I invented the web to create opportunities #ForEveryone, but dismantling #NetNeutrality will create advantages for the few who can pay for priority access.
Webbens uppfinnare Tim Berners-Lee på Twitter om nätneutralitet.
Amerikanska senaten röstade i går ja till att återinföra nätneutralitet, men eftersom även representanthuset och president Trump måste stödja ett sådant återinförande lär det knappast ske.
Tyska forskare har upptäckt en sårbarhet i PGP, den 27 år gamla krypteringsstandarden för epost. På webbplatsen Efail.de presenterar de sina resultat, som i korthet går ut på att en angripare kan passa på och läsa krypterade mejl efter att användarens epostklient avkrypterat dem genom ett insticksprogram (plugin) för PGP. Rådet är därför att tillsvidare avaktivera sådana insticksprogram.
Amerikanska Electronic Frontier Foundation sammanfattar denna potentiella megafail och berättar att de själva förlitar sig på PGP i sin kommunikation – både internt och externt.
Tills sårbarheten är tätad gör man bäst i att kryptera och avkryptera manuellt, eller kommunicera över andra krypterade kanaler. OTR-krypterad XMPP-chatt är ett bra alternativ – använd gärna 5 juli-stiftelsens jabberserver!
Det här är Anders och Karin. De har just köpt sin första bostadsrätt. Det blev Johanneshov. Visst hade det varit kul att bo på Söder, men det kanske blir om några år. Bostadsmarknaden är ju så skakig nu i alla fall, vem vet vad som händer?
Anders och Karin gillar Game of Thrones. Anders har försökt få in Karin på gamla Seinfeldavsnitt, men hon är inte så intresserad av sån gammal nördig retroskit. Nej, då kollar hon hellre porr, gärna när Anders är på gymmet. Fan vad svårt det kan vara att sluta ibland.
När Anders och Karin streamar använder de sin toppmoderna 12-tums Apple Powerbook G4, som de maxat med hela 640 MB arbetsminne. De hade läst på Netflix att det skulle räcka med 512. Men då hade de inte koll på processorn. G4:an i deras dator var tydligen inte en Intelprocessor. Typiskt.
Anders och Karin streamar alltså olagligt. Det gör ju alla. Det kan väl inte vara så farligt?
Jag föreställer mig att det var ungefär den bilden som Patent- och registreringsverket (PRV) ville måla upp när de valde byråbild till sin kampanj Streamalagligt.se. En bild som målgruppen kan känna igen sig i, för ärligt talat, blev den där filmen vi gjorde så lyckad? Blev den inte … lite töntig? Lite ”you wouldn’t steal a car”? Säger någon på mötet. Jo, kanske det. Men Gunnar gillar den. Tycker den är ”cool”, rentav ”fett bra”. Jo, men sen när vet Gunnar vad som går hem hos den unga målgruppen som ser ut som Anders och Karin? Ja men nu har vi lagt hela budgeten på att låta en trendig produktionsbyrå göra den där jävla filmen. Vem är projektledare här egentligen? undrar en nytillkommen praktikant och nämner nåt om ”beställarkompetens”. Vem har det övergripande ansvaret för kampanjen? Gunnar. Jaha. Det är ju han som är speakerrösten också, hörde du inte det, nä vi har kompressat den rätt hårt förstås.
Där har vi den fiktiva bakgrunden till att PRV på regeringens uppdrag ska ”öka allmänhetens kunskap om upphovsrätt och bidra till att ändra attityderna kring streaming och illegal nedladdning”.
PRV beskriver filmerna:
I filmen och klippen får vi följa en påhittad yrkeskriminell, som ger oss en rundtur i sin flotta villa. Han visar stolt upp sin multikriminella verksamhet, vilken möjliggjorts med hjälp av annonspengar från hans illegala streamingtjänster. Filmen avslutas med att han tackar alla som genom illegal streaming bidrar till hans livsstil.
Oj oj oj, nu kommer ju INGEN ung människa nånsin streama igen. Herregud asså. Vilket slag i magen, PRV:
Fascinerande, är mitt samlade omdöme. Fascinerande hur ”you wouldn’t steal a car”-estetiken hänger sig kvar, år efter år, när vuxna ska lära ungdomar att leva moraliskt. Fascinerande hur man kan göra ett så kackigt jobb med så mycket pengar.
Jag har själv sålt digitalt innehåll på nätet, främst tecknade serier. Potentiellt pirateri är en del av den ekvationen, något som alla producenter och försäljare av digitalt innehåll måste förhålla sig till. Jag blir inte överlycklig när en osnuten amerikansk tonåring (snarare än PRVs ”påhittade yrkeskriminelle”) köper hela katalogen, begär en refund på rubbet för att det ”inte var vad jag förväntade mig” och sedan sprider innehållet gratis på diverse forum. Men det är en risk och en verklighet. Som utgivare satte jag denna erfarenhet på minuskontot när det var dags att fundera på om jag skulle ge ut en ny omgång serier. På pluskontot fanns alla betalande kunder. Om minuskontot skulle överstiga pluskontot skulle jag helt enkelt sluta ge ut serierna och satsa på något annat. ”That will teach them!” kanske jag skulle säga, något bittert. Men sanningen är att det verkligen skulle lära dem något. Den som inser sambandet mellan att betala för en serie man gillar och denna series fortlevnad betalar mer än gärna. Ibland rentav med extra donationer. Tänk crowdfunding. Nu talar jag förstås om det lilla enmansprojektet, och jag bortser medvetet från pirateri som marknadsföringsmetod i detta exempel. Men principen gäller: Den konstnär som börjar tjäna pengar på saker som folk gillar fortsätter att producera – och tvärtom.
Så varför inte låta en DIY-konstnär, en fanzinemakare eller serietidningsutgivare, berätta om detta i ett intimt samtal med syfte att ”öka allmänhetens kunskap om upphovsrätt” etc? Varför går regeringen alltid Hollywoods ärenden? Det fattar väl vem som helst att ingen kan ta en sådan kampanj på allvar, när en serie som Game of Thrones uppskattas dra in EN MILJARD DOLLAR i ren vinst varje år? Hollywood mår utmärkt. Om PRV och deras motsvarigheter i andra länder hade varit smarta skulle de ta den lilla utgivarens parti och låtsats bry sig om små konstnärer, för att sedan extrapolera attitydförändringen till att gälla Hollywood också. För det är ju därifrån pengarna kommer. Det är enbart pga pengarna från denna industri och lobbygrupp som dessa kampanjer uppstår. Extra skämmigt blir det i PRVs och den svenska regeringens fall eftersom dessa instanser inte är upphovsrättsorganisationer – de är bara i händerna på sådana, uppenbarligen.
En annan sak som är fascinerande är alla dessa reklam- och kommunikationsbyråer som lever på statliga bidrag, som får betalt för att vara maktens megafon. Som Svullo sa: Fy fan.
Det har stormat kring det brittiska företaget Cambridge Analytica senaste veckan, trots att det mesta som framkommit egentligen var känt sedan tidigare. Anklagelserna gäller att företaget ska ha kommit över uppgifter om 50 miljoner amerikanska facebookanvändare på ett om inte olagligt så i alla fall omoraliskt sätt, och använt dessa uppgifter för att påverka facebookanvändarna till den grad att det kan ha hjälpt Donald Trump att vinna det amerikanska presidentvalet 2016.
Vår egen Hax rapporterade om detta i januari 2017 och vi diskuterade det i avsnitt 38 av 5 juli-podden:
Nyheten gällde då den extremt läsvärda artikel som schweiziska Das Magazin publicerade i januari 2017, och som översattes till engelska av Vice Motherboard:
Men det krävdes lite gammaldags mediedramaturgi för att nyheten skulle lyfta på allvar, mer än ett år senare. Brittiska tevekanalen Channel 4 lyckades med dold kamera få några saftiga uttalanden från Cambridge Analyticas vd Alexander Nix om tveksamma taktiker som involverade horor och utpressning. Något som egentligen inte hade något alls med kärnfrågan att göra: Hur företaget kom över de 50 miljoner användarkontona och hur de utnyttjade dessa data.
Nix sparkades av företagets styrelse och har fått svara på frågor i brittiska underhuset – och nu är han kallad igen.
Persongalleriet i CA-skandalen påminner om det i en Bondfilm:
Cambridge Analytica har knappast gjort något olagligt. Inte heller verkar Kogan ha brutit mot Facebooks regler när han fick ut uppgifterna om 50 miljoner användare. Han utnyttjade bara en funktion som gjorde det möjligt att få ut data inte bara om den facebookanvändare som själv gav bort sina uppgifter om gillningar med mera till Kogan (genom att svara på en quiz och därmed ge appen tillgång till detta), utan också om denna användares alla vänner. På så vis växte ett par hundra tusen frivilliga uppgiftslämnare till 50 miljoner användare.
Facebook insåg att detta inte var bra. De stängde av funktionen så att appmakare framöver bara skulle ha tillgång till information om de användare som explicit interagerat med appen – inte om deras vänner. Men denna uppdatering trädde inte i kraft förrän ett år efter att den annonserades. Kogan hade alltså god tid på sig att fortsätta samla på sig information om alla vänner till de användare som interagerade med hans app. Helt i linje med Facebooks villkor för appmakare.
Det är detta agerande från Facebook som företagets grundare och vd Mark Zuckerberg nu måste förklara, om inte annat för att stoppa aktiekursen från att dyka ännu mer – så här ser senaste årets utveckling för facebookaktien ut (dvs inget direkt fritt fall men ändå):
Skandalen handlar alltså om Facebook och hur företaget hanterar två miljarder användares information. Cambridge Analytica är i sammanhanget en oviktig spelare som snart kommer vara glömd, en tillfällig ”bad boy” som lyckades få storvinst på lyckohjulet, typ, och därmed uppmärksammade världen på den nya tidens möjligheter – och ansvar.
Det var en märkbart medtagen Mark Zuckerberg som till slut talade ut i går:
Han säger vad man kan förvänta sig: Han ber facebookanvändarna om ursäkt för det som hänt, han nämner Alexander Kogan vid namn (”who got access to a lot of information and improperly used it” – min kursivering), och säger att Facebook kommer säkerställa att det inte finns ”några andra Cambridge Analytica därute” (”or folks who have improperly accessed data” – min kursivering). Han droppar fraser som ”suspicious activity” och ”full forensic audit” (en sådan revision hade man enligt appvillkoren även rätt att göra mot Cambridge Analytica, men Facebook avstod).
Ursäkta svengelskan ovan, men poängen är att Mark Zuckerberg, förståeligt nog, försöker friskriva Facebook från ansvar. Skulden är någon annans – det är meddelandet han vill få fram. Jag tror att meddelandet inte bara har ett pr-syfte, utan också ett juridiskt. Det är därför han är så nervös.
Men det är väl inget nytt att politikers kampanjstaber använder sig av ny teknik? Sociala media ansågs spela en stor roll i Barack Obamas valseger 2008 – den förre amerikanske presidenten hyllades rentav för sin moderna approach till kampanjande. Och Cambridge Analytica själva skickade ut ett triumferande pressmeddelande dagen efter att Trump vunnit valet 2016, där de tog på sig äran för att ha bidragit till valsegern genom sina innovativa metoder.
Det som komplicerar saker är när det inte är ett politiskt parti självt som kampanjar. Om främmande makt lägger stora summor pengar på att få en viss kandidat vald. För att detta skulle kunna tjäna den främmande makten på något sätt.
En nyhet som ännu inte fått den uppmärksamhet den förtjänar är att Facebook själva uppskattar att 126 miljoner amerikanska facebookanvändare nåddes av ryskfinansierad politisk propaganda inför presidentvalet 2016. Det är mer än hälften av de 214 miljoner amerikanska facebookanvändarna (januari 2018). USAs befolkning är 325 miljoner. Ryska annonser nådde alltså nästan 40 procent av den amerikanska befolkningen, och kanske rentav mer än hälften av de röstberättigade.
Vad Ryssland hade för syfte med att påverka det amerikanska presidentvalet kan man spekulera i – en vanlig teori är att man ville så kaos hos sin ärkefiende genom att låta Trump styra landet. Men det viktiga är att det, som det ser ut, lyckades. Och i så fall kan man säga att USA i dag styrs av främmande makt. Vi väntar bara på att folk till fullo ska inse detta.
När så sker kommer ansvar utkrävas.
Facebook har växt till en behemot som slitit sig från sin ägares tyglar och blivit det amerikanska folkets akilleshäl. ”Alla” finns ju där! Facebook är den nya radion, och radion var alltid det första som främmande makt lade beslag på i en invasion för att kunna sprida propaganda till folket man ville kuva.
Cambridge Analytica-skandalen kan mycket väl vara början på slutet för Facebook.
Läs även HAX kommentar om facebookskandalen.
”Youtube visar Hitlers judehatande tal, trummade Expressen i onsdags. Ja, det kan tyckas stötande, men världshistorien är till stora delar ohyggligt stötande. Det unika med 1900-talet är att det har dokumenterats även med rörligt material. Det är en fantastisk informationsrikedom, som alla måste vara betrodda att ta del av.”
Åsa Linderborg kritiserar Expressens kampanj mot Google (se tidigare inlägg) – och påpekar att Hitlers bok Mein Kampf går att köpa på Adlibris, som har samma ägare som – just det – Expressen.
Expressen har den senaste veckan uppmärksammat att det förekommer listor på internet där kända personers religionstillhörighet listas, närmare bestämt att de är judar.
Det kan man ju tycka vad man vill om. Man kan bli upprörd över konspirationsteorier om att judarna styr världen. Eller man kan bli imponerad över den höga andelen judar som fått Nobelpriset. Men oavsett hur man reagerar så är listorna som sådana knappast olagliga. Förmodligen är det därför som Expressen inte skriver upprörda artiklar över de sajter som publicerar listorna (till exempel Wikipedia ovan) eller polisanmäler dem.
Vad gör då Expressen? Jo, de skriver en mastodontlång artikel om ett annonsföretag vars sökresultat innehåller länkar till listorna i fråga: Google. Kanske är artikeln så lång för att maskera hur tunn kritiken egentligen är: Expressen kritiserar Google för att inte ta bort sökresultat ”som präglas av hat, antisemitism eller som till och med kan innehålla brottslighet”. Läs den formuleringen igen. Endast som en sista punkt kommer brottsligheten in, ihopbuntad med ”hat” och ”antisemitism”, som förvisso inte är särskilt trevligt, men som skyddas av något som Expressen kanske har hört talas om: Yttrandefrihet.
Artikeln är del av en kampanj mot Google (”En vecka av kritik mot Google”), där Expressen också uppmärksammar att Google länkar till upphovsrättsskyddat material. Men inte på det sätt man förväntar sig. Nätverket Granskning Sverige är ett medborgarinitiativ där glada amatörer granskar proffsjournalisters artiklar utifrån en invandringskritisk grundinställning, om jag förstått det hela rätt. En del av den granskningen är att publicera originalartikeln, göra understrykningar och visa var journalistiken innehöll faktafel. Denna publicering kan rent tekniskt utgöra ett brott mot upphovsrättslagen. Expressen utnyttjar detta juridiska kryphål till att tysta alternativa röster – i slutändan konkurrenter till tidningens egna journalister. Det är fanimej skamligt, oavsett Granskning Sveriges eventuellt osmakliga (men knappast olagliga) agenda.
”Svenska kvinnor har ganska stora friheter, vi har samma rättigheter som män, och att man då ska behöva en push från regeringen att skriva saker på internet känns märkligt och konstigt i dagens läge. Egentligen känner jag bara att: det är bara att göra det.”
Nätoperatören Bahnhofs kommunikatör Anya Alenberg i dagens Studio Ett om regeringens och Wikimedia Sveriges initiativ Wikigap, som syftar till att få fler kvinnor att skriva på Wikipedia och att öka andelen artiklar om kvinnor på Wikipedia.
Läs mer: Svenska regeringen vill påverka innehållet på Wikipedia
I dag träffar USA:s president Donald Trump (eller hans underhuggare) den amerikanska spelindustrin för att diskutera hur spel kan påverka unga människor att begå våldsbrott.
Representanter för spelindustrin misstänker att de kommer ges skulden för de senaste masskjutningarna i USA.
Viljan att ge spel eller något annat popkulturellt fenomen skulden för grova våldsbrott fick Femte juli att tänka på ett populärt teveprogram från 80-talet: Har du hört den förut? Ja, det har vi.