Censur
I denna kategori publicerar vi nyheter som rör inskränkningar av yttrandefriheten såväl online som i den fysiska världen. Vi ägnar speciell uppmärksamhet åt förslag om förhandscensur på nätet. Principen bör vara att den som publicerar något olagligt på nätet också bör vara ansvarig för det - och att detta ansvar kan utkrävas först när publicering har skett.
Podcast om EU:s förbud mot anonyma krypotobetalningar, nätcensur och ChatControl
Jag medverkar i podcasten Bara Bitcoin – som denna gång inte bara handlar om Bitcoin.
Vi diskuterar bland annat EU:s förslag om förbud mot anonyma betalningar med kryptovaluta, nätcensur och Trusted Flaggers i EU:s nya Digital Services Act samt förslaget om av-kryptering och granskning av all e-post och alla elektroniska meddelanden (ChatControl2).
Låt inte EU införa nätcensur i tysthet
I EU:s Digital Services Act föreslås så kallade Trusted Flaggers, betrodda anmälare på svenska.
Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och andra kollektiva intressen kan få rollen som Trusted Flaggers.
En Trusted Flaggers uppgift är att identifiera sådant som denne anser vara olämpligt, på nätet.
Dessa skall få en direktlina till sociala media, för att ”rekommendera” vad som bör tas bort.
Och de sociala medieplattformarna lär i huvudsak göra som de blir tillsagda.
På vilket sätt är detta inte censur?
När blev det en bra idé att låta myndighetspersoner inskränka yttranden på nätet? Är det verkligen genomtänkt att ge organisationer makt över det fria ordet? Och med vilken rätt kommer dessa Trusted Flaggers att plocka bort icke olagligt innehåll?
Ja, icke olagligt innehåll. Olagligt material skall plockas bort ändå. Det står uttryckligen i samma förslag. Vad man tänker ta bort är icke olagligt material som man finner… olämpligt.
Så får det inte gå till i en rättsstat. Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som tydligt slår fast vad som inte får sägas. Inte av byråkrater, aktivister, organisationer och deras agendor.
Detta känns inte helt genomtänkt. Inte minst är sammansmältningen mellan staten och olika organisationer problematisk.
På annat håll i EU:s Digital Services Act slås det fast att den som blir censurerad i sociala media skall ha någon rimlig form av möjlighet att överklaga ett sådant beslut. Och det är ju en bra sak, hur man nu tänkt hantera de stora mängder fall som kan förväntas.
Vad händer då om någon överklagar att innehåll censurerats på Facebook – om denna censur skett på anmodan av Trusted Flaggers? Är det Meta eller staten man skall processa mot?
Detta för att inte tala om hur systemet med Trusted Flaggers kan missbrukas i länder som Ungern.
Kommer religiösa organisationer att tillåtas bli Trusted Flaggers? De är ju vad förslaget uttryckligen vill ha, nämligen företrädare för »kollektiva intressen«. Greenpeace? LO? Svenskt Näringsliv?
Inse vad man håller på att ställa till med.
Låt inte EU införa nätcensur i tysthet.
EU:s nya nätcensur – enkelt förklarad
De flesta inser att censur är något problematiskt och dåligt.
Censur är förtryck av vissa yttranden och åsikter. Därför bör censur förekomma så lite som möjligt i en demokratisk rättstat.
Med censur blir den demokratiska processen en meningslös gest, då olika åsikter inte längre kan brytas mot varandra.
Utan ett fritt utbyte av tankar blir opposition omöjlig. Samhället stagnerar.
Idiotiska påståenden skall bemötas i en fri, öppen debatt – inte censureras.
Skall yttrandefriheten ändå begränsas, då måste det ske genom lag som stiftas i en transparent, demokratisk process – och som tydligt anger vad det är som inte får sägas.
De flesta inser att ett fritt och öppet internet är en förutsättning för vårt moderna samhälle.
Kampen för ett fritt internet handlar inte bara om att slippa bli övervakad, censurerad och kartlagd.
Det är även en kamp för själens frihet, samarbete, kreativitet, marknad och samhällets allmänna utveckling.
Därför är inskränkningar av internets frihet inte bara en fråga för den som är intresserad av nätpolitik – utan något som berör alla.
Internet är ett verktyg för framåtskridande. Därför måste dess frihet upprätthållas.
Så långt har vi alltså noterat att censur är dåligt och att ett fritt och öppet internet är viktigt.
Då är frågan varför ingen bryr sig när EU nu inför censur av internet.
Myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och ”företrädare för kollektiva intressen” kommer att tilldelas rollen som Trusted Flaggers. Betrodda anmälare, på svenska.
Dessa skall ha en direktlinje till sociala media, för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.
Notera nu att detta inte handlar om olaglig information. Sådan kommer att plockas bort ändå.
Detta handlar om lagligt innehåll som anses olämpligt.
Varpå vi överger principen att yttrandefrihetens gränser skall sättas genom lag.
Då blir det istället byråkrater, lobbyorganisationer och särintressen som bestämmer vad som får sägas och skrivas – utifrån sina subjektiva premisser och referensramar.
Vad kan väl möjligen gå fel?
Trusted Flaggers är en del av EU:s nya Digital Services Act. Ingen tycks bry sig eller reagera. Inga kritiska politiska röster hörs. Inget intresse uppvisas från medias sida. Ingen debatt förs.
Varannan svensk vågar inte uttrycka sin åsikt
Varannan svensk ägnar sig åt självcensur. Och halva befolkningen vill inskränka sina meningsmotståndares demokratiska rättigheter.
SOM-institutet har genomfört en opinionsundersökning med en del uppseendeväckande resultat.
- 53% av svenskarna svarade att de inte anser sig kunna tala öppet om sina uppfattningar eftersom andra kan tycka att de är stötande.
- 21% av svenskarna kan tänka sig att inskränka den grundlagsstadgade rätten att få uttrycka sina åsikter i tal och skrift, för grupper de själva ogillar.
- C:a 35% är beredda att upphäva dessa gruppers rätt att demonstrera eller att bilda en organisation.
- 45% ansåg att personer som tillhör den ogillade gruppen inte borde få kandidera till riksdagen.
- De mest ogillade grupperna var sverigedemokrater, vaccinmotståndare, abortmotståndare och muslimer.
- Minst toleranta mot andra är de som sympatiserar med Sverigedemokraterna och Socialdemokraterna.
Hälften av svenskarna vågar alltså inte säga vad de tycker. Och nästan hälften av befolkningen vill inskränka de demokratiska rättigheterna för andra, vars åsikter man inte delar.
Vad är det för demokrati om hälften av befolkningen skräms till tystnad?
Principen om allas lika rättigheter är central för en demokratisk rättsstat. Det är när man lämnat den som man öppnat för historiens mörkaste kapitel.
Givet dessa siffror är det kanske inte konstigt att så få bryr sig när internets frihet inskränks, information censureras och kontrollstaten rullas ut.
• Läs mer: Intolerans och självcensur präglar det politiska klimatet »
EU:s nya nätcensur strider mot den demokratiska rättsstatens grundprinciper
EU är på väg att införa censur av icke olaglig information, utan föregående rättslig prövning.
I en rättsstat sätts yttrandefrihetens gränser av lagarna, som stiftas i god demokratisk ordning. Allt annat öppnar för godtycke och maktmissbruk.
Skulle någon överskrida dessa gränser blir det en fråga för rättsväsendet, vars uppgift är att upprätthålla lagarna. Där kan straff utdömas och eventuellt information av-publiceras eller dras in. Men först efter rättslig prövning.
Inget straff utan dom. Och ingen rättslig prövning förrän ett brott de facto har begåtts.
Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger i artikel 6:
»Var och en skall, vid prövningen av hans civila rättigheter och skyldigheter eller av en anklagelse mot honom för brott, vara berättigad till en rättvis och offentlig rättegång inom skälig tid och inför en oavhängig och opartisk domstol som upprättats enligt lag.«
Förslaget till EU:s nya Digital Services Act (DSA) bryter mot dessa principer.
DSA förslår »trusted flaggers« (»betrodda anmälare«), vilket är statligt godkända nätcensorer.
Tanken är att vissa myndigheter, intresseorganisationer, särintressen och vad man kallar »kollektiva intressen« skall få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som bör plockas bort.
Notera nu att detta inte nödvändigtvis handlar om olagligt innehåll. (Sådant plockas normalt sett bort ändå, under plattformarnas användarvillkor.)
Vad vi har här är snarare en mekanism för att censurera icke olagligt innehåll utan föregående rättslig prövning. Och så kan vi verkligen inte ha det.
Genom att föreskriva rekommendation istället för tvång och lämna det slutliga avgörandet till de sociala nätverken kan politiken i praktiken begränsa yttrandefriheten – utan att behöva besvära sig med störande moment som offentlig debatt, lagstiftning under demokratiska former och rättslig prövning.
På så sätt kan politiken tysta oönskade röster utan att själv behöva smutsa ner händerna.
Samtidigt skapar man ett system för att inskränka yttrandefriheten som inte står under demokratisk kontroll.
Detta är inget nytt. Politiken har länge försökt begränsa yttrandefriheten på nätet genom påtryckningar mot sociala media – för att få dessa att tysta vissa röster genom ändrade användarvillkor eller ändrad praxis för moderering.
Inte nog med att detta är att undergräva rättsstaten och kringgå den demokratiska processen. Den som blir censurerad på detta sätt lämnas i princip rättslös – då sociala media till skillnad från rättsstaten idag inte erbjuder någon formell möjlighet att överklaga till en högre, opartisk instans.
Om yttrandefriheten alls skall inskränkas, då får det inte ske med mindre än demokratiskt stiftad lag i sak och föregående opartisk rättslig prövning.
Säg nej till »trusted flaggers« i EU:s Digital Services Act!
Video: Vill vi ha det som i Ryssland?
En kort film som sätter nätcensur, uppladdningsfilter och meddelandekontroll i EU i ett större sammanhang.
Kan Ryssland skapa en digital järnridå?
Putins regim försöker strypa det fria informationsflödet i Ryssland. Men än så länge tycks det gå sådär.
Fri information är ett hot mot den ryska regimen. Själva möjligheten att folket får tillgång till fri, ofiltrerad information står i kontrast till den nät- och nyhetsblockad som krävs för att hålla oppositionen, anti-krigs-aktivister och oliktänkande på mattan.
Till skillnad från den hårda tekniska blockering som används i Kina verkar Rysslands försök att frikoppla sig från det globala nätet en smula ofokuserade.
- 2017 efterlyste den ryska regeringen ett alternativt DNS-system.
- 2019 antogs en lag antogs en lag om att kunna frikoppla det ryska nätet från omvärlden i händelse av statligt definierade säkerhetsincidenter. (Som att någon bryter mot det offentliga narrativet.)
- 2021 lyckades man delvis begränsa tillgången till Twitter, för att stoppa information om oppositionsledaren Navalny.
- Utrullningen av deep packet inspection (DPI) har gått långsamt och till stora delar ignorerats av västerländska sociala media, som hellre betalar böter.
- Utländska plattformar har beordrats att etablera lokala ryska kontor. Syftet med detta lär vara att tvinga dessa plattformar till underkastelse, genom att hota deras lokala personal.
- Den 6 mars i år gavs en order om att alla statliga webplatser skall byta till det ryska DNS-systemet senast den 11 mars.
- Siter som Facebook, Twitter, BBC och Deutsche Welle har antingen förbjudits eller blockerats i samband med kriget i Ukraina.
Att skapa ett ryskt intranet tycks gå sådär, även om tonen har skärpts på senare tid.
DFRlab skriver:
»The Kremlin’s growing political pressure on technology companies could shift this calculus. Where Russian government authorities were not significantly pushed and/or empowered to accelerate plans for this “domestic internet,” they could be in the coming weeks and months. That might look like greater political pressure on Russian internet providers to install filtering equipment, more public statements from the Kremlin (which do matter) about the need for a domestic internet, and more money to Roskomnadzor and other entities working on centralizing state control of internet architecture.«
Kommer det att lyckas? Möjligen kan man blockera information för de flesta icke tekniskt kunniga ryssar. Men den kommer ändå att sippra igenom. Information söker sig alltid nya vägar. Det gäller speciellt sådan information som någon försöker tysta ner.
Glöm inte hur Sovjetunionen och dess lydstater förlorade slaget om verklighetsbilden i en tid när opposition och oliktänkande bara hade stencilmaskiner och karbonkopior att tillgå.
Idag har vi VPN, TOR-bryggor och krypterade meddelandeappar. (Till exempel tycks den ryska regimen inte komma åt Telegram på det sätt den vill, trots att appen är ryskägd.)
Dessutom kommer ständigt nya lösningar, som till exempel distribuerade och decentraliserade nätverk som helt enkelt inte går att censurera eller stänga ner.
Man kan lura hela folket en viss tid. Man kan lura en del av folket hela tiden. Men man kan inte lura hela folket hela tiden.
• DFRlab: Russia’s domestic internet talk isn’t new — but it’s ramping up »
Bahnhof startar rysk piratradio
Efter att Sveriges Radio meddelat att de inte kommer att återuppta sina kortvågssändningar på ryska kliver nu internetoperatören Bahnhof in.
Bahnhof kommer att starta egna nyhetssändningar på ryska.
Dessa kommer dels att distribueras som podcasts på nätet, dels som kortvågssändningar från Bahnhofs egen mast på det underjordiska datacentret Pionen.
Dessutom uppmanar man alla radioamatörer att hjälpa till att sända ut dessa podcasts.
Bahnhofs VD Jon Karlung säger:
”Vi vill stödja Ukraina på alla sätt vi kan. Ett sätt att göra det är att ge ryska folket en chans att bilda sig en egen uppfattning om Putin och hans regim, baserat på objektiva fakta. Vi är sedan tidigare vana vid att bekämpa och kringgå internetcensur på olika sätt…”
”Vi tänker därför starta ett ryskspråkigt nyhetsprogram som med journalistisk integritet berättar om kriget i Ukraina för en bred publik i Ryssland. Fram till 2010 gjorde Sveriges Radio precis detta med sin satsning Radio Sweden, men det är tyvärr nedlagt. Vi vill återuppliva detta. Redaktionen kommer bestå av professionella och erfarna journalister som själva sköter det redaktionella innehållet.”
Stationens namn blir Nordstream 3, vilket dels anknyter till den klassiska svenska piratradiokanalen Radio Nord dels till den kontroversiella gasledningen Nordstream 2.
Nej till censur i Ryssland – men ja till censur i EU?
Samtidigt som vi kämpar för att det ryska folket skall ha tillgång till fri, oberoende information inför EU egna statligt godkända nätcensorer.
Tillgång till fri information från olika källor är viktigt för att bilda sig en korrekt uppfattning om verkligheten. Detta gäller inte minst information från sådana källor som staten ogillar.
Moskvas krig mot internet för att hålla det ryska folket i okunskap om vad som verkligen sker i Ukraina belyser detta.
Därför är det märkligt att det är nästan helt tyst om den nätcensur som EU nu är på väg att införa i sin Digital Services Act (DSA).
Yttrandefrihetens gränser skall sättas av lag som fattats i god demokratisk ordning. Sådana lagar skall sedan upprätthållas av ett oberoende rättsväsende.
Just nu tummar EU på den principen. I DSA föreslås att myndigheter, organisationer och särintressen (företrädare för ”kollektiva intressen”) skall kunna utses till så kallade Trusted Flaggers (betrodda anmälare), godkända av staten.
Dessa Trusted Flaggers skall sedan få en gräddfil till sociala media – för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.
Hur kan detta vara något annat än mjuk censur? (Det finns även de i EU som anser att Trusted Flaggers rekommendationer skall vara bindande. Det vill säga hård censur.)
Det märkliga är att nästan ingen tycks bry sig eller reagera. Sådant vi tycker är fel i andra länder glider rakt igenom EU:s beslutsapparat under största möjliga tystnad.