Femte juli

Nätet till folket!

Rättssäkerhet

Rätten till en opartisk och rättvis rättslig prövning samt principen om att människor skall betraktas som oskyldiga till dess motsatsen bevisats är centrala principer för en demokratisk rättsstat. Ändå urholkas dessa ständigt, i namn av än det ena, än det andra. I nätsammanhang kan det ofta handla om principen att ingen skall straffas eller censureras utan förgående rättslig prövning.

Utredning vill begränsa mötes- och yttrandefriheten

av

Justitieminister Strömmer har tagit emot ett utredningsförslag som kan stoppa bland annat koranbränningar. Vilket är en inskränkning av mötes- och yttrandefriheten.

Lagar bör bygga på generella principer. Det vill säga vara allmängiltiga – inte en reaktion på en viss händelse, företeelse eller opinion. Speciallagstiftning som är tänkt att hantera en viss sak kan få oönskade konsekvenser vad gäller en helt annan.

Idag överlämnades en utredning som är en direkt reaktion på koranbränningarna (SOU 2024:52). Den föreslår inskränkningar i mötes- och yttrandefriheten.

Enkelt uttryckt vill man kunna stoppa arrangemang som kan hota rikets säkerhet.

Rikets säkerhet kan betyda lite vad som helst och kan bli en förevändning för att stoppa folk man ogillar eller vars åsikter man inte delar. Utrymmet för subjektiva bedömningar är betydande.

I »Vägen till träldom« skriver F.A. Hayek…

»Vi kommer aldrig att förebygga maktmissbruk, om vi inte är beredda att begränsa makten på ett sätt, som understundom måhända också hindrar dess bruk för önskvärda ändamål.«

I sitt standardverk om den totalitära statens rötter varnar Hannah Arendt…

»Brott mot de mänskliga rättigheterna kan alltid rättfärdigas med förevändningen att det rätta är lika med det som är bra eller nyttigt för helheten i kontrast till delarna.«

I den svenska grundlagen säger Regeringsformens andra kapitel 1§:

»Var och en är gentemot det allmänna tillförsäkrad
1. yttrandefrihet: frihet att i tal, skrift eller bild eller på annat sätt meddela upplysningar samt uttrycka tankar, åsikter och känslor,
2. informationsfrihet: frihet att inhämta och ta emot upplysningar samt att i övrigt ta del av andras yttranden, (…)
3. mötesfrihet: frihet att anordna och delta i sammankomster för upplysning, meningsyttring eller annat liknande syfte eller för framförande av konstnärligt verk,
4. demonstrationsfrihet: frihet att anordna och delta i demonstrationer på allmän plats,« (…)

Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna och EU:s rättighetsstadga säger:

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

I en läsvärd tråd på X kommenterar Timbros Adam Danieli. »Det här saknar motstycke i Sverige idag och innebär i praktiken att man vänder på rollerna. Istället för att staten skyddar medborgarnas rättigheter och vår rätt att uttrycka oss, ska vi anpassa våra uttryck efter myndigheternas behov.«

Han påpekar även att de underrättelser och hotbedömningar som är tänkta att utgöra grund för beslut vanligtvis är hemliga. Vilket gör att beslut kan fattas utan insyn.

En tanke som slår mig är att den svenska regeringen kan hamna i en knepig sits. När man väl har verktyget för att begränsa mötes- och yttrandefriheten – då kan man inte förvänta sig annat än att främmande makt kommer att kräva att det används.

Nu går utredningen ut på remiss. Den borde gå direkt i papperskorgen.

Länkar:
• Regeringen: Pressträff i samband med överlämning från utredning om Sveriges säkerhet vid allmänna sammankomster »
• Allmänna sammankomster och Sveriges säkerhet SOU 2024:52 »•
• Powerpoint från pressträffen »
• Förslagen: Så ska polisen kunna stoppa koranbränningar (SR) »
• Koranbränningar kan stoppas för rikets säkerhet (SvD) »
• Adam Danielis tråd på X »

Regeringen går vidare med anonyma vittnen

av

För att bekämpa allvarlig brottslighet offras principer som är grundläggande i en rättsstat.

Regeringen går vidare med sitt förslag om anonyma vittnen under förundersökning och i brottmål i domstol. En lagrådsremiss har lagts fram (PDF), vilket är sista steget innan regeringen presenterar en proposition för riksdagen.

Förslaget visar på den konflikt som finns mellan behovet av att lagföra allvarlig brottslighet och rätten till en rättvis rättegång (som är en grundläggande mänsklig rättighet).

Det huvudsakliga argument som regeringen för fram för anonyma vittnen är att många inte vågar vittna mot gärningsmän med stort presumtivt våldskapital. Vilket förvisso är en korrekt observation.

Men samtidigt medför förslaget allvarliga risker.

Du vill säkert inte bli anklagad för något av någon vars identitet du inte känner till. Du kan då inte bedöma uppgiftens trovärdighet eller uppgiftslämnarens motiv.

Samma sak gäller i en rättegång. Om ett vittnes identitet hålls hemlig går det inte att bedöma trovärdighet och motiv. Det kan handla om pengar, relationer, personligt agg, underliggande konflikter eller de rent fysiska förutsättningarna för att en handling skall kunna ha observerats.

Man kan inte heller utesluta att någon faktiskt hotas i syfte att vittna falskt, under anonymitetens skydd.

Anonyma vittnen begränsar även medias demokratiska uppdrag att granska rättsskipningen och i förekommande fall avslöja oegentligheter och justitiemord.

Regeringen medger att detta är problematiskt, men väljer att ändå gå vidare med sitt förslag.

(Gunnar Strömmer (M) var själv emot anonyma vittnen, innan han blev justitieminister.)

Oavsett vad lagrådet kommer fram till finns det en majoritet för förslaget i riksdagen. Och lagrådets invändningar ignoreras oroväckande ofta.

Det råder ingen tvekan om att det krävs krafttag mot den allt våldsammare brottsligheten. Frågan man måste ställa sig är om det kräver att man offrar en av rättsstatens grundläggande principer.

Om anonyma vittnen accepteras finns det inget som säger att sådana bara kommer att användas mot våldsamma gängkriminella. Enligt lagförslaget öppnas möjligheten vad gäller alla misstänkta brott med ett straffvärde på minst två år.

Dessutom kan man notera att anonyma vittnen är ett verktyg som använts för att tysta oppositionella och oliktänkande av historiens värsta förtryckarregimer. Och vi har ingen aning om vem som styr vårt land om tio, 25 eller 50 år.

Trots allt detta ser förslaget om anonyma vittnen ut att bli verklighet. Det minsta man kan kräva är att vi då är ytterst uppmärksamma på dess risker och problem.

Brottsprovokation vs. bevisprovokation

av

Polisen skall utreda brott. Inte uppmuntra till brott.

Regeringen har tillsatt en utredning för att se över de brottsbekämpande myndigheternas möjligheter att använda provokation, även kallat provokativa åtgärder.

Här är det viktigt att skilja på brottsprovokation och bevisprovokation.

Brottsprovokation är när polisen provocerar någon att begå ett brott. Vilket är orimligt då det aktuella brottet kanske inte hade begåtts alls om det inte provocerats fram.

Polisen skall utreda brott. Inte uppmuntra till brott.

Erfarenheter från andra länder pekar på att brottsprovokation lätt kan missbrukas. Det polisiära arbetet blir då en ren pinnjakt utan någon direkt nytta. Och det tar resurser från att utreda verkliga brott, som faktiskt ägt rum.

Bevisprovokation är en helt annan sak. Då handlar det om att samla bevis om brott som redan har begåtts. Vilket naturligtvis är helt i sin ordning. Inget nytt brott begås då i sammanhanget.

Det kan vara bra att hålla isär dessa saker i den kommande debatten.

• Regeringen: Bättre möjligheter för brottsbekämpningen att använda sig av provokation »

Riksdagen vill ge regeringen rätt att införa undantagstillstånd på lösa grunder

av

En parlamentarisk kommitté vill att regeringen skall kunna ge sig själv rätt att utlysa undantagstillstånd och inskränka grundläggande fri- och rättigheter.

Efter pandemin tillsattes en parlamentarisk kommitté för att utreda möjligheten att utlysa undantagstillstånd. Detta efter att den då sittande regeringen upptäckt att det fanns konstitutionella begränsningar för vad den kunde göra.

I vintras presenterades förslaget »Stärkt konstitutionell beredskap« (SOU 2023:75). Här föreslås regeringen få utökad delegerad makt vad gäller »normgivning«. Vilket i sammanhanget betyder rätten att snabbt stifta eller ändra lagar och förordningar utan att behöva invänta riksdagen. (Det vill säga undantagstillstånd.)

Enkelt uttryckt är förslaget en tvåstegsraket:

  1. Riksdagen kan med kvalificerad majoritet (3/4) ge regeringen rätt att på egen hand utfärda förordningar på i princip vilket område som helst – inklusive skatt, inskränkningar av fri- och rättigheter, straff och civilrätt.
  2. Om det krävs kan regeringen ge sig själv denna rätt. Sådana beslut gäller i högst tre månader och skall bekräftas av riksdagen inom 30 dagar.

I det andra fallet får regeringen samma makt som under krig, i en situation där riksdagens krigsdelegation är förhindrad att sammanträda. Regeringen kan då ge sig själv rätt att ändra vilka lagar den vill utom grundlagen, riksdagsordningen och vallagen (för att undvika att denna makt används för en regelrätt statskupp).

Detta är ett tydligt brott mot principen om maktdelning – vars syfte är att förhindra maktkoncentration, maktmissbruk och övergrepp.

Förslaget innebär en uppenbar risk för oacceptabla inskränkningar av människors fri- och rättigheter. Dessutom uppfyller förslaget inte de kvalitetskrav som bör ställas för att ligga till grund för lagstiftning. Därför avstyrker 5 juli-stiftelsen den parlamentariska kommitténs förslag i sitt remissyttrande.

Men är det inte bra att regeringen kan fatta snabba beslut i dessa oroliga tider? Ur vårt remissvar:

»Syftet med konstitutionella begränsningar av det slag som finns i regeringsformen är att hindra att beslut fattas i panik eller av kortsiktiga partipolitiska skäl. Framför allt i krislägen (eller påstådda krislägen) kan det finnas ett starkt tryck – från politiska motståndare, från media eller från allmänheten – att ”göra något”.

I länder som tillåter undantagslagar används dessa tämligen frekvent, och undantagstillstånd tenderar att bestå långt efter att faran är över. Detta gäller även i demokratier: I Frankrike bestod det undantagstillstånd som infördes 2015 i samband med terrordådet mot Charlie Hebdo i hela två år. Man införde även undantagstillstånd i samband med upploppen i förorter 2005. Amerikanska delstater har använt dem i samband med strömavbrott, orkaner och brottslighet. I Slovakien har undantagslagar använts i samband med att vårdpersonal sade upp sig från sina arbeten. Erfarenheten från andra länder är att om verktygen finns kommer regeringar att lockas att använda dem.«

När är det då tänkt att den svenska regeringen skulle kunna använda sig av den »delegerade normgivningen« a.k.a. undantagstillstånd?

Någon definition av vad som i sammanhanget kan anses vara en tillräckligt »allvarlig fredstida kris« ges inte. Det lämnas till regeringen själv att avgöra. Däremot har kommittén en del exempel. Åter till vårt remissvar:

»De exempel på potentiella kriser där undantagslagar skulle kunna användas som ges i utredningen är också mycket lång (s 107f). Där listas sådant som It-attackerna mot Coop i Norrbotten, finanskriser, flygkapningar, skogsbränder, värmeböljor och snöoväder.

De exempel som ges i utredningen visar också snarast att vi klarat oss alldeles utmärkt utan undantagslagar. Utredningen visar inte heller på vilket sätt det hade tjänat oss bättre om regeringen utan riksdagens stöd kunnat inskränka fri- och rättigheter i samband med skogsbranden i Västmanland eller när bygget av tunneln genom Hallandsås inte gick som planerat.

Uppräkningen kan dock tas som intäkt att utredningen förväntar sig att undantagsregeln är tänkt att användas tämligen ofta (uppräkningen omfattar i genomsnitt en händelse vartannat år).

Det kan också konstateras att flera av kriserna som räknas upp är att betrakta som närmast politiska till sin natur (Finanskrisen 1990, Tsunamikatastrofen 20041, Tunnelbygget genom Hallandsåsen och flyktingsituationen 2015).

Här måste man ställa sig frågan om det är utredningens mening att en regering som inte får stöd för att vidta åtgärder för att hantera en politisk fråga i stället skulle kunna tillgripa undantagsbestämmelsen om “fredstida kris” och genomföra politiken utan stöd i riksdagen. Utredningen utvecklar dock inte hur den resonerat i detta avseende.«

Även Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna säger stopp.

»Enligt konventionens artikel 15 ska ”ett allmänt nödläge som hotar nationens existens” föreligga för att reglerna i konventionen om mänskliga rättigheter ska kunna göras avsteg ifrån. Det är svårt att se att de exempel (it-attacker mot företag, skogsbränder, jordskred) som utredningen tar upp skulle hota ”nationens existens”.

Att inte strida mot internationella konventioner om mänskliga rättigheter är en mycket låg ribba, att ett förslag når över den innebär inte att det är välavvägt eller önskvärt, men måste ses som ett grundkrav.«

Man bör även ställa sig frågan om man vill ge sin värsta politiska motståndare rätten att proklamera undantagstillstånd och makt att stifta nya lagar som passar den egna agendan. Såväl Kant som Nietzsche och närmsta historiebok varnar för sådant.

Den frågan är extra aktuell med tanke på att Sverige haft minoritetsregeringar i 20 års tid.

Även den borgerliga tankesmedjan Timbro varnar för den parlamentariska kommitténs förslag. I rapporten »Har nöden ingen lag?« (PDF) av Adam Danieli framförs bland annat följande kritik:

  • att tillämpningsområdet för regeringens maktbefogenheter saknar tydliga avgränsningar och minoritetsskydd,
  • att reformen är omotiverat långtgående,
  • att argumenten för en tydlig parlamentarisk förankring även i kristid inte beaktas, och
  • att flera lagtekniska frågor har lämnats obesvarade.

Även här ställs frågan vad som kan anses vara en tillräckligt »allvarlig fredstida kris« för att en fullmaktslag skall träda i kraft.

»En avgörande fråga i alla diskussioner om konstitutionell beredskap är givetvis vilka situationer som ska räknas som kriser eller vilken allvarströskel som ska sättas för att ett nödläge ska vara för handen – det så kallade separabilitetsproblemet.

Kan en allvarlig våg av brottslighet vara en kris? Är klimathotet en kris? Ska terrordåd och naturkatastrofer särskilt pekas ut som krissituationer? Krävs det konsekvenser av viss omfattning? Måste krisen ha skett i det egna landet? Ska ett särskilt organ avgöra om en kris föreligger och därefter deklarera det?«

Här påpekas även att kommittén har en något naiv syn på politiskt beslutsfattande:

»En mer realistisk bild av politiker i pressade situationer innefattar begränsad kunskap, risken för överreaktioner och en möjlighet att varje oklarhet i befogenhet tolkas extensivt, särskilt på lång sikt. Utegångsförbud, begränsningar i yttrandefrihet och kriminaliseringar, som skulle kunna vara områden där en förstärkt delegation är aktuell, utgör kraftiga ingrepp och kan, mot bakgrund av flera internationella exempel, också komma att bli mer långsiktiga förändringar av den offentliga makten.«

Frågetecknen är fler:

»Kommittén tar inte heller tydlig ställning till en helt central fråga i debatten, nämligen om covid-19-pandemin hade varit att betrakta som en allvarlig fredstida kris, och i så fall i vilka skeden. Borde regeringen ha använt de föreslagna befogenheterna under våren 2020, och i så fall hur?

Läsaren lämnas också utan svar vad gäller andra viktiga historiska referenser i Sverige. Var Göteborgskravallerna eller finanskrisen 2008 allvarliga fredstida kriser? Utgör politiska kriser, såsom flyktingkrisen 2015 eller koranbränningarna 2023, allvarliga fredstida kriser? Kan allvarliga fredstida kriser uppstå genom helt lagligt handlande från personer i Sverige eller krävs lagbrott eller extern påverkan?«

Timbros rapport påpekar även att det i Sverige saknas skarpa möjligheter till rättslig prövning av beslut som fattas av en regering som agerar med fullmakt. Här noteras dessutom att minoritetsskyddet är svagt om ett återkallande av regeringens beslut måste ske med 3/4 majoritet.

Dessutom tar Danieli upp ett antal centrala tekniska frågor som lämnas obesvarade. Som den här:

»Inget hinder finns heller i förslaget för att regeringen, efter att ha givit sig själv ett särskilt bemyndigande som sedan inte uppnått tre fjärdedelars majoritet i riksdagen och därför upphävts av riksdagen, ger sig själv samma särskilda bemyndigande på nytt. Riksdagen har enligt förslaget ingen möjlighet att beröva regeringen möjlighet att agera självmant, och en misstroendeförklaring tar inte ifrån regeringen makten att fatta samma beslut i egenskap av övergångsregering. Det saknas skäl att inte förena ett avslag på bemyndigande i riksdagen med en begränsning av möjligheten att besluta om ett nytt, likadant bemyndigande.«

Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. Den parlamentariska kommitténs förslag om undantagstillstånd är ett exempel på detta.

Man är vårdslöst oprecis, tycks sakna insikt om behovet av maktdelning, gör ingen egentlig konsekvensanalys, bortser (medvetet) från risken för politiskt fulspel samt att man bryter mot grundläggande demokratisk självbevarelsedrift: Stifta inga lagar som du inte vill att din värste politiske motståndare skall kunna utnyttja mot dig.

Att riksdagen i ett allvarligt läge kan delegera rätten att fatta beslut till regeringen kan möjligen vara en sak, även om det medför betydande risker.

Att ta ett steg till och låta regeringen ge sig själv tillstånd att införa undantagstillstånd är att gå över gränsen.

Man kan för övrigt fråga sig varför de folkvalda är så angelägna att delegera sin makt till regeringen.

Här är par sista ord, ur vårt remissvar:

»Erfarenheterna från hur undantagslagar missbrukats i andra länder – liksom försöken i Sverige under coronapandemin att införa restriktioner i med hjälp av fullmaktslagar – talar snarast för att riksdagens makt bör stärkas. Det skulle exempelvis kunna göras genom att ställa krav på att lagstiftning som inskränker människors fri- och rättigheter alltid måste fattas med kvalificerad majoritet. Skulle det röra sig om verkligt allvarliga situationer, och om välmotiverade förslag, är det svårt att tänka sig att riksdagen inte kunnat stödja dem. Att de beslut som fattas är kloka och välförankrade är sannolikt aldrig så viktigt som i en allvarlig krissituation. Ogenomtänkta beslut med svagt stöd kan snabbt underminera förtroendet för de politiska institutionerna.«

Läs mer:
• 5 juli-stiftelsens remissvar »
• Stärkt konstitutionell beredskap (SOU 2023:75) »
• Rapport: Har nöden ingen lag? »
• SvD debatt: ”Säg nej till undantags­tillståndet” »

Fotnot: Den parlamentariska kommitténs förslag stöds av alla riksdagens partier utom MP.

Hur mycket övervakning tål den svenska demokratiska rättsstaten?

av

Övervakningsstaten expanderar snabbt mot en punkt där den blir ett demokratiskt problem. Och regeringen ökar takten.

Det går alltid att finna skäl för mer övervakning. Frågan är dock hur omfattande övervakningsstaten kan bli innan våra medborgerliga rättigheter och vår demokratiska rättsstat hotas.

Det är också värt att komma ihåg att övervakning inte bara handlar om gängkriminalitet, terrorism och andra hot mot vårt samhälle. Storebrorsstaten kan – och kommer – även att drabba vanligt, hederligt folk.

Redan innan Tidö-regeringen var användningen av hemliga tvångsmedel omfattande i Sverige. Men de senaste åren har tempot i lagstiftningsarbetet ökat markant. Här är några exempel på beslut som redan fattats eller är på gång:

• Utökad möjlighet att använda hemliga tvångsmedel

Utvidgning av syfte och metod för en redan omfattande polisiär användning av avlyssning och övervakning.

Man utreder även frågan om ökad användning av hemliga tvångsmedel mot barn och unga.

• Preventiva tvångsmedel

Detta är lagstiftning som tillåter övervakning utan konkret misstanke om brott. Vilket i sig är ett brott mot rättsstatens grundläggande principer.

Nyckelordet i sammanhanget är »konkret«. Regeringen kommer undan med att det ändå i någon mening kan finnas en misstanke om pågående eller framtida brottslig verksamhet.

Med detta balanserar man verkligen på gränsen för vad som är acceptabelt med hänvisning till vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

Människor som inte misstänks för brott skall inte övervakas.

• Utökade möjligheter att använda preventiva tvångsmedel

Regeringen har just presenterat en utökning av lagen ovan till att även omfatta mindre allvarlig brottslighet. Tröskeln sätts vid brott som kan antas ge minst tre månaders fängelse.

Idag leder endast tre av tio fall av övervakning till åtal. Vilket antyder att problemet mer handlar om övervakningens kvalitet än dess kvantitet. Här är risken uppenbar att fler oskyldiga kommer att drabbas.

• Lagen om hemlig dataavläsning blir permanent

Hemlig dataavläsning handlar om att installera spionprogram i telefoner, datorer m.m. Enheten kan då användas för avlyssning och kontroll av allt som sker och finns på densamma.

Ett allvarligt problem är att användning av sådana spionprogram bygger på säkerhetsbrister i den programvara, de operativsystem och den IT-infrastruktur som vi alla använder.

För att hemlig dataavläsning skall kunna ske måste dessa säkerhetshål lämnas öppna (istället för att rapporteras in och åtgärdas). Detta öppnar även dörren för nätbedragare, hackare, främmande makt med flera. På så sätt blir vi alla mer sårbara online.

Dessutom lider hemlig dataavläsning av problemet att även oskyldiga människor i den övervakades omgivning kommer att drabbas.

• Mer kameraövervakning

Regeringen vill höja målet för antalet bevakningskameror från 1.600 till 2.400. Dessutom vill man göra det enklare för kommuner och regioner att använda kameraövervakning.

Samtidigt utreds ökad användning av biometri, vilket i detta sammanhang innebär automatiserad AI-stödd ansiktsigenkänning i realtid. Detsamma gäller ökad användning av automatisk avläsning av registreringsskyltar och direktåtkomst till trafikkameror.

• Utökad datalagring

En utredning föreslår att lagringen av metadata om alla telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar, mobilpositioner m.m. skall utökas till att även omfatta meddelandetjänster online.

Detta gäller även sådana meddelandetjänster som använder totalsträckskryptering (E2EE). Vilket i så fall kräver ett förbud mot end-to-end-encrytion eller spionprogram i apparna eller på telefonen / datorn (som med hemlig dataavläsning ovan).

Här skall påpekas att EU-domstolen redan 2014 upphävde EU:s datalagringsdirektiv med hänvisning till att det strider mot vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

Enkelt uttryckt fastslog domstolen principen: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

Trots detta fortsätter datalagringen i Sverige och många andra medlemsstater. Vilket EU-kommissionen inte visat några tecken på att ta tag i.

Och så här fortsätter det…

Existerande övervakning utökas ständigt vad gäller syfte och metod. Och nya former av övervakning tillkommer. Vilket står i konflikt med vad de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv:

»Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.«

Syftet med våra grundläggande mänskliga fri- och rättigheter är att skydda individen mot överheten. Därför skall de inte kompromissas bort eller kringgås.

Det finns inga tecken på att någon tänker stanna upp för att skaffa sig en helhetsbild av den svenska övervakningsstaten. Politikerna är inte ens intresserade av att utvärdera om den övervakning vi redan har är ändamålsenlig och fyller sitt syfte.

Därtill kan man lägga andra förslag som inte direkt handlar om övervakning men som ändå är högst problematiska i en demokratisk rättsstat. Till exempel anonyma vittnen.

Allt detta är sådant som kan användas av en framtida auktoritär regim för att kontrollera och förtrycka folket. Flera regeringar i EU har redan blivit påkomna med att ha planterat spionprogram i oppositionens och journalisters telefoner.

Det behövs inte ens ont uppsåt. Det räcker med dumhet, inkompetens, girighet, missriktad välvilja eller en dålig dag på jobbet för att olika övervakningsverktyg skall kunna användas på ett sätt som är förödande för den enskilde.

Naturligtvis krävs krafttag mot kriminella som kränker andras frihet, säkerhet och egendom. Men det måste gå att göra utan att upphäva de principer som är grundpelare för vår demokratiska rättsstat.

Hård kritik mot förslag om nätcensur inför EU-valet

av

EU-kommissionen vill kontrollera innehållet i sociala media och sökmotorer inför sommarens EU-val. Experterna sågar förslagen.

EU-kommissionen har sänt upp en del testballonger om hur man kan motverka desinformation och otillbörlig påverkan i EU-valet: Guidelines for Providers of Very Large Online Platforms and Very Large Online Search Engines on the Mitigation of Systemic Risks for Electoral Processes.

Detta blir extra intressant då det är första gången EU:s nya Digital Services Act (DSA) prövas i skarpt läge.

Electronic Frontier Foundation (EFF) skriver bland annat att kommissionen fokuserar för hårt på användargenererat innehåll – och för lite på plattformarnas egna processer och grundläggande mänskliga rättigheter, speciellt yttrandefriheten.

EFF konstaterar även att det saknas definitioner av till exempel »hat« och »desinformation«, vilket är ett problem om man vill bekämpa sådant. Innehåll bör inte kunna stoppas bara för att det anses vara »problematiskt«.

Man varnar även för allt för nära samarbete mellan plattformar / sökmotorer och myndigheter. Det gäller speciellt om sådant samarbete inte är öppet och transparent. Vidare:

»[W]e recommend that the Guidelines acknowledge the potential of abuse of the trusted flagger provision in the DSA. As pointed out in previous comments and publications, the DSA lacks general safeguards for users, opening the door to potential notice, action, and human rights misuse. Any guidance should therefore stress that trusted flaggers must have the collective interests of the public and the protection of fundamental rights in mind. This is particularly true for authorities that have been awarded the status of a trusted flagger.«

Detta handlar alltså om de trusted flaggers (sv: betrodda anmälare) som skall godkännas av staten och få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort. Detta är speciellt problematiskt då sådana förutsätts vara organisationer som kan antas ha en egen agenda. Läs mer här »

Denna kritik är dock inget mot den bredsida som professor Alexander Peukert vid Goethe-Universität Frankfurt am Main avfyrar. Som en av de ledande experterna på EU:s nya Digital Services Act (DSA) vänder han denna nya lagstiftning mot EU-kommissionen.

Enkelt uttryckt menar han att stora delar av ovan nämnda guidelines inte är förenliga med DSA.

Till att börja med noterar han att det saknas definitioner och bedömning om vad som kan anses vara proportionerligt. Han kritiserar också den bristande transparens (och bristande regelverk) kring alla de aktörer som kommissionen vill skall vara med och moderera innehåll.

Vidare noteras att många av de fact checkers som kan komma att användas är baserade i länder utanför EU, främst i USA. Peukert menar att man i vart fall bör ställa samma krav på dem som på trusted flaggers, till exempel att de skall vara baserade i EU.

Det föreslagna samarbetet mellan plattformar / sökmotorer och myndigheterna för att moderera innehåll sågar han helt. Sådant saknar lagligt stöd i DSA. Detta gäller även kommissionens idéer om att märka AI-genererat innehåll.

Detta för att bara ta några exempel.

Nu återstår att se vilka skarpa förslag EU-kommissionen kommer att lägga fram.

Risken är att den kommer att bortse från kritiken och gå bortom sitt mandat.

Länkar:
• Disinformation and Elections: EFF and ARTICLE 19 Submit Key Recommendations to EU Commission »
• Verfassungsblog: Risky Recommendations »
• Guidelines for Providers of Very Large Online Platforms and Very Large Online Search Engines on the Mitigation of Systemic Risks for Electoral Processes »

Relaterat:
• Trusted Flaggers – EU:s nya nätcensur dekonstruerad »
• EU tänker inskränka yttrandefriheten »
• EU:s framväxande Sanningsministerium »

EU AI Act – politiken tar makten över AI

av

Biometrisk massövervakning och teknikflykt till andra delar av världen kan bli konsekvensen av EU:s nya AI Act.

I veckan klubbade Europaparlamentet EU:s nya AI Act. Den innebär i korthet:

  • Ett förbud mot AI-applikationer som hotar medborgarnas rättigheter eller kränker deras integritet, till exempel social scoring.
  • Extra höga krav på AI-system som anses medföra en hög risk.
  • Transparenskrav för General-purpose AI (t.ex. hur man tränar AI-modeller).
  • Undantag från reglerna för ordningsmakten.

Den sista punkten är extra intressant. Ur parlamentets pressmeddelande:

»The use of biometric identification systems (RBI) by law enforcement is prohibited in principle, except in exhaustively listed and narrowly defined situations. “Real-time” RBI can only be deployed if strict safeguards are met, e.g. its use is limited in time and geographic scope and subject to specific prior judicial or administrative authorisation. Such uses may include, for example, a targeted search of a missing person or preventing a terrorist attack. Using such systems post-facto (“post-remote RBI”) is considered a high-risk use case, requiring judicial authorisation being linked to a criminal offence.«

Från början sa Europaparlamentet helt nej till biometrisk massövervakning, men gav med sig i trilogförhandlingarna med ministerrådet och kommissionen.

Ett uppenbart problem är att när ordningsmakten väl får tillgång till verktyget, då kan regelverket lätt ändras. Övervakningslagar utökas i princip alltid till syfte och metod.

På ett mer filosofiskt plan kan noteras att till exempel kameraövervakning med automatiserad ansiktsigenkänning är en form av massövervakning. Detta då sådan innebär att alla som befinner sig inom det övervakade området kommer att få sina anletsdrag kontrollerade och i förekommande fall registrerade.

Erfarenheter från andra länder visar att det inte är ovanligt att sådana system felaktigt pekar ut helt oskyldiga. Speciellt svårt tycks systemen ha för personer med mörk hudfärg.

För övrigt är kontroversiell användning av AI i polisiär verksamhet inte begränsad till biometrisk identifiering. Till exempel kan myndigheters AI-stödda data mining slå helt fel.

Ett annat problem med EU:s nya AI Act är att den tillför ett betungande regelverk, byråkrati och till och med en helt ny myndighet för AI-branschen.

Visserligen säger förordningen att man vill underlätta för små och medelstora företag, start-ups med flera. Man säger till och med att EU skall bli ledande på AI-området. Men av erfarenhet vet vi att sådana löften med tiden brukar visa sig vara tomma.

Sett i detta perspektiv riskerar denna förordning att bli ytterligare en börda för innovativa företag – som då hellre lägger sin verksamhet i andra delar av världen.

Och med tanke på att internet är gränslöst kommer många av dessa utflyttade tjänster ändå att användas av oss européer – även om tekniken, jobben och pengarna hamnar på andra ställen. Detta på samma sätt som till exempel GDPR och DSA/DMA gör det enklare att driva IT-verksamhet på annat håll.

Övervakningsstatens röda linje

av

Bara för att ny övervakning inte formellt sett strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna innebär det inte att den är oproblematisk, lämplig eller ens ändamålsenlig.

Vill man nå resultat i den politiska debatten bör man sortera sina åsikter och krav för att identifiera en kärna som ens motpart inte kan komma runt. Den sokratiska metoden.

Det kan till exempel handla om grundläggande mänskliga rättigheter i debatten om övervakningsstaten.

Dessa är en röd linje som politikerna offentligt bekänner sig till – och som de har har svårt att gå över utan att förlora ansiktet och sin demokratiska trovärdighet. Vilket irriterar dem.

Låt oss dela in övervakningsfrågorna i tre huvudgrupper.

i) I stort sett acceptabel övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott.

ii) Övervakning i syfte att utreda eller förhindra brott där övervakningsverktygen skapar oförutsedda, oönskade och olämpliga konsekvenser för medborgare och samhälle.

iii) Icke acceptabel övervakning som strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Till exempel urskiljningslös massövervakning

De flesta övervakningsverktyg hamnar i den andra gruppen. Det gäller till exempel hemlig dataavläsning – där oskyldiga i den övervakades omgivning kan komma att drabbas och där själva verktyget förutsätter försvagad IT-säkerhet vilket gör oss alla mindre säkra online.

Här kan man väga fördelar mot nackdelar. Tyvärr tenderar politiken att bara se ena sidan, vilket kan ha sin förklaring i populism, i en låst agenda eller i okunskap.

Därför är det en central uppgift att granska alla sådana förslag, peka på dess brister och klargöra dess konsekvenser.

Så till den röda linjen, de grundläggande mänskliga rättigheterna. Vilka inte alltid är kristallklara när man väger in dess undantag. Låt oss se till vad Europakonventionen om de mänskliga rättigheterna har att säga om rätten till privatliv.

ARTIKEL 8
Rätt till skydd för privat- och familjeliv
1) Var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens.
2) Offentlig myndighet får inte ingripa i denna rättighet annat än med stöd av lag och om det i ett demokratiskt samhälle är nödvändigt med hänsyn till den nationella säkerheten, den allmänna säkerheten eller landets ekonomiska välstånd, till förebyggande av oordning eller brott, till skydd för hälsa eller moral eller till skydd för andra personers fri- och rättigheter.

Som synes är undantagen omfattande och i delar tveksamma. Men det finns ändå vissa gränser.

Bara för att rätten till privatliv får kringgås för att bekämpa brott innebär det inte att det är en brasklapp som tillåter vad som helst. Punkt ett är fortfarande huvudregeln.

När EU-domstolen upphävde EU:s datalagringsdirektiv (lagring av metadata om allas telefonsamtal, SMS, e-postmeddelanden, uppkopplingar och mobilpositioner) var det centrala argumentet att undantaget kräver att det finns ett konkret brott, en misstänkt eller ett hot. Vilket inte förelåg.

Det är alltså inte OK att övervaka alla hela tiden och motivera detta med att uppgifterna kan vara bra att ha för eventuellt framtida bruk.

Enligt domstolen kan övervakning av alla hela tiden endast accepteras under en begränsad tid vid ett samhälleligt nödläge som till exempel krig. (Vilket dock är en princip som flera av EU:s medlemsstater försöker tänja bortom rimlig tolkning, för att motivera övervakning i största allmänhet.)

EU-kommissionens förslag om Chat Control 2 syftade till att göra granskning av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden obligatorisk.

Där passerades den röda linjen. Då ägnar man sig åt massövervakning utan misstanke om brott.

Intressant nog noterade EU-kommissionen själv i sitt förslag (sid 13) att detta strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna. Men den såg tydligen inget problem med detta.

Vilket däremot Europaparlamentet gjorde – och satte i praktiken stopp för CC2. (Vi vet dock att någon form av Chat Control 3 kommer att läggas fram efter EU-valet, även om dess innehåll än så länge är en öppen fråga.)

Ibland rör sig politiken farligt nära den röda linjen utan att formellt sett gå över den. Ny svensk lagstiftning om övervakning utan konkret misstanke om brott är ett exempel.

Nyckelordet är konkret. Med den formuleringen hamnar man möjligen inom något slags vedertagen tolkning av undantaget för förebyggande av brott. Men det är på håret.

Och det strider fortfarande mot såväl rättstraditioner som det allmänna rättsmedvetandet att övervaka människor som de facto inte är misstänkta för något brottsligt.

Vart vill jag nu komma med allt detta?

i) I viss mån får man acceptera att verkligheten och samhällsklimatet har förändrats och att övervakning för att utreda och förhindra brott är nödvändig. Inom förutbestämda ramar och med tydliga regler som gäller lika för alla.

ii) Men man kan inte svälja vad som helst. Många förslag om övervakning är ogenomtänkta och i vissa fall med farliga och oönskade konsekvenser.

Även förslag som formellt sett inte kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna kan vara skadliga för enskilda och för vårt samhälle. Man skall dessutom vara medveten om att politikens intressen inte alltid sammanfaller med medborgarnas.

Brister och risker måste lyftas, belysas och i möjligaste mån bör politikerna avkrävas svar. Det är ett demokratiskt hygienkrav.

Tyvärr är de annars så pratglada politikerna inte pigga på att delta i en sådan diskussion. Man skulle nästan kunna misstänka att de är medvetna om att de gör något dumt.

iii) Den röda linjen går där man formellt kränker de grundläggande mänskliga rättigheterna.

Då måste motståndet lyftas till en ny nivå. Då handlar det om vårt demokratiska samhälle och själva formeln för fredlig, civiliserad mänsklig samexistens.

De grundläggande mänskliga rättigheternas funktion är att skydda individen mot övergrepp från överheten. Om nämnda överhet – det vill säga politikerna – försöker upphäva eller kringgå detta skydd, då är det skarpt läge. Då åker handskarna av.

Justitieminister Strömmer uttryckte nyligen viss irritation över att grundläggande mänskliga rättigheter används som ”något slags trollspö” i övervakningsdebatten.

Jag kan till viss del instämma i Gunnar Strömmers åsikt om att debatten om övervakning och rättsstat ibland blir slapp. Detta är komplex materia som ofta förenklas eller vulgariseras till en punkt där saklig diskussion blir omöjlig.

Men om man de facto går utöver alla formella undantag för skyddet av våra fri- och rättigheter (se ECHR ovan) – då skall de mänskliga rättigheterna vara ett ”trollspö”.

De grundläggande mänskliga rättigheterna är resultatet av årtusenden av idéutveckling, frihetskamp och samhälleligt framåtskridande. De är vad som skiljer oss från autokratier och teokratier. Offrar vi dem har vi förlorat.

Det finns skäl att tro att Gunnar Strömmer är högst medveten om allt detta. Och jag skall erkänna att jag hellre ser honom än någon annan som justitieminister när Tidö-avtalet nu ändå skall göras till lag – även om jag i många fall är oenig med honom i sak.

Någonstans hyser jag en enfaldig förhoppning om att han håller sig på rätt sida den röda linjen. Men just nu är han farligt nära.

Låt säga att vi har en skala där noll är ingen övervakning alls och 100 är total övervakning av alla, överallt, hela tiden. Att vi rör oss uppåt på skalan är uppenbart. Men hur mycket är lämpligt? Vid vilken punkt blir det farligt? Kan vi i vart fall diskutera saken?

Jag återvänder till hösten 2009 i Europaparlamentet: Sverige var ordförandeland i EU och dåvarande justitieminister Beatrice Ask deltog i en utfrågning i utskottet för för medborgerliga fri- och rättigheter samt rättsliga och inrikes frågor, LIBE.

Den holländska liberalen Sophie in ’t Veld ställde en intressant fråga till Ask. Hon undrade om man inte i vart fall kunde stanna upp ett ögonblick för att skaffa sig en överblick över all övervakning – och utvärdera om den fyller sitt syfte samt vilka risker och problem den kan medföra.

Asks svar var att sådant hinner vi inte med.

På något sätt känns det som debatten inte kommit längre än så trots att det är 15 år sedan. Samtidigt fortsätter övervakningsstaten att svälla.

Vilket är ett problem.

Skurkstater i FN vill ta kontroll över internet

av

Ryssland, Kina och Iran vill göra FN:s Cybercrime Treaty till ett verktyg för kontroll och förtryck. Nästa vecka kan allt avgöras.

29 januari till 9 februari genomförs slutförhandlingar om FN:s Cybercrime Treaty. Den text som ligger på bordet är problematisk.

Får länder som Ryssland, Kina, Iran och Pakistan som de vill öppnas dörren för censur och övervakning på ett sätt som står i konflikt med grundläggande mänskliga rättigheter. Några exempel:

  • Man är inte ens överens om vad »cyberbrottslighet« egentligen är. Vilket skapar utrymme för godtycke.
  • Vad vi i de demokratiska rättsstaterna betraktar som helt lagliga yttranden online kan komma att kriminaliseras.
  • Verksamhet som bedrivs av cybersäkerhetsexperter, visselblåsare, aktivister och journalister kan komma att kriminaliseras.
  • Säker elektronisk kommunikation kommer att undermineras.
  • IT-tekniker kan tvingas kringgå dagens verktyg för säkerhet online.
  • Data och information kan komma att delas och hämtas över gränserna på ett sätt som går bortom vad som kan anses vara lämpligt, nödvändigt och proportionerligt. Detta utan rimligt dataskydd och utan hänsyn till rättsstatens grundläggande principer.

Den sista punkten innebär att internetoperatörer och nätplattformar kan tvingas lämna ut information om sina användare och deras aktiviteter till skurkstater.

I sammanhanget skall man komma ihåg att många länder anser saker vara olagliga som är helt lagliga och självklara i en demokratisk rättsstat och i ett öppet samhälle.

Enkelt uttryckt är den aktuella texten skräddarsydd för auktoritära och totalitära stater som vill övervaka folket, kontrollera oliktänkande och hindra fri information.

Texten är inte förenlig med svensk eller EU:s lagstiftning. Och om man skall vara petig, inte heller med FN:s egen stadga om de mänskliga rättigheterna.

Dessutom finns redan nödvändiga konventioner på området, som Budapest-konventionen. Dock anser bland andra Ryssland att dessa inte går långt nog.

Så väl IT-industrin som ett hundratal organisationer som arbetar med mänskliga rättigheter och nätets frihet protesterar högljutt. Trots detta har fördraget svällt vad gäller såväl syfte som form.

EFF:s Policy Director for Global Privacy Katitza Rodriguez säger:

»The proposed treaty needs more than just minor adjustments; it requires a more focused, narrowly defined approach to tackle cybercrime. This change is essential to prevent the treaty from becoming a global surveillance pact rather than a tool for effectively combating core cybercrimes. With its wide-reaching scope and invasive surveillance powers, the current version raises serious concerns about cross-border repression and potential police overreach. Above all, human rights must be the treaty’s cornerstone, not an afterthought. If states can’t unite on these key points, they must outright reject the treaty.«

Vad gäller FN:s medlemsstater har motståndet varit trögt i starten – men verkar nu i sista stund ta fart. Bland andra USA, EU, Kanada, Nya Zeeland och ett antal latinamerikanska länder motsätter sig förslaget som det ligger i sin senaste version.

I sammanhanget är det värt att påminna om FN:s egen 5 juli-resolution som säger att mänskliga rättigheter offline även skall gälla online.

• EFF and More Than 100+ NGOS Set Non-Negotiable Redlines Ahead of UN Cybercrime Treaty Negotiations »

• Joint Statement on the Proposed Cybercrime Treaty Ahead of the Concluding Session »

• On eve of final negotiations, US says consensus growing around ‘narrow’ UN cybercrime treaty »

• Latest UN Cybercrime Treaty draft a ‘significant step in the wrong direction,’ experts warn »

EU, rätten till privatliv och yttrandefriheten

av

Sommarens EU-val kommer att vara viktigt för våra mänskliga rättigheter online. Speciellt rätten till privatliv och yttrandefriheten.

EU-politiken lär bli extra intressant nästa mandatperiod, 2024-29.

Lagstiftning i EU initieras av EU-kommissionen. Det sker som regel i så god till att ministerrådet och Europaparlamentet skall hinna klubba de nya direktiven och förordningarna innan mandatperiodens slut.

Efter EU-valet nästa sommar börjar sedan allt om på nytt – med nya lagar som bygger vidare på de gamla i något slags ständig expansion.

Mandatperiod efter mandatperiod har politiken ökat sin makt över internet, nu senast med sin Digital Services Act, DSA (Förordningen om digitala tjänster.)

Denna utveckling kommer att fortsätta under nästa legislatur.

Inte sällan står sådana förslag i strid med de grundläggande mänskliga rättigheterna. Framförallt är det två av dessa rättigheter som är viktiga vad gäller internet.

1: Rätten till privatliv och privat korrespondens

EU:s rättighetsstadga och Europadeklarationen om de mänskliga rättigheterna säger…

»Var och en har rätt till respekt för sitt privatliv och familjeliv, sin bostad och sina kommunikationer.«

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna har en snarlik formulering…

»Ingen får utsättas för godtyckligt ingripande i fråga om privatliv, familj, hem eller korrespondens…«

Hur viktig och laddad denna princip är såg vi under de senaste årens strid om Chat Control 2 – som var tänkt att leda till svepande granskning av medborgarnas elektroniska meddelanden, utan misstanke om brott.

Det var denna grundläggande mänskliga rättighet som slutligen tvingade de folkvalda i Europaparlamentet att i praktiken döda förslaget. All uppmärksamhet gjorde att den inte gick att runda.

Men tro inte annat än att Chat Control kommer att komma tillbaka i ny tappning under nästa mandatperiod.

Att försvara medborgarnas rätt till privatliv är en ständigt pågående dragkamp i EU.

Den rimliga principen är: Övervaka dem som misstänks för brott – inte alla andra, hela tiden.

2: Yttrandefriheten

EU:s rättighetsstadga och Europarådet formulerar denna mänskliga rättighet så här…

»Var och en har rätt till yttrandefrihet. Denna rätt innefattar åsiktsfrihet samt frihet att ta emot och sprida uppgifter och tankar utan offentlig myndighets inblandning och oberoende av territoriella gränser.«

FN säger samma sak fast åter med vissa smärre språkliga skillnader.

Här kan det komma att blåsa upp till storm under nästa EU-mandatperiod.

EU:s nya Digital Services Act öppnar för inskränkningar i yttrandefriheten. Och det saknas inte krafter som vill begränsa det fria ordet.

EU:s politiker försöker ständigt finna sätt att komma åt yttranden på nätet som de ogillar, men som inte är olagliga.

DSA:s nya statligt godkända nätcensorer (trusted flaggers / betrodda anmälare) balanserar farligt nära den röda linjen. De kommer att få en direktlina till sociala media för att rekommendera vilket innehåll som skall plockas bort.

Ett annat problem är DSA:s möjlighet för myndigheter i ett land att beordra nedtagning av innehåll på servrar i ett annat land – även om innehållet inte är olagligt i det senare landet.

Ovanstående är bara två exempel på hur DSA rimmar illa med yttrandefriheten som den formulerats i de olika fördragen om mänskliga rättigheter.

Detta är viktigt när EU-kommissionen och medlemsstarterna försöker utnyttja de verktyg för att begränsa det fria ordet som DSA ger.

Här måste Europaparlamentet vara en vakthund som ser till att yttrandefrihetens princip upprätthålls.

Sedan kommer helt nya förslag som hotar ett fritt och öppet internet. Det är en ständigt pågående process. Till exempel lär frågan om krypterad kommunikation bli het.

Slaget om mänskliga rättigheter online kommer att stå under den tionde EU-legislaturen – med fokus på rätten till privatliv och yttrandefriheten.