Det finns en inkonsekvens i att många med rätta kritiserar Big Datas insamling av personuppgifter – men samtidigt är ointresserade när staten inskränker vår rätt till privatliv.
Många är – med rätta – skeptiska till hur Big Data samlar in och använder våra personuppgifter. Frågan är populär i media och i samhällsdebatten. Gott så.
Samtidigt föreligger ett närmast komplett ointresse för hur staten övervakar oss, samlar in information och hur den används. Vilket är allvarligt, då statligt missbruk av övervaknings- och kontrollapparaten kan få förödande konsekvenser.
Det verkar som att man försöker säga till buset att vi ser er, så det är ingen idé att ni gör något dumt. Vilket dock inte tycks avskräcka varesig organiserad brottslighet eller skjutande gäng.
Samtidigt kan vetskapen om att man ständigt är övervakad ändra eller minska interaktionen mellan helt vanliga, hederliga människor. Vet man att varje ord man skriver kommer att granskas, då tänker man sig för – även om man inte har något att dölja.
Sådant skapar ett otrevligt samhälle, där man hela tiden har en känsla av att någon kikar över ens axel. Och vem vet hur helt triviala kommunikationer kan misstolkas av de maskiner som söker mönster och vissa typer av innehåll.
»If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him.« – Cardinal Richelieu
Det är ingen framtidsdystopi. Förslaget kommer fån EU-kommissionen och kallas allmänt för #ChatControl. Det går ut på att innehållet i e-post och alla elektroniska meddelanden skall genomsökas – av maskiner – i jakt på visst olagligt innehåll.
Syftet sägs vara att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. Men detta syfte kan naturligtvis lätt utökas, som det brukar bli med övervakningslagar.
Förslaget strider mot vad de konventionsskyddade mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Dessa mänskliga rättigheter är ytterst individens skydd mot övergrepp från staten.
Man bör vara uppmärksam när statens ledare (politikerna) vill inskränka de rättigheter som skyddar oss mot dem. Och det är inte som om de tänkt fråga folket om saken.
Vi har inte en aning om vilka morgondagens ledare är. Men man kan anta att de inte alltid kommer att vara kloka, demokratiskt sinnade och godhjärtade. Vill vi ge dem massövervakningens verktyg? Och det behöver inte handla om ont uppsåt – det räcker med inkompetens, missriktad välvilja eller överdrivet nit för att missbruka dem.
Besluten om att inskränka våra fri- och rättigheter fattas formellt sett i god demokratisk ordning. Därmed anses de få legitimitet trots att de gröper ur rättigheter som det tagit oss tusentals år att uppnå.
Nu är såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som EU:s rättighetsstadga att betrakta som grundlagar. De skall inte kunna ändras bara för att någon vill det eller för att det blir enklast så.
Även om den ibland tycks vackla något står EU-domstolen på fri- och rättigheternas sida, i vart fall vad gäller rätten till privatliv. Förhoppningen är att domstolen – om ingen annan – kommer att stoppa ChatControl.
Från politiken kommer en ständig ström av nya, problematiska förslag. Snart kan det till exempel bli dags för ett omarbetat datalagringsdirektiv. Steg för steg inskränks vår rätt till privatliv och privat korrespondens.
Tänk om folk kunde engagera sig lika mycket i detta som i att sociala media mjölkar våra persondata för att kunna sälja oss saker.
Det demokratiska västerländska samhället är resultatet av en lång process av trial and error. Till slut kom man fram till en modell som minimerar risken för att bli utsatt för våld, som någorlunda respekterar individens frihet och som skyddar henne från godtycklig maktutövning.
Våra fri- och rättigheter är resultatet av denna process. De är formeln för civiliserad och fredlig samexistens. Därför är de värda att försvaras, när de hotas.
