Nätet till folket!
Detta är kategorin för poster som har med själva WWW och dess funktioner att göra - samt internet i allmänhet.
De senaste nätnyheterna: Datalagring, uppladdningsfilter och ansiktsigenkänning.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
Idag, den 16 januari, håller EU-kommissionen ännu ett »stakeholder meeting« om upphovsrättsdirektivets artikel 17 (f.d. 13) – som ställer krav på licensiering och filtrering av upphovsrättsskyddat material på nätplattformarna.
Fortfarande är motsättningarna mellan plattformar (och därmed även användare) och upphovsrättsindustrin betydande. EDRi skriver om resultatet av förra mötet:
After Youtube’s Content ID presentation during the third meeting, Facebook’s Rights Management tool presentation reiterated what civil society has been repeating during the entire duration of the copyright debates: filtering tools cannot understand context. Content recognition technologies are only capable of matching files and cannot recognise copyright exceptions such as caricature or parody.
This argument has now been clearly and repeatedly laid out to the European Commission by both civil society organisations and providers of content recognition technology. We would therefore expect that the Commission’s guidelines will take this into account and recommend that filters should not be used to automatically block or remove uploaded content.
Denna fråga har blivit högaktuell efter att Frankrike och Nederländerna lagstiftat innan alla andra – och valt att helt strunta i undantag för memes, satir, kritik och andra former av »fair use«.
Plattformarna oroas också över felaktiga upphovsrättsanspråk, som kan komma att leda till att material och poster felaktigt censureras.
Vi återkommer när mer information läckt ut om dagens möte.
EDRi » Copyright stakeholder dialogues: Filters can’t understand context »
BBC:
Justin Schuh, Google’s director of Chrome engineering, said in a blogpost: ”Users are demanding greater privacy – including transparency, choice and control over how their data is used – and it’s clear the web ecosystem needs to evolve to meet these increasing demands.”
Third-party cookies, which follow users from site to site tracing their browsing habits, have also been banned by Apple, Microsoft and Mozilla.
Websites will still be able to use their own first-party cookies to track users.
I internets barndom var nätet fritt och öppet. Plötsligt fick vi alla en teknisk plattform som gav oss möjlighet att publicera våra tankar, våra åsikter, våra kreativa verk, våra analyser och våra funderingar. Teoretiskt sett fick vi en möjlighet att nå i princip hela svenska folket, eller för all del, hela världen.
Sedan dess har mycket skett. Upphovsrättsindustrin har stegvis fått igenom inskränkningar av nätets frihet, nu senast i form av EU:s nya upphovsrättsdirektiv – som kommer att kräva förhandsgranskning av allt som laddas upp på nätets plattformar och i förekommande fall censur. Samma EU-direktiv gav medieföretagen rätt att kräva betalt från de plattformar som länkar till dem. Yttrandefriheten har inskränkts – både på och utanför nätet – och kommer snart att regleras ytterligare i EU:s Digital Services Act.
Frågan är vem som företräder nätanvändarnas intressen? Vem försvarar det fria ordet?
Det har i tio års tid funnits en handfull piratpartister i Europaparlamentet, som gjort nytta – inte minst genom att ifrågasätta och käfta emot. Men någon medborgarrättsrörelse att tala om finns i vart fall inte i Sverige och knappt ens i Europa heller. Konsumentorganisationerna har visserligen gjort en del nytta vad gäller att hålla ett öga på hur nätjättarna hanterar våra persondata – men de har hållit en låg profil vad gäller yttrandefriheten. Därtill en handfull nätfrihetsorganisationer som mest har fullt upp med att bevaka vad som sker, svara på remisser och medverka på seminarier.
Men i det stora hela är det tunt med folk som slåss för ett fritt och öppet internet. Speciellt om man jämför med vilket inflytande Big Entertainment, Big Media, Big Government och en allt ängsligare Big data har.
Skall yttrandefriheten online försvaras, då är det helt enkelt upp till alla oss som använder internet för att sprida nyheter, bilda opinion och skapa. Vi måste göra våra röster hörda. Vi måste ställa politikerna mot väggen och få dem att inse att nätfrågorna är tillräckligt viktiga för att påverka hur vi röstar. Vi måste driva på den debatt som de flesta andra inblandade helst inte vill ha. Vi måste försvara våra fri- och rättigheter på nätet. Vi måste skruva upp vår aktivism.
Annars kommer det fria ordet på internet att strypas. Vilket är en process som redan pågår i såväl europeisk som svensk politik.
/ HAX
I Spanien har man (i skuggan av parlamentsvalet i november) infört en ny internet-lag. Syftet sägs vara att bekämpa desinformation och störande av den demokratiska processen (»interference in political participation processes«).
Lagen kan dels ses som ännu ett steg mot att reglera internet och inskränka informationens frihet. Dels som ett sätt att försöka kringskära den katalanska självständighetsrörelsens möjlighet att kommunicera och organisera sig.
EDRi rapporterar:
From now on, and without any judicial intervention to prevent possible abuses and safeguard citizens’ rights, the Government in office, by a decision of the Ministry of Economy and Enterprise, has the power to intervene, lock, or shut down the internet and electronic communication networks or services, including the “infrastructures capable of hosting public electronic communications networks, their associated resources or any element or level of the network or service necessary”.
En första fråga som dyker upp är om detta är förenligt med EU:s lagstiftning. När EU antog sitt telekompaket år 2009 bestämdes – efter en hård strid – att användare inte får stängas av från internet utan föregående rättslig prövning. Man skulle kunna argumentera för att detta även gäller tillgången till nättjänster. Det vill säga att lika lite som man får stänga av en enskild nätanvändare utan rättslig prövning, lika lite får man stänga av många (eller alla) från nätet utan samma krav på föregående rättslig prövning.
I ett utslag av teknofobi förbjuder den nya lagen dessutom forskning och utveckling rörande blockchain som identifieringsmetod. (!)
Diskussionen om internet och sociala media handlar inte bara om insamlade data eller om hat, hot och fake news – utan även om makten över ordet. Och det fria ordet har sina fiender.
Eftersom denna site är rensad från kakor och andra integritetskränkande tillägg bäddar vi inte in filmen för automatisk uppspelning här – utan ber dig att istället följa länken till Youtube ovan.
Tim Berners-Lee, mannen som skapade the World Wide Web, vill rädda ett fritt och öppet internet. Med en kärngrupp på tio personer och fem arbetsgrupper inom the Web Foundation har han låtit ta fram ett framtidskontrakt för nätet.
Kontaktet innehåller nio punkter, tre var inriktade mot regeringar företag och medborgare.
Regeringar:
Företag:
Medborgare:
Fritt översatt. Originalet finns här: Contract for the Web »
Det är fritt fram för organisationer / företag och enskilda att ställa sig bakom detta kontrakt. För att läsa alla delpunkter, under de nio ovanstående, följ länken ovan.
TBL uttalar sig om kontraktet i The Guardian:
“I think people’s fear of bad things happening on the internet is becoming, justifiably, greater and greater,” Berners-Lee, the inventor of the web, told the Guardian. “If we leave the web as it is, there’s a very large number of things that will go wrong. We could end up with a digital dystopia if we don’t turn things around. It’s not that we need a 10-year plan for the web, we need to turn the web around now.”
The Guardian: Tim Berners-Lee unveils global plan to save the web »
Den utdragna konflikten mellan den spanska centralregeringen och de katalanska separatisterna utspelas nu inte bara i den fysiska världen, utan även på nätet.
The separatist government is supercharging efforts to create what it calls a ”digital republic,” which would enable it to exert some powers even if Madrid imposes direct rule. But Spain’s Socialist government, back in power after a national election, has already tried to pull the plug on this fledgling online shadow state. (…)
Last month, just before the election, Spanish Prime Minister Pedro Sánchez cracked down on Puigneró’s attempt to wrest control of Catalonia’s internet policy from Madrid.
”I say to the Catalan independence movement that there will be no independence either offline or online, and that the state will be just as forceful in the digital world as it is in the real world,” Sánchez said on national radio.
Om den »digitala republiken«:
Puigneró, from the pro-independence Together for Catalonia party, wants more digital powers in case Madrid imposes direct rule on the region, as happened for seven months after the Catalan parliament declared independence in 2017.
”If the internet is available, you could have a government taking decisions being voted by the people, a parliament which takes digital decisions, you have a digital identity, you can create a cryptocurrency, you can actually still govern your nation,” said Puigneró.
Detta är intressant inte bara vad gäller Katalonien, utan även i ett större perspektiv.
Vad händer om människor sluter sig samman i nya, digitala samhällen istället för att se sig som medlemmar i fysiska nationalstater? Digitala samhällen med medborgarskap, pass, egen digital valuta, frivilliga försäkringar med mera. Detta är uppenbarligen en frågeställning som snabbt håller på att bli aktuell.
Många länder oroas ju redan av framväxande digitala valutor, som nationalstaterna inte har någon kontroll över. Och nu börjar alltså tanken på digitala republiker anta konkreta former. Men det behöver inte handla om självständighet. Det kan även vara en fråga om konkurrens mellan nationalstater, som med Estlands e-medborgarskap.
Detta är en utveckling som skall bli oerhört intressant att följa.
Wall Street Journal har en intressant artikel med rubriken »How Google Interferes With Its Search Algorithms and Changes Your Results«. Tyvärr ligger den bakom betalvägg, men den ibland kontroversiella siten ZeroHedge sammanfattar det viktigaste.
WSJ:
»THE JOURNAL’S FINDINGS undercut one of Google’s core defenses against global regulators worried about how it wields its immense power – that the company doesn’t exert editorial control over what it shows users. Regulators’ areas of concern include anticompetitive practices, political bias and online misinformation.«
Vad det kokar ner till är alltså frågan om huruvida Google är ett verktyg / en plattform eller en publicist. Som verktyg kan de knappast hållas ansvariga för sökresultat och innehåll. Men som publicist blir det tvärt om. Och för varje gång företaget påverkar sökresultaten får det allt svårare att hävda att det endast är en plattform.
Nu skall man visserligen hålla ett par saker i minne. Dels att alla sökresultat är individuella, vilket kan göra det svårt att kontrollera olika teser om hur sökmotorn fungerar. Dels att det pågår en ständig dragkamp där traditionell media vill ha tillbaka de annonsörer som gått till Google. Och dels att det pågår en politisk strid, där vissa amerikanska och europeiska politiker vill dela upp bolaget.
Detta sagt är det ändå mycket uppseendeväckande som rapporteras. Intressant nog är det inte bara konservativa, utan nu även vänstersiter som påstår sig ha blivit missgynnade eller svartlistade av Google. Det påstås också att Google gynnar stora annonsörer framför små och att siter med kontroversiella ämnen får färre annonser.
ZeroHedge skriver:
To sum it all up: Thomas Ferguson notes in an email “the last third of the WSJ article basically describes ‘electronic corporatism’ in which big private tech concerns look out for each other. Everyone else can’t even get an answer.”
Där någonstans är det möjligt att en stor del av problemet ligger – att Google inte är transparenta med hur de arbetar. Vilket gör det svårt för företaget att förklara vad som är relevanta ändringar (som att förhindra spam) och vad som kan vara till exempel politiskt missgynnande eller gynnande. Å andra sidan måste de hålla sina algoritmer hemliga för att inte kunna manipuleras av yttre aktörer.
Länkar:
• WSJ: How Google Interferes With Its Search Algorithms and Changes Your Results »
• ZeroHedge: How Google Interferes With Its Search Algorithms And Changes Your Results, Bombshell WSJ Report »
Den som vill diskutera nätfrågor nuförtiden måste ha flera tankar i huvudet samtidigt. Många aktörer driver dubbla agendor. Sådant som ur ett perspektiv kan ses som en rimlig åtgärd eller reglering kan ur ett annat få oväntade och oönskade konsekvenser. De krafter som påstås vara goda visar sig inte vara alltigenom goda – och de onda inte alltigenom onda.
Naturligtvis är det problematiskt när Facebook, Google eller staten samlar på sig allt för mycket information om människor. Naturligtvis är det problematiskt om det sprids falska nyheter som syftar till att påverka allmänna val eller destabilisera vår demokrati. Naturligtvis kan hat och hot på nätet vara ett problem.
Men man skall akta sig för att reagera reflexmässigt. Risken är att man bara ersätter ett problem med ett annat (eller flera), som möjligen är värre. Eller att man offrar ett större värde för att lösa ett mindre problem.
Ändå är det precis vad som sker. Debattörer och politiker kräver ständigt mer reglering. Traditionella media kräver att bli räddade från en ny marknad på vilken deras gamla affärsmodeller inte fungerar. Människor som får mothugg i nätdebatten upplever sig som kränkta och kräver censur.
Ta till exempel frågan om det nya stoppet för politisk annonsering på Twitter. Företaget hävdar att budskap förtjänar att spridas genom sin egen kraft istället för mot betalning. Vilket låter ädelt men är fullständigt naivt. Resultatet blir bara att etablerade partier och kandidater med en upparbetad skara följare kan fortsätta nå en bred publik genom sina vanliga postningar – medan nya och små utmanare hindras från att ge sina budskap större spridning. Inte undra på att Twitters tilltag applåderas av stora delar av etablissemanget.
Här skall man hålla i minnet att varje inskränkning av möjligheten att uttrycka sig innebär att mängden tillgänglig information som krävs för att till exempel göra ett informerat och väl genomtänkt val minskar.
Eller ta kravet på att Facebook skall faktakolla politiska annonser. Hur är det över huvud taget tänkt att gå till? Vem skall avgöra vad som är sant eller falskt? Hur skall man göra när det råder oenighet om verklighetsbilden? Och vad innebär detta för den som vill ifrågasätta »etablerade« uppfattningar, påståenden och förhållanden?
I sammanhanget bör man även ägna debattörerna en del uppmärksamhet. Många krav på reglering kommer från politiken – där man som regel ogillar att internet ger vanligt folk möjlighet att ifrågasätta, lägga sig i och framföra besvärliga åsikter. Andra krav kommer från de media som ogillar den nya konkurrensen på nätet – och som vill försvara sin makt över agendan. (Samma media som f.ö. drivit fram den absurda idén om »länkskatt« i EU.)
Så även om det som sagt finns sådant som är problematiskt med nätkulturen och dess aktörer – så bör man komma ihåg att det mycket handlar om makten över ordet, agendan och verklighetsbilden. Lite som när tryckpressen skakade om sin tids maktstrukturer. Det vill säga att många av det fria ordets gamla grindvakter blir irrelevanta.
/ HAX
Tips: På måndag den 11 november kl 18:30 drabbar Publicistklubben samman i en debatt med de svenska Facebook-cheferna. Den livesänds på PK:s hemsida och på dess Facebook-sida.