.

Teknik slår politik, som Jan Stenbeck en gång uttryckte saken.

Kan Ryssland skapa en digital järnridå?

av

Putins regim försöker strypa det fria informationsflödet i Ryssland. Men än så länge tycks det gå sådär.

Fri information är ett hot mot den ryska regimen. Själva möjligheten att folket får tillgång till fri, ofiltrerad information står i kontrast till den nät- och nyhetsblockad som krävs för att hålla oppositionen, anti-krigs-aktivister och oliktänkande på mattan.

Till skillnad från den hårda tekniska blockering som används i Kina verkar Rysslands försök att frikoppla sig från det globala nätet en smula ofokuserade.

  • 2017 efterlyste den ryska regeringen ett alternativt DNS-system.
  • 2019 antogs en lag antogs en lag om att kunna frikoppla det ryska nätet från omvärlden i händelse av statligt definierade säkerhetsincidenter. (Som att någon bryter mot det offentliga narrativet.)
  • 2021 lyckades man delvis begränsa tillgången till Twitter, för att stoppa information om oppositionsledaren Navalny.
  • Utrullningen av deep packet inspection (DPI) har gått långsamt och till stora delar ignorerats av västerländska sociala media, som hellre betalar böter.
  • Utländska plattformar har beordrats att etablera lokala ryska kontor. Syftet med detta lär vara att tvinga dessa plattformar till underkastelse, genom att hota deras lokala personal.
  • Den 6 mars i år gavs en order om att alla statliga webplatser skall byta till det ryska DNS-systemet senast den 11 mars.
  • Siter som Facebook, Twitter, BBC och Deutsche Welle har antingen förbjudits eller blockerats i samband med kriget i Ukraina.

Att skapa ett ryskt intranet tycks gå sådär, även om tonen har skärpts på senare tid.

DFRlab skriver:

»The Kremlin’s growing political pressure on technology companies could shift this calculus. Where Russian government authorities were not significantly pushed and/or empowered to accelerate plans for this “domestic internet,” they could be in the coming weeks and months. That might look like greater political pressure on Russian internet providers to install filtering equipment, more public statements from the Kremlin (which do matter) about the need for a domestic internet, and more money to Roskomnadzor and other entities working on centralizing state control of internet architecture.«

Kommer det att lyckas? Möjligen kan man blockera information för de flesta icke tekniskt kunniga ryssar. Men den kommer ändå att sippra igenom. Information söker sig alltid nya vägar. Det gäller speciellt sådan information som någon försöker tysta ner.

Glöm inte hur Sovjetunionen och dess lydstater förlorade slaget om verklighetsbilden i en tid när opposition och oliktänkande bara hade stencilmaskiner och karbonkopior att tillgå.

Idag har vi VPN, TOR-bryggor och krypterade meddelandeappar. (Till exempel tycks den ryska regimen inte komma åt Telegram på det sätt den vill, trots att appen är ryskägd.)

Dessutom kommer ständigt nya lösningar, som till exempel distribuerade och decentraliserade nätverk som helt enkelt inte går att censurera eller stänga ner.

Man kan lura hela folket en viss tid. Man kan lura en del av folket hela tiden. Men man kan inte lura hela folket hela tiden.

• DFRlab: Russia’s domestic internet talk isn’t new — but it’s ramping up »

Nej till censur i Ryssland – men ja till censur i EU?

av

Samtidigt som vi kämpar för att det ryska folket skall ha tillgång till fri, oberoende information inför EU egna statligt godkända nätcensorer.

Tillgång till fri information från olika källor är viktigt för att bilda sig en korrekt uppfattning om verkligheten. Detta gäller inte minst information från sådana källor som staten ogillar.

Moskvas krig mot internet för att hålla det ryska folket i okunskap om vad som verkligen sker i Ukraina belyser detta.

Därför är det märkligt att det är nästan helt tyst om den nätcensur som EU nu är på väg att införa i sin Digital Services Act (DSA).

Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som fattats i god demokratisk ordning. Sådana lagar skall sedan upprätthållas av ett oberoende rättsväsende.

Just nu tummar EU på den principen. I DSA föreslås att myndigheter, organisationer och särintressen (företrädare för ”kollektiva intressen”) skall kunna utses till så kallade Trusted Flaggers (betrodda anmälare), godkända av staten.

Dessa Trusted Flaggers skall sedan få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Hur kan detta vara något annat än mjuk censur? (Det finns även de i EU som anser att Trusted Flaggers rekommendationer skall vara bindande. Det vill säga hård censur.)

Det märkliga är att nästan ingen tycks bry sig eller reagera. Sådant vi tycker är fel i andra länder glider rakt igenom EU:s beslutsapparat under största möjliga tystnad.

Problemen med att censurera RT och Sputnik

av

Oavsett om det var rätt eller fel att censurera ryska propagandakanaler kommer det att få en del oönskade konsekvenser.

I snart en vecka har jag suttit klistrad framför datorn och följt Putins vidriga angreppskrig mot en självständig, demokratisk nation. Jag har delat inlägg som jag uppfattat som trovärdiga om modigt ukrainskt motstånd, invasionsstyrkornas övergrepp, sanktioner och det ryska folkets protester mot kriget. Detta tänker jag fortsätta med. Ukraina och dess folk behöver vårt stöd.

Men det finns en sak som gör mig betänksam. Det gäller EU:s, Youtubes, Facebooks och Twitters censur av de ryska propagandakanalerna RT och Sputnik. Som vanligt gäller det att hålla två tankar i huvudet samtidigt.

Att denna censur kom var förmodligen oundvikligt. Så brukar det bli i krig. Men låt mig ändå problematisera frågan.

Om vi i väst censurerar rysk media kan Putin motivera censur av västvärldens fria media i Ryssland med att det var vi som började. Och kasta ut våra journalister.

När Tyskland gick före och stängde RT kom svaret genast i form av att Deutsche Welle och dess journalister kördes ut ur Ryssland.

Börjar vi censurera förlorar vi en del av vårt moraliska övertag. Censur är förtryckets verktyg, inte frihetens och demokratins.

Sedan är frågan hur vi skall kunna förstå situationen om vi inte får veta hur den ryska propagandan ser ut. Med censur blir det svårare för media och alla oss andra som försöker analysera vad som sker i Ryssland att bedöma situationen. Även propaganda kan avslöja väldigt mycket.

Själv är jag intresserad av att få veta vilken officiellt godkänd information ryska folket får del av. Det är av betydelse för att kunna ge någon form av stöd till den ryska oppositionen.

Märk gärna material från media som delar det officiella ryska narrativet som ”Statskontrollerad rysk media” eller liknande. Men att plocka bort dem kan leda till att vi famlar i mörkret vad gäller tillståndet i Ryssland.

Genom att låta internet granska och avslöja öppen rysk propaganda minskar inte bara den ryska regimens trovärdighet i allmänhet. Då kommer även denna granskning till många ryssars kännedom. Vilket blir mycket svårare om vi censurerar.

Slutligen känns det besvärande att sociala media inte står upp för fri information. Men det är å andra sidan ingen nyhet.

Nu är det som det är. Det är inte så mycket att göra åt saken. Men jag är rädd att vi kan ha begått ett misstag.

Det live-streamade kriget

av

Rysslands anfallskrig mot Ukraina direktsänds på nätet. Vilket kommer att bli en utmaning för den ryska regimen, inte minst på hemmafronten.

Vietnamkriget var det första krig som utspelades inför rullande tv-kameror. Vilket förändrade bilden av kriget och dess fasor. Möjligen bidrog detta till att förkorta kriget, då det påverkade den amerikanska hemmaopinionen.

När Ryssland nu anfaller Ukraina kommer kriget att rapporteras i realtid, online. Utvecklingen går att följa på ständigt uppdaterade kartor. Bilder på det som sker når oss på sekunder. Vad som sker går inte att dölja.

Samtidigt skall man vara uppmärksam vad gäller desinformation, propaganda och rykten. De ryska trollfabrikerna kommer att jobba för högtryck, som den väpnade aggressionens gren på nätet.

Å andra sidan bedrivs en omfattande digital forensisk verksamhet. Det blir svårare för den som vill förvränga eller försköna verkligheten.

En del saker är uppenbara. Putins framträdanden och informationen från Kreml behöver ingen tolkning. Det som sker är inget annat än en aggression mot ett självständigt, demokratiskt land.

En front gäller det ryska folkets tillgång till fri, korrekt information. Oavsett hur mycket digitala murar Putin försöker bygga upp, så kommer information att sippra igenom och spridas. Det går inte att stoppa.

Detta är viktigt, då den enda hållbara utvecklingen är att ryska folket omvandlar landet till en demokrati. Men än så länge får de flesta ryssar sin information genom statskontrollerade media.

På samma sätt som dissidenter bekämpade den sovjetiska diktaturen med underjordisk press, kan nätet utmana den ryska krigiska regimen. Här kan den fria världen vara till hjälp.

Utöver att det som nu sker är fullständigt förfärligt – skall det att bli intressant att följa hur kriget kommer att spelas ut på nätet.

ID-krav för att få titta på nätporr

av

Allt fler länder i Europa försöker göra det omöjligt att titta på nätporr anonymt. Tyskland, Frankrike och Storbritannien är först ut.

I Storbritannien gör man ett nytt försök att införa åldersverifikation för porrsiter, i sin online safety bill. Ett liknade förslag stoppades för ett par år sedan.

I Tyskland gäller samma sak sedan 2020, vilket bland annat lett till att ett 60-tal Twitter-konton blockerats i landet.

Twitter väljer där att blockera vissa större konton med erotik för användare med tyska IP-adresser – istället för att behöva införa åldersverifikation för alla användare.

Frankrike är på väg att göra något liknande, specifikt riktat mot åtta större porrsiter.

Med tanke på att det går att dela innehåll av sexuell natur på så gott som alla plattformar (även om vissa förbjuder det i sina användarvillkor) – så innebär detta strikt tillämpat att alla användare på sociala media måste identifiera sig, för att säkerställa deras ålder.

Oavsett vad man tycker om att minderåriga kan få se något naket på nätet – så drabbar detta alla. Inför man åldersverifikation innebär det att alla besökare på siter med sexuellt innehåll måste registrera sig.

Vilket rimmar illa med att EU i sin nya Digital Services Act kan vara på väg att slå fast människors rätt att vara anonyma online.

Om den som vill titta på porr tvingas registrera sina personuppgifter hos okända företag kan det vara avskräckande i sig. Speciellt om det kan kopplas till sexuella preferenser. Inte minst då sådana databaser ibland hackas och läcker.

Dessutom är ID-krav på nationell nivå ett slag i luften, då det lätt kan kringgås med en VPN-uppkoppling till ett annat land som inte har samma regler.

Detta för att inte tala om hur många porrsiter det finns runt om i världen som inte bryr sig om europeiska regler. Har man tänkt sig blockera dem..?

Att försöka hindra tonåringar från att titta på porr känns för övrigt som en hopplös kamp.

Vill man stoppa pornografi, då får man göra den olaglig som sådan. Men att politiken inskränker tillgången till icke olagligt innehåll på grund av moralpanik är inte rimligt. Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lagarna och gälla så väl online som i den fysiska världen.

• Wired: Twitter Has Started Blocking Porn in Germany »
• Reason: European Leaders Find Backdoor Way To Ban Porn on Social Media »

Fler britter vill oroas av kränkande yttranden än begränsad yttrandefrihet

av

En opinionsmätning visar att 43% av britterna anser att det viktigaste är att skydda människor från stötande yttranden och hat. 38% anser att yttrandefrihet är viktigast. Men det är stor skillnad mellan höger-vänster, mellan könen och mellan åldersgrupper.

Britter som politiskt står mer till höger lägger större vikt vid yttrandefrihet, medan de till vänster oroas mer av stötande yttranden och hat. Det samma gäller män respektive kvinnor och äldre britter respektive yngre. Se bilden ovan.

En annan fråga i undersökningen gällde hur många som censurerat sig själva i politiska eller sociala frågor av fuktan för negativa reaktioner. 57% säger att det sker ibland och 27% aldrig.

Grovt förenklat verkar äldre kvinnor till höger vara mest benägna att hålla inne med sina åsikter. (Grafik i länken nedan.)

Undersökningen visar även att det är vanligare att britter håller tillbaka ”konservativa” åsikter än ”progressiva”.

Det skulle vara intressant att se en liknande undersökning för Sverige. Tipsa gärna i kommentarerna om du hittat några sådana siffror.

Länkar:
• Cancel culture: what views are Britons afraid to express? »
• Undersökningen i detalj (PDF) »

Bakgrund: Dragkampen om överföring av persondata mellan EU och USA

av

Facebooks hotar att lämna EU. Domstolar förklarar Google Analytics olagligt. Detta är konsekvensen av en dragkamp om överföring av persondata från EU till USA som pågått i årtionden.

EU-domstolen menar att sociala medias överföring av persondata från EU till USA strider mot dataskyddsförordningen (GDPR). Domstolar i Frankrike, Nederländerna och Österrike har förklarat Google Analytics olagligt. Och Meta / Facebook / Instagram har hotat att helt dra sig ur den europeiska marknaden om de inte får fortsätta överföra persondata till USA.

Även om dessa frågor är aktuella just nu är frågan långt ifrån ny. I EU har det pågått en dragkamp om dataöverföring till USA i årtionden.

Det började med det så kallade SWIFT-avtalet. Efter terrorangreppen 9-11 skärpte USA sin kamp mot terrorismen. Ett steg i detta var att analysera banktransaktioner i jakt på terror-finansiering. Detta gällde även europeiska banktransaktioner. Därför överfördes bankdata i bulk från EU till USA.

Formerna för detta var under all kritik. Dokumentationen var ibland så dålig att någon verklig granskning av metod och innehåll i princip blev omöjlig. Gång på gång krävde Europaparlamentet att detta skulle skärpas upp.

Den övergripande principfrågan var enkel: Europaparlamentet ville ha garantier för att europeisk persondata inte föll i händerna på den amerikanska säkerhetsbyråkratin.

Och gång på gång ingick EU-kommissionen avtal med USA som inte levde upp till denna princip. Av skäl man bara kan spekulera kring.

Sedan kom GDPR, som i princip kräver att data som överförs från EU till annat land skall åtnjuta samma persondataskydd som i EU. Vilket var början på senare års processer. Två gånger har EU-domstolen kommit fram till att den överföring som sker till USA (inom ramen för Safe Harbour respektive EU-US Privacy Shield) inte lever upp till dessa krav.

Ungefär samtidigt avslöjade NSA-wisselblåsaren Edward Snowden hur USA (och dess partners) dammsuger allt de kan snappa upp inom ramen för sin globala massövervakning. Vilket gjorde frågan än mer brännande.

Så vad kommer att ske nu?

En första möjlighet är att USA faktiskt ger med sig och lämnar garantier för att europeisk persondata som överförs inte sugs upp av NSA och Homeland Security. Detta vill USA inte göra.

Ett alternativ är att nätplattformarna sätter upp separat databehandling för EU, i EU. Vilket tydligen Google, TikTok och Microsoft överväger att göra. Bolagen är trots allt beroende av att analysera användardata för att kunna upprätthålla sin affärsmodell.

En tredje möjlighet är atombombs-alternativet, där de aktuella företagen stänger ner i EU. Vilket känns väldigt osannolikt.

Tills vidare hänger frågan i luften. Vilket inte är bra då det innebär stor osäkerhet för europeiska företag som är beroende av de olika plattformarna och deras analysverktyg.

Hade EU:s nya nätcensur tystat Joe Rogan?

av

Bråket kring Joe Rogans podcast på Spotify har diskuterats i media och olika forum. Främst har det gällt rätten att även låta obekväma och avvikande röster att komma till tals. Men diskussionen handlar också om teknikbolagens roll och ansvar som plattformar respektive publicister. Däremot har det varit tyst vad gäller oliktänkande och lagstiftningen.

Som vi påpekat otaliga gånger är EU på väg att införa statligt godkända nätcensorer i sin nya Digital Services Act, DSA. Dessa Trusted Flaggers (”betrodda anmälare” på svenska) är tänkta att få en gräddfil till sociala media för att rekommendera vad som skall tas bort.

Sådana nätcensorer kan till exempel vara myndigheter, intresseorganisationer eller andra ”kollektiva intressen” som antas besitta en viss sakkunskap.

Frågan är hur fallet Joe Rogan hade hanterats om detta system hade varit verklighet redan idag. Hade då till exempel Folkhälsomyndigheten, Socialstyrelsen, MSB eller kanske Svenska Läkaresällskapet gått in och rekommenderat censur av det omstridda avsnittet av Rogans podcast? Systemet med Trusted Flaggers kommer helt klart att göra det möjligt.

I Sverige gäller principen att yttrandefrihetens gränser sätts av lag som stiftats under demokratiska former. Dessa tillämpas sedan av ett oberoende rättsväsende i en fri och rättvis process.

Dessa lagar förbjuder inte någon att ha fel i sak, utan handlar om större frågor som förtal, rikets säkerhet m.m. Vilket nog är klokt, om man inte vill börja förbjuda åsikter. Speciellt då det inte alltid är helt oomstritt vad som kan anses vara rätt respektive fel. Dessutom händer det att den saken ändras över tid.

Men med DSA går man bortom detta. Det handlar om att anmäla sådant som dess Trusted Flaggers anser är fel – för rekommenderad borttagning. Utan föregående rättslig prövning.

Då det inte saknas röster som helst vill tysta Joe Rogan är det möjligt (eller rent av troligt) att någon Trusted Flagger i någon myndighet eller intresseorganisation hade flaggat den kritiserade podcasten.

Då anmälningar från Trusted Flaggers skall ges prioritet och extra tyngd är det troligt att Spotify hade böjt sig för kravet och censurerat Rogan. Vilket i så fall hade varit till skada när det gäller yttrandefriheten och det öppna demokratiska samtalet. (Oavsett vad man tycker om den aktuella podcasten och dess innehåll i sak.)

Visst, detta är en spekulation vad gäller det enskilda fallet. Men det pekar ändå tydligt på riskerna med EU:s nya statligt godkända nätcensorer. Det är denna dörr EU nu är på väg att öppna – utan att det förekommer några protester eller någon egentlig debatt om saken.

Glöm i sammanhanget inte att länder som Frankrike vill göra det olagligt att ha fel på internet. Eller att länder som till exempel Ungern och Polen skulle kunna hitta på oförutsedda och oönskade sätt att använda systemet med Trusted Flaggers. Vilket i och för sig gäller politiker i alla EU-länder.