Är det problemet som är problemet eller det faktum att någon uppmärksammar det, om än på ett kanske klumpigt sätt?
De flesta som ägnar sig åt politik drivs av en övertygelse om hur saker och ting bör vara. Ibland fungerar deras idéer inte i verkligheten. Ibland låter de bli att göra en rimlig konsekvensanalys. Ibland driver de igenom utopiska projekt utan någon realistisk plan för hur man går från A till B.
Ibland går politiken längre än vad en stor del av medborgarna vill eller kan gå med på. Varpå medborgarna reagerar.
Den svenska politikens former kommer från en tid då missnöjda medborgare i princip bara kunde skriva en insändare till en tidning som kanske eller kanske inte publicerade den. I övrigt fick folk knyta näven i byxfickan.
Sedan kom internet och sociala media. Plötsligt kunde vem som helst uttrycka sitt missnöje, granska makthavarnas påståenden och lägga sig i samhällsdebatten. En postning som blir viral kan nå hundratusentals människor, som också är väljare.
Detta stör de politiker som förr kunde nöja sig med att sända ut pressmeddelanden till media att citera. Plötsligt måste de förhålla sig till folk som käftar emot och ifrågasätter i realtid. I ett uppkopplat samhälle krymper dessutom nyhetscykeln från ett dygn till timmar. Allt sker mer eller mindre live.
Vilket leder till att många politiker upplever sin position och sina idéer hotade. De stressas av att deras visioner och argument kanske inte håller för närmare granskning. Vilket är ett direkt existentiellt hot mot deras positioner och partier. Då är det lätt för dem att avfärda kritik som hat.
Nu finns det visserligen gott om rövhattar och folk som är oförskämda där ute. Många vet inte hur de skall uttrycka sig. Flertalet kan inte politikens liturgi. Och ofta reagerar folk känslomässigt när de upplever sina intressen, sin livsstil och sin egenmakt hotade. Så folkets röst är inte alltid helt vacker, men genuin.
Inte blir det mindre komplicerat av att folk ofta vantolkar eller missuppfattar saker. Det gäller förvisso såväl allmänheten som politiker och den tyckande klassen. I den politiska debatten går folk ofta till angrepp mot vad de tror eller hoppas att deras motståndare tycker, snarare än att söka en konstruktiv sokratisk dialog.
Lägg till detta att media är beroende av konflikter, sprickor och bråk. Om de så behöver så tvedräkt själva. Det krävs sensationer för att dra klick och sälja lösnummer. Vilket inte heller bidrar till en sansad och konstruktiv debatt.
I sammanhanget bör noteras att hot är en handling som inte är acceptabel. Men hat är en känsla, en subjektiv tolkning som ligger i betraktarens öga. Plus att det tycks finnas visst hat som är fullt accepterat, även av det politiska etablissemanget. Nazister, pedofiler, hustruplågare, Putin, IS och kriminella gäng är rätt okontroversiellt att hata.
Nu skulle samhällsdebatten förvisso må bra av färre känslor (som hat) och mer saklighet. Men det är inte så det fungerar. Folk blir förbannade och uttrycker sin frustration. Ibland på ett tämligen burdust sätt.
Men gör det människors reaktioner mindre värda? Om något upplevs som så problematiskt av en grupp medborgare att det föranleder protester med kraftuttryck – blir då saken bättre eller sämre av att man hindrar dessa människor från att uttrycka sin frustration?
Är det problemet som är problemet eller det faktum att någon uppmärksammar det, om än på ett kanske klumpigt sätt?
Det hela kompliceras av att partipolitik och utopiska visioner blockerar politiska aktörers varseblivningsförmåga. Om man är övertygad om att man har rätt, att man är god och att man kämpar för en större sak är det lätt att se sina debattmotståndare som onda, farliga och korkade. Då kickar faktaresistens och confirmation bias in. Tröskeln för att alls ta en saklig diskussion blir då hög, ibland oöverstiglig.
Politiker och yrkestyckare behöver helt enkelt ett sätt att ducka sina kritiker och slippa ta debatten i sak. Då är det lätt att avfärda kritik som hat.
Eller att förmå sociala media att begränsa »lagligt men skadligt« innehåll, som i EU:s Digital Services Act. (Vilket i sig blir absurt. Antingen är något olagligt och förbjudet eller lagligt och tillåtet.) Sådant skapar överdrivet ängslig moderering, vilket i sin tur får fler medborgare att uppleva att de tystas och att spelet är riggat.
Det kan upplevas som att överheten nudgar befolkningen om vad den bör tycka och tänka. Det tycker folk inte om.
Om vi utgår från att samma regler skall gälla så väl online som i den fysiska världen, finns det redan gott om lagar som kan användas om det blir för stökigt på nätet. Ofredande. Olaga förföljelse. Olaga hot. Hets mot folkgrupp. Uppvigling. Olaga integritetsintrång. Förtal, ja till och med förolämpning.
Skillnaden är möjligen att påhopp på nätet (eller i media) finns kvar längre och når fler än om de bara yttrats muntligt. Men det finns ingen anledning att ha olika grundläggande regler. Och speciellt inte att från politisk sida försöka tysta yttranden som inte är olagliga.
Det finns uppenbart folk som saknar folkvett och respekt för sina medmänniskor på nätet. Precis som i samhället i övrigt. Vilket nog är något vi får lära oss att leva med. Alternativet är värre.
CC0
