Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

EU AI Act – politiken tar makten över AI

av

Biometrisk massövervakning och teknikflykt till andra delar av världen kan bli konsekvensen av EU:s nya AI Act.

I veckan klubbade Europaparlamentet EU:s nya AI Act. Den innebär i korthet:

  • Ett förbud mot AI-applikationer som hotar medborgarnas rättigheter eller kränker deras integritet, till exempel social scoring.
  • Extra höga krav på AI-system som anses medföra en hög risk.
  • Transparenskrav för General-purpose AI (t.ex. hur man tränar AI-modeller).
  • Undantag från reglerna för ordningsmakten.

Den sista punkten är extra intressant. Ur parlamentets pressmeddelande:

»The use of biometric identification systems (RBI) by law enforcement is prohibited in principle, except in exhaustively listed and narrowly defined situations. “Real-time” RBI can only be deployed if strict safeguards are met, e.g. its use is limited in time and geographic scope and subject to specific prior judicial or administrative authorisation. Such uses may include, for example, a targeted search of a missing person or preventing a terrorist attack. Using such systems post-facto (“post-remote RBI”) is considered a high-risk use case, requiring judicial authorisation being linked to a criminal offence.«

Från början sa Europaparlamentet helt nej till biometrisk massövervakning, men gav med sig i trilogförhandlingarna med ministerrådet och kommissionen.

Ett uppenbart problem är att när ordningsmakten väl får tillgång till verktyget, då kan regelverket lätt ändras. Övervakningslagar utökas i princip alltid till syfte och metod.

På ett mer filosofiskt plan kan noteras att till exempel kameraövervakning med automatiserad ansiktsigenkänning är en form av massövervakning. Detta då sådan innebär att alla som befinner sig inom det övervakade området kommer att få sina anletsdrag kontrollerade och i förekommande fall registrerade.

Erfarenheter från andra länder visar att det inte är ovanligt att sådana system felaktigt pekar ut helt oskyldiga. Speciellt svårt tycks systemen ha för personer med mörk hudfärg.

För övrigt är kontroversiell användning av AI i polisiär verksamhet inte begränsad till biometrisk identifiering. Till exempel kan myndigheters AI-stödda data mining slå helt fel.

Ett annat problem med EU:s nya AI Act är att den tillför ett betungande regelverk, byråkrati och till och med en helt ny myndighet för AI-branschen.

Visserligen säger förordningen att man vill underlätta för små och medelstora företag, start-ups med flera. Man säger till och med att EU skall bli ledande på AI-området. Men av erfarenhet vet vi att sådana löften med tiden brukar visa sig vara tomma.

Sett i detta perspektiv riskerar denna förordning att bli ytterligare en börda för innovativa företag – som då hellre lägger sin verksamhet i andra delar av världen.

Och med tanke på att internet är gränslöst kommer många av dessa utflyttade tjänster ändå att användas av oss européer – även om tekniken, jobben och pengarna hamnar på andra ställen. Detta på samma sätt som till exempel GDPR och DSA/DMA gör det enklare att driva IT-verksamhet på annat håll.

Övervakningsstatens röda linje

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna innebär det inte att den är oproblematisk, lämplig eller ens ändamålsenlig.

Vill man nå resultat i den politiska debatten bör man sortera sina åsikter och krav för att identifiera en kärna som ens motpart inte kan komma runt. Den sokratiska metoden.

Det kan till exempel handla om grundläggande mänskliga rättigheter i debatten om övervakningsstaten.

Dessa är en röd linje som politikerna offentligt bekänner sig till – och som de har har svårt att gå över utan att förlora ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. Vilket irriterar dem.

Låt oss dela in övervakningsfrågorna i tre huvudgrupper.

i) I stort sett acceptabel övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott.

ii) Övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott där övervakningsverktygen skapar oförutsedda, oönskade och olämpliga konsekvenser för medborgare och samhälle.

iii) Icke acceptabel övervakning som strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel urskiljningslös massövervakning

De flesta övervakningsverktyg hamnar i den andra gruppen. Det gäller till exempel hemlig dataavläsning – där oskyldiga i den övervakades omgivning kan komma att drabbas och där själva verktyget förutsätter försvagad IT-säkerhet vilket gör oss alla mindre säkra online.

Här kan man väga fördelar mot nackdelar. Tyvärr tenderar politiken att bara se ena sidan, vilket kan ha sin förklaring i populism, i en låst agenda eller i okunskap.

Därför är det en central uppgift att granska alla sådana förslag, peka på dess brister och klargöra dess konsekvenser.

Så till den röda linjen, de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilka inte alltid är kristallklara när man väger in dess undantag. Låt oss se till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

ARTIKEL 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1) Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2) Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Som synes är undantagen omfattande och i delar tveksamma. Men det finns ändå vissa gränser.

Bara för att rätten till privatliv får kringgås för att bekämpa brott innebär det inte att det är en brasklapp som tillåter vad som helst. Punkt ett är fortfarande huvudregeln.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner) var det centrala argumentet att undantaget kräver att det finns ett konkret brott, en misstänkt eller ett hot. Vilket inte förelåg.

Det är alltså inte OK att övervaka alla hela tiden och motivera detta med att uppgifterna kan vara bra att ha för eventuellt framtida bruk.

Enligt domstolen kan övervakning av alla hela tiden endast accepteras under en begränsad tid vid ett samhälleligt nödläge som till exempel krig. (Vilket dock är en princip som flera av EU:s medlemsstater försöker tänja bortom rimlig tolkning, för att motivera övervakning i största allmänhet.)

EU-kommissionens förslag om Chat Control 2 syftade till att göra granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden obligatorisk.

Där passerades den röda linjen. Då ägnar man sig åt massövervakning utan misstanke om brott.

Intressant nog noterade EU-kommissionen själv i sitt förslag (sid 13) att detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men den såg tydligen inget problem med detta.

Vilket däremot Europaparlamentet gjorde – och satte i praktiken stopp för CC2. (Vi vet dock att någon form av Chat Control 3 kommer att läggas fram efter EU-valet, även om dess innehåll än så länge är en öppen fråga.)

Ibland rör sig politiken farligt nära den röda linjen utan att formellt sett gå över den. Ny svensk lagstiftning om övervakning utan konkret misstanke om brott är ett exempel.

Nyckelordet är konkret. Med den formuleringen hamnar man möjligen inom något slags vedertagen tolkning av undantaget för förebyggande av brott. Men det är på håret.

Och det strider fortfarande mot såväl rättstraditioner som det allmänna rättsmedvetandet att övervaka människor som de facto inte är misstänkta för något brottsligt.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

i) I viss mån får man acceptera att verkligheten och samhällsklimatet har förändrats och att övervakning för att utreda och förhindra brott är nödvändig. Inom förutbestämda ramar och med tydliga regler som gäller lika för alla.

ii) Men man kan inte svälja vad som helst. Många förslag om övervakning är ogenomtänkta och i vissa fall med farliga och oönskade konsekvenser.

Även förslag som formellt sett inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna kan vara skadliga för enskilda och för vårt samhälle. Man skall dessutom vara medveten om att politikens intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas.

Brister och risker måste lyftas, belysas och i möjligaste mån bör politikerna avkrävas svar. Det är ett demokratiskt hygienkrav.

Tyvärr är de annars så pratglada politikerna inte pigga på att delta i en sådan diskussion. Man skulle nästan kunna misstänka att de är medvetna om att de gör något dumt.

iii) Den röda linjen går där man formellt kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Då måste motståndet lyftas till en ny nivå. Då handlar det om vårt demokratiska samhälle och själva formeln för fredlig, civiliserad mänsklig samexistens.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från överheten. Om nämnda överhet – det vill säga politikerna – försöker upphäva eller kringgå detta skydd, då är det skarpt läge. Då åker handskarna av.

Justitieminister Strömmer uttryckte nyligen viss irritation över att grundläggande mänskliga rättigheter används som ”något slags trollspö” i övervakningsdebatten.

Jag kan till viss del instämma i Gunnar Strömmers åsikt om att debatten om övervakning och rättsstat ibland blir slapp. Detta är komplex materia som ofta förenklas eller vulgariseras till en punkt där saklig diskussion blir omöjlig.

Men om man de facto går utöver alla formella undantag för skyddet av våra fri- och rättigheter (se ECHR ovan) – då skall de mänskliga rättigheterna vara ett ”trollspö”.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av idéutveckling, frihetskamp och samhälleligt framåtskridande. De är vad som skiljer oss från autokratier och teokratier. Offrar vi dem har vi förlorat.

Det finns skäl att tro att Gunnar Strömmer är högst medveten om allt detta. Och jag skall erkänna att jag hellre ser honom än någon annan som justitieminister när Tidö-avtalet nu ändå skall göras till lag – även om jag i många fall är oenig med honom i sak.

Någonstans hyser jag en enfaldig förhoppning om att han håller sig på rätt sida den röda linjen. Men just nu är han farligt nära.

Låt säga att vi har en skala där noll är ingen övervakning alls och 100 är total övervakning av alla, överallt, hela tiden. Att vi rör oss uppåt på skalan är uppenbart. Men hur mycket är lämpligt? Vid vilken punkt blir det farligt? Kan vi i vart fall diskutera saken?

Jag återvänder till hösten 2009 i Europaparlamentet: Sverige var ordförandeland i EU och dåvarande justitieminister Beatrice Ask deltog i en utfrågning i utskottet för för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE.

Den holländska liberalen Sophie in ’t Veld ställde en intressant fråga till Ask. Hon undrade om man inte i vart fall kunde stanna upp ett ögonblick för att skaffa sig en överblick över all övervakning – och utvärdera om den fyller sitt syfte samt vilka risker och problem den kan medföra.

Asks svar var att sådant hinner vi inte med.

På något sätt känns det som debatten inte kommit längre än så trots att det är 15 år sedan. Samtidigt fortsätter övervakningsstaten att svälla.

Vilket är ett problem.

Skurkstater i FN vill ta kontroll över internet

av

Ryssland, Kina och Iran vill göra FN:s Cybercrime Treaty till ett verktyg för kontroll och förtryck. Nästa vecka kan allt avgöras.

29 januari till 9 februari genomförs slutförhandlingar om FN:s Cybercrime Treaty. Den text som ligger på bordet är problematisk.

Får länder som Ryssland, Kina, Iran och Pakistan som de vill öppnas dörren för censur och övervakning på ett sätt som står i konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter. Några exempel:

  • Man är inte ens överens om vad »cyberbrottslighet« egentligen är. Vilket skapar utrymme för godtycke.
  • Vad vi i de demokratiska rättsstaterna betraktar som helt lagliga yttranden online kan komma att kriminaliseras.
  • Verksamhet som bedrivs av cybersäkerhetsexperter, visselblåsare, aktivister och journalister kan komma att kriminaliseras.
  • Säker elektronisk kommunikation kommer att undermineras.
  • IT-tekniker kan tvingas kringgå dagens verktyg för säkerhet online.
  • Data och information kan komma att delas och hämtas över gränserna på ett sätt som går bortom vad som kan anses vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt. Detta utan rimligt dataskydd och utan hänsyn till rättsstatens grundläggande principer.

Den sista punkten innebär att internetoperatörer och nätplattformar kan tvingas lämna ut information om sina användare och deras aktiviteter till skurkstater.

I sammanhanget skall man komma ihåg att många länder anser saker vara olagliga som är helt lagliga och självklara i en demokratisk rättsstat och i ett öppet samhälle.

Enkelt uttryckt är den aktuella texten skräddarsydd för auktoritära och totalitära stater som vill övervaka folket, kontrollera oliktänkande och hindra fri information.

Texten är inte förenlig med svensk eller EU:s lagstiftning. Och om man skall vara petig, inte heller med FN:s egen stadga om de mänskliga rättigheterna.

Dessutom finns redan nödvändiga konventioner på området, som Budapest-konventionen. Dock anser bland andra Ryssland att dessa inte går långt nog.

Så väl IT-industrin som ett hundratal organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och nätets frihet protesterar högljutt. Trots detta har fördraget svällt vad gäller såväl syfte som form.

EFF:s Policy Director for Global Privacy Katitza Rodriguez säger:

»The proposed treaty needs more than just minor adjustments; it requires a more focused, narrowly defined approach to tackle cybercrime. This change is essential to prevent the treaty from becoming a global surveillance pact rather than a tool for effectively combating core cybercrimes. With its wide-reaching scope and invasive surveillance powers, the current version raises serious concerns about cross-border repression and potential police overreach. Above all, human rights must be the treaty’s cornerstone, not an afterthought. If states can’t unite on these key points, they must outright reject the treaty.«

Vad gäller FN:s medlemsstater har motståndet varit trögt i starten – men verkar nu i sista stund ta fart. Bland andra USA, EU, Kanada, Nya Zeeland och ett antal latinamerikanska länder motsätter sig förslaget som det ligger i sin senaste version.

I sammanhanget är det värt att påminna om FN:s egen 5 juli-resolution som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online.

• EFF and More Than 100+ NGOS Set Non-Negotiable Redlines Ahead of UN Cybercrime Treaty Negotiations »

• Joint Statement on the Proposed Cybercrime Treaty Ahead of the Concluding Session »

• On eve of final negotiations, US says consensus growing around ‘narrow’ UN cybercrime treaty »

• Latest UN Cybercrime Treaty draft a ‘significant step in the wrong direction,’ experts warn »

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.

Musk, X, EU, DSA och yttrandefriheten

av

Konflikten mellan Elon Musk och EU handlar ytterst om yttrandefrihet och respekt för de mänskliga rättigheterna.

Som ett första test av EU:s nya Digital Services Act (DSA) ger sig EU-kommissionen nu efter X, Elon Musks sociala medieplattform tidigare känd som Twitter.

DSA är politikens försök att ta makten över det offentliga samtalet på internet.

För stora sociala media kräver DSA en armé av compliance officers och jurister för all den byråkrati som föreskrivs.

DSA införs stegvis och omfattar även statligt godkända nätcensorer – Trusted Flaggers / betrodda anmälare – som skall få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Detta är en funktion som den svenska regeringen planerar att lägga under Post- & Telestyrelsen, PTS.

Man kan diskutera detaljerna i EU-kommissionens X-files. Vad är bäst – censur eller community notes? Skall videos från Hamas vidriga massaker den 7 oktober få visas? Var det klokt att ändra den blå dekalen från att betyda verifierad användare till betalande dito?

För att ta ett exempel kan jag tycka att community notes är bättre än censur.

Community notes ger bakgrund, sammanhang och exponerar lögner, desinformation och missförstånd – vilket har ett värde i sig. De ger en kontext till märkliga påståenden istället för att bara ta bort dem. De är självsanering genom crowdsourcing.

Men i grunden känns EU-kommissionens utredning som ett angrepp mot Elon Musk.

För att han säger saker som vissa ogillar; för att han i det närmaste är yttrandefrihets-fundamentalist; för att han hamnat på kant med det amerikanska politiska etablissemanget och för att X är en plattform där vanliga människor kan lägga sig i, ifrågasätta och utmana makten.

Samt för att EU vill markera vem som bestämmer. (Vilket tydligt framgår av den franske EU-kommissionären Thierry Bretons offensiva tweets. Hans nästa måltavla tycks vara Pornhub.)

Naturligtvis kan visst innehåll vara problematiskt. Ibland har Musk fel. (Hans uttalanden om Ukraina irriterar mig svårt.) Och det finns gott om skitskallar på nätet som inte kan uttrycka sig eller bete sig som folk, precis som i verkligheten i övrigt.

I konflikten mellan Musk och EU möts två olika kulturer. Dels den amerikanska där vem som helst får säga nästan vad som helst. Dels den europeiska – i vilken politik och förvaltning ängsligt vill sätta gränser för vad som får uttryckas.

Problemet med det senare är att alla politiker och tjänstemän – uttalat eller undermedvetet – har en agenda och personliga referensramar. Något opartiskt och ofelbart orakel existerar inte. Den som vill inskränka det fria ordet har som regel sina – inte nödvändigtvis ädla – skäl.

Det är inte alltid uppenbart vad som är rätt eller fel. Vissa saker som absolut inte fick sägas på sociala media i går är tillåtet och allmänt godtaget idag.

Att censurera sociala media strider delvis mot principen att yttranden inte får hindras i förväg. (Även om ett inlägg initialt publicerats hindrar censuren spridning.)

Istället bör eventuellt olagliga yttranden prövas rättsligt i efterhand. (Och i samband med detta kan eventuell radering av innehåll ske efter beslut i domstol.)

Detta gäller när staten lägger sig i, vilket den nu uppenbarligen gör. (Användarvillkor är däremot ett avtal mellan två parter, vilket är en annan sak.)

I den svenska yttrandefrihetsgrundlagen (1 kap, §11) finns just ett sådant förbud mot förhandscensur.

Här står grundläggande rättigheter på spel. Artikel 10 i Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna slår fast följande huvudprincip:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

EU-stadgan om de mänskliga rättigheterna säger exakt samma sak och är en del av EU:s fördrag. I sammanhanget är det värt att notera att EU-kommissionen förutsätts vara »fördragens väktare«.

Här kan det även vara på sin plats att påminna om FN:s »5 juli-resolution« som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online. (A/HRC/RES/20/8 som tillkom på initiativ av Sverige och USA.)

När DSA utarbetades varnade både tjänstemän och civilsamhälle för att delar av förordningen står i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Detta avvisades av den dåvarande svenska, socialdemokratiska regeringen – och ignorerades av de svenska ledamöter av Europaparlamentet som var centrala i beslutsprocessen.

Nu börjar vi se konsekvenserna.

Naturligtvis ogillar politikerna sociala media. De är en möjlighet för medborgarna att käfta emot, ifrågasätta och lägga sig i. Detta stör och tvingar makthavarna att försvara sin ståndpunkt. Det minskar deras makt.

Man kan undra vad EU tänker göra om Musk inte lyder och kanske inte heller betalar de böter Bryssel då kommer att ålägga X (6% av företagets omsättning)? Blockera X? En europeisk digital järnridå, som The Great Firewall of China?

Har man verkligen tänkt igenom det här?

Mer troligt är att X lämnar den europeiska marknaden.

Vilket i så fall innebär att den enda breda arena för samhällsdebatt där alla kan medverka på lika villkor stängs. På grund av politiskt tryck. Bad optics. (Och ändå möjligt att kringgå med VPN.)

Det är lite av ett Gutenberg moment över det hela. Tumultet när allmänheten fick tillgång till information som tidigare var förbehållen ett fåtal. Revolutionen i att kunna göra sin röst hörd och dela information med många.

Sedan får vi nog leva med att alla inte tycker likadant.

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

• EU-kommissionen: Commission opens formal proceedings against X under the Digital Services Act »
• Commission investigating X for alleged violations of EU content moderation rules »
• EU targets Musk’s X in first illegal content probe »
• X vs. EU: Elon Musk hit with probe over spread of toxic content »
• EU Bureaucrats Formally Investigate X Over Lack of “Disinformation” Censorship »

Going dark – EU:s krig mot krypterad kommunikation

av

Den svenska regeringen öppnade Pandoras ask. Nu planerar EU kriget mot kryptering och ny datalagring i en hemlig grupp bakom stängda dörrar.

För snart ett år sedan höll EU:s justitie- och inrikesministrar ett informellt möte i det då nytillträdda ordförandelandet Sverige. Efter lunch torsdagen den 26 januari var det dags att ge sig i kast med den svenska regeringens arbetsdokument »Going dark«.

Inledningen beskriver allehanda brottslig verksamhet som är kopplad till nätet och vilka problem detta medför för de rättsvårdande myndigheterna. Speciellt då krypterad kommunikation. Fast med betydande demokratiska brasklappar:

»In the view of the Presidency, it is therefore time to discuss ways and means to uphold the rule of law in the digital era, while preserving security, protecting privacy and fundamental rights, and also increasing European competitiveness. Effective law enforcement, acting in full compliance with democratic values, is a prerequisite for protecting the fundamental rights of our citizens, including the right to the protection of personal data, respect for private and family life, and freedom of expression.


In light of this, the Presidency wishes to initiate a holistic discussion, rooted in fundamental rights and also legal and technical realities, on access to data for law enforcement and judicial purposes. This discussion should seek to reconcile the protection of the right to a private life and personal data with the need for secure online environments and digital services to ensure the protection of victims of crime and keep our citizens and societies safe.«

Vilket faktiskt låter relativt balanserat. Problemet är att när man väl öppnat lådan kommer även de mindre balanserade, de dåliga och de direkt farliga förslagen. Så är det i princip alltid i EU – hur vackert man än uttrycker sig i ruta ett. The cat is out of the bag.

Dokumentet fortsätter att problematisera kring frågan med krypterad kommunikation och uppmanar till diskussion med alla inblandade intressenter. Allt är mycket allmänt hållet.

Det hela landade i att man skulle tillsätta en »High-Level Expert Group«. Därmed hamnade det hela under EU-kommissionen och inrikeskommissionär Ylva Johansson.

Gruppens syfte är att formulera en »strategisk vision för framtiden« och att föreslå hur man kan utöka och förbättra myndigheternas tillgång till data. (I sammanhanget kan nämnas att Europol nyligen fick rätt att bereda sig tillgång till data hos privata aktörer.)

Snabbt ändrades namnet från »High-Level Expert Group« till »High-Level Group«. För expertgrupper gäller nämligen högre krav på öppenhet och allsidighet, vilket man kanske tyckte var olämpligt i detta fall.

Under det svenska ordförandeskapets sista dagar, i juni 2023 höll denna grupp sitt första möte. Någon diskussion med alla inblandade intressenter var det inte längre fråga om. Men den kallar sig fortfarande en »collaborative and inclusive platform« på sin hemsida.

Enligt regelverket kan gruppen bjuda in representanter från en privata sektorn, akademien, NGOer, advokater och dataskyddsexperter vid enstaka tillfällen. Inga sådana finns dock representerade i gruppen.

Efter att detta uppmärksammats har man dock lovat att bjuda in representanter för civilsamhället till ett möte, efter årsskiftet.

Den europeiska dataskyddsmyndigheten EDPS och en representant för Europaparlamentets människorättsutkott LIBE kan – men måste inte – erbjudas observatörsstatus.

Så vilka sitter då i denna högnivågrupp? Svaret är att det får vi inte veta. Det går visserligen att begära ut en deltagarlista – men bara med alla namn maskade.

Här formas framtidens övervakning, bakom stängda dörrar. På sina möten har gruppen bland annat diskuterat client-side-scanning (på din telefon), tillgång till data hos operatörerna, tillgång till data i transit, statstrojaner och hur man skall komma runt EU-domstolens förbud mot generell datalagring.

Detta är inte riktigt den bild den svenska regeringen målade upp i sin skrivelse i januari:

»The Presidency aims to enable and promote such discussions. They should involve all relevant stakeholders, with the objective of identifying and presenting common solutions to better ensure access to data, electronic evidence and information for law enforcement and judicial purposes, while upholding the protection of fundamental rights and the security of electronic communications.«

Man upphör aldrig att förvånas över den svenska naiviteten i EU-sammanhang.

Djuplänkar i texten, huvudlänk här:

• Netzpolitik: Hinter verschlossenen Türen »

Hemlig övervakning leder inte till åtal i sju av tio fall

av

I sju av tio fall har polisens hemliga övervakning av elektronisk kommunikation inte använts för åtal.

I veckan presenterades den årliga redovisningen av användningen av hemliga tvångsmedel, avseende år 2022. Vilket i stort sett förbigåtts med tystnad i media.

Övervakning med hemliga tvångsmedel vid elektronisk kommunikation har använts vid 1.393 tillfällen. Som längst har en person övervakats i 282 dygn. Den genomsnittliga avlyssningstiden per tillstånd var 48 dagar, mediantiden 30 dagar och den kortaste avlyssningstiden en dag.

I 42% av fallen har övervakningen lett till stärkta misstankar mot den misstänkte. I 43% har uppgifterna utgjort underlag i en förhörssituation. I 41% av fallen har den på annat sätt bidragit till att utredningen kunnat föras framåt.

I endast 29% har hemliga tvångsmedel vid elektronisk kommunikation åberopats som bevisning i stämningsansökan. I 31% av fallen där någon har avlyssnats har åtal väckts (vilket även kan ha sin grund i annan bevisning).

Ett annat sätt att uttrycka saken är att nästan 60% av övervakningen inte varit användbar vad gäller misstanke, förhör eller utredning.

Samt att i 71% av fallen har hemlig övervakning av elektronisk kommunikation inte bidragit till stämningsansökan / åtal.

Mycket av övervakningen är alltså resultatlös och det finns skäl att anta att den har drabbat många oskyldiga. Fast det framgår inte av regeringens pressmeddelande. Det får man dyka ner i tabellerna för att upptäcka.

• Regeringen: Redovisning av användningen av hemliga tvångsmedel under 2022 »

Justitieministern balanserar på slak lina

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de mänskliga rättigheterna behöver det inte betyda att den är bra eller lämplig.

Gängen, organiserad brottslighet, terrorhot, det säkerhetspolitiska läget och den tekniska utvecklingen driver på marschen in i övervakningsstaten.

Vi har en regering som gick till val på att återupprätta lag och ordning – och som är beroende av ett parti som gjort hårdare tag till en framgångsrik populistisk poäng.

Det politiska ansvaret vilar ytterst hos justitieminister Gunnar Strömmer (M). Han är i sammanhanget en intressant figur.

2002 var Strömmer med och grundade Centrum för rättvisa, som driver enskilda medborgares sak mot staten utan kostnad.

CFR presenterar sig själva som »en ideell och oberoende aktör med uppdrag att värna enskildas grundläggande fri- och rättigheter«. Bland annat har man tagit sitt motstånd mot FRA-lagen ända till Europadomstolen.

Givet denna bakgrund finns det skäl att anta att justitieminister Strömmer idag är mycket väl medveten om att han balanserar på slak lina. Han menar att samhällsutvecklingen har färgat uppdraget och honom själv och att det som nu sker måste ske – men i en rättssäker ordning.

Strömmer vet alltså vad han gör när han i generella termer beskär den demokratiska rättsstatens värden. Vilket känns obehagligt. Frågan är var hans röda linjer går.

Låt oss som exempel titta på den nya lag som ger polisen rätt att övervaka människor utan konkret misstanke om brott.

Nyckelordet i sammanhanget är »konkret«. Utan det hade lagen varit ett solklart brott mot den grundläggande rätten till privatliv. Det måste alltså fortfarande finnas något skäl att anta att brottslig verksamhet förekommer.

Ser man till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv, så finns det omfattande undantag. Till exempel vad gäller att förebygga brott.

Detta är ett exempel på svensk lagstiftning som antagits med brett stöd i riksdagen, som visserligen strider mot rättsstatens och de mänskliga rättigheternas anda – men som stannar precis innan den formella röda linjen passeras.

Detta till skillnad från EU som emellanåt lägger fram förslag som allmän datalagring eller Chat Control 2 som är så svepande att de tydligt går över gränsen. EU-domstolen har därför slagit fast principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Men att den expanderande svenska övervakningsstaten förmodligen stannar precis innan den går över gränsen till vad som formellt kan accepteras av internationella fördrag och i EU-domstolen innebär inte att den är oproblematisk.

Övervakning av en person utan konkret brottsmisstanke medför att massor av andra, helt oskyldiga människor samtidigt kommer att bli övervakade. Skulle övervakningen dessutom ske med hemlig dataavläsning äventyras hela vår IT-säkerhet. Vilket man inte kan bortse ifrån.

Lägg till det den uppenbara risken för ändamålsglidning samt möjligheten att alla övervakningsverktyg kan missbrukas med ont uppsåt, av överdrivet nit eller av inkompetens.

Att justitieministern vet var de formella gränserna går – och till synes håller sig precis inom dem – är en klen tröst när rättsstatens principer och de grundläggande mänskliga rättigheterna samtidigt försvagas och devalveras i ett vidare perspektiv.

Det är uppenbart att vi ständigt får en allt mer omfattande övervakning av medborgarna. Det torde också vara uppenbart att ett samhälle med total övervakning vore oförenligt med en levande demokrati och odrägligt att leva i. Ändå är det i den riktningen vi rör oss.

Så frågan är hur långt vi är beredda att gå. Som det ser ut just nu är våra beslutsfattare inte villiga att ens diskutera den större frågan. Och innan vi vet ordet av kan det vara för sent.

Utredare föreslår anonyma vittnen

av

Såväl åklagare som åtalade skall ha rätt att åberopa anonyma vittnen vars identitet skall vara skyddad för resten av domstolen, föreslår en ny utredning.

Med hänvisning till den allvarliga brottsligheten har regeringen låtit snabbutreda frågan om anonyma vittnen i brottsmål. Idag har utredaren Fredrik Wersäll överlämnat sin utredning till justitieministern.

Utredningen föreslår att ett system med anonyma vittnen införs den första april 2025.

Justitieminister Gunnar Strömmer säger att regeringen ser positivt på förslaget och att man kan tänka sig att lagen träder ikraft tidigare än vad utredaren anger.

Förslaget får allvarliga konsekvenser vad gäller den demokratiska rättsstatens grundläggande principer. För att kunna försvara sig måste man rimligen veta vem som riktar en anklagelse emot en.

Ett vittne kan drivas av andra motiv än sanningen. Detta måste man kunna bedöma. Vilket inte är möjligt med anonyma vittnen.

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger – i artikel 6 om rätten till en rättvis rättegång – att var och en som står åtalad för en brottslig handling har rätt att undersöka de vittnen som åberopas mot honom.

Vilket knappast kan ske om man inte får veta vem vittnet är.

Utredaren anser dock att hans förslag inte alls strider mot Europakonventionen.

Sedan är förslaget som sådant problematiskt på många sätt. I korthet föreslås följande:

  • Anonyma vittnen skall kunna användas vid misstanke om brott som ger (eller vars sammanlagda straffvärde är) minst två års fängelse.
  • Det skall föreligga en påtaglig risk för vittnet eller vittnets närstående.
  • Såväl åklagare som den misstänkte / åtalade skall kunna begära att ett vittne hörs anonymt.
  • Beslut om att ett vittne skall få vara anonymt skall fattas separat, av domstol. Rättssäkerheten skall då bevakas av ett allmänt ombud.
  • Detta kan gälla vittnesmål under förundersökning och/eller under rättegång.
  • Den rätt som dömer skall inte ha tillgång till det anonyma vittnets identitet. Det vill säga att varesig domare / nämndemän, tilltalad, dennes försvarare, målsägande eller dennes ombud får känna till vittnets identitet. Detta gäller även åklagaren, i de fall det inte är samme åklagare som i prövningen i föregående punkt.
  • Rätten skall inte få efterfråga det anonyma vittnets namn och vittnet skall ha rätt att vägra yttra sig om uppgifter som kan röja identiteten.

Att både åklagare och den misstänkte skall ha rätt att kräva att ett vittne hörs anonymt har förmodligen sin grund i att Europakonventionen föreskriver att båda parter skall ha samma möjligheter att driva sin sak.

Vilket alltså landar i att även en åtalad gängkriminell med stort våldskapital kommer att få rätt att åberopa anonyma vittnen.

Vad kan möjligen bli fel? Detta är myntets andra sida – och beskriver rätt tydligt förslagets grundläggande problem.

Sedan kan man ifrågasätta försvarets och/eller åklagarens möjlighet att korsförhöra ett vittne utan att sådana detaljer röjs som kan avslöja vittnets identitet. Vittnesmål existerar som regel i något slags kontext.

Nu blir det remissrunda. Vilket kan bli ovanligt livat.

Länkar:
• Förslag på system om anonyma vittnen presenteras för regeringen »
• Anonyma vittnen SOU 2023:67 »
• Powerpoints från presskonferensen »
• Presskonferensen på Youtube »