Nätet till folket!
I senaste avsnittet av Aron Flams podcast Dekonstruktiv kritik redogör Johan Westerholm för problemen med de föreslagna ändringarna av Sveriges mediegrundlagar, utifrån sitt intressanta perspektiv som före detta underrättelseofficer.
Johan Westerholm driver sedan 2014 Ledarsidorna.se och är en av initiativtagarna till kampanjsajten Stoppa grundlagsändringen.
Som en del i sin så kallat feministiska utrikespolitik vill regeringen påverka innehållet på det användargenererade uppslagsverket Wikipedia. Det framgår av utrikesminister Margot Wallströms utrikesdeklaration och ett pressmeddelande från regeringen.
Regeringen skriver om Wikipedia:
90 procent av innehållet är skapat av män, och det finns mer än fyra gånger fler artiklar om män än om kvinnor.
För att ändra på detta anordnar Utrikesdepartementet i samarbete med Wikimedia, som driver Wikipedia, skrivarstugor runt om i världen den 8 mars 2018 – på internationella kvinnodagen – under namnet Wikigap. Målet är att ”bidra till en mer rättvisande bild”.
Hör på den, svenska regeringen vill rätta till Wikipedia. Tja, välkomna in i matchen! Wikipedia redigeras sedan länge av dess engagerade användare. Det är upp till var och en att lägga till artiklar om relevanta personer och fenomen. Jag har själv skrivit en artikel om en bortglömd historisk person som jag tyckte var relevant men som inte fanns med på Wikipedia. Kanske har du också bidragit till encyklopedin?
Något som däremot inte ses med blida ögon är när företag eller stater försöker påverka Wikipedia enligt en viss agenda, något som moderaten och före detta wikipedialobbyisten Karl Sigfrid påpekar i ett läsvärt svar till Wallström:
En vägledande princip är att den som skriver på Wikipedia ska göra det utan en påverkansagenda. Uppslagsverkets grundare Jimmy Wales har utformat riktlinjer som beskriver vilka insatser som är välkomna och vilka som inte är det. Den som får betalt för att påverka, exempelvis den som är anställd på en organisations kommunikationsavdelning, uppmanas att inte skriva och redigera Wikipedia för arbetsgivarens räkning. Det är inte meningen att vare sig företag eller statliga aktörer ska använda Wikipedia för att ge en viss bild av verkligheten.
Han förklarar för utrikesministern hur redigerandet av Wikipedia fungerar, och att varje nypublicerad artikel prövas mot ett antal riktlinjer som avgör om den är relevant för uppslagsverket eller inte (typfallet ska vara när folk försöker få in artiklar om sig själva):
Valet av artikelämnen är ett redaktionellt beslut, och därför framstår det som märkligt när Sveriges utrikesminister vill att staten ska arbeta för en förändring. Wikipedia är byggt för att sammanställa information från andra källor. Det är inte en självständig källa, och kan inte lyfta fram personer och ämnen som inte redan är omskrivna i andra sammanhang.
Hur kommer det sig då att Wikigap är ett samarbete mellan regeringen och Wikimedia? Vi frågade Karl Sigfrid, som hänvisade till just Wikimedia Sverige, eftersom han själv inte jobbar för dem längre. Vi ställde följande fråga till Wikimedia:
Hur är initiativet Wikigap, alltså att ”förbättra den kvinnliga representationen på Wikipedia” genom att deltagarna ”skriver och redigerar artiklar på Wikipedia med information om kvinnliga aktörer, experter och förebilder” förenligt med Wikipedias riktlinjer om att företag, stater, m m inte ska påverka innehållet för att, med Karl Sigfrids ord, “ge en viss bild av verkligheten”?
Vi uppdaterar artikeln om/när svar kommer in!
Bilden är ett montage av Margot Wallström (foto: Karl Nordlund/Regeringskansliet), Wikipedias grundare Jimmy Wales (foto: Niccolò Caranti, CC BY-SA 4.0) och Karl Sigfrid (foto: Sveriges riksdag).
Regeringens utredare Dag Mattsson presenterade förra veckan sitt betänkande Grovt upphovsrättsbrott och grovt varumärkesbrott.
Utredningen föreslår att upphovsrätts- och varumärkesbrott får en särskild straffskala, där brott som betecknas som ”grova” ska kunna ge mellan sex månader och sex års fängelse.
Migrations- och biträdande justitieminister Heléne Fritzon kommenterade i ett pressmeddelande:
I dag pågår det en organiserad piratverksamhet på nätet som får stora konsekvenser för hela samhället. Därför är det bra att straffskalorna för dessa brott har setts över då straffen ska stå i proportion till brottens allvar.
Den grövre straffskalan välkomnas av polisen. Paul Pintér, polisens nationella samordnare mot immaterialrättsliga brott, säger till Ny Teknik:
Det är efterlängtat för oss inom polisen. Det kommer att öppna upp andra utredningsmetoder som vi kan använda oss av under förundersökning.
Ett högre maxstraff ger alltså polisen ökade befogenheter att avlyssna, begära ut uppgifter från internetoperörer, med mera. Ännu en utredningsmetod som polisen nu får tillgång till skulle kunna vara den föreslagna statstrojanen, där polis ska ha rätt att installera avlyssningsutrustning på misstänktas datorer. Ordföranden för Dataskydd.net och före detta europaparlamentarikern för Piratpartiet Amelia Andersdotter kommenterar på Facebook:
I kombination med förslagen i utredningen om hemlig dataavläsning (SOU 2017:89) innebär strafförlängningen att åklagare och polis ska få hacka fildelare.
Utredningen föreslår också att domännamn ska kunna tas i beslag, på samma sätt som hårdvara tas i beslag under en utredning. Enligt utredaren kommer detta att ”få betydelse för det brottsförebyggande arbetet”:
Den pågående brottsligheten försvåras så att den inte kan fortsätta ända till dess att ett lagakraftvunnet beslut om att egendomen ska förverkas kan verkställas, något som kan dröja flera år. (s. 8)
Detta förslag – unikt för immaterialrättsbrott – ifrågasätts dock av Daniel Westman, en av utredningens egna experter, som menar att ett beslagtagande av domännamn ”skulle innebära en principiell nyhet i svensk rätt” och kunna få konstiga konsekvenser:
Med förslaget skulle detta nya verktyg emellertid bara bli tillgängligt i samband med brottsutredningar inom upphovsrätten och varumärkesrätten, inte i t.ex. utredningar som rör betydligt allvarligare brottsbalksbrott. (s. 119)
Lagändringarna ska träda i kraft den 1 juli 2019, enligt förslaget.
Sverigedemokraterna gick igår ut med att de vill låta svenska folket rösta om de ”ändrade mediegrundlagar” som regeringen föreslagit. Om minst en tredjedel av riksdagsledamöterna begär folkomröstning så måste en sådan äga rum.
De mest uppmärksammade ändringsförslagen gäller att det ska bli förbjudet att publicera ”känsliga uppgifter” (läs: etniskt ursprung) i sökbara databaser som i dag kan publicera sådant med skydd av ett utgivningsbevis.
Förbudet ska dock inte gälla alla; media och journalister som behöver detta verktyg i sin yrkesutövning ska tillåtas använda det. Detta kan enligt SD leda till en uppdelning i seriösa och oseriösa medier, enligt TT-artikeln ovan.
Följ frågan på kampanjsajten Stoppagrundlagsandringen.com.
Se och läs fler debattörer på kampanjsajten Stoppagrundlagsandringen.se.
Den 25 maj 2018 träder EUs dataskyddsförordning i kraft. Med anledning av det har den svenska regeringen i dag presenterat en lagrådsremiss som föreslår att den svenska personuppgiftslagen upphävs samma datum, och ersätts med en ny dataskyddslag.
En av nyheterna i den nya lagen är att barn från 13 års ålder ska kunna ge sitt samtycke till att deras data behandlas av till exempel sociala medier. Enligt EUs dataskyddsförordning måste en förälder ge samtycke fram till att barnet är 16 år, men denna åldersgräns får sänkas nationellt.
Regeringen vill också att myndigheter som inte följer den nya dataskyddslagen ska kunna straffas med böter, en åtgärd som EU-förordningen bara kräver för privata företag.
En mer svårtolkad förändring beskrivs så här på regeringens hemsida:
Den föreslagna lagen innehåller bland annat bestämmelser om att dataskyddsförordningen med vissa undantag ska gälla även utanför sitt egentliga tillämpningsområde, till exempel i verksamhet som rör nationell säkerhet.
Exakt vad som menas kanske framgår i lagrådsremissen, som jag inte läst än, men visst är känslan att det där med ”nationell säkerhet” ofta används för att rättfärdiga eventuella tveksamheter?
I dag presenterade regeringens särskilda utredare Petra Lundh delbetänkandet Hemlig dataavläsning – ett viktigt verktyg i kampen mot allvarlig brottslighet.
Utredaren föreslår att Sverige inför en tidsbegränsad lag som tillåter ”hemlig dataavläsning”.
Regeringen förklarar vad som menas:
Med hemlig dataavläsning kan man med hjälp av tekniska hjälpmedel, till exempel programvara, i hemlighet läsa meddelanden som skickas till eller från exempelvis mobiltelefoner. Det är redan i dag tillåtet att samla in sådan information men inte alltid möjligt på grund av bland annat kryptering.
I klartext innebär detta att regeringen vill komma runt Whatsapps och andra meddelandeappars end-to-end-kryptering. Eftersom det inte är något alternativ att knäcka krypteringen återstår bara för staten att läsa meddelandena på de berördas telefoner innan de krypterats och efter att de avkrypterats.
Tyskarna har gett tekniken namnet ”statstrojan” – tyska underrättelsetjänsten BND satsade under förra året 150 miljoner euro på att försöka komma runt krypteringen i meddelandeappar, något vi berättade om i 5 juli-poddens avsnitt 31.
Och belgarna gav nyligen Big Brother-priset 2017 till ”den europeiska trenden state hacking”.
Säga vad man vill om Sveriges justitie- och inrikesminister Morgan Johansson, men han är i alla fall väldigt trendig.
Så har då utredarna Sigurd Heuman, Mikael Kullberg och Christofer Gatenheim lämnat över sitt delbetänkande om den svenska datalagringen till justitie- och inrikesminister Morgan Johansson.
Utredarna skriver i en debattartikel:
EU-domstolen har fastslagit att den svenska datalagringen inte är förenlig med EU-rätten. Att enbart upphäva de svenska reglerna är emellertid inte någon möjlighet.
…
Utredningen har undersökt olika former av datalagring. Den enda rimliga modellen är en som liknar den nuvarande, men som är ännu mer begränsad.
Det låter ju bra, men när man går in på detaljer visar det sig att utredarnas förslag på många sätt innebär en utökning av datalagringen – inte en begränsing. Till exempel vill utredarna differentiera längden för datalagringen, från dagens sex månader till tre olika längder: Två, sex och tio månader, beroende på hur viktig informationen är för polisen.
Att lagra viss information i tio månader i stället för sex månader låter inte som en begränsning. Bahnhofs vd Jon Karlung kommenterar syrligt på Twitter:
Hallå Orwell! Du fick rätt! Krig kallas fred. Slaveri frihet. Staten säger att datalagringen minskar – när den ökar! https://t.co/viBLcK3ZLF
— Jon Karlung (@JonKarlung) October 10, 2017
Även Journalistförbundet är kritiska. Jonas Nordling och Stephen Lindholm skriver i en replik till utredarna:
Vi säger inte att polisen aldrig ska få tillgång till uppgifter, men det måste finnas en rimlig balans mellan polisens intressen och den enskildes intressen. I andra EU-länder lyckas polisen utreda brott utan att länderna bryter mot mänskliga rättigheter. Det måste gå att lösa i Sverige också.
De menar rentav att den mjäkiga utredningen kan göra polisens arbete svårare:
Utredarna skriver att syftet med förslaget är just att ge polisen verktygen för att lösa brott. Men förslaget kan istället få motsatt effekt och riskerar dra ut på polisens problem ytterligare. Eftersom lagen troligtvis även i fortsättningen kommer att strida mot EU-rätten finns det en stor risk att det blir en vända till av domstolsprövningar. Det kommer att ta tid och kommer antagligen leda till att EU-domstolen återigen konstaterar att svensk lagstiftning inte håller måttet.
Men tillbaka till utredarnas debattartikel. Utredarna föreslår att ”samtal och meddelanden inom det fasta nätet” undantas från datalagring, men formuleringarna gör att man undrar om de förstår hur internet fungerar:
Polisen har störst behov av uppgifter från mobiltelefoner och internet. Samtal och meddelanden inom det fasta nätet behöver därför enligt utredningen inte längre lagras. Detta innebär till exempel att samtal från hemtelefonen eller mejl som skickas från en fast internetanslutning inte längre kommer att lagras. När det gäller internetåtkomst kan däremot inte samma begränsning göras, eftersom en stor del av internetbrotten begås från datorer med fast anslutning.
”När det gäller internetåtkomst”? Men mejl är ju internetåtkomst. E-post är en del av internet. Så är även telefonsamtal numera – den så kallade ”hemtelefonen” kopplar upp sig via internet. Menar de i själva verket ”webben” när de skriver ”internetåtkomst”? Det är oklart – kanske förklaras det närmare i utredningen, som jag inte läst än.
Värt att notera är även utredarnas retorik i debattartikeln. Man målar som vanligt upp en bild av de allvarliga brott där datalagring anses vara viktig:
Polisen får veta vilka platser en gärningsman varit på, vilka personer som gärningsmannen haft kontakt med och vilka personer som befunnit sig nära en brottsplats. Polisen får även reda på vem som använt den ip-adress som till exempel kan knytas till spridning av barnpornografi eller narkotikaförsäljning. Även i underrättelsearbetet är informationen viktig, inte minst för att upptäcka terrorister och illegala underrättelseagenter.
Knark, barnporr och terrorism alltså. Men i verkligheten är det en annan brottstyp som dominerar polisens förfrågningar till internetleverantörerna, nämligen fildelning, enligt siffror som internetleverantören Bahnhof offentliggjorde 2016:
Lägg till detta att utredarna föreslår en utökning av möjligheterna att koppla en IP-adress till en person:
Utredningen föreslår också att regleringen ska utformas så att en användare bakom en ip-adress alltid ska kunna spåras oavsett vilken teknik som operatören använder sig av. Så är inte fallet i dag.
Just denna punkt tycker jag spontant, utan att känna till de tekniska eller juridiska detaljerna, känns mest skrämmande. Varenda fotavtryck som görs på internet ska alltså kunna kopplas till en verklig person. Total övervakning.
Vi får nog anledning att återkomma till detaljerna i utredningen.
Delbetänkandet Datalagring – brottsbekämpning och integritet är en del av den större Utredningen om datalagring och EU-rätten, som beställdes av regeringen i februari 2017 för att ta reda på hur svensk lagstiftning ska förhålla sig till den dom i EU-domstolen från december 2016 som underkände generell datalagring.
Före detta EU-parlamentarikern för Piratpartiet Amelia Andersdotter har i dag publicerat två inlägg på Dataskydd.net.
Det första handlar om Bahnhofläckan och regeringens utredning Datalagring och EU-rätten, som vi rapporterat om tidigare.
Andersdotter har läst de läckta dokumenten och konstaterar att två av dem handlar om ”påverkansförsök från Polismyndigheten och Säkerhetspolisen riktade mot utredningen”:
Precis som många tidigare skrifter till stöd för datalagring är de närmast kliniskt befriade från konkreta exempel på att datalagring är ett outbytbart och ovärderligt verktyg för brottsbekämpning. Det är synd, eftersom EU-domstolens domslut ska ses mot ljuset av en mycket låg evidensnivå för att datalagring varit effektivare och användbarare än andra metoder vid brottsbekämpning.
Ett av de läckta dokumenten avslöjar att utredaren ”inte velat ta i de svåraste konsekvenserna av EU-domstolens domslut från förra året”.
EU-domstolen kom som bekant fram till att generell datalagring strider mot de mänskliga rättigheterna. Utredningens syfte är därför att ge regeringen underlag för hur Sverige ska förhålla sig till domen.
Andersdotter sammanfattar:
Naturligtvis ligger det politiska ansvaret för att svenska staten inte förmår skydda de egna medborgarnas rättigheter ytterst på regeringen. Men deras arbete görs så mycket svårare av att statliga utredare inte ger regeringen ett gott stöd i uppdraget.
Utredningen ska presenteras den 9 oktober 2017.
Det andra inlägget gäller regeringens utredning Ny dataskyddslag, som handlar om hur Sverige ska implementera EUs dataskyddsförordning.
Andersdotter har tittat närmare på några av remissvaren, och konstaterar att den livliga diskussionen på EU-nivå inte följt med till nationell nivå. I stället har vi fått påtryckningar från näringslivet:
Företagsrepresentanter som Bankföreningen och Svenskt näringsliv anser att konsumenter har en lägre rätt till insyn, eller i vilket fall inte bör få en högre rätt till insyn, än vad som är fallet idag. Oroväckande nog har de vunnit gehör för denna ståndpunkt hos Datainspektionen.
Andersdotter tar också upp problemet med att en myndighet som Datainspektionen, som är en av remissinstanserna, inte deltar i sammanhang som de inte får betalt för. Detta gör att de är mer mottagliga för uppvaktning från näringslivet, medan mer ideell input riskerar att gå dem förbi:
Datainspektionen åker inte på möten som de inte får betalt för att delta på, och är därmed otillgängliga för många konferenser och sammanslutningar av grupper av medborgare som har stor kännedom och kunskap om dataskydd men färre ekonomiska resurser att ordna konferenser med betalda talare.
EUs dataskyddsförordning ska börja tillämpas i Sverige den 25 maj 2018.
Regeringens utredning Ny dataskyddslag handlar om hur Sverige ska tillämpa EUs dataskyddsförordning. Nu på fredag 1 september 2017 är det deadline för remissvar.
Föreningen Dataskydd.net har skickat in ett remissyttrande.
Bland annat kritiserar Dataskydd.net att utredaren inte valt att stödja användandet av pseudonymer i offentliga handlingar som ett extra lager av integritetsskydd, och att privatpersoner inte ska ha rätt till rättelser i arkiv, om till exempel en felaktig medicinsk diagnos arkiverats.