Femte juli

Nätet till folket!

Spaning

Vi skådar in i framtiden.

Regeringen vet att den har fel om #ChatControl

av

Att övervaka alla människor hela tiden, utan brottsmisstanke strider inte bara mot de mänskliga rättigheterna – utan även mot de borgerliga partiernas idétradition.

Sverigedemokraterna, Centerpartiet och Vänsterpartiet säger nej till EU-kommissionens förslag om att kontrollera innehållet i alla medborgares elektroniska kommunikationer, Chat Control. Bland småpartierna säger Piratpartiet och Medborgerlig Samling nej. Edit: Klassiskt Liberala Partiet låter meddela att även de säger nej.

Socialdemokraterna säger ja. Och enligt Justitiedepartementet säger även regeringen ja.

Men det gnisslar inom regeringspartierna. Enligt uppgift finns krafter som vill säga nej inom Liberalerna. Kristdemokraternas ungdomsförbunds ordförande säger nej. Och i Moderata Ungdomsförbundet säger i vart fall Värmlandsdistriktet nej. Så regeringens position är inte självklar.

Idag skriver den moderate riksdagsledamoten och ledamoten i EU-nämnden Jan Ericson på sin blogg:

»Häromdagen påstods att regeringen sagt ja till förslaget. Detta har jag och andra kritiska moderater undersökt de senaste dagarna och det stämmer inte! Följande gäller för regeringens och moderaternas syn på förslaget:

Regeringen ställer sig bakom ambitionen bakom förslaget, dvs. att förebygga och bekämpa sexualbrott mot barn online. Det betyder inte att regeringen sagt ja till det liggande förslaget eller att vi uttalat stöd för detta. Regeringen inser att det är ett omfattande förslag som innebär betydande intresseavvägningar mellan personlig integritet och vikten av effektiv brottsbekämpning.«

Även om man kan ana en glidning här kan man undra varför Justitiedepartementet påstår något annat.

Det är dock uppenbart att det finns en oenighet inom regeringspartierna om Chat Control. Vilket inte är att undra på.

Borgerlig politik skall respektera de grundläggande mänskliga rättigheterna. Man kan rent av säga att de principer som ligger till grund för dessa också är grundstenar för såväl liberal som konservativ idétradition.

Att säga ja till urskiljningslös övervakning av alla människors personliga kommunikationer utan brottsmisstanke är helt enkelt inte borgerlig politik. Och det vet regeringen. Inte minst justitieminister Strömmer.

Ericson (M) skriver vidare:

»I media har det tidigare rapporterats att regeringen stödjer förslaget. Frågan är dock i det närmaste omöjlig att svara på då det fortfarande inte går att säga hur förslaget kommer se ut.«

Men det är just nu det avgörs hur det slutliga förslaget kommer att se ut. Och det är i den processen som den svenska regeringen antingen säger ja till kommissionens förslag (enligt Justitiedepartementet) eller inget alls.

Väntar vi tills alla andra bestämt hur den slutliga texten skall se ut – då kommer vi att ställas inför fullbordat faktum. Igen.

Det är vad som sker just nu i ministerrådet och Europaparlamentet som avgör frågan.

Åter till Ericson i Ubbhult (M):

»Det finns också invändningar mot att förslaget skulle kunna medföra att krypteringsnycklar som krävs för övervakningen skulle komma på avvägar eller hackas, och att det skulle äventyra säkerheten i viktiga funktioner på nätet.«

Vilket är både rätt och fel. Den svagare, interna krypteringen av meddelanden hos till exempel Facebooks Messenger kringgås med sådan här skanning av innehållet, vilket sker redan idag – och skapar uppenbara säkerhetsproblem.

När det gäller end-to-end-krypterade / totalsträckskrypterade meddelanden (t.ex. med GPG) går det inte att inspektera dess innehåll. Enda alternativet är då att förbjuda helkrypterade meddelande-appar som Signal. Vilket kommissionen också hotar att göra i sitt förslag.

Ylva Johanssons förslag om Chat Control är en katastrof. Det strider uttryckligen mot de mänskliga rättigheterna. Det är okunnigt, delvis tekniskt omöjligt och kommer att få allvarliga oönskade konsekvenser. Och det är ett verktyg vars syfte och omfattning lätt kan utökas. Övervakningslagar drabbas alltid av ändamålsglidning.

Regeringen måste säga nej till Chat Control. Även om ett sådant beslut inte skulle vara populärt i kommissionen och ministerrådet.

Läs mer:
• Allt du behöver veta om #ChatControl – resurser, analyser och länkar »
• ChatControl – Ylva Johansson säger orimliga saker, del 1 »
• ChatControl – Ylva Johansson säger orimliga saker, del 2 »
• Chat Control: Ylva Johanssons okunskap får internationell uppmärksamhet »

Lagstiftningsdokument:
• Kommissionens förslag »
• Legislative Observatory »

Relaterade länkar:
• Stop Scanning Me »
• ChatControl.eu »
• ChatControl – granskning av EU-kommissionens förslag
• EU-kommissionen: Övervakning är viktigare än mänskliga rättigheter »
• Why chat control is so dangerous »
• PP: EU-kommissionär Ylva Johansson ljuger om #ChatControl »
• ChatControl – nu är det skarpt läge i EU, men regeringen vill inte tala om saken »
• UN Human Rights Commissioner warns against chat control »
• Regeringen föreslår 18-årsgräns för meddelande-appar
• ChatControl – detta händer i ministerrådet »
• EU:s ministerråd vill kontrollera allt du gör på nätet
• ChatControl: EU-kommissionen duckar alla jobbiga frågor »
• Granskning: Lobbykampanjen för #ChatControl »

TL;DR:
• ChatControl / CSA Regulation – enkelt förklarad »

• Chat Control – på djupet

Youtube » | Soundcloud »

• EU: Övervakning är viktigare än mänskliga rättigheter

Youtube » | Soundcloud »

• Skilj på övervakning och massövdervakning

Youtube » | Soundcloud »

Utan yttrandefrihet dör demokratin

av

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. I god demokratisk ordning.

Just nu hör vi – inte minst från EU – att fri information är ett problem.

Visst, man skall vara uppmärksam på påverkansoperationer. All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte – som min gamle samhällskunskapslärare inpräntade i oss.

Demokrati betyder folkstyre. Parlamentarisk demokrati bygger på att vi väljer ombud. För att välja dessa hålls allmänna, fria val.

Dessa val kan ses som ett slags mätare på samhällsdebatten. Vilket betyder att om man begränsar hur folk får yttra sig – då påverkar man även det demokratiska ekosystemet och därmed också resultatet av allmänna val.

Yttrandefriheten är ett demokratiskt fundament. Den har vissa, i lag fastställda, gränser. Men i övrigt skall folk få säga vad de vill. Det är därför den är en grundläggande mänsklig rättighet.

Det luriga med yttrandefrihetens i lag fastställda gränser är att det beror på hur lagen ser ut. Och det är ett politiskt beslut.

Yttrandefriheten är också en förutsättning för ansvarsutkrävande. Vilket kan vara ett skäl till att många med makt ogillar den.

Enter begreppet: Skadlig icke olaglig information.

När man läser EU-texter syns detta begrepp allt oftare. Man har problem med att icke olagligt material förekommer på nätet. Vilket skapar något slags gråzon.

Till viss del löser politiken detta genom påtryckningar mot plattformarna. Så att dessa vrider åt sina användarvillkor – som ju nästan alla godkänner utan att läsa.

Eller som i fallet Twitter, med ett direkt samarbete mellan sociala media och myndigheterna.

Naturligtvis skall myndigheter informera om de upptäcker något slags kampanj som hotar ordning och säkerhet. Men då skall det ske helt öppet, så att vi alla kan vara extra källkritiska visavi viss inkommande information.

Tvivelaktig eller medvetet felaktig information möts bäst med mer, bättre och korrekt information. Inte med censur, som bara häller bensin på brasan.

Yttrandefrihetens gränser kommer att bli en het politisk fråga framöver. Då gäller det att vara uppmärksam, så att det är lagarna som sätter gränsen – inte subjektivt tyckande. Samt att dessa lagar inte inskränker den fria opinionsbildningen.

Statligt ”Bank-ID”?

av

Myndigheten för digital förvaltning (DIGG) har fått i uppdrag att ta fram en statlig e-legitimation. En positiv aspekt är att man gör detta på ett mjukt sätt, utan att tvinga någon.

Ett statligt elektroniskt ID kan vara förfärligt och farligt om det inte finns några alternativ.

Men desto bättre är tanken att det skall vara ett av flera eID, tillsammans med dagens aktörer som till exempel BankID, Freja eID, AB Svenska Pass och Foreign eID.

Det vill säga på ungefär samma sätt som det nationella ID-kortet finns för den som inte har (eller vill använda) körkort eller annan godkänd svensk ID-handling.

Ett statligt eID kan vara en bra lösning för personer med samordningsnummer och andra som inte kan eller vill använda dagens lösningar.

Men det räcker inte med mångfald av alternativ, utan det krävs även möjlighet att använda dem. Idag är BankID ofta det enda alternativet på olika tjänster. Idealt bör alla godkända former av eID fungera på alla plattformar.

Samtidigt bör man se upp så att eID inte kommer att krävas i större omfattning än nödvändigt. Det måste till exempel finnas utrymme för anonymitet och privat kommunikation på nätet. Det kan även hända att man vill ha en ”identitet” privat och en i jobbet.

ID-krav bör rent generellt bara förekomma när det är nödvändigt, inte av slentrian.

Möjligheten att välja eID måste även fungera med EU:s planerade digitala plånbok (EU:s eIDAS Regulation). Det talas om att denna kan bli ett alternativ för inloggningar på nätet.

• DIGG: Statlig e-legitimation »
• SVT: Så kan en statligt e-legitimation utformas »

ChatControl – en lägesuppdatering

av

Skall innehållet i din e-post och alla dina elektroniska meddelanden kontrolleras av maskiner? Frågan avgörs just nu i EU.

Som vi tjatat om vill EU-kommissionen att medborgarnas e-post och alla övriga elektroniska meddelanden skall av-krypteras, öppnas och att dess innehåll skall inspekteras – i jakt på visst olagligt innehåll. Så var ligger frågan idag?

I Europaparlamentet håller utskottet för mänskliga rättigheter (LIBE) ännu en utfrågning i ämnet tisdag den 24 januari. LIBE är ansvarigt huvudutskott.

Även utskottet för den inre marknaden (IMCO), kulturutskottet (CULT), budgetutskottet (BUDG) och utskottet för kvinnors rättigheter (FEMM) förbereder yttranden. I FEMM är den svenska socialdemokraten Heléne Fritzon ansvarig rapportör.

Samtidigt är den starkaste förespråkaren för ChatControl i parlamentet – vice talman Eva Kaili (S&D, GR) – ute ur bilden, då hon nu sitter häktad för att ha tagit emot mutor.

I ministerrådet kommer dess Law Enforcement Working Party att ta upp frågan denna vecka, den 19 och 20 januari. (Under det pågående svenska ordförandeskapet.)

I ministerrådet säger Österrike blank nej till ChatControl. Det mest talar för att även Tyskland kommer att säga nej. Detta räcker dock inte för en blockerande minoritet i rådet.

Ansvarig och drivande EU-kommissionär – Ylva Johansson – är angelägen om att få till ett beslut så snabbt som möjligt. Bakgrunden hårt komprimerad:

Just nu gäller en tillfällig lag som ger meddelandetjänster m.fl. möjlighet att frivilligt granska innehållet i sina användares meddelanden (ChatControl 1). Denna lag gäller bara till sommaren 2024. Tanken är att den då skall ersättas med en ny lag som gör sådan granskning obligatorisk (ChatControl 2). Finns den senare inte på plats i tid kommer sådan meddelandekontroll inte längre att kunna ske. Vilket EU-kommissionen till varje pris vill undvika.

(Dock finns det inget som hindrar att den gällande, tillfälliga lagen förlängs. Vilket skulle lösa problemet.)

Ylva Johanssons talepunkt är att den nya lagen måste komma på plats i tid. Samtidigt finns tecken som tyder på att processen kan komma att dra ut på tiden.

En intressant detalj: Kommissionen har valt att se ChatControl som en inre marknadsfråga, inte som en fråga om mänskliga rättigheter – då de senare föreskriver att människor skall ha rätt till privatliv och privat korrespondens… EU-domstolen lär, om frågan kommer dit, ha en annan uppfattning.

Läs mer i vår tidigare bloggpost som innehåller bakgrund, beskrivning och matnyttiga länkar: EU vill granska innehållet i alla dina elektroniska kommunikationer »

En annan sida med en utmärkt sammanställning av läget, resurser och länkar är ChatControl.eu som du finner här.

Lagstiftningsdokument:
• Kommissionens förslag »
• Legislative Observatory »

Lagen om utlandsspioneri och massövervakningen

av

Är Sveriges roll i den globala massövervakningen skälet till höstens lag om utlandsspioneri och tillhörande begränsning av den grundlagsskyddade tryckfriheten?

Nyligen antogs den hårt kritiserade lagen om utlandsspioneri, med tillhörande grundlagsändring. GP hade en bra sammanfattning:

»Det blir straffbart att under vissa omständigheter röja hemliga uppgifter som förekommer inom Sveriges internationella samarbeten och som kan skada Sveriges förhållande till någon annan stat eller mellanfolklig organisation.«

Kritiken går ut på att det blir svårare för media och whistleblowers att avslöja oegentligheter. Regeringen skriver på sin hemsida:

»Utlands­spioneri samt de former av obehörig befatt­ning med hemlig upp­gift och vårds­lös­het med hemlig upp­gift som har sin grund i utlands­spioneri kriminali­seras även som tryck- och yttrande­frihets­brott. Med­delar­friheten och anskaffar­friheten begränsas när det gäller utlands­spioneri, grovt utlands­spioneri och grov obehörig befatt­ning med hemlig uppgift med grund i utlands­spioneri.«

Vilket är rätt anmärkningsvärt.

En populär uppfattning är att detta kan ha med EU att göra.

Därför var det intressant att Frankrikes president Macron kritiserade den nya svenska lagen, i samband med statsminister Kristerssons besök i Paris nyligen. Macron menade att den är ett hot mot medias frihet.

Macron skulle knappast kritisera en svensk lag om den tillkommit för att tillfredsställa EU:s önskemål.

Och det kan knappast ha med Nato att göra heller, då lagen förberetts och haft sin första läsning innan ett svenskt medlemsskap var aktuellt. (Propositionen lades fram av regeringen Löfven.)

Om det inte är EU eller Nato som drivit fram denna kontroversiella lag, varför har den då klubbats? (Även om vårt förhållande till både EU och Nato kommer att omfattas av den.)

Nu blir det en spekulation:

Av Edward Snowdens avslöjanden om den amerikanska massövervakningen (och av EU-parlamentets utfrågningar om massövervakningen) framgår det att Sverige har ett mycket speciellt och nära förhållande till de så kallade Five Eyes-länderna. Det vill säga underättelsesamarbetet mellan USA, Storbritannien, Kanada, Australien och Nya Zeeland.

I sammanhanget är det värt att notera att den svenska FRA-lagen urholkats och drabbats av ändamålsglidning sedan den stiftades. Till exempel får utländska underrättelsetjänster nu direkt tillgång till FRA:s tjänster.

Aftonbladet skrev när det begav sig:

»Regeringens förslag innebär att en utländsk underrättelse- eller säkerhetstjänst ska medges direktåtkomst hos Försvarsmakten och FRA till personuppgifter som behandlas i försvarsunderrättelseverksamhet.« (…) »De nya lagförslagen innebär också att FRA får rätt att signalspana mot verksamhet även om den inte riktas mot Sverige eller svenska intressen.«

Mark Klamberg, professor i internationell rätt kommenterade saken så här till TT:

»I nuvarande lagstiftning måste signalspaning ske gentemot hot mot Sverige eller för att tillgodose svenska intressen. Detta krav försvinner med lagförslaget och det som jag upplever som mest uppseendeväckande. Det är kopplat till direktåtkomst, Sverige blir mer av en avlyssningscentral eller filial till underättelsetjänster i större länder.«

Man behöver inte hänfalla åt konspirationsteorier för att ana ett samband.

Att det är detta samarbete som drivit fram den nya lagen om utlandsspioneri är som sagt en spekulation. Men en sak är klar – det omfattas av den.

Avslöjanden av den typ som skedde under FRA-striden blir nu direkt olagliga. (Även om man redan då gjorde försök att tysta dem som spred dem.) Vilket är problematiskt ur ett demokratiskt perspektiv.

Sverige är nu en del av den globala massövervakningen. Och det har just blivit olagligt att avslöja saker om den.

Relaterade poster:
• FRA-lagen – politikens totala svek (2021) »
• Nya FRA-lagen: Sveriges dubbla lojaliteter (2021) »

AI sågar AI-stödd massövervakning

av

Vad tycker en AI-chat om massövervakning i allmänhet och AI-stödd massövervakning i synnerhet? Varför bryr sig inte folk om övervakningsstaten och vad kan man göra åt det? Vi frågade ChatGPT, som även fick skriva en dikt om betydelsen av rätten till privatliv.

AI-verktyg som ChatGPT är intressanta, även om man inte ser dem som självständigt tänkande. Enkelt uttryckt styrs de av de texter de tränats på och av de människor som givit systemet feedback. Därför kan de vara intressanta för att sammanställa information från ett större fält, speciellt om de tränats på stora textvolymer.

Dessutom skall man vara medveten om att hur man ställer frågan påverkar svaret.

Så här kommer ett experiment. Vad har ChatGPT att säga om massövervakning och om AI-stödd dito? Med reservation för att våra frågor kan vara en smula ledande.

• Till att börja med gav vi ChatGPT i uppgift att sammanställa fem starka argument mot massövervakning. (Svaren är översatta och förkortade av oss.)

  1. Massövervakning strider mot rätten till privatliv, som i sin tur är en mänsklig rättighet.
  2. Massövervakning kan leda till maktmissbruk, utpressning, hot och diskriminering.
  3. Massövervakning har en avkylande effekt på yttrandefriheten, speciellt om åsikterna i fråga är impopulära eller kontroversiella.
  4. Massövervakning är ofta ineffektiv. Ofta är riktad övervakning bättre på att bekämpa brottslighet.
  5. Massövervakning är kostsam. Detta drabbar skattebetalarna och pengarna skulle kunna användas bättre.

• Ge oss nu fem starka skäl för massövervakning.

  1. Massövervakning kan hindra terrorism och annan brottslighet. Genom att sama in stora mängder data kan myndigheterna identifiera mönster och trender som kan identifiera och förebygga brottslighet.
  2. Massövervakning kan bidra till stärkt nationell säkerhet.
  3. Massövervakning kan bidra till att öka allmän säkerhet, till exempel genom att övervaka sociala media och andra kommunikationskanaler i realtid.
  4. Massövervakning kan användas för att fånga och åtala brottslingar samt förse myndigheterna med bevis som kan användas i domstol.
  5. Massövervakning kan rättfärdigas i vissa fall som till exempel när det gäller nationell eller allmän säkerhet. I dessa fall måste fördelarna vara större än de negativa konsekvenserna.

• EU:s nya AI Act reglerar AI på många sätt, men gör ett svepande undantag för statens egen användning för övervakning. Så vi frågade vilka riskerna är med AI-stödd massövervakning.

  1. Det finns en risk för att data och algoritmer blir partiska, beroende på vilken data de tränats på och hur de utvecklats.
  2. Bristande transparens – vilket leder till att det blir svårt att förstå hur de fattar beslut och att hålla någon ansvarig. Detta gör det även svårare att identifiera och hantera problem och fel i systemen.
  3. Missbruk och maktövergrepp. Till exempel kan myndigheter frestas att fokusera på grupper eller individer baserat på deras politiska uppfattning eller andra särskiljande drag.
  4. Förlorat privatliv, då AI stödd massövervakning kan analysera och tolka data på ett mer avancerat sätt än vad människor förmår. Detta kan leda till profilering och spårning av folks aktiviteter på ett aldrig tidigare skådat sätt.
  5. Lagliga och etiska problem – till exempel vad gäller balansen mellan säkerhet och privatliv.

• Intressant. Låt oss nu fråga varför människor inte tycks intressera sig för eller oroas över massövervakningen.

  1. Bristande medvetenhet om vad som sker, vilket i sin tur leder till att folk får svårt att förstå massövervakningens konsekvenser.
  2. Bristande förståelse även bland dem som är medvetna om massövervakningen, vilket gör att de inte förstår frågans allvar.
  3. Frikoppling från konsekvenser. Människor som inte känner sig personligt påverkade förstår inte vilken skada som kan uppkomma.
  4. Tro på auktoriteter. Många litar på att myndigheterna kommer att använda systemen på ett ansvarsfullt sätt och ser därför inte riskerna.
  5. Apati. Många bryr sig inte, har andra prioriteringar eller tror att de ändå inte kan göra något åt situationen.

• Hur får man då folk intresserade av kampen mot massövervakningen?

  1. Utbilda allmänheten.
  2. Understryk de negativa personliga konsekvenserna.
  3. Använd exempel och anekdoter.
  4. Betona de kollektiva konsekvenserna som minskat förtroende för myndigheterna, underminerad demokrati och maktmissbruk.
  5. Engagera er i media och använd sociala media.

• Finns det då några bättre alternativ till massövervakning?

  1. Riktad spaning mot grupper och personer som är misstänkta för brottslig verksamhet istället för mot hela befolkningen.
  2. Underrättelse-styrd spaning som inkluderar såväl traditionellt polisarbete som moderna metoder (som data-analys) – syftande till att förhindra brott innan de begås.
  3. Stärkt lagskydd för privatliv, ökad transparens och ansvarsutkrävande, främjande av kryptering och annan teknik som stärker rätten till privatliv (och privat korrespondens).

Visst, som man frågar får man svar. Men det är ändå rätt imponerande. Om inte annat som sökmotor för att samla information och argument om ett visst ämne. Med reservation för vilken information den tränats på, hur det skett och vem som styrt processen.

Det kan bli intressant om vi så småningom får AI-sytem baserad på större informationsmängder, kanske rent av hela internet. Tro inte annat än att Google jobbar på den saken.

Vad gäller poesi finns dock en del övrigt att önska vad gäller litterär verkshöjd – även om det inte går att invända mot innehållet i sak.

• ”Write an original poem about privacy.”

Privacy, a right
So often taken for granted
But oh so vital

In this age of technology
Where screens and cameras reign supreme
Privacy is threatened

But without it, we lose
A piece of ourselves, a sanctuary
In which to be alone

So let us fight for it
This right to be unseen, unknown
Privacy must be protected

Bryr sig politiker om mänskliga rättigheter?

av

Under de 15 år som jag sysslat med internet- och övervakningsfrågor har jag gång på gång stött på påståendet att man måste ”balansera” mänskliga rättigheter mot ditt eller datt.

Varje sådan kompromiss leder med nödvändighet till att våra fri- och rättigheter gröps ur och försvagas.

Det stämmer visserligen att de mänskliga rättigheterna inte är absoluta. Det finns undantag, till exempel för att bekämpa brott. Det vill säga när någon kränkt någon annans säkerhet eller egendom. Eller när nationell säkerhet och allmän ordning står på spel. Så det finns redan gott om undantag.

Ändå fortsätter politikens krypskytte mot de grundläggande rättigheterna som sådana och dess underliggande värden.

Ibland har politiken fått backa. Som när EU 2009 var på väg att stänga av fildelare från internet. Det stoppades med hänvisning till en av rättsstatens grundläggande principer: Inget straff utan föregående rättslig prövning.

Just nu står striden kring frågan om vår e-post och alla våra elektroniska meddelanden skall av-krypteras, öppnas och dess innehåll granskas (av maskiner som sänder misstänkta kommunikationer vidare till en ny institution, kopplad till Europol).

Vilket – som vi regelbundet påpekar – bryter vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Och mänskliga rättigheter offline skall gälla även online.

Undantaget för att bekämpa brott är inte tillämpligt eftersom det i så fall måste handla om ett specifikt brott, en konkret misstanke, en misstänkt eller liknande. Man får inte övervaka alla hela tiden. Det har EU-domstolen redan slagit fast vad gäller datalagringen.

Men politikerna bryr sig inte. Till exempel kommer den senaste svenska lagen om datalagring inte runt EU-domstolens principiella invändning. Enda skälet till att den fortfarande finns på plats är att den inte prövats i unionens domstol.

Som vi också brukar påpeka är våra mänskliga rättigheter individens yttersta skydd mot övergrepp från staten. Och staten styrs av politikerna. Det vill säga samma människor som steg för steg urholkar nämnda mänskliga rättigheter. Detta är ett principiellt problem.

Skälet till att de mänskliga rättigheterna är konventionsskyddade är att de inte skall kunna kringgås eller ändras.

EU-kommissionen förväntas vara fördragens väktare. I dessa fördrag ingår EU:s rättighetsstadga. Ändå är det ofta kommissionen som föreslår inskränkningar av våra rättigheter. Sedan blir dessa förslag som regel värre under behandlingen i ministerrådet och Europaparlamentet.

I Sverige ligger ansvaret hos regering och riksdag. Dessa institutioner tävlar snarast om att hitta på nya inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. Detta trots att de konventioner som våra rättigheter vilar på har samma ställning som våra grundlagar.

Enkelt uttryckt struntar politiker – på alla nivåer – ofta i de mänskliga rättigheterna.

Situationen blir ännu värre då dessa frågor är i medieskugga, aldrig diskuteras i valrörelser och därför aldrig heller backas upp med något demokratiskt mandat. Utvecklingen är att allt fler av våra mänskliga rättigheter gröps ur, utan att folket får en chans att påverka situationen.

De flesta vet inte ens vad som sker. De flesta bryr sig inte. Och skulle någon ändå vara intresserad är EU:s politiska beslutsprocess inte i närheten av så transparent som man skulle önska. Svensken i allmänhet är totalt ovetande om de förslag som formas i Bryssel.

Det bristande intresset från media gör dessutom att inget ansvarsutkrävande sker – trots att i princip alla övervakningslagar med tiden drabbas av ändamålsglidning. Detta borde vara öppet mål för vilken journalist som helst.

Allt politiken lovade under FRA-striden har den frångått och verksamheten är idag mer omfattande än vi kritiker varnade för. Datalagringen skulle bara användas för att bekämpa synnerligen allvarliga brott, men kom att brukas för allt från att jaga fildelare till att låta skattemyndigheten snoka i folks privatliv. Vi har fått uppladdningsfilter som leder till automatiserad censur och vars användningsområde ständigt växer. Och nu vill man alltså granska innehållet i alla människors alla elektroniska kommunikationer.

Om inget ändras kommer det att bli som vanligt: Ingen reagerar förrän vi ställs inför fullbordat faktum. Och då är det redan för sent.

När verktygen väl finns på plats – då har vi inga garantier för att dessa kommer att användas återhållsamt och på ett omdömesgillt sätt. Alla övervakningslagar drabbas om inte annat av ändamålsglidning.

Ursäkta om jag tjatar, men detta är viktigt.

Är vi verkligen villiga att ge upp våra grundläggande mänskliga rättigheter?

av

Det finns en inkonsekvens i att många med rätta kritiserar Big Datas insamling av personuppgifter – men samtidigt är ointresserade när staten inskränker vår rätt till privatliv.

Många är – med rätta – skeptiska till hur Big Data samlar in och använder våra personuppgifter. Frågan är populär i media och i samhällsdebatten. Gott så.

Samtidigt föreligger ett närmast komplett ointresse för hur staten övervakar oss, samlar in information och hur den används. Vilket är allvarligt, då statligt missbruk av övervaknings- och kontrollapparaten kan få förödande konsekvenser.

Det verkar som att man försöker säga till buset att vi ser er, så det är ingen idé att ni gör något dumt. Vilket dock inte tycks avskräcka varesig organiserad brottslighet eller skjutande gäng.

Samtidigt kan vetskapen om att man ständigt är övervakad ändra eller minska interaktionen mellan helt vanliga, hederliga människor. Vet man att varje ord man skriver kommer att granskas, då tänker man sig för – även om man inte har något att dölja.

Sådant skapar ett otrevligt samhälle, där man hela tiden har en känsla av att någon kikar över ens axel. Och vem vet hur helt triviala kommunikationer kan misstolkas av de maskiner som söker mönster och vissa typer av innehåll.

»If you give me six lines written by the hand of the most honest of men, I will find something in them which will hang him.« – Cardinal Richelieu

Det är ingen framtidsdystopi. Förslaget kommer fån EU-kommissionen och kallas allmänt för #ChatControl. Det går ut på att innehållet i e-post och alla elektroniska meddelanden skall genomsökas – av maskiner – i jakt på visst olagligt innehåll.

Syftet sägs vara att bekämpa sexuellt utnyttjande av barn. Men detta syfte kan naturligtvis lätt utökas, som det brukar bli med övervakningslagar.

Förslaget strider mot vad de konventionsskyddade mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv och privat korrespondens. Dessa mänskliga rättigheter är ytterst individens skydd mot övergrepp från staten.

Man bör vara uppmärksam när statens ledare (politikerna) vill inskränka de rättigheter som skyddar oss mot dem. Och det är inte som om de tänkt fråga folket om saken.

Vi har inte en aning om vilka morgondagens ledare är. Men man kan anta att de inte alltid kommer att vara kloka, demokratiskt sinnade och godhjärtade. Vill vi ge dem massövervakningens verktyg? Och det behöver inte handla om ont uppsåt – det räcker med inkompetens, missriktad välvilja eller överdrivet nit för att missbruka dem.

Besluten om att inskränka våra fri- och rättigheter fattas formellt sett i god demokratisk ordning. Därmed anses de få legitimitet trots att de gröper ur rättigheter som det tagit oss tusentals år att uppnå.

Nu är såväl Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna som EU:s rättighetsstadga att betrakta som grundlagar. De skall inte kunna ändras bara för att någon vill det eller för att det blir enklast så.

Även om den ibland tycks vackla något står EU-domstolen på fri- och rättigheternas sida, i vart fall vad gäller rätten till privatliv. Förhoppningen är att domstolen – om ingen annan – kommer att stoppa ChatControl.

Från politiken kommer en ständig ström av nya, problematiska förslag. Snart kan det till exempel bli dags för ett omarbetat datalagringsdirektiv. Steg för steg inskränks vår rätt till privatliv och privat korrespondens.

Tänk om folk kunde engagera sig lika mycket i detta som i att sociala media mjölkar våra persondata för att kunna sälja oss saker.

Det demokratiska västerländska samhället är resultatet av en lång process av trial and error. Till slut kom man fram till en modell som minimerar risken för att bli utsatt för våld, som någorlunda respekterar individens frihet och som skyddar henne från godtycklig maktutövning.

Våra fri- och rättigheter är resultatet av denna process. De är formeln för civiliserad och fredlig samexistens. Därför är de värda att försvaras, när de hotas.

Håller nätaktivismen på att tappa greppet?

av

Ett skäl till att vi som vill ha ett fritt och öppet internet allt oftare förlorar striden kan bero på att många av oss har tappat fokus och ägnar sig åt annat än kärnuppdraget.

Varje dag går vi igenom ett omfattande internationellt flöde för att vaska fram information som är av betydelse för oss nätanvändare och våra rättigheter. I detta flöde kan man märka en oroväckande trend.

Det är förvisso många organisationer som gör ett utmärkt jobb och som har resurser att gå på djupet med olika lagförslag, inte minst sådant som kommer från EU. Men det finns ett problem.

Allt fler organisationer och nätverk på vårt område lägger allt mer tid och resurser på annat. Det kan handla om till exempel identitetspolitik, kolonialism, klimat, åsikter om ekonomiska system och flyktingfrågor.

Naturligtvis får alla driva de frågor de själva vill. Intentionen är säkert god. Men problemet är att många ofta glider allt längre från sitt kärnuppdrag – ett fritt och öppet internet.

Dels innebär detta att det opinionsbildande arbetet ”späds ut” genom att energi satsas på annat. Dels innebär det att andra, som inte delar dessa organisationers vurm för vad som är politiskt trendigt tappar intresset.

Förr, när vi sysslade med saker som EU:s telekompaket och att stoppa ACTA-avtalet fanns en bred politisk uppslutning, från höger till vänster. Vilket gav opinionsbildningen i nätfrågorna stor bredd och kraft.

På den tiden vann vi ofta striden. Men sedan har det gått utför. På senare år har vi förlorat viktiga strider som EU:s upphovsrättsdirektiv (uppladdningsfilter och länkskatt).

Vad gäller upphovsrättsdirektivet förlorade vi dessutom med minsta möjliga marginal. (En handfull felröster i Europaparlamentet avgjorde frågan.) Man kan kanske bara spekulera, men det är troligt att det hade räckt med att mobilisera och fokusera lite, lite till för att frågan skulle fått en annan utgång.

Saker och ting är som de är. Många dras med i den politiska polariseringen och breddar sitt program. Men det får konsekvenser. Jag saknar den tid när nätaktivismen sträckte sig över hela det politiska spektrat – vilket satte press på politiska beslutsfattare i alla partier.

För oss på 5 juli-stiftelsen är vårt mandat tydligt. Vi står på nätanvändarnas sida – genom att försvara de grundläggande mänskliga rättigheterna online. Speciellt vad gäller yttrandefrihet och rätten till privatliv. Och vi kämpar för att rättsstatens principer även skall gälla i nätfrågorna.

Less is more.

Grundlagsändringen visar hur media sviker sitt demokratiska uppdrag

av

Svenska media är vanligtvis ointresserade av inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter. Och när sådant drabbar dem själva, då reagerar de ändå inte förrän det är för sent.

När vi redan står inför fullbordat faktum reagerar svenska media mot den inskränkning av tryckfriheten som idag beslutas av riksdagen.

Förslaget är inte nytt. Det har funnits gott om tid att reagera. Eftersom det handlar om en grundlagsändring har samma beslut redan fattats en gång, före riksdagsvalet – men ingen brydde sig.

Att någon reagerar över huvud taget beror på att frågan denna gång delvis handlar om media. Hade det ”bara” varit ännu en inskränkning av vanligt folks fri- och rättigheter – då hade frågan sannolikt förbigåtts med tystnad. Som det brukar vara.

Detta är inte första gången politiken inskränker eller kompromissar med våra fri- och rättigheter. Vanligtvis sker detta utan att media bryr sig det minsta. Det gäller inte minst när besluten har sitt ursprung i EU.

Ständigt ”kompromissar” eller ”balanserar” politiken det ena eller andra mot våra grundläggande fri- och rättigheter. Detta trots att de senare skall vara orubbliga, då de utgör individens yttersta skydd mot staten.

Antingen respekterar man dem eller så gör man det inte. Särskilt illa är det när just de politiker som dessa fri- och rättigheter är tänkta att skydda oss emot inskränker dem.

Gång på gång kommer nya lagar som begränsar informationens frihet från EU. Men ingen tycks läsa pappren. Vilket i och för sig inte är så konstigt – då EU:s beslutsprocess är snårig och dokumenten kan vara väldigt långa, pladdriga och svåra att tränga igenom.

Man kan lätt få intrycket att väldigt få läser de dokument man beslutar om. Sedan står vi där, inför fullbordat faktum.

Detta är ett underbetyg för de medieföretag som nu upprörs över den nya lagen om utlandsspionage. De förmår inte ens uppmärksamma sådant som drabbar dem själva i tid. Och sådant som bara drabbar vanligt folk – det väljer media som regel bort helt. Vilket är att svika det demokratiska uppdrag som ligger hos tredje statsmakten.

Se bara den totala bristen på intresse från svensk medias sida när det gäller EU-kommissionens förslag om att granska innehållet i vår e-post och alla våra elektroniska meddelanden (#ChatControl / CSAR).

Det förslaget kommer att avskaffa den digitala brevhemligheten. Detta trots att rätten till privatliv och privat korrespondens är en konventionsskyddad mänsklig rättighet.

Men bryr sig svenska media? Svaret är uppenbarligen nej.

Läs mer om #ChatControl:
• Chat Control: The EU’s CSEM scanner proposal »
• Nu börjar slaget om #ChatControl (med länksamling) »