Man kan bli en smula konspiratorisk när snarlika förslag om övervakning, åldersgränser och begränsningar av innehåll i sociala media rullas ut samtidigt på olika platser i västvärlden.
Den enkla förklaringen kan vara att politiker och tjänstemän åker på möten och konferenser där man inspirerar varandra och odlar bubblor av fruktan inför allehanda förmenta hot och problem.
Man sneglar på andra länder för att snappa upp nya idéer och projekt som man kan använda för att motivera sin existens. För att visa att man »gör något«. Att man har kontroll.
Resultatet blir att statens olika funktionärer ständigt hittar nya områden att kontrollera, reglera och som stärker deras makt.
Detta går som regel hand i hand med vad som just blivit tekniskt möjligt inom områden som övervakningsteknik, biometrisk identifiering och AI.
Ibland går det lite för fort, som med EU-kommissionens ursprungliga förslag till Chat Control 2 – i vilket man ville ha AI-analys av innehållet i medborgarnas elektroniska meddelanden med teknik som inte existerar i fungerande form. Ännu.
Sedan blir det dålig stämning när någon påpekar att våra politiker är på väg att kränka grundläggande mänskliga rättigheter, som yttrandefriheten och rätten till privatliv och privat korrespondens.
Man behöver varken vara raketforskare eller konspirationsteoretiker för att se hur detta fungerar. Det är en tämligen odramatisk, närmast banal, självförstärkande process i många små steg.
Den drivs av ambition, missriktad välvilja, kontrollbehov, institutionell dynamik och möjligen en viss oro för vad befolkningen kan ta sig för. Av människor som ogillar att nätet givit vanligt folk en möjlighet att ifrågasätta, käfta emot och störa maktutövningen.
Sammantaget blir det något slags perfekt storm, med dystopisk potential. Fortsätter utvecklingen så här – då har vi snart skapat ett samhälle som är obehagligt att leva i.
Därför måste friheten och de grundläggande mänskliga rättigheterna alltid försvaras. Online och AFK.
