Henrik Alexandersson

En titt in i EU:s demokratiska process.

Eftermiddagen har ägnats åt att gräva djupare om ännu en märklig sak om EU som snurrar runt i sociala media. Men förgäves. Jag hittar inte det som påstås i dokumenten. Och jag vill vara rimligt säker på att ha rätt innan jag skriver om en fråga. Om inte annat, så av självbevarelsedrift.

Det är en balansakt, för ibland måste man ta i för att någon alls skall bry sig.

Så var det med EU:s Digital Services Act. Vi var en handfull aktivister som lyfte fram problem, ställde besvärliga frågor och försökte tända brasan. Det lömska med DSA är att de problematiska delarna, till exempel om »skadligt men lagligt« innehåll online är luddigt skrivna. Möjligen medvetet luddigt.

Därför kan kritik – i vart fall till en början – vara lätt att vifta bort som alarmism. Tills mer kritik börjar komma in från olika håll. Då kan man andas ut. Jag var inte tokig. Det finns seriösa människor som ser samma sak. Det underlättar om man har rätt.

Chat Control är ett annat exempel. Vi skrev om CC1&2 i ett och ett halvt år innan någon i svenska media och debatt brydde sig. Sedan behövde frågan masseras ytterligare ett drygt år innan den för en tid blev stor i media.

CC2 är ett snårigt förslag inlindat i hundratals sidor papper som få läser. Så alla de detaljfrågor vi lyfte blev i stort sett obesvarade. Det gällde även i Europaparlamentets utfrågningar där EU-kommissionär Ylva Johansson visade sig vara minst lika dåligt påläst om sitt förslag som alla andra – och viftade bort all kritik som alarmism och försvar av övergrepp mot barn.

Något frustrerade skrev vi om att CC2 strider mot de grundläggande mänskliga rättigheterna, då speciellt rätten till privatliv och privat kommunikation. Vilket faktiskt tydligt går att påvisa, eftersom EU-kommissionen skriver just detta på sidan 13 i sitt förslag. Man skriver också att förslaget strider mot bland annat yttrandefriheten och persondataskyddet. Men att man inte bryr sig.

Vilket ändå avfärdades som alarmism. Därför var det rätt skönt när Europaparlamentets utredningstjänst, EU-kommissionens egen rättstjänst, EU:s ministerråds rättstjänst, EU:s dataskyddsombudsman, hundratals forskare och FN:s människorättskommissionär också påpekade problemet och dess allvar. Inte för att kommissionen brydde sig. Men det tog i vart fall udden av kritiken om alarmism.

Det är det inledande steget, när kritik först helt ignoreras och förlöjligas som är motigt. Att i åratal upprepa samma sak på olika sätt om en politisk process som rör sig med hastigheten av kontinentalplattor – i förhoppning om att någon skall bry sig. För ju tidigare man kommer in i processen, ju större chans har man att påverka den.

Och så plötsligt kommer all debatt och medietäckning på en och samma gång. If at all.

Har man tur kan frågan sedan vara kvar i Overton-fönstret en månad eller två. Men eftersom beslutsprocessen är så långdragen och komplicerad svalnar snart allmänhetens och medias intresse. Trots att frågan inte är i närheten av att vara avgjord.

Då måste man försöka tända brasan igen och igen, varje gång det sker något av substans. Vilket lite känns som att börja om från början. Så där har processen om Chat Control 2 pågått i tre och ett halvt år. Och vi har inte sett slutet ännu. Nästa milstolpe är en viktig votering den 13-14 oktober, i EU:s ministerråd.

I ett vidare perspektiv är problemet att EU-maskineriet är så ogenomskinligt och snårigt att varken media eller allmänheten ser vad som sker eller bryr sig innan besluten är klubbade och vi ställs inför fullbordat faktum. Det gäller alla politikområden.

CC0