Femte juli

Nätet till folket!

Demokrati

Under kategorin demokrati hittar du poster som rör vårt öppna, demokratiska samhälle och dess djupare värden. Demokrati är mer än fria val. Häri ryms allt från minoritetsskydd till yttrandefrihet och rättsstat.

Kontrollstaten är ett hot mot civilsamhället

av

Övervakningsstaten är också en kontrollstat – som kommer att leda till samhällelig stagnation.

Övervakningslagar drabbas alltid av ändamålsglidning. Steg för steg utökas de till att omfatta fler och andra syften än vad som angavs när de stiftades.

Datalagringen – som bara skulle användas för att skydda oss mot terrorister och allvarlig brottslighet – kom att bli ett verktyg för att jaga fildelare och har använts flitigt av Skatteverket för att snoka i medborgarnas privatliv.

FRA-lagen som bara skulle användas för att identifiera yttre hot mot landet kommer nu även att omfatta innehållet i kommunikationer mellan svenskar i Sverige. Och med tiden har allt fler myndigheter fått tillfång till denna spaning.

Hemlig övervakning utökas ständigt till nya användningsområden, samtidigt som tröskeln för att använda den sänks. Dessutom lanseras med tiden helt nya former av övervakning, både från den svenska politiken och från EU.

Om denna utveckling fortsätter kommer så gott som alla våra kommunikationer och det mesta vi gör att övervakas av staten. Och det kommer att drabba helt vanliga, hederliga medborgare.

Man kan förvisso argumentera för att en allomfattande kontrollstat, där varje detaljerad regel kan upprätthållas och varje handling granskas inte lämnar något utrymme för olagliga eller olämpliga aktiviteter. Men priset för detta är i så fall mycket högt.

Det är därför det finns regler som säger att övervakning måste vara nödvändig och stå i proportion till de handlingar den är tänkt att förhindra. Vilket är en gräns som gång på gång överträds. För att man kan.

Intrång i individens privatliv är – enligt till exempel Europakonventionen – ett brott mot de mänskliga rättigheterna. Dels handlar det om att individen har rätt till en privat sfär. Dels om att en sådan även omfattar rätten till privat korrespondens.

Våra grundläggande fri- och rättigheter finns där för att skydda oss mot demokratins brister, för att skydda individen mot överheten och för att skydda minoriteter mot majoriteten. Därför är det farligt när de nedmonteras av de politiker de är tänkta att skydda oss mot.

Ett samhälle där staten kontrollerar allt vi gör och allt vi kommunicerar med andra kommer även att drabbas av stagnation. Människor som ständigt måste tänka på att överheten kan kika över deras axel kommer att ändra sitt beteende. De kommer att bli mindre spontana och därmed också mindre kreativa. Vilket kommer att göra hela vårt samhälle fattigare, tråkigare och stelare.

Det är dags att stanna upp och tänka efter hur vi vill ha det. Fortsätter vi som nu riskerar vi att mista både vår frihet och vårt välstånd.

FRA: Sverige trotsar Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna

av

Dagens rekommenderade läsning är en debattartikel om FRA i Svenska Dagbladet (9/12) från Fredrik Bergman, jurist och chef för Centrum för rättvisa.

FRA-lagen antogs 2008 och gav Försvarets radioanstalt rätt att spana på innehållet i elektroniska kommunikationer som passerar landets gränser. Sedan dess har den stegvis utökats. Nu kan den till exempel även användas för att spana på svenska folkets kommunikationer inom landet.

Sammanfattning:

  • 2008 anmälde Centrum för Rättvisa den svenska FRA-lagen till Europadomstolen.
  • I maj i år kom domen. Sverige fälldes för brott mot artikel 8 i Europakonventionen, som gäller skyddet för medborgarnas privatliv.
  • Europarådets ministerkommitté har beslutat att inleda en särskild granskning av hur Sverige följer domen. Sverige hade fram till 25 november i år på sig att yttra sig.
  • Regeringens svar är att senast 2025 skall man tillsätta en utredning som skall se över frågan.
  • Härom veckan beslutade riksdagen att kraftigt utöka FRA-lagen – inte misnt på områden som Europadomstolen anser vara särskilt problematiska.

Den svenska riksdagen gör alltså – medvetet – tvärt emot vad Europas tyngsta instans i medborgarrättsfrågor kommit fram till.

Därmed bryter Sverige även mot Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna, vilken har grundlags ställning.

Bergman avslutar sin debattare med orden:

»Europakonventionen är ett viktigt verktyg för att främja mänskliga rättigheter i hela Europa, inklusive länder som Ungern, Turkiet och Ryssland. Det kräver att Europadomstolens avgöranden respekteras av alla. Sverige kritiserar gärna andra länder för deras förhållningssätt när det gäller mänskliga rättigheter. I det här fallet är det Sverige som brister.«

Länk: Sverige fälldes – regeringen nonchalerar domen ändå »

UK: Två års fängelse för fake news eller känslomässigt lidande online

av

Det är inte bara EU som håller på att stifta nya nätlagar. I Storbritannien förbereds lagstiftning som kan ge upp till två års fängelse för den som spider falsk information eller orsakar känslomässig skada online.

I Storbritannien arbetar parlamentet just nu med en Online Safety Bill. Att medvetet sprida falsk information blir olagligt. Det blir också olagligt att orsaka känslomässig, psykologisk eller fysisk skada för andra online.

Det senare – fysisk skada – är en no-brainer, eftersom man inte i något sammanhang (annat än självförsvar) får utöva eller uppvigla till våld mot andra. Men i övrigt är förslaget märkligt.

Vad gäller känslomässig eller psykologisk skada måste man rimligen utgå från den drabbades personliga, subjektiva upplevelse. Hur det är tänkt att omsättas i något slags objektiv och allmängiltig lagstiftning skall bli intressant att se.

Straffet för den som bryter mot den nya lagen (som läggs fram för parlamentet den 10 december) kan bli upp till två års fängelse.

Som ett eko av vad som pågår i EU:s ministerråd vill man även sätta stopp för icke olagligt skadligt innehåll.

Frågan blir densamma i såväl UK som EU: Hur har man tänkt sig förbjuda icke olagligt innehåll? Antingen är information tillåten eller förbjuden. Om den är laglig kan den knappast samtidigt vara olaglig.

För att komma runt detta kan politikerna möjligen utöva påtryckningar mot sociala media att skärpa sina användarvillkor och att plocka bort visst material inom ramen för dessa. På så sätt kan politikerna de facto hindra viss information från att spridas – utan att behöva trötta sig själva med stökiga saker som en demokratisk beslutsprocess, debatt, kritik och lagstiftning. Vilket är direkt olämpligt ur en demokratisk synvinkel.

• The Guardian: TechScape: what to expect from the online safety bill »
• Wikipedia: Online Safety Bill »

Trusted Flaggers – EU:s nya hot mot yttrandefriheten

av

Läs min krönika om nätcensur, trusted flaggers och uppladdningsfilter i Bulletin, innan den hamnar bakom betalvägg:

EU:s nya hot mot yttrandefriheten »

”EU vill göra företrädare för ”kollektiva intressen” till statligt godkända nätcensorer och införa uppladdningsfilter för sociala media. Trots dessa uppenbara inskränkningar i yttrandefriheten förekommer ingen debatt i frågan.”

Vilka blir EU:s nya nätcensorer?

av

Utan att någon verkar bry sig om saken håller EU på att införa statligt godkända nätcensorer. Vilka kommer de att vara, hur skall de utses och av vem? Och vilka befogenheter kommer de att få? Som det ser ut just nu är risken att de kommer att få betydligt större makt än man från början tänkt sig, vilket kan bli problematiskt.

I EU-kommissionens förslag till Digital Services Act (Förordningen om digitala tjänster) introduceras begreppet trusted flaggers. Dessa är tänkta att bli statligt godkända nätgranskare – med en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar som på deras rekommendationer kan plocka bort innehåll.

• Vilka kan bli trusted flaggers?

I artikel 19 i DSA slås fast att trusted flaggers skall ”representera kollektiva intressen”. I recital 46 slås fast att trusted flaggers skall vara ”entiteter” och inte enskilda individer. En trusted flagger kan vara till exempel en myndighet, ”semi-offentliga” organ eller icke-statliga organisationer.

Organisationer skall kunna ansöka hos respektive medlemsstats Digital Services Coordinator (en ny befattning som föreslås i DSA) för att bli trusted flaggers.

Ett problem är att organisationer och andra som representerar kollektiva intressen som regel har en agenda. Det finns nästan alltid en mening med föreningen. Ofta är agendan mer eller mindre politisk. Ibland är sådana organisationer rena särintressen.

Räkna med att det kommer att bildas en kö av olika intresseorganisationer som vill bli statligt godkända nätpoliser – med makt att censurera och styra information inom sina respektive intresseområden.

Till sin själva konstruktion är alltså modellen med trusted flaggers inte objektiv – utan öppnar för att ge makt åt allehanda partiska organisationer och särintressen att styra över vad folk får uttrycka och posta på nätet.

Vad kan möjligen gå fel?

• Hur skall trusted flaggers utses?

Ur artikel 19 i DSA:

»The status of trusted flaggers under this Regulation shall be awarded, upon application by any entities, by the Digital Services Coordinator of the Member State in which the applicant is established…«

Varje medlemsland utser sin egen Digital Services Coordinator. Denne utser sedan trusted flaggers.

Vilket innebär att regeringen i länder som Polen och Ungern kommer att utse den som i sin tur utser trusted flaggers. Skulle Vänsterpartiet eller Sverigedemokraterna få makten i Sverige, då blir det de som ytterst får makten över de nya nätpoliserna.

I slutändan ligger makten över den nya nätcensuren alltså hos den för tillfället sittande regeringen i respektive medlemsstat. Vilket kanske inte alltid är helt lyckat. I vart fall inte ur ett demokrati- och yttrandefrihetsperspektiv.

Vad kan möjligen gå fel?

• Steget från trusted flaggers till riktiga nätcensorer

I kommissionens förlag till DSA får trusted flaggers som sagt en gräddfil till sociala medias abuse-avdelningar. Men det är ändå hos respektive plattform som det slutliga beslutet om att ta bort material ligger. Än så länge.

I Europaparlamentet har ett ändringsförslag börjat vinna mark (i bl.a. JURI) som säger att innehåll som anmäls av trusted flaggers alltid skall plockas ner. Punkt.

I så fall får vi skarp nätcensur, på riktigt.

Vad kan möjligen gå fel?

• Med uppladdningsfilter hålls oönskat innehåll borta för alltid

Samtidigt finns det krafter i EU-apparaten som vill att uppladdningsfilter skall införas som något slags allmänt verktyg i DSA. Syftet är att information som plockats ner en gång inte skall kunna laddas upp igen.

Till att börja med innebär det att allt som alla skriver eller postar (länkar, bilder, ljud, videos m.m.) måste granskas av maskiner innan det kan publiceras – eller stoppas.

Dessutom kan det leda till att sådant som censurerats av till exempel politiska skäl kan komma att hållas borta från nätet för alltid. Även om informationen i fråga med tiden skulle visa sig vara korrekt eller av allmänintresse.

Tankarna går till George Orwells 1984.

Vad kan möjligen gå fel?

Stoppa den nya nätcensuren!

av

Utan att någon tycks ta någon direkt notis om saken är vi på väg att införa förhandscensur på internet. Inom kort kan maskiner och algoritmer bestämma vad du tillåts säga och uttrycka.

I Sverige är förhandscensur av pressen uttryckligen förbjuden i grundlagen. Vilket är en bra princip. Man skall inte behöva få ett godkännande av staten innan man publicerar information och åsikter. Skulle något olagligt publiceras, då blir det en rättslig fråga i efterhand.

Samma princip bör gälla för alla som publicerar sig online. Så kommer dock inte att vara fallet nu när EU:s nya upphovsrättsdirektiv blir svensk lag. De krav den nya lagstiftningen ställer kommer att leda till uppladdningsfilter. Alltså automatiska filter som granskar och godkänner eller stoppar innehåll innan publicering skett. Det vill säga förhandscensur.

Förhandscensur handlar alltså om att information stoppas innan den nått andra. Vilket är en påtaglig inskränkning av yttrandefriheten.

Upphovsrättsdirektivet är bara början. Förordningen om terror-relaterat innehåll online (TERREG) ställer också krav som endast kan mötas med automatiska uppladdningsfilter. Och i EU:s nya Digital Services Act vill många se uppladdningsfilter som något slags allmänt verktyg för att hålla oönskat material borta från nätet.

Till att börja med bör alla som använder sociala media och andra nätplattformar vara medvetna om att allt vi laddar upp kommer att granskas av censurmaskinerna. Skall man kunna stoppa vissa former av innehåll, ja då måste man ju skanna allt.

Sedan har vi frågan om vad som skall censureras av algoritmerna. Den gränsen kommer inte nödvändigtvis att dras vid vad som är lagligt respektive olagligt. I ministerrådet finns krafter (t.ex. Frankrike) som även vill censurera icke olagliga uttryck som kan anses hatiska eller hotfulla. Det vill säga censur utan lagligt stöd. Vilket är oacceptabelt. Plus att det inte är självklart eller oomstritt vad som kan betraktas som hatiskt.

Slutligen det uppenbara: Om man ger staten rätt att införa förhandscensur och att bestämma dess former – då kan detta komma att missbrukas av ondsinta eller inkompetenta politiker och deras funktionärer.

Nu är frågan om svenska folket kommer att protestera när det införs förhandscensur – eller om vi skall vänta tills det är för sent.

Internet och dess tre fiender

av

Det började så bra. Internet var fria flöden av information, medborgarjournalistik, bloggbävningar, aktivism och synergieffekter som uppstod när människor som är geografiskt utspridda kopplades samman globalt. Porrindustrin gick i täten för att visa på nätets oerhörda kommersiella potential. Allt var fritt och kreativiteten flödade.

Först ut bland internets fiender var upphovsrättsindustrin. Den vägrade anpassa sig till en ny marknad. Musik skulle säljas på CD och film på DVD. Men verkligheten brydde sig inte. Om inte Big Entertainment vill tillhandahålla det folk vill ha online, då hamnar det där ändå.

En lång rad förslag lades fram på EU-nivå. Det började med att man ville att internetleverantörerna, ISP:arna skulle bli nätpoliser. Och att fildelare skulle stängas av från internet. De förslagen föll, men följdes av en rad nya.

Senast ut var upphovsrättsdirektivet med sina ansvarskrav som kommer att leda till uppladdningsfilter. Den matchen vann nöjesindustrin, efter att Europaparlamentet med hårfin marginal (och ett par ledamöter som röstade fel) biföll direktivet i sin nuvarande form.

Efter Big Entertainment kom Big Media. Inte nog med att internet lett till att vem som helst nu kan bli publicist. Med en mer decentraliserad samhällsdebatt kan media inte längre dominera agendan på samma sätt som tidigare. Vilket kan vara extra irriterande om man bedriver agenda-driven journalistik. Gammelmedia förlorade helt enkelt mycket av sin makt.

Big Medias andra problem är hur de skall lyckas ta betalt när allt ändå finns gratis på internet. Oviljan mot den nya verkligheten har varit lika stor inom pressen som nöjesindustrin. Därför har media länge ägnat sig åt krypskytte mot internet.

Även Big Media fick vad de hoppats på i upphovsrättsdirektivet – länkavgift, a.k.a. länkskatt. Tanken är att om man länkar till media, då skall media ha betalt. Vilket ju är helt bakvänt.

Detta kommer delvis att lösas med licensavtal mellan de sociala mediejättarna och de stora drakarna och insamlingssällskap. Vilket kommer att leda till att sociala media kan släppa fram SVT, DN och Aftonbladet utan risk, men inte lika självklart små medieaktörer som inte omfattas av avtalen med jättarna.

Internets tredje fiende är Big Government. Makthavare gillar helt enkelt inte när folk ifrågasätter och lägger sig i. Vilket är precis vad internet gjort möjligt. Därför är det inte förvånande att politikerna med liv och lust ger sig i kast med att reglera internet.

Den som läser denna blogg kan se hur överheten lägger fram förslag efter förslag som kringskär internts frihet, inskränker yttrandefriheten och ökar övervakningen.

Även politiken fick något när upphovsrättsdirektivet klubbades, nämligen ovan nämnda uppladdningsfilter. När dessa väl finns på plats – då ligger makten över vad som skall släppas fram respektive censureras ytterst hos politikerna. Vars omdöme inte alltid är på topp. Och som ser nätet som ett hot mot sin egen makt.

Det är nu staten tar kontroll över sociala media

av

Visst, sociala media har många fel och brister. Men blir det verkligen bättre för att vi ger politiken ökad makt över dem? Två fel gör inte nödvändigtvis ett rätt.

På båda sidor Atlanten pågår just nu politisk debatt och lagstiftning om sociala media. Frågan är vad man skall få säga på internet, eller i vart fall på dess plattformar.

Även om EU-kommissionen inte föreslagit det, så håller frågan om uppladdningsfilter på att smyga sig in i the Digital Services Act, DSA. Ministerrådet och Europaparlamentet är de skyldiga.

Uppladdningsfilter granskar allt som alla skriver, delar eller lägger upp. Sedan kommer algoritmer i ett datoriserat beslutssystem att bestämma om du skall få framföra din åsikt eller dela din information. Det mesta kommer att passera. Men inte allt.

Vad som skall stoppas respektive släppas igenom avgörs i slutändan av politiska beslut. Vilka snabbt kan ändras. Inte alltid av ädla skäl.

Förvisso kan sådana beslut fattas i god demokratisk ordning. Men bara för att man kan samla ihop en majoritet behöver det inte betyda att det man gör är rätt.

De grundläggande rättigheterna är till för att en majoritet inte skall kunna förtrycka en minoritet.

Det är därför till exempel yttrandefriheten är så viktig. Utan den kan man inte göra sin röst hörd och då inte heller hävda sina övriga rättigheter.

Denna yttrandefrihet begränsas de facto av nämnda uppladdningsfilter.

Bara tanken – att filtrera den information medborgarna delar sinsemellan, så att inget otillåtet eller olämpligt slinker med…

Hur kan ett sådant system inte komma att missbrukas i allehanda syften?

Facebook stryper drogdebatten

av

Är det rimligt att Facebook har makt över politiska sakfrågor? Frågan är åter aktuell efter att det sociala nätverket stängt ner Sveriges största nätforum för att legalisera cannabis.

Debatten om en reformerad svensk drogpolitik har tagit ny fart på senare år. Det har skett i en öppen och fri debatt som börjat påverka opinionen och de politiska partierna. Som det skall vara i en demokrati. Men inte om Facebook får bestämma.

Idag stängde Facebook utan förvarning gruppen Avkriminalisera Cannabis! (AKC) som hade drygt 32.000 medlemmar.

Det skall påpekas att gruppen är modererad och att ingen försäljning och i princip ingen reklam förekommit. Istället är det en diskussionsgrupp.

Även om AKC har kvar sin vanliga hemsida, så kan det inte mäta sig med kraften och genomslaget hos en stor Facebookgrupp.

Stängningen av AKC kommer att påverka hur sakfrågan utvecklas i Sverige. Därmed utövar Facebook politisk makt, fast utan demokratiskt mandat.

Som vanligt kan man notera att Facebook är ett privat företag som får göra som det vill och tillåta eller förbjuda vilka grupper de vill. Men det innebär inte att Facebook har rätt att slippa kritik när de tystar en part i en politisk debatt.

Läs mer: Sveriges största forum för avkriminalisering och legalisering hotat »

Uppdatering från en läsare:

Gruppen är nu uppe igen, efter att Facebook har hävt blockeringen. Utan att förklara vad som hände, förstås. Dock är gruppen fortfarande shadowbannad, så man kan inte hitta den genom att söka på Facebook. För att gå med behöver man den här direktlänken:
https://www.facebook.com/groups/avkrim

Låt inte Assanges personlighet överskugga sakfrågan

av

Man kan ha mycket åsikter om Julian Assange. Men i princip allt som Wikileaks publicerat har visat sig vara korrekt.

Wikileaks grundare och chefredaktör Julian Assange väcker starka känslor. Och visst, han är en knepig personlighet med en del narcissistiska drag. Men om man vill bedöma Wikileaks gärning måste man skilja på sak och person.

Jag kan inte komma på något som publicerats av Wikileaks som varit fel i sak. Man har återgivit verkligheten som den är – även när det varit besvärande, motbjudande eller jobbigt för makthavarna.

Skall man ta ett svenskt exempel, så publicerade Wikileaks lagtexten för den svenska datalagringen, som låg klar på Justitiedepartementet långt innan den kom till allmänhetens kännedom via reguljära kanaler. Vilket gjorde det svårt för den då sittande regeringen att tiga ihjäl saken.

Vad gäller de afghanska och irakiska krigsdagböckerna gav Wikileaks det amerikanska folket information om vad som skedde i dess namn – och de amerikanska skattebetalarna information om vad administrationen gjorde för deras pengar. Det kan knappast vara fel. För utan information om vad som verkligen sker – hur skall man kunna hålla beslutsfattare ansvariga och hur skall man då kunna göra ett informerat demokratiskt val?

De amerikanska ambassadtelegrammen visade för amerikanska folket – och världen – hur den amerikanska administrationen haft dubbla agendor, dolt dina verkliga avsikter för folket och spelat under täcket med olika skurkstater. Vilket var så jobbigt för dåvarande utrikesminister Hillary Clinton att hon till och med luftade tanken på en drönar-attack mot Assange. Men informationen, den var korrekt.

När det kommer till läckorna från det demokratiska partiets mailservrar inför presidentvalet 2016, så är det fullt möjligt att själva hacket utfördes av ryska aktörer. Men det ändrar inte det faktum att det som Wikileaks publicerade var autentiskt och korrekt. Att sedan såväl ryska troll som allehanda haverister utvecklade märkliga teorier utifrån denna information kan inte Wikileaks lastas för.

Så oavsett vad man tycker om Julian Assange – och även om man ogillar att viss information nått allmänheten – så har Wikileaks inte gjort något annat än att återge verkligheten som den faktiskt är. Och det kan knappast vara ett brott.

Skulle Assange utlämnas till USA, där han riskerar upp till 175 år i fängelse för spioneri på grund av sin publicistiska verksamhet – då är det ett hot mot den fria press som återgivit samma information och som också själv förlitar sig på läckt information som kan vara besvärande för överheten.

Man kan tycka vad man vill om Julian Assange. Men att information som makthavarna försöker dölja för folket kommer fram i dagens ljus är i princip en bra sak.

Den 27 oktober fortsätter de rättsliga förhandlingarna om utlämning av Assange från Storbritannien till USA. Nytt i fallet är att den amerikanska administrationens nyckelvittne visat sig vara en mytoman som handlat på amerikanska myndigheters uppmaning. Denne har nu tagit tillbaka sina uppgifter. Så målet mot Assange verkar falla samman. Om det kommer att påverka processens utfall eller ej är dock oklart…