Henrik Alexandersson

Alla vill ha makten över ordet och agendan. I själva verket befinner vi oss i ett komplext och dynamiskt system med ett tämligen slumpartat utfall – där även folkets röst nu hörs.

Min gamle samhällskunskapslärare insisterade på att vi skulle komma ihåg detta:

All information har en avsändare och alla avsändare har ett syfte med sin information.

Idén om att det skall finnas något slags enda påbjuden sanning och information drivs av oroväckande många aktörer i samhällsdebatten. Alla är saliga i sin tro.

I själva verket befinner vi oss i ett kaotiskt informationslandskap där man gör klokt i att forma sin världsbild från flera oberoende källor.

Man får även vara beredd på att en politiker, en samhällsdebattör eller ett politiskt parti kan ha rätt om en viss sak och samtidigt vara skogstokig vad gäller allt annat. Och vice versa.

Man kanske rent av får acceptera att det finns problem som saknar en bra eller ens lämplig lösning. Men som ändå måste hanteras.

Således kan till exempel USA:s vicepresident Vance ha rätt om att Europa har ett problem med yttrandefriheten – samtidigt som han beter sig som en tölp och krattar manegen för en mer auktoritär ordning.

Eller det ryska knepet: Fånga upp ett verkligt folkligt missnöje och använd det som verktyg för att polarisera och destabilisera vårt samhälle. Vilket är dåligt, farligt och behöver hanteras med bättre information.

Men det betyder inte att man kan avfärda ovan nämnda folkliga missnöje som desinformation, påverkansförsök och bot-nätverk. I grunden kan det finnas ett verkligt problem som bara blir värre om det inte hanteras. Lägger man locket på skapar man en tryckkokare.

I debatten smetas deltagare ner med nedlåtande epitet – så att man kan ducka sakdebatten – även om kättaren faktiskt skulle råka ha en poäng. Vid sådana tillfällen kan en självrättfärdig grupp hävda att jorden är platt bara för att de förhatliga motståndarna påstår att den är rund.

En klassiker i den politiska debatten är att tillskriva motståndaren åsikter man tror, vill eller hoppas att denne har. Hittepå som omöjliggör en konstruktiv debatt. Den sokratiska dialogens död. Så handlar politik också mer om makt än om optimalt utfall.

Etablerad media och inte minst public service är mer intresserade av att skapa och underblåsa konflikter än av att rapportera vad som sker. Det säljer bättre. Och ökar polariseringen. Vilket skapar nya konflikter som drar fler klick.

Dessutom är den mesta journalistiken agendadriven. Vilket får mediehus och journalister att känna sig viktiga och mäktiga. Det är ofta enklare att påverka politiken med yttre tryck än från insidan.

Det är i denna oreda man skall se politikens försök att ta kontrollen över internet. Vilket i ett större perspektiv är dömt att misslyckas. Men det hindrar inte att mycket skada kan uppstå på vägen.

I Spanien är regeringen på väg att gå fram hårt mot sociala medier. Vilket möjligen kan förklaras av att den drabbats av en rad jobbiga skandaler – som lyfts fram i offentligheten av engagerade medborgare på nätet.

EU har med sin Digital Services Act (DSA) givit medlemsstaterna ett juridiskt ramverk som öppnar för nationella inskränkningar av yttrandefriheten. Och som ger EU själv makt att kväva obekväma internetaktörer med byråkrati.

Speciellt kravet att stora sociala medier och sökmotorer skall motverka skadlig men laglig information är absurt. Vill man begränsa det fria ordet får man vara så vänlig att gå den formella, demokratiska vägen och stifta en lag om saken efter en öppen och fri debatt.

För att tillföra en Kafka-artad dimension kan EU-kommissionen enligt DSA utfärda astronomiska böter för att sociala medier inte gjort tillräckligt för att motverka skadlig information – vilket alltså är något man vägrar att definiera.

Ur ett politiskt och byråkratiskt perspektiv är människor som ifrågasätter och lägger sig i online ett problem. Speciellt om de har en poäng. Eftersom de folkvalda varken vill svika partilinjen eller de utopiska visionerna är det omöjligt för dem att erkänna om de har fel.

Just därför tror jag att mycket »näthat« egentligen är irriterande medborgare som ansvariga makthavare inte förmår bemöta. Om man avfärdar något som hat kan man ducka sakfrågan.

Därmed inte annat sagt än att tonen kan vara hård online. Det är ofta ett uttryck för att människor som inte kan eller spelar det politiska spelet vill ge uttryck för sin frustration och fruktan. Man får ta det för vad det är. Inget blir bättre av att dessa människor upplever att man försöker tysta dem.

Naturligtvis finns det även verkliga rövhattar online, precis som i livet i övrigt. Att hetsa upp sig över dem är slöseri med tid och energi. Jag brukar betrakta dem med ett visst medlidande. Om någon är en idiot är det den personens problem, inte mitt.

Låt informationen flöda. Ta debatten. Försök skapa något positivt istället för att tysta andra.

CC0