Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

Nya, men långsökta anklagelser mot Julian Assange

av

I skuggan av corona-krisen, BLM-protester och det allmänt uppskruvade debattkimatet – sitter Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange i ett brittiskt högsäkerhetsfängelse i väntan på att den rättsliga prövningen av USA:s begäran om utlämning skall bli klar.

Om Assange utlämnas kan han komma att dömas till ett mer än livslångt fängelsestraff, upp till 175 år.

Det är viktigt att hålla ögonen på bollen. Oavsett vad man anser om Assange som person – så handlar hans fall om tryckfrihet, om rätten och möjligheten att avslöja och publicera uppgifter om oegentligheter och annat som makthavarna helst vill tysta ner.

Obama-administrationen ansåg att detta var en linje som inte bör överskridas. Eller i vart fall att en process mot honom skulle bli ett yttrandefrihetsmål som dels kan vara svårt för staten att vinna, dels ett PR-problem.

Trump-administrationen tycks dock inte ha några sådana hämningar. (Trots att Wikileaks de facto hjälpte till att få Trump vald till president.) Man anklagar bland annat Assange för spioneri – trots att han och Wikileaks inte gjort något annat än traditionellt journalistiskt arbete och i stora stycken publicerat samma information som till exempel The Guardian, The New York Times och Der Spiegel.

Möjligen börjar man inse att de misstankar och åtalspunkter som hitintills presenterats är skakiga. Därför försöker man  nu bygga ut sina anklagelser mot Assange.

Bland annat handlar det om att koppla honom till aktiva försök till dataintrång relaterade till den information som visselblåsaren Chelsea Manning läckte till Wikileaks – samt till det så kallade Stratfor-hacket (för vilket hackern Jeremy Hammond redan dömts). Några direkta bevis – mer än hörsägen – tycks dock inte finnas. (Det är i sammanhanget värt att notera att det amerikanska justitiedepartementet, delvis framgångsrikt, gav sig på den Dallas-baserade journalisten Barrett Brown på liknande grunder.)

TorrentFreak sammanfattar:

»Another indictment has been issued by the DOJ, making this its third attempt to throw the book at Assange. If the DOJ can prove Assange contributed to hacking attempts, it may end up with a case worth pursuing. But much of what the indictments deal with is normal journalism behavior: the cultivation of sources and the encouragement of sources to locate/leak newsworthy documents. The blurry line the DOJ is walking on is the same line the previous administration seemed to feel wasn’t worth crossing, no matter how much harm/embarrassment Assange had caused with the release of sensitive documents.«

Gizmodo noterar:

»DOJ omits several crucial details about the Stratfor hack in its attempts to name Assange as a conspirator in a breach that happened without his knowledge. Most notably, prosecutors exclude that the actual breach of Stratfor’s security, in late 2011, occurred 83 days prior to the events they describe, unknownst by anyone DOJ identifies as part of the conspiracy, including Assange.«

Enkelt uttryckt är frågan om man kan åtala någon för dataintrång – om personen i fråga inte varit medveten om intrånget förrän i efterhand.

Samtidigt som det amerikanska justitiedepartementet bygger på fallet med mer eller mindre långsökta åtalspunkter – så har Assange problem med att få en rimlig och rättvis utlämningförhandling i Storbritannien. Till exempel har han inte haft tillgång till allt det material och den utrustning han behöver för att förbereda sitt försvar. Dessutom har det varit problem med att upprätthålla kontakten mellan Assange och hans advokater under corona-krisen.

Länkar:
• TorentFreak: New Indictment Tries To Tie Julian Assange To A Hacking He Had Nothing To Do With »
• Gizmodo: DOJ’s New WikiLeaks Indictment Has Significant, Convenient Plot Holes »

Fake news, yttrandefrihet och rättssäkerhet i corona-krisens spår

av

Det förekommer medvetet felaktig information på nätet om corona-krisen. Det kan handla om allt från främmande makt som vill använda krisen för att destabilisera det västeuropeiska, fria och öppna samhället – till reklam för verkningslösa eller farliga läkemedel.

Det hela kompliceras av att även myndigheterna ofta är osäkra på vad som verkligen gäller. En annan faktor är att de sociala plattformarna har skurit ner på den manuella granskningen i smitto-tider – för att istället luta sig mer mot automatiserade beslut som fattas av algoritmer. Frågan är dessutom känslig – eftersom EU-kommissionen samtidigt är kritisk mot inskränkningar av det fria ordet och den fria informationen i länder som Ungern och Polen.

Inte sällan blir det fel. Till exempel har Europaparlamentets vice talman Marcel Kolaja (PP; CZ) fått en post om krisstöd till nystartade företag (med länk till EU-kommissionen) stoppad av Facebook.

EU-kommissionen har utfärdat en »joint communication« om desinformation och fake news om Covid-19 (PDF). Denna erbjuder dock inget skydd att tala om för den som fått poster på sociala media stoppade på felaktiga grunder. Kolaja säger:

»I support the united European action against disinformation; however, it should go hand in hand with clear safeguards for freedom of expression in case of wrongful labeling of content.«

Han påpekar bland annat att det mer klart måste definieras exakt vad som avses med desinformation. Till exempel måste större vikt läggas vid uppsåtet. Och om man väl har en definition – då är frågan vem som avgöra om informationen är autentisk, korrekt och trovärdig. Det måste dessutom finnas rutiner för att överklaga felaktiga beslut om nedtagning av poster och annan information.

Tyvärr är EU-kommissionen otydlig på dessa punkter – vilket blir problematiskt om man ser till till yttrandefrihet, det fria ordet, fri information och ett fritt och öppet internet.

Länkar:
• European joint action on disinformation »
• Kolaja vs. Facebook »
• EU-kommissionens styrdokument (PDF) »

Vad hände med vårt fria, öppna internet?

av

Ett problem med sociala media är att du oftast inte själv kan bestämma vad du får se – och vad av ditt innehåll andra kan se.

Det hänger delvis samman med den oerhörda mängd material som publiceras. Det finns helt enkelt ingen möjlighet att visa allt från alla vänner och konton du följer. Detta försöker man hantera med algoritmer som gissar sig till vad du vill se och som oftast prioriterar användare och grupper som du ofta interagerar med. Vilket kan vara problematiskt om du vill nå ut brett eller om det finns speciella konton som du vill följa i detalj.

Ett annat och lömskare problem är politisk bias. På senare tid har bland andra amerikanska Project Veritas visat att Facebooks moderatorer tar politisk ställning i sitt arbete. (Länk 1 » | Länk 2 ») PV är förvisso en kontroversiell kanal som ibland drar saker till sin spets. Men det går inte att komma runt att det finns moderatorer som – på video med dold kamera – rakt upp och ner erkänner och till och med skryter om att de låter sina personliga politiska preferenser styra vad som godkänns och vad som stoppas.

Med tanke på Facebooks dominerande ställning på marknaden är  detta ett problem – även om Facebook, som ett privat företag – naturligtvis har rätt att själva styra användarvillkor och vad de kan tänka sig att publicera. Saken är bara att om de styr innehåll, då blir de snarare ett slags publicist än en plattform. Vilket lett till att deras budbärarimmunitet kommit att ifrågasättas, inte minst i USA. (Budbärarimmuniteten innebär att en plattform inte kan hållas ansvarig för vad deras användare publicerar, så länge de inte själva agerar grindvakt eller kommenterar flödet.)

Hur det ser ut bland svenska moderatorer vet vi inte. Och om det finns en problematisk granskningskultur hos Facebook måste man fråga sig om samma sak även gäller hos till exempel Twitter och Youtube.

Vad vi däremot vet är att regeringen har haft möten med de sociala nätverken, eftersom den ogillar mycket av det som publiceras. Vilket kan ses som ett sätt att begränsa yttrandefriheten utan att behöva krångla med demokratiskt lagstiftningsarbete och rättsliga processer. Det är mycket enklare för politikerna att få plattformarna att vrida åt sina användarvillkor och att plocka bort sådant som den politiska makten stör sig på. Vilket är ett uppenbart demokratiskt problem.

Vi vet också att EU är inne i en process för att censurera, kräva uppladdningsfilter och skapa nya, enhetliga regler för vad som får lov att sägas på nätet. Vilket naturligtvis sätter extra press på plattformarna.

Lägg till detta att det tycks vara populärt i vissa kretsar att massanmäla inslag som man ogillar – även om de inte bryter mot några regler. Ibland tycks denna taktik fungera och leder då till att helt korrekta och sakliga inlägg specialgranskas och ibland stoppas.

Dessutom finns en kommersiell komponent. Många annonsörer vill helt enkelt inte synas i kontroversiella sammanhang, vilket leder till att sådant material blockeras, får minskad spridning eller inte kan dra in annonsintäkter (Youtube). Detta även om materialet är korrekt, av allmänintresse och följer alla användarvillkor.

Allt detta är problematiskt – om man ser till det fria ordet, den fria debatten och det fria flödet av information.

Som de flesta plattformar fungerar idag är internet helt enkelt inte den globala anslagstavla som vi kanske tror.

Frågan är hur vi hittar tillbaka till ett fritt och öppet internet.

Franska Avia-lagen om nätcensur underkänns på konstitutionella grunder

av

En god nyhet – även om faran inte är över.

EDRi rapporterar:

»On 18 June, the French Constitutional Council, the constitutional authority in France, declared the main provisions of the “Avia law” unconstitutional. France’s legislation on hate speech was adopted in May despite being severely criticised from nearly all sides: the European Commission, the Czech Republic, digital rights organisations and LBGTQI+, feminist and antiracist organisations. Opposed to the main measures throughout the legislative process, the French Senate brought the law before the Constitutional Council as soon as it was adopted.«

Bland annat vänder man sig mot att vilken användare som helst kan anmäla inlägg sociala media och att detta i så fall måste avlägsnas inom 24 timmar. Man anser även att kravet på att material i vissa fall skall avlägsnas inom en timma är för hårt.

Intressant nog sammanfaller detta beslut med den kritik som framförts mot EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) som just nu håller på att förhandlas fram.

»In general, the Council underlines that only the removal of manifestly illegal content can be ordered without a judge’s prior authorization. However, assessing that a certain piece of content is manifestly illegal requires a minimum of analysis, which is impossible in such a short time frame. Inevitably, this decision weakens the pro-censorship hardliners’ position in European debates.«

Men ännu är faran inte över. EU är på väg att ta fram en sammanhållen Digital Services Act (DSA) som bland annat är tänkt att slå fast enhetliga regler för nätcensur och avlägsnande av hat och hot från nätet. Mycket talar för att förslag som är snarlika de som nu ogiltigförklarats i Frankrike kommer att läggas fram, fast formulerade så att de precis kan runda invändningar från olika medlemsstaters konstitutionella domstolar/råd (och EU-domstolen).

EDRi: French Avia law declared unconstitutional – what does this teach us at EU level? »

Bryr sig någon om EU:s nya nätcensur?

av

Bortsett från ett mycket litet fåtal nätdebattörer – så verkar ingen bry sig om att EU är på väg att införa ytterligare ett verktyg för nätcensur.

Precis som när det gällde EU:s upphovsrättsdirektiv – som gav oss uppladdningsfilter (för upphovsrättsskyddat material) och den idiotiska länkskatten – är det svårt att mana fram något intresse eller motstånd innan det är för sent. Den gången blev det i och för sig protester precis innan omröstningen, men som sagt för sent. Denna gång känns det som nästan ingen bryr sig alls.

Vad det handlar om: EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG).

TLDR: Nu vill EU kunna censurera åsikter och information – både direkt och genom uppladdningsfilter.

Och låt dig inte luras av begreppet »terror-relaterat«. Vad som definieras som terrorism bestäms av politikerna. Och om man väl har öppnat dörren för att censurera åsikter och information – då kan det lätt komma att användas även i andra syften.

Här är några exempel på vad striden handlar om:

  • EU:s ministerråd vill att den nya förordningen skall gälla alla som gör information tillgänglig online. Europaparlamentet vill undanta slutna grupper, meddelandetjänster och molntjänster.
  • Ministerrådet vill att flaggat innehåll skall avlägsnas inom en timma. Parlamentet vill göra undantag för när detta är praktiskt omöjligt, till exempel av tekniska orsaker.
  • Ministerrådet vill att censuren skall gälla alla sammanhang – medan parlamentet vill göra vissa undantag för utbildning, konst, journalistik och forskning.
  • Ministerrådet vill låta medlemsstaterna själva bestämma vilken institution som skall besluta om nedtagning av material. Parlamentet är oroat över att det kan leda till icke självständiga och icke rättssäkra beslut.
  • Ministerrådet vill att en myndighet i en medlemsstat skall kunna beordra nedtagning av material i vilken annan medlemsstat som helst. Europaparlamentet vill att ett land bara skall kunna beordra en plattform i det egna landet att ta ner material – men att det samtidigt skall gå att göra en förfrågan om nedtagning i andra länder.
  • Ministerrådet vill att en order om nedtagning av material skall gälla globalt – medan parlamentet menar att det räcker med att blockera oönskad information för användare inom EU.
  • »Hosting service providers« skall påskynda sina beslut om nedtagning av material som bryter mot användarvillkoren om någon nationell myndighet i någon medlemsstat så kräver. Parlamentet vill att det bara skall handla om terror-relaterat innehåll så som det definieras i lagstiftningen.
  • Ministerrådet vill att de sociala plattformarna skall förbjuda terror-relaterat innehåll i sina användarvillkor. Parlamentet vill att plattformarna skall ha »provisions to address the misuse of their service for the dissemination of terrorist content«. (Not: Det blev tydligare att behålla den engelska formuleringen.)
  • Ministerrådet vill se proaktiva åtgärder för att hindra att nedplockat terror-relaterat innehåll laddas upp igen – samt upptäcka och identifiera misstänkt innehåll. Detta kommer att kräva uppladdningsfilter, vilket parlamentet säger nej till.

I sammanhanget kan nämnas att mängden terror-relaterat innehåll online har minskat – vilket dock inte tycks hindra EU:s beslutsapparat från att arbeta vidare med förordningen.

Det verkligt allvarliga är att EU med TERREG är utökar möjligheten för censur och uppladdningsfilter – från att bara gälla upphovsrätt (upphovsrättsdirektivet) – till att nu även omfatta åsikter, information, nyheter och dokumentation om övergrepp vad till exempel gäller människorätt och krigsbrott.

Och – som sagt – ger man politiken makt att censurera, då kommer den snart att utökas till fler områden där överheten tycker att åsikter och information är oönskade, olämpliga eller besvärande.

Frågan är om vi skall göra motstånd när de börjar rulla ut nätcensuren – eller om vi återigen tänker vänta tills det är för sent.

 

Läs mer hos MEP Patrick Breyer (PP, DE) »

En svensk tiger: När svenska staten beslagtar en bok som granskar Sveriges mörka förhållande till Nazityskland

av

Ingen kan väl ha missat att Aron Flams bok »Det här är en svensk tiger« blivit anmäld för upphovsrättsbrott. Men frågan har ytterligare ett lager – då bokens innehåll utmanar den officiella svenska historieskrivningen från andra världskriget.

Själva upphovsrättsfrågan är intressant i sig. Att den svenska tigern från andra världskriget i detta fall är satir torde vara uppenbart för alla – då tigern både heilar och har en armbindel med en svastika. Tyvärr finns inget formellt undantag från upphovsrätten för satir, parodi eller »fair use« i svensk lagstiftning – även om lagens förarbeten argumenterar för ett sådant undantag. Inte heller EU:s nya upphovsrättsdirektiv föreskriver något sådant undantag.

Möjligen kan man hoppas att detta fall leder till att frågan uppmärksammas och att ett nationellt undantag skrivs in i svensk lag, när det nya upphovsrättsdirektivet skall införlivas i vår lagstiftning. Läs mer om upphovsrättsfrågan hos Piratpartiet.

Men det finns en aspekt till, som inte fått den uppmärksamhet den förtjänar:

Aron Flams bok är en kritisk granskning av Sveriges förhållande till Nazityskland under andra världskriget. Det finns skäl att tro att denna – föga smickrande – bild inte faller Beredskapsmuseet (som äger upphovsrätten till tigern) i smaken. Därför måste man ställa sig frågan om huruvida upphovsrättstvisten i detta fall inte bara handlar om bilden av tigern – utan även används för att tysta en oönskad granskning.

I vart fall är detta den praktiska konsekvensen – då den senaste upplagan av boken nu beslagtagits av åklagare. Besvärande information om Sveriges förhållande till Hitlers Tyskland har därmed hindrats från spridning – av svenska staten.

/ HAX

När övervakning blir rasistisk

av

»Ett vanligt beteende kan i en övervakad situation bli uppseendeväckande. För den övervakade betyder det en inskränkning av det vardagliga och naturliga, du slutar slappna av. I fallet med ansiktsigenkänningens problem att särskilja en mörkhyad från en annan läggs en ytterligare dimension till: Övervakningen kan innebära större inskränkningar för en grupp än en annan. Den blonda kan hinna till jobbet, den svarthåriga tas till förhör.«

– Johanna Grönbäck, tatsvetare och kommunikationschef vid Ratio, i Borås Tidning

Vilket möjligen sätter regeringen i en konstig situation – när den både vill ha automatiserad ansiktsigenkänning och vara anti-rasistisk.

Vem skall bestämma vad du får tycka på internet?

av

Att man inte får publicera vad som helst på internet är kanske inte så konstigt. Samma lagar bör gälla online som i den fysiska världen. Även om man sedan kan diskutera dessa lagar som sådana.

Men det finns en gråzon. Det handlar om publicering av sådant som inte nödvändigtvis är olagligt i sig – men som av olika skäl är oönskat.

I vissa fall är det rätt okomplicerat, som att annonsörer i de sociala plattformarna inte vill synas i kontroversiella sammanhang. Detta är förvisso olyckligt – men ändå något slags giltigt skäl för att plattformarna förbjuder till exempel våld och sex i sina användarvillkor.

Lite mer komplicerat blir det när annonsörer inte vill synas i närheten av vissa åsikter. Men ingen kan tvinga annonsörer att synas i sammanhang som de inte vill bli sammankopplade med – även om det ofta är onödigt fåniga och överdrivet ängsliga överväganden. Och de sociala plattformarna är beroende av annonsinkomsterna för sin existens.

Problemet här blir att åsikter som inte är mainstream kan komma att deplattformeras, även om det som skrivs och sägs är fullt lagligt.

Ett relaterat problem är när de sociala nätverken bannlyser vissa typer av innehåll (direkt eller i sina användarvillkor) på grund av politiska påtryckningar. Detta är uppenbart problematiskt.

Om politiken vill förbjuda vissa typer av yttranden – då skall detta ske genom lagar som stiftats i god demokratisk ordning, inom konstitutionella begränsningar och vars tillämpning skall vara föremål för en oberoende rättslig prövning.

Att privata företag får sätta sina egna regler för sin egen verksamhet är en sak. Men politiker som vill inskränka det fria ordet måste gå den demokratiska vägen – och inte direkt eller indirekt utöva påtryckningar mot plattformarna. Ett problem i sammanhanget är att det är svårt att veta vilka sådana kontakter som förekommer. Men exempel på när sociala media kallas upp till samtal med de politiska makthavarna saknas inte.

Nästa steg är lagstiftning mot visst innehåll (till exempel EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online) eller mot sådant som döljs bakom det luddiga begreppet »hat och hot på nätet«.

Till att börja med är det problematiskt om sådan lagstiftning skapar olika regler för internet mot till exempel vad som får skrivas i en tidning eller sägas på ett offentligt möte.

Dessutom kräver bedömningen med nödvändighet ett mått av subjektivitet. Detta kan till och med sluta i att objektivt sett korrekta uttalanden kan komma att censureras – om någon känner sig kränkt, hotad eller förolämpad av dem.

I vissa EU-länder finns redan sådan lagstiftning. Tyskland har den hårt kritiserade NetzDG-lagen, som enligt kritikerna används för att skydda politiken från kritik. I Frankrike har vi den så kallade Avia-lagen som bland annat stadgar att hat och hot på nätet skall tas ner inom 24 timmar, eller i vissa fall inom en timma(!). Vilket för övrigt är regler som kan komma att speglas i EU:s nya förordning om terror-relaterat innehåll online (TERREG) – om ministerrådet får som det vill.

I nästa steg vill EU harmonisera all sådan lagstiftning till ett gemensamt EU-regelverk, inom ramen för den Digital Services Act (DSA) som just nu håller på att utarbetas.

Vi vet av erfarenhet att gemensam EU-lagstiftning ofta anpassas till de länder som vill ha de strängaste reglerna, helt enkelt eftersom de är mest högljudda och påstridiga.

Vi är alltså på väg in i en situation där den politiska makten kan komma att skydda sig mot kritik online – och det fria ordet på nätet kan komma att begränsas – i ett regelverk som beslutas högt över huvudet på folket. Det är oroväckande och problematiskt.

Lägg till detta att EU:s upphovsrättsdirektiv etablerade principen om uppladdningsfilter. Och med förordningen om terror-relaterat innehåll online utökas denna princip från att gälla upphovsrättsskyddat material till vissa åsikter.

Allt utan någon nämnvärd föregående offentlig debatt.

Censur i smittans spår

av

De politiska beslut som fattas rörande corona-krisen får konsekvenser för hela vårt samhälle, ofta långvariga. Därför måste de naturligtvis kunna debatteras och ifrågasättas.

Samtidigt breder censuren ut sig i sociala media. Dels har plattformarna sina annonsörer att tänka på. Och de vill helst inte synas i samband med olika teorier om smittan, eller i samband med smittan över huvud taget. Sedan har vi nationella myndigheter som ofta menar att sociala media inte kan tillåtas undergräva deras smittskyddsarbete. Och så har vi WHO med sina rekommendationer – som ibland ändras och som inte alltid är i linje med skiftande nationella förhållningssätt. Vilket komplicerar saken för de sociala plattformarna, som ju till sin natur är globala.

Lägg till detta att alla nuförtiden tycks vara självutnämnda smittskyddsexperter – vilket säkerligen ökar benägenheten att anmäla inlägg som man ogillar, även om de inte nödvändigtvis bryter mot några regler.

På senare tid har vi sett hur Facebook stängt ner grupper som protesterar mot lockdowns. Youtube plockar ner videos som man menar saknar vetenskapligt stöd eller som strider mot WHO:s linje – ibland för gott, ibland bara för att släppa fram dem igen ett par dagar senare. Och i andra delar av Google-sfären ställs de som skapar innehåll ibland inför valet mellan att uttrycka vilken åsikt de vill, eller att mista sina annonsinkomster.

Allt detta håller på att bli en soppa, där det i förväg är svårt att veta om innehåll kommer att publiceras eller censureras. Vilket i sin tur leder till att många användare undviker ämnet helt och hållet. Även om de skulle kunna ge intressant, vettig och konstruktiv input.

Vore det då inte enklare och bättre att helt enkelt låta folk säga vad de vill – inom lagens råmärken?

Men de sociala plattformarna vet att politiken (framförallt i EU) gärna vill flytta ansvaret för vad som skrivs och sägs från den som författar och/eller lägger upp ett inlägg – till plattformarna. Och politikerna driver på denna utveckling. De vet att om de kan pressa plattformarna till att skärpa sina användarvillkor – då är det ett mycket enklare sätt att stoppa oönskad information än att behöva krångla med yttrandefrihetslagstiftning och rättslig prövning. Detta är problematiskt, ur ett demokratiskt perspektiv.

Än mer problematiskt blir det i takt med att de sociala plattformarna allt oftare börjar ikläda sig rollen som den politiska maktens förlängda arm. Vilket är att svika användarna.

Fransk lag om näthat skall överprövas

av

Förra veckan klubbade den franska nationalförsamlingen Avia-lagen.

Den innebär dels att oönskat material skall plockas bort från internet inom 24 timmar – eller, i brådskande fall inom en timma.

Dels flyttar den sanktionsrätten mot redan brottsliga yttranden från domstolarna till de nätplattformar som har att rätta sig efter myndighetspersoners beslut. Vägrar de ta ner material enligt order kan plattformarna dömas till böter på 250.000 €.

Nu har lagen underställts Le Conseil Constitutionnel för att analysera om den är acceptabel i en rättsstat. (Bakom anmälan står några ledamöter av Senaten, från högerkanten. Vilket möjligen riskerar att dra uppmärksamhet från själva sakfrågan, som alla borde känna oro inför.)

Länk: La très décriée loi Avia sur la haine en ligne sera examinée par le Conseil constitutionnel »